saltatochkryddat

 

 

Det är den 25 februari och kungen lyser med sin frånvaro.

Jag brukar vara feg nog att inte utmana ödet men nu måste jag ändå få ställa frågan direkt till dig, Kung Bore:

Har du överlåtit makten, bestämmanderätten till någon annan? Man undrar.

 

I går, när jag skulle gå ut, kollade jag termometern och den sa 7,9 grader. Plus!! Den 24 februari!

Det rann vatten på gatorna och den snö som fallit under helgen var förvandlad till en grå, blöt massa. Om det vore en engångsföreteelse, skulle jag väl inte säga så mycket men nu har det varit så här i princip under hela "vintern" med undantag för några dygn i januari när det var riktigt kallt.

 

Jag börjar misstänka att det har skett en rockad bland vädergudarna. De har väl anammat det nya och insett att de blir bättre chefer om de provar på varandras jobb under en tid. Kung Bore sattes på chefsstolen i Mellaneuropa och Gumman Tö tog hans plats här uppe i norra Sverige. Kan det bli annat än kalabalik när oprövade kort ska sättas att bestämma?

 

Det Gumman Tö inte har insett är att det tar tid även för oss att vänja sig vid nymodigheter. Vi har våra Helly Hansen och skoterskor och dem sätter vi på oss till och med april månads utgång. Nu dukar vi under av överhettning. Samtidigt som folk, mycket längre söderut, försöker skotta bort snömassor med bara händer och lågskor.

 

När jag kom hem i går var mina vinterskor genomblöta och jag kunde vrida ur sockarna. Bilar, som körde fortare än fem kilometer i timmen, fick en ilsken, uppfordrande blick av mig och saktade ner. Ändå sprutade det snösörja lång väg. Om du, Gumman Tö, är van vid att folk tjuter av förtjusning över de snödroppar som kommer fram där du är, måste du förstå att de snödroppar som du åstadkommer här, är av en helt annan art. Så även tjuten.

 

Men nu är det försent att göra något. Om Kung Bore skulle komma tillbaka, kunde han möjligen hinna släppa ner en hel del snö men om jorden snurrar som förut, då blir det ingen mer rejäl nattkyla som sträcker sig under en längre tid, vilket medför att snön ändå försvinner när den brukar.

 

Så - i år har vi haft en otroligt kort vinter. Vissa år har den kommit i oktober och stannat till maj. I år har den varit här på snabba besök. Vissa har saknat dig, Kung Bore men jag hör inte till den kategorin. Dock är jag ingen större fan av Gumman Tö heller, i flera månader. Skulle det inte kunna tänkas att ni gör om era scheman en aning? Det är ju så modernt med "önskescheman" och nu önskar jag mig:

Gumman Tö svarar för chefsskapet under april månad. Sen tar Prins Sol över fram till november då han avlöses av Gubben Frost. Kung Bore träder in från och med december, till och med februari. Och ? Ja, då finns där en lucka för mars månad, den som nu kommer. Då måste ni dela upp landet Sverige mellan er.

 

Se bara till att Gumman Tö får ansvaret för Årsta havsbad. Syrran måste få "dika" för att få de rätta vårkänslorna. Det räcker om jag får göra det i april. För så här kan vi inte ha det. Jag säger som den gamle partiledaren:

 

- Nån jävla ordning måste det vara!

Har du också varit drabbad? I två veckor har jag mer eller mindre varit soffliggande. Av det får man ont i kroppen.

Av att applådera livligt får man ont i armarna. Av att skrika, tjoa och heja får man sköra stämband och blir hes.

 

Man skulle faktiskt kunna säga att jag har haft en sorts influensa.

 

Nu är det över. Inga TV-sändningar som jag "måste" se börjar klockan sex på morgonen. Inga planeringar behöver göras så att eventuella sidoengagemang får plats. Helt plötsligt är jag fri som en fågel. Fasan vad tråkigt. (F´låt!)

 

Tråkig var också avslutningen på de olympiska spelen och då förstår du att jag inte pratar om ceremonin, utan efterspelet till den påstådda och förnekade dopningen. Nu har guldglansen falnat, silver räknas inte och brons - vad är det? Alla våra svenska deltagare som har gjort sådana fantastiska insatser, kommer i skymundan och fokus läggs på en allergitabletts vara eller icke vara. Dopning.

 

Jag vägrar att  vara något innan alla korten är lagda på bordet. Det finns så många andra som är. Och som högljutt talar om att de är. Och vad Tre Kronor är. Dåliga förlorare, har jag läst. Är Tre Kronor verkligen förlorare? Vann de inte silver i OS?

 

Faktiskt så har jag personlig erfarenhet av hur svårt det kan vara att hitta gränsvärden som är tillåtna. Jag har på senaste tiden varit lite för söt, vilket avslöjades hos doktorn. Inte helt godkända värden men nästan. Jaha, och vad gör man då, frågade jag.

