saltatochkryddat

Det är exakt en månad mellan bilderna, tagna på exakt samma ställe.

Och nu är det runt 20 grader varmt.

Förra gången jag var till stugan, den tionde april, tvingades jag plumsa i djupsnö, iförd snowjoggers.

I går, den 23 april, gick jag torrskodd i jympadojjer.

Men snart blir det kallt igen, säger dom som vet. På Valborgsmässoafton till exempel. Då är det eldarna som ska värma oss. Om vi nu får elda. Minst halva landet får nog avstå från brasan med tanke på skogsbränder och andra sådana hemskheter.

Jag säger som Kristian Luuk: Vart är vi på väg?

Greta vet. Och tusentals andra ungdomar vet. Medan vi gamlingar obekymrat slänger glödande fimpar omkring oss, flyger och far, vägrar se sanningen i vitögat; den här naturen lånar vi av våra barn och barnbarn!

Det finns stora problem och det finns små bekymmer. Just nu rasar en debatt på en Facebooksida huruvida vi AIK-are hatar Björklöven eller inte. Umeås hockeylag, alltså, inte de nyutspruckna ljusgröna som skapar ett elände för allergiker. Men som är så vackra.

Tänk att det kan rasa en debatt om ett ord, hata, visserligen enormt värdeladdat men ändå. Risk för spridning finns . . .

När jag besökte Umeå en gång, träffade jag på en jättetrevlig kille som hade en t-shirt med texten: Skellefteå finns inte. Det är "krig" med glimten i ögat av en Lövensupporter det. Mycket roligare än Hata Löven.  Våra mest kända och hängivna AIK-supportrar, tvillingarna Sten och Georg, kunde smälla in "Krossa Löven" mitt i en mening som behandlade ett helt annat ämne. Och så skrattade dom glatt.

Nej, nog surrat för den här gången. Nu ska jag gå ut i solen. Jag älskar våren! Och då gäller det att snabba sig, om två timmar kan det vara sommar. Håll sams, håll ut och håll naturen ren. Kram 🤗

Inte riktigt än. Men snart går den ner för landning. Som jag har längtat! Selsfors. Stugan. Sjungande fåglar. Skogen.

I går begick jag premiär. Staffan har varit dit ett par gånger för att kolla vad vintern, snömassorna och stormarna har ställt till med. Sånt kan jag vara utan.

Men i går var det ett sådant där väder, du vet. När balkongen i stan inte riktigt räcker till. När lungorna kräver skogens syre och öronen bara vill lyssna till fågelkvitter.

När vi kom dit, hoppade koltrasten fram på direkten och hälsade oss välkomna. Bara det! Man kan få tårar i ögonen för mindre.

Än kan vi inte flytta dit för sommaren. Vi kan inte få vatten till stugan än. Och än så länge kan jag inte köra bil på grund av mitt skadade knä och utan min kompis, kanonkulan, är jag inte där. Lite sällskap vill jag ju ändå ha när Staffan jobbar och kanonkulan är fortfarande insnöad i Kusmark. Så vi väntar. På både det ena och det andra. Men - plötsligt händer det!

Här uppe i norr är våren nämligen ett snabbt övergående tillstånd. Man lägger sig och sover en kväll på senvintern och när man vaknar nästa morron blommar syrenerna. Här dra vi int ut på nå.  Inte ens på orden. Vi flytt int. Jo, men ba ti stugan. Schjoooo o.

Om en lögn upprepas tillräckligt ofta, blir den en sanning. Det ligger mycket i det påståendet. Från början protesterar många, efter en tid blir de färre och till sist ingen alls. Då har man ryckt på axlarna och accepterat. Trots att det är en lögn!!

Jag tycker om bruk men inte missbruk. Just nu är det mycket missbruk av det svenska språket och jag blir så less. Att det kommer in nya ord är förståeligt och behövligt, i takt med tiden och utvecklingen. Men vad i hela fridens dagar är det som tillåter att ett slarv blir mode? Någon, med stort inflytande, började med att utesluta ordet "var" och ersatte det med vart. Det dröjde inte länge förrän media i alla former hakade på. Vart bor du? Vart finns då dessa? Vart kommer de ifrån? Och så vidare i alla former ända tills "var" i princip blev utrotat.

Nu, när Skellefteå AIK inte längre är med i slutspelet, kan jag erkänna en sak: Jag har aldrig sjungit med i AIKs kampsång. "Kom ihåg vem vi är, vart vi kommer ifrån . . .". Gissa varför! Tungan har slagit knut på sig själv och läpparna har slutits, som av ett blixtlås. Sån är jag.

