saltatochkryddat

Okej, det här är inte till min fördel men jag måste ändå berätta. Det gäller Alfred, 7 år.

Vi hade kommit överens om att jag skulle vänta på dem i bilen efter skoldagens slut i går. Det hällregnade så jag ville helst slippa gå ut i onödan.

Eftersom Affe slutade tio minuter före storebror, blev jag lite fundersam när han inte ens hade dykt upp den tid som Gideon skulle komma. Alltså pallrade jag mig ut ur bilen och styrde stegen mot ettans tillhåll. Klassrummet var tomt men jag tittade in genom fritids fönster och såg en drös barn sitta där på golvet och lyssna uppmärksamt. Jag såg dock inte till mitt barnbarn så jag vände. Då kom plötsligt en tornado ut genom dörren till fritids och en glad figur slängde sig om halsen på mig och kramade mig. Men han är väl för söt. Eller . . .

- Jag såg dig inte men jag hade sagt till mina klasskompisar att om ni ser en gammal tant med röda glasögon och stora fläskkotletter så är det min mormor.

..........

Det måste ha varit de röda glasögonen som gjorde att de larmade Affe. De är ju lite ovanliga.

Förbaskade unge!

Han har femton glittrande, hoppande otyg i varje öga men jag trodde att min delaktighet i hans upptåg skulle ha tagit slut när han avslöjade på förskolan att hans mormor hade bajsat i badkaret. Dock hade han "glömt" säga att det var när hon var bäbis. Det var knappt att jag vågade hämta honom på föris efter det.

I dag sitter jag kvar i bilen tills han kommer.

Pojkarnas mamma är i Umeå på plugg och pappan är i Skottland på fiskeresa. I eftermiddag tar modern över förmynderiet igen. Från och med måndag är det hon som får hämta på skolan.

 

Men Alfred gjorde nåt jättebra i går också. Helt plötsligt har pärlplattorna kommit i ropet igen och han har gjort de mest fantastiska skapelser. Men innan matchen SAIK-Brynäs kom han och gav oss var sitt pärlhjärta i svart och gult. Det här är lyckoamuletter, sa han. Och visst funkade dom! Vi kommer alltid att ha dem på oss när SAIK spelar hädanefter. Bäva månde motståndarna.

 

Gideons klass ska ut på någon slags aktivitet i dag. Flera klasser ska samlas på torget i stan. Varför? Till vilket syfte? Ja, inte visste han, bara att han skulle ha nåt rött på sig.

- Vi kanske ska pruttestera, sa han och log sitt fantastiska leende.

Lillebror tog honom på orden. Där. I bilen. Och så skrattade han. Mycket nöjd med sin pruttest.

Nu passar jag på! Bröderna bus, som har sovit här, är i skolan och jag har möjlighet att använda datorn. Efter det att jag har hämtat dem i eftermiddag är det kört. Då är det Alfreds tur att spela. Gideon kommer att sitta så gott som i knät på sin lillebror för att inte gå miste om något och, vid minsta lilla tvekan från Affes sida, sträcka fram en hjälpande hand till tangentbordet.

 

I går hävdade Gideon bestämt att det inte alls var för att spela dataspel som de ville vara här, det var för att få mysa med mormor! När jag visade att jag blev glad och trutade med läpparna mot honom för att belöna honom med en myspuss, sa han "tänk inte ens tanken" . . .

 

Herremin, vart tar tiden - och åren - vägen? Han fyller nio nästa månad, har nya tänder och stora fötter. I går var han ju liten.

 

I mars 1977 hade den första Star Warsfilmen premiär. I juni 1977 föddes min son. Några år senare var han en hängiven Star Warsanhängare. Det köptes gubbar för dyra pengar. "Lok Skajvåker, Hansolo, Dart Väjder, Artodito, Sitripio" och en massa andra. Alla var hans vänner.

Så kom då det stora ögonblicket när han skulle få sitta hemma i TV-soffan och se filmen om Stjärnornas Krig. Som han hade längtat. Det var laddat med popcorn och ostkrokar. Så började filmen med ett mäktigt intro och plötsligt fyllde Dart Väjders uppenbarelse hela TV-rutan. Ted flög två meter rakt upp och landade på soffryggen! Men sen sa han, till sig själv, "ja just ja, han har jag ju känt länge". Hur gulligt tror du att jag tyckte det var?

