saltatochkryddat

Hur mörkt det än ser ut så finns det någonstans ett ljus i mörkret.

Det här är vårt.

Mörkret består i att vi inte får träffa barn och barnbarn. De är rädda om (för?) oss och vi är rädda om dem. Men man måste ju hitta på vägar att kringgå problemet.

För ett par dagar sedan sms-ade jag och frågade sonen om det var ok att vi "kom förbi" och hängde en påse på deras ytterdörr, som innehöll nybakta kakor. Svaret var ju givet men jag hade en baktanke (förlåt) med att förvarna. Mycket riktigt! Jag vet inte hur länge Mio hade stått vid dörren och väntat men den öppnades direkt vi svängde in på infarten. Storasyster Arwen var också, till min stora glädje, hemma och kom ut. Vi fick en liten pratstund som betydde allt. Och slängpussar smittar inte på betryggande avstånd 😉 Jag tog en bild:

I går tändes ytterligare ett ljus: Adam, mågen, ringde och frågade hur jag kryddar köttfärssås.

Gideon och Alfred hade sagt ok till att fadern skulle laga spagetti och köttfärssås men "det ska vara mormors!" Jag undrar hur det gick men jag vet säkert hur det gick med mitt hjärta. Det blev varmt.

Ett tredje ljus, och det är med evighetslåga,  tändes i helgen. Mannen i huset har gått på långsemester. Och då menar jag livslång. Inga mer jobbhelger. Inga mer jobbnätter. Inga mer konstiga arbetstider.

Nu har vi bestämt att vi ska bli som folk. Ingen mer lördag på tisdag. Inga mer telefonrapporter till honom om hur det går i hockeymatcher. Inga mer matlådor. Tjohoooo!!

Nackdelen är ju förstås att friheten sammanfaller med en frivillig karantän MEN åka till stugan och kolla hur långt våren har kommit, det kan vi. Och när vi ser orangeriet som en lysande jättediamant bortom skuggpartiet och snön, då ser vi definitivt ljuset i mörkret.  Det finns!

Snart är vi där, vänner.

Han är inne i en svår period. Han blir minst en centimeter längre för varje dag. Vi brukar träffas ganska ofta och då kramas han gärna. Bara för att mäta längden.

Strax innan Coronautbrottet fick jag en sån kram och skrek: Men vad i hela . . . Du är ju längre än jag nu!! Han log och var nöjd. Mycket nöjd. 

När jag får krama honom nästa gång, vet jag inte, men ett vet jag och det är att jag får en klapp på huvudet. Ovanifrån.

Den här perioden, från barn till vuxen, är jobbig för de flesta. Jag minns inte själv att jag var svår på något sätt, men det finns de som gärna berättar att jag var det.

Alfred, för han heter så, prövar sin omgivning. Men han är så in i bomben charmig att det blir svårt att vara den rebelliske tonåring han vill. Hans far, till exempel, kan inte hålla sig för skratt och då faller ju hela idén med att rebella. Hans mor sa med en djup suck till mig i telefonen, sedan sonen kommit in i rummet och morrat om nånting: ojojOJ, han tål inte människor överhuvud taget nu.

Eftersom hon hade på högtalartelefon, kunde jag både höra hans surrande men även fråga honom: Men Affe, tål du inte mig längre? 

- Jo, det är väl klart att jag gör.

- Nä, men mamma säger ju att du inte tål någon människa alls nu.

- Men du är väl ändå ingen människa, du är ju MORMOR!!

Aldrig har jag väl tidigare blivit så glad och rörd över att få känna mig omänsklig. ♥️

Alla unga går igenom en pubertet som förändrar. På en del märks det inte så mycket, medan andra går från att vara gullungar till att bli odjur. Som tur var går det över lika plötsligt som det kom, för de flesta. Men det är en dyrköpt period för de flesta föräldrar och med det menar jag DYR KÖPT.

