saltatochkryddat

 

Det hade Martin Luther King också. En dröm. Men mina drömmar, nattetid, är inte av samma kaliber som hans.

 

Ibland är det bara tokerier, ibland finns det ett budskap i mina drömmar. Det svåra är bara att veta vad som är vad.

Jag kan inte vända mig till en drömtydare för att få veta, den stackarn skulle säkerligen behöva tvångsvård ett bra tag. Och när jag drömmer om siffror, då glömmer jag oftast bort vilka det var och där ryker chansen till en större vinst. Antar jag.

 

En natt drömde jag om rum med nummer, ja, det vill säga rumsnummer . . . Jag blev förevisad ett antal olika rum och när jag vaknade på morgonen kom jag ihåg sju stycken! Men hade jag intelligens nog att fatta vad det rörde sig om? Nähää då. Jag trodde, i min enfald, att det var numren på Trisslotter! En del mackar och affärer hänger ju upp lotterna på numrerade nypor och det var dem jag trodde skulle vara nycklarna till ekonomiskt oberoende. Inte då! Och vilken av de sju skulle jag då ha valt? Knäppskalle!

 

Så här, några månader efter det att jag glömt bort siffrorna, fick jag en obehaglig aha-insikt; Det var ju självklart Lotto det handlat om. Men hur dum får man bli?

 

"Nä, den där är alldeles för trögtänkt för att vi ska ge henne några tips i framtiden", säger säkert drömkillarna. De som bestämmer om drömmarna, alltså.

 

Men faktiskt, några gånger har jag kunnat "hjälpa" andra genom mina drömmar. Eller, kanske mer sanningsenligt, kunnat förutspå händelser. Det är lite läskigt. Men det gäller att förstå innebörden av tipsen och bearbeta dem på ett relevant sätt. Det är inte alltid jag kan det.

 

Därför vill jag nu säga till Ulf, fotograf på Norran, att nej, jag har ingen finsk skokartong "Sevenpointfourteen" som du så förtvivlat behövde. I drömmen föreslog jag dig att vända dig till Ecco, och vem vet, de kanske kan hjälpa dig. Lycka till!

 

Så måste jag också erkänna för min granne ovanpå att jag, i vaket tillstånd, aldrig hört talas om att Muodoslompolo skulle ha en syrénplantage. Om jag har vilselett dig, ber jag om ursäkt.

 

Däremot, Per, naprapat, har jag fortfarande inte förstått varför du lindade in mig i Gladpack och sa att jag skulle åka hem och titta på skidskytte och då framförallt studera Ole-Einar Björndalens amorbåge och på så sätt förstå hur jag skulle träna. Skulle du inte ha kunnat vara en aning tydligare på den punkten, Per?

 

Och att, med hjälp av en skoter, baxa in ett jättedäck i sommarstugan, för att stöldrisken var så stor, vad var vitsen med det? Och vems är däcket, som nådde från golv till tak?

Och hur ska jag nånsin hitta ut från det gigantiska köpcentret? . . .

 

Jag önskar att jag vore lite mer lik Martin Luther King. En konstruktiv dröm med ett någorlunda realistiskt mål att jobba mot. Det vore drömmen det.

 

Ja, precis, vad har du i din skattkammare? Är det böcker, som jag, eller är det ett konstverk för sju miljoner?

 

Vi är så olika vi människor och vi värderas olika dessutom. Ingen skulle väl komma på tanken att betala mig tio till tolv miljoner för att jag skulle läsa upp nationalsången i en Volvoreklam. Till exempel.

Och tack och lov har ingen kommit på idén att betala mig en förmögenhet för att visa mig i H&M:s underkläder för hundra miljoner TV-tittare. Undrar just varför?? Men att David Beckham är värd pengarna anser man. I egendesignade kalsonger.

 

Handen på hjärtat nu; Blir du toksugen på att köpa en Volvo nu när du har sett Zlatan jaga, mysa med familjen, dyka och läsa upp en förvanskad text av Du gamla, du fria?

Kommer du att rusa till Hennes&Mauritz för att köpa Beckhamkallingar till dig själv eller någon annan, när du har sett snyggingen lättklädd i olika positioner?

 

Jag har bara två frågor innan jag bestämmer mig:

1. Varför sjunger aldrig Sveriges lagkapten i fotboll med i nationalsången, utan står med hopknipna läppar som om han vore rädd för att minsta lilla ljud skulle läcka ut? Okej, han kanske inte sjunger så bra, vem vet, men jag har hört många som med hög röst sjungit mycket hellre än det minsta lilla bra. Bara rakt från hjärtat. Men - han kanske inte kan texten . . . Om han inte får uppemot tolv miljoner kronor.

 

2. Har Rafa Nadal på sig Beckhamkalsonger när han spelar tennis? I så fall sitter de förskräckligt illa och kan absolut inte rekommenderas. Inför varje ny boll, sliter han sig i byxorna både fram och bak och då hans shorts verkar sitta mycket snyggt, måste det vara underkläderna som tjorvar. Beckham? Varför jag misstänker att så är fallet, beror på att självaste David också sliter till kallingarna baktill, i en reklamsnutt. Som inte heller den är gratis. Men han är ju snygg som få så vem bryr sig om kalsongerna åker in i bakpartiet? Inte då H&M som betalar åtskilliga miljoner för hans medverkan.