 

Häromdagen satt Teds son Mio, tre år, här på golvet och lekte med samma Star Warsgubbar. Han visste också namnen och tack vare min gedigna erfarenhet av dem alla, kunde jag identifiera varenda en, trots en treårings engelska uttal. Han delade upp dem i onda och goda. Jag fick en deja vu-upplevelse. Ända tills han placerade Dart i den goda gruppen. Det hade inte hans far gjort. Men Mios storasyster hade avslöjat det som ingen anat förrän i sista filmen. Förr i tiden. Och det gjorde att Dart Väjder fick tillträde till den goda gruppen. Så den dan Mio är stor nog att se filmen, kommer han inte att flyga två meter upp i luften vid åsynen av den svarta masken. Tror jag. Men det är nog enda skillnaden.

Om jag ska se filmen en gång till? Tänk inte ens tanken.

 

- Jag förstår inte varför folk betraktar mig så misstänksamt när jag berättar att min hobby är att demolera husvagnar.

Sagt av min dotter (33 år).

- Ja men se det förstår jag, svarar jag och skrattar. Att demolera är att förstöra . . .

- Nähä, det beryder riva också och jag river ju inredningen och bygger nytt! hävdar hon som bara hon kan hävda.

- Men gumman (33 år) om du säger att din hobby är att demolera husvagnar, måste ju folk tro att du är en huligan på din fritid, det fattar du väl? försöker jag med.

- Nej, demolera betyder riva. Åtminstone på Rumbagatan. (Obs! 33 år) Nu kör hon sitt Stina-på-Saltkråkanargument, som hon vet att jag  avskyr.

- Har du hört talas om filmen Demolition man? Tror du att han restaurerar husvagnar? . . . Jag tar till storsläggan utan pardon.

 

I ärlighetens namn vet inte jag vad Demolition man gör men jag tog en rövare där.

Jag förstår inte var hon har fått sin envishet ifrån. Men kanske ändå. Någonstans i Sverige sitter det en med samma efternamn som hon - och jag! - och är det envisaste som finns. Henne försöker jag inte ens överbevisa om att hon kan ha fel. Det innebär bara ett gigantiskt energitapp.

 

Något sådant hade inte SAIK i går. Järnvägar så bra VI var. Nästan så att vi demolerade Frölunda. Så ska det se ut.

 

Nu ska jag åka och hämta min dotters söner. Det blir en ny prövning i konsten att försöka övertyga. Jag får se om jag kan travestera deras mors slutgiltiga argument: Här hemma på Brunnsgatan gör vi så! Jag ska i alla fall försöka.

Är det nåt jag kan så är det alfabetet! För varje gång jag inte kommer ihåg ett namn, kör jag alfabetet i hjärnan för att se om minnet hakar upp sig på en bokstav. Det brukar funka, för det mesta. Men nu börjar ett annat fenomen uppträda; jag känner igen folk men jag kommer inte på vilka de är. Det är så jobbigt. Inte hjälper alfabetet till heller.

 

Som i somras, till exempel. Vi, syster, svåger, man och jag, var ute på en ångbåtstur i Stockholms skärgård. Det var, som väntat, mycket obekanta medpassagerare men så plötsligt kom ett yngre par och satte sig mittemot oss. Men hjälp! Skulle jag hälsa på honom eller inte? Tjejen i fråga kände jag inte igen men killen var så otroligt välbekant. Jag flackade med blicken för att inte möta hans, innan jag hade bestämt mig för om jag kände honom eller inte. Så började de prata med varann och - de pratade franska! Vad i hela fridens dar? Jaha, hon måste ju vara från Frankrike och helt logiskt pratade han franska med henne, trots att han var från Sverige och kanske Skellefteå. Eller?

 

Eftersom min syster satt bredvid mig och vi har tillämpat ett väsande språk sinsemellan hela livet när vi inte velat att andra skulle höra, väste jag, oartikulerat, "vem är han?". Hon väste tillbaka, med lika stela läppar: "Vet inte men jag vet att jag borde".

