saltatochkryddat

 

Yes! Jag fick min önskade blodsugare i julklapp. Den ska få hedersuppdraget att skrämma alla surrande, inande, stickande småmyggor så att de dör i hjärtinfarkt på studs. Till sommaren kommer det att finnas endast en herre på täppan i stugan, var så säker.

 

På tal om att skrämmas så har jag ingen lösning på hur man eliminerar kvällstidningarnas skrämselrubriker. Tyvärr. De har en fantastisk förmåga att leta upp nya dödshot mot mänskligheten var och varannan dag. I dag är det "Maten du kan dö av", det vill säga den mat som innehåller fosfor. Djupfrysta grönsaker gör det. Så nu ska vi inte äta sånt på ett tag. Ända tills djupfrysta grönsaker är det nyttigaste som finns, tack vare att de innehåller fosfor.

 

Min egen lista håller däremot för granskning. Här är den sanna bilden av Mat du kan dö av:

1. Werthers original. Den reklammakare som gjort filmen om den kärleksfulle farfadern som bjuder sitt lilla barnbarn på en stor, knallhård werthers, måste vara sadist. Förutom att vara direkt olämplig i ett barns lilla mun, är den också såphal, vilket gör risken för att den halkar ner i svalget och stoppar till enormt stor. Vilken följd det kan få är vi alla medvetna om.

 

2. Färska räkor och vitt vin. Hos somliga startar denna kombination en hjärtverksamhet som är direkt livsfarlig.

 

3. Bruna bönor och fläsk. Den suveränt goda rätten är kanske inte i första hand farlig för den som förtär den men för omgivningen kan den bli förödande om någon råkar stå i vägen när bönorna orsakar en avgaspuff. Den brukar dessutom följas av fler. Många fler.

 

4. Budapestbakelse. Om man inte stoppar i tid, kan man bli livsfarligt söt.

 

5. Polly. En riktig dödsfälla. Risken finns att man äter ihjäl sig.

 

Men inte kommer min lista att få några rubriker i kvällspressen.

 

I onsdags var det alltså julafton. För Annika, Åsa och mig. Och Brynäs.

I går gjorde jag advent här hemma men det är först i dag som jag upptäcker det och blir överraskad för det är nu jag får tända alla stjärnor och stakar. Om vi bara kunde få lite snö nu också i stället för gröna, iskonserverade gräsmattor och blanka gator, skulle jag vara nöjd. Men visst är det konstigt? Först jul, sen advent och, det knäppaste av allt, jag vill ha snö, det trodde jag aldrig att jag skulle få höra. Men sen, efter jul och nyår, då vill jag att det ska gå fort till maj för då ska han få göra stor entré, min blodsugare. Då ska jag sätta mig ute i stugan och hänga på mig en skylt: Mat du kan dö av.

Eftersom myggor är intelligensbefriade, tror de att jag skojar med dem men precis när de tar sikte mot mig DÅ kommer han!

 

 

Tack Nordea! Jag behövde verkligen bli påmind om min dödlighet, speciellt nu när den andra förkylningen på kort tid, har tagit över min kropp. Om trettio år är jag nittio - om jag lever. Och det är naturligtvis då jag behöver pengar som bäst.

 

Jag hade verkligen inte tänkt köpa någon julklapp till mig själv men nu känner jag att det är just precis vad jag behöver. Och det paketet tänker jag öppna när jag vill! Kanske till och med på julafton, som sig bör. Då ska jag njuta i fulla muggar och tänka att "himmel, vilken tur jag har som har mig som vän, en som vet vad jag önskar mig och som gör mig glad". För jag är helt säker på att jag kommer att få något som jag verkligen önskar mig. Kanske en bok. Kanske ett nagellack. Kanske ett par skitsnygga vinterskor i bränd orange. Vem vet.

 

I kväll får jag också en julklapp. Av Annika. Och hon får en av Åsa medan Åsa får en av mig. Utan rim men kanske med mer reson är tidigare år.

Den sjätte december får jag också en julklapp, av någon i juntan. Men innan tomten kommer, har vi spelat julklappsspelet och varit halvtokiga av egoism och spänning. När äggklockan så ringer, efter en tid som ingen har någon aning om, bara tomten, då är det inte alls säkert att alla nöjer sig med det som finns framför en på bordet. Om det finns nåt alls . . . Då kan den stora byteshandeln ta sin början och den är inte nådig den heller. Hot, lockelser, löften, mutor, ja, hela registret kan komma att behövas. Ett par mönsterstickade sockar mot en trisslott. En tygapelsin med doft kan helt plötsligt och otippat bli högvilt. En reflex kan starta ett inbördeskrig. Och finns då en egeninspelad jul-CD från Anithas dator, ja, då blir jag som rabiat om inte just jag får den. Så kan också julefrid te sig.

 

På tal om te så har nyss min vän Karin Lå varit hit med te från Sri Lanka som hon påstod botar vilken envis förkylning som helst. Nu har jag fått i mig en kopp och jag tvivlar starkt på att jag, om jag gapar och ser mig i spegeln, ser några halsmandlar. De måste ha bränts bort av chilin och pepparn som först av allt gjorde tungspetsen strimlad och krusig. Det är säkrast för förkylningen att den försvinner efter en kopp, annars kanske den inte har någon näsa eller svalg att slå rot i fortsättningsvis.

