saltatochkryddat

Åkte till stugan för att koppla av och fira en lugn valborgsmäss. Trodde jag. Ack, vad jag bedrog mig.

Det började visserligen bra med bara lite småpyssel. Bland annat krattade jag bort stora lönnlöv från en snödriva. Den tjurskalligaste snödriva som finns! Och naturligtvis framför farstubron. Löven isolerar och förhindrar snösmältning, har jag bestämt. Därför krattar jag en snödriva.

När det blev lunchdags gick vi in. Det gjorde vi rätt i för just då passade sista dagen i april på att visa vad som menas med aprilväder.

Det började snöa kraftigt över älven medan solen sken på vår tomt. Vinden ökade i styrka och lövhögarna voro icke längre högar.

Staffan startade TV-n och skulle kolla Den stora älgvandringen (det program där absolut ingenting händer) och tamme sjuttsingen uppenbarade sig inte en älg på direkten! Som jag inte hann se.

Så nu sitter jag här. Håller koll på TV-n, slänger ett vakande öga på fågelhuset så inte ekorren är där (då måste jag ut och skrämmas) och dessutom är jag eldvakt så den inte falnar i öppna spisen. Snacka om split vision.

Staffan är ute och kör bort lövhögar med skottkärran. Kan det bli enklare?

Snart måste jag beställa in mer ved. Och starta kaffebryggaren. Samtidigt som jag håller blicken på TV-rutan, fågelhuset, öppna spisen och kasta en uppmuntrande slängkyss till maken när han går förbi fönstret med skottkärran.

Lugnt och stresslöst? Dream on!

Glad valborgs på er, vänner 🥰🔥

Haha, nu trodde du att jag skulle avslöja nåt, va? Men det blir inte mer spännande än så här.

Att kunna få njuta av en liten brasa i en alldeles egen öppen spis, det är inte bara lycka. Det är också avkoppling, verklighetsflykt, njutning, ögonfröjd och en liten gnutta rädsla. Eller respekt, kan man också säga.

Jag tycker definitivt inte om "sprättved" som smäller högt och slänger ut ett brinnande kol på golvet. Om man inte har gnistgaller. Och det har vi. Därför borde vi inte ha små, svarta fläckar på vårt vackra trägolv. Vilket vi har.

Någon i stugan älskar att elda. Någon skulle kunna köra igång en brasa mitt i sommarvärmen, bara för mysfaktorn. Denne någon har en hustru som uppskattar brasans värme när det är kyligt ute men definitivt inte när det är svettläge till och med i skuggan.

Sädesärlorna, som tidigare bodde på stugtaket, kommer numera bara dit och bastar. Jag förstår dem. Varför ska de flyga flera hundra mil, hela vägen från ett hett Afrika, bara för att hamna på ett skållhett plåttak i Västerbotten? Så himla goda är väl inte hårt rostade mygg och flugor, att man riskerar att fjäderdräkten tar eld.

Men just nu tillåter Någons hustru att han eldar hur mycket han vill när vi är i stugan. I dag, i stan,  träffade vi både regn, snö och hagel på vår promenad och ändå gick vi bara 2,7 kilometer. Åtminstone jag. Någon går alltid kortare sträcka, trots att vi går hand i hand. Han är lite sur på sin nya telefon, som inte anger rätt mängd steg. Därför tar han med sig den när han går till soprummet. När han går ner i källaren och upp igen. Han till och med dammsuger helt plötsligt. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Det är väl just det han saknar mest med att ha slutat jobba. Antal steg. Då brukade han stoltsera med mellan 6000 och 7000 steg varje dag. Så jobbigt ska han inte behöva ha det längre. Och jag lovar att när vi har flyttat ut till stugan på allvar, då kommer han att vara vida överlägsen mig i steg. Trots att åkgräsklipparen inte ger några. 😉

På Valborgs ska vi både småelda och mellanelda. I öppna spisen och i grillringen ute. Men någon stor brasa, som varit tradition i många år, blir det inte. Det sätter coronaviruset stopp för den här gången. Så det blir ett lugnt välkomnande till våren. Utan smällare och annat otyg. Om nu inte Någon smusslar in nån sprättved förstås.  Då får jag många steg.

