saltatochkryddat

Om jag har sovit? Siså, som Gidde säger. Det finns en måne däruppe på himlen som stör. Halv tre i natt kom tidningen farande genom dörren. Då vaknade mina betingade reflexer. Aha, tidning - te - havreknäcke - leverpastej - gurka .... Men det var ju alldeles för tidigt så jag fick kämpa länge för att betvinga mina lustar. Jag tänkte på annat. Janne Josefsson, mina borttappade/gömda guldsmycken, vilka som är lagkaptener i respektive elitserielag och förbenade TV4.

 

Hur skulle jag kunna somna om då? Helt omöjligt i den sinnesstämning jag befann mig. Hann jag tänka innan jag vaknade några timmar senare.

 

Dock hade vakentiden fått mig att inse att jag kommer att bli arg i kväll. På vem eller vilka har jag inte bestämt mig för men att Uppdrag granskning kommer att reta upp mig, det är jag säker på. Ibland är Josefsson min hjälte, andra gånger är han bara en plump, självuppfyllande grävande journalist.

 

I kväll ska han "avslöja" dopningen inom längdskidåkningen. I kväll ska han plantera tvivel hos dem som trott. I kväll lär ingen gå säker.

 

Jag har, som sagt, redan bestämt mig för att bli upprörd. Säg Northug och jag går igång direkt. Inte för att jag tror att han är dopad, utan för att han är som han är. Dessutom åker han fult. Oestetiskt. Marit Björgen håller på att irritera mig också. Jag tror absolut inte att hon kör med otillåtna medel i kroppen, hon är bara för bra. Det passar mig inte.

 

Gunde var hög på havregrynsgröt. Per Elofsson var hög på hög höjd. Sixten Jernberg var hög på frustande vinnarinstinkt.

 

Får/kan man inte vara det i dag? Du ligger risigt till, Josefsson. Det kan bli du som jag utser till syndabock. Eller hjälte. I vilket fall kommer jag att bli upprörd. Kanske rent av förbannad. Oj, så skönt.

Klockan är 22:55.

 

Rundan inleds.

Jag: Tant Röd?

Jag: Parkerat snett. Sover.

Jag: Bosse Konsum?

Jag: I badrummet.

Jag: O´Sullivans?

Jag: Timern funkar. Släckt.

 

Jag: Blåbilen?

Jag: Inkörd.

Jag: Tefolket?

Jag: Hämtar barn från träning.

Jag: Byggare Bob?

Jag: Lagt sig.

 

Det är svårt att lägga av med invanda rutiner. Någon gång per år är jag ensam en natt eller två. När jag då går runt och släcker alla smålampor, nja, en får faktiskt lysa hela natten, då gör jag checklistan ändå. Visserligen inbillar jag mig att Sängman lyssnar och uppskattar allt han får veta men någon direkt respons får jag inte.

 

Sängman kom in i mitt liv när mina vänner Rut-Åsa och Rut-Annika tyckte att jag hade bott ensam tillräckligt länge. Han är en lång och smal trasdocka med snickarbyxor och keps och tog genast plats på min säng. Vanligtvis får han ligga på en pall nattetid men någon gång per år, händer det att han får ligga bredvid mig en natt eller två.

 

Alla barnbarn kallar honom Sängman, hur naturligt som helst. Ingen har ifrågasatt varför han heter så. Då blir jag lite rörd. Jag har planterat ett namn hos dem som de använder sig av. Ett ord har också gått vidare till nästa och därnästa generation: pirrvatten. Att fråga ett barn om det vill ha mineralvatten är ju bara dumt när det själva ser att det pirrar små bubblor i glaset, följaktligen pirrvatten. Det är jag också stolt över.

 

Nu har jag bara en check kvar.

Jag: Lilla huset på prärien?

Jag: Jepp. Det står kvar.

 

Dåså. G´natt.

Kors så glad jag blev när jag blev arg i går! Riktigt ordentligt upprörd på TV4, den snikna kanalen. Och jag blev riktigt lycklig när jag blev irriterad på ett korsord.