- Undvik allt synligt socker, var det bestämda rådet jag fick.

 

Det var ju lätt som en plätt, tyckte jag. Till i lördags. Då kände jag av en akut brist på choklad och det brukar vara allvarligt om jag inte gör något åt det. Som tur var fanns det en mörk chokladkaka med Seasalt i skafferiet. Jag vände och vred på kakan, upp och ner, under stark lampa och lupp men ingenstans kunde jag upptäcka något synligt socker. Men dåså! Jag åt och jag njöt! Så himmelskt gott.

 

Inte gjorde väl jag något fel där? Jag såg ju bara till att ge min kropp och själ vad de behövde för att må bra.

 

Luddiga förmaningar och regler ger utrymme för egna tolkningar. Och inte vet jag vilken allergi Niclas Bäckström har och om hans medicin skulle ha gjort honom till en fantom på hockeyrinken men ett vet jag och det är att mörk choklad med Seasalt - den är prestationshöjande den! Trots avsaknaden av synligt socker. Så - vem ska man tro på, tro på, tro på ....?

 

På tal om det så har jag mejlat till Stefan Löfvén och Fredrik Reinfeldt. Jodå, det är säkert. Jag vill nämligen veta vem de anser att jag ska lägga min röst på i valet. Vi får väl se om jag får svar. Och om det i så fall finns med någon motivering till varför jag ska rösta på den ene eller den andre.

 

Det är precis som när Bamse får sin farmors dunderhonung; jag blir stor, stark och modig av mörk choklad. Kan Bamse och jag vara dopade?

 

. . . att stanna upp, då stoppar kroppen dig.

 

Kroppen är en klok och finurlig figur. Tyvärr räknas den inte lika mycket som "jag-vill-jag-kan-centret" i hjärnan. Det centret får oss att bestämma oss för att göra saker, utan att ens rådfråga kroppen. Det är dumt.

 

Talesätt och ordspråk finns nog, och har uppkommit, av en anledning. Men vi brukar inte lägga nån större vikt vid dem annat än att de är trevliga att ta till i diskussioner och liknande. Det är först när det är försent att lyssna som vi fattar poängen.

 

Efter åtskilliga år med jag-kan-jag-vill och ännu mer med jag-kan-inte-säga-nej, sa min kropp ifrån. Och det ordentligt. Nog hade jag väl fått lite tips i form av värk och andra smååkommor tidigare men det var inget som jag tog någon hänsyn till. Då tog kroppen väldigt illa upp och sa ifrån på skarpen! För plötsligt slutade benen att fungera som de skulle. Efter tio meters gång gjorde det fruktansvärt ont i båda två och krampen var nära. Så där höll vi på. Jag tjurade och gick, benen sparkade bakut (det var i sammanhanget ett illa valt uttryck, märker jag). Till sist var jag tvungen att krypa till korset (det var däremot ett alldeles lysande uttryck i sammanhanget!)

 

I närmare ett år kämpade läkaren med, dels att hitta bot och lindring, dels att få tyst på jag-kan-jag-vill-centret. Gissa vilket som var svårare? Om jag, någon dag, kände att benen bar bättre, då ville jag ut på promenad. Helt naturligt eftersom det man inte får göra är det man vill göra. Sagt och gjort. Om jag bara hade sagt och inte gjort . . .

 

Läkaren skällde på mig och berättade om de pyttesmå byggnadsarbetarna som varje dag och natt jobbade med att reparera skadorna i mina ben men vars arbete jag på en kvart raserade genom att gå ut och gå - och de fick börja om från början igen.

 

Jag skulle önska att alla hade den synen för sina ögon. Inte mina byggnadsarbetare, utan deras egna. Och att förstå att det är inte jag-kan-jag-vill-centret som i längden leder till välbefinnande. Det är ett pyttelitet hörn som heter jag-säger-nej-för-jag-är-rädd-om-mej, som borde får mer utrymme, mer status. Och öronen! De inre. De som lyssnar och inte slår dövörat till.

 

Så måste jag rätta mig själv när det gäller gårdagens blogg. Mina systrar, som är riktiga matematikprofessorer, har påpekat att det var nittiosex år sedan far föddes. Inte nittioåtta som jag skrev. Det vet jag väl!! Jag råkade bara tänka lite fel.

 

Även solen har fläckar.

 

Änglar finns. Jovisst, både levande och olevande.

De levande änglarna brukar karaktäriseras av att de är snälla och omtänksamma.

De olevande av att de skyddar vissa älskade personer.

 

Men om du, pappa, är en ängel då har du nog en alldeles egen kategori.

 

I dag är det nittioåtta år sedan du föddes. Du var trettiofem när jag föddes. Då hade du redan börjat svärta håret. "Gamle svarten" började bli grå väldigt tidigt och du var tillräckligt fåfäng för att försöka motarbeta det men du slutade rätt snart efter det att jag fötts. Förmodligen ökade antalet gråa hår i alltför snabb takt då.

