saltatochkryddat

För ett år sedan:

I dag fyller han 17 år, mitt äldsta barnbarn. Han gav mig ett nytt perspektiv på livet när han sa: "Nu är det bara 18-årsgränsen kvar, sen finns liksom inga åldersgränser längre. Det är likadant att vara 19 som att vara 67 om man tänker så".

Nu finns det inga gränser längre. I dag är han 18. Jag ska fråga honom i morron hur han ser på saken.

Jag minns när jag själv fyllde 18. Mamma hade tårar i ögonen av glädje och rörelse över presenten som pappa överlämnade. Ett presentkort på tio körlektioner hos Jeff Lundgrens trafikskola. Tio lektioner? Ja, fler ska du inte behöva! Det var inte ett underförstått beröm, det var ett konstaterat faktum. Förstått! (Det borde ha varit ett frågetecken där men då känner du inte min far😉)

Men snäll var han och kostade på mig ytterligare två lektioner så småningom. Det kanske han gjorde efter det att jag berättat om frågan körskolläraren ställde under en tur: Vilket däck slits minst i en högerkurva?

Jag tänkte så det glödde i hårbotten och kom till slutsatsen: vänster bakdäck!

Feeeel, jublade han, det är ju reservdäcket förstås!

Nu är det, helt otroligt, mitt barnbarn som övningskör. Och mitt barn, hans mamma, har haft körkort i snart 25 år! 

Han har rätt, mitt barnbarn, det finns baske mig inga gränser längre.

Tiden, den går och går

I dag är snart i går

Och i morron är i dag

Jag hänger inte med jag 🤔

Samma procedur som varje år. Vicka upp persiennen sakta, sakta och befara det värsta. I morse var det så dags för den stora besvikelsen. Det är faktiskt inte snön i sig som gör mig nedslagen. Det är mer det faktumet att den här dagen är början på min flexibilitets tillkortakommanden.

Nu, i skrivande stund, är det två timmar sedan jag först såg dagens ljus. Redan har läget förändrats. Den kalla, vilda blåsten är i antågande. Den som kommer att knuffa ner snön från träden, fixa ett par plusgrader och medföra smärta. För vissa i själen, för väldigt många i kroppen.

Om det vore vintern som kom, skulle jag nog, fastän motvilligt, kunna acceptera läget men, vis av erfarenhet (i vissa sammanhang) vet jag ju att det är den nya, den femte, årstiden som är här.

Den svartvita.

Okej, det är väl bara att finna sig i det. Alternativen är få, om ens några. Och egentligen är jag en riktig gnällspik, det inser jag faktiskt.

Att vakna upp till ett förändrat landskap är en sak, att vakna upp till ett förändrat samhälle är en annan sak. När jag kröp ner i min varma, goa säng igen, hade jag telefonen med dagens första nyheter i handen. Eina’r, 19 år, ihjälskjuten. Sveriges mest spelade rapartist, enligt nyheterna.

Två personer har setts springa från platsen efter det att skotten hörts.

Hur gamla? 14? 16? . . . .

De kriminella nätverken rekryterar underifrån, har jag läst. Unga pojkar får liksom jobba sig upp i organisationen genom att utföra skitjobben, det vill säga döda. 

Jag blir så äcklad, förtvivlad, ledsen, förbannad, upprörd över denna brist på respekt för andras liv.

Så till den grad att jag själv har slutat döda spindlar. Det säger en hel del det.

Egentligen är jag glad för snön. Att kunna rikta sin ilska mot en väderlek, är ju underbart. Den bryr sig inte, den hämnas inte (även om jag ofta beskyller den för det), den bara kommer och far. Som den har lust. Men blåsten! Den gör fysiskt ont. Till min lycka jag är ju gift med en obotlig optimist som gör mig glad även om jag är arg och har ont. Alldeles nyss tittade han ut genom fönstret och sa: Jaadu, älskling, i dag behöver vi inte tänka på att åka till stugan och klippa gräs.

Jag har sol och värme inomhus 💛

Vi tar en till:

Är det inte fantastiskt så säg. Jag blir rent lyrisk av hösten i naturen. Vart jag än vänder mig, hittar jag alltid nåt att beundra.

Det är utsikten det.

Men så kommer insikten.

Vilken dag som helst kan det se ut så här:

Och jag går i däck.

På tal om däck är det hög tid att byta till vintersådana. I morse var det tydligen snorhalt (om uttrycket ursäktas men kombinationen är a Match made in Heaven), för det blev en massa bilolyckor längs vägarna. Redan? Säger kanske någon.

Jo, men så här är det. Om du trodde att Sverige hade fyra årstider, hade du fel. Tänk dig tallriksmodellen; kött, potatis, sås, grönsaker. Inte skulle det bli samma smakupplevelse att först äta köttet, sen potatis, för att efter det sleva i sig en massa sås och till sist halvhjärtat ta sig an grönsakerna. Nä, och det här har tydligen vädergudarna uppfattat och anammat.

Numera ska det blandas hejvilt. Vad som helst kan ske när som helst. Det tydligaste tecknet på det, såg vi i går när en TV-meteorolog hade två olika alternativ på vädret gällande samma dag. Antingen skulle Norrland få sol och fint, alternativ 1, eller så skulle Norrland få regn, alternativ 2.

Visst är det underbart fint med höstsol som lyser på alla mina favoritfärger men å andra sidan gör det inte så mycket om det är regngrått heller. Då kan man mysa inomhus, läsa en bra bok, planera två veckors matsedel, lösa korsord och annat mysigt.

Bara det inte blir vitt!! För tro nu inte att det snövita kommer för att stanna, nejdå det försvinner efter några dagar och lämnar allt i blötsvart.