 

Saker och ting har fått de proportioner jag önskar. Lizzy är tillbaka! Hon har varit långt borta men nu är hon tillbaka igen. Det går åt rätt håll och lättnaden kunde inte ha varit större. Nu hamnar allas vår vardag på rätt köl igen.

 

I går passade även barn, bonusbarn och barnbarn på att bjuda på middag. Om maten smakade bra? Det antar jag för allas tallrikar blev renskrapade. Det jag kände, när jag lastade in gaffeln i munnen, var enbart smaken av lycka och den smakade ljuvligt, kan jag lova.

 

Tyvärr saknades Anton och Hanna men man kan ju inte få allt.

 

Mio kliade mig på ryggen och berättade om Star Warsfilmen som de hade fått i julklapp. Arwen och jag fnissade tvärs över bordet åt knäppa saker. Molly skålade med allt och alla, vattenkaraffen var speciellt utvald. Gideon och jag tävlade i stirra-leken och blev toktorra i ögonen. Och på kortsidan av bordet satt Alfred, med ena armen över stolskarmen och log sitt Oscar Möllerleende, med den där charmiga gluggen som personifierar en busunge.

 

Min son hade kavaj! Han och syrran ordfajtades, som vanligt, med skratten som följeslagare. Lina visste inte vem Bellemare är, hon trodde vi pratade om Bellman. Så befriande. Madde gjorde en installation av efterrätten och ville ha mååånga citronmeliss. Johannes och Adam diskuterade Bumbibjörnarnas sändningstider förr och nu. Vi satt i en jättevacker lokal med målningar i taket och himlen runt hörnet. Vid min sida satt Han.

 

Kan det bli bättre? Det skulle vara ifall Anton och Hanna hade varit med då, men 80 mil och dessutom en Tjejvasa ställde till det.

 

Att jag träffade Bellman tidigare under dagen, försämrade inte läget.

 

Om nu bara inte TV4 hade lagt El Clasico på betalkanalen TV4Sport extra! Skitkanal! Skit,skit,skit! Jag är så arg - och det känns så skönt . . .

 

Var försiktig med vad du önskar dig! Det har du väl hört åtskilliga gånger? Men har du tagit varningen på allvar? Det bör du göra.

 

Tankens kraft är vår starkaste kraft, det har jag fått lära mig. Och erfara. Men det gäller att tänka rätt, att fokusera, annars kan det gå galet.

 

Jag minns till exempel när vi, på det EU-projekt jag då arbetade, skulle få ett internationellt besök och jag blev tilldelad att, på engelska, berätta om vår verksamhet. Tilldelad lät ju nästan som om det var frivilligt. Tvingad låter bättre.

I min vånda sa jag till några av mina deltagare att jag skulle använda mina häxkrafter till att stoppa besöket. De tog mig inte på allvar. "Någon kan ju bli ofärdig och få svårt att förflytta sig", log jag segervisst. Sedan följde en diskussion om ordet "ofärdig", huruvida det tillhörde det svenska språket eller ej. Jag blev ofokuserad. En dödssynd för en som är i behov av "may the Force be with me". Mina tankar slirade rejält och mina arbetskamrater skrattade rått när jag, morgonen efter, kom, svårt haltande, till jobbet.

De internationella gästerna kom, pigga som bara den, och jag höll mitt anförande sittande i en genant ställning med mitt värkande ben på en pall. Kors vad besökarna applåderade och berömde mig men jag kände att det var medlidandet de gav utlopp för. Stackars mig, som hade så ont. De skulle bara veta . . .

 

Min syster, som bor i Småland eller Västergötland eller på gränsen, tycker det är såååå vackert med snö. Här uppe alltså. Nu har hon så vackert där hon bor så att hon knappt tar sig ut. Så går det!

 

Jag tror på tankens kraft. Jag tror på affirmationer. Jag tror på det goda. Tänk positivt om något gällande dig själv eller din omgivning, se bilden framför dig, ofta, ofta och det kommer att bli verklighet.

 

Jag har en bild på näthinnan av en lycklig familj på gräsmattan utanför sitt hus en vacker sommardag. Alla är friska och njuter av livet. Jag ser det och jag vet att det blir så.

