saltatochkryddat

 

 

Vi Som Älskar Körsbär I Likör-Praliner. Den gruppen tillhör jag.

Många kastar till och med bort dem. Vilket helgerån! Den delikataste av alla delikata i Aladdinasken. Den röda.

Den gula och den bruna asken har väl inte ens med min favorit, antar jag.

Det är så med det mesta som jag tycker om, i ätväg alltså.

 

Först försvann den riktiga cocosglassen. Sen försvann raketosten. Så gjorde de om Japp, från att ha varit en seg, tuggmotståndlig läckerbit till en chokladsak med en massa luft och puff.

Bitte fanns i några år. En jädrans massa nötter, ihopkladdade under ett chokladtäcke. En Japps form och storlek ungefär. Hur god som helst. Borta.

Tempos potatissallad. Nu har Åhléns, som de bytte namn till, inte ens mat i sitt utbud. Tror jag det. När deras suveräna potatissallad försvann, slutade väl folk att handla där helt sonika.

Wienerbröden som jag fick efter varje njurröntgen. Mmmmm. Borta.

Exemplen kan radas upp i det oändliga. Livet har blivit fattigare.

 

Som tur var finns fortfarande tablettaskarna Viol och Tuttifrutti kvar. Dem ska man blanda i munnen, då uppstår den ultimata smaken. Jag brukade handla av gubben Häll i Finnfors kiosk. Han kom från Finland ursprungligen och var ganska kärv. Dessutom kunde han aldrig lära sig säga tuttifrutti, utan sa alltid "å en Frottitotti".

 

En gång, jag skulle väl antagligen köpa nåt åt syrran eller så, då blev det körigt för kioskgubben. Han hade plockat fram de vanliga tablettaskarna och stod tyst, då jag plötsligt la till en grej OCH sen ytterligare en men då blev han jättestörd: "Men TYST no, ja räkna jo". Ingen miniräknare där inte. Han förblir i mitt hjärta.

 

Ja, jo, jag är matfixerad i dag. Efter te och hårt bröd i morse och en smoothie till lunch, är jag smått hysterisk. I kylen ligger skinkan och väntar. Och äppelmoset. Men de får vänta till i morron men då jäsiken blir det av!

Nu ska jag däremot gå och blanda till middagen, keso, päronbitar och valnötter. Det är överjordiskt gott!

Sen går jag väl och lägger mig vid sju. Om jag nu kan somna på grund av allt oväsen som kommer från min kurrande mage.

Nej, jag dricker väl vatten och slår kanske till med en kopp te senare. Men i morron .... I morron du. Hallå skinkan, vänta på mig! Jag älskar dig, tro inget annat och jag har inte övergett dig. Vi måste bara vara åtskilda ibland, det är för mitt eget bästa. Men jag längtar efter dig!!

Och cocosglassen. Tvåöreskolorna. Hallonkolan som var så gräddig. En bit korv och en butterbulle. Tillsammans. Connys specialare. Det fanns, och finns, så mycket, så mycket som är såååå gott. Men när jag passerar gränsen som dras vid leverkaka, då är det allvar. Tack och lov har det hittills aldrig hänt.

 

Jag måste erkänna att jag är full. Av känslor, alltså. Självklart.

 

Det är ju advent som jag älskar, julen kan jag vara utan. Under årets advent har jag, förutom allt annat mysigt, varit  på två innebandymatcher, en julkonsert och ett möte som smälte mitt hjärta.

 

Om vi börjar med Affes innebandymatch så gjorde motståndarlaget första målet ganska snart. Affes lag kvitterade dock och vid ställningen 1-1 hörde man Affes röst: Den här vinner vi!

Jag vet inte hur länge den känslan höll i sig men känner jag mitt barnbarn rätt så hade han inte ens gett upp när slutsignalen ljöd, vid resultatet 3-14. Han kan konsten att få en storförlust till något skrytsamt, utan att skämmas. Men med glitter i ögonen.

 

Giddes match varken kan eller ska jag försöka återge. Det var nämligen så att när vi, en hel drös av hans fans, satt oss ner på bänken, såg jag hur han tittade dit, höjde handen till en hälsning och sa till kompisen: "Det är min mormor och ....". Min mormor. Tänk att två ord kan göra mig så fullständigt lycklig. Det enda jag med säkerhet minns av matchen är att deras målvakt var superduktig och att det skilde en dryg halvmeter mellan den kortaste och längsta spelaren.  Och att vi vann! Och att den stora vinnaren var jag.