 

Du lärde mig hur jag skulle vara och hur jag inte skulle vara. Det lyckades väl sisådär. Men det som du verkligen lyckades plantera hos oss barn, var din humor som var speciell och aningen crazy. Sånt uppskattar vi till max.

 

Du lärde oss att stå för våra fel och brister men inbäddat i sund självironi i stället för med skammens rodnad på våra kinder. Du lärde oss hur viktigt det var att få känna sig älskad men också att man kan visa kärlek på andra sätt än med ord. Du lärde mig att köra bil och att inte köra igång vindrutetorkarna utan att ha lossat dem först, när de frusit fast. Men det var försent. Det har jag svårt att förlåta dig för.

 

- Får jag ta bilen i morron?

- Varsch ska du då?

- Jaa, bara köra omkring lite.

- Det kan du väl få.

 

Men min kompis och jag hade planerat att åka till Norsjö på dans. Ryktet sa att vissa gograbbar skulle vara där. Sagt och gjort.

När jag steg upp morgonen efter, frågade pappa:

- Varsch var ni i går eftersom bilen är så smutsig?

- Ääää.. jo, vi tvärkompå att vi skulle fara till Norsjö en sväng.

- Jaha .... och hur mycket bensin finns det kvar?

 

Vaddå bensin? Jag hade väl aldrig kollat den heller.

 

- Ni hade tur som tog er hem, sa han bara - torrt. Bara en aning torrare än bensintanken.

 

Man lär sig sina erfarenheter på olika sätt.

 

Jag tror att du har fått nygräddade kokoskakor i dag. Utan smält choklad i botten. Naturligtvis. På ditt sätt lärde du oss alla att för alltid komma ihåg hur du ville ha det, speciellt den ängel du hade och självklart fortfarande har vid din sida. Och jag är beredd, varje dag, på att du fortfarande tar del av våra liv och ser när du behövs.

 

Vår Tur(e)ängel.

 

Bilden av pajen togs innan gräddningen. Det kändes säkrast så.

Ibland ändrar mina bakverk och annat sin tänkta form under tiden i ugnen. Det kan rent av resultera i att ursprunget inte ens kan anas. Ta till exempel de små wienerbröden som efter gräddning skulle fyllas med en god kräm. När jag tog ut plåten såg jag i stället en massa pilgrimsmusslor! Inte kunde jag fylla dem och inte kunde jag servera dem till förrätt heller. Så det fick bli den gröna majspåsen.

 

Min älskade mor kunde det där bättre. Det värsta som hände henne var att kakorna "flöt ut och blev dasslock". Men fortfarande goda sådana. Hon gjorde också i ordning massor av mat innan VM och OS så att hon och far tillsammans kunde njuta både av TV-sändningarna, maten och varann. Hon har satt sin prägel.

 

Men nu har det varit en svår tid. I två nätter. Det är de nätter som återkommer ganska sällan men som ändå känns som att det vore stup i ett, eftersom jag hinner gruva mig för dem i god tid. Mannen jobbar natt! Och jag är ensam.

Min goda sömn blir som bortblåst. Det är alldeles för tyst omkring mig. Inte för att han snarkar speciellt mycket eller så men han snackar! Jag blir väckt av både det ena och det andra intressanta inlägget från hans sida. Han pratar så tydligt att jag ibland luras att tro att han är vaken men icke. Första gången det hände var alldeles i början av vårt gemensamma liv. Då anföll han mig mitt i natten med frågan: Varför har du så många namn?

 

På den tiden hade jag två efternamn så jag antog att det var dem han retat upp sig på och började förklara att det bara var en tidsfråga, jag skulle eliminera det ena inom kort och .... Ja, jag fortsatte med grundläggande förklaringar i mängd tills jag insåg att mannen bredvid mig inte var det minsta intresserad. Han sov djupt. Och han blev väldigt förvånad när jag, på morgonen, frågade varför han i sin tur hade frågat mig om mina namn mitt i natten.

 

Sen har det pratats en hel del. I snart tolv år, varenda natt utom nu det senaste året då dessa ensamnätter har inträtt. Jag kommer aldrig att vänja mig. Det enda jag kan vara utan är faktiskt skriken. Jag tror att de kommer sig av att han håller på att svälja sin egen tunga och blir panikslagen och vrålar det högsta han kan. Vid de tillfällena tar det minuter innan min hjärtfrekvens når sitt normala.

 

Nu är de över för den här gången. Halv åtta i morse kom han hem och nu sover han den missade nattsömnen. Det hör jag klart och tydligt. Det kom en hostattack, följd av ett förfärligt, högljutt klagande. Jo, jag vet, det är slitsamt att hosta men värst när man sover för då måste man prata efteråt också och verkligen förklara hur jobbigt det är. Och jag skrattar. Nej, jag är inte hjärtlös. Jag är bara glad.