 

 

Grattis på 95-årsdagen, pappa! Herremin så gammal du håller på vara. Hur är det, firar ni födelsedagar där du är, eller? Har ni samma tideräkning som vi eller har tidens betydelse spelat ut sin roll?

 

I dag är det sexton år sedan vi firade din födelsedag för sista gången. Sexton år! Under den tiden hinner ett barn födas och gå ut nian. Men under de åren kan tiden också stå stilla.

 

Jag ser dig som i går, sittande vid köksbordet med benen ihopsnurrade i nån sorts spiral. Dina alltså. Minen du har av obryddhet slåss en hopplös kamp mot förväntan som speglas i dina ögon. Vi som känner dig vet. Nu är det nåt på gång. Antingen kommer det en klurig ordvits eller så har Alf Svensson gjort bort sig igen, till din stora förnöjsamhet. Men någon present vill du inte veta av trots att det är det första du frågar efter när vi kommer. "Var har ni presenten då? Jag vet nog vad det är jag". Och visst tusan visste du. Intuition? Slutledningsförmåga? Logik? Vad använde du dig av, till och med den gången då vi slagit in en bok i en stor låda. Du kastade en blick på den tjusigt inslagna presenten och sa: "Den där har jag läst". Gubbrackare.

 

När jag fyllde sexton öppnade den vuxna världen sig. Äntligen! Killar, dans, smink, pop, gymnasiet, skolk (men bara lite). Då hade jag passerat spädbarnsstadiet, småbarnsstadiet, lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet.

Inte dåligt.

 

Vad har jag passerat för stadier nu under de senaste sexton åren då? ........... Ja, jag hade en släng av ett singelstadium under tre år men det har ju passerat. Några andra stadier har jag väl inte direkt gått igenom och förbi. Så visst kan sexton år vara en omvälvande period men det kan också vara en nöjd liten droppe som sakta flyter med livets flod.

 

Jag kan se dig. Jag kan höra din röst och jag kan definitivt höra ditt skratt. Som tidigt i morse till exempel, när jag halvt i sömn och utan att tända någon lampa, gick in i badrummet. Glömsk av naturen blev jag tokrädd när jag såg mig i spegeln och trodde att jag hade en stor, svart spindel på min axel! Jag hann ta ett krumsprång innan jag kom ihåg att jag hade varit hos kiropraktorn och fått min axel tejpad med svart tejp. Det gillade du, jag hörde nog skrattet. Men du, nästa gång låser jag dörren om mig. Nån egentid måste jag väl ändå få ha. Även om det är din dag i dag.

Jag hade tänkt skriva en blogg om Leif Boork och hans självpåtagna roll som skjutjärnsjournalist. Hade också tänkt kommentera världsläget. Och kanske raljera över någon politiker som gjort något som han/hon försökt mörka.

 

Du vet, stora händelser i min värld.

 

Men så hände något. Tillvaron vändes upp och ner. Stort blev till pyttesmå partiklar, om ens något.

 

Någon blev jättesjuk. Någon lycklig, mitt i livet. Plötsligt fanns inget annat i tankarna. Visst såg jag Byggmarks slalomåk men brydde jag mig? Minns jag något? Jag såg men såg inte. All energi gick åt till att försöka hitta kraft att tänka positivt. Luft att andas. Till att brottas med maktlösheten.

 

Hon får den bästa vården. Hon har sina kära hos sig. Det är klart att hon blir bra. Något annat finns inte. Hon som är en sån glädjespridare, som ger så mycket av sig själv. Naturligtvis blir hon frisk.

 

Jag längtar tills Leif Boork retar mig igen. Då vet jag att hon är frisk och att mina bekymmer är på den nivå jag önskar att de ska befinna sig.

 

Krya på dig, käraste du.

Kom igen nu, Svenska Akademien, det är dags att skippa vissa ord och förpassa dem till historien!

Ärlig. Hederlig. Sanningsenlig. Äkta. Moral. Och glöm för all del inte att plocka bort "på heder och samvete", som betyder att man försäkrar att man lämnat sanna uppgifter.

