saltatochkryddat

Jag älskar glasdroppar! Kan sitta och titta på ljusets spel i droppen nästan hur länge som helst - och bli lugn. Vilket jädrar i min lilla låda kan behövas.

Eftersom jag är nyfiken, eller "vettandesjuk" som vi säger här, så klarar jag inte av att stänga ute nyheter om omvärlden. Och jag blir så trött. Psykiskt så klart men även fysiskt. Jag tror att det är en gåva jag har. Om nånting är för obehagligt, smärtsamt, äckligt med mera, blir jag trött. Och blir jag trött, då somnar jag gärna. Därför att jag kan.

En gång somnade jag ifrån ett njurstensanfall. Det lär visst sällan hända. Däremot somnade jag inte när jag födde mina två barn, därtill var jag alldeles för nyfiken.

Det är förmodligen därför jag sover så gott efter att ha sett, hört och läst om allt som har hänt både i stora, vida världen men även i min egen stad. Det är inte för att jag är samvetslös, utan det är antagligen en rätt ovanlig skyddsmekanism jag är utrustad med.

När jag tänker att världen och människan har blivit ond och ful och att det inte finns nåt vackert kvar, då tar jag mIn tillflykt till glasdropparna som fångar ljuset och solen och får mig att inse att det finns skönhet i både det lilla och det stora, bara man ger sig tid att upptäcka den.

På vår balkong har jag en mängd glasdroppar, som symboliserar tre årstider. Och den fjärde? Den finns i stugan, i längtan. 

Jag är så glad för mina droppar i olika färger och storlekar. När jag sitter och ser på TV och hör på alla världens vidrigheter, kan jag snegla ut på balkongen och se skönheten glimra i lampornas sken och då skjuter jag upp flyttplanerna för hela storfamiljen till ett timrat hus långt upp i fjällvärlden, fjärran från det som förfular. För det vore faktiskt ett problem med det; jag kanske skulle få sömnsvårigheter . . .

Indigo & friends, you are my friends. I nöd och lust.

Så många gånger som vi har strosat omkring här, min kompis och f d granne Ing-Marie och jag, med varsin svampkorg i handen och bara njutit. Skogsvägarna runt omkring var som gjorda för cykeläventyr och nya upptäckter.

Nu finns en bred asfalterad väg till ett stort bygge i stället. Skellefteås nya vattenverk! Jag får verkligen hoppas att svampen är utrotad där nu. Skogen är i alla fall det.

I den här stan, My Hometown Skellefteå, byggs det nu överallt, brett, högt och jättehögt. Och där busstationen förr låg, mitt i stan, byggs nu ett gigantiskt kulturhus som heter Sara. Bussarna med passagerare har skuffats iväg till undanskymd plats.

"Vi" håller på med ett ännu mycket större bygge också. En batterifabrik som behöver 50 ha mark. Och de som ska arbeta där, behöver någonstans att bo så då bygger vi bostäder också. Och räcker inte marken till så bygger vi på höjden. Lätt som en plätt.

Visst krävs det offer, en oherrans massa skog bland annat. Och ett planerat äldreboende. De gamla får vänta. Annat behövs bättre.

Nu är jag precis som de gamla var, när jag själv var ung. Jag gnäller och kritiserar. Förändringar är av ondo. Det var bättre förr. Då kunde man gå hem ensam i natten utan att bli mördad. På den tiden fanns det gatlysen. Skam vore det annars när byns (Selsfors) fem hus byggdes bredvid ett kraftverk, som alstrade ström så det räckte och blev över.

Visserligen var Ywes mamma Harriet tvungen att följa mig över gräsmattan en gång, när ett trädgårdsbord hade antagit en farlig design i mörkret men sen gick det bra. Där låste vi inga dörrar. Där satt bilnycklarna alltid kvar i bilen, bra att ha deillress (tillreds) ifall man fick bråttom. Vilket man sällan fick.

Och vattnet, det godaste, kallaste, fräschaste som någonsin funnits, fick alla fem hushållen från en och samma kallkälla.

