saltatochkryddat

 

 

 

Okej, du kanske inte ens ser dem på bilden. Men de är här!

I dag, på promenaden, hördes ett lika bekant som välkommet ljud. Det var svanar, kanadagäss och andra sjöfåglar som hade landat på Skellefteälven och tagit våren med sig. En del simmade, andra sträckte på sig och somliga stoppade huvudet i halsen. Eller halsens fjäderdräkt, kanske snarare. Och alla så lät de!

 

Nåt så förskräckligt.

 

Om jag inte visste att de där gapandena och skrikandena var ett löfte om ljusare och varmare tider, skulle jag lätt kunna tro att de i stället förebådade domedagen. Som de klagar! Nej, tacka vet jag storspoven. När jag hör dess läte, blir jag lycklig.

 

Ett tag hade jag storspoven som sms-signal på min telefon. Det blev lite besvärligt i längden. Egentligen vill jag ju bara höra den ute bland ängarna. Det blir liksom inte samma eufori på Ica. Däremot var det ju lite kul att se andras reaktion på att en storspov tagit sig in bland hyllorna.

 

Nej, allt är inte ljuv musik. Men tänk, Pattie Boyd! Vilken underbar musik har inte hon fått höra under sitt liv. Och dessutom fått sig tre låtar tillägnade av - oh himmel! - George Harrison och Eric Clapton. De slogs om hennes kärlek med musiken som vapen. Kan ett liv bli mer fulländat? Musketörerna kämpade med svärd och musikerna med gitarrer. Och texten sen . . . Men hur romantiskt som helst! Kan inte bli bättre.

 

Svanarna och gässen uppvaktar också sina kära. Hur deras kvinnor kan falla för det trumpetandet är för mig en gåta. Men så är jag ju också människa, inte fågel.

Man har mycket att vara tacksam över.

 

George Harrison gav upp kampen om sitt hjärtas älskade med orden: Han är ju en bättre gitarrist.

Det svärdet visste var det tog.

 

Mig veterligt finns det bara två musketörer som har skrivit om Maude eller Matilda, som ju Maude är en form av. Om jag säger Owe Thörnqvist och Tore Skogman så förstår du? Då är en kanadagås ett under av romantik.

 

Jag är så nöjd med att veta att det finns någon som tänker på mig när han hör "Av längtan till dig". Det slår faktiskt både George och Eric.

 

Nasse är favoriten! En liten skär gris, som säger de finurligaste saker. Och som är hur nöjd som helst med det han just har sagt.

När till och med Puh tycker att Nasse säger sånt som inte är vettigt, då har det gått långt.

 

Den andra favoriten är en Björn. Han är också finurlig och gör uttalanden som en del anser vara "ovettiga" medan andra tar honom till sitt hjärta. I motsats till Nasse har Björn ett efternamn: Ferry. Storpojken från Storuman med ett leende som kan smälta snö och en svada som kan få en gröngöling att rodna.

 

De här två, Nasse och Björn, säger det oväntade, precis det som de har i skallen, ocensurerat och ogenomarbetat. Vilken befrielse! Där lägger ingen mediaträning några hinder i vägen, som hos så många andra.

 

Jag undrar, nu när Björn har gått i skidskyttepension, om han inte skulle kunna bli en seriefigur, som Nasse. Då skulle vi ju få ha kvar honom, vi som kommer att sakna så.

 

Profilerna blir färre och färre. Ojämnheter slipas till och skavanker filas bort. Nu ska alla vara så "politiskt korrekta" att de blir himmelens ointressanta. Nej, släpp fram det genuina hos människor, låt det bli fint att vara eljest, uppskatta folks olikheter och låt bli att sträva efter det vanliga, det utslätade, det som försvinner i mängden! Våga vara vimsig!

 

Och du, som frågar, fortsätt fråga! Gör som en före detta reporter på en lokalstation gjorde. Han frågade: Varför?

Även om det passade dåligt i sammanhanget så fick han ett svar som den utfrågade inte hann plocka fram ur arkivet. En segerrusig fotbollsspelare, t ex, kunde få den vanligaste frågan av alla: Hur känns det? Och lika naturligt och vanligt svarade han/hon: Det är fan sjukt. Underbart. Helt jävla sjukt. Det var DÅ det kom: Varför?

 

Vilken glädje det framkallade hos oss som såg och lyssnade. Mera sånt!

 

Själv skulle jag vilja intervjua Nasse. Vilka fantastiska svar jag skulle få. Om livet. Om lycka. Om vänskap. Sådant som jag själv aldrig skulle ha kunnat klura ut och formulera. Möjligen Björn. Som kan likna en OS-medalj av ädlaste valör vid ett kylskåp i Afrika.