 

Mötet - med stort M, utspelade sig förra söndagen när vi kom till Kusmark för att, dels gratta Lina på födelsedagen, dels gå till kyrkan och få vara med om en julkonsert.

Helt oförberedd som jag var, kändes det som att hjärtat stannade när Mio kom med den absolut sötaste katt jag någonsin sett i famnen (förlåt Zingo och Cola). Han sträckte kattungen mot mig och jag blev plötsligt en kattmänniska. Jag som aldrig förstått mig på kattälskare, nej, hund skulle det vara. Men kolla här:

Jag kände mig som ett stort geléhallon.

 

Eftersom min son är en man som inte slösar med ord och upplysningar i onödan, trodde jag att det var Arwen och hennes klass som skulle sjunga i kyrkan. Det var det inte. Det blev fullsatt innan kören tågade in. Vuxna, män och kvinnor, yngre och äldre, barn och ännu mindre barn. Och som de sjöng! Mitt sjuåriga barnbarn stod där med glitter i håret och sjöng - på engelska! Med rörelser till. Jag frös. Traditionella julsånger blandades med mer ovanliga, stämmor och röster i en fantastisk mix. Men plötsligt rusade de minsta nerför kyrkgången, inte gick, inte skred utan studsade som små vattendroppar i en fors. Och likadant kom de tillbaka igen efter en, alltför, lång stund. Vilken effekt!

Den stolte fadern fotograferade, lillebror, som hittat lekfulla kompisar tidigare, blev tröttare och tröttare där på kyrkbänken, modern lyste av glädje. Och farmor var lycklig.

 

I morron kommer de allihop. Då blir det livat och mycket pappersskräp. I övermorgon kommer bonusarna. Sen börjar hockeyn om. Men himmel så jag redan saknar advent! Min favorit. Den kom, den lyste och den försvann. Nu är det jul och det är inte lika kul.

 

Nu vill jag ändå önska er alla en riktigt, riktigt God Jul med en massa mys, hur ni än väljer att fira högtiden. Glöm bara inte att släcka de levande ljusen!

Puss å kram.

. . . än ett rent helvete.

Ett av mina favoritordspråk. Men så har det inte alltid varit.

Jag hade ett nedärvt beteende som gjorde gällande att vissa tider på året skulle det städas mer än vanligt. Julen var en av dem. Det var också då jag gjorde listor på vad som skulle göras - varje dag! Hela november och december var prydligt intecknade, nästan timme för timme. Allt för att julen skulle bli perfekt.

 

När julafton så inträdde var jag slut och på dåligt humör. Jag försökte hålla masken men ett år sprack den rejält när jag fick ett avlångt smalt paket, som definitivt inte innehöll det smycke jag hade önskat mig. Någon tyckte att jag behövde ett par nya skidstavar i stället! Dessutom regnade det. Två katastrofer på en och samma julafton, det blev för mycket för mig.

 

Året därpå hade jag inte lärt mig ett dugg. När grannen och kompisen Ing-Marie kom för att ta med mig ut på promenad, sa jag nej, jag hade inte tid. Hon skrattade och sa: Vet du, det blir jul i år igen även om du inte har städat. Alls.

 

Då och där började förändringen. Att jag inte hade fattat det förr? Att jag på allvar hade trott att julens vara eller icke vara, berodde på mig och mina förberedelser.

Jag provade att strunta i alla listor och att ta allt som det kom i stället. Det blev den första julen som jag inte var trött som ett tok på julafton och hoppades att den snart skulle ta slut.

 

I går läste jag om en undersökning beträffande julstädning som resulterade i ett stort skratt från min sida. Där framkom det nämligen att 78 procent av de tillfrågade kvinnorna uppgav att de själva städar mest inför julen. 4 procent uppgav att de lämnar sysslan till sin partner MEN - och nu kommer det roliga - 34 procent av männen uppgav nämligen att de julstädar!

Om jag nu inte hade varit så bedrövligt dålig i matte, skulle jag ha försokt räkna ut sannolikheten i dessa siffror men jag kan i alla fall se att det är något som inte stämmer. Kan det vara olikheter i uppfattningar om vad julstädning innebär? Eller?

 

Jag vet i alla fall att på måndag förmiddag då dammsugs det här. Medan jag går omkring med dammvippan och sjunger julsånger. That´s it.

 

 

Den 1 januari 2014 tappar vi kontakten med dig. Du har tjänat ut. Nya tider råder.

