saltatochkryddat

Påsk! Vad innebär det ordet för dig? Lidande, död och uppståndelse eller fjällen, sol, god mat och massor av godis?

Jag vet i alla fall vad den har inneburit för mig och hur den betydelsen har ändrats.

Som barn märkte vi av långfredagen mest. Den var lååååång. Inte för att vi växte upp i ett speciellt religiöst hem men våra föräldrar var präglade av sin uppväxt och då innebar långfredagen ett enda stort lidande. För barnen, alltså. Inga stojande lekar, inget bus.

För oss innebar lidandet att vi inte fick spela kort och att vi inte fick gå ut förrän efter högmässan. Den var också lååååång.

Flera år senare, när strängheten i samhället börjat luckras upp, blev det till och med legalt att anordna långfredagsdanser. Dit fick inte syrran gå. Själv hade jag självklart inte en tanke att gå på någon danstillställning, den eran i mitt liv hade inte infunnit sig. Det fanns faktiskt ett lagstadgat förbud mot att ha roligt på långfredagen och om man trotsade förbudet tvingades man böta.

Det var så strängt att till och med en fotbollsmatch stoppades av polisen. På 1800-talet? Nähä du, år 1967!

Men på långfredagen i nådens år 1970 inbjöds Malmöborna för första gången till dans på fem restauranger. Utanför motdemonstrerade upprörda människor. På scenen spelade orkestern "Sånt är livet". Ungefär så.

Själv har jag alltid ansett påsken vara höjdaren av alla höjdare. Detta mest beroende på Anthon Berg. Nu snackar vi påskägg. Fyllda med mandelmassa. Med mandel och choklad. Med ..... 

Det blir inte bara långfredan som blir lång och lidande. Jag får inte längre njuta av Anthon Bergs ljuvligheter. Inget annat påskgodis heller. Och sockerfritt godis är INTE påskgodis. 

Inte ska jag till fjällen heller. Varför skulle jag det? Utan godis? 

Men god mat ska vi äta, mannen och jag. Om inte . . . Nej, magsjukan på hans jobb är nog över, förhoppningsvis. Och - skulle man inte ödmjukt kunna få be om en gnutta sol? Det är ju ändå påsk.

Glad och God Påsk på dig, kära du!

En boll har alltid varit rund. Nåt att använda vid lek och spel.

En chokladboll har också alltid varit rund. Och god. Nu kan den tydligen vara långsmal och hur den smakar, har jag ingen aning om - än.

Allting är föränderligt, språket, klimatet, pensionsåldern, ja, i princip det mesta. Och på tal om ålder så är inte en sjuttioåring längre sjuttio år, utan femtio. Medan femtioåringarna visst är trettio. Hur gammal jag är? Inte en aning. 

En sanning är inte längre en sanning. Den kan vridas och vändas på, vara mångbottnad och så nära en lögn den kan bli, utan att bli åtalad. Ta tidningsrubriker, till exempel. När jag står i en kassakö brukar jag roa mig med att kolla tidningsomslag och försöka lista ut vad som döljer sig bakom alla smaskiga rubriker. Detta efter en egen näsbränna.

I min ungdom var Björn Borg en av mina stora idoler. Men vad visste man om privatpersonen Björn? Inte så mycket som jag önskade. Till en dag när jag såg en löpsedel med texten: Nu kan vi avslöja Björn Borgs hittills hemliga liv mellan tennisturneringarna! Köpte jag tidningen eller rusade jag och köpte tidningen? NU skulle jag äntligen få komma Björn närmare in på livet.

Kort sagt kan jag väl säga att han, håll i dig!, åt, sov och tränade! Antal timmar redovisades.

Var då rubriken en lögn? Absolut inte. Den fyllde sitt syfte, att väcka nyfikenhet, locka till läsning  och köp av blaskan.

Jämfört med dagens "aptitretare" var den oskuldsfull. Nu ska jag inte peka ut någon särskild blaska, helt enkelt beroende på en rädsla att väcka en helt onödig uppmärksamhet men att en av Sveriges största tidningar, med en så kallad sportavdelning, kan använda den till att sprida rent skvaller, där rubrikerna har väldigt lite med verkligheten att göra, det är att håna eventuella läsares intelligens.