Ända till i mars då det snövita återkommer och blir kvar. Lääääänge.

Insikten har återigen knockat mig. Utsikterna att det blir som förr är små. Det har vi själva sett till.

💥🥊

Ser du treklövern som bor hos svampen? Antingen har den skapat sig plats eller så har svampen upplåtit den. Jag vet inte men konstellationen kan betyda något.

Naturen har mycket att säga oss om vi bara lyssnar. Det har vi blivit varse efter att ha blivit fullständigt besatta av djur- och naturprogram på TV.

Vem, eller vilka, som nu har skapat himmel och jord, har tänkt till rejält. Allting har med varann att göra.

Allt är beroende av andra.

Med det gäller förstås bara djur och natur. Människan är den felande länken. 

Egentligen borde jag inte se på naturprogram eftersom jag har så lite förstånd. Jag begriper mig inte på allt nytt som vi måste ha. Måste, alltså. Djuren, däremot, behöver sällan en ny bil vartannat år. Inte heller har jag kunnat märka att det finns nåt mode i deras klädsel. Kommunicerar gör dom, som deras förfäder alltid gjort. Medan vi lägger ner tid och pengar på den senaste tekniken, som man måste ha även om somliga inte begriper sig på den. (Somliga=jag)

När min dotter ringer får jag panik! Jag ser ingen symbol för telefonlur, som jag kan trycka på, bara en smal grön rand längst upp på displayen (kolla vilka ord jag kan). Efter att jag febrilt har tryckt på både logiska och ologiska knappar, hör jag till slut en trött liten suck: Teknikens under . . .

Jag vill inte prata med bild! Jo, på henne men inte på mig. Då reagerar jag som apan som speglar sig i sjön. Jag blir rädd och vill slåss. För min integritet.  Apan, däremot, ger främlingen i vattnet en rejäl råsop så den försvinner. Det har jag lärt mig att jag inte kan göra för då kan det hända att bilden på min dotter också försvinner och det vill jag ju inte. Man får ta det onda med det goda.

Så här är jag varje höst. Rädslan för att snön ska komma innan alla löv har fallit till marken är som en kramp. Rädslan för att snön inte ska falla när träden är kala, är också stor. Då blir det så fruktansvärt mörkt och är det nåt jag inte gillar är det mörker, det kalla, svarta, läskiga mörkret som äter upp varenda liten ljusglimt. Då man inte ser någonting som eventuellt, men ganska säkert, gömmer sig där, i mörkret.

Nä, tacka vet jag hösten med sin färgprakt. 

Och när vintern kommer, gör jag som björnen; går i ide. Det finns ju färger inomhus. TV-n bjuder på massor, alla hockeylags matchställ, alla fotbollslags matchställ, alla alpina åkares dräkter, alla skidskyttars tävlingsdressar, OCH alla naturprogram på flera kanaler. 

Gå ut och röra på sig, gör man just den halvtimmen det är "ljust". Eller så gör man som björnen, kurar i sitt eget ide. Det är baske mig ingen dum idé.

Mina favoriter, i konkurrens med krassen.

Eftersom jag har alltför gott om tid, på grund av mitt ryggskott, min ischias eller mitt diskbråck (vem vet, jag vet bara att det gör förbaskat ont att städa och bädda för att inte tala om att tvätta fönster) så har jag för mycket tid till annat. 

Plötsligt hände det sig att jag började fundera på namnet luktärter. Inte ärtOr. De är de gröna det, som man äter. Inte min man dock.

Eftersom jag är lite av en språknörd, kände jag att en liten efterforskning var på sin plats. Ärtor kontra ärter. Och när jag ändå var på g: dofta kontra lukta. Helt logiskt egentligen eftersom jag en gång i tiden fick lära mig sambandet: lukta dåligt men dofta gott. Så - varför heter de då luktärter, blommorna som doftar så underbart ljuvligt?

Efter en gedigen djupdykning och forskning i språkvetarnas värld, står det solklart: Jag fattar ingenting! Min hjärna känns som kall sirap och förmågan att tänka logiskt har försvunnit. Det är precis som att trä en symaskin. Har jag inte gjort det på en femton-tjugo år så är det helt kört att lista ut. Jag vet. Tråden kastar sig i livsfarlig hastighet ur nålsögat i stället för att connecta med undertråden och allt blir en tjorv. Då är det bättre att gullbe Ståhlis om hjälp men inte när det gäller språkfrågor. Hennes naturliga språk är bondskan, ett härligt, mustigt språk, helt befriat från larviga nyanser. He som lukt gott, he lukt gott å ärtern he jer ärtern. Kan inte sägas bättre.

Nej, jag får nog inse att vårt språk är stadd i förändring (men språk-et, är inte det statt i förändring . . . ?) och det är bara att försöka hänga med så gott man kan. Har man barnbarn så vill man ju förstå vad de pratar om. Åtminstone ibland. Vissa saker är det kanske bättre att man inte förstår, även om våra barnbarn givetvis är änglar.

Jag minns när min far blev väldigt upprörd över att jag, i en infekterad diskussion, sa att han var taskig. VAD SA DU, sa han med höjd röst men jag upprepade inte ordet. Hörde han det inte första gången, fick han skylla sig själv. Och någon fler chans fick han inte.

Min make påpekar att det finns gula ärtor också, dem äter han. Ytterst ogärna men nån gång vart tionde år så. Men då ska vädret också vara dåligt. Vaddå också?

Sen fanns ju även Ärter, men det var länge sen. Han hette egentligen Artur och var en liten, mysig farbror. 

Men, som sagt, luktärter är vackra och doftar fantastiskt. Nåt mer behöver jag ju faktiskt, egentligen, inte veta.