 

Vi passerade Vaxholm, där både Ingemar Stenmark och Börje Salming bor, men vem hade tid att spana efter dem. Inte vi. Hjärnorna gick på högtryck och jag vet inte vem som släppte ut mer ånga, vi eller båten. Det går ju inte att koppla bort en sån fundering, speciellt inte så länge man har föremålet mitt emot sig.

Plötsligt kom jag på det! Men försök att väsa "Martin Fourcade" när det bullrar och stimmar runt omkring. Va? väste syrran tillbaka. "Skidskytten" försökte jag med så att läpparna stramade i ett onaturligt leende. Hon skakade på huvudet. Nej, sa hon högt och tydligt. Nähä, inte det. Hon är ju storasyster.

 

Fortfarande vet vi inte vem han var. Men vi vet att vi känner honom. Kanske inte personligen men rätt så väl ändå. Nu har jag glömt bort hur han såg ut så nu löns det inte att jag fortsätter att grubbla men lösningen kanske kommer en vacker dag. När skidskyttet börjar om . . .

 

Vi hade däremot inga som helst problem med att identifiera den cyklande mannen utan cykelhjälm som, i hög fart, kryssade mellan alla människor i Stockholms city. Carl Bildt, sa vi på direkten. Men vi brydde oss inte om att hälsa.

 

I går hade vi Ggg. Garagegranngemenskap. Det vankades surströmming i Uffes garage. Ute lyste höstsolen och värmde gott. Inne i garaget var det kallt, fast varmbonat. Men det var kul för vi har faktiskt inte träffat alla grannar tidigare. Det har vi inte nu heller för en del hade annat för sig men det är deras förlust.

På tal om det, ja. Skellefteå AIK. Förlust, förlust, förlust. Kan det bero på att jag har skaffat mig en ny AIK-tröja? Jag kan ju inte ha min gamla nu, den med texten "Du och jag Hadelöv - tillsammans mot guld". Snyyyyfftt . . .

 

Nej, vi återgår till ämnet fest i stället. Det har varit en del i sommar. Och alla har innehållit tävlingar och lekar. Från tipspromenader i lugnt tempo till känna-igen-dryckertävling i hög fart. Men den som kommer att finnas kvar längst på min näthinna är den som förvandlade den lugnaste, mest timida varelsen till en mjölkpaketshuligan. Sen hade hon dåligt samvete i flera dagar efteråt, det brukar inte vanliga huliganer ha, tror jag. Jädrans vad hon blev vansinnig när mjölkpaketet inte gick hennes väg och hon bestraffade det därefter också. En riktigt primitiv känsla av ursinne gjorde att hon mördade mjölkpaketet. Hon - av alla. Jisses så roligt.

 

Jag gillar musiktävlingar bara de inte innehåller för modern musik. Då måste jag ringa en vän. (Jag vet vem, Janne Berka ;)) Frågesporter är också rätt trevliga även om jag aldrig vinner. I Postkodmiljonären är jag oslagbar. Där kan jag allt. Men sätt mig i heta stolen och jag garanterar att jag inte ens kan svara på hur många säkerhetsnivåer jag vill ha. Jag har en dröm. Nån gång nånstans, får jag en fråga som ger mig en husbil, en åkgräsklippare och en miljon om jag svarar rätt på den. Och det gör jag!! Jag vet nämligen svaret på min drömfråga och det tror jag inte många andra gör. Vilken det är? Nä, det kan jag ju inte avslöja, då kan ju alla googla på den och plötsligt är mitt svar värdelöst. Mannen tror mer på Triss. Just nu har vi en lott i plånboken som ger oss tre nya. Ja och så måste vi ju köpa ytterligare en så att vi får skrapa två var. Så där håller vi på. Nog vore det mer ekonomiskt om jag fick den där Frågan. Den som jag är så bombsäker på.

Mor hade också en drömfråga. Hon fick den många gånger ställd av oss, bara för att svaret var så kul. Men hon vann inga pengar, bara en massa skratt. Precis som Helen - mjölkpaketshuliganen . . .

Jag är lite grinig och tjörmig i dag. Men mot kvällen blir det bättre. Säger horoskopet.

Än så länge stämmer det. Men jag har hittat en motmedicin. Ett minne att plocka fram.