 

Såg förresten att paret Beckham köpte ett konstverk till sin dotter när hon fyllde ett år. För sju miljoner kronor! Ett hjärta med texten "Daddys girl". Ja, de måste väl göra av med pengarna på nåt sätt men då har jag ett tips till dem och till alla andra som sitter på alldeles för stor och oförstörbar förmögenhet:

 

Bill Gates.

Han och andra overkligt rika människor ägnar sig åt att skänka bort sina pengar till välgörenhet, framförallt gällande förbättring av hälsotillståndet i fattiga länder. Vi ger efter vår förmåga. Etthundra kronor i månaden är ingen obetydlig summa. 650 miljarder är inte heller det. Allt beror på vad vi förmår och vad vi vill. All respekt till var och en.

 

H&M hade i fjol som mål att inom fem år betala de textilarbetare vid de fabriker som levererar till företaget en skälig lön, som går att leva på.

 

Tja, de löneanställda kanske inte räknar en ettårspresent till sitt barn för sju miljoner till livets nödtorft.

 

Olika falla ödets lotter; en del blir vaser, en del blir potter. Men sjung, för z(l)atan, sjung!!

 

Överallt ser man dem, Världens bästa mamma, Världens bästa mormor, Världens bästa farmor, Världens bästa syster, Världens bästa kompis . . . Ja, världen är tydligen full av världens bästa alla kategorier.

 

De finns i form av små statyer, doftljus, hjärtan, kylskåpsmagneter, you name it.

Jag har aldrig fått någon sådan. Okej, jag vet att jag har berättat att det står en Världens bästa mammastaty i stugan men den har jag ju knyckt ur en skräplåda som någon kastat. Bara för att.

 

Men - jag har något som jag värdesätter å det högsta. Som jag aldrig skulle kunna tänka mig att kasta bort. En mugg som jag fick av mina barn för en massa år sedan med indianmotiv och texten: Around this camp there´s only one Chief. Va? Är den inte fantastisk?

 

Någon ondsint person skulle säkert kommentera det med att jag är en som bestämmer allt över min familj, en ren diktator. Då känner man inte till indianerna. Det gör jag. Det gör mina barn. Och även om de, mina avkommor alltså, inte tillhör den insmickrande, smilande, puttinuttiga delen av befolkningen, så vet jag att budskapet på muggen inte är av det sarkastiska slaget. Och det är säkrast att jag verkligen känner mig övertygad om det, eftersom en fråga om det förhåller sig så, lätt skulle kunna fördärva alla mina känslomässiga strängar som vibrerar av lycka varje gång jag ser min mugg.

 

Däremot vet jag tämligen säkert vad mina barnbarn skulle säga om jag försökte förklara för dem varför jag har fått den inskriptionen mig tillägnad.

Alfred skulle storskratta och tycka att hans mamma hade slösat pengar på att köpa en sån sak.

Gideon skulle le och säga: "Det skulle stå kakchef, tycker jag." Och slicka sig om munnen.

Arwen skulle se bestämt på mig och påtala: Det finns ingen chef i en familj! (Så sant, gumman)

Mio skulle göra ett utfall mot muggen med orden: Ninjago! Med svärd! Som man kan byta huvud på. Haijaaaa!!!

Molly skulle säga: Mollys mugg. Molly törstig. (Hon gör liksom Zlatan, pratar om sig själv i tredje person. Dessutom är hon en fantastisk bollbegåvning.)

 

Därför visar jag dem inte min mugg. Den är bara min. Och den innehåller minnen.

Den är faktiskt Världens bästa mugg.

 

Det här är min kompis. Hon sitter i en av bokhyllorna och trivs.

En annan av mina kompisar ringde nyss på dörren, 80-plussaren. Nu hade hon ett nytt tips till mig. (Varför till mig, undrar jag?) Hon har nämligen en 95-årig släkting som är helt fantastiskt klar i huvudet, i tankar och i minnet. Nu vet hon varför.

 

Han äter kruskagröt varje dag och ärtsoppa en gång i veckan. That´s it.

"Det där med gröten klarar jag men ärtsoppa en gång i veckan, nej, det går inte. Och i går sa dom att lingon var så bra. Var det för minnet, eller? Kommer du ihåg? Men jag tycker ju lingon är så sura. Ska jag lägga dom på gröten, tro? Utan socker? Nej, det går inte det heller. Det blir för dåligt...".

 

Hon är bara för underbar. I går kväll kom hon in, mitt i tredje perioden, håret stod på ända och hon flämtade.

- Va? Har ni live? Nej, det törs jag inte se. Hejdå.

 

Men hon hade sett både Sportnytt och Hockeykväll sedan, det fick jag veta i dag. Hon var så stolt över Jimmie Ericsson som inte svor när han blev intervjuad. Själv svär hon när det behövs. Men så blir hon sällan intervjuad heller.