Det där med "Plötsligt händer det" är ren och skär lögn.

Att vinna stort på Triss kräver planering, erfarenhet och fantasi. Men också en fjärde ingrediens, som vi tyvärr inte lyckats lista ut ännu. Ren och skär tur, tror vi inte på längre. Det måste finnas något annat.

Erfarenheten har gett oss följande viktiga lärdomar:

I "vår" affär ska man köpa lotterna i kassan, inte i "spelhålan". Det är en viktig lärdom.

Det finns olika verktyg som man kan skrapa med och det gäller att hitta det rätta. De här triangelformade, specialdesignade plattorna som finns i olika färger och som det står Triss på, funkar bara i en färg. Och den skrapar dessutom enbart fram småvinster, men ändå.

Underlaget är också viktigt. Enbart en bordsskiva är förkastligt, då behöver man egentligen inte skrapa alls för att veta att det är en nit. Nej, man måste experimentera sig fram. 

Telefonen kanske. Ett vykort? En bok som var jättespännande? Alternativen och möjligheterna är oändliga.

Ändå är det en baggis om man ser till antal möjligheter när det gäller skrapverktygen. I stan håller jag mig oftast till den svarta skraptriangeln (svart och gult är ju en oslagbar kombination) medan Min käre make är mer wild and crazy och kan prova med ett kontokort alternativt AIK-medlemskortet.

I stugan är möjligheterna oändliga. Skruvar, spikar, kniv, skruvmejsel, you name it. I snickarboa finns det resurser. Själv kan jag gå i timmar och leta efter den perfekta stenen. Eller kotten. Perfekt i  mening att den går bra att skrapa med, inte att vinna med. Än.

Men nu har vi kommit nåt på spåren! Det är inte hur mojängen ser ut, som är avgörande. Ej heller hur vass och skrapduglig den är. Det viktiga är vad den heter! Det säger ju sig självt att man inte kan kamma hem en vinst med en skruvmejsel. Det måste ju vara en kam! Vilket skulle bevisas av ovanstående bild. Så nu gäller det bara att hitta de rätta orden. Synonymer till vinna. Och omsätta dem i praktiken. Skörda. Inhösta. Knipa. Triumfera. Och det svåraste: trägen. Den där trägen som alltid vinner, hur i hela fridens dagar ser den ut? Eller flaxen? Är den skrapvänlig, tro?

Jag tror inte längre på ödet. Ej heller på turen. Man kanske skulle testa en lyckost. Om jag bara visste vilken sort.

Jag tvättar håret varannan dag. Men när är varannan dag?

Staffan har slutat jobba. Slut schema kvar. Det ställer till med vissa problem mitt i glädjeyran. Han hade nämligen jobbscheman som inte tillät någon lugnt tillbakalutad tillvaro av vardagslunk, utan mer en skärpning av sinnen och minne. Kolla här bara:

Må: 7-12.57

Ti: 7.30-13.00

On: 7.30-12.30

To: 6.50-11.50

Fre: ledig

Lö: 12-21

Sö: 7-21 (i praktiken 7-12, 16-21

Det var en vecka det. Sedan följde ytterligare elva helt olika veckor innan den här kom igen. Och några av dessa kunde vara så långa att jag var trött både när han for och när han kom hem igen. För att inte tala om hur trött han var!

Vissa dagar kunde han börja jobba 13.40 och andra dagar sluta 13.19 . . . 

Att leva med en man som jobbar i vården, med sådana arbetstider kan vara svårt nog. Åkte han iväg  tidigt på morgonen, vågade jag knappt somna om, ifall någon skulle ringa på dörren och vilja något. Vilket aldrig har hänt på de cirka tio år vi har bott här, men OM. 