 

Först och främst kanske du tycker att jag är en ond människa när jag säger att jag blir vansinnig på alla dragspelare som har poppat upp som tistlar i Sommarsveriges blomsteräng. Vid varje köpcenter sitter det en dragspelare på en tältstol och spelar en och samma låt, landet över. Nu har de dessutom plockat fram barndragspelare som antagligen ska blidka oss mer än de vuxna. Inte mig!

Jag gillar gatumusikanter, absolut, men jag gillar inte organiserad ljudtortyr i form av en femtitalsdänga som tjuts fram av ett dragspel. Gatumusik ska vara glad, spontan, smittande och ge åhörarna en upplevelse! Som, och nu kommer minnet fram, min absoluta favorit; den gitarrspelande (?) tvåmetersmannen som satt på trottoaren i Montpellier.

 

Min vän Ingis och jag var ute på äventyr. Vi skulle hälsa på Lizzy, Ingis dotter som pluggade franska i Montpellier. När vi landade i Nice, sent på kvällen, och skulle ta en taxi till hotellet, pekade taxichauffören på ett stort komplex, på sin höjd trettio meters gångväg därifrån. Första fadäsen. Men han hade ju kunnat skjutsa oss och ta betalt så vi bestämde oss för att fransmännen är vänliga. Dessutom pussas de ju i tid och otid. Det roligaste jag visste var att se mopedister i stadstrafik som stannade och kindpussades två gånger på varje kind, med hjälmarna på! Kling, klang, kling, klang. Ja, okej, det var det roligaste jag visste, tills jag såg honom! Han satt utanför ett köpcentrum, på marken, med sina långlånga ben utsträckta framför sig, med en gitarr i famnen och med ett väldigt seriöst ansiktsuttryck. Men så började han spela - och sjunga. Han hade lärt sig två ackord som han körde hårt med och till denna "musik" vrålade han sånger helt utan melodi. Dag ut och dag in. Vi skrattade så vi tjöt. Och vem, av alla fantastiska gatuartister i hela staden, tror ni tjänade mest på sin konst? Det skulle inte förvåna mig om han är miljonär i dag.

 

Det är så härligt med människor som vågar bjuda på sig själva. Jag önskar att jag själv vore en sådan. Men jag skulle förmodligen sätta mig på en tältstol och spela samma låt som alla andra. Dock inte på dragspel. Där går gränsen.

 

Jo, jag är nog lite mer taggad, med taggarna utåt, i dag. Det är ju matchdag. Men det blir nog trevligare framåt kvällen. Annars jädrar . . .

När Vår Herre skapade himmel och jord, måste han ha haft en plan. I den planen ingick kiropraktorer och naprapater. Och dess namn skulle varda Jörgen och Per.

I går besökte jag Jörgen. Halleluja! I dag känns det som att jag hade blivit överkörd av ett malmtåg. Halleluja!

 

Efter ett ljud, mycket liknande ett pistolskott, kunde jag lyfta höger arm ända upp mot taket, i stället för, som tidigare, till midjehöjd, det vill säga obefintligt . . .

Ibland gör han mig så illa att jag skrattar. Helt ologiskt men det går inte att låta bli. Naturligtvis är det inte hans avsikt att göra mig illa, det är bara min kropp som reagerar så på en adekvat behandling. Då är min primitiva första reaktion att klippa till honom. Om jag kunde. Men han vet att han kan känna sig trygg eftersom jag är där av just den anledningen att min högra arm inte kan klippa till nånting. Inte ens en pappersstjärna. Och min vänstra arm pratar bara i telefon. Det är det enda den duger till. Även i friskt tillstånd.

Jag vet och känner full tillit; Jörgen gör gott. Även om det gör jävulskt ont.

 

Jag måste också få berätta om en annan människa som gör gott. Hon ringde i går och frågade om jag behövde blåbär. Själva hade de plockat mer än de behövde och i söndags, när de var ute för att plocka lingon, hade de hittat ett blåbärsställe med de finaste, största blåbär hon nånsin hade sett. Så de plockade 60 liter!!

- Hur många liter vill du ha? Femti, sexti?

- Men herregud, ni måste ju sälja dom, inte kan du ge bort dom.

- Dom är rent för fina för att sälja. Säg, hur många hinkar vill du ha? Och dina barn? Barnbarn?