 

Det blev jag i går. Så fort jag kom in till stan, stacks en mikrofon under näsan på mig och Radio P4 Västerbotten ville veta vad jag tyckte om SAIK:s svacka. Jag svarade ärligt och sa som det var att jag gråter. Så ljudillustrerade jag det också. Tänk så dumt det låter i radio när en tant låtsasgråter. Jag hörde det! Som tur var, var det inte jag. Den rösten tillhörde inte mig.

 

Jag körde 5:2 i går. SAIK nöjde sig med 4-2. Men jag kan slå vad om att jag var den som var mest slut. Spelarna hade ju fått fylla på sina energidepåer, säkert flera gånger under dagen. Själv fick jag leva på gamla lagrar. Plus en apelsin, när det var som värst i slutet av matchen. Men när jag la mig i sängen, var jag på ett sprudlande humör! "I morron! I morron!", tänkte jag och såg leverpastejmackorna framför mig. Det är ren och skär eufori att ha överlevt och klarat av en :2-dag. Och tänk, den lyckokänslan får jag känna två dagar i veckan! Som ett barn inför julafton. Och jag blir aldrig besviken på innehållet i paketen: Leverpastej. Ost. Bakad potatis. Kinamat. Laxlasagne. Kött. Möjligen en chokladpralin.

 

Just i dag är jag stark. Just i dag mår jag bra. Trallalala . . .

 

 

Jamen, det är väl självklart att man firar att man fyller år. Varför? Det skulle ju kunna vara lika naturligt att uppmärksamma att man fyller månader. Eller veckor.

 

Okej, jag vet. Det är bara under ett barns första två år som antal månader räknas, det är bara uttrycket "jag fyller år" som jag har snöat in på. Ich habe Geburtstag, säger tyskarna. It´s my Birthday, säger engelsmännen. Eller de flesta, eftersom engelskan tar över mer och mer. Men vi säger "jag fyller år" - sällan "det är min födelsedag". Själv säger jag "nu är jag ett år äldre och det är jag tacksam för med tanke på alternativet". Benjamin Button, alltså.

 

Tänk att födas som gammal och bara bli yngre och yngre. Vilka dumheter jag skulle ha kunnat undvika! Men hur roligt hade jag haft och vad hade jag lärt mig? Nä, jag föredrar nog att ha det som det är, trots allt.

 

På min födelsedag, som också är den officiella Kramens dag, kom min son, min måg och mina barnbarn. Min sonhustru jobbade och min dotter semestrade. De äldre ville ha smörgåstårta och de yngre princesstårta. Det fick de. Och titta vad jag fick! Ett hjärta av Arwen och en Ninjago av Mio. Det sa mycket. Så mycket att jag blev jättevarm i själen. Och så fick jag kramar av dem alla. Mer och mindre snabba.

 

Äldsta barnbarnet, även kallad Kakmonstret, hade lite bråttom. Åtminstone visste hans pappa att sonen hade bråttom. Men det var ju det där med tårta. Och kakor.

Pappan försökte, på ett fint sätt, att få sin son att skynda på lite. De hade ju en tid att passa. Trumspelning på Musikskolan. Till slut, efter ett antal påpekanden från sin far och vädjan om lite koncentration, blängde han stött på den oförstående och sa: Men KAN man få njuta . . .??!

 

Jag håller med. Det gäller att försöka få njuta av tillvaron. Jag gjorde det verkligen, ända till kvällen då SAIK satte stopp för det. Men det är en annan och gången historia. Hoppas jag.

 

Nu ska jag gå och hämta ett paket från Bokus! Har du hört det förut? Ett paket njutning. Tänk dig det.

Och i morron förmiddag ska jag njuta av världens bästa tennis. Nadal mot Federer.

I kväll? Tja, jag tar inget för givet. Men Oscar Möller fyllde ju år i går. Tjugofem stycken. Jag hoppas hans lagkompisar ger honom en vinst mot LHC i present. (Jodå, Chrille!) Då blir det automatiskt en present till mig också. För i dag fyller jag dagar. Och det är banne mig värt att firas.

 

 

 

Ibland, när jag har tråkigt, brukar jag tävla mot mig. Min favorittävling är: VAD har de gemensamt.

Den är skitsvår. Vill du hänga på? Okej, då börjar vi!

 

VAD har de gemensamt:

 

 

Nej, jag erkänner, den var inte så svår, svaret är ju givet: Alla tre är ovanligt sympatiska och talangfulla män.

 

Nästa blir knivigare:

 

 

Gnugga geniknölarna nu! Är du klar? Svaret är: Ingen av dem har bytt efternamn.

 

Men den här då:

 

 

Jaså, tyckte du den var lätt? Svaret är: Alla tre uppskattar det goda i människan.

 

Fotot ovan på de tre små figurerna:

 

 

Nähej du, försök inte med att jag tror på alla tre. Svaret är ju: Samtliga har svarta skor.