 

Välkommen hem, jag väcker dig när skidskyttet börjar. Med kaffe. För det är så du vill ha det.

 

I går grät jag. I dag jublade jag. Och ändå var det samma känsla. Tokigt, va?

 

Man kan skrika av glädje, man kan gråta, vråla, hoppa och skratta av glädje. Och man kan glädjas åt andra.

Jag vet att du förstår. Jag vet också att du tänker OS och skidåkare. Jepp. Här delas nu presumtiva bragdmedaljer ut till höger och vänster, ibland hela men faktiskt också tudelade. Men lugn, säger jag, lugna för allt i världen ner er, journalister! Det kan komma mera . .  .

 

Minst två gånger under veckan som varit, har media rapporterat om polisutryckningar där grannar befarat misshandel eller annat brottsligt då folk har skrikit och svurit högt över nejden. Vilket visat sig enbart vara sunt sportintresse. Än så länge har inte polisen ringt på här, för när jag gråter, gråter jag försiktigt och när jag jublar svär jag inte. Vilket nu har hänt de senaste två dagarna.

 

Att Charlotte Kalla flög fram i skidspåret fick mig att frysa och det ordentligt, vilket var en ny och annorlunda händelse eftersom jag normalt är en varmblodig sort. Jag kan, till exempel, inte hålla en chokladbit mellan två fingrar mer än tre sekunder innan den börjar smälta. Så jag tar inga risker. Jag stoppar den i munnen direkt!

Men tillbaks till skiddrottningarna. Det måste bli svårt för någon att övertrumfa den glädje som de gav utlopp för när Kalla passerade mållinjen. Inte bara segerrus, utan en vänskap och sammanhållning som fullständigt lyste om dem.

 

I dag var våra killar lika duktiga men något mer behärskade i sin gruppkram efter det att segern var bärgad. Ändå kändes glädjen ända hem till min fåtölj där jag satt och toklog ända tills jag fattade att det var Anders Södergren som lämnade över den svenska flaggan till Hellner. Då började jag gråta. Förstås.

 

Den enda smolken i glädjebägaren är, och då håller jag med Lilian, att inte Jacob Hård och Anders Blomkvist får referera tävlingarna. Det hade de varit värda. Och vi hade fått hålla för öronen då och då. För maken till inlevelse får man leta efter. Ja, det skulle vara Anja då. Hon åker minsann med i varje utförsåkning, hon stönar och stånkar, grymtar och tjoar precis som det ska vara när en expert gör sitt utlåtande. Med känsla. Alternativt som Stickan (Strand): med millimeterprecision. Han jagar inte upp sig i onödan, utan konstaterar lugnt att "där försvann några hundradelar". Och det stämmer. På pricken.

 

Våran Jimmie gjorde mål i går också. Om jag inte hade befunnit mig på ett annat ställe än hemma, hade det kunnat bli polisvarning. Men, å andra sidan, grannarna här är vana. "Det som låter? Ja, antingen är det tåget eller så är det Maude som ser på hockey", som en granne sa till sitt uppskrämda barnbarn.

 

Det är faktiskt en annan sak när Skellefteå AIK spelar. Då drar oftast malmtåget förbi på nära håll, några gånger under matchen.

 

Alla hjärtans dag. ALLA hjärtans dag. Fast - alla dagar är ju hjärtats dag, eller hur? Annars hade vi inga dagar alls.

Allt står och faller med hjärtat. Åtminstone vi.

 

I dag ska vi visa hur mycket vi tycker om varann och det är bra. I slutet av Vänliga veckan ska vi riktigt ta i och visa våra innersta känslor. Det tror köpmännen att vi bara kan göra med rosor och finchoklad. Inte dumt alls men det finns andra sätt också.

 

En liten handskriven lapp på frukostbordet, skriven i all hast innan avgång till jobbet, med ett meddelande godare än choklad.

 

Eller som, när jag slocknat i soffan efter att ha börjat en ideell taxiservice klockan 06.25, vakna med världens sötaste ansikte tio centimeter från mitt, med en röst som viskar: Hej mormor, du verkade sova så gott så jag ville inte väcka dig men nu vill jag gärna ha lite fika . . .

 

Ett sms från en syster full av livsglädje som hon delar med sig av.

 

Att själv skriva två exakt likadana hälsningar till sina två barn med familjer, få ett kort men hjärtligt svar från den ena och med spänning gå och vänta på OM det kommer ett "ok" från den andra.