- I så fall köper vi bären.

- Aldrig! Men du får hämta dom själv.

 

Vi, barn och barnbarn blev naturligtvis överlyckliga och bokade fyrtio liter. När mannen och jag hämtade bären, var vår andel r-e-n-s-a-d-e. "Du har ju så ont, du ska inte sitta och rensa", sa hon med bestämd röst.

Hur kan hon vara verklig? Fanns hon också med i Vår Herres plan, när han skapade lingon och blåbär? Kantareller och hjortron? I så fall har han lyckats otroligt bra med sin plan; kiropraktorer, naprapater och generösa vänner. Och han såg, att det var gott.

 

 

Jag sätter allt mitt hopp till Jörgen! I morron klockan ett ska jag träffa honom och jag längtar så. Om inte han får mig funktionsduglig igen, då kan ingen. Jag är väldigt beroende av min högra arm och just nu är den i princip obrukbar. Den har liksom tandvärk, en förfärligt utbredd sådan, plus rörelsehinder.

 

I går missade vi en trevlig fest på grund av den. Armen. I dag missar jag att åka till stugan en formidabel höstdag, visserligen blåsig men ändå, sol, arton grader och färgexplosioner överallt. Man och bonusson har åkt dit och ska dra upp båten. Jag vet vad han säger när han kommer hem: Å så fint det var. Du skulle ha sett. Och guldglitter på älven.

JAG VET!!

Nu kanske du tycker att jag visst kunde ha åkt med till stugan och bara tittat på när de kämpar och sliter med båten. Då vill jag bara säga att blåsten och jag inte tål varann. När den är ute, är jag inne.

 

Men inget ont (jätteont) som inte har nåt gott med sig. Jag har i stället lärt mig att det är från kaskelottvalens spyor som ambra bildas och ambra är basnoten i de flesta parfymer. Det skulle jag inte ha vetat om jag inte haft ont i armen. Men nu ser jag repriser på TV på dagtid och upptäcker okända världar. Vad ska man göra? Dessutom är jag extremt högerfattad så att fatta dammsugarslangen med vänster hand, är en ogörlig sak. Och de där små handavtrycken på vår nya balkongdörr, de kan inte torkas bort med vänster hand. Förresten är de jättesöta.

 

Nu kan jag inte skriva mer heller. Men jag tänkte ändå försöka meddela varför det är så "tyst" omkring mig. Allt beror på den. Armen. Men jag hoppas och ber att Jörgen, "min" kiropraktor, ska få bort det onda. Amen.

Jag är brydd. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det här. Ska jag bli orolig eller känna mig hedrad?

Så här är det: Jimmie Ericsson ringde nyss och frågade om jag ville bli AIK:s sjätte utespelare! Skam till sägandes visste jag inte att de har infört ett nytt spelsystem i Elitserien som tillåter sex utespelare men okej, jag kan inte följa med i allt som händer. Jag har ju ett eget liv att sköta också.

Men - jag? Många tankar hann snurra runt i min skalle; på vilken plats hade de tänkt att jag skulle spela, har de inte en så komplett trupp som de gjort gällande, skulle jag kanske ersätta någon som skadat sig, eller?? När jag samlat mig efter överraskningen, ställde jag frågan: Vilket nummer skulle jag få på tröjan? "Tryck 3", svarade Jimmie och då gjorde jag det, eftersom jag såg tröja nr 3 med namnet Westerman på för min inre syn, vilket jag inte kunde motstå. Då säger kapten Ericsson: Tack för att du tog dig tid. Jag hoppas att vi ses på Arenan.

???

Jag fattar ingenting.