De har nåt gemensamt, de där två. Och jag gillar dem så.

 

Jag gillar inte att bli väckt klockan 05.47 av en köttgryta med bacon och svamp!

Men jag får väl skylla mig själv då jag har skaffat en App som hipp som happ slänger ur sig recept, oavsett tid på dygnet. Nu har jag insett att jag måste göra något åt det. Nej, absolut inte sätta telefonen på ljudlöst, då kan jag ju missa nåt viktigt, utan helt enkelt kapa appens friheter att göra som den vill.

 

I går var det roligare. För första gången i mitt liv var jag inviterad till ett Afternoon Tea-party! Jag hade, på min systers inrådan, övat mig på att spreta med lillfingret ända sedan jag fick inbjudan. När jag anlände sa värdinnan att jag var efterlängtad! Det visade sig inte vara jag som person, utan mera jag som sportnörd. Det pågick en frågetävling där alla medel var tillåtna, förutom Google. Att samtliga frågor hade ett TE eller THE initialt, förvånade mig inte ett dugg. Sån är hon - Åsa.

 

Mina högt värderade kunskaper bestod i att jag, utan att betänka mig däruppå, kunde svara på vilken skidåkare det är som liknar THErese Alshammar. Plättlätt! Det är ju Calle Halvarsson. Inte Marcus Hellner, som en del trodde, han är däremot en kopia av Annikas son som inte alls är lik Therese Alshammar.

 

Men hur många gånger har TEd Gärdestad tävlat i Melodifestivalen? Då blev det knivigare. Annika trodde en gång, därför skrev hon två som svar. Jag älskar hennes logiska resonemang. Tyvärr visade det sig att rätt svar var fyra, det hade ingen gissat.

 

Prisbordet var gigantiskt. Inte visste jag att man kunde få gå hem med en brandsläckare under armen efter ett Afternoon Tea-party. Men det var vad jag - inte - gjorde. Den var för tung så den får hämtas senare - med bil. Se där så bra det är att vara idrottsintresserad! I och för sig var det ju enbart sista frågan - hur lång är floden THEmsen - som var avgörande, i de andra hade vi ju samarbetat. Eftersom jag sällan har en aning om någonting, dammade jag till med en siffra som visade sig vara närmast det svar som var närmast rätta svaret! Wow! Geografi det är min grej det. Eller hur, Lunkan?

 

Många människor är så enormt kreativa och duktiga. De stannar inte vid tanken på att ... utan de verkställer. Jag tillhör kategorin "skulle vilja" och "skulle ha haft gjort". Det gör inte Åsa. Tack för att vi får vara med på dina idéer, kompis! Fortsätt så.

 

När jag gick hem krockade två bilar. Polisen kom men då jag inte sett händelsen ske, kunde jag glida förbi med mitt lillfinger spretande i luften. Jag hoppas att alla såg och begrep att jag hade varit på ett Afternoon Tea-party.

A really sofisticated Lady, I would say.

 

. . . annat. Som den här bilden, till exempel. Ursäkta den dåliga kvaliteten men den har några år på nacken. Dessutom är den tagen med "lådkamera".

 

Ibland misstänker jag att jag är gammal. Som när jag ser ovanstående bild. Den föreställer Ywe och mig, tillsammans i en solstol i Selsfors. Ja, tillsammans och tillsammans, nog verkar det som att Ywe skulle vilja lämna stället. MEN hon fick allt lov att sitta kvar eftersom hon hade ena foten i en socka. Orsaken till det var att ett cykelhjul hade kommit för nära när hon satt på pakethållaren. Vips hade hjulet snurrat in sig i foten och Ywe fick sitta still några dagar. Vad hjulet fick för straff vet jag inte.

 

Den här bilden fick mig att minnas så mycket mer. Bland annat hela texten på Hallo Summerboy, en låt som The Fairplayers gjort. Den enda låten faktiskt. Det var många år senare när Ywe inte tvingades sitta still längre. Då bildade vi bandet The Fairplayers. Ingen av oss kunde spela nåt instrument men vad gjorde det när vi var genier när det kom till att skriva låtar. Kolla bara här. Ett smakprov:

 

Hallo Summerboy, how are you my toy

Do-o you mi-i-iss me,

the time when you ki-i-i-issed me

Oh oh oh o Summerboy, my darlingtoy. . .

 

Wow!! Eller hur? Högprosa i samklang med den mest utsökta melodislinga. Det är en skatt vi ruvar på, minsann.