 

Följ med i utvecklingen, för tusan! Men låt för allt i världen girighet vara kvar. Liksom "sko sig", "för egen vinnings skull", nonchalans och bedrägeri. De kommer nämligen att få större och viktigare betydelse allt eftersom tiden går. Tyvärr.

 

Empati, inlevelse i en annan persons känslor, hör till en förgången tid. Sudda! Deleta!

 

Fläskflilé som färgats till oxfilé. Hästkött, som vandrat genom en mängd mellanhänder i olika länder för att till slut hamna hos Findus, som tillagat lasagne med innehållsdeklaration "nötkött". Hjälporganisationer, vars absoluta toppledning, girigt har sugit åt sig miljoner av insamlade medel som skulle ha gått till behövande. Läggmatcher i världens toppfotboll. Kemiska preparat som ökar prestationsnivån på ett olagligt sätt. Toppchefer som erhåller miljonbelopp i fallskärmar när de begått oegentligheter och fått sparken. Politiker som använder skattebetalarnas pengar till privata ändamål. Kyrkan, som förbjuder homosexualitet men vars präster har förgripit sig på unga pojkar genom tider. Mutskandaler. Utvisning av små barn utan föräldrar. Misshandel av oskyldiga. Mord. Rån.

 

Jag är upprörd! Så in åt helskotta och långt inne själen upprörd.

 

Var finns förebilderna för dagens uppväxande släkte? Varför ska de rätta sig efter regler när de gång på gång får veta att vuxna, förtroendevalda, högt ansedda i samhället inte gör det? Man tjänar ju bäst på att låta girigheten och egoismen få styra. Att se till det egna jaget och inte bry sig om de andra. Man kan ju köpa sig vänner. Och hälsa. Låt de andra stå i kö, själv har jag pengar och armbågar som ger mig en gräddfil. Dessutom behöver jag inte berätta sanningen. Vad är den förresten? Jag har min sanning.

 

Mina älskade barn och barnbarn, sätt ner foten, vägra vara delaktiga i ett samhälle där lögnen är ett accepterat vapen mot rättvisa. Jag hoppas på er. Min egen generation är definitivt förlorad.

 

Förresten, Svenska akademien, behåll "sympati" ett tag till. Då behåller jag hoppet.

 

 

Vad skulle du göra om du vann en massa pengar? Resa. Resa. Resa. Det verkar vara människors främsta prioritet och högsta önskan. Inte min.

 

I går var vi bjudna på middag hos Janne och Kerstin. De gillar att resa. Det blev en hel del prat. Janne längtade tillbaka till Thailand.

- Tänk bara att få gå på bron över floden Kwai . . , sa han drömmande.

 

Och? Känna de historiska vingslagen, eller? I andanom höra den visslade melodin som blivit symbolen för bron och som i filmen framfördes av de brittiska soldater som en gång byggde den och fick äran att först av alla marschera över densamma?

 

Jag säger bara: Lejonströmsbron! Att vandra över Sveriges äldsta träbro, och i andanom möta den ryska armén fejs to fejs och skrämma skiten ur den. Riktigt så kanske det inte gick till på riktigt år 1809 men när jag möter armén i dag, då är det min fantasi som bestämmer.

 

Det ena gav det andra och helt plötsligt kom stugsittaren i mig, som jag försökt förneka, fram ur garderoben.

 

Ta Golden Gate-bron, hängbron som finns med på listan över den moderna världens sju underverk. Varför det? För att det är en populär plats att begå självmord på, vilket gör den extra sevärd?? Ha, säger jag. Då har de aldrig cyklat nedför Krångbacken i full fart och försökt ta kurvan, som aldrig hört talas om dosering, för att kunna fortsätta färden över Krångbron i stället för att köra käpprätt åt skogen och ner i älven. DET är rena självmordstakterna det.

 

De skräckupplevelserna räcker för mig, jag behöver ingen Golden Gate.