 

 

Haha, nu trodde du att det hade med mig att göra va? Och på sätt och vis har du rätt. Svaret är ju: Blommor. Alla tre är förled till en blomma. Själv är jag en Mådus Gladiolus, lättskött men känslig för köldknäppar.

 

Så - till sist:

 

 

Den här har jag kört fast på. En "vit", en "svart", en "gul". De kan väl inte ha nåt gemensamt? Vad? Vad? Vad?

Aha! Kan det vara så enkelt att alla tre är söner till sina föräldrar? Eller . . .

 

Det är som när jag spelar TP. Jag tror att jag är på väg att vinna men så dyker det upp en geografifråga och jag sitter där som ett fån. Ingen tårtbit där inte. Så nära och ändå så långt borta.

 

Nu har jag inte tid att tävla längre. Federer ska vinna över Tsonga och jag ska vinna över motståndet att möta kylan utomhus. Men i dag har vi bara sjutton grader. I går var det tjugosex. Då hade jag gott om tid att städa. Men det gjorde jag inte.

 

Var du med och firade Tulipa i går? Den 15 januari är nämligen hennes egen dag och är det någon som är värd att hyllas, är det just Tulipa. Tycker jag.

 

Så här till vardags brukar jag kalla henne tulpan. Det är hon som kommer med ljuset. Med hoppet. Med försmaken. Men vad du än gör, smaka inte på henne! Hon är faktiskt giftig, sägs det. Det har nog inte rådjuren upptäckt eftersom de mer än gärna äter de tulpaner som finns i trädgårdar. Men de kanske bara försöker ta livet av de fästingar som tjuvåker på dem, vem vet? "Så vis är naturen inrättad", som en klok man brukar säga när ingen annan förklaring verkar logisk.

 

Här uppe i norr har vi länge varit förskonade från fästingeländet men nu är de här. Mördarsniglarna också. Men varför?? Vi har väl ändå tillräckligt med myggplågan, den korta sommar vi har. Ska vi nu också tvingas söka igenom kroppen vareviga kväll och gå omkring med plockredskap dessutom. Kvällarna är ju abonnerade av myggen! Det går inte att vara ute och plocka ihop äckliga mördarsniglar samtidigt som man slår efter mygg som attackerar OCH se upp så att man inte går i nåt högt gräs där det kan finnas fästingar!

Jag protesterar!

 

Den korta sommar vi har, ska inte behöva ägnas åt dylikt. Den ska njutas barbent i sommaräng och barfota i gräsmattan i ärmlös, tunn klänning. Det har jag sett på film.

 

Nu, när tulpanerna svämmar över oss i alla möjliga, tänkbara färger, är det bara vårsolen och drippdroppet de påminner oss om. När kaffet smakar bäst utomhus och limpmackan konkurrerar ut oxfilén. När mössorna åker av.

 

Ja, de, ja. I tre timmar var jag på stan i går och provade mössor! Vilken plåga. När jag gick in i den sista affären, kom en manlig hurtbulle till min tjänst. Trodde han.

- Och vad kan jag hjälpa dig med, sa han och la handen på min axel.

- INGENTING, svarade jag och blängde med svarta ögon på honom varvid han snabbt tog bort handen.

- M m men..., försökte han.

- Du, i trettiosju år har jag sökt en mössa som jag kan sätta på mig utan att se ut som en kålrot så tro ingenting om din kapacitet, fortsatte jag.

Han försvann.

 

Till sist måste jag gå in till Saxonz, min frisering, och be om en klick vax till håret. Det låg nämligen platt och statiskt på skallen efter allt provande och jag skulle ju trots allt även handla mat och en stekpanna.

 

Och mössa? Tja, det lutar åt en jacka med kapuschong, där jag egentligen bara behöver kapuschongen.

 

Tur att det finns tulpaner.

 

Jag gick längs älven i dag. Det var sjutton grader kallt och jag hade ingen mössa. Det gällde att gå med snabba steg.

Men så - mellan två svarta, nakna björkar, fanns den där. Ett klot av ljus, en strimma hopp. Jag stannade till och lyssnade. Isen pratade med mig. Hela tiden knäppte, sprakade och dånade det. Jag hörde vad den sa:

 

Det är mitten av januari och jag har ännu inte riktigt lagt mig. I år blir det nog en kort vila. Februari, mars och april i bästa fall. Sen är det kört. Då orkar inte vattnet vänta längre, det ska bara forsa fram i vild vårglädje. Och jag spricker av ilska! Varför får jag aldrig bestämma? Jag måste alltid underordna mig. Inte ens mina tjocka släktingar på Antarktis får vara säkra på sin existens längre. Det är den här förbaskade ljusbollen som ställer till det. Och titta! Nu syns den igen, ovanför trädtopparna. Jag måste skynda mig och lägga mig nu, snart är det för sent.

 

Jag log och sa: Täjk it isi! Det gäller bara att ha is i magen, då r-is-kerar du ingenting. Solen värmer inte, det är ingen kr-is, den bara lyser upp en stund av dagen inledningsv-is. Det dröjer månadsv-is innan den påverkar dig, komp-is.