 

Jag har en stor och underbar familj som jag värdesätter högt. Att få en lätt begagnad Iphone av en bonusson med "bara en pastagratäng nån gång" som önskad betalning och att få precis samma favörer som bonusbarnbarnets biologiska farfar, sånt gör självklart hjärtat gott. Att veta att jag, i egen person, har bidragit till att två mänskliga existenser inte bara finns, utan är älskade människor som dessutom bildat fantastiska familjer, det kan få mitt hjärta att nästan krackelera av stolthet och lycka.

 

Att nu "tvingas" sluta skriva en blogg på grund av att skidtävlingen i OS börjar, det är hjärtligt kul det!

 

Men jag skulle önska att just du kunde känna hur mycket jag uppskattar dig. Tack för att du finns! Och skulle du bli utan blommor och choklad så ska du i alla fall veta att jag sänder en telepatisk godbit till dig i dag på Alla hjärtans dag. Dock inte en chokladpralin med körsbärslikör - den behåller jag, egoist som jag är. ;-)

 

Ett snöfall kommer in från väst, säger de. Till exempel. Meterologerna.

Men om det blir skosnö, knäsnö eller snö till ändan, det säger de inte. Det gör samerna och inuiterna. De vet skillnaden och då snö till vaden är det viktigaste, borde också Sveriges befolkning få reda på om det blir just det. Varför? Jo, därför att tjibbemoutha ger det bästa skidföret. Det kan ju vara himla bra att veta inför planering av helgaktiviteter, exempelvis.

 

I går fick vi qanisqineq och det är inte trevligt. Snö som flyter på vattnet är direkt olustigt i februari. Plusgrader och rinnande bäckar på gatorna hör våren till och mig lurar du inte, Moder Natur. I april, möjligtvis början av maj, kommer den ner, sänásj, den som har legat och samlat på sig i molnen men som naturligtvis ska ner till oss innan den blir nöjd. Sänásj är gammal isaktig snö, den där som sticker i kinder och ögon och som brukar trivas tillsammans med en kall vind. Till skillnad då mot dammsnö, den mjuka lätta. Men tro nu inte att dammsnö är ett totalbegrepp. Nix, man skiljer på dammsnö fallande i luften och dammsnö på marken. Och det är ändå en bråkdel av de snödefinitioner som finns.

 

Så - meterologer - kom inte dragande med snö eller blötsnö i fortsättningen! Och, för allt i världen, ange inte den förväntade mängden i millimeter, centimeter, decimeter eller meter. I smält form. Den smälter ju inte! Den ligger kvar i skosnö, knäsnö eller snö till ändan.

 

Okej, jag vet att folk som levde nära naturen hade ett annat förhållningssätt till den också. De var ödmjuka och hade respekt, vilket gjorde att samspelet fungerade. Det gör det inte längre.

 

 

Indianerna, samerna, eskimåerna, aboriginerna och andra naturfolk hade, och har, kunskapen. Varför lyssnar vi inte på dem? Och på Moder Jord?

 

Vi kan ju förslagsvis söka på #översvämning#snökaos#halka#jordras#orkaner#torka.

 

Eller, o hemska förlegade tanke, kan vi kanske prata med dem?

 

 

Det finns andra världar än den jag lever i. Även om jag lätt förlorar mig in i andras. Just nu har jag kvar efterverkningar av djävulen. Det känns sådär.

 

Från det att Ywe, min enda kompis i byn med fem hus, flyttade sedan vi gått ut trean, har böcker varit mina vänner och kompisar. I det fallet är jag enormt sällskapssjuk. När någon frågar om jag lyssnar på talböcker, svarar jag att jag har provat - en gång. I tio minuter. Jag kan nämligen inte höra någon annans röst läsa de repliker och ordväxlingar som mina romanfigurer säger. I mitt huvud finns bilderna, sceneriet, karaktärerna, lukterna, dofterna, känslorna. Det är nånting som ingen annan kan veta och kopiera. Men jag dömer självklart inte ut talböcker! Tänk så underbart för dem som av olika anledningar inte själva kan läsa, att få njuta av en bok. Eller en? Massor!

 

Om du hade den uppfattningen att Djävulen bär prada, så kan jag tala om för dig att den lede kan vara iklädd hemvävd klänning och sjal runt huvudet i stället. Det finns inga garantier för att du ska känna igen ondskan på klädseln, tro mig. Jag har nyss läst Djävulen hjälpte mig, av Caroline Eriksson. En bok som suger energi ur sin läsare. En berättelse om ondska förklädd till kärlek och omtanke. En sträckläsning som man inte vill läsa men som tar tag i en med ett grepp som inte kan lossas.

 

Det mest djävulska med boken är att den bygger på en verklig händelse! Har du hört talas om Yngsjömordet, som skedde i slutet av 1800-talet? Jag kände igen själva ordet men hade inget som helst begrepp om händelsen. Därför köpte jag. Därför läste jag. Och jag ångrar mig inte en sekund.

 

Ibland måste jag låta mig gå igenom saker som berör mig illa. Erfarenheter som sätter sig, som berikar mig. Som ger mig perspektiv. Och det är där böckerna kommer in.