 

Jag hittade också foton på samtliga klasskompisar i sexan, inklusive magistern. Då hade jag fluffat hår! Jäsingen vad jag hade tuperat halva håret inför fotograferingen. Minnet sviker mig när jag söker en förklaring till varför inte hela håret är fluffat. Men jag ser glad ut på bilden i alla fall. Det gjorde alla som fick se den efteråt också . . .

 

Nu har jag i alla fall bildbeviset som jag kan övertyga äldsta barnbarnet med! Han trodde mig nämligen inte när jag sa att vi var tretton elever sammanlagt på HELA SKOLAN, när jag gick i första klass. I hans skola är de flera hundra. Och varje klass har sitt eget rum. Vi, tre klasser, delade på ett. Och en orgel. Samma orgel, vars pipor min far, i tidiga ungdomsår, knöt fast nylonlinor i som han drog i när han tyckte att det var läge för organisten att spela lite lattjo.

 

Det mesta förändras. Men inte allt. Orgeln finns nog kvar nånstans och det händer ibland att jag fluffar till håret lite grann. Inte bara halva, dock.

Så roligt ska vi inte ha.

Vid regnbågens slut finns en skatt. Men kungen går inte dit. I stället vill han ha ett ökat apanage eftersom allting har blivit så dyrt.

De 2,8 miljoner som det var tänkt att han skulle få påökt med, räcker inte. Tror väl jag det. Han måste ju ha gjort av med hela fjolårets lön,127 miljoner, på sin yngsta dotters bröllop.

 

Nej, det är visst hovet som kostar. Jaså? Antingen så har man det eller så inte. Det går inte att köpa för pengar.

Och nu snackar vi inte hovet med å-uttal, håååvet, utan hovet med o som i hästhov.

Här uppe är hovet, uttalat som o, samma sak som förståndet.

 

Om någon gör nåt dumt, får den höra: Men ha du inge hov du? Eller: Du måst ju ändå bruk hove.

 

Nu tycker jag ju att håååvet måste bruka hovet och skära ner på sina kostnader, annars kanske vi inte har råd att ha kvar dem. Men kan det möjligen vara så att det är ytterligare ett bröllop i faggorna? Ska Carl-Philip äntligen göra en ärbar kvinna av Sofia och äkta henne så att hon får sitta på samma bänkrad som han och inte behöver smyga omkring som en objuden gäst? Jag tycker så synd om tjejen.

 

Nej, kungen, av mig får du ingen löneförhöjning. Jag måste köpa nya sommardäck så där sprack det. Men OM det nu är så att det rustas för bröllop till sommaren, ta då reda på hur ungdomarna själva vill ha det. De kanske bara vill ha en enkel ceremoni för familj och kompisar. Kanske med en god middag efteråt, där deras vänner står för underhållningen. Då blir det garanterat roligt och hjärtligt. Rent av trivsamt. Och inte alltför dyrt. Man kan ju ta kuvertavgift i stället för presenter. Har du tänkt på det?

 

Alltså, kungen, i dessa tider måste vi alla hjälpas åt, även om jag just i år inte har råd att hjälpa dig. Men du kan få hjälpa mig, om du vill. Hur? Bruk hove, karl!

 

Eller så kan du, som är så naturintresserad, ta en vandringsstav i handen och gå till regnbågens slut. Vem vet, det kanske finns en skatt där i alla fall. Efter alla generationers stora löften om att finna skatten där, borde absolut regnbågen vara bunden till sitt åtagande. Skattepliktig, så att säga.

 

Jag säger alltså Nej till ditt äskande om ökat apanage. Det är inget personligt, utan bara en reaktion på slutsatsen att: Om man har ett hov som kostar mer än det smakar, då måste man ha ett hov att göra något åt det.

Annars blir det ju rent hovendroven.

 

 

 

Lördag morgon klockan 06.03.

Hon smyger så tyst hon kan, tillbaka till sängen efter ett uträttat naturbehov. Plötsligt hör hon en röst under täcket:

- Jag är sur på dig.

Hon avvaktar en stund eftersom det finns en möjlighet att han pratar i sömnen men så frågar hon försiktigt:

- Men vad? Varför det?

- Jag har legat på en säng på Rusta hela natten och väntat på dig. Du kom aldrig!

Nu tittar han upp med anklagande blick. Ok, han är vaken.

- Nej, jag var upptagen, svarar hon.

- Jaha. Och vad var viktigare än att komma till Rusta och mig?

- Du, jag har suttit hela natten med Knut Knutsson på vardagsrumsgolvet och gått igenom alla våra koppar.