Vart, med egentliga betydelsen var, kan vara ett dialektalt påfund, har jag läst. Det har nu spridit sig till den så kallade rikssvenskan.  Då ska jag inte bara lobba för att vårt dialektala vars (uttalas: varsch, och ersätter både var och vart) ska bli erkänt inom all media, utan även det suveränt användbara "he". He tallriken i diskmaskinen. Vars hedde jag nycklarna? Har du hett på överkastet på sängen? Användningsområdet är i stort sett obegränsat. He, hedde, hett. Kom ihåg vars du läste det först.

Men okej, jag är hyfsat nöjd om det blir ordning på var och vart. Till att börja med.

Jo, det är några år sen nu men minnet av kaffesmaken finns kvar. Vi stod i kö för att få gratisbiljetter till matchen. Det gäller att spara in på utgifterna . . . Kön var lång, mycket lång, och vi blev lite frusna. Då kom John! Och frågade om vi ville ha lite kaffe. "Jo, om jag får ta en bild av dig", svarade jag. Självklart, sa han, utan att säkert riktigt förstå vilken uppoffring jag gjorde. Jag skulle alltså inte ta emot en mugg värmande kaffe om inte han ställde upp på fotografering!

Ibland säger jag de knäppaste saker.

En annan gång mötte jag The Jimmie Ericsson på Ica. Vi skulle båda två bestämma oss för vilken mandelmassa vi skulle köpa. "Ska du baka?", sa jag sådär lite lagom spydigt, till den tuffaste av dom alla. "Jo," svarade han, "det trodde du inte om mig, va?", svarade han hur trevligt som helst. Och vad svarade då den gamla beskedliga damen? "Jo, om dig tror jag vad som helst". Lät det trevligt kanske? När jag i själva verket menade att han, i mina ögon, var fullkomlig. Men det kunde jag ju förstås inte säga.

Pontus Petterström hade jag också en pratstund med vid pastahyllan en gång. Jag tackade honom för det enorma slit han la ner på planen. Han tackade, log och sa att det var så roligt att få sån uppskattning av fansen. Sen la han lätt sin arm om mina axlar och lovade att hela laget skulle fortsätta att jobba så. Vid det laget hade jag slut saliv i munnen så tungan fastnade i gommen och jag sa: Blurreruppzozmmmsörff. Sen skildes vi.

Det är inte ofta jag gråter. Jag är en lycklig människa. Men när somliga spelare lämnar mitt AIK, då kommer tårarna. Då frossar jag riktigt i deppighet och spelar strofen "there goes my Hero, watch him as he goes" som bara har ett syfte; att vrida om kniven i hjärtat.

Nu är det dags igen. Bert Robertsson lämnar. Och som vi gråter. Han och jag.

Hadelöv, Marttinen, Antos, John, Erik F, Erik A, Bellan, Mackan, Kusmarkarna, listan kan göras lång. Många bäckar små, blir en stor å.

Men försvinner Jimmie då blir det översvämning.

Tulpaner, tulpaner, tulpaner. Och så en och annan tulpan. Det är liksom det som behövs för att hoppet om en ljusare framtid ska spira. Nog för att snön är vit men det är ett helt annat ljus jag längtar efter.

En dag fanns ett blompaket vid vår dörr. En annan dag kom en vän med en ursäkt: Det skulle ju ha varit blåbärsris till tulpanerna men det fanns inte nånstans . . . Jo, men kära vän, videkissar är jättefina, jag älskar videkissar också. En tredje dag skulle vi köpa mjölk och frukt men då såg jag dom, tulpanerna. Orangea. Och vips blev det ljust i vårt hus. Eller vårt och vårt. Hus och hus. Men fint blev det. I vårt hem.

I dag är det ett grinigt, pissigt väder. (Eller Greenpeace väder, som mor sa)  Ute. Inne skiner solen efter AIKs vinst i går och tulpaner på bordet. Jag kan fortfarande inte gå så mycket, på grund av mitt skadade knä, men jag försöker att hålla uppe humöret ändå. Och väntar på en signal från Ortopeden. Tre månaders väntetid men det kan ju inträffa att de får ett återbud och då . . . Jag är redo.

Det är den första april i dag. Då vet vi ju alla att vi inte ska lita på någon eller något. Minst av allt på vädret. Men har man bara tulpaner, världens bästa make, världens roligaste familj, en framtidstro (trots restskatt) och böcker att läsa så känner man sig trygg. Då kan man till och med läsa en nyhet i Norran och studsa till vid ingressens början. Sen fattar man. Ler lite generat och skakar på skallen. Som om JAG skulle gå på . .

Ring gärna och säg att vi har vunnit ett par miljoner eller så, men inte i dag! I dag litar jag inte på någon eller något. Allra minst på mig själv. För ibland luras jag. Och går på det!! Men det talar jag inte om för nån.