saltatochkryddat

 

Sober October går mot sitt slut. I morgon börjar - Remember November?

 

Det är ett lovvärt initiativ som har tagits här, att så många som möjligt ska ansluta sig till Oktober - en alkoholfri månad. Efter en varm och fantastisk sommar, där säkerligen öl- och rosékonsumtionen varit av betydande grad, kanske det känns skönt att kroppen, framförallt levern, får en vilopaus. Och då behövs det stöd från andra som också ansluter sig till Sober October. Eller?

 

Själv har jag inte anslutit mig i år heller. Vissa helger har jag druckit två glas vin. Andra en burk öl. Eller en flaska, så jag slipper få så röda, brännande kinder. Sen har det funnits helger där mineralvattnet har flödat som den starkaste drycken.

 

I kväll blir det så. Vatten. Två av barnbarnen ska sova över och då finns inte en chans att en endaste liten alkoholprocent kan smyga sig in i sällskapet. Men i morron blir det vin. Rött. MacManis, det godaste av de goda. För i morron ska det firas. Inte att Sober October är slut, utan att jag håller ett provex av the Book i min hand!

 

Förmodligen kommer jag att somna ganska snabbt, totalt slut som jag är. Det litar på en lathund att tänka. Så om det kommer några spöken och ringer på dörren, lär de mötas av ett värre spöke och springa all världens väg. Grått hår, som står upprätt i tovor, rödsprängda ögon med svarta eye-liner som halkat från ögonlocken ner under ögat. Det blir lätt så när jag gnuggar. Avskavt nagellack på nedbitna naglar. Och en attityd som inte bara andas frånvaro, utan är rent skrämmande i sin avsaknad av logisk tankeverksamhet.

 

Så, kom inte hit om du vill ha godis! Det löns inte heller att du busar. Jag kommer inte att fatta det ändå.

 

Nu ska jag åka och tända ljus på mina föräldrars grav. I fullt dagsljus den här gången. I fjol blev det ju lite väl spännande när jag var dit efter mörkrets inbrott.

 

Ett tips: Om du tror att jag är halloweensminkad och tänker dig att ge mig lite godis, låt det då för i jesse namn bli Polly. Eller Anthon Bergs masipan. Kom inte dragande med nån Aladdinask, som saknar körsbär i likör. Det kan sluta illa.

 

 

 

I går sa jag det igen. Och på en affär dessutom!

 

När jag blir riktigt nöjd över något, alltså riktigt, riktigt nöjd, då kommer Ordet! Jag vet inte varifrån det kommer, jo, från munnen naturligtvis, men jag vet inte dess ursprung.

 

I går köpte jag alltså ett par byxor på Fanny. Du vet, såna där härligt moderna sladderbyxor som inte har någon passform alls. Vilket gav upphov till att jag kom ihåg min före detta arbetskompis Ingers bevingade ord: Hur kunde vi leva utan stretch? Det var jag ju tvungen att berätta för den trevliga människan i kassan, vilket i sin tur resulterade i att vi delgav varann erfarenheter om styva, nytvättade stuprörsjeans som vi tvingades ta på oss medan de fortfarande var fuktiga och lägga oss på golvet för att få igen blixtlåset. Hemska tider!

 

Nu är det stretch och sladder som gäller och det var då jag konstaterade att det är: Grejhåjtarns!

När hon började skratta, insåg jag att det kanske inte är alla som använder just det ordet.

 

Men håll med om att skridskorna, på bilden ovan, som håller domherrarna sällskap på balkongen, verkligen också är grejhojtarns.

Dem hittade jag på second hand för femton kronor. Lycka. Har aldrig sett sådana förr. Och det är just det som gör att de får mig att utbrista Ordet!

 

Skulle aldrig falla mig in att ge omdömet grejhojtarns om en maträtt, till exempel. Det skulle bli helt fel.

Inte heller om en SAIK-seger med 7-3 över Modo. Hur skön den än är, så är den ju inte oväntad. Eller hur, Janne A, bördig från Ö-vik?