Och nu, NU när det nya vattenverket tas i bruk och försörjer hela stan med omkringliggande byar, nu tas vattnet från - Selsfors! Cirkeln sluts. Men medan vi hade ett litet pumphus bland tallar och granar, finns nu ett megastort vattenverk, omgärdat av asfalt och stängsel.

Vet du vad, det känns som att det skrinlagda äldreboendet skulle ha lockat mig. För nog börjar man vara gammal när allt var bättre förr? Men än är jag inte riktigt där, det finns väldigt mycket som är bättre nu. Till och med för en gnällkärring som jag. 😍

Om man kan vara mer än less så är jag lessast!

I dag varnas det för regnkaos över stora delar av landet. Kaos? Lika med stora mängder regn, som på vissa ställen kan innebära översvämningar. Jag undrar om inte kulregnet på andra ställen i världen är mer kaosartat, trots allt.

Men nu är det ju inte i första hand rubriker jag är så infernaliskt less på, utan mina mejl. De kommer visserligen till min mejladress men mer specificerat, och intimt, "Åt Snabblån. Åt Reservation. Åt Låna mellan 10 000 upp till 600 000 utan krav på säkerhet. Åt Supermarket. Åt Kundtjänst" m m, m m i all oändlighet. Det heter för tusan Till, inte Åt!

Jag "placerar" Bitcoin i raketfart och har en massa välfyllda Bitcoinkonton, som jag inte vet om. Jag får chans på chans till att vinna presentkort på Lidl och Willys, bland andra. Willy’s, inte Willy:s, som logon på deras reklamblad ser ut. Bara en sån sak.

Så kom då också ett mej till mig, där det stod: Vi försöker att kontakta Maude Westerman. Smart att gå via mig då . . . Jag kanske kan hjälpa till, jag tror att jag känner henne

Längst ned, på de flesta sådana mejl, finns en pytteliten text att om jag vill avsluta prenumerationen (!), ska jag fylla i min mejladress osv. Det törs jag inte för då blir det väl nåt annat helsicke i stället.

Till råga på allt, fick jag i går ett mejl med rubriken: Stenhård erektion på 20 sek. Tack men i mitt personliga fall lockar det inte särskilt mycket.

En liten bit solsken får dock avsluta mitt raseri över den nya tekniken, där även under finns:

I går blev jag jätteglad och överraskad när jag såg på displayen att det var min son som ringde.

Han blev lika överraskad han.

♥️

I mitt barndomshem var det mycket musik. Det är därför jag kan referera till olika gamla låt- och vistexter, absolut inte på grund av att jag själv är gammal! Hmpf... Jag kan allt från Snoddas och Ulla Billqvist  till Metallica och Guns’n’Roses. Inte för att mina föräldrar lyssnade så mycket på hårdrock, nej, det är mina egna barns uppväxtmusik, som jag faktiskt lärde mig tycka om.

Tänk dig bara November Rain med Gunsen. Så himla bra!

I verkligheten är väl inte ett novemberregn särskilt njutbart att lyssna på. Det är bara förknippat med kyla och ångest över att det grå regnet ska förvandlas till vitt. DÅ är det dags att ta fram dem, bilderna. Jag är en höstfotograf. Det blir mycket skog, mossa och träd i alla sprakande färger som naturen bjuder på. Då vill jag också kura in mig i höstfärger hemma. Mannen bävar. Det kan bli vad som helst, från en ny matta till ett ljus. Bara det är de rätta färgerna så. Jag är hopplöst orange, svart och gul. Men det var det här med musik.

Mor hade alltid igång radion och var inte den påslagen så spelades det skivor. 78-varvare i min tidiga barndom, sen 45- och till slut 33-or.  Men de var inte många för då hade kassettbanden gjort sin entré. Ibland, mitt i en låt, kunde Siw Malmkvist börja låta som Sven-Olof Sandberg innan hon tystnade helt. Då tjorvade bandet. En enda härva av skört kassettband plockades med varsamma fingrar ut och operation försiktighet inleddes. Man snurrade försiktigt på de två hålen i kassetten tills bandet var sträckt igen. Sen, för säkerhets skull, spolade man tillbaka till början, för att försäkra sig om att bandet var absolut sträckt och klart för start igen. 

