saltatochkryddat

 så skulle jag kunna tycka riktigt illa om den. Men jag ser fram emot den.

Hösten meddelar att sommaren är oåterkalleligen slut. Det kunde mycket väl innebära ett totalt ihopsäckande från min sida. Skulle kunna, alltså, men sanningen är den att jag fylls av kärlek. Lycka. Värme. Jag, som avskyr vintern, som jag faktiskt nu har lärt mej kommer efter hösten.

Jag förstår mej inte på mej!

På hösten började skolan om. Det borde ju ha minskat min förtjusning men nej, inte då.

Vid vuxen ålder borde ju sommaren med en efterlängtad semester från jobbet, ha varit nummer ett. Nix.

Vintern ska vi bara inte tala om. Bara om Skellefteå AIKs matcher i så fall, som var, och är, ljusglimtarna i mörkret.

Våren är lika med slask och bakslag. När snön äntligen töat bort, kommer det ny.

Sommaren då. Stora förväntningar, stora planer, stora krav på vädret. I say no more. Bara att tjocksockar inte hör dit.

Hösten kommer utan att jag har några som helst förväntningar på den. Men vad den ger! Klar luft, vackra färger, goda frukter och bär, sköna fleecekläder, hemmamys, hockeykvällar och ett välsignat lugn över att jag inte känner de hundratals måsten jag tror mej ska hinna med, som sommaren kräver.

Okej, jag är lat och bekväm men det tillåter jag mej att vara numera. Tillvaron har haft nog med tider att passa och åtaganden att hålla genom åren.

Inte för att jag begriper mej på mej men det struntar jag i.

Nejdå, vi åkte inte med färjan till Utö, det räckte med att se hur vit om näbben ankan var efter en, förmodad, åktur.

Nynäshamn är sommartradition. När jag var barn var Nynäshamn lika långt bort som månen. Min bästis kusin hade nämligen flyttat dit så henne skulle vi ju aldrig mer se. Men vi kunde ju titta på månen och tänka på henne.

Nuförtiden är ju ingenting långt borta. Inte ens pensionsåldern. Men när syster Gun och jag träffas, är vi trots allt "bara" samma systrar som vi alltid har varit. Då finns ingen ålder, bara samma sjuka humor, samma minnen och samma glömska.

Därför helgonförklarar jag dagens telefoner, (alltså I-phones på ren svenska) som följer en vart man än går och dokumenterar medelst bilder vad man har gjort och sett.

Synminnet behöver inte aktiveras så mycket men än så länge måste doft- och känslominnet vara på alerten. Tack och lov så har de fattat det. Jag säger bara luktärter! (Nej, INTE luktärtor!) Ärtor kan man ha i soppa men inte ärter, dom ska man njuta av i vas eller spaljé.

Men kolla här då:

En av systers fantastiska kreationer!

Blommor gör mej gladare än snö. Definitivt.

Jag har redan börjat gruva mej för den tid då man sitter i TV-soffan och njuter av hockey och spansk fotboll, dricker te och tar en kvällsmacka med god ost på. Inga mygg.

Men gott om tid att titta på sommarbilder - och längta. Ja, inte efter mygg då förstås men dom har vi låtit bli att ta bilder av. Det man inte ser, finns inte.

Sjunger han, Malåsonen.

Han är känd som "de korta låtarnas man". Max en rad. Inte längre men desto intensivare. Lite då och då vid de mest skiftande tillfällen. Men garanterat inlevelsefullt. Och högt.

Med förkärlek klämmer han till med nån känd rad från en låt, som jag avskyr, och sjunger den, inte lite då och då utan tämligen ihärdigt. Och högt.

Det är ju kul med människor som är på gott humör och trallar lite för sej själva. Nu är det så att någon sådan begränsning finns det inte.

Jag har sett vilt främmande människor hoppa högt när "Caruso" plötsligt stämmer upp i en sång. Förlåt ordvalet, en rad ska det vara.

Just nu är det alltså Orups låt som plötsligt, och högt, låter någonstansifrån. Eller låt och låt, det rätta är ju en rad från en låt, mer kan han inte. 