 

Men tänk så mycket som har hänt sedan vi hade väggtelefon med snurrvev, som bestämde vem man skulle ringa till. Två korta och en lång hade vi. Eller så var det två långa signaler och en kort. Jag minns inte så noga för jag var en sällananvändare av telefonen på den tiden. Och vad var det som avgjorde om en signal var kort eller lång? Antal varv med veven, eller? Om det var godtyckligt och upp till var och en, måste det ha blivit ett himla felringande. Dessutom har jag för mig att alla som var inkopplade på telenätet kunde avlyssna varann. Vi var långt före USA, vi på Backen i Forsbacka.

 

Min första egna telefon med eget nummer fick jag när jag flyttade hemifrån och in till en pytteliten lägenhet i stan. Den var så trång att det i princip bara var jag, telefonen, stereon och TV-n som fick plats. Plus en kokplatta som kunde göra snabbmakaroner på tjugo minuter. Men vem hade bråttom? Jag tror att jag åt makaroner med vitpeppar och mycket ketchup varje middag, ända tills Conny kom och lärde mig göra "specialare"! En baguette fylld med äggskivor, räksallad och majonnäs. Jisses, så gott. Och till helgen kunde man lyxa till det med lite dill ovanpå. Tack Conny, jag vet inte om du har förstått din betydelse i fråga om min utveckling inom matlagningskonsten.

 

Men nu var det ju telefonen det skulle handla om. Så länge den satt fast i en sladd, var man tvungen att vara inomhus om man skulle passa ett samtal. Sedan blev det större rörelsefrihet. Nu kunde jag ligga ute och sola och prata i telefonen samtidigt. Lycka. Men säg den lycka som varar för evigt. Man blev med biltelefon. Modell gigantisk. Bilen blev mer svårstyrd när åbäket monterats in. Inte fungerade den heller. Bara ibland. Men aldrig när man befann sig i Burträsk i trettiogradig kyla och bilen hackade av köld.

 

Nej, nu är det bättre. En liten manick som följer mig vart jag än går. Ibland till och med på toa men det är bara i undantagsfall. Jag inbillar mig gärna att jag är en sån som måste bli nådd.  Vilket naturligtvis är en fåfäng illusion. Men om, jag säger bara OM, jag har glömt Iphonen hemma så känner jag mig oklädd och stressad. Tänk så mycket jag missar! Att jag sedan, vid hemkomsten, finner min mobil fridfullt sovande och ostörd, gör mig inte tryggare nästa gång jag glömmer ta med den Tänk om . . .

 

Det var mindre stressfyllt med dig, gamle trotjänare. Du ska ha tack för allt, du har ställt upp i vått och torrt. Njae förresten, inte vid strömavbrott och definitivt inte vid åskoväder. Där är min nya dig helt överlägsen. Men jag kommer ändå att sakna dig och ditt fantastiska ljud, din greppvänlighet och pålitlighet. Och alla hemlisar som vi har delat, du och jag.

Den nya litar jag lika lite på som den väggfasta vevtelefonen i Forsbacka.

 

 

I går kände jag av ytterligheterna i livet. Och, tro mig, det kändes bra.

Först var det begravning. En vän som slutat sitt jordeliv, vilket självkart var tråkigt. Men med tanke på hur hennes sista år varit, kanske det var skönt för henne ändå, vilket jag absolut inte kan veta säkert - bara ana.

Vad jag däremot vet, är att begravningen blev precis som hon ville, det hade hon sett till, och då kändes det bra.

Dessutom "hörde" jag henne säga, med ett skratt i rösten: Du Maude, i dag har jag läppstift på mig. Det var liksom ett internt skämt vi hade och när hon sa det till mig under begravningsakten, då visste jag att hon mådde så gott.

 

Efter det var det bara att byta kläder och ge sig ut på julklappsjakt. Tvära kast men så är ju livet.

Utrustad med listor begav vi oss iväg och trodde det skulle vara tämligen enkelt. Ja, till de tre yngsta alltså, de två bröderna på åtta och tio år, har ju slutat skriva sina initialer på varje sida i leksakskatalogerna och inte får de fram muntligt heller vad de önskar sig. Spel, ja, och pengar men NEJ, säger jag! Inte till jul.

Det blev en del kliande i skallen, suckande och onda ryggar och fötter.

Jag tror ändå att det fixar sig. Bara jag sparar kvittona.

