saltatochkryddat

I holken bor de år efter år. De trygga.

I boet i den toppkapade granen bor de då och då. Äventyrarna.

Dessutom bebos hängrännan på huset. När det regnar, seglar dom. Blomkrukan på väggen till lillstugan har fått hyresgäster. Där växer äggplantor.

Och jag älskar dom alla. Till och med trastarna som skiter blaffor på min bil. Men det är bara för att de är släkt med koltrasten som jag tolererar dem. "Kolis", som sitter längst upp i granen och sjunger för oss.

På stugans tak promenerar Sälly och Ärland och ser viktiga ut. Helt rätt. Utan dem blir det ingen sommar och det vet de. Vi lever tillsammans och delar på gräsmattan.

Hararna kommer ibland hoppskuttande över tomten, stannar till och tittar på oss bara

för att försäkra sig om att vi inte är morötter och rusar sen iväg när de insett att det inte löns att gnaga på oss.

Men när älgarna börjar inta altanen då har de(t) gått för långt! Då tar jag i på skarpen och på ett respektfullt avstånd, med minst en vägg emellan, ryter jag att de ska försvinna och hålla sig där de hör hemma och det är definitivt inte på vår altan.

Men det är för underbart att vara mitt i alltet. Skogen, älven, utsikten, naturens under finns här överallt. Och myggen. Och getingarna. Myrorna. Spindlarna. Men dom tiger vi ihjäl. Och trivs i vår holk. År efter år.

Ibland blir det så fel. Men kul!

Jag har en favoritfelsägare. Hon levererar alltid. I går, till exempel, när jag agerade chaufför till festklädda ungdomar. Ungdomar, förresten, nu valde jag själv fel ord. De är ju alla i samma ålder som de tre, vilka slog ihop vars och ens fyrtioårsfirande till ett stort, glatt medelåldersparty. Dit räknas de nämligen, till medelåldern. Åtminstone enligt vissa källor. Samma källa som anger att den gäller upp till 65 år. Efter det börjar övre medelåldern! Vid 70 börjar sjukdomar komma.

Det finns andra källor. Men jag håller mig till ovan beskrivna.

Nå, på väg hem i den ljusa sommarnatten ställde jag standardfrågorna: Har ni haft trevligt? Svar: Verkligen jättetrevligt. Fråga: Fick ni god mat? Svar: Jääättegod! Fråga: Hade dom lagat maten själva? Svar: Nej, dom hade hyrt den. Konstaterande: Åååkej.... så ni ska återställa den i morron?? I vilken form?....

En annan gång åkte hon också bil med mig. Mitt på dagen. I en gatukorsning agerade hon informatör och tittade åt höger, medan jag tittade åt vänster. "Grönt", sa hon och jag började avancemanget men då jag är en dubbelkollare så kontrollerade jag vänster OCH höger en gång till och tvärbromsade! "Men herregud", vrålade jag, "det kommer ju en bil från höger!!" "Ja, det var ju det jag menade, det kommer en röd bil från höger", medan skrattet bubblade upp och blev till pärlor som studsade runt i bilen.

I går körde jag på intuition. Vi skulle hämta fler passagerare. Hon agerade gps, eftersom jag inte visste var Hökvägen ligger. När jag av misstag påbörjade en sväng mot Häckstigen och insåg mitt misstag, sa jag ett kraftigt ord. Vad är det, frågade hon. Jamen, jag höll ju på att svänga in på Häckstigen i stället. Gör det, sa hon, det är ju dit vi ska. Intuition vs gps.

Ibland behöver inte svåra ord vara svåra för att det ska bli svårt. Men av någon underlig anledning  är det bara när hon umgås med mig som det blir tokigt. Påstår hon.

Påstår kan också betyda en kopp te.

Ja, vad?? 

Jag har satt nånting här och jag trodde jag visste vad . Icket så. Upp kom nåt som inte alls liknade det jag trodde jag hade satt. Liknar just ingenting.

Så jag gömde hinken väldigt noga i går när två blomsterflickor kom på besök. Att jag nu offentliggör den, beror på att det geografiska avståndet till de båda, gör att mina öron klarar av deras skratt utan att det börjar ringa ihärdigt och smärtsamt i hörselgångarna.

Syster Gun gav mig rådet: plantera den gärna i skymundan. Ovanligt. De flesta ska ju planteras antingen i sol eller i skugga. Inte den här tydligen.

Sen bytte hon snabbt samtalsämne och sa att hon hade sett på morron-TV att det skulle bli åska i mina krokar. Ha! Sa jag och refererade till en klarblå himmel och stekande sol.

När jag för en stund sen och högst temporärt bytte utsiktsplats såg jag något annat. Stora, mörka bumlingar till moln. Nu är jag tillbaka vid den röda hinken på balkongen och tittar rakt söderut. Inte ett moln. Solen gassar så jag börjar känna en doft som påminner om stekt fläsk. Några åskmoln finns inte. Åtminstone inte förrän mannen kommer hem och kan skydda mig. Snart ska jag hämta min lilla kanonkula till bil. OM den inte skulle klara besiktningen, får den ändå stå parkerad vid stugan hela sommaren som en säkerhetsåtgärd ifall det blir blixt och dunder.

Då får den stå lite i skymundan bredvid den röda hinken och den då prunkande blomman som jag, förmodligen, är ensam om.