 

Om nu någon skulle hävda att en hängbro är mycket mer raffinerad, än en stadig bro över Skellefteälven, ska denna någon veta att Golden Gate, det är blahablaha det! Jag har försökt besegra en hängbro över ett vattendrag i fjällen men misslyckades på grund av den enorma höjden. Jag såg döden i vitögat efter fyra-fem steg och insåg det kloka i att backa tillbaka, gå ner till vattnet och vada över det decimeterdjupa flödet. Vilken pärs!

 

Det finns egentlige bara en bro som jag tycker om och vill resa till. Den egna farstubron i stugan där jag kan sitta med en kaffekopp, höra vinden susa och radion spela "Brusa högre lilla å", Björn J:son Lindhs fantastiska skapelse, med älven som glittrar nedanför, och huka sig för de historiska vingslagen från sädesärlorna som återkommer varje år.

 

Men visst, skulle jag vinna mycket pengar, skulle jag kanske vilja åka till Barcelona och se på fotboll. Tämligen riskfritt då jag aldrig vinner så jag fortsätter att vissla och gå över Lejonströmsbron medan Janne är "perum" och svamlar om floden Kwai.

 

Ps. Det är "pirum" som betyder berusad, "perum" är nåt som bara Janne är.

Det är fredag. Det kliar i näsan, vilket lär ska betyda något men jag kommer inte ihåg vad. Samtidigt värker  min högra arm som attan. Det betyder enbart att det gör ont, men att jag kommer att glömma det snart eftersom jag ska på junta i kväll. Där finns ingen tid för annat än att tokkoncentrera sig på vad alla andra säger. På en och samma gång. Det kräver sin kvinna.

 

Äntligen är jag och veckodagarna i fas, vi är inne på fredag i dag. Så bekvämt. Men veckonumren och jag är i katastrofal ofas. Almanackan envisas med att det är vecka 6 nu men alla vet ju att vi är inne i vecka 38. Åtminstone vi som med spänning följer Lizzys graviditet. Vi har i princip varit beredda sedan vecka 25, eftersom Lizzys enorma midjemått beror på två stycken bäbisar och sådana kan ha bråttom ut. Lizzys och Fredriks verkar dock ta det hela med ro och bidar sin tid.

 

Lizzy är min dotters barndomsvän och det närmaste systrar man kan komma utan blodsband. Hon är alltså, helt logiskt, även min extradotter. Hon är en helt fantastiskt rolig, vacker, komplicerad, fantasifull, påhittig, självironisk liten människa. Eller liten och liten. För bra länge sen var hon det men man kunde redan då ana vad som komma skulle. Nu kan man också ana vad som komma skall. Sigge ska få småsyskon! Gissa om de ska få höra ett och annat från sin storebror, den lille mannen med talets gåva. Hoppas att han får bestämma namnen på tvillingarna. Då kan det bli väldigt spännande.

 

Jo, det är det här med barn. Jag fick ett helt underbart album av Arwen och Mio med fotografier som deras pappa har tagit under åren. Trots alla fantastiska bilder som finns i albumet och som jag verkligen njuter av, är det ändå pärmen som gör mig direkt salig. "Det är tacken det", hör jag min son säga nu men han förstår nog inte, helt naturligt, hur det känns när man ser framsidan på albumet, där det står "Till Farmor". Det finns ingen annan i världen som kan göra anspråk på det. Det är jag som är den utvalda. Tack, Arwen och Mio. Gullungar.

 

Det är som sagt fredag. Och rubrikläsaren har uppfattat att Ulf Lundell ska flytta ihop med sin tjej som är hälften så gammal som han. Även att vi bör äta skalet från ananasen. Det är nyttigt. Men har man tänkt att vi ska tugga det? I så fall har vi att göra. Och på tal om frukt så ska Sean Banan tävla igen. Jag vill bara påminna mina barn på söder att gömma telefonerna. Det finns risk för att Affe ringer och röstar annars. Måååånga gånger. Det kan vara en låt i hans smak. Bananens.

 

Ja, det var väl det hela.

 

 

Dagen efter mitt kalas, tog jag mig själv i hand och lovade mig, dyrt och heligt, att jag inte skulle baka något inom överskådlig framtid. Gissa hur lång en sån tid är? Men vad gör man när ett recpet på muffinssemlor ramlar över en. Jo, man sviker sitt löfte till sig själv!