 

När man så kommer hem, får byta till myskläder, duka fram god mat och en kall julöl medan man väntar på hockeymatch mellan oss och Leksand, då känns livet bara för härligt! Lite energitillförsel och man är beredd att ge järnet för att vårat lag ska gå hem med segern. Tänk att en insats hemma i fåtöljen, med en lakritsklubba, kan påverka så mycket. Herremin, vilken hockeyspelare jag är!

 

I dag, luciadagen, har jag undvikit allt vad luciatåg heter men däremot har jag, enligt tradition, träffat tre goda vänner på Sveriges mysigaste fikaställe, Skellefteå museums lanthandel. Vi drack kaffe och skrattade i två timmar, innan det var dags att gå en miniliten shoppingrunda. Men på den rundan finns det grejer! Inga vanliga sådana men tokmysiga saker som det bara inte går att motstå. I dag köpte jag en fågel (Obs, ett samlarobejkt - ingen leksak). Stod det. Men att jag ska leka med den! Det går bara inte att motstå. Så köpte jag en liten snurra också, en sån där som man snurrar igång på bordet eller golvet och ser hur länge den kan hålla sig igång. Jag har redan slagit mitt rekord fyra gånger!

 

Varför jag undviker luciatåg? De gör ont i hjärtat.

Min bästa vän i livet, min mor, gick vidare till en annan värld, för åtta år sedan. Luciasången påminner mig om sorgen och det räcker så gott med saknaden som finns där hela tiden. Men jag tackar henne varje dag för att hon gav mig - Livet. Det där som är fyllt av kontraster som gör att jag känner mig så levande. Och ibland vansinnigt snurrig.

 

 

Jag vet vad den här tomten har roligt åt. Han måste ha hört.

Följande utspelade sig framför TV-n under en hockeymatch tillsammans med juntan:

H: Tycker inte du att Oskar Sundkvist är lik sin mamma?

Jag: Ingen aning. Jag vet inte vem hans mamma är.

H: Inte jag heller men tycker du inte att han ser ut att vara lik sin mamma?

 

Ibland är det svårt att följa med . . .

 

Det hälsosamma med ett riktigt gott skratt är underskattat. Trots att man kanske känner sig helt matt efter ett sådant, känns det ändå att lungorna har fått rensa ut en massa skräp som ersatts med friskt syre. Magmusklerna har fått jobba hårt, vilket inte alls är dumt. Huvudet känns lättare och själen svävar.

 

Jag älskar människor som bjuder på sig själva, som vågar berätta om sina fadäser och som pratar utan att först tänka. Ta bara en upprörd medlem, också i min junta, som berättade om en kvinnas fasor:

- Men det är ju inte underligt att hon hade ont för till slut upptäckte dom ju att hon hade en faktura i foten!

 

Jag höll aldrig på att hämta mig efter det.

 

Eller, en annan underbar en, som pratar fort och mycket och som fick frågan om hon och hennes syster var tvillingar:

- Nej, men vi är väldigt lika. Särskilt jag.

 

Hur tänkte hon där? Eller kanske hann hon inte tänka? Hon är extremt snabb i det mesta hon gör så ibland hinner inte talet med tanken som fort är inne på någonting nytt. Tack och lov.

 

Ett nog så allvarligt ämne som döden kan också utlösa ett långt och härligt skratt. Hör bara vad en god vän till mig sa när vi pratade om begravningar:

- Jag ska inte begravas, jag vill absolut spridas för vinden. Men jag ska inte brännas . . .

 

De morbida tankarna såg något fullständigt, vansinnigt roligt framför sig.

 

Okej, jag gör också bort mig. Stup i ett. Men det finns en händelse som jag aldrig har berättat för någon och aldrig ska berätta heller. Det handlar om när jag gick in i en glasvägg på ett lyxhotell i Monte Carlo. Inte så farligt, nej. OM inte det hade stått två skitsnygga killar i uniformer på varsin sida om, som jag senare blev varse, en öppning som man skulle gå igenom. Men spelar man världsvan dam, där glasväggar är legio hemma på slottet, då går man sin egen väg och inte låter sig lotsas av personal - definitivt inte skitsnygg sådan.

Pang! sa det och en förfärlig tystnad följde i några sekunder. Sedan hördes "Please madam, this way".

 

De andra låg ute på takterassen och solade. Det behövde inte jag. Jag var redan varmt röd i ansiktet.