 

Jag har en liten sjukling i soffan också. Han ser på Nickelodeon och sin Ipad samtidigt. Så försöker han få min uppmärksamhet beträffande saffransbullar med mandelmassafyllning också. Han påstår att det är bästa medicinen mot hosta. Det finns tydligen många huskurer som jag inte ens har vetat om men som nu kommit till min kännedom. Jag är tacksam för alla tips och så fort stämbanden har återfått sin elasticitet och rätat ut sig efter teet, ska jag berätta hur det gick. För säkerhets skull har vi en kontrollgrupp också. Mio åt två saffransbullar på förmiddagen så Gideon ska ringa och kolla med honom sedan. Han garanterar nämligen att Mio är helt frisk och symptomfri. Men så lättlurad är jag inte. Det blir inte fler bullar nu, Gidde. Eller . . . ja, inte så länge han inte ser på mig med de där ögonen och ler så där som bara han kan. Då kanske - men bara kanske - han får sin medicin.

 

Ska man se så här nöjd och glad ut när man lämnar Skellefteå? Och åker till Stockholm?

Jag säger att syster "kommer hem" när hon besöker oss. Själv säger hon att hon "åker upp till Skellefteå". Va?!

Det måste bero på att hon är född i Skövde. Hon har farit hem över hela Sverige, mer eller mindre. Är man gift med en hockeytränare så får man både byta bostadsort och favoritlag närhelst det behagar. Det skulle jag aldrig klara.

 

Nu är ändå Stockholm hemma för henne. Huvvaligen. Men jag kan förstå henne. Det är där alla barn och barnbarn också finns så då känns det väl att det är där hon hör hemma.  Vilken tur jag har som har alla mina här runtomkring mig, då behöver jag inte tveka om vilket favoritlag jag har heller.

 

Fyra är dubbelt så många som två. Det har jag räknat ut. På sommaren märks det knappt. Då finns ytorna, friheten, enkelheten. Men på vintern blir det genast fyra duschar i stället för två, fyra vid måltiderna, som då flyttas från köket till matbordet i vardagsrummet, fyra vid TV-n, fast jag hann ta fjärrkontrollen!, fyra röster MEN också fyra skratt! Varav ett gladeligen spred sig till samtliga grannar också. Det var nog tur att vi blev utmattade och gick till kojs före midnatt i alla fall, efter fyra tandborstningar.

 

Att känna ett trängande behov av att stiga upp mitt i natten, brukar inte innebära några större problem men om man är fyra i stället för två, känner man sitt ansvar och sätter på sig en morgonrock innan man öppnar sovrumsdörren, någon KAN ju ha kommit på samma tanke och då vill man ju inte chockera. De är ju inga ungdomar längre.

Tanken på att ikläda sig nämnda plagg känns dock så oerhört jobbigt och motbjudande att behovet av att stiga upp faktiskt kan förträngas. Och inte är det nödvändigt att vicka upp persiennen och se vad det är för väder varje natt heller. Det är vad det är vare sig jag kollar eller inte.

 

När vi åkte hem från flyget, hade lägenheten blivit 148 kvm i stället för 74. Så stort, tomt och ödsligt. Och tyst. Det var tur att skidskyttet körde igång på TV annars hade vi nog gått vilse men nu hittade vi snabbt tillbaka till fåtöljen och soffan - med fjärrkontrollen mellan oss utan känslan av att den skulle kunna försvinna på en mikrosekund och följas av ett kanalbyte som kräver en fantastiskt alert uppfattningsförmåga. Så vältränade är vi inte.

 

Nu skiljer det åttio mil igen. Men det är fågelvägen det. Och några fåglar är vi inte. För oss tar det bara en timme att flyga hit och dit. Så rätt som det är så . . .

 

Något suddig men ändå en höna. In english: a hen. På svenska betyder "hen" varken det ena eller det andra. Om vissa får som de vill.

 

Nej, det är inte alltid språkutvecklingen faller mig i smaken. Att vi skulle avköna hon och han till att bli en hen, är bara knasigt, tycker jag. När behövs det? När vi ska skriva om en person som gjort sig skyldig till ett brott? Hen tog sig in genom fönstret. Eller Yohio, är hen en hen? Nog för att frisyren påminner en del om en höna men för den skull behöver vi inte kalla honom för hen.

 

Jag är skeptisk till allt nytt som kan göra oss till dummies i andras vitsar. Det räcker väl med att swede, på engelska, betyder kålrot? Eller att vi, det svenska folket, är fixerade vid toaletter så till den grad att vi till och med sjunger om dem. Waterloo. Diggiloo. Jo, för loo betyder naturligtvis toa och som inte det skulle räcka så gräver vi i densamma, diggiloo.