 

Sen gick jag vidare, faktiskt i hopp om att jag hade fel. För om kylan fortsätter, måste jag ut på mössjakt. Inte mus i plural, utan en huvudbonad. Det blir förmodligen det trettiosjunde året som jag jagar. Utan framgång. Det är lättare att fånga en miljon möss än att hitta en enda mössa. Som passar.

 

Jo, så här var det. I lördags kväll, strax innan jag skulle gå och lägga mig, snöt jag mig. Det gör jag varje kväll, vare sig det behövs eller inte. Det är förmodligen genetiskt för min mor snöt sig varje morgon, innan hon steg upp men hon var tvungen att sätta på sig glasögonen först. Jag hittar till näsan även utan glasögon.

Nåväl, jag tog som i för kung och fosterland (det är enda gången jag jobbar rojalistiskt) och plötsligt brände en smärta genom högra ögonbrynet. En jävulsk sådan, som min måg skulle säga. Jag tittade i spegeln men kunde inte se att det hade hänt nåt. Det hade det dock. Hela natten brände ögonbrynet så jag knappt fick en blund i ögonen. På morgonen var det bra. Inget synligt ärr efter explosionen, ingen smärta. Så glad jag blev.

 

Nästa lika glad som när mitt vänstra öra hoppar tillbaka från att ha varit ur led. Det är faktiskt jobbigare.

 

Ja, eller så kunde jag ha satt rubriken: Konsten att snyta sönder ett ögonbryn.

Bägge varianterna lämnar ett frågetecken efter sig som är svårt att räta ut.

 

Så här var det:

Naturligtvis drabbades jag av en efterförkylning - utan feber naturligtvis. Och har man ingen feber då är man inte sjuk, alltså inget föremål för sympati och ompyssling. Ej heller någon större smittorisk.

Följaktligen kom de i fredags, bröderna, med fullpackade ryggsäckar. Det vill säga varsin dator och varsin Ipad.

För en gångs skull tänkte jag "Gott! Då får jag vila" och insåg att min tid skulle kunna ägnas till stora delar åt att bara SE på de underbara.

Ibland vet jag inte om jag är i fas med verkligheten.

 

Spagetti och köttfärssås och myskväll med Fångarna på fortet, klämdes in mellan allt spelande och skajpande.

Vid sängdags sa jag, hest, att jag var så risig att jag inte orkade vara sträng mot dem, vilket framkallade ett ologiskt jubel. Men jag fortsatte med att jag skulle gömma alla datorer och paddor för att garantera att ingen av dem skulle siga upp mitt i natten och "tjuvspela".

Gidde försäkrade dock att det inte behövdes, eftersom han visste vad som väntade ifall han skulle göra det. "Spelförbud i minst en vecka", sa han, "så det är åtminstone ett halvår sen jag gjorde det".

 

Eftersom jag har rätt så livlig kontakt med deras mor, vet jag att ett halvår kan se olika ut beroende på betraktaren men valde att lita på dem. Jag var ju sjuk.

Överraskningen bestod i stället av en innebandymatch på lördagsförmiddagen! Även om jag hade haft hög feber, skulle jag ha varit på publikplats. Men kanske inte om jag i förväg hade vetat att Alfred skulle byta skepnad just där. Tyvärr var det inte han som hade match, utan brorsan. Affe skulle dock ha varit en jättetillgång med tanke på den överskottsenergi han hade lagrat och tydligen kände sig manad att släppa ut.

 

Han snurrade runt mig ideligen och hade viktiga saker att säga och det med hög röst. Att han för ett ögonblick satte sig i mitt knä, resulterade bara i att den läsk han tiggt till sig, spilldes ut över hans jeans. "MORMOR har blött ner mig!!!" förkunnades över hela salen. När han, på hemvägen, följde med mig in på Ica, tvingades jag hugga tag i hans jacka för att inte få med mig tjugo extravaror, varvid han glatt hojtade "MORMOR stryper mig!!". Jag lovade honom godis om han dämpade ner sig. Pedagogikens grundregel. Han valde länge men till slut tog han bara en liten Tuttifruttiask. Stolt var jag ända tills vi kom till kassan. "Det här är ALLT jag får av MORMOR!!", halvgrät han. Högt. (Men du skulle ha sett hans blick på mig)

 

När vi kom hem, storebror hade planenligt följt med en kompis, tog han nycklarna från mig så snart jag låst upp garaget och stack. Med bävan hörde jag hans höga röst blandas med min grannes. När jag äntligen kom runt hörnet, såg jag inte till Affe, bara en 80-plussare som stod med gapande mun.

- Men guuud, vilket artigt barnbarn du har! sa hon lyriskt.

- Ääää, va?? var det enda jag fick fram.

- Ja, han öppnade dörren för mig, bugade och sa "varsågod". Vilken fantastisk liten kille.

- Joo. Jo, visst är han, sa jag och log. Och skyndade mig in.

 

Då satt han redan i soffan med Ipaden. På bordet hade han popcorn, fyra kakor, Tuttifrutti, en halv chokladkaka och skumtomtar.

- MORMOR! Kan jag få nåt att dricka?!!