När sångaren och min syster började pola, var han ju, förståeligt nog, lite försiktig med att visa sin talang. Det var nog, uppskattningsvis, två dejter innan han lät oss andra i familjen lyssna på "Caruso", längre än så kunde han inte bärga sej. Pappa, som inte var de stora åthävornas man, lyfte på ögonbrynen, medan mamma, som var en vänlig själ, bara tappade kaffekoppen hon höll i.

Nu har det, otroligt nog, gått en evighet sedan  storsångaren gjorde entré i familjen. Mycket är förändrat. Men inte allt. Du förstår, va?

Det är dock, trots allt, roligt med folk som är på gott humör. Bara de inte envisas med att ha rätt. Åtminstone när det gäller sångtexter. Och, föralldel, melodier också.

Förresten så är han absolut den enda jag vet    som också sjunger ut sina gäspningar.

Tack och lov.

I skrivande stund är vi på besök hos dem i deras mysiga bostad vid havet, utanför Stockholm. Jag får alltid lust att utbrista i Ulf Lundells fantastiska sång "När jag kysser havet" när vi är där men jag hejdar mej. Jag vet nämligen i vilken version och volym den kommer lite senare i så fall. 😍❤️

Mina fingrar är inte gröna. De är heller inte smutsiga av jord. Min far brukade alltid ha någon sötsyrlig kommentar till mina återkommande frösådder och plantor men NU DU, pappa! Om du tittar ner från din himmel, fastnar nog sarkasmen i halsen. Vad säger du nu då?

Vi har de mest fantastiskt vackra blommorna överallt!  Och allt detta tack vare mina ogröna fingrar.

Vi försökte optimistiskt med att odla vår egen potatis i ett mycket reducerat potatisland. Förra ägaren av stugan hade två stora land. (Ett land, flera länder men ett potatisland blir aldrig länder hur mycket man än utökar det). Det gjorde vi inte. I stället fick det ena bli gräsmatta och det andra bantades ner till oigenkännlighet men självförsörjande på potatis skulle vi i alla fall bli. Pappa skulle ha glatt sej ofantligt åt skörden. Han tyckte nämligen mycket mer om pasta än potatis.

I våras hade vi endast en fåra kvar. Då tyckte Staffan att vi lika gärna kunde så in den fåran och sätta några potatisar i en stor blomurna. 

Det gick jag med på men eftersom han varit slarvig och inte sagt med vad vi skulle så in så skyndade jag mej och köpte en liten påse med frön till blandade blommor, som jag strödde ut i stället för gräsfrön.

Men vilken hit!

Vi har haft de mest bedårande buketter överallt inne i stugan! För att inte tala om den prunkande potatisfåran. Den jorden har nog bara legat och väntat på att få ge liv åt små frön.

Potatisen i blomurnan har vi inte skördat än. Det är ingen brådska så länge det finns makaroner. Sa pappa.

Det är sommar! Då sitter man ju inte inomhus, framför TV-n. Sa hon som inte kan se Max-kanalen i stugan.

I går tävlade Truls Möregårdh på Kanal 5 och då gick det ju jättebra både för honom att svinga racketen och för oss att beskåda. I dag var hästhoppning viktigare än Truls och vi.

Staffan hittade en rapportering på mobilen om hur det gick i pingismatchen som han vidarebefordrade till mej, som definitivt inte tittade på hästhoppning. 

Många tycker att det är alldeles för mycket sport på TV. Vaddå mycket? Och, ändå mer obegripligt, FÖR mycket. Däremot är det, enligt mej, för många kanaler som kostar pengar, FÖR mycket pengar. Hutlöst mycket pengar. Så jag får sitta i mitt hörn och tjura över att inte kunna se all sport som jag vill se. Äh, skit samma, som en av mina favoriter från Köping säger och rycker på axlarna.

Det finns ju annat man kan ägna sej åt. Vädret, till exempel. Men det gör jag inte. Det är i princip omöjligt att göra något åt, i alla fall. Precis som Kanal 5. Här, i stugan. Men gissa om vi har annat! Ingen kanal kan mäta sej med Skellefteälven. Så är det.