 

Det dröjer inte länge förrän, om det inte redan har hänt, vi får se vårt försök till könsneutralisering genom ordet "hen", får en följeslagare i form av en "cock", dock inte enbart i betydelsen tupp utan även något som jag inte skriver. Men ändå vet vad det är.

 

Skippa hen men ta gärna emot det briljanta förslaget om att införa verbet "he" i SAOL. Böjning: he, hedde, hett. Vi norrlänningar har länge använt oss av det så fantastiskt användbara ordet men nu tycker vi att alla svensktalande ska få möjlighet till det. Låt mig ge några exempel:

Kan du he fram maten på bordet?

Har du hett in bilen i garaget?

Jag kan he upp tavlan på väggen.

Hon har inte hett sig iväg än.

Jag måste he upp glasögonen stup i ett.

Vars hedde du den?

Och DÄR kommer vi in på ytterligare en språkförbättring. I stället för att massorna ska säga fel på var och vart så inför vi det så effektiviserande vars (uttalas varsch). Då behöver ingen språkvårdare sitta och skaka av förbittring över att folk inte kan lära sig skillnaden mellan var och vart, SOM ÄR SÅ FÖRBASKAT ENKEL, utan då kan alla säga vars. Eller kan alla det? Vad blir det för sch-ljud i TV-huset i Stockholm? De som drar hakan bakåt och sväljer sch i stället för att få ett lätt underbett och väsa fram sccchhuu, till exempel.

 

Men vad tusan, de får väl träna. Man måste lägga manken till när det gäller positiva förändringar. Så - det här blir första läxan:

Vars (kom ihåg sch-ljudet) nånstans (med enkelt s-ljud, inte stansch) finns det ett ställe där man kan he in sina barn medan man handlar?

 

Let us all be swedes. Proud swedes.

 

Nej, vi är inte blåsta. Inte mer än vanligt i alla fall.

Efter alla varningsord i går om den kommande stormen, tog jag det säkra före det osäkra och plockade in Skellefteå AIK-flaggan från balkongen. Fler förberedelser behövdes inte.

Köksfläkten och badrumsdörren har hållit konsert i natt, en komposition för slagverk. Det är det enda som har märkts av stormen som rasade. Förutom att den förde med sig ett stort antal plusgrader som förvandlade det vita vinterlandskapet till en glänsande halkbana på både gator och gröna gräsmattor.

 

Andra delar av mitt Västerbotten drabbades betydligt hårdare men, som sagt, det beror ju på vad man jämför med. Inte en enda har rapporterats blivit hemlös, däremot strömlös. Sånt händer.

 

En annan storm som drog förbi i går, medförde en tårflod. Något överdrivet kanske men jag gör som mediadrevet i övrigt, överdriver.

Ingen kan ha undgått Bert Robertssons tårar. Vår älskade AIK-tränare med känslorna utanpå kroppen. Den enda tår jag såg, var precis när han nämnde sina barn, som han ville skulle växa upp i Skellefteå. De orden "mina barn" kan framkalla tårar hos vem som helst, i vilket oväntat sammanhang som helst. Fråga mig.

 

Jag skulle hålla ett kort tjosan-tal till min son, och hälsa gästerna välkomna, när han tog studenten. Så råkade jag titta på honom där han satt i sin vita mössa och - vips - sprack rösten.

När min dotter och måg skulle gifta sig, hade jag övat på ett tal femhundra gånger och det var bara de tjugofem första gångerna som jag inte kunde hålla mig från att bli tokrörd. Sedan ansåg jag mig vara orubblig.

 

När så bröllopsdagen kom och det var dags för mitt tal, gick det så bra så bra ÄNDA TILLS jag skulle nämna ordet "barnbarn". Då brast det! Som tur var hade de nämnda barnen tröttnat på att sitta still och befann sig utanför lokalen, vilket bevisades av en kotte som kom inflygande genom fönstret och landade på deras morbrors tallrik. Tack! Tack, busungar, ni räddade mig!

 

Tyvärr var det ingen som räddade Bert. Då. På presskonferensen. Men jag lovar att om han skulle falla så faller han mjukt i den gigantiska famn som Skellefteå AIKs supportrar öppnar för honom. Vi tycker om känslor. Även om andra tycker att det är löjligt.

 

Stormen är över för den här gången. Ingen blev allvarligt skadad. Men många är blåsta.

 

Om man tar havregryn och dinkelmjöl i mockarutorna/kärleksmumsen och på så sätt gör dem nyttigare, då blir det riktigt lyckat! Om man med nyttigt menar att man inte äter dem alls, utan i stället skrapar upp bitarna från balkonggolvet.

 

Nu när jag äntligen har en balkong, försöker jag hitta så många användningsområden som möjligt för den. Ett sådant är givetvis att kyla mat och bak. Bakning, kanske jag ska säga för tydlighetens skull.

 

Det brukar fungera efter ritningarna, vilket inte är förvånande med tanke på det okomplicerade förfarandet. Man bär ut det som ska svalkas av och bär in detsamma efter ett tag. Men när jag dristade mig till att ändra på ett gammalt, beprövat recept då reagerade naturkrafterna. Kakan hoppade upp från fatet, gjorde en trippel saltomortal och landade med glasyrsidan mot golvet. Smulor och kokos överallt. Så snopna har inte fåglarna blivit sedan jag ställde ut en egenhändigt gjord tårta med en skylt "Varsågoda och ät, fåglar små".

