saltatochkryddat

En av människans bästa gåvor, tycker jag, är fantasin. Ta bara den här bilden som exempel. Jag tänker inte påverka någon genom att avslöja vad jag själv ser men skulle gärna få veta vad andra ser.

Det är så kul att, bara på amatörvis, lägga in tolkningar i bilder där jag trott att jag har fångat ett motiv men som visat sej fått ett annat, vid närmare betraktande. 

Eller här:

Du kanske tror att det här är fyra stycken vackra svanar ute på en vilsam simtur.

Och - flygplanet är faktiskt en bra bit bortanför tallarna till och med. Ändå onödigt nära. 😳

Jag älskar fotografier men inte att bli fotograferad själv. Jag går som oftast omkring och slipper se mej. Det är när spegeln är ett måste, exempelvis då jag ska måla ögonfransarna, och när fotografer, som av någon anledning, oftast en som lagen och staten står för, visar mej bilden som jag ska godkänna, som mitt inre skriker i protest "NEJ, det där är inte jag!" Men - när fotografen bredvid mej säger: Det där blev ju riktigt bra, då inser jag sanningen. Det ÄR jag. Inte den 18-åring som fanns avbildad på första körkortet. Men, strunt samma, jag kör ändå så sällan bil nuförtiden. Och myndigheter och andra som måste se mitt leg, tittar bara som hastigast och lämnar snabbt tillbaka det. Inga protester mot fotot där inte. Tyvärr.

Jag kan erkänna att jag ser mej i spegeln någon gång varje dag . Eller två-tre gånger, kanske är närmare sanningen. Det är när jag är klar med tandborstningen och ska gurgla bort onödig tandkräm från munhålan. Då, när jag böjer huvudet bakåt och låter som en livsfarlig hund, tittar jag på spegeln och ser en uråldrigt gammal japansk farmorsmor med kisande ögon.

När jag var liten, och folk sa att jag såg ut som en kines, protesterade jag ivrigt: Jag är väl ingen tjones heller!

Dom skulle se mej nu, när jag borstar tänderna! En japansk uråldrig dam, fjärran från ett kinesiskt barn.

Eller, rättare sagt, jag vill inte alls att dom ser mej då.

Nej, det är inte tomaterna som är det viktiga i bilden, det är hjärtformatet.

Staffan fick ett erbjudande av äldsta sonen som undrade om fadern var intresserad av att följa med på matchen mellan laget i våra hjärtan, Skellefteå AIK, och Linköping, och vilda hästar kunde inte hindra honom från att tacka ja. Inte ens en ensamlämnad fru kunde stoppa honom. Men vaddå ensam? Som på beställning ringde en annan snygging och frågade om det var ok att han kom förbi. OM det var!! Vi såg första perioden tillsammans och jag fick höra kommentarer till och om matchen som aldrig förr. Han är en "insider" och jag är lycklig. Men så var det ju det där med själva orsaken till besöket så efter en väl kommenterad första period, tog han sina matlådor (beställningsvara), tackade med en kram och drog vidare.  Med ett fastetsat leende på mina läppar såg jag ensam resten av matchen. Och för första gången ryckte jag på axlarna åt AIKs förlust och kände mig som en vinnare alldeles på egen hand.

Staffan var inte heller speciellt nedslagen efter förlusten. Han hade ju fått kvalitetstid med sin äldste son.

Men till nästa match, på torsdag, är nog allt som vanligt igen. Vi sitter båda i soffan, iklädda svartgula matchkläder och är på helspänn. Då är det bara seger som räknas!

Ja, såvida inte nåt av våra barn eller barnbarn plötsligt ringer på dörren förstås. Den risken är dock begränsad. De vet vad som gäller! De får göra i ordning fikat själva.

Om de inte väntar till periodpaus, förstås.

Men jag skulle kunna vara arg, sur, irriterad och rent av förbannad! Det mesta hindrar mej dock från att bli det.

Jag säger bara: vädret! Vansinnigt vackert med en stor sol som värmer gott på balkongen. Vi glömmer faktiskt att vi, troligen, har annat att göra än att dricka kaffe och smaka på den nybakta kakan som var lika god nu som när jag senast bakade en likadan för säkert typ tjugo år sedan.

Jag skulle också kunna vara arg på alla som heter Kindberg-Batra men vad lönar det sej? Det finns så många olika världar och hon och jag lever inte i samma.

Skellefteå AIK spöade Luleå i förrgår. Det var roligt. Till och med mycket roligt. Men - får jag egentligen tycka det? Jag, som inte ens går på hemmamatcherna? I många år gick jag på varje match men saker och ting kan ändras. Till exempel förmågan att gå i trappor. Och trappstegen i "Templet" har stooora mellanrum.

Att vi sen har införskaffat "alla" souvenirer som finns att köpas, betalar medlemsavgift, stör grannarna när vi kollar på matcher (och då menar jag inte bara grannarna i samma hus), och så vidare och så vidare, godkänns inte. Vi är inte på plats och stöttar! 

Och, tänk, jag håller med. 

Tack, ni som finns där och stöttar och hejar! Ni är guld värda 😉

I kväll är det dags igen 👍🏼. Framför TV-n. Med dåligt samvete. Men hellre det än att hela kroppen ska ha ont. 

Min salig far hade också ont i kroppen när han såg på hockey. Fastän han låg i soffan hemma och kollade på TV men han spände kroppen till bristningsgräns (soffans alltså) när det blev tokspännande. I motsats till mej lät han inte, aldrig ens ett litet grymtande av missbelåtenhet, hur befogat det än skulle ha varit. Tidigare under åren, när vi följdes till matcherna och såg dom live, kunde han armbågstackla mej så jag hade ont i flera dagar.

Det är lugnare nu, med min nya hockeykompis, det vill säga om man inte är den som bor vägg i vägg med oss. Men han är så snäll och säger bara, när vi ursäktar oss och frågar om han störs mycket: Nä, de ä ju kul att hör att ni lev. 

Han kommer från de stora viddernas landskap.

Men, för att återgå till rubriken "I dag ska jag vara snäll", så kan jag bara förtydliga med att erkänna att den rubriken satte jag i går.

I dag är en annan dag.