 

I dag har Arwen och Mio varit och hälsat på sin farmor, den privilegierade varelse som är jag. Mio var på ett sjusärdeles strålande humör eftersom han hade fått klä sig i jeansshorts. Det är faktiskt 18 grader varmt just nu. Inte för att det spelar nån roll för honom, jeansshorts är alltid rätt. Föräldrarna brukar inte alltid hålla med honom, speciellt inte vintertid. Kanske är brevbärare ett framtidsyrke för honom. De brukar börja med shorts i april här och hålla ut så länge de bara kan. Oktober lägger bara veklingarna av. Mio är ingen vekling. Han är en superheeeero. En sån äter våfflor utan trams. Fyra stora skedar med sylt, nån liter vispad grädde körs runt, runt tills det är lagom. Då trycker man in hela härligheten i munnen. Storasyster Arwen, som börjat förskolan, gör små konstverk av våffelhjärtan. En liten klick hjortronsylt, en liten klick grädde, ovanpå det en liten klick hallonsylt med grädde på och till sist en pytteliten klick jordgubbssylt. Hjärtat ser ut som en bakelse och hon är söt som en tårtsmula. Båda syskonen njuter på var sitt sätt. För att inte tala om deras farmor. Men hon njuter inte främst av våfflorna. Hon gonar sig åt att vara farmor, mormor och sjätte utespelare i AIK. Hoppas jag får spela med Bellemare . . .

Nu ligger de här bredvid mig. Biljetterna. På torsdag smäller det, mitt AIK ska möta Modo och dessutom ska Hadelöv och Antos hyllas före matchen. Det är mycket därför som jag ska dit. Förmodligen kommer jag att gråta floder, jag blir ju så lätt rörd när jag är på hockey och får vara en del av en högljudd skara som visar sin kärlek på bästa sätt.

Jag minns ett år när vår Rolle Stoltz (inte hoooonom), utan en betydligt yngre namne, hade sökt sin lycka Over There men som inte riktigt fann den och kom tillbaka mitt i säsongen till sitt Skellefteå AIK. Det var första matchen efter återkomsten. När det var dags för hans första byte och han, som vanligt, slängde ena benet över sargen (det där med båsdörr var inte hans melodi) då bröt ett jubel lös, som jag aldrig hade hört förr. Alltså var jag tvungen att gråta. Fastän det var en återförening. På torsdag är det tvärt om. Ett avsked, ett tack för allt, en separation. Jag blir nog så illa tvungen att gråta då också.

 

Men jag blir aldrig lika blödig som en dam jag kände, som blötte ner hela framsidan av sin kappa med tårar, när hon var i kyrkan på Alla Helgons dag. Hon kände nämligen att det prästen så vackert pratade om, gällde henne. Hon, det största av alla helgon. Även om han inte nämnde henne vid namn så borde det ha varit glasklart för samtliga i församlingen vem han avsåg. Det är ödmjukhet det! Men hon var söt.

 

Annars känner jag att jag har blivit bra mycket tuffare än vad jag har varit. Ta, till exempel, när vi skulle flyga hem från Stockholm i juni och planet stannade mitt i det vi taxade ut och flygkaptenen meddelade att vi måste vända tillbaka på grund av ett elfel. Hade det varit för några år sedan, skulle jag redan innan han pratat klart ha hoppat ut genom nödutgången, iförd flytväst och syrgasmask.

Nu satt jag lugnt kvar på rad 5 och kunde på nära håll iaktta samspelet mellan besättningen och elektrikern som skulle fixa felet. Jag till och med log lite överseende åt den man som rusade ut från planet och försvann. Trodde han att planet gick på likström, eller?

Det som var jobbigast, var värmen. Men till slut skrattade flygbesättningen och elektrikern åt något och allt var klappat och klart. Jag satt kvar även andra gången vi taxade ut. Det gjorde inte mannen som hade försvunnit. Flygningen gick galant och vi landade hemma i Skellefteå en aning försenade. Jag tittade ut genom fönstret, vilket jag aldrig gör under själva flygningen, och fick tårar i ögonen. My Hometown. Men inte längre Hadelövs.

 

 

Alla som känner mig vet att jag älskar att äta frukost. Allt från te och hårdmackor med leverpastej till croissanter med ost och marmelad. För att inte tala om hotellfrukostar.

 

På vår bilsemester bodde vi bland annat på Best Western Hotels i Mora. Toppbetyg! Vilken frukostbuffé. Tur att vi bodde där i två nätter så att vi hann med att smaka på det mesta. Det är en sagolik njutning. Mora, som stad, är också en trevlig bekantskap. Jag provade att gå i mål i Vasaloppet och det kändes stort. Ett historiskt vingslag svepte över mig och jag insåg att nåt mer kraftprov behöver jag inte göra för att känna samhörighet med Gustav Vasa. Tänk om de insåg det, alla tusentals skidåkare som plågar sig fram i fädrens spår.