- Javisst, svarade jag, vad vill du ha? Fanta?

- Nej tack. Mjölk. Jag är som lite försiktig med sockret . . . Vill inte få i mig för mycket.

 

Förstår du varför mitt hjärta nästan sprängs?

I stället blev det ögonbrynet. Men det var senare på kvällen, när han hade åkt, och jag snöt mig kraftigt. Men det är också en senare historia.

 

 

En del spår i kaffesump. Jag ser spår i snö. Och jag behöver definitivt inte vara synsk för att veta vem eller vilka som lämnat dem.

 

Var och tittade till stugan i förrgår, det har ju blåst en hel del bevars. Spänningen steg ju närmare vi kom; skulle den provisoriska lagningen av växthustaket ligga kvar eller . . . Jajamänsan! Men - det var något annat som upptog min tid och min frustration. Spåren runt stugan, som visade på en fräckhet utan dess like. Okej, visst kan man tillåta att någon går runt huset och kollar men att stanna och skita var tredje meter är inte accepterat! Det visar på en total brist på respekt.

 

Eftersom inkräktarna fanns kvar i närheten (blåsta som de är), stegade jag dit för att säga dem ett sanningens ord. Som om de brydde sig. En vände till och med rumpan mot mig och borrade ner skallen i nån smaskig lav som en skogsägare bjöd på. En annan vände sävligt på storskallen och tittade på mig med helt uttryckslösa ögon, svarade inte ens på tilltal när jag vrålade: Hörru!!

 

Men när jag tog fram kameran då stack de iväg som om de hade bualappen efter sig! Det finns alltså nånting vi har gemensamt, renarna och jag.

(Kom nu inte och dra några paralleller med intelligens för då blir jag stött.)

 

Ett spår var betydligt större än de andra, de kom dessutom från ett annat håll. Direkt från storskogen i väster.

"En älg", sa jag tvärsäkert. Jag brukar vara det ibland. En stund. "Nej, det är för kort avstånd mellan klövarna" sa mannen med erfarenhet. Vi följde spåren och exakt där de vek ner och hasade utför slänten, den branta, gav jag mig. "En stor ren", sa jag med vetskap om att en älg aldrig skulle ha valt den vägen. Den skulle ha gått rakt fram till äppelträdet och stulit sig en liten aptitretare där, innan den gav sig på min rönnportal. Igen. Och igen.

 

För att återgå till sommarstuga och till att spå och på så sätt knyta ihop säcken så kan jag bara meddela att jag var hos en erkänd spåkvinna en gång, som skulle berätta för mig om min framtid. Jag minns inte så mycket om vad hon sa, eftersom jag fick andra tankar i huvudet direkt jag slog mig ner mitt emot henne. Till slut kunde jag inte hejda mig: Har du problem med en sommarstuga? sa jag. Bara så där. Helt avbrytande och halsbrytande.

 

Kvinnan bleknade för att inte säga vitnade. Sen såg hon misstänksamt på mig innan hon till slut gav efter och började berätta, med tårarna rinnande. Så visst hade hon det, problem, alltså och visst bottnade de i en stugas vara eller inte vara efter en uppslitande separation.

 

Fråga mig inte. Det bara blir så ibland. Som när jag ser spår i snön. Ren intuition.

 

Julen var utdansad. Middagen var intagen. Nu väntade fåtöljen och skön underhållning av juniorkronorna i VM-final.

 

För att riktigt fira, tog jag en av de två kvarvarande pralinerna med körsbär i likör i Aladdinasken. Slog mig ner i fåtöljen, stoppade in chokladbiten i munnen och bet långsamt sönder den. DÅ slet sig dropparna med likör loss!

I en hastighet, vida överstigande Niagarafallens vattenmassors, störtade de ner i luftstrupen och blockerade allt vad in- och utvägar fanns!

 

Jag började vifta med armarna, ögonen tårades och, till slut, efter en hel evighet, kunde jag dra i mig en pellagrut luft, en liten, liten stråle med luft. Du vet hur det låter då, va? Man drar efter andan i en lååååång inandning och väser som en döende. Så hostar man på utandning och sen försöker man dra in ännu mer luft, vilket får till följd att man hostar ännu mer, tårarna sprutar och man anar ljuset i tunneln.

 

Så småningom börjar dock det mesta att återgå till ursprunget, förutom rösten som tydligen förblir hes.

För att förstå allvaret i min situation, googlade jag på vad som händer när man får något "i fel strupe". Jojo, så här stod det:

Om muskulaturen i halsen är avslappnad på grund av rikligt alkoholintag kan det hända att luftvägen blockeras. Då finns det risk för kvävning.

 

Nu trodde ju jag, i min enfald, att "rikligt intag" var något mer än vad en chokladpralin innehåller men allt är ju relativt. För nära att kvävas var jag!

 

På grund av denna, min traumatiska, upplevelse, kunde jag inte riktigt delta i juniorkronornas tårar över det förlorade guldet. Det finns värre saker. Att bli sviken av sin högst rankade godisbit är, i mitt tycke, värre. Men jag ger inte upp! Det blir fler försök, jag kan bara inte motstå den.