Speciellt killar jag ju ändra skostorlek på ett par veckor. Fötterna drar iväg först av allt och innan övrig lekamen hinner ikapp, ser de lustiga ut men känner sig desto mer olustiga. Långa kalvben, stora fötter och en röst som är omöjlig att bestämma över. Fatta hur jobbigt. Hormoner som rusar kors och tvärs i kroppen, gråt- och skratthormoner om vartannat, vilja att göra som föräldrarna önskar, samtidigt som trotshormonerna vägrar.

Men så plötsligt spricker den knallröda, förbannade, protestpuppan och ut flaxar en färdig människa som har fått egna, vackra vingar.

Om man inte, som jag enligt Affe, en vacker dag upphör med det och blir mormor OCH farmor. Då är man rent omänsklig. I alla fall omänskligt lycklig. 😍

PS. Det är inte Affe på bilden men jag frågade honom om han ville ha en sån t-shirt. Då svarade han: Nä, varför skulle jag vilja det?

Det tog jag som en komplimang men jag kunde lika gärna ta det som en nedvärdering. Man vet aldrig vad en tonåring tänker och han har ju en gång, på förskolan, vunnit en tävling om vem som kände den tokigaste människan. "Jag vann" sa han med stolthet, jag berättade om dig, mormor". Jag blev också stolt ända tills han berättade vad som givit honom segern. Det var lögn! Jag svär!!

Men han var mycket nöjd. Än idag.

Brun och ful snö var det värsta hon visste! Hon, som bor bland de vita, vackra molnen numera. Hon, som skulle ha fyllt år idag om hon hade varit kvar. Men vad hade det blivit för födelsedag, utan gäster? Hon skulle ju självklart ha varit satt i karantän - mot sin vilja. Vad skulle hon då ha gjort med allt det goda hon bakat i arla morgonstund när de flesta andra sovit sött på sina kuddar?

Tittat på all trevlig sport på TV, som hon älskade? Hur skulle hon ha klarat beskeden som kom slag i slag om att alla idrottsevenemang var inställda på obestämd tid? Att lösa korsord och lösa patiens går väl an för en stund men inte dag efter dag efter dag i evinnerlighet.

Sticka sina fantastiskt vackra, färgglada sockar som vi alla fått ta del av, kunde ju sysselsätta henne ett litet tag men vips var allt garn slut och hon fick ju inte gå ut och köpa mer, i riskzonen som hon skulle ha varit.

Nej, var sak har sin tid och hon hade sin. Men borta, det är hon inte. Vi hör hennes skratt. Jag läser hennes handskrivna receptbok "Mina bästa kakor" och försöker överföra det hon skrivit till handling. När jag sedan tar ut plåten från ugnen och kakorna inte på något sätt liknar hennes, då hör jag det. Skrattet. Som hon i sin kärlek försöker hejda men inte lyckas. När hon har slagit sig på knäna och låtit "ho ho hooo", måste hon riva av ett kökspapper och torka bort tårarna men för att inte jag ska ta illa upp snyter hon sig också och låtsas vara förkyld. Jag skyller på henne att det är hennes "dutt, sudd och lagom temp i ugnen" som är bovarna i dramat. Och plötsligt upptäcker jag att jag pratar för mig själv. Eller?

Jag gillar inte heller skitig snö. Inte en mängd grus på den framtinande gräsmattan heller. Men mest av allt ogillar jag att våren, eller om det är vintern, inte kan bestämma sig. Ena dagen si, andra så. Plus och tö på dagen, minus och fruset på natten. Eller tvärtom. Människor som vågar gå ut på promenad, går mitt på vägen där det är bart. Så kommer det en bil som kör fort och de måste snabbt gå åt sidan där det är en stor vattenpöl. Om de försöker hålla sig på trottoaren, då kommer det en bil som kör rätt igenom vattenpölen och stänker ner dem så de blir dyblöta. För den bilen har fått möte och kan inte hålla in och förbi pölen. Alla bilar är grå, oavsett färg. Och när solen lyser är alla fönster också grå. Men det är alldeles för tidigt att tvätta dem. Först måste det bli torrt och då ska gatorna sopas med stora maskiner, och gissa om det blir dammigt, så då löns det inte heller. Sen - på två, max tre dagar, är det sommar och vi flyttar ut till stugan. De grå stadsfönstren får vänta till hösten. Om det nu blir nån höst. Eller vinter.