 

Snart kommer den! Reornas rea! Jag ska gå in på Bokus och tjuvkika - det får man. Inga klädställningar i världen kan konkurrera, hur tokröda deras prislappar än är. En snygg blus kan ge mig två böcker. I stället. Valet är enkelt.

 

Dagens beröm går till alla som ler mot okända och kanske till och med nickar och säger "hej". Sånt kan göra att solen lyser genom ett kompaktgrått molntäcke. Kram

 

Men alltså, var får vi allt ifrån? Skit är väl det ord som är längst ifrån något gulligt, gosigt och mysigt, eller tycker du annorlunda? Dock - sätt ihop det med unge och det blir en kärleksförklaring!

 

Någonting kan vara skitgott också. Hur i hela fridens dagar?? Marcus Hellner var väl skitbra i dag när han tog OS-silver, eller hur?

Jag kom att tänka på det här med ord och deras betydelse när jag, som vanligt, letade efter någonting och hittade nåt annat. Mycket intressantare.

Man kan väl inte kalla det dagbok, det som min morfar, för evigheter sedan, skrev för direkt utförligt var det inte. Det handlade mest om kor som mjölkade si och så mycket, som betäcktes och som slaktades. Och så vädret förstås! Men då kunde han knappast ha tänkt sig att två generationer senare skulle en dotterdotter läsa hans anteckningar och skratta sig halvt fördärvad. Inte av elakhet, utan ren och skär glädje över hans felstavningar! När han ville tala om att det var kallt en dag, skrev han "tjillit". Kyligt, alltså. Men när en av hans alla döttrar gifte sig med sin fästman, skrev morfar "mycket tjillitt".

 

Vad är det nu för roligt med det då, undrar du? Jo men vi säger ju tjilligt när vi menar att det är rätt åt någon. Jag antar att det har sitt ursprung i "tji fick du", eller han eller hon, men när vi var barn, lärde vi oss snabbt att säga "tjillit ått dä" när någon dumskalle som retades, slog sig på knät när han ramlade. Eller nåt sånt.

 

I min fantasi såg jag hur morfar log i mjugg åt sin dotter som gifte sig och tänkte, precis, "tjillit ått dä". Kärleksfullt, alltså. För så är ju nu vårt språk konstruerat att vi kan blanda ihop positivt och negativt hur som helst.

 

När hon, Jannike alltså, föddes var hon jätteliten.

Han är ju supernykterist.

Den här bilen går asbra.

Jag är fruktansvärt glad.

Bruden är döläcker.

Och så vidare. (Jag kunde också ha skrivit "bonden skulle gå ut osv" men det gjorde jag inte. Eftersom det är vinter.)

 

I dag är det plusgrader. I Sotji är det också milt. Ändå sa jag "tjillit" när Northug stapplade över mållinjen. Nej, jag är inte ond. Inte om man jämför med Mikael Persbrandt som i min dröm, efter det att det kraschat nåt fruktansvärt (rätt i sammanhanget!) i min mun och alla mina tänder gick sönder, kom med en rå potatis och sa: Här! Om du blir sugen, kan det ju vara gott att knapra på något.

Det - min vän - är ren och skär ondska det.

När jag vaknade kände jag först av allt efter om tänderna satt kvar. Det gjorde de. Men nån råstekt potatis till köttet blev det inte. För tänk om det var ett förebud . . .

 

Det gäller att vara våldsamt försiktig.

 

PS. Dagens beröm går till alla utpumpade idrottskvinnor och -män som ställer upp på intervju efter intervju och svarar på samma frågor om och om igen även om det inte gått som förväntat. Som vi alla förväntat. Snyggt!

 

Nejdå, även om solen också är på g, är det inte den jag avser i rubriken. Jag skulle aldrig heller kalla solen för "hon", det är väl bara fartyg förunnat. Nej, solen är en "den" men det är, som sagt, inte den det handlar om.

 

Det är Hon, med stort H, som är på stridshumör! Hon, som jobbat inom vården i hela sitt liv, som sett allt i sin profession som distriktssköterska. Hon, som fått det då statliga Apoteket att ändra sina rutiner och följden av det blev även en lagändring. Hon, som är 82 år och som bara har liiite problem med sin Ipad ibland.

 

Nu har bägaren runnit över för henne. Lyssna, jag tror du kan höra hennes röst:

- Hur kan det komma sig att när människor dör så skriver de anhöriga och tackar för att hon eller han har fått en sån bra vård. Men du ska baske mig läsa dödsrunor för att få se det. Varför kliver dom inte fram och berättar? Det är ju bara om den dåliga vården vi får höra. Och hur ska vi då få lämpade människor att söka sig till vården när dom bara får skit hela tiden?! Det är väl ingen som vill jobba i ett sånt yrke.