 

Till Mora vill jag återvända.

 

Men - och nu blir det allvar. Efter Mora fortsatte vi till Trondheim för jag hade fått för mig att Nidarosdomen kallade på mig. Vi hade bokat rum på ett hotell vid kajen, vilket vi trodde skulle bli mysigt. Vi borde ha förstått. Först passerade vi genom en vägtunnel som hette Hell. Sen såg jag en skylt med upplysning om flygplatsen utanför Trondheim. Den heter också Hell! Två företeelser som jag hjärligt avskyr, vägtunnlar och flygplatser, har de döpt till ett i mitt tycke helt givet namn men det gör mig ju inte tryggare direkt.

 

Så blev det rena Hell att hitta till hotellet också. Det byggs i Trondheim! Vägar och huskroppar. Överallt och kors och tvärs. GPS-en gav upp. Den ville att vi skulle köra förbi hela Trondheim. Hädanefter ska jag lyssna mer på den. Inte för att staden är otrevlig på något sätt, tvärtom, men det var det där med frukosten.

 

När vi äntligen hittat fram och checkat in, frågade jag vilka tider frukosten skulle serveras. "Klocka syv", svarade tjejen glatt. "VA? Sju?? Vaddå sju?", tror jag att jag nästanskrek. "Ja, då hänger vi den på döra", sa hon lika glatt.

Onda aningar fyllde mitt sinne. Men mannen var inte lika avogt inställd, det fanns ju kaffe att hämta dygnet runt, gubevars.

Jag vaknade av att han kom in i rummet, tio över sju, med en kaffekopp och två papperspåsar. Han såg nästan lite rädd ut. Han känner ju mig.

I varje påse fanns en liten tetra med juice, ett stenhårt, träigt och oätligt päron samt en dubbelmacka med skinka och ost, skurna mitt itu så att det såg ut som om vi fick två.

 

Nidarosdomen var imponerande. Inte frukosten. Men att Gustav Vasa ville till Mora har jag full förståelse för. Dit vill jag också, igen och igen. Vilken frukostbuffé! Och inte var det sju järnvägsspår och trettiotusen fiskmåsar utanför fönstret där heller. I 25 graders värme. Vilket Hell.

 

Min svåger är en retsticka. Det har han alltid varit men i sommar har han varit rent hjärtlös! I flera timmar. Itusågad med utplockat hjärta, tömda lungor och uppsnittade ben. Nejdå, det är inte jag som har ledsnat på hans retstickeri och tagit till maffiametoder som hämnd, utan det är den suveräna sjukvården som finns i vårt land, som har fixat till honom så att han har blivit som ung på nytt - och nykär! I sin fru, som tur var.

 

Att göra nya kranskärl till hjärtat är piece of cake nu för tiden. Men för oss, som bara hade en orolig väntan som sällskap, var det så mycket större. Alltså, plocka ut hjärtat, tömma lungorna så att de såg ut som ballonger som "klibbat" ihop och sen få igång allt det där igen. Nog var man skeptisk. Men när han ringde till mig tre dagar efter operationen, tänkte jag att han trots allt var förändrad. Han, som inte gillar att ens svara i telefon, ringde frivilligt! Alldeles på eget initiativ. Hade de verkligen satt in rätt hjärta på honom? Men efter en stund, kom det första retsticket och jag kunde andas ut. Dessutom kunde han skratta lite lätt och fastän det var miljoners decibell från hans vanliga, högljudda, pärlande skratt, förstod jag att lungorna också var på plats och fyllda med syre. Åtminstone delvis.

 

Men är det inte fantastiskt? Att kunna reparera en människa med så dramatiska åtgärder och ändå lyckas få honom att bli som förr - fast bättre. Ja, fysiskt alltså. Är inte det något av ett under?