Det kanske slutar med att vi får en enda årstid som innehåller allt. Då gäller det att vara snabb om man ska hinna tvätta fönster. Jag är inte särskilt snabb.

Va? Hörde jag inte ett "Men Måååd". Vars kom det ifrån . . .?

♥️♥️

Redan när sms-plinget kom, tidigt på morgonen, förstod jag att det var Hon.

Dels är hon uppe tidigt, åtminstone enligt min tideräkning, dels hörde jag att signalen var ovanligt intensiv. Så här inleddes messet: Sagt i nyheterna på morronen "Stäng in alla 70-åringar"!!

Efter ytterligare många, långa rader av frustration och ilska, avslutades sms-et med "Gomorron förresten".

Jag skrattade högt, vilket inte är så vanligt vid den tiden på dygnet, men det gick inte att låta bli. Vi har nämligen jobbat tillsammans under ett antal år så jag känner till hennes otroligt glada och otroligt arga sidor. Som tur var dominerar de glada men även de arga kan vara tämligen underhållande. Glömmer aldrig de två oskuldsfulla damerna i 70-årsåldern som aldrig insåg hur farligt nära ett bombanfall de var, när de blockerade en kassakö i all oskuldsfullhet och Hon inte kom sig förbi. 

Nu är Hon själv en 70-plussare men aldrig att hon skulle stå stilla någonstans och hindra annans framfart. Hon har ögon i nacken och heltäckande känselspröt. Men OM någon eller någonting retar henne, då ska man hålla sig utanför skottlinjen en stund. 

Det absolut farligaste för henne vore att sätta restriktioner på hennes liv. Hon karar säkert ett virusangrepp, frågan är om viruset karar henne.  

Okej, jag ska inte bagatellisera den situation som råder över stora delar av världen nu men om vi inte får skratta, då har vi ingen chans. Det är därför jag är så irriterad på, framför allt, kvällstidningsdrakarna, som spyr ut förtärande eld i sina rubriker. 

För mig räcker det med att få information från SVTs och TV4:s kvällssändningar. Även det egna husorganet Norran måste få en eloge för att de håller sig på mattan. Men så är den tidningen inte beroende av lösnummerförsäljning heller . . .

På tal om Norran så har den varje dag en helsida med alla TV-kanalers sportsändningar. De direktsända evenemangen markeras med röd text. Nu är varenda rad svart. Hela sidan! Det gör ont att se den. Ändå kikar jag lite grann för det kan ju visas en repris på någon AIK-match.

Eller någon spansk alternativt italiensk fotbollsmatch. FIFA med knuff, som jag numera kallar den sporten.

Det var ju enkelt när man lyfte upp en telefonlur, snurrade några varv med fingerskivan, och väntade. Svarade någon så var någon hemma, svarade ingen så var ingen hemma.

Härom sistens ringde jag till min son och han svarade! Glad i hågen sa jag: Hej vännen! Jag har gjort stuvade makaroner och stekt bogfläsk till lunch. Vill du komma och äta?

- Det skulle jag gärna ha gjort men jag är i Kiruna, svarade han.

Bilden ovan visar ett annat tillfälle av modern teknik där modern inte riktigt är med. Det, hävdar jag, är ett resultat av en förvirring som dagens teknik rår för. Det skulle aldrig ha hänt på telefonlurens tid. Då var jag dessutom yngre . . .