 

När jag får tid måste jag nog forska lite i Ordets ursprung. Men det har jag inte nu. Tid, alltså. Nu är boken så nära, så nära och den kommer att bli . . . . Gissa!

 

 

Samerna tycker inte om att bli kallade lappar. Nu tycker de att landskapet Lappland ska bytas ut också. Åtminstone namnet. Och åtminstone en upprörd röst i etermedia, hade den åsikten.

 

Det är klart att de ska ha rätten att själva bestämma hur de vill benämnas. Om någon skulle säga att jag var norsk i stället för norrländsk, skulle jag ta mycket illa upp. Man vet ju hur norrmännen är, det behövs ju tre stycken för att skruva i en glödlampa.

Egentligen tror jag att det ligger ganska mycket kärlek både i vårt förhållande till norrmännen och till lapparna. Det är bara att vi har lagt oss till med en jargong, som skulle tyda på motsatsen.

 

Men tänk, "den rockande samen", Sven-Gösta Jonsson, fick ju en jättehit med "Jag är lapp och jag har mina renar" och visst var väl den gullig? Fast den hette ju egentligen Vid foten av fjället men vem minns det?

När jag bodde och arbetade i Västerås, fick jag ofta heta "lappstintan" eller "dvärgbjörken". Det tyckte jag också var gulligt. Och längtade hem.

Min far sa en gång att han trodde sig veta, vilket i sig är ett lustigt uttryck, att vi hade lappblod i släkten. Jag tror det var hans mormors mor som kom från ett samesläkte. Jisses, så stolt jag blev!

 

Nu kanske jag har reagerat på det sättet, tack vare att jag är en fusklapp. Men jag skulle vilja att de äkta samerna också kände det så. Jag är både svensk och västerbottning. Kan inte du vara både same och lapp? Med samma stolthet.

Varför ska lapp ses som ett skällsord? Jag är alldeles för oinsatt i ursprungsbefolkningens historia för att veta. Och förstå. Men nog vill jag ha kvar Lappland. Midnattsolens land. Mystikens land. Myternas land.

 

Tänk, så mysigt om vi alla kunde kura ihop oss under ett värmande lapptäcke i vinter. Du vet väl hur det ser ut? Alla de former och färger som finns att uppbringa bildar en fantastiskt vacker helhet. Och den skulle värma gott.

 

Och jag, ja, jag har en vision om att stå bakom någon i en matkö och höra denna någon beställa:

- Lapskojs, tack.

Då skulle jag passa på att sticka fram skallen och säga:

- Same!

Fast på engelska.

 

Äh, det är nog bara jag som skulle ha vansinnigt roligt åt det. Men det skulle jag.

 

Det pågår jakt. Överallt. Älgjakt. Ubåtsjakt. Tjuvjakt. Alltid är det nåt som jagas. Till och med jag.

 

Nu är det ju så att varken polisen eller försvaret jagar mig. Inte heller folk med gevär. Hoppas jag.

Nej, det är mitt inre.

 

Jag minns när en vän till mig drabbades av hjärnstress. Ändå var hon lärare och van vid att tänka på många saker samtidigt. När då en hjärna som min, som kopplar av lite då och då, plötsligt börjar aktiveras å det grövsta, då blir jag lite rädd för följderna.

 

Som du, min trogna läsare, säkert minns så deltar jag i jakten på inbrottsligorna som härjar. Jag är alert till tusen och misstänker alla bilar med tonade rutor som kör sakta. Begravningsbilar undantagna.

Nu måste jag ju lägga mig i ubåtsjakten också. Jag har redan skaffat mig flera infallsvinklar; självklart rysk utbåt, italiensk ubåt, en svensk hemmabyggare som sitter på sin kobbe och darrar inför avslöjandet att det är hans farkost som kostat skattebetalarna miljontals kronor, försvaret fejkar för att få loss mer pengar, ett störtat ufo, en jättestor surfingbräda . . . Möjligheterna är många.