 

Den tårtan finns det vissa som fortfarande pratar om. Helt onödigt, tycker jag. Det var så att jag hade gjort mig till. En exklusiv skapelse med ett flertal dyrbara ingredienser skulle gästerna bjudas på. Jag talade verkligen om för dem vilket underverk de hade att vänta sig. Vad jag inte var beredd på var att underverket bestod i att tårtan smakade - intet! Noll. Zero. Nada. Totalt anonym och smaklös.

Till och med fåglarna tackade artigt nej.

 

Och nu blir det en tjusig övergång:

Är det något jag tackar nej till så är det Idol. Snälla, lägg ner eventuella planer på en fortsättning. Att skapa en idol kan inte gå ut på att en jury sitter och förnedrar de jätteduktiga ungdomar som hoppas på en karriär, samtidigt som de som telefonröstar, ger fler och fler röster på dem som får mest skit av "proffsen".

Att det i år inte finns någon som höjer sig över mängden, måste vara ett underkännande av den jury som valt ut dem. Till och med jag inser att Kevin Walker inte har någon världsröst men ju mer juryn trackar honom, desto mer faller jag för hans leende. Och så spelar han ju fotboll också!

Tyvärr föll hans Sundsvall på målsnöret och för Kevins skull hoppas jag att han också gör det i Idol.

 

Trots allt finns det saker att vara tacksam över; en av dem är att inte Alexander Bard är, exempelvis, barn- och utbildningsminister. Då skulle Jantelagen stå överst på agendan. Den gillar han.

 

 

Alltså, hur står det till? Frågan är faktiskt riktad mot mig själv den här gången. Av uppenbara skäl.

 

Jag fick nämligen ett sms, där det stod: "Ditt paket från Jotex finns nu på Ica Kvantum. Ange nummer xxxx. Bud måste ha bådas legitimation".

 

För ett svindlande ögonblick förstod jag inte varför Bud Holloway eventuellt skulle hämta mina gardiner . . .

Sen skämdes jag.

 

Nu måste jag börja aktivera mig, vidga mina vyer och intressen. Det börjar bli lite väl insnöat. Därför, mina vänner, åker jag till Nickan i kväll på junta i stället för att se den så livsviktiga fotbollsmatchen mellan Portugal och Sverige. Vad sägs om det, va?

 

Förmodligen kommer jag att lida av abstinens å det grymmaste men jag ska försöka att bara titta till min telefon lite då och då. Kanske får jag nåt sms om det blir mål eller så men det är inget jag har bett om. Jag har till och med ont i skallen och småfryser nu men jag försöker att ignorera det i stället för att bejaka, som jag, ärligt talat, kanske skulle ha gjort tidigare.

 

Den 27:e har jag tackat ja till en middag hos Annika också, fastän vi spelar mot Brynäs då. Det är socialisation på gång från min sida, minsann. För Annika lär inte komma med något erbjudande om att "ha igång TV-n utan ljud", som Åsa och jag ibland föreslår. Dels är inte Annika ett dugg intresserad av hockey, dels är det lilla julafton redan den dagen. "Vi har inte tid att fira jul i december", sa hon och då blir jag lite ängslig.

Hoppas att vi har tid att fira midsommar i juni i alla fall.

 

Själv har jag tänkt att fira jul, förutom i november, den sjätte, tjugofjärde och tjugofemte december. Och - märk väl - den sjätte är det stormatch, vi möter Luleå, men jämfört med att åka till tomteland, äta älgstek och få julklappar av världens ombytligaste tomte, är hockeymatchen ett intet. Aaaaj, det där gjorde riktigt ont! Jag hade inte behövt ta i så där mycket. Alltså: I valet mellan juntans jul i Tvärtjärn och debrymatchen mellan SAIK och LHF, väljer jag att umgås med mina vänner. Och att se matchen i efterhand.

 

Dessutom ska jag sluta kalla mina frukostsmörgåsar för Mackan Svensson. Jag ska återgå till att säga "ok" i stället för "den saken är Oscar". Kryckan i garderoben ska få heta kryckan och inte Linkan. Det ska stå en klädd gran här hemma i stället för en Alm. Men i alla tider ska mina tomtar få fortsätta att heta "Nisse", även om jag inte nödvändigtvis måste säga både för- och efternamn varje gång jag pratar med dem, "hur är det i dag, "Nisse" Burström?" Och jag ska definitivt inte ge Bud Holloway min legitimation. Även om den säkert skulle sätta fart på honom.

 

I morron möter vi Modo. Och på tisdag spelas returmatchen mellan Sverige och Portugal. Jiippiiii!!! Gusis, vad jag längtar!

 

 

 

 

Och plötsligt kom vintern! I november. Och plötsligt gjorde Bud Holloway mål! Efter nitton mållösa matcher.