Då var Corona en mexikansk ölsort. Men Hongkong förvandlades från en stad till en influensa. I bestämd form. Jag har hongkongen så jag måste stanna hemma. 

I dag stannar jag hemma av andra orsaker. Min dotter kallar mig Lill-Thure. Varför förstår alla som kände min far men för er andra kan jag förklara. Han trivdes hemma. Ibland fick han ett ryck, efter middagsluren, kom in i köket och frågade mor: Ska vi fara till Jonners.

Varför jag inte har ett frågetecken efter, beror på att det i själva verket inte var en fråga. Mor, som var en sällskapsmänniska, studsade upp från stolen och korsordet och var redo innan farsgubben hunnit börja vänta på hennes svar.

Det fanns sådana dagar. Runes, Helges, Eskils, Kurters och några andra. Men inte många.

På den tiden tyckte jag att farsgubben var tråkig. Nu förstår jag honom. Går liksom i hans fotspår.

Det beror inte på att jag inte gillar andra människor, utan på att det är så vansinnigt skönt att vara hemma. Bara vara.

Som tur var tycker Staffan likadant. Men ibland kommer det ett spontant: Ska vi fara ut och köra en sväng? Jo, där finns ett frågetecken efter, för han är inte samma typ av människa som min far.

Men han vet att det egentligen inte behövs något frågetecken och att jag är klar på momangen.

Om du inte har hört det förr så: Jag älskar att åka bil! Helst på små oupptäckta (för oss) byavägar och hitta guldkorn. Vi har hittat en hel del.

Alldeles jättesnart slutar Staffan jobba och går i tidig pension. Folk frågar: Men vad ska ni bli till att göra?

Jo, vi hade ju planer på slutspelshockey, fotbolls-EM, Hockey-VM med flera efterlängtade evenemang. Nu blir det ju inte så på grund av ett jäkla virus. Men då tar vi till reservplanen, mysa hemma, äta gott, lösa korsord, läsa böcker, baka (jag), börja fixa till i stugan (Staffan) för att, när vädret är lagom, flytta ut dit, odla tomater och gurka, sitta i orangeriet och dricka kaffe, gå långa skogspromenader OCH köra/åka bil. Så hoppas vi ju förstås på besök av barn, barnbarn och vänner. I lagom dos.

Där satt den, Lill-Thure!

I början av vårt förhållande sa han ofta: Tänk, du är lika fin på morron när du vaknar, som på kvällen när du lägger dig.

Av någon underlig anledning säger han aldrig det nu förtiden. 

Men han säger alltid "välkommen" när jag kommer och lägger mig, där han ligger med läsglasögonen på nästippen och en spännande bok i händerna.

På morgonen slår han upp sina blå, tittar på mig och säger: Gomorron, har du sovit gott? Nu är jag jättekaffesugen. Och så stiger han upp.

Det är absolut inte så att han har slutat med kärleksbetygelser, tvärtom, men han har förskräckligt bråttom till köket på morgonen. Jag kan förstå honom.

För ofta, när jag nyss har stigit upp och kommer in i badrummet, hoppar jag skräckslaget till. Det är alltså innan jag har insett att det faktiskt är jag, Maude, som jag ser. I speglarna. Men vet du vems fel det är att jag ser ut som jag gör varje morgon? Inte vems utan vilkas. Drömmarnas!

Jag kan inte minnas när jag senast vaknade utvilad och glad, utan rester av drömmar i huvudet. Det ligger i släkten så det beror inte på någon medicin eller så. Skillnaden är bara att min mor, min syster Gun, min systerdotter Jannike och min egen dotter Annie, inte har de synliga bevisen på drömmarnas karaktär, som jag har. Skräck, hårresande skräck!