Det är nyttigt med en viss skepsis. Som påståendet att sommartiden infaller i natt. Jag är mycket skeptisk.

Det skiljer alltså två kronor. Den ena summan gäller elförbrukning för en månad i den lägenhet vi bor och lever i, dygnet runt. Med allt vad det innebär. Den andra summan avser elabonnemanget för sommarstugan, där vi inte är, än mindre förbrukar någon el. Kallställt, som man säger.

Nu vet jag inte om jag är glad över att det, trots allt, inte kostar mer att bo i en varm lägenhet, ha en spis med ugn som tillagar och bakar, lampor överallt, TV-apparater som visar alla möjliga trevligheter med mera, med en massa mera. 

Eller, ska jag vara skitsur, över att det är två kronor DYRARE att betala för ett abonnemang och en ledning, där inte en enda kilowattnanosekund förbrukas under vintermånaderna?

Det tål att tänka på.

Vilket även en del media har att göra. Tänka. Inte kanske så mycket när det gäller elektricitet som när det gäller humanitet. Nu har exempelvis Aftonbladet drabbats av ruelse, det har du säkert sett. Om det leder till självrannsakan hos vissa "drakar", är det verkligen på tiden. 

Vad är det som säljer lösnummer? Skandaler? Sexövergrepp? Opålitliga politiker? Snösmockor? Kändisskvaller? Antal dödsoffer efter årets influensa? Eller - kan det vara att fru Trump snubblade på gräsmattan?

För inte är det de positiva nyheterna som får rubrikerna, det är då säkert. Det är vad drakarna i alla fall har bestämt sig för. Snaskigt säljer. Och vi hakar på, eller?

Men det var det här då med elräkningarna. Sur eller glad?  Jag misstänker att mitt beslut kan färgas av hur det går på Skellefteå Kraft Arena i morron. I’ll be there. Laddad till tusen. Kilowatt.

Flera gånger om dagen har jag varit ute och sopat bort nyfallen snö från min vackra installation för att in- och utgående skulle få njuta av istulpaner.

I går fanns den inte kvar!

Men på marken låg en slemmig, färglös massa. Isen hade smält. SMÄLT! I solen. SOLEN!

"Åhå, det ligger luften. Nånting är på gång." Jodu, Ledin, du har så rätt. Nånting är det och jag tror jag vet vad.

Men låt mig berätta om veckan som gått. Åtminstone från och med tisdag, då Annika och jag var utbjudna på mat av Åsa alias "Palle". Men så gott! 

Onsdag hade jag juntan hos mig, vi pratade, skrattade, smågrät och åt. Men så mysigt!

Torsdag inviterade vi kusin med make, paret kallas alltid Oveva för enkelhetens skull. Trots att de är frisksportare, hurtbullar, engagerade, aktiva och allt annat som är vår motsats, trivs vi väldigt bra tillsammans. Men så roligt!

Fredag var vi bjudna till ett par på gångavstånd, tillsammans med ett annat känt par. Från minut ett till dess vi stängde dörren efter oss, flera timmar senare, var det inte tyst en sekund. Så många ämnen som avhandlades, så många expertlösningar som uppfanns, så många hejdlösa skratt och en sån fantastisk förplägnad. Men så festligt!

Lördag. Ja, det är i dag det. Men så återhämtande!

Mycket sport på TV. Varma mackor. En promenad utan minusgrader. Inga krav. En tupplur.

Men så härligt att få vara!

Ja, nån annan förklaring finns inte. Det är nästan så jag får dåligt samvete. Men bara nästan. För i stället för att mannen i mitt liv och jag fredagsstädade, åkte vi med nybakat till barn och barnbarn i Kusmark och samlade kramar.

Kusmark, byn som producerar hockeyspelare i världsklass. Grannby till Ersmark, byn som sett David Lindgren växa upp, en artist i världsklass.

Är man i världsklass får man finna sig att granskas och kritiseras, ibland å det grövsta. Ofta av andra som inte är i närheten av världsklass men som ändå vet hur man gör det mesta bättre.