- De där små som du har gömt i en låda?

- Ja, bland andra.

- Fick du veta nåt om den kinesiska koppen?

- Jo, Knut sa att den kunde vara äkta men den kunde också vara tillverkad i Boliden.

- Äh, nu stiger jag upp . . .

- Men det är ju lördag! Och klockan är bara drygt sex!!

- Ja men tänk på att jag har legat hela natten, både här och på Rusta. Jag är utvilad.

 

Han steg upp och strax efter hördes det välbekanta ljudet av perkolatorn. Hon log och filosoferade en stund om livet.

 

Hep Stars har varit på turné. De fick lysande recensioner. Men hur kan de få kalla sig Hep Stars när det bara är Svenne Hedlund, den ende originalmedlemmen som är kvar? Fusk! Hon minns när hon skrev en minidikt till sin kompis: Jesus är din bästa vän, efter honom kommer Sven.

Det var mest för att kompisen inte skulle rikta sina blickar på Benny Andersson. Han var ju hennes. Men vilken tur att han svarade nej på hennes frieri. Så mycket Kalle Moraeus och knätofs skulle hon aldrig ha stått ut med.

 

Det blev inget med Paul McCartney heller. Herrejisses, tänk om hon tvingats vara med under flumperioden med Maharishi, sitar och droger. Så mycket av det verkliga livet hon skulle ha missat, då när det var som roligast.

 

Rod Stewart gjorde ett fatalt misstag. Blondes have more fun. Skulle hon ha blekt sitt hår och blivit blondin, kanske? Nixpix, det hade varit uteslutet. It´s your loss, Roddan.

 

På nåt sätt har det ändå gått rätt väg. Livet. Det som har varit meningen, har varit meningen och det som inte har varit det, har runnit ut i sanden.

 

Och nu, i den sköna medelåldern, vet hon precis vad som kommer att ske. Vid tiotiden blir han trött framför TV-n där han sitter och ser på någon skidtävling, utför eller längs med. Stiger man upp klockan sex så. Även om man har legat dubbelt så mycket under natten, blir man trött.

 

Hon tar fram den kinesiska koppen, vänder och vrider på den men ingenstans finns det något tecken på att den skulle vara gjord i Boliden. Inte i Kina heller.

Spänningen finns kvar.

 

 

- Jäklar, nu måste jag handla i morron också!

- Vad har du glömt?

- Nån mögelgurka

- ??

 

Var det jag som sa mögelgurka? Var det verkligen jag som sa det??

 

- Ska du göra en heldag på stan i dag?

- Nej, för sjutton, jag ska bara köpa gympadojjer

 

Jag??

 

- Om du fick önska dig precis vad du vill, vad blir det då?

- Jaaaa.... en ny skrivare, tror jag.

 

Vad är det som händer? Har jag fått i mig testosteron på något sätt? Jag blir faktiskt lite orolig.

Att kunna leta efter en gurka i grönsakslådan samtidigt som att svara på en fråga om ost, det har jag inte haft några som helst svårigheter med. Så ofta som jag letar efter saker och så mycket som jag pratar. Men nu har det hänt flera gånger att jag inte kunnat göra två saker samtidigt.

 

En heldag på stan, brukar vara något jag ser fram emot. Att bara strosa, gå omkring i affärer och spana in vad som gäller i kläd- och inredningsväg, det är ju hur mysigt som helst. Visst tycker jag det? Fortfarande??

 

Och det där med praktiska grejer som behövs brukar inte vara det som jag prioriterar, även om det är jag som i första hand är i behov av grejen. Det är ju så tråkigt. Booooring med såna inköp. Hur i hela världsrymden kunde då en skrivare ta plats överst på min önskelista?

 

Håller jag på att bli en man . . .??!?

 

Den dagen har dock inte kommit när jag sneglar på bilens fälgar och tycker att det skulle vara en ordentlig höjning av livskvalitén om de byttes till någon häftig lättmetallvariant.

Inte heller spottar jag i stället för att svälja.

Fortfarande är jag plågsamt kritisk till mitt utseende.

Jag äger inga byxor som har sjuttiofem fickor för bra-ha-grejer som spik, slangkoppling, kniv, halogenlampa, yxa, tumstock och annat som MAN behöver, även under bärplockning och snöskottning. För jädrans, om man hittar ett lingon som är så stort att man behöver hugga loss det, då står man sig slätt utan yxa.

 

Vilket fick mig nu att tänka på att jag verkligen behöver nya byxor. Men åååå så jobbigt! Jag hatar verkligen att prova kläder i en provhytt med extrastarka lampor. "Att prova byxor är som ett träningspass", sa någon. Inte en man.