 

Jag har tänkt samma sak. Men utan att explodera. Nu är det kanske dags.

 

Om jag handlar i stans alla affärer, skulle jag inte bara gå i konkurs, jag skulle även bli illa bemött någon gång. Och det är det jag talar om för andra. De andra, urgulliga och serviceinriktade, skulle falla i glömska redan efter det att jag stängt dörren och gått ut.

 

Om jag har kört tjugo bilar i mitt liv, varav en har krånglat, då är det den jag berättar om. Inte om dem som fungerat felfritt.

 

Om jag har ätit på restaurang ett flertal tillfällen och blivit serverad fantastisk mat alla gånger utom en, då den var kall och smaklös, gissa vilken maträtt som blir mest berömd!

 

Men nu, när allt är så in i bängen dåligt, borde det väl ändå gå att vända på steken. Nu borde det positiva vara så pass ovanligt att det är värt en rubrik. Eller? Vad säger ni inom media, vår största maktfaktor? Ska ni inte ta en chans? Tänk om läsare/tittare skulle börja följa just er, tack vare att ni lyfter fram nåt hoppfullt, nåt livsbejakande, nån glädjespridare, nån omtänksam . . . ja, något som fungerar som det är tänkt kanske. Det finns mycket att välja bland.

 

Det finns väldigt många som behöver få höra att de är bra, att de gör nånting bra så nu ska jag dra mitt strå till stacken; i varje blogg hädanefter ska jag tillägna någon något positivt och, såklart, börjar jag med alla underbara, fantastiska människor som tar hand om andra människor i behov av vård och skötsel: Ni är helt otroliga! Tack för att ni finns där varje dag. Vi skulle aldrig klara oss utan er.

 

Snart kommer hon nog och ringer på dörren igen. Och visst är hon en sol - även när hon är arg. 80-plussaren.

 

Jag är förundrad. Utan att jag har märkt det, har känslorna förändrats.

 

Det är det här med det perfekta. Finns det något tråkigare? Något mer förutsägbart? Ointressant?

Nä, det tycker inte jag. Och det får Barca betala för. Mitt lag! Mitt favoritfotbollslag! Jag känner att jag är på väg att göra slut med dem. Det gör ont.

 

Är det något jag uppskattar så är det spontanitet, oväntade, positiva händelser och uttalanden. Där har jag ju, tack och lov, en guldgruva att ösa ur. Barnbarnen. Som härom dagen:

 

Affe: Vet du mormor, vart vi ska i kväll? Du måste gissa!

Jag: Njaa, det är ju svårt. Till Kicki och Micke?

Affe: Nej, du ska få en ledtråd, det börjar på J.

Jag: J..... (då avbryts mina funderingar av:)

Affe: Eller S. Man kan som säga bägge.

Jag: ????

Affe: Jo men tänk så här, man kan ju säga både Simon och Isak. Fattar du?

Jag: Neej, verkligen inte!

Affe: Inte jag heller.

 

Ett stort, befriande skratt undslapp mig. Jag trodde jag var räddad men icke. Jag fick en bokstav till - ett ö.

Jag: Jaha!! Ska ni till Jörn, till Storklinta och åka slalom?!

Affe: Ja, det var ju det jag sa. Både J och S.

 

Så här efteråt inser jag ju logiken, förutom den med Simon och Isak, den kommer jag aldrig att bli klok på.

 

Björn Ferry är en annan guldgruva. Han slänger ur sig meningar som ingen kan förutspå. Till skillnad mot hockeyspelare/-tränare som har gått kursen i "standardsvar på journalistfrågor". Då saknar jag Jonte Hedström. Och Crippe Söderström. Totalt oförutsägbara. Aldrig tråkiga.

 

För visst är det så att skrattet är det härligaste av alla ljud? Av alla känslor? Det öppnar ju för de andra känslorna, som man vill känna: kärlek, gemenskap, vänskap, samhörighet, livsnjutning . . .

 

Och - tyvärr FC Barcelona, jag skrattar inte längre med er. När jag numera öppnar munnen under en match, är det för att gäspa. Jag lägger mig inte ens längre i laguttagningen. Och då är det allvarligt.

 

Jepp! På fredag är det OS-invigning och jag tänker vara med! Fattas bara annat. Det skulle se väldigt märkligt ut om jag inte var närvarande, faktiskt. Jag tror nog att alla förväntar sig det.

 

Inte har jag direkt legat i hårdträning inför premiären, det här sitter i ryggmärgen så jag kan vänta med uppladdningen till dagen innan. Inte kommer jag att ta ut mig med mina sista krafter heller även om jag förmodligen kommer att känna mig utpumpad när det är över. Det brukar vara så.  Och det kommer inte an på min egen prestation, utan desto mer på de andra deltagarnas. Det gäller ju att försöka haka på, att inte bli efter för då är det kört.