 

Men i kväll, när SAIK spelar mot Färjestad, blir det lakritsklubba i fåtöljen. För säkerhets skull. Och för dopningskontrollens skull.

 

Alla frågar mig om jag är förkyld, eftersom jag är så hes. Nejdå, svarar jag, jag har bara dragit i mig rikligt med alkohol. Så ler jag ljuvt och precis när jag ska till att förklara, då sviker rösten mig helt. Jag ser undran i deras ögon, innan vi skiljs åt. "Ja, tyckte jag inte att hon såg tämligen risig ut", hör jag att de tänker. JA, vill jag skrika, det skulle du också göra om du hade haft en nära dödenupplevelse!!

 

Jag måste lära mig att hålla truten.

 

I går skulle vi kunna njuta av ett spektakulärt stjärnfall, sas det. Vid halv niotiden på kvällen skulle det synas allra bäst. Kanske det, om inte himlen gömt sig bakom ett kompakt grått, blött, otrevligt täcke så . .

 

Ovanstående bild är inte ett stjärnfall. Inte heller ett foto tagit av mig. Det är ytterligare en bild från min favoritalmanacka, Bildkalender i Norr, och det visar, ja, vaddå, norrsken i dagsljus? Ja, åtminstone det dagsljus som finns i Lycksele i februari. Tjusigt, va? Det finns inte ett stjärnfall i universum som kan mäta sig mot ett gnistrande, sprakande norrsken i magiska, mystiska vågrörelser.

 

Jag fick inte se ett stjärnfall i dag heller. Northug vann.

 

Men vårt eget norrsken, Charlotte Kalla, lär vara här och tävla i dag. Hon valde Vitberget i stället för bergsklättringen i Tour de Ski. Klokt. Här har de skottat ihop snö från när och fjärran och fått till ett spår att tävla på. Man har en tid sett hur folk åker omkring på en snösträng på campingplatsen, där det, även nu, hade varit mindre förvånande med husvagnar med förtält och utegrillar. Gröna gräsmattor och duggregn brukar betyda att det finns norrmän i mängd på campingen. Det kanske det gör i dag också, det har jag ingen aning om eftersom jag inte har läst någon lista på de tävlande. Men Kalla är där, det såg jag i tidningen.

 

Det är konstigt det här med norrmän och mig. I längdskidor blir jag skitsur om de vinner men i skidskytte hejar jag på dem. Okej, en del av dem. Jag gillar inte de som är överlägsna. Förutom Björgen. Nu snackar vi längd igen. Hon är ju så vanlig, trots sina alldeles opassande muskler i ärmlös klänning, och så glad. Förutom nyss när hon grät och åkte hem. Det brukade jag också göra när jag tävlade. I Monopol. Men efter ett tag kom jag tillbaka. Det gör Marit också.

 

Den sjuke ligger i soffan och ser en repris av matchen mellan SAIK och HV. Han refererar allt vad han orkar. I förväg, alltså. Det är nämligen inte första reprisen han ser av den matchen under sjukdomstiden. Guldmatchen mot Luleå från i våras kan han utantill. Efter cirka sjuttiotvå repriser borde ju något ha fastnat, eller hur? Och ändå inte under någon sjukdomsperiod. Eller . . .?

 

Jag undrar mest vilken dag det är i dag. Nu har jag haft måndag flera dagar i rad, ja egentligen hela året, men hittills har det aldrig stämt. Den sjuke har aldrig varit på jobbet någon måndag i år. Låter skumt, va? Men jag tror det närmar sig. Rätt som det är börjar han jobba igen. Då blir jag säkert sjuk. Liggande i feber och frossa, varvat med äckliga svettningar och värk i kroppen. Vem sköter om mig då? Ingen!

Jag tycker redan synd om mig.

 

Men på tisdag är det match igen! Då måste det ändå ha varit en måndag innan. En till. Precis som i dag.

 

 

 

Enda anledningen till att jag går med på att byta år, är ovanstående almanacka!

Den är så fantastiskt fin med norrländska naturbilder som tar andan ur en. Så nu får 2013 års bilder gå till arkivet för slänger almanackorna gör jag inte. En vacker dag så kanske jag tar fram dem och tittar på dem igen.

 

Det kan faktiskt vara en ovacker dag också. Jag skriver nämligen upp vissa saker och ibland känns det skönt att kunna gå tillbaka i tiden och kolla fakta. Nästan jämt, faktiskt.

 

Nu är det dags att göra en miniresumé av året som har gått:

 

Årets hemvändare: Anton. (Tack Hanna, utan dig hade han kanske förblivit stockholmare)

 

Årets vigsel: Madde och Chris i Storkyrkan i Stockholm? Sällan! Madde och Johannes på bryggan i Storgrundet.

 

Årets nykomling(ar): Zingo, Cola och den än så länge namnlösa kattungen.

 

Årets snapsvisa: Taggatrå´n

 

Årets mest överraskade: Lorentz, på gräsmattan hemma i Medle när massor, massor av oväntade gäster kom.