 

Och mitt i alltihop finns den där - min bok. Den som med överljudshastighet nu växer fram och möjliggör en livsdröm. Tro nu bara inte att allt är rosenrött. Jag ändrar, ångrar mig, lägger till, drar ifrån, drömmer om felaktiga ord på nätterna, grubblar på dagarna och får hjärtklappning över vad jag har gett mig in på. Att då, dessutom, hjälpa försvaret och bistå polisen i deras arbete samt försöka klura ut lösningen på att stoppa ebolaspridningen och hitta på vad jag ska laga till middag varje dag, det gör mig lätt stressad. Vilket jag inte är van vid, ej heller tål.

 

Men en vacker dag har det löst sig. Alltihop. Då kan jag börja baka igen. Jag lovar, älskade barnbarn!

 

Pssst. Bären på bilden är giftiga! Vet du vilka bär det är? Jag vet.

 

Mannekänger och modeller ser inte ut i verkligheten som de gör på bild. Avslöjandena duggar tätt. Det är bra.

 

Unga tjejer, och äldre också för den delen, tror att med späkning av kroppen och miljonklassat smink, ska de kunna se ut som skönhetsidealen. Men - för att det ska ske måste det till nåt artificiellt. Retuschering, till exempel. Och vem kan retuschera verkligheten?

 

Vi blir lurade hela tiden. Och en av de största skojarna är: Kylan! Titta bara på de vackra isrosorna på bilden ovan. Man faller nästan i trans över den fantastiska skönheten. Men gå ut och studera rosorna på nära håll!

 

Gissa om du börjar frysa. Och om du dessutom flåsandas på dem, då försvinner de. Så förgänglig var den skönheten.

 

Höstsolen är en annan luring. Den ser så enormt lockande ut, när du står inomhus och tittar ut på landskapet som glittrar. När du sen går ut, är det mer lockande att titta in. Solen lyser bara, den värmer inte och det som glittrar i solen, halkar du på i skuggan.

 

Vinden kan du inte heller lita på. Den där lilla brisen som gör att löven sakta dinglar till marken. När du står och ser ut genom fönstret. Men utomhus sticker den hål i ansiktet och kryper in bakpå jackans krage och i ärmarna. Inte ens löven dinglar i sakta mak. De prasslar och gallskriker på sin färd ner mot den iskalla marken.

 

Sen kommer då snöflingorna, alla de miljarder som var och en sägs vara unik i sin utformning. Fånga en på din handske och du ser ett konstverk. Fånga en på din bara hand och du ser - och känner - en vattendroppe. En kall sådan.

Tyvärr kommer flingorna sällan en och en utan i tsunamiliknande attacker. De är inte vackra. Som en jämförelse; stirra i flera timmar på en helvit vägg och säg om du tycker att du haft en skönhetsupplevelse.

 

Vaddå, jag negativ? Inte alls, jag är bara less. På vad? Jamen, vintern så klart! Även om den inte har kommit än. Det gäller att se framåt.

Undrar om jag, på långt håll, är släkt med den man som troget gick på varje fotbollsmatch och som, när han betalade entrén, lika troget sa: Domar´n jer dåli.

Som bara för säkerhets skull.

 

Men jag vill inte! Jag vill ha sandaler!

 

Nu börjar allting ta så lång tid. Det ska planeras vilka kläder som kan vara lämpliga att ha på sig och när man bestämt det, tar det en evighet att sätta på sig alltihop. Om man sen ska ut, ja, då kommer jacka, halsduk och skor till också. Tidsödande.

 

När jag bara ska gå tvärs över gatan, till soprummet, kan jag inte längre snabbt skjuta in fötterna i ett par sandaler och öppna dörren. Och gå ut!

Nej, det krävs halkfria skor och ytterplagg som kan stå emot isvindar. Ändå tillhör jag inte den lättfrusna typen. De har det mycket värre. Eller?