 

Smaka på ordet: muffinssemla. Pösigt, fluffigt, mandelmassigt och gräddigt - men mindre. Eller hur?

Men om man nu inte smakar bara på ordet, utan även den färdiga produkten så kan man, det vill säga jag, klart konstatera att visst, den är god och allt det andra men någon semla är den inte. Förstås. Naturligtvis.

 

Det är nåt konstigt med Skellefteå. Här ska allt gott blandas ihop. Såg häromdagen ett konditori som hade bakat en prinsesstårta med en stor semla i mitten. Alltså... jaha.  Men värst är ju ändå den numera riksbekanta Calskroven; en calzonepizza med pommes och hamburgare, med bröd, inbakat, ett skrovmål alltså. Jag känner en som har testat. "Inte så tokigt, faktiskt". Men jesses! Det måste ha varit en centerpartist som kom på skapelsen, samma som förespråkade månggifte.

 

Förr sa man "allt på" när man handlade i en korvkiosk, eller så behövde man bara svara "schjoooo", på inandning, när grillmästaren frågade om man ville ha allt på. När det gällde en parisare (som tyvärr inte finns i äkta vara längre söderut), bestod alltet i senap, ketchup och bostongurka. Var man modern nog att beställa en hamburgare med "allt på" så fick man salt, peppar och lök. Säger man samma sak i dag hittar man väl inte igen köttfärsbiffen bland alla tillbehören och slutnotan för kalaset törs jag inte ens tänka på.

 

När jag var liten, åt man semlor enbart på fettisdagen och hade dessutom friluftsdag i skolan den dan. Det ena längtade jag efter och det andra bävade jag för. Hela Medleskolan skulle åka skidor ända bort till Klutmarksbacken och sedan åka utför, med samma skidor, den kolossalt branta och långa slalombacken. Hjälm? Men glöm det, nåt sånt ingick inte i utrustning gällande utförsåkning. Stavar, längdåkningsskidor, vantar och mössor var det som krävdes. Om vi överlevde och kom helskinnade ner, fick vi som belöning äta upp vår medtagna apelsin. Den var inte den enda som var medtagen, tro mig.

Efter pausen bar det av uppför hela den kolossalt branta och långa backen och sen över stock och sten tills vi kom till isen som täckte Skellefteälven, vilken skulle korsas. Om någon åkte före och kollade tjockleken på isen? Men glöm det, den höll ju förra året.

 

Efter en sådan dag var det skönt att komma hem till mor som bjöd på bruna bönor och fläsk som belöning, och semla med varm mjölk till efterrätt så att dagen fick en härlig avslutning. Förutom en gång, när lilla mor hade glömt att det var fettisdag och bjöd på stekt strömming i stället. Det misstaget gjorde hon aldrig om. Jag lovar.

Det händer ibland att jag får lite tid över och det är helt okej. Men om jag får mycket tid över, då kan det ta hus i helsicke!

 

De gånger jag fördriver övertiden med att tänka, brukar det sluta med en förskräckt och oförstående omgivning. I dag har det hänt. Och någon befann sig i skottlinjen.

 

Efter att ha varit ute i snöväder och kallblåst, sa mannen när vi kom in igen att det var "makalöst skönt att vara hemma". Vad då makalöst? Vad menar karln? Egentligen? Hur kan det ordet vara synonymt med någonting bra, fantastiskt, toppen och så vidare? Att vara makalös måste väl ändå innebära ensamhet, tristess, enkelsäng, ja helt enkelt motsatsen.

 

Vem är upphovsman till ordet? För en upphovskvinna kan det inte vara.

Nu har jag tänkt färdigt.

 

I kväll möts de så, giganterna. Om man nu kan säga så om en som är en tvärhand hög. Den andra uppfyller dock kravet, storleksmässigt - Han är Zlatan. Men fotbollsmessigt (obs, ordvits) kan de tydligen mätas med varandra. Säger experterna. Säger inte jag. Men som vanligt håller jag tyst med vad jag tycker. Jag är makalöst diplomatisk.