Dessutom hade jag illröda blåsor inne i höger handflata. Jisses vad det är kul med enarmade banditer! De skulle också ha avslöjat mig. Galanta damer drar inte i spaken på enarmade banditer i flera timmar och tjuter av glädje när det rasslar till i skålen. I det berömda Casinot i Monte Carlo. Där hela furstefamiljen samtidigt var på teaterbesök någon våning upp och det var dem fotograferna utanför väntade på! Fick jag veta sen. Och jag som gick så snyggt nerför trappan.

 

Nä, sånt är alldeles för genant att berätta om, därför tiger jag om det. Jag håller mig till nivån där jag, bland massor av folk som stod och väntade på sin tur vid charkdisken, plötsligt skrek: Majonnäs är felstavat!

Det kan jag leva med. Mitt utbrott alltså. Inte att affären hade stavat fel.

 

 

Det här är, förmodligen, en av världens minsta tomtar - och han är min!

Han har överlevt tre flyttningar, vilket är mer än man kan säga om mina läderstövlar till exempel, som jag av misstag kastade bort vid förra flytten.

Ärligt talat så begriper jag inte hur denna pyttelilla figur kan låta bli att försvinna, när en stor tavla, ett guldarmband och en tårtspade (heja sys!) kan, till synes, gå upp i rök. Men det är förmodligen så att han trivs hos mig.

 

Någon som tar det här med julpynt med ro, är någon vars fönster jag ser. I det fönstret hänger en liten blå lampa med något mönster på. Övriga tider på året, sommaren undantagen, lyser den lampan från det att han kommer hem från jobbet, till dess att han går och lägger sig MEN från och med första advent händer det något! Då lyser lampan dygnet runt! Hur myspysigt juligt som helst. Blått med nåt mönster . . .

 

Eftersom jag var på dåligt humör tidvis i går, trodde jag att kvällen också skulle gå i missnöjets tecken. Det var ju ingen hockey. Ingen fotboll heller. Och julgranen var ful. Men så - plötsligt hände det! Jag fick oväntat besök.

Ett telefonsamtal: Vad gör ni? Kan jag komma förbi? och vips så var hon här.

 

Vi hade en massa att komma ikapp med, efter några svåra år för hennes del. Men, gudarna må förlåta mig, det var när jag frågade om hennes jobb, som också det hade varit i farozonen, som mitt intresse blev riktigt glödande.

Jag vet inte vad hon tituleras som, dit hann vi aldrig, men i mina ögon och öron är hon rätt och slätt: Fantastisk.

 

Förr var hon larmoperatör vid SOS men nu är hon ja, kan det heta flygkoordinator tro? Hon och hennes kolleger fixar allt i fråga om sjuktransporter med flygplan. Uppfattade du? A-l-l-t. Från att ringa och begära öppning av en flygplats mitt i natten, beställa rätt bår (det finns en mängd), se till att rätt utrustning, typ syrgas, finns på planet till att boka hotellrum för besättningen med därtill hörande till- och fråntransporter. Plus en oerhörd massa annat viktigt. För det är sjuka människor det handlar om, kanske till och med nyfödda spädbarn med en skör livstråd, och allt måste klaffa så smidigt det bara måste gå. Vädret på den tänkta landningsplatsen kanske är för dåligt så ett alternativ måste hittas, där då en "dockande" ambulans måste finnas på plats för vidare landsvägstransport. Med mera, med mera. Många måsten där men de går inte att ta bort.

 

Jisses! Säger jag bara. Storligen imponerad. Den omtalade spindeln i nätet, kan dra nåt gammalt över sig, här har den sin överman flera gånger om. Ja, ja, överkvinna då, om det nu ska vara så petnoga. Men en sjuksköterska är dock en sjuksköterska vare sig det är en man eller kvinna så . . .

 

Hon gjorde mig på gott humör igen. Det är så himla berikande att få ta del av andras berättelser. I dag ska jag definitivt inte spela julskivan där Sven-Ingvars medverkar på ett spår: Det är juletid. Den förlöste ett inneboende utbrott hos mig i går. Nåt så otroligt jalmigt, kletigt klarade jag bara inte av. Jag var tvungen att skrika lite.

 

I dag blir det Ringo Starr och Rudolph The Red-Nosed Reindeer. I dag tar jag inga risker.

 

Kvisten är från skogen i stugan och jag älskar den! Den inger mig, i normala fall, lugn och hopp. Men inte i dag!

Här råder ingen julefrid. Och det är granens fel.