 

Om jag bestämmer mig för att ta en promenad in till centrum, då måste jag ha skor som jag inte får ont i fötter och ben av, lagom tjocka långbyxor som det inte blåser igenom men som inte får vara för varma, en långärmad tröja och en jacka som definitivt måste kunna andas. Annars slutar jag. Dessutom en halsduk, modell större, som ska knytas på ett speciellt sätt. Okej, när jag är klar med allt, är jag svettig. Då känns det skönt att gå ut i den kalla luften. Välbefinnandet håller i sig ända tills jag går in i första affären. Då börjar jag koka. Glasögonen immar igen och halkar ner på den blöta näsan. Det rinner varma floder bakpå ryggen och jag får ett akut behov av att riva av mig alla kläder. Vilket jag naturligtvis inte gör, det begriper ju var och en. Jag är en hänsynsfull människa som är rädd om mina medmänniskor.

 

Att strosa omkring och "rassla med galgar", som Asta säger, är inte att tänka på. Så - varför är jag då på stan? Nej, det finns absolut ingen anledning till det, alltså bestämmer jag mig för att gå hem igen. Då fryser rännilarna på ryggen till is och glasögonen immar igen av kylan. Den här gången.

 

Väl hemma kastar jag av mig kläderna, nu är det slut på hänsynstagande, och byter till tunna innekläder och innesandaler. Så dricker jag kaffe och överhettningen är igång igen!

Iförd linne och tunna fladderbyxor går jag ut på balkongen där naturligtvis en väl påpälsad, pratglad granne får syn på mig och innan jag hittar en ursäkt att gå in, som verkar sannolik, har jag frusit ihop totalt.

 

Så där håller det på. Oktober till maj. And I hate it!!

 

"Men det är i alla fall myggfritt", säger någon som har full kontroll på sin kropps termostat och inte förstår min situation. Ja, och? Det var det i somras också! Och de få myggor man såg, hade sandaler, shorts och linne på sig. Dag som natt!

Ja, eller. Skit samma men vintern gör mig galen.

V.S.B.

 

 

 

Jo, jag mötte kungen och fick ångest. Han kom emot mig i hög fart, kall och hotande. Lät mig förstå att det är han som kommer att regera. Länge.

 

Sveriges konung, Carl XVI Gustaf har varit i Västerbotten och hälsat på. Han är inte den ende. I går såg jag en annan kung, vars namn är Bore och som ger mig rysningar.

I går var det nämligen dags för en Roadtrip igen. Väderutsikterna var inte goda men de flesta rapporterna talade ändå om plusgrader. En eller två. Och det regnade rejält. Då finns där alltid rädslan och misstanken om att regnet ska övergå till något annat, som inte är solsken. Men med solsken i blick åkte vi iväg ändå.

 

Mannen har fyllt år och fick önska sig vad han ville, eftersom han skulle vara ledig i tre dagar, kors i taket! Alltså, han fick önska sig vart han ville skjutsa mig. Och med hjälp av ett liiitet tips från mig, valde han att ställa kosan mot Lillpite.

Du som nu inte är bevandrad i de nordliga delarna av Sverige, tror kanske att det ligger någon form av hån över "Lillpite" men så är inte fallet. Det finns faktiskt ett samhälle med just det namnet och det ligger nånstans i Norrbotten. Fråga mig inte var, för jag tappade orienteringen tämligen omgående. Det gör jag så fort vi lämnar E4:an och det gjorde vi redan i Byske. Det är mycket mysigare att köra på mindre vägar. Där finns det så mycket mer att se. Till exempel skog. Och mera skog. För att inte tala om skog.

 

Nå. När vi började närma oss målet, fick vi möte. En svart/vit Volvo kom farande mot oss. Det svarta var lackering och det vita var . . . s-n-ö! Minst en decimeter på biltaket.

 

Vad jag sa just i det ögonblicket gör sig bäst osagt.

 

Vi var på Vischan i någon timme. På Vischan kan man äta, dricka kaffe och kolla in second handgrejer, hur många som helst. Nu kanske du tror att stadsbon i mig återigen är lite hånfull men, nej, det vore mig främmande. Stället heter Vischan och drivs av två systrar med tydlig dialekt. Hur mysigt som helst. OCh - de hatar snön! Verkligt trevliga människor det där.

