saltatochkryddat

I alla dessa fjorton år, har äppelträdet, bröllopspresenten, varit översållat med vackra, doftande blommor varje vår. Men det har aldrig burit frukt. Till nu! Ett äpple hänger där, på en gren. Ett!

Vi blir inte självförsörjande på frukt i år men det är en början till det. Inte heller morötterna bidrar till självhushållningen. Där kommer i stället en monsterliknande blomma. Och hallonen, detta självspridandets överlägsna vinnare, har dukat under för röda vinbär å ena sidan och svarta vinbär å andra sidan.

Men gurka, tomater, sallad och potatis har vi.

Hur det kan komma sig?

Svaret börjar på S som i Staffan.

Medan missväxten följaktligen börjar på just M. Som i Maude.

Skillnaden mellan dessa två börjar på T som i tålamod. Den ene har det, den andra vet bara hur det stavas.

Åtminstone när det gäller praktiska göromål.

Jag minns med fasa en gång, i en annan tidsålder, när en dåvarande pojkvän ville att jag skulle stoppa ett hål bakpå hälen av hans vita "tennissocka". Jag, min dåraktiga ungdom, tog fram en stoppnål och ett passande garn/tråd och tog mig an uppgiften med ångesten som en jätteklump i halsen. Jag vill (inte) minnas att jag körde med hårt åtdragna korsstygn och några snitsiga vågräta stygn som avslutning.

Det blev inte vi.

Staffan skulle aldrig be mig att stoppa hans strumpor. Jag skulle aldrig be honom tävla mot mig i ämnet 60-talsmusik.

Respekten för varann och varandras olikheter måste finnas, även om de ibland är knasiga.

T ex ifrågasätter aldrig Staffan numera varför jag alltid tar två smörgåsrån till teet på morgonen, när både han och jag vet att jag kommer att gå tillbaka till skafferiet och ta ett tredje. Varje morgon!

Och jag bara ler när jag hör honom stiga upp på natten för att gå på toaletten men först går till kylskåpet och dricker två klunkar Cola.

Men nog är det lite knäppt, va! ❤️

Sommar. Sill. Sol. Syster. Svåger. Skratt. Staropramen. Surr.

Jaså, tänker nu någon, hon räknar inte upp S som i Staffan, och skrattar skadeglatt.

Nej, jag skriver nu om sommar-S och han är en åretruntare, tack och lov.

Som de flesta, som känner mig, vet så älskar jag att åka bil. Och att göra Små Stopp på olika platser. Att bila sträckan Selsfors-Stockholm innebär många sådana. Visserligen hade vi "bråttom" att komma ner till Årsta havsbad men några kortare Stopp kunde vi unna oss.

Längs E4:an finns inte många oupptäckta Smultronställen så Staffan kunde i lugn och ro ställa in farthållaren på tillåten hastighet, plus tre. Lite wild and crazy får man ju lov att vara!

När vi åkte hem, efter Sex (hoppsan!) dagar, körde vi på vägar en bit in i landet och tog det lugnt. Det är Semester det! Att till och med unna sig en övernattning på hotell, känns som en Storlyx. Jag säger bara: hotellfrukost! Ja, förutom det där stället i Norge då, där de hängde "en påse på döra klocka syv", innehållande två Festis, två mjukmackor och två päron. Efter den missen kollar jag alltid noga vad hotellet har att erbjuda, innan vi bokar.

Nu är vi hemma i Stugan igen och efter några dagars tokblåst och kyla, kom Sommaren tillbaka.

Och tänk, snart är det förhoppningsvis fritt fram att krama barnbarnen igen. S som i Stor Saknad som förbyts i Sprudlande Salighet.

Snart Så.

Jomenvisst var vi i Gamla stan i går. Och på tal om går så går man ganska mycket då.

Som tur var, eller kanske är det uträknat, finns det många kaféer och restauranger där.

När benen brann och fötterna skrek, satte vi oss ner hos Agaton för att få oss en bit mat. Nuförtiden behöver man inte minnas vad vi åt för nu tar man bilder med telefonen och låter den minnas åt oss.

Syrran åt Frutti di Mare, se ovan. 

Svågern åt Lammracks, potatiskaka och nån röra, som bestod av nåt men god var den.

Maken och jag åt världens utan konkurrens godaste Pasta Carbonara.

Nu ska vi aldrig mer göra den maträtten hemma, vilket vi förstår är dömt att misslyckas.

I dag har vi inte gjort många knop men lika fullt fick vi oss en jättegod och -vacker lunch serverad, som telefonen glömde ta bild på. Den är inte fulländad, trots alla finesser.

I morron ska vi påbörja resan hem. Den absolut enda fördelen med det, är att det finns ac i bilen. Nackdelarna är desto fler. Men nu hoppas vi ju att vi ska kunna träffas oftare när vi är besprutade alla fyra och det har lättats på restriktionerna.

Hemma har Gamla stan namnet Bonnstan och lider total brist på affärer och restauranger så där är det svårt att få ihop över 9000 steg men så snabbt som Skellefteå ändras nu, kan hela centrum fort bli en pittoresk gammal stadsdel,  väl värd att spendera 9377 steg på.