Nån gång mellan klockan 23.30 i går kväll och klockan 07.53 i morse hände det. Björkarna slog ut! Och jag vaknade inte ens av smällen.

Japp, det var våren det. Ibland hinner man se den, ibland sover man helt enkelt över den.

Nu är det bråttom! Sommarstugan kallar. Det ska krattas en hel massa, det ska städas bort en hel vinter, både ute och inne, växthuset ska göras i ordning för att ta emot spirande växter av olika slag, fönster ska tvättas så att vi, när vi är inne, ser bra ut. Och, viktigast av allt, maken ska återställa orangeriet i ursprungligt skick, efter vinterns härjningar, så att vi kan ha en myggfri zon nära skogen med utsikt över älven.

Om våren kunde komma lite lagom smygande så att man kunde ta allt pö om pö, eller tö om tö,  utan att frysa ihjäl på kuppen, vore väldigt önskvärt. Men nu bor vi där vi bor, med rötterna fastfrusna i tjälen på vintern och med älvens guldglitter i ögonen på sommaren, så det är bara att ta det som det kommer. Nån vår att tala om har vi inte, möjligtvis en åttatimmars, och hösten ska vi inte tala om. Den är en sensommar som på någon vecka övergår i en kolsvart isblåsa ända tills Kung Bore anländer med sitt vita följe. 

Men - och nu kommer den! Kärleksförklaringen. Våra dagsljusa sommarnätter. Som jag älskar dem. När du kan ta en skogspromenad mitt i natten (med mygghatten på) och se varenda lite myra, känna den fantastiska doften av ren luft och se att en förvriden tall verkligen är en tall och inte en björn. Att kunna ro ut med båten och meta i fullt dagsljus klockan två på natten. Eller elva. Eller ett. Eller när som helst.

Butiker  annonserar om mörkläggningsgardiner. Jag säger nej tack. Jag sover så gott ändå. Vaknar inte ens när löven slår ut.

Såg en del av partiledardebatten går. Ett hett diskussionsämne var det enormt ökande antalet våldtäkter som sker i vårt land. Det talades om "andra kulturers värderingar", inte bara från SD:s ringhörna, utan från de flestas. Jag tänker inte ge mig in i just den debatten, men jag måste lufta en fundering jag haft en längre tid. Och den handlar om värderingar. Eller?

Det gäller ett ord. Ett ord som skriks i ilska, frustration, besvikelse på idrottsplatser, tävlingsarenor, lekplatser (!), i princip överallt där frustration uppstår. "F*tta". Du känner igen det, va? En av benämningarna på det kvinnliga könsorganet.

I min vildaste fantasi kan jag inte förstå och begripa hur just det ordet används av, framförallt, grabbar, killar och män, som ett utryck för någonting negativt. Är inte just det ordet synonymt med det som de flesta manliga varelser längtar efter? Eller har de ordet vagina i sina tankar? Alternativt snippa? Skulle inte tro det, va?

Jimmie Åkesson sa i debatten: Man byter inte värdering för att man byter mark. Men jag tror inte att han tänkte på den egna tomten kontra fotbollsplanen, eller gräsmattan mot skogsmarken. Det tror inte jag heller och det skrämmer mig.

Jodå, jag har hört att även det manliga könsorganet får sig en åthutning ibland, när något gått snett, men det är mer sällan. Av förklarliga skäl?

Om vi nu ska lära våra nysvenskar vårt språk, våra traditioner, våra seder och bruk, borde vi inte då tänka på hur vi låter? För det är väl ändå inte så, att vi drar likhetstecken mellan vårt språk och våra värderingar? Även om det är precis det som vi lär ut.

Jag föreslog ett snabbfika på stående fot men det ville han inte höras talas om.

Det är ju vår! Då plockas solstolarna fram och placeras vid älvskanten. Så njuter man av kaffe och macka i stugan. Punkt slut.

I vanliga fall är hans resonabel och medgörlig men vissa saker håller han stenhårt på.

Vi drack vårt kaffe. Vi åt vår macka. Vi satt i solstolarna och såg ut över den istäckta älven.

"Jag tror jag ser öppet vatten!" En liten mörk fläck mitt på älven fick mig att lyckligt hojta till. "Men du ser den inte, den är skymd bakom stortallen", skyndade jag mig att säga för att förhindra ett krasst svar som skulle krossa min vårlycka. För sent. Karln är ju rörlig och vig så han lutade sig åt sidan och konstaterade: Det är ett gammalt skoterspår.

Men så tittade han på mig och såg besvikelsen, så han tillade: Men det ser tunt ut . ..

Han känner mig så otroligt väl, min make. 

Orangeriet som han och svågern satte upp förra sommaren, höll inte för den groteska mängden snö som kom. Det har inte rasat men det har farit illa.

Bröt han då ihop och svor långa ramsor? Inte direkt. Han var tyst medan han inspekterade  förödelsen, sen sa han: Mycket jobb blir det. Men nog ska det gå att fixa till.

Själv var jag nära gråten. Jag, som bara har att vänta tills allt är klart.

När han är i stugan och får pyssla på, då kan man höra honom vissla "Jag är lapp och jag har mina renar", ett bevis på att han trivs och mår gott. Undras om jag kommer att få höra den slagdängan under arbetet med orangeriet? Omöjligt är det inte.

I stugan kan allt hända. Till och med att snön töar bort.