 

Ett kanske inte lika stort under, men dock ett under, lyckas Gun-Marie på Saxonz med. På cirka två timmar får hon mig att bli tio-femton år yngre. Utan skalpell. Hon står där, iklädd skyddskläder och munskydd och säger "Sax, syster" till sin assistent. Så börjar hon klippa. Jag är vaken under hela proceduren. Efter det kommer kommandot: "Färg, syster" och genast är biträdande frisören där med en skål. Sen blir det mer spännande men jag känner mig trygg i hennes händer, när hon ser på sin assistent och nickar: "ja, då var det dags då. Aluminiumfolie, tack". Nu är det dags för nästa operation, "färg nummer två. Koppar". Oj, oj, hur ska det här gå? Ska det svarta pressa bort det kopparfärgade eller ska hon lyckas få fram båda färgerna? "Sådärja, då var det klart", säger hon och drar av sig plasthandskarna. "Då får du läsa Se och Hör medan färgen verkar".

 

I dag hade jag toktur. I ett nummer av tidningen hade de gjort ett mittuppslag med alla kändisars skilsmässor. De mest aktuella, alltså. En komprimerad uppdatering. Tackar!

 

När jag var klar och såg mig i spegeln, såg jag ett miniunder. In kom en pantertant och ut gick en tjej! Ja, ja man blir lite omtöcknad efter en sån genomkörare så omdömet kanske inte är det allra bästa. Men jag håller fast vid tjej ända till klockan fem. Då ska jag träffa sanningssägarna, sju år och nio år. Då ska jag på efterkontroll.

När jag var 26 år och väntade mitt andra barn, hände det då och då att jag kopplade av framför TV-n på dagtid och såg den engelska serien Hem till gården. Det som var mest spännande med den, var att se om huvudpersonen, Jack Sugden, någonsin skulle visa sig och verkligen komma hem till gården. Under tiden skötte hans mor, Annie, och hans bror, Joe, om ruljansen. Och väntade. Och pratade om Jack. Dessemellan körde de traktor, besökte puben och bakade pajer. Snacka om actionrulle.

Det goda den serien förde med sig, var ändå namnet Annie, som hon fick heta, mitt andra barn. Det var visserligen sedan länge bestämt att hon skulle heta Tina (syskonen Ted och Tina!) om hon blev en hon men så träffade jag en lömsk hund som hette just det, en som gjorde utfall och var aggressiv och de egenskaperna ville jag inte föra över på min dotter. I stället fick hon ett varmt, förklädesprytt, moderligt namn från Hem till gården.

 

Nu är hon 33 år och missar inte ett avsnitt av den serien! Hennes högtidsstund är när hon är ensam hemma med en skål popcorn och kan se en hel veckas avsnitt på en enda gång. Ibland händer det något i ett avsnitt och det vore ju förargligt att missa just det. På min tid hände det aldrig något i avsnitten, förutom att det väntades på Jack.

Nu har de slutat vänta. Klokt är väl det eftersom han förmodligen sitter på något ålderdomshem och förresten så är de väl döda, alla de som väntat. Därför bytte också serien namn i England, från Emmerdale Farm till bara Emmerdale. WOW!! Vilket vågat grepp.

 

Nu är det ändå så att jag finner trygghet i vissa TV-program. När det blir höst och jag kurar ihop mig i soffan, då vill jag se det jag är van att se. 112 - på liv och död börjar om nu med nya avsnitt. Yes!  Hollywoodfruar måste jag bara se för att, förhoppningsvis, kunna utröna om denna Gunilla Persson verkligen är på riktigt eller om hon är animerad. Bonde söker fru, känns så där lagom spännande och pinsamt. Och att, som i går, höra Börje Salming jojka i Borneos skogar, gjorde mig lyrisk. Hans hesa stämma, långt inne i slyn, förde mig till ett lyckoland. Undrar bara vad orangutangerna tyckte, de som han är där för att rädda. Inte för att göra dem rädda.

Och Lilyhammer! Har du sett Lilyhammer? Där Little Steven, från Bruce Springsteen´s band, spelar en före detta maffioso som fått ny identitet och flyttat till Lillehammer i Norge. Hur härligt knäpp är inte den. Jag njuter.

 

Sen behöver jag ju inte ens nämna sporten. Såg att Bud Holloway i en intervju sa att han tackat nej till feta anbud från andra klubbar på grund av att det inte går att lämna en stad där han hört två äldre kvinnor sitta på ett kafé och diskutera Skellefteå AIKs power play och där en kvinna döpt sin katt till Anders Söderberg. Vad då? Är det konstigt? Så gör väl ändå alla . . .