När det gäller hockey, exempelvis, har jag en viss förståelse eftersom supportrar styrs av känslor. För och emot. Men man behöver ju inte spy ut sin besvikelse med svordomar, öknamn, hotelser och annat som kan förekomma. Man kan, som syster Gun och jag, messa till varann under match och fråga: Ska vi bänka nummer xx? Om vi är överens om åtgärden, kan du ge dig sjuttsingen på att just den "bänkade" gör mål inom några minuter. Och inga är lyckligare än vi! Skäms inte ens.

När det gäller David Lindgren har jag svårare att förstå. Där styrs inte kritiken av känslor, utan av illvilja. De som slår sig ner i TV-soffan med besserwissermin och hån i blick. De som själva skulle kunna leda ett TV-program med miljoner tittare, vara naturligt mycket roligare, utan färdigskrivna manusvitsar. Självklart. Det skulle nog David vara också.

Konstruktiv kritik kan vara bra. Se bara på syrrans och mina åtgärder under hockeymatcher. Men gnäll gagnar ingen. Inte ens gnällaren själv, som bara blir surare och mer och mer missnöjd.

Men kolla! Jag band ihop det! Började med kissemissar och slutar med missnöjda.

Du får tycka vad du vill. Själv är jag nöjd. Mycket nöjd.

Solcellslampor lyser inte om de inte matas med solljus, eller hur?

Så - hur i hela fridens dagar kan solcellslamporna på balkongen lysa?

De två med vitt sken lyser en god stund efter skymningens inträde. Den gröna lyser en liten stund och sen börjar den blinka innan den lägger av helt. Men de LYSER!

Trots att vi bara har snö under oss, omkring oss och över oss och vi inte ens vågar tänka ordet "vår", så har den, trots allt, ett visst märkbart inflytande.

Jag kan inte minnas när vi hade så mycket vinter som i år men, å andra sidan minns jag inte så mycket. Väder och snödjup, till exempel, ryms inte i mitt minne. Snön smälter så varför minnas? Vi har garage, så varför klaga? Vi har hyresvärdar som skottar och en traktor som plogar, så vad finns att lägga på minnet? Vi har tidningsbud som kommer i alla väder vid tretiden på natten och smyger in Norran genom luckan i dörren, så vi borde minnas hur imponerade vi är av dem men icke. Vi har brevbärare som ringer på dörren och kommer med paket som vi egentligen ska hämta på något utlämningsställe, så borde vi inte minnas att vi slapp gå ut i snöovädret? Inte jag inte.

 Och eftersom solcellslamporna har börjat lysa så vet jag att ljusets återkomst närmar sig med full kraft. Det räcker för mig. Jag har viktigare saker att tänka på än att hålla reda på vädret. Pensionsutbetalningar, till exempel. Än är jag inte helt övertygad om att de anländer med regelbundenhet. Och aldrig i livet ska jag nånsin klaga över att det har varit för mycket av varan. Så glömsk är jag inte.

Eller så kan man ju använda sig av uttrycket: Man ser inte skogen för bara träd. Världen är full av plattityder, ordspråk och talesätt. Som man i allmänhet inte tänker djupare på.

Men jag kan åtminstone förklara varför jag är glad över att vara arg. På Skellefteå AIK.

Tänk att ha SHLs tabellsituation ständigt för ögonen, att läsa om träningar, vilka var med, vilka var eventuellt skadade, känna nervositet inför matcher, blandat med förväntan, helt enkelt att kunna fokusera på ett hockeylags väl och ve. Jag fattade inte hur privilegierad jag var - tills i går.

I går rämnade världen för en vän. När hon ringde, förstod jag. 

Hur ofta fokuserar jag på vart och ett av träden, AIK, förhöjt blodsocker, en hälsena som ger mig ett hälsicke, stavfel i tidningen med mera, i stället för att se och känna lugnet som skogen ger? Ofta.

Jag tar skogen för given, den har ju alltid funnits där. Min familj, mina vänner, min hälsa.

Det har hon kanske också gjort. Tagit skogen för given. Men i hennes fall har den kalhuggits nu. 