Min far hade en alldeles egen repertoar. Det var med blandade känslor man hörde när han, på särdeles gott humör, tog i och sjöng "I översta köket, jag gjorde försöket, i översta köket, att få en liten vän". Och så satt han där på stolen i köket med benen ihopsnurrade på hans eget sätt, och såg väldigt nöjd ut. Vi tog för givet att det var en hittepåsång men döm om vår förvåning när vi plötsligt, långt om länge efteråt, hörde just den strofen på radion. Han var mycket nöjd.

Senare i livet gick han också över till hårdrock. Speciellt Metallica. Misstanken är nog att han bara glänste med sina kunskaper inför en annan herre, som inte gillade ungdomens musik. 😄

Min dotter och jag sjunger ofta, flerstämmigt på två, Abbas "Thank you for the Music", bara sådär, helt utan vidare och helst inte när hennes  tonårskillar är i närheten. Men deras musik går inte av för hackor heller. Åtminstone en del.

Musik och bilder gör att vi minns. Inte bara känslor utan till och med dofter.

Därför kan jag lägga mig på golvet en vinterdag och lyssna på Björn J:son Lindhs "Brusa högre lilla å" och bli så där oerhört lycklig och varm. Mitt i smällkalla vintern.

Ja, i alla fall snabbare än min fotoblixt. Och definitivt snabbare än min reaktionsförmåga. 

Jag var åskådare på Matchernas Match i morse. Eller, ja, förmiddan då. Säsongen skulle avslutas med en match mellan Sunnanås killar födda -05 och deras pappor. Jag hörde försnacket mellan två, far och son Westerman.

"Det kommer att bli slakt, farsan!". "Hahaha, jo, tjena. Säkert."

Jag blev lite orolig eftersom båda två är vinnarskallar och då tas ingen hänsyn vare sig till släktskap eller ålderskillnad.

Nu var det inte alla pappor som hade möjlighet (eller mod?) att ställa upp så därför var två före detta allsvenska spelare inkallade!! Visserligen till åldern komna men vältränade som få. 

Vilken match det blev! Ingen slakt, tack och lov, men vad dom krigade. Och vad dom kunde! Självklart höll jag på Alfreds lag, eftersom han är mitt barnbarn men jag tvingades flera gånger att applådera Adam (måg) också. För även om det var tämligen länge sedan han slutade spela fotboll, har han en ganska krävande träningskompis hemma på gräsmattan, som håller igång honom.

Ibland släpper Alfred in mig i snacket kring den internationella fotbollen så jag försöker hålla mig uppdaterad, det är så kul.

Hans äldre bror, Gideon, har lanat från i går kväll till klockan sex i kväll - utan avbrott! I den världen har jag inget att hämta . . . Men som kakexpert och provsmakare ställer han upp hundraprocentigt på mig.

Men hos min sondotter, Arwen, har jag hittat en gemensam nämnare. Hon vill nämligen gå i pension! Vid tretton års ålder 😄 Undrar om hon tycker att både hennes farmor och hennes mormor verkar ha det bra och avundsvärt?

Hennes tre år yngre bror, Mio, har inga pensionstankar. Bara han får kladdkaka så glömmer han det totalkaos som råder i skolan. Men om det är det ingen som tror honom. Lika lite som att de ska åka till Spanien med husbilen. Nu när dom faktiskt har varit till Frankrike. Logiken finns. Men inte sanningen. Absolut inte. 

Det är så fantastiskt underbart att få vara en del av de ungas liv och leverne. Åtminstone så länge jag får vara i deras lag.

Och Molly, Staffans åttaåriga barnbarn, tack för att du har ett orubbligt förtroende för mig när det gäller att återuppliva nästandöda humlor! Jag är oerhört mallig över det.