 

Årets gran är ful. Ändå är det samma gran som de senaste tio åren. Jag har varit så nöjd med den, bara att hämta upp från förrådet, vika ut grenarna och klä den. Nu har jag råkat se en annan gran. Så otroligt vacker och naturtrogen. Det enda naturtrogna med vår nuvarande gran är att den barrar.

 

Den andra kostar över tusen kronor men om man slår ut det på tio år, blir det inte mycket. Å andra sidan är det bara en månad per år som den används så nu blev ekvationen genast för svår om jag ska räkna ut hur mycket den egentligen är värd.

I ekonomiskt hänseende är det självklart bäst med en huggen på egen mark men ska man då även ta hänsyn till utseendet, är det lätt att avstå. Vi har visserligen säkert ett tjugotal granar att välja bland, varav minst häften växer i den branta slänten ned mot älven och resten kan misstänkas stå på annans mark, även om tomtgränsen ibland är töjbar i mina ögon.

Trots mitt elastiska ögonmått, finns det få naturgranar som duger även bland skogsägarens träd. Jag är estet när det kommer till granar. Det kan man inte tro när man ser den som står på min egenbroderade (!!!) julgransmatta just nu. Det är fel färg på bollarna också. I år vill jag inte ha röda, de ska vara kopparfärgade.

Mannen har gått och lagt sig för att vila.

 

På tal om ögon förresten, kolla här:

Morgonen efter juntans julfest vaknade jag med ett brunt och ett blått öga!

Normalt håller vi oss ganska lugna när vi träffas men just till julen, när vi kör julklappsspelet, då kan det hetta till. Någon, som säkert var ute efter mina klappar, tråcklade förmodligen till mig utan att jag märkte det, eftersom jag var fullt upptagen med att hålla koll på en ängel i glaskula som jag bara skulle ha.

Jag fick den och hon som vägrade släppa ifrån sig chokladkalendern fick den också. Värdinnan, som jagade ett tomtepar, blev besviken då äggklockan ringde, leken var slut och någon annan hade paret framför sig. Men så är det.

 

Att hon sedan, efter det att gästerna åkt, öppnade kylskåpsdörren och fann "sitt" tomtepar där med en julhälsning på en lapp, är en annan historia. Så kan leken också vara.

 

Men för att du inte ska tro att min junta är livsfarlig så måste jag erkänna att mitt, som jag innerligt hoppas, tillfälliga utseende troligtvis beror på en blodkärlsbristning. Det händer ibland att jag påminner mig själv om att jag, som sjukbidragare, inte har fått någon som helst löneförhöjning på tio år, trots att allting bara blir dyrare och dyrare och det förväntas att vi sjuka ska klara den utvecklingen, trots att vi inkomstmässigt står stilla.

Då kan det brista!

Både här och där.

Men kopparfärgade bollar ska jag ha. Det hör faktiskt till livets nödtorft.

 

 

Nej, jag vill inte veta av någon symbolik när det gäller att där jag gått i skola, huserar nu PRO.

 

Vi hade faktiskt några ämnen på Gamla Seminariet, eller "Sem" som det bara kallades, språklektionerna hölls på Hotell Hof men vi gick egentligen på Balderskolan, alla vi på gymnasiets ekonomiska linje, språklig gren, som det hette. Det var då det. Jag tänker inte besöka Sem i egenskap av pensionär. Däremot är det en förträfflig festlokal som man kan hyra om det är en större tillställning. Då kan minnena komma tillbaka. Det var himla kul att gå i skolan ibland. Åtminstone på den nivån.

 

Värre var det på låg- och mellanstadiet. Värst var bönen.

Eftersom jag tillhörde bussåkarna, var stressen alltid kopiös när det gällde om busschauffören skulle vänta tills alla vi kommit på. Ibland var det vikarier som inte hade koll på hur många vi var och då kunde det hända att han drog iväg, trots skrikande protester från dem som hunnit med.

 

Alltså var Herren välsigne oss, som alltid avslutade skoldagen, en fasa. Vi stod upp vid bänkarna, knäppte händerna, sneglade ut genom fönstret, ställde fötterna i startläge och rabblade: Herren välsigne oss och bevare oss herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig herren vände sitt ansikte mot oss och give oss frid i guds faderns sonens och den helige andens namn amen. Vilket tog cirka åtta sekunder men vad hjälpte det när magistern läste i sin takt? Han släppte oss inte förrän han sagt "Slut för i dag" och vi svarat "Tack för i dag" men då var vi redan ute i korridoren, högg ytterkläderna, stoppade ner fötterna någotsånär i skorna och sprang för livet. Varje dag. Varenda, eviga dag, tänk dig det.