 

Det här med plötsligt lika med oväntat har kantrat. Möjligen med undantag för ovanstående ägare till foppatoffeln som med ett tydligt bromsspår visar att han eller hon är överraskad. Väldigt överraskad till och med.

 

Du vet ju att jag älskar 112 - På liv och död. Dokuserien på TV alltså. Där sker allting så oväntat. Plötsligt får ambulansen ett larm. Och jag som trodde att de var vana vid sånt.

Att försöka öka dramatiken med ord, kan vara effektfullt så länge det är befogade ord. Men i 112 duggar larmen tätt för alla blåljus så där behövs ingen ytterligare dramatik. Det låter bara löjligt med det plötsliga.

 

Du har förstått det nu, va? Återigen en dag med för lite att sysselsätta hjärnan med. Annat var det i går. Jag tänkte mig att baka kakor efter mammas recept. Igen! Och nu fick hjärnan vad den tålde. Den skulle omvandla både kaffekoppar och gram till deciliter, vilket inte är gjort i en handvändning. Dessutom bestämde jag mig för att halvera alla mått eftersom jag ansåg det vara lämpligare med femtio bondkakor än hundra och att "Effies bakelserutor" skulle se bättre (= högre) ut om jag gräddade smeten i en mindre långpanna. Om det luktade bränt i köket så kom det inte från ugnen, det kom från mitt huvud. Jädrans vad jag tänkte. Och när jag till slut trodde att jag löst alla problem, kom så dråpslaget. "Gräddas i god medelvarm ugn". Men mamma, varför gör du mig detta??!

 

Som vanligt brukar jag testa mina bakverk på kakexperten Gidde, tio år. I går passade det extra bra eftersom jag skulle skjutsa honom till Musikskolan för trumträning. Han blev glad medan jag blev något fundersam.

- Dom här mjuka rutorna, dom har olika pålägg, va?

- Ähum, pålägg?? Nej, det är smörkräm och mandelmassa på alla, det är ju samma sort.

- Konstigt, för en del har en hård kant.

- Jamen det är kantbitar, dom kan du lämna.

- Lämna? Aldrig i livet! Dom är mycket godare än dom andra.

-------

- Vad tyckte du om kakorna som var under papperet då?

- Jag har inte bestämt mig än. Men jag vill nog hellre säga knappar än kakor.

 

"God medelvarm ugn". Och ja, jag kanske räknade 300 gram delat med två likamed nån deciliter. Så några bondkakor blev det tydligen inte. Men en helsickes massa bondknappar.

 

Jag tänker dock inte ge upp. En vacker dag lyckas jag. Plötsligt händer det. Och då garanterar jag att det är mer oväntat än att det blir vinter i november.

 

Givetvis skänker vi en slant till det ofattbara som händer. Vi ser bilder som vi inte förstår men när barn gråter vaknar vi och vill hjälpa till. Fattas bara annat. Vi som har det så bra.

Men - och nu är jag inte säker på att jag kan behärska ordflödet - när det gäller barn som far illa här hemma, då satsas resurserna i stället på konsulter som ska lära ut konsten att säga nej till dem och deras behov!

 

Jag såg Kalla Fakta i går. Jag ryser fortfarande.

Programmet handlade om hur funktionshindrade barn och deras föräldrar inte längre får den hjälp och det stöd de behöver för ett, så långt det är möjligt, drägligt liv. Svenska kommuner betalar stora pengar till företag som kommer och föreläser för tjänstemännen om hur de ska lära sig argumentera mot och besvara frågor om hjälp till behövande familjer.

 

Ett föräldrapar får inte längre hjälp med nattvak till deras dotter, som behöver dygnet-runt-vak eftersom en vändning i sängen kan medföra hennes död. Det får de nu klara själva.

En familj med en gravt cp-skadad son får inte längre tillgång till den stödfamilj som betyder så oerhört mycket för pojkens livskvalitet, med "syskon" som får hans ansikte att lysa upp i ett av de vackraste leenden jag har sett. Någonsin.

 

Det är för dyrt. Kommunerna har inte råd. Sverige har inte råd. Vi har inte längre råd - med känslor.

Men till penninghungrande, känslokalla individer som lär ut hur man enkelt slår ner argumentation med odiskutabla "fakta", till dessa finns det massor med pengar. Okej, beskyll mig för att vara okunning och jag ska inte svara emot. Jag är inte insatt i landets, landstingens och kommunernas ekonomi och deras olika "börsar". Jag begriper inte ett dugg om varför ett överskott i en börs, inte kan användas till att vända ett underskott i en annan. Jag fattar tydligen noll när det gäller pengars värde men är det nåt jag kan och förstår så är det människors värde. Där är det faktiskt så att alla är lika mycket värda. Punkt.

 

Jag blir äcklad.

 

Ha gärna insamlingsgalor och tävla om vilken kommun i Sverige som är givmildast men glöm inte för den skull det som händer runt knuten. Där en mamma och en pappa får turas om att sova varje natt för att deras älskade dotter inte ska riskera att dö. Där barn med "särskilda behov" blir särbehandlade på grund av att de kostar för mycket.