När han började jobba mitt på dagen, klockan 12.57 t ex, då sov jag, i ren och skär trygghet, så länge att jag nästan missade lunchen jag skulle tillaga. Annars hade han säkert gjort sig en gröt och varit nöjd. Medan jag hade skämts nåt gruvligt.

Nu finns inga tider längre. Om man bortser från frissan och tandläkaren och sådant som dyker upp nån gång då och då. Per år!

Nu ska vi också lära oss att helgen består av fredag kväll, lördag och söndag. Inte tisdag kväll och onsdag. Eller torsdag kväll och fredag förmiddag.

Det är absolut inte så att jag har något emot den nya tideräkningen, tvärtom, men det finns problem. Det här med hårtvätt, till exempel. 

Jag har aldrig behövt se mig i spegeln på morgonen, en fasa bara det!, för att förstå om det har varit en tvättahåretdag eller inte. Jag har haft stenkoll på varannan dag. När den har infallit har det varit dags.

Men nu! Nu tvingas jag möta mig själv i spegeln på morgonen för att utröna om det är en hårtvättardag eller inte. Helt omöjligt!

Jag brukar skriva listor. För det mesta innehåller de mat och annat som ska köpas. Men nu hittade jag ett block som passar mig: A list of things I might do sometime in the Future. 

Och i dag har jag satt ett kryss i almanackan, för i dag har jag tvättat håret. Nu ska det bli ordning och reda med helg på freda’. 

Glömde jag säga att jag är överlycklig över ny"ordningen" i livet?

Om jag inte själv hade varit hemma och sett, hade jag ändå förstått.

Tidigare hade det kunnat vara en av tre men nu avgör storleken på skorna. Hennes söner har numera mycket större skor än hon har. Men alla tre lämnar liksom skorna i steget. Utom på sommaren, då sparkas foppatofflorna eller sandalerna rätt upp i luften, var de landar är av underordnad betydelse, tids nog hittar man dem.

Tänk att man kan sakna att snubbla över hullerombullerskor. NÄR blir det fritt fram att träffas igen? Men även i karantäntider kan under ske! I går, t ex. Då ringde sextonåringen! Detta kräver ett utropstecken, faktiskt.

Under den "frivilliga" karantäntiden  har vi träffat barnbarn på två meters avstånd, fått en filmsnutt av ett frisparksmål och söta bilder i olika situationer av våra barnbarn. Alla utom ett. Men igår ringde han. Och det handlade varken om köttfärssås, glöhöpper eller kakor. Han ville intervjua mig!

Det var en skoluppgift! En svår och betydande sådan. Eller, ja, så uppfattade jag den i alla fall.

Men mellan frågor och svar hann vi med en massa fniss och skratt och det var så himla, himla kul.

När vi, långt om länge efteråt, sa hejdå, krävde endorfinerna i min kropp att jag skulle baka! Potatisbakelser i långpanna. Sen fick hon, med de vita skorna i full fart, order att komma under balkongen och hämta. 

På tal om lycklig. Min långsemesterfirare gör mig lite orolig. I morse steg han upp halv sju och kokade kaffe. Va? Så här tidigt? Mumlade jag toktrött. Tidigt? Sa han förvånat. Jag hade faktiskt tänkt stiga upp klockan tre och sitta vid köksbordet en stund och dricka kaffe. Det gjorde alltid min far.

Jag börjar misstänka att han inte är en långsemesterfirare. Jag tror han är pensionär . . .

Och när han föreslår att vi, i minst en timme innan eftermiddagskaffet, ska lägga oss och läsa de böcker vi alltid har på gång, då är jag säker. Och fullständigt nöjd.

Jag vet dock att det här är lugnet före stormen. Så fort våren har gjort sitt definitiva intåg, blir det stugan. Och då blir det snickarbyxorna. Och lite lågmält, nöjt visslande. Precis som en långsemesterfirare som har fattat galoppen.