 

Grundlades inte en nolltolerans mot stress där? I grundskolan. (F´låt :-))

Och nog blev det lite fel med "give oss frid" . . .

 

Det skulle läsas bön innan vi, på rad, fick gå till matbespisningen också. I Jesu namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi få. Amen.

Vare sig den var välsignad eller inte så smakade leverkakan urk, vitgröten gick inte att få ner men ner skulle den. Jag kan inte minnas att vi hade någon hink där vi kunde slänga det som blev över på tallriken. Fullt logiskt eftersom vi inte fick lämna någon mat. Dessutom tvingades vi sitta kvar tills alla klasser hade ätit färdigt eftersom en gemensam bön skulle avsluta måltiden. Ljudet av stolar som skrapade mot golvet, hör jag än. Sex klasser som reste sig samtidigt. Jisses vad det lät! Och skar i öronen.

 

Men till jul hade vi kul! Då avslutades terminen med en långdans, anförd av magistern som sprang som en jagad gasell upp och ner för de många trapporna i gamla skolan. Att några barn halkade och föll, togs ingen hänsyn till. De släpades med i full fart. Vi hade ju kul, för sjutton.

Sen, som kulmen på festligheterna, följde "raketen". Magistern ledde massorna i stamp som blev högre och högre, snabbare och snabbare och till sist, när snabbheten var oss övermäktig, vrålade han som en raket, varvid vi stämde in i tjutet. Så var det slut.

Den dagen hann alla med bussen. Den dagen glömde magistern bönen. Men det gjorde ingenting för jag tror att alla vi barn som var med i långdansen, bad en tyst bön att vi skulle överleva.

 

Jo, faktiskt, jag ser det nu; det är helt logiskt att min gymnasieskola befolkas av PRO-are . . .

 

Det är mycket jag skulle ändra på - om jag kunde.

Vädret, till exempel. I förmiddags skulle jag gå, observera gå, till tandläkaren. Normalt sett går det bra. Men när var det normalt senast?

Den tredje december ska det inte vara glashalt på gator och trottoarer med rinnande vatten på sluttande plan. Då ska det knarra under sulorna av kall snö. Jag fick parera, stirra ner i gatan och spänna mina muskler allt vad jag förmådde. Det är inte bra. Framförallt känns det inte bra så här efteråt. Men hos tandis gick det bra!

 

Sen skulle jag ändra på mig. Jag skulle vilja att jag fokuserade på sånt som är bra, i stället för det som retar mig så jag blir svettig på ryggen. Tänk om jag bara kunde glädjas åt Johan Olssons bragdguld i dag och skratta gott åt tjurgubben Wassberg som äntligen, efter trettiotre år, accepterar att ta emot den bragdmedalj han blev tilldelad 1980. Men nejdå, jag fokuserar på idioterna.

 

Sociala medier, som det väl heter, har öppnat en värld för anonyma knäppskallar som kan vräka ur sig precis vad som helst, utan att tvingas stå för det. Som att twittra att det var "fel Walker som dog", bland andra liknande idiotkommentarer. Att en skådespelare dör, kan naturligtvis orsaka förstämning bland hans beundrare men att det skulle ge anledning till att önska livet ur en glad, ödmjuk fotbollsspelande kille som gillar att sjunga, det är bara så förbannat bedrövligt! Kevin Walker har gått till final i Idol och det ger då automatiskt människor rätt att skriva vad som helst om honom, till och med att önska livet ur honom. VA??!??

 

Eftersom det inte går att ändra på andra, får man ändra på sig själv. Alltså måste jag lära mig att inte reagera, bli upprörd för att inte säga vansinnig på hur en del andra uppträder. Och det är ju bara, tyvärr, ett exempel i mängden. Varje dag får vi upplysningar om folk som inte beter sig som det måste vara ha varit avsett att folk skulle bete sig. Bemöt andra som du själv vill bli bemött, och sådant.

 

Stopp nu, Maude, stopp! Det är ju advent. Sjung långsamhetens lov, för sjutton!

 

Okej. Vi hörs. Jag måste besinna mig innan jag hamnar ute på hal is.

Igen.

 

 

 

Den här stöddiga t-shirten träffade tantmaffian på under sin shoppingresa till Umeå. Den satt på en jättetrevlig Björklövensupporter, som inte visste att han snart skulle förneka sitt hjärtas lag.