I Sverige. Där utanförskap inte ska få finnas.

 

Vem är vem? Det skiljer trettiofem år mellan de här bilderna men frisyrer och kläder har inte genomgått någon större förändring. Min far, till vänster, och jag, till höger, är skapligt lika, eller hur? Till utseendet, alltså.

 

Vi hade ett stående skämt, jag och min far. Han sa: Folk säger att du är så lik mig, men du kommer aldrig att nå upp till min klass, varpå jag replikerade: Nä, inte din viktklass i alla fall, och så skrattade vi.

Jag förstår inte varför jag inte skrattar åt det längre.

 

Han hade värk, min far, en pinande värk som fanns där de flesta dagar. Men de dagar den släppte sitt grepp om honom, då var det liv i luckan! En värre busunge än han, i övre medelåldern, är svår att finna. Och när barnbarnen började komma, hittade han sitt gäng. Hur många sammansvärjningar har man inte, som förälder, varit med om där morfar och barnbarnen höll ihop och saboterade varje form av försök till uppfostran. Med ögonblinkningar förstod de varandra och höll oss andra utanför gemenskapen.

 

När mina barn var två och fyra, var deras största nöje att åka i lövkärran med morfar. Det var så att mormor var anställd av Kraftverket att varje vår och höst kratta hela bostadsområdet och när lövhögarna skulle samlas ihop kom min far med en liten sorts traktor som hade en kärra kopplad baktill. Traktorn, som hette Dino, uppnådde den hiskeligt våghalsiga hastigheten av tio kilometer i timmen och fick man då sitta bland löven och åka hela vägen till avlastningsstället, var det dryga fem minuter av total lycka.

Mina barn kunde inte klockan men deras intuition när det gällde lövtömningstider var väl utvecklad. Eftersom vi bodde bara några kilometer från lövlandet, kunde vi åka, så snart tillfälle gavs, för att vara med om Det Stora Äventyret.

En dag sa min son: Mamma, tror du inte att kärringen är full nu så att vi måste fara till morfar och hjälpa han?

Gissa om det blev uppskattat?

 

Men han hade sina svåra dagar också, min far. Då ansiktsfärgen var grå och läpparna inte orkade forma sig till ord. Barnbarnen fick lära sig att vara tysta och lugna när morfar hade värk. Men varför fick han så ont i kroppen? Ja, av många orsaker, bland annat så kunde han känna av väderomslag dagar i förväg. Barn förstår mycket mer än man tror. En höst, när första snön föll, kom lillpojken inrusande och ville att jag skulle slå morfars telefonnummer. Han hade nåt att prata med honom om.

- Hej morfar, du, kommer den här snön att ligga kvar?

 

Moloken gick han ut till Hans och de andra:

- Nä, det är ingen idé. Den här snön försvinner.

 

Min dotter säger att jag blir mer och mer lik honom (och då menar hon inte viktklassen i första hand). Hon skrattar och skakar på huvudet när hon säger det. Varför förstår jag inte.

Det här med Fars Dag var inget jippo som pappa eftertraktade. Men vi fick gärna komma och hälsa på. Nu för tiden är det svårt. Nu tänder vi ett ljus här hemma och hoppas att han är här och hälsar på oss i stället. För nu mår han bra, oavsett väder och vind. Men jag undrar om han har ändrat på sig när det gäller oviljan att lämna hemmet? Han gör väl som vanligt, lägger sig på soffan, drar upp filten till hakan och skickar mormor. "Gå du, jag ska lix vila en stund". Och tjuvröka.

 

Grattis på Fars Dag, älskade pappa!

 

 

 

Vansinnesdåd! Nu är det andra gången på ett år som någon försöker sätta fyr på Bonnstan, vår gamla kyrkby. Dessutom har det anlagts bränder på andra ställen också. Det måste bli ett slut på det här! I går upptäckte jag att det är fler som håller med om det.

 

På den sena eftermiddagspromenaden gick vi genom Bonnstan, inte för att se galningens härjningar, utan för att det är den mysigaste omgivning man kan röra sig i. Dagtid. Tydligen.

När vi gick där och pratade om hur vansinnigt riskabelt tätt husen står och pekade både hit och dit, upptäckte vi plötsligt ett litet fönster som stod öppet på en övervåning och - vem tittade ut där om inte ett troll!

 

Nu har de fått nog. Nu har de organiserat brandvakt. Nästa gång - gud förbjude att det blir någon nästa gång - kommer den som tänkt sig att tutta på en eller flera Bonnstadskammare att drabbas av en trolldom och den domen är hård. Hurra!

 

Eftersom man aldrig kan få nog av att ströva omkring på Nordanåområdet och Maggans Lanthandel inte öppnar förrän det blir advent, men då är det den mysigaste platsen att besöka, kan man exempelvis bli kulturell och gå in i konsthallen en stund. Men jäsiken, vilken överraskning jag fick!