Jag frågade en gång en skogsmaskinsförare varför det sparas några höga stubbar på varje kalhygge och fick svaret att det var för fåglarnas skull. Efter det har jag ofta lagt märke till att det nästan jämt sitter fåglar, modell större, på dessa stubbar och spanar. De kanske håller koll på återväxten. För den kommer, sakta men säkert.

I kväll möter AIK Djurgården. Självklart är jag spänd inför matchen, det står ju så mycket på spel. Självklart blir jag "jättedeppad" om vi förlorar. Det är ju min värld. Och det är jag så oerhört tacksam för.

Hennes värld finns inte nu. Den raserades i går. Men jag hoppas, hoppas att hon, likt fåglarna, kan upptäcka en återväxt så småningom. Små, späda plantor som växer upp till en stor och vacker skog. Där man kan andas syremättad luft.

Han jobbar och sliter

runt folk som spyr och skiter

Av handsprit är hans hud skör

och mitt i alltihop är det nån som dör

Inte av vanvård eller brist på mat

hen har bara levt klart

Han vill ge den tröst som anhöriga behöver

men har sällan den tiden över

En skral bemanning

är tyvärr den sanning

som råder i denna välfärd

där snart ingen vill bli upplärd

 För vem är det dom hittar

bacillerna som smittar?

Jo, självklart de som sköter om

och kommer i närkontakt med dom

som behöver all hjälp de kan få

men nu är det faktiskt så

att de som vill, blir färre och färre

och vårdsituationen värre och värre

De som orkar, gör det inte för lönen,

de ser ögon, som ber bönen:

Hjälp mig, med det jag behöver, 

inte en tablett som söver,

utan en kram och sitt en stund

så möter jag tryggt John Blund.

Tänk, så lite det skulle behövas

för att i trygghet få sövas

men tyvärr, tiden räcker inte till det

han ska hinna lägga flera, vi vet.

Han gör allt han kan,

denna underbara man

och de arbetskamrater som är kvar,

de som inte skyndat har

att söka sig nån annanstans

där de ändå har en chans

att planera för en ledighet

som de garanterat vet.

Jag hoppas han har ork till en puss

MEN först efter en lång, varm dusch

som sköljer bort baciller och bekymmer

och allt vad välfärdsvården rymmer.

Sen faller det på min lott

att laga till nåt gott

och hoppas han får hela helgen fri

för det behöver han - och vi.

En underbart vacker ros till var och en

som orkar jobba inom vården

🌹❤️

Vad? Jo, att jag begriper mindre och mindre.

Låt mig ta några exempel.

Om vi slutar göra våra inköp på hemmaplan och i stället handlar på nätet, då kommer våra butiker i stan att gå i konkurs och upphöra. Så långt är jag med. Men. Varför tipsar då våra butiker oss att, exempelvis, beställa på nätet och hämta i närbutiken? Om närbutikens egna lager krymps mer och mer, då blir den ju så småningom bara ett utlämningsställe. Eller? Jag fattar inte.

Sverige har ett antal riksdagspartier. Samtliga har den enda rätta lösningen på vägen till det perfekta samhället. Fast olika.  De anklagar varandra för att vara huvudlösa i ena stunden och orealistiska i den andra. Vem, för det måste ju vara någon, sitter inne med den enda sanna lösningen? Eller? Jag fattar inte.

Läkare, med gedigen utbildning och erfarenhet, kan bedöma att en människa är för sjuk för att kunna arbeta och därför berättigad till det skyddsnät vi har i vårt land, som kallas sjukpenning. Försäkringskassan, som inte har medicinsk utbildning, kan avgöra att läkaren är inkompetent att bedöma detta och avslår den sjukes ansökan om sjukpenning med motivering att "du är inte sjuk, du är lat". Okej, det kanske inte står just så i svart på vitt men mellan raderna finns de svidande orden där. Om jag vore läkare skulle jag bli så förbannad att jag sa upp mig! Eller? Jag fattar inte.

Rubriksättarna på de största tidningarna i allmänhet och Sport-Expressen i synnerhet har ingen skam i kroppen. Eller? Jag fattar verkligen, verkligen inte.

Så - listig som en räv blir jag aldrig, det har jag insett.