 

På tal om ord. Har vi talat om det förut? Visst kan man, med ärligt uppsåt, påstå att en mammas engagemang i sina barns uppfostran är verkligen en mors, medan pappans är en fars. Det beror bara på hur man väljer att uttala det. Och det har jag inte gjort, jag har bara skrivit det.

 

Nej, nu har jag visst lite för mycket tid över igen.

 

Har du tur, är jag strängt upptagen i morgon.

Plötsligt händer det; alla i Skellefteå kommun pratar med varann! Senast det hände var väl när Burk-Curts alla rikedomar offentliggjordes i samband med hans död. Guldtackor, minsann. Man skulle nog ha blivt burksamlare i stället . . . Så sa vi.

 

Men i dag är det nog ingen som avundas objektet för Det Stora Samtalsämnet: Anders Forsberg. Han fick ju sparken som SAIKs tränare bara så där. Fyrtio minuter fick han på sig att lämna stället. Chocken blev stor hos alla och då menar jag alla. Oavsett hockeyintresse. Det gäller liksom att hänga med och åtminstone låtsas vara något sånär insatt, för diskutera vill man ju.

 

Hockeytränare är nutidens nomader. Jag har tidigare föreslagit att de, under sin aktiva karriär, ska strunta i att skaffa sig bostad, lägenhet eller hus, och i stället satsa på ett mobilt hem, husbil till exempel. Det skulle ju underlätta flyttningarna som ofta kommer med kort varsel, man kan till exempel ha fyrtio minuter på sig . . .

 

Jag har ingen aning om hela sanningen har kommit fram i ärendet och jag bryr mig inte. Det är inte inom min sfär. Vad jag dock kan konstatera är att Anders Forsberg har mycker kvar att lära; han kan nämligen inte tugga tuggummi som de andra, mer erfarna coacherna. Ibland kör han någonting runt, runt i munnen men om det är tuggummi eller en stor karamell, går inte att avgöra. Karameller hör inte hemma i ett hockeybås, Anders! Där ska man tugga tuggummi som om det vore det sista man gjorde, vare sig man smaskar med öppen mun eller gnetar på med stängd mun! Tempot ska vara högt och om man råkar bita sig i tungan eller kinden, får det a-l-d-r-i-g märkas. Dessutom ska man spotta som en uppvarvad vattenspridare. Bry dig inte om var loskan hamnar, Anders, det är oväsentligt, de flesta har ju ändå hjälm på sig.

 

Det är absolut varningsflagg att göra som du, se ut som ett barn som har fått sitt livs första, stora, hårda godis och inte vet var någonstans den ska placeras i munnen. Definitivt inte mitt fram, som du gör ibland, för du kan ju inte både skrika ut order till spelare och behålla karamellen samtidigt .Den kommer att ramla ut och det blir lätt lite löjeväckande.  Nu, när du är ledig ett tag, kan du väl träna på tuggummituggning på egen hand så när du gör entré i ett nytt bås, har du fått in rätta knycket och smälter in bättre bland dom hårda grabbarna.

 

Oavsett vad och varför, kommer jag att sakna dig, Anders Forsberg. Vi har haft den trevligaste och artigaste av alla tränare, när det gäller mediaintervjuer. Snyggt! Jag skulle vilja avsluta med ett citat, som jag tycker passar in i sammanhanget: Tackar.

Måndag igen då. För varje måndag som kommer, blir det ljusare ute. Bara det är en anledning så god som någon att gilla måndagar så här års. Men den här måndagen är ändå lite speciell, den är dan före dan med stort V. Och så ett M. Vad blir det? VM - det fattar väl alla, knäppis. Jo, jag vet men det finns en fortsättning också: -månaden!

 

Tänk dig, en hel månad med VM i alpint, skidskytte och längskidor, som bara avlöser varann. Och skulle man bli less - haha, nu skojar jag allt till det - då kan man se på en Tre Kronorturnering med fem Skellefteå AIKare inblandade, La liga och en och annan dansk deckarserie. Välkommen februari!