 

Tyvärr krockelerar invigningen med de Olympiska Spelens men det får kvitta. Jag gillar ändå inte det makabra penningslöseri som förekommer varje gång och det lär inte bli mindre nu när Ryssland ska visa sina muskler.

Vad då, trodde du att jag menade den invigningen? Neej då, den kommer allt i skymundan av säsongpremiären av OS = Oregerliga Symöten. Det vill säga: min Junta.

 

Vi har två uppehåll, dels ett kortare mitt i vintern, dels ett längre över sommaren. Annars försöker vi att träffas en gång i månaden. Nu har vi inte setts på flera veckor, det har hunnit hända mycket och allt ska avhandlas på en och samma gång. Gärna samtidigt. Då kan det penibla hända att någon är i ofas och gråter en skvätt när någon annan tokskrattar. Då blir det ett förfärligt förklarande från alla håll och kanter och ingen blir klokare.

 

Jag har väl berättat om den modiga maken, eller möjligen nyfikna, som tänkte sig förgylla Juntans fikapaus (det var innan vi gått över till mat och vin det) med sin närvaro. Han försökte hänga med i det alla sa men det slutade med att han ramlade av stolen och var yr i två dagar. Så går det när man ger sig otränad in bland eliten.

 

En annan äkta hälft hade för vana att fråga sin fru, efter hemkomsten: Jaha, vad pratade ni om på juntan i dag då?

Efter ett tag lärde han sig av med det.

 

På fredag klockan sex smäller det. Jag står för värdinneskapet denna gång så vi måste försöka fixa boxen i sovrummet så att någon kan stänga in sig där och se på TV. Annars vet jag inte hur det ska gå. Det finns OS-invigningar som kostar och OS-invigningar som kostar på. För andra. Vi deltagare kanske slänger en blick på TV-n när alfabetet har hunnit till S för då kan vi ju få en skymt av, exempelvis, Björn Ferry. Han skulle förresten platsa i vår Junta; glad, pratsam, får tokiga infall och säger helt oväntade saker. Han är guld värd!

Det är vi också.

 

Låt mig få presentera: punkskunken och lillräven!

 

I hela mitt liv har jag delat hem med något husdjur, som ska matas, motioneras och mysas med. För att inte tala om tvättas och borstas. Så länge det var mina föräldrar som skötte om allt, utom mysandet, kunde jag inte tänka mig ett liv utan djur (= hund). Sen blev det lite värre.

 

När ens egna barn är små och vill ha ett djur, måste man vara klarsynt nog att inse att den jobbigare och mer krävande delen av tillvaron, faller på en själv. Men det är det värt, när man ser glädjen hos barn och hund över att få vara tillsammans.

 

I de ovanliga fall då sommar råder, är det ganska lätt att ha hund. Men sen kommer de andra långa, eviga månader då man själv ska bylta på sig massor med kläder för att gå ut med en hund, som fryser om tassarna och vill in på direkten. Då gäller det att vara karaktärsfast och ta den där halvtimmeslånga promenaden som man vet att både hunden och jag behöver. Som om det vore nog med det! Denna procedur ska upprepas fyra-fem gånger under dagen och avslutas strax innan sängdags, då det dessutom är som kallast ute och man själv som mest frusen. Men då hunden, helt oförklarligt och hämndlystet, är piggare än någonsin på att vara ute och sålunda håller sig från att göra de nödvändiga behoven så länge som möjligt.

 

När Kia, den älskade, försvann till hundhimlen, fattade jag ett definitivt beslut; aldrig mer ett husdjur! I stället skulle jag sitta vid fönstret, i den goa värmen, och titta på alla i grannskapet som tvingades ut på promenader under iskalla kvällar och tidiga morgnar.  Men på kvällarna sitter jag och ser på TV och på morgnarna sover jag så av den förväntade skadeglädjen blev det ingenting.

Däremot ser jag alla hund- (och faktiskt även katt-)ägare som är ute och busar med sina djur på dagtid. De skrattar och sprätter snö på varann. De kramas och gosar. Och jag känner saknaden . . .

 

Därför finns nu punkskunken och lillräven i mitt hem. De är jättemjuka och goa, de lockar fram skrattet i mig bara genom att se ut som de gör och - förvisso - luktar punkskunken lite illa ibland men den är i alla fall pålitlig. Inga äckliga missöden på golvet här inte.

Men - inte ser de speciellt glada ut när jag har varit borta och kommer hem. Och inte skäller de på brevbäraren heller om han inte har nån post till mig.

De låter mig dock se en film i sin helhet, utan att behöva avbrytas av någon som tjuter och oroligt vandrar fram och tillbaka vid ytterdörren.

Man får ta det onda med det goda, tänker jag när termometern visar minus 24.

Och när de ögon som tittar på mig är av plast, och inte varma, bruna och oerhört tillgivna.