 

Väl hemma igen i en annan klimatzon, plus fem grader, njöt jag av hösthörnet på balkongen och kände att jag gärna ville skriva på en protest mot bevarandet av kungadömet. Avskaffa kung Bore, eller minimera åtminstone hans regenttid till december-mars varje år.

 

Det tror jag även att damerna på Vischan skriver under på.

 

Ser du? Jajjemän, det är han! Och han var en av mina idoler under sin storhetstid.

Idol är en person man dyrkar eller beundrar. Så står det i skriften. Jag håller inte med.

 

Tänk dig en kärleksförklaring: Åh, jag fullkomligt dyrkar dig!

Sätt då likhetstecken mellan den meningen och:

- Åh, du är min idol!

 

Njaa. Jag tror att beundran räcker för idolepitetet. Och visst beundrade jag Björn Borg. Det gör jag fortfarande. Förutom Loredanaåren tycker jag att han har varit rejält trevlig och tämligen jordnära. Sveriges bästa idrottsman genom tiderna, för visst var det så titeln löd, när han i en omröstning slog ut Ingemar Stenmark och i sitt tacktal till svenska folket menade att nu var hans liv fullkomnat. Bafatt. Bafatt han fick stå där och ta emot priset. Tjusigt, Björn!

 

En annan idol träffade jag i går. Du minns väl grannen, 80-plussaren? Hon har ju flyttat ifrån oss nu och i går bjöd hon oss på lunch och en sightseeing genom nya lägenheten. Vilken lägenhet sen! Jag skulle flytta i dag om jag fick överta den. Helst om hon bodde i dörren bredvid.

 

Hon har ramlat två gånger under flyttstöket så nu har hon klättringsförbud. Men bara tillfälligt, påstår hon. Jag tror att hennes söner är av en annan åsikt. Men eftersom ingen av dem bor i stan, har de svårt att kontrollera moderns förehavanden. Det har hon inget emot. Vilken tjej! Snygg, alert, modemedveten, allmänbildad, intelligent, hockeyintresserad (men gillar inte att Jimmie har farit till Ryssland) och synnerligen aktiv. En idol!

 

De krav jag hade på idoler i min ungdom låg mest åt det visuella hållet. Alltså, Björn Borg, hade faktiskt skitsnygga ben också. Förutom den dubbelfattade backhanden.

Nog var de snygga, de flesta av mina idoler, men att Lill-Strimma Svedberg blev en stor idol för mig måste otvivelaktigt ha haft att göra med hans skicklighet som hockeyspelare.

Sen finns det de som ifrågasätter skönheten hos Anders Eldebrink också . . . Men de skojar nog bara.

 

Nåja, idoler kommer och går. Och på tal om går så fick jag en ny i går. En tjej som, mycket upprörd, berättade på facebook att hon stoppat fyra fjortistjejer från att mobba en flicka med Downs syndrom. DET, mina vänner, är för mig en person jag beundrar! En riktig idol.

 

Nej, jag tänker inte på de nyutnämnda ministrarna när jag överlåter ansvaret. Även om det gläder mig att Margot Wallström är tillbaka. Eftersom vi gick högstadiet på samma skola, borgar (vilket fånigt uttryck när det gäller en sosse) det för att det blir en klok utrikesminister. Det var gedigna geografikunskaper vi la oss till med, vill jag lova.

 

Nu hör jag någon protestera men nog kan man väl få placera Rom i Grekland en enda gång utan att det ska bli ett sånt ståhej . . . Jag menar, med en kung som förväxlar städer inom sitt eget land, kan väl en före detta elev på Brännanskolan få slinta med tungan när det gäller Europa. Just det!

 

Nej, nu var det ansvarsbiten det skulle handla om. Stugan är nu invintrad, vattenledningarna tömda, mattor och textilier ihoprullade, alla utemöbler inburna, kyl och frys urskurade och allt vad höstens arbete innebär är utfört.