 

I lördags hade jag tänkt åt både mannen och mig. Resultatet blev några timmars ledigt strosande på stan. Hade jag tänkt alltså. MEN då kom ett telefonsamtal.

- Hej mormor, jag har två matcher i dag, klockan tolv och klockan två.

- Men ååå vad roligt! Då ska vi komma och se en av dem.

- En?? Jag vill nog helst att ni ska se på båda.

 

I valet mellan en stadsvandring mellan affärer och två innebandymatcher, stod vi inte ens i kvalet.

 

Jag hade tidigare frågat honom hur det gick med innebandyn. Jättebra, svarade han, ibland kommer jag farande så att dom andra häpnar.

 

Det svaret gjorde det hela ännu mer spännande. Hade den tidigare något okoncentrerade spelaren, som ibland höll klubban upp och ned när han tog emot en passning, eller helt plötsligt under ett anfall började köra lite street-dance, verkligen blivit en spelare på riktigt?

OM han hade! Nu var det taktiksnack, böjning av klubbladet mellan bytena, blick som sökte fria ytor, medspelare, passningslägen och en spelare som till och med lobbade in ett mål från skapligt långt håll! Mormor stod upp och jublade! Högst av alla. Hela laget var kanonduktigt. Visserligen förlorade de en match men å andra sidan vann de en annan. Precis lagom pedagogiskt. :-)

 

Resten av lördagen bjöd på samma resultat. En förlust och en vinst. Vi förlorade i hockeyn men vann i Melodifestivalen. Men dagens stora vinnare var ändå maken; han slapp gå på stan. Gissa om han trivdes i sporthallen, där han till och med blev bjuden på kaffe . . .

 

Du kanske tycker att jag har snöat in väldigt mycket på idrott men faktum är att häromkring har alla snöat in på ett eller annat sätt. Jag accepterar situationen och gillar läget.

Dream sweet dreams. Jo tjena.

 

I natt har jag exempelvis opererat mina knän och läkarna satte in blixtlås längs med knäskålarna. Dessutom har jag befunnit mig på en flygplats, i hopp om att få komma hem till Skellefteå, men då försvann min handväska som innehöll biljetter, plånbok, telefon, läppstift, tuggummi, handlingslista, ja, allt nödvändigt. Jag sprang förtvivlat och letade efter den, väckte en man som låg och sov på golvet och frågade om han hade sett den.

- Handväska, sa han, men har inte du en axelremsväska?

- Ja, ja, ja, svarade jag stressat.

- Nej, då har jag inte sett den.

 

Helt plötsligt och ologiskt höll jag mobilen i handen, vilken upplyste mig om att jag hade ett meddelande och att jag skulle ringa 400 för att kunna lyssna på det. Kostnaden för det var 27:30. Utan att tveka över den orimliga debiteringen, ringde jag 4 0 0 och blev kopplad till Italien, där en hes mansröst viskade att vapnen skulle skickas mot postförskott.

 

Efter att ha irrat runt i en massa rum och passerat en mängd långa köer, stod jag helt plötsligt ute på flygplattan. Jag såg plan med design som jag aldrig sett förut. Men inte ett enda som det stod Skellefteå på. Då hörde jag ett flygplansljud och tittade upp mot himlen. Där kom en trästubbe farande med en kråka på.

- Å, sa jag, det där planet ska säkert hem. Det är nog verkstadschefen på Ford, han är tokig nog att ha ett plan som ser ut så där.

 

Eftersom min biljett var försvunnen, tvingades jag avlägga ett ärlighetsprov för att få flyga hem. Det bestod i att äta en gigantisk tallrik med keso. Men jag blev ideligen störd av två flickor som hade hår för ansiktet och var klädda i långa mantlar.

 

Jag säger bara Tack och lov för Magnus Uggla! Han började nämligen sjunga klockan 05.30 från en plats borta i fjärran.

 

Sen somnade jag om och vaknade av att min dotter ringde. Klockan åtta. Full av prat och skratt. Kom inte och påstå att en drömtillvaro är härligare än verkligheten!