 

Där, bland åttio konstverk av de mest skiftande slag, hittade jag flera bekanta. Vilka fantastiskt begåvade människor jag känner. Där fanns Margots stora, otroligt fina tavla "Tre systrar", Ulrikas (Sveriges gladaste burträskare) två tavlor med abstrakta (?) motiv från kustlinjen, Patriks briljanta foton, Lidmanbrödernas suveräna konstverk och Annikas underbara Ullmosaik. Bara för att nämna några. Himmel så imponerad jag blev. Av mig. Jag är en sjutusan till människa att känna otroligt duktiga konstnärer.

 

Själv brukar jag, när korsorden är slut, roa mig med att rita något på ett papper och sedan gissa vad det är. Det är inte ofta jag gissar rätt. Men jag hoppas att jag gissar rätt nu när jag tror att det är slut med mordbrännerierna här i stan och längre västerut. Trollet i fönstret är inte att leka med och han lär inte vara ensam. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om polisen en natt hittar någon skräckslagen individ som är trollbunden vid en Bonnstadskammare. Inte ett endaste dugg förvånad skulle jag bli.

 

Fick ett sms för en stund sedan:  "Nu till Benidorm, +26 redan". Och så nåt om att de skulle ta en lunchdrink hos några vänner.

Om jag inte visste att min syster är snäll, skulle jag kunna tro att hon var riktigt elak.

 

I går tog det väl cirka en minut för grannen att sätta sig i bilen och köra iväg till jobbet. I dag har han nog spenderat en halvtimme med att sopa bort snö från bilen, ställa om kupévärmaren, komma ut i täckkläder, mössa och handskar för att sedan gå in och byta till arbetsuniformen. Vad han har gjort mer vet jag inte för jag blir så deppad när jag tittar ut, dock har jag hört nåt hackande ljud, vilket tyder på isbildning någonstans.

 

Nu börjar det. Den sex månader evighetslånga kampen mot Kung Bore, kungen med oinskränkt makt och bestämmande. Åtminstone var det så innan kejsar Ozon dök upp. Då hände det att Kung Bore blev lite skakig och osäker. Kunde han verkligen lita på att det snöfall som han lät falla över de norra delarna av Sverige, landade som kristaller och inte som påsar fyllda med grå vätska? Och det regn som, enligt tradition, skulle falla över Stockholmstrakten, såg han ibland, till sin förskräckelse, förvandlas till någonting som folk kallade kaos och som liknade det vita täcke som borde ha täckt, exempelvis, Norrbotten. Men där kallades det inte kaos, där hette det skoterföre.

 

Vissa sa att kejsar Ozon inte hade något inflytande och sprejade frisyren hårdare så att den skulle palla för regnet. Andra trodde mer på kejsar Ozon än självaste Kung Bore. Den delen av befolkningen smorde in sig med solskyddsfaktor 50 om de skulle besöka Kiruna mitt i vintern. Man kan aldrig vara för säker.

 

Och någonstans, i det norrländska landskapet, satt en rebell och smidde planer. Eftersom hon ogillade både kungen och kejsaren, hade hon funderingar på att, tillsammans med Moder Jord och Syster Sol, helt enkelt avsätta de båda. Göra en kupp. Det är nu bara detaljer kvar på planeringen. Små detaljer - dock överkomliga.

 

Nu kom grannen tillbaka, endast iförd jeans och skjorta! Det är fasingen ingen ordning på någonting.

Hur är det i Spanien, sys? Långtråkigt med äckligt varmt hela tiden, va? Tur att ni kommer hit upp sen och får svalka av er. Men jag garanterar inget. Helt plötsligt kan det börja snöa i Benidorm eller Alicante samtidigt som syrenerna slår ut här. I november. Det är ungefär lika förutsägbart som när Jimmie Åkesson skulle få en tårta slängd i ansiktet. Inte om - bara när.

 

Okej, det är inte alltid lätt att hitta passande bilder till mitt ämne men i dag ska jag faktiskt skälla, så då får Cassi illustrera fastän hon inte har ett dugg med det hela att göra.

 

Nu har alltså allsmäktiga Viasat beslutat sig för att helt stänga ute SVT och TV4 från OS. Detta anser de sig ha rätt till eftersom de har köpt rättigheterna, som det kallas. För dyra pengar ska de sända från vinter-OS med, förmodar jag, jättedyra expertkommentatorer, alla före detta elitidrottare och OS-deltagare.

 

Det här gör mig tokig!

 

Det är fastslaget att "alla männskor har samma rättigheter" och i detta ingår att alla som vill ska ha möjlighet att se OS. Vaddå, tolkningsfråga? Icke sa Nicke. Det kan bara tolkas så att hela Sveriges befolkning ska ha samma möjligheter att se på de TV-program de vill, ingen jäkla penningstinn satellitägare ska kunna bestämma det. Det är ju OS för tusan! De Olympiska Spelen där varje lands deltagare tävlar för just sitt land, en tävling där deltagarna känner stolthet över att få representera sitt land och där de har rätt att känna folkets massiva stöd! Inte bara deras, de som har råd.

 

Att utesluta massor av landsmän, som nu Viasat gör, innebär inte bara jäkelskap, det bidrar också till att intresset för OS kommer att minska. Bit er i svansen, Viasat!