De enda kvarvarande är ugglan och häxan. De ska vakta ända tills snön kommer. Ugglan har bra syn och häxans hörsel är grandios. Dock har hon inte längre något luktsinne.

 

Jag har TVÅ gånger lyckats skicka iväg hennes långa näsa flera meter, när jag kommit för nära med grästrimmern!  Efter första missödet klistrades det generat med superlim minsann. Man kunde nästan inte ana att hon varit med om en olycka. Men när hon blev näslös andra gången, insåg jag att det fick vara nog. Ska jag våga avverka långgräs i fortsättningen, får inga näsor vara i vägen. De flyger så himla lätt iväg.

 

Hon ser faktiskt farligare ut nu. Det kan behövas.

 

Tack för i sommar, älskade stuga! Du gör mig så lycklig. Nästan lika lycklig som Mio, efter det att han smakat en sked av farmors äppelpaj, sträckte ut lillhanden och sa: Farmor! Ge mej riceptet!

Det är lycka det.

 

 

Glada i hågen presenterar Marabou årets Aladdinnyheter; körsbär i likör och trippelnöt ersätts av hallonlakrits och fläder!

Men vad i hela helskotta? Får ingenting vara heligt längre? Och VEM är det som bestämmer??

 

Jag blir inte ett dugg förvånad om det kommer ett glatt besked om att julskinkan är borttagen från julbordet och i stället finns där en smarrig linsgryta. Inte heller om tomten avskaffas och ersätts med en konsult som debiterar 5000 kr i timmen för att föreläsa om de slavkontrakt som tomtens nissar tvingats jobba under i tomteverkstaden och i stället har tagit fram en prototyp på en robot som tillverkar plastbitar på löpande band. Till alla barn att leka med. För plastbitar är inte bara vackra att se på och fantastiskt roliga att leka med, de bildar en grund för alla jordens barn att tillsammans skapa en oändlig fantasivärld. Eller nåt sånt.

 

Nu för tiden ska det ändras på allting. Om en TV-kanal som visar sport alldeles gratis, visar sig ha höga tittarsiffror, så går den genast göra om till en betalkanal som inte finns i något grundutbud. Eller nåt sånt.

 

Om gamla, dementa människor inte längre klarar av att bo hemma på grund av att de inte minns att de slagit på en platta på spisen, exempelvis, och risken för brand finns där varje dag, då kan de flyttas till ett boende där de får eget rum med kokplatta och kylskåp. Som de inte har någon användning för, eftersom de inte längre minns vad de är bra för. Men det anses inte människovärdigt att bo någonstans utan kokplatta. Sådana är reglerna.

 

Skolbarn har så himla dåliga resultat i Sverige att de föreslås gå två till tre år längre för att hinna lära sig något. Att klasserna behöver minskas och fler lärare anställas, det är inget alternativ. De som är skoltrötta och spyr åt allt vad skola heter efter nio år, de blir jätteglada över att få stanna kvar i ytterligare två till tre år.  Men VEM är det som kommer med förslagen?

 

Att jag är sur, grinig och förbannad, beror helt enkelt på Marabou. Båda mina favoriter, körsbär i likör och trillingnöt, försvinner ur askarna lagom till jul. Vad finns det då för anledning för mig att bevara traditionen och köpa en röd ask Aladdin till jul? Ingen alls. Och jag kommer inte att köpa någon blå eller brun ask heller. Nymodigheter! Nej, ni kan sitta där och smaska i er alla hallonlakrits och fläder i hela världen och försöka njuta.

Precis som när konsulten kommer neddråsande genom skorstenen. Och linsgrytan serveras tillsammans med dipp. Dipp i grytan. Och fiskbullar med wasabisallad.

 

Om ni hade bemödat er om att fråga mig innan ni fattade ert idiotiska beslut, hade tomten säkert kommit till er i år också. Skyll er själva. Marodörer!