 

Årets höjdare: Sommaren! Så lång och så varm.

 

Årets bil: Min svarta kanonkula.

 

Årets energigivare: Gideon, Alfred, Arwen, Mio och Molly.

 

Årets TV-program: 112 - på liv och död. Igen!

 

Årets Kevin: Walker. Har konkurrerat ut Costner, tack vare kombinationen fotboll/sång/leende.

 

Årets mest klarsynta julklapp: Mina glasögon.

 

Årets mest oumbärliga: Böcker. Igen!

 

Årets bästa beslut: 5:2. Say no more.

 

och:

Årets GULD: Vi vann! Vi vann! Alla vi vann SM-guld tillsammans med vårat hockeylag. En glädje som nästan gränsade till fysisk smärta. Känslorna visste inte vart de skulle ta vägen så de stannade i en enda gigantisk härva i kroppen. Som tur var kom en liten bubbla på att de kunde ta utgången via munnen och då kom TJUTEN! Några tog vägen via tårkanalerna och sprutade ut likt fontäner. Men som tur var fanns det de som ville stanna och som redde sig ett bo i hjärtat. En kammare där sådana olikheter som glädje, stolthet, eufori, lycka, värme, rörelse, skratt och ödmjukhet kunde samsas på samma ställe. Egentligen i grunden sammalika, trots variationer i utseende och bakgrund, men alla heter de: känslor. Och de är värdefulla, var och en.

 

Som du ser, har jag bara tagit med det positiva. Det andra gör man bäst i att "glömma". Därför, Lizzy, får du utmärkelsen:

 

Årets tjej!

Du vet själv bäst innebörden.

 

Sen har jag kommit på en lysande idé som jag tänkte prata med Stefan Löfven om. Skulle vi inte kunna flytta jul och nyår till, förslagsvis, april eller maj? Som det är nu så krockar alla festligheter med influensor och kräksjukor, vilket bara ställer till med förtret. Omplaneringar, omflyttningar, omställningar, omsorger. I april-maj är det över. Då är det läge att ställa till med fester!

Eller, skulle du hellre se att Sverige firar i september??

 

Det var en gång ett gäng.

Fyllt av leklust, spontanitet, galenskap och hittepå.

I går kom de. Resten av gänget. Eller resterna, kanske jag ska säga. Men så elak är jag inte.

 

Den första som kom in genom dörren hade en lutning på 45-50 procent. Han hade slitit sönder sig på skotern, som fastnat. Sen var det hon som frågade om det var ok att ha foppatofflor till nyårsstassen. Hon hade nämligen opererat foten. En tredje hade skaffat hörapparat och en fjärde snarkapparat. Ett par stycken har värk, mycket värk. Någon spiller nästan inte alls längre och en, nej, det får räcka där.

Två stycken av det gamla gänget saknas. För alltid.

 

Vi brukade sjunga oss genom middagarna förr. Nu räckte orken och inspirationen till en snapsvisa:

Trevligt det var att kunna träff´ dä,

du måste va´ från Skelleftä . . .

 

De två som aldrig mer kommer att sitta vid samma bord som vi andra, är ändå alltid med vid våra fester. "Minns du när W ....", "det var den gången när G blev grundlurad .....", "men W sa att vi skulle gå ut på vägen med bordet....", "jamen, bara G fick höra Simply the Best så ...." och så vidare. Precis som om de var med och skrattade åt minnena. De som levde med varandra i livet men som inte kunde vara utan varann senare heller.

 

Han som, tack vare mig, kommit in och sänkt gängets medelålder rejält var så fin i sin nya, svindyra men toksnygga skjorta och han var verkligen den perfekte värden. Två timmar efter det att gästerna åkt, började han hosta. Jepp. Han åkte dit. Trodde sig vara motståndskraftig nog att klara sig från den förkylning som så gott som alla hans arbetskamrater haft men oj, så fel han hade. Nu är det snuva, ont i kroppen, hosta och nerbäddning som gäller. Stackars mig . . .

 

Själv har jag inte sovit så gott. Vaknade varje gång jag tänkt vända mig och då jag snurrar som en jordekorre på nätterna var det ofta. Min rygg skrek nämligen till av smärta, precis där ryggen slutar vara rygg och går över i en annan bakdel.

Inte berodde det på klackeskorna i går. De åkte nämligen av efter hej och välkommen. Men jag gör inte som Marit Björgen, hoppar av Tour de Ski. De ä bar å åk. Jag kör nog ovallat i fåtöljen i dag. Nej, förresten, det sliter ju så in i nordens på armarna med all stakning och jag måste ju orka lyfta Aladdinasken lite då och då. Den glömdes bort i går. Av alla utom mig men jag "glömde bort" att påminna de andra.

 

Så - nu är det 2014. Och? Enda skillnaden är att man ska lära sig det. Annars är det mesta sig likt. Det är bara tiden som går och vi med den. Tänk på det, när du klagar över att ha blivit gammal. Det är inte alla som fått chansen att bli det och tänk vad de missar.

 

Ett fantastiskt år önskar jag dig verkligen men glöm inte att det består av dagar.