I natt, till exempel, har jag hållit till inne i ett av mammas köksskåp. Det låter knäppt men inte hemskt, eller hur? Men så dök dom upp, de tre fiolspelande herrarna ute på gräsmattan, som övade inför en konsert. Jag lovar, de var definitivt inte mogna för en konsert. Två katter fick jag plötsligt till sällskap inne i köksskåpet och de var inte vänligt inställda till mig. De påstod att jag störde deras telefonledningar så de fick inte tag på grannarna västöver. Men jag kan ju skjutsa er dit, erbjöd jag utan att ha något att skjutsa med. Jag snurrade in mig i bakplåtspapper och började ropa på syrran att komma och hjälpa mig leta.

Så där kan det hålla på. Antar att jag lever ut mina drömmar, åtminstone vad beträffar snurrandet.

Nu kan ju min morronfrisyr faktiskt vara resultatet av ett samarbete. Maken är nämligen inte i närheten så lugn när han sover som när han är vaken. Inte lika pratsam heller. Inte brukar han skrika i panik för att han håller på att svälja tungan heller. När han är vaken, alltså.

Men varje morron när jag, nyduschad och ser ut som jag ska i håret, kommer in i köket som doftar underbart av nybryggt kaffe och han sitter där och läser tidningen, då tittar han upp och ler och säger, till exempel, som i förbifarten: Passa dig för sidan åtta, där är det ett stavfel i en rubrik!

Det är mer kärlek och omtanke än en komplimang det.

. . . allt som glimmar. 

Har du märkt så ofta ordet guld används? Inte specifikt ädelmetallen, utan det kan också vara en överraskning typ en nybakt sockerkaka. Eller en nyläst bok. För att inte tala om en TV-serie.

Det som tidigare kunde klassas som toppen, är nu guld. Finns det någon som, i dag, fäller omdömen som "utsökt", "delikat", "fantastiskt tjusigt", "bedårande" med flera ålderstigna uttryck. Okej, jag kanske känner någon. En. Eller så, men de flesta anammar språkets så kallade utveckling.

Att Frida Karlsson spöade Johaug på upploppet och tog guld var guld. Att Sveriges skidskytteherrar på stafetten tog brons var guld. Men att stora delar av Skellefteå med omnejd ska få sin vattenförsörjning från en vattentäkt i vår absoluta närhet i stugan, kan aldrig bli guld. Det har medfört vissa restriktioner nämligen. Vi är förbjudna att starta en gruva! Och jag som hade långt gångna planer på det. Så mitt planerade Klondyke får stanna vid ett krondike.

Tillsammans mot guld. Har du hört det? Om inte, då är du förmodligen ingen Skellefteå AIK-supporter. Hos oss är det nämligen inristat i hjärtat "Tillsammans mot guld", vilket inte innebär att vi sätter oss emot att vinna guld utan att vi hat guld som mål. Det är fint och rörande, tycker jag. Men när det gäller mina borttappade(?) guldsmycken får jag kämpa ensam.

I flera år har alla mina smycken, ärvda och gåvor, varit spårlöst försvunna. Men jag ger inte upp! Det sägs ju att guld alltid återvänder till ägaren. Då blir ju frågan, vem räknas som ägare? Mamma (armband), Staffans mormor (ring) med flera. I så fall känns det rätt hopplöst att få se guldet igen.

Men - det finns annat guld som glimmar för mig! Kan helt enkelt bara vara ett fönster på balkongen, där solen lyser genom ett fantastiskt vackert (där kom det!) mönster av rimfrost.

Det finns någon älskad i mitt liv som har ett hjärta av guld.

Och så finns Mats, i Köping, som måste vara den mest omtänksamma människa som finns. Den TV-serien, Välkommen till Köping, är riktigt guld värd.

Det är värdefullt att bli omnämnd som guld, vare sig det är en sockerkaka eller en seger i hockey som avses. Mycket, mycket mer värt än skit. -god eller -bra. För att inte tala om -snygg.

Språket utvecklas i rätt riktning. Guld! Tycker jag.