 

Nu har vi hamnat i den sitsen att vi lever i ett samhälle där vi tvingas att köpa allt som finns, allt det senaste, för att inte hamna utanför. Alla förutsätts att både inneha och kunna hantera en dator,  för att kunna meddela att barnen är sjuka och hemma från skolan, alla måste ha minst en Iphone så att vi ska kunna deklarera, skänka pengar till välgörenhet, boka tid hos doktorn medelst knapptryckning och gud vet allt. Alla måste ha utmärkta kunskaper i engelska eftersom det mesta får nya, engelska namn OCH alla ska naturligtvis lägga sina pengar på betalkanaler för att kunna se det utbud som bjuds. Vi betalar TV-avgift och får se på SVT, som inte är reklamfinansierat. (Hupp!).  SVT har, och har haft, utan reklamfinansiering (fniss), ett mycket bra men dock begränsat utbud av program. Men sen måste vi även betala för C More och Viasat, eftersom de kan lägga högre bud på de program som många vill se, tack vare abonnemangs- och reklamintäkter. Alltså måste vi även ha de kanalerna. Och några gnuggar händerna så det flyger hudflisor, tackar och tar emot miljonintäkterna. Men skiter i tittarna!!

 

Nu börjar det bli för mycket för min lilla hjärna. Det går runt, det går runt . . .

Jag skulle ha hållit mig till den fundering som upptog hela min existens på förmiddagen; Varför heter det kalasbyxor?

 

Den har ett passande namn, min motionscykel. Adrenalin är ju ett hormon som frigörs vid stress och stressad blir jag när jag ser på den. Men nu ska det ske.

 

Under hela sommaren har jag haft ett välmående samvete. Då fanns inga krav från mig själv att jag skulle använda motionscykeln eftersom jag ju varje dag skulle vara ute på cykelturer i naturen i stället. Jo, just det ja.

Sedan bad min granne att få låna motionscykeln eftersom "den ändå bara står i källaren" och då hon hade så ont i sin rygg och knappt kunde gå, så antog hon att en cykeltur i vardagsrummet skulle göra susen. Men visst fick hon låna! Hur länge hon ville och behövde. Mitt samvete jublade.

 

Nu vill hon inte ha den längre. Hon ska nämligen på kryssning i Karibien en månad. Men jag tycker inte att hon går tillräckligt bra, skulle hon inte behöva ta med sig min cykel, tro? Jag tycker hon är på gränsen till ansvarslös som inte tar den under armen, som en livförsäkring. Tänk om ryggen slår slint! Tänk om de inte har varken sjukgymnast eller träningsredskap på lyxkryssaren. Ja, jag skulle då aldrig åka utan en motionscykel - om jag var hon och hade en snäll granne som lånade ut sin käraste ägodel. Ja, ja, jag kan ju inte bestämma över henne, hon är ju myndig och drygt det. Mycket drygt.

 

Så nu står den här, adrenalinpåslagaren. Men nu har jag verkligen bestämt mig. Det får bli 5:2 och cykling inne vid otjänligt väder. Vid vackert väder blir det promenader. Kanske in till affärerna i centrum. Till vackert väder hör: sol, duggregn, hällregn, snöfall (men inte än!), friska vindar där gränsen går vid styv kuling (sa jag rätt nu, jag brukar göra bort mig och blanda ihop ord så resultatet kan bli kul styving i stället ...) och dimma. Otjänligt väder är åska och risk för tsunami. Då ska man stanna inne och cykla.

 

Varför gör jag så här mot mig? Tycker jag inte om mig längre?  Det känns som att jag håller på att glida ifrån mig och det värsta är att det finns bara en jag. Eller?  För nog verkar det som att jag slåss mot någon. Och denna någon är en livsnjutare.

 

 

 

Ser du ängeln då? I vänstra övre hörnet? Som följer och beskyddar honom?

 

Visst, skämta bort det, driv med mig, förklara logiskt, det spelar ingen roll. Det var jag som upplevde det. Och jag är för evigt tacksam - och nyfiken. Vem är det? Är det samma som uppenbarade sig på fotot från stugan en mörkmörk höstkväll? Eller? Och varför?

 

Vi kan väl komma överens om en sak; du får tro vad du vill om jag får bevara minnet som jag vill. Ok?

 

Annars så klarade vi oss helskinnade från alla monster, häxor och spöken som var ute i helgen för att busa eller tigga godis. Det vara bara två små söta skräckfigurer som kom och ringde på, varav bara den ena var utklädd. Inte lät de speciellt farliga heller men för säkerhets skull fick de lite godis som de tackade så artigt för, neg och försvann. Har ingen aning om vilka de var heller. Det har i sanning varit en helg med möten med okända. Men även med en ny familjemedlem. Han (troligtvis) heter Cola och är en bedårande, busig liten kattunge som flyttat hem till Zingo och Cassi. Där fick vi inga alternativ om bus eller godis, där var det buset som gällde för hela slanten. En stor, halvvuxen katt, en liten kattunge och en pytteliten vuxen hund, kan det bli annat än kärlek? Och en massa plötsliga överfall . . .