 

Vi satt och åt en välbehövlig lunch när vi upptäckte en kille vid ett annat bord som hade en grön tröja med gult text, där det stod Skellefteå. Märkligt, tyckte vi, våra färger är ju svart och gult. Men så reste han på sig och budskapet gick fram: Skellefteå finns inte. Det var inte det smartaste påstående vi har sett så vi kände oss manade att upplysa honom om felaktigheten.

Jag gick fram och frågade snällt om jag kunde få ta en bild på hans tröja. Tjejen bredvid honom jublade och han ställde sig villigt upp och poserade. "Tack så mycket", sa jag, "det där var kul." Så gick jag några steg innan jag vände mig om och tillade: "Förresten vi är från Skellefteå så vi finns inte".

 

Sen satt vi bara och såg snälla ut och åt vidare.

Innan killen med sällskap skulle gå, kom han fram till vårt bord, tog oss i hand och bekände att "det är mycket kärlek i det här". Men hur gullig var han? Och hur stränga såg vi ut egentligen? Kolla, visst ser det här ut som en trio fredliga damer:

 

Lite försiktigt förde han fram tesen att Skellefteborna inte har någon humor. Då höll vi på att skratta ihjäl oss. Inte han. Konstigt.

Han menade att vi tog allting på så stort allvar, till och med fajten mellan såväl städernas hockeylag som prestigekampen mellan båda platserna. Han skulle bara veta . . .

Det är en hyllning till de nu bortgångna tvillingbröderna Sten och Georg, att vi varsomhelst, närsomhelst och hursomhelst klämmer till med: Krossa Löven! För det gjorde de. Även om SAIK spelade mot Färjestad. Så kom inte och påstå att vi saknar humor. Varför skulle vi annars åka på shopping till Umeå?

 

Såg förresten att 2013 års ord är "selfie". Struntprat. Årets ord är: eller. Eller?

 

 

Glad advent på dig! Själv brukar jag njuta kolossalt av den tiden, mycket mer än av julen.

Advent för mig är, naturligtvis, levande ljus, artificiella ljus, ja, massor av ljus på bord, i fönster, hängande, stående, små och stora. Lägg sedan till saffransbullar med mandelmassa, pepparkakor och glögg med russin och mandlar och bilden är komplett!

 

Men vad har jag gått och hittat på i år då? Så där lagom före advent? 5:2! Joodå. Hur tänkte jag där? Men nu har jag ju "varit duktig" i flera veckor så jag kan rimligtvis inte avbryta och sabba det hela. I stället är det mitt humör som får ta stryk.

 

De dagar jag vaknar och vet att " i dag, kära du, är det en tvåa. I dag får du inget av det du längtar efter", de dagarna möter jag med neddragna ögonbryn och svart själ. Visserligen planerar jag själv vilka dagar som får bli hatadagar men det gör inte suget efter advents läckerheter mindre. Dock kompenseras det lite grann av att mina "femdagar" är rena glädjeruset. Jag öppnar ögonen på morgonen och känner redan smaken av pepparkakor på tungan, även om jag inte tillåter mig att äta någon förrän på eftermiddagen men jag får - JAG FÅR!!!

 

Av julmaten är det skinkan, krustaderna med svampstuvning och Jansson som tilltalar mig mest och något frosseri blir det inte. Numera blir jag ju aldrig bjuden på julbord heller, vilket är jättedeppigt men bra. Ledsamt för att jag inte är en del i arbetslivet och den gemenskapen. Bra för att jag inte uppskattar ett dignande julbord till fullo. Jag tycker rent av att det är lite äckligt med så mycket mat när det finns de som . . . ja, du vet.

 

I morron stod det en stor 2:a i almanackan men den har jag mördat! Nej, inte datumet, utan plågoriset. I stället överraskade jag mig med att, helt oväntat, förlägga den till i dag. I morse visste jag ingenting, så jag var glad. Men så kände jag att det inte skulle bli någon må-bra-dag i dag, det är visst ett oväder på g och sådana brukar infinna sig i min kropp redan innan. Alltså var det lika bra att lida dubbelt i dag, ett klokt beslut då jag inte ens var sur på morgonen, ovetande som jag var.

 

Men stjärnorna, stakarna, glittret och vår "nya" taklampa njuter jag av. Tänk, att jag var så fiffig. Jag är mycket nöjd med mig. Och i morgon väger jag säkert 0,3 gram mindre. Det gäller att komma ihåg sånt när hungern och humöret når sina topp- respektive bottennoteringar.