Redan nu har vi ju ett "Norrmalm" och ett "Södermalm". Dessutom har Boliden hittat en jättefyndighet, vilket säkert kommer att ändra ödemark till Östermalm, mer med tanke på näring än väderstreck.

Allting kommer att förändras, en del till det sämre, andra till det bättre. Mina ben och fötter hoppas jag tillhör den senare kategorin.

9377 steg på kullerstensgator tar ut sin rätt.

Jodå, jag har länge misstänkt det. Många suckar har jag hört: "Man undrar verkligen vart världen är på väg". Eller, som vi säger, "vars i hela friden är världen på väg". Om vi nu inte säger: "Våsch i haile verta håll ve på hammern" Men då måste det vara till en invigd i bonnska språket, annars får man inget vettigt svar.

Jag fick ett upprört telefonsamtal härom dagen. Det var Alfred, 16 1/2 och får övningsköra, som knappt lät mig svara innan han hojtade: "Hej mormor har du hört vilken katastrof? Det är hemskt, fruktansvärt!" 

Vad? Vad? Vad? halvskrek jag, skräckslagen.

"Alltså, nåt så hemskt, mamma vet inte vilket land Ronaldo kommer från, inte vars Messi kommer från, inte Ronaldinho, hon vet inte ens i vilket lag Cavani spelar!! Mormor, vi måste ha ett möte!"

Alltså, när min son var 16 år, kunde jag namnet på varenda Liverpoolspelare, vad skulle vi annars prata om? Skolan? Läxor? Tjejer? Inte en chans. Men fotboll gick bra så det var bara att sätta sig in i den världen och, tänk, jag fastnade. Medan sonen gick vidare till annat.

Jag har till min stora lycka en make som är lika intresserad av sport, som jag är. Men ibland får intresset en bitter eftersmak.

När min far spelade fotboll i Klutmarks IF, hade han en sockerdricka bakom målet att läska sig med. Jag vet inte om någon annan klubb försökte värva honom och lockade med, exempelvis, Loranga, men i så fall var det lönlöst. Klutmark var klubben i hans hjärta.

Nu har inte fotbollsspelare nåt hjärta längre, åtminstone inte klubbhjärta. Kommer någon och viftar med ett MILJARDkontrakt så är det snåltarmen, inte hjärtat, som bestämmer.

Vårdpersonalen går på knäna. 

De sliter ut sig för att andra människor ska få må så bra som det bara är möjligt. Nu under pandemin är det många som gjort allt de kunnat och orkat för att kunna hjälpa. Med risk för att själva bli allvarligt, kanske livshotande sjuka. Naturligtvis ska de belönas.

Tyckte en del landsting.

Presentkort på 500 kronor. Flyttad sommarsemester till september. 5,6 miljarder kronor om de flyttar till annan avdelning.

Nej, förlåt, nu blandade jag visst äpplen och päron. Eller fotbollsspelare och sjuksköterskor. De förra får människor att sjunga. De senare får människor att överleva.

De förra tjänar miljoners miljarder. De har en talang. De senare tjänar till brödfödan. De har ett hjärta.

Visst tusan är väl världen uppåner!

Men Affe, klart vi ska ha ett möte. Din mor ska åtminstone veta att Cavani spelar för Manchester United. Han har ju skrivit på ett nytt kontrakt med dem och får 250 000 £ i veckan. I veckan!!! För att han är bra.

Din mor är sjuksköterska och tjänar mänskligheten. För att hon är bäst.

Men världen, den är definitivt uppåner.

Kommer du ihåg Pohlman, med förnamn John? En av de populäraste TV-meteorologerna i TV:ns, eller var det min, barndom. Leo Rannaleet, min favorit. Och allas vår Carl-Einar Carlsson, som var lyckligast när han fick prata om regn, eftersom han hade problem med solchanser. Det blev ofta kjolchanser i stället, vilket, helt logiskt, kunde vara en följd av solchanserna men som han mest såg olycklig ut över.

Senare gjorde damerna entré. Åsa Bode’n fick till och med en egen låt sig tillägnad. Men sen kom Tone! Tone Bekkestad som fick männen att prioritera väderprognosen framför fotboll och hockey. En viss kusin till mig, hade förmodligen inte en aning om väderutsikterna efter sändningens slut, han var bara salig.

Men kanske gick hon över gränsen (till Norge) när hon började posera tämligen lättklädd på bilder. Det blev stormbyar och kyla, inte från kusinen och hans gelikar, men Tone försvann och DÅ kom Per Holmgren! Ung, snygg med långt, vackert hår och sammetslen röst vare sig han förutspådde skogsbränder eller skyfall.

Efter det har de kommit och gått. Själv lyssnar jag bara på Peter Kondrup eftersom han till och med delar upp Norrland i landskap och inte bara föser med handen över halva landet och säger nåt allmängiltigt om snö, 10 cm, en 15-16 grader och kanske någon kjolchans.

Så - förutom Peter Kondrup, litar jag bara på en enda väderspåman. Våran pisspojke!

Han är visserligen bara i tjänst på sommaren men då är han 100-procentig.

Om hans pisstråle strilar neråt, blir det pissigt väder MEN om den strävar uppåt, ja då, DÅ blir det strålande väder!

Bombsäkert!