Då är det betydligt roligare att köpa smink. Tvåfärgad eye-liner, läppglans som passar till mina halsdukar och scarfs, parfym som doftar lätt, fräscht men samtidigt förföriskt. För att inte tala om duschcreme! Då kan jag stå länge och trycka lite lätt på flaskan så att en doftpuff når mitt luktorgan. Ibland trycker jag aningen för hårt och mitt luktorgan får sig en klick invärtes. Det är genant.

Nä, det är nog inte testosteron, trots allt. Det kanske bara är naturligt åldrande . . . I alla fall så reagerade jag mycket indignerat och förfärat när jag såg ovanstående pussel. Är det sånt som små barn av i dag lär sig känna igen först av allt? Före anka, badkar, docka, bil, skottkärra och papperskorg?

 

Det är inte underligt att världen ser ut som den gör.

 

 

Jag var på Kick-off i går. Det blir inte många nu för tiden så det gäller att passa på.

 

När man var arbetsför, fanns det många tillfällen till kick-offer. Det kunde vara en avspark för ett nytt datasystem, för en ny språkbibel, för en ny säsong, en förfest inför en fest, bland många andra anledningar.

I går var det Slutspelet med stort S, som gällde.

 

Inför utsikten att få träffa allas våra hjältar, beger sig tusentals supportrar till Skellefteå Kraft Arena. Halva hockeylaget sitter i entréhallen och skriver autografer medan resten finns på isen och minglar med personer på skridskor i åldrarna två till åttio år. Cirka. Det skrivs autografer på hjälmar och tröjor, det pratas och fotograferas.  Alla verkar ha trevligt. Men så såg vi HONOM!

 

Totalt oberörd av omgivningen och kändisar skrinnade han i vild framfart. Kanske var han äldre än två år men knappast. En AIK-tröja hade han med sitt eget namn på. Och i sin egen värld befann han sig. Ibland hade han en sån explosiv framfart att det bara var sargen som kunde stoppa honom men lika ofta orsakade hans vinddrag, där han drog fram, att andra åkare ramlade både till höger och vänster om honom.

Som vi skrattade! Aldrig tidigare har vi sett en sådan underhållning på en hockeyplan.

 

Några av de stora hockeyspelarna fick inte röra sig många decimeter. Det fanns alltid en skock barn och vuxna omkring dem. Men jag såg en scen som rörde mitt hjärta. Bellemare stod för en sekund utan uppvaktning. Då kom en liten supporter fram till honom med en AIK-tröja som han ville få en autograf på. Var hittar man ett hårt underlag att lägga en tröja på så att det går att skriva på den? Jo, på lillkillens hjälm förstås. Nu var väl tröjan kanske i vuxenstorlek så med den på sitt huvud, doldes grabben helt. När Bellemare har skrivit färdigt, stod han bara kvar, utan att säga nånting. Men sen började en titt-ut-lek mellan den store och den lille. Helt bortkopplade från omgivningen hade de jättekul under och över tröjan. Det är sånt som gör att ett lag får sina anhängare. Ömsesidig - och äkta - uppskattning.

 

Om sedan vildingen i den vita tröjan blir en AIK-spelare i framtiden, återstå att se. Men nog tyckte jag att han påminde en hel del om en spelare vi har haft men som nu har gått till ett lag norrut . . .

 

Jag vet inte vad vår kapten har för extrautrustning men när han kommer gående i t-shirt och mjukisbyxor, finns där en pondus som inte ens hans leende och vänliga bemötande kan ändra på. Tänk om motståndarna visste det. Att han är sån. Tvåan i "trash-talk"-ligan. Men vi lovar att inte skvallra för vi är lojala - in i kaklet. Eller sargen.

 

Nästa gång jag får möjlighet att bevista en Kick-off, hoppas jag att bieffekterna ger lika mycket energi som i går. Det var helt enkelt guld!

 

 

 

 

Förr var man gift. Eller så inte.

Skattemyndigheten hade det väldigt enkelt och fridfullt. Det är värre nu.

 

Personligen hoppas jag av hela mitt hjärta att jag får bli Turbo, när det är dags. För det handlar om tur huruvida makar ska få bo tillsammans på ett äldreboende. Det är något som – också – gör mig vansinnigt upprörd! Ska samhället/staten/kommunen/andra människor få avgöra om ett par ska få fortsätta att leva tillsammans den tid det har kvar eller ej? Självklart inte! Det borde vara inskrivet i de Mänskliga rättigheterna att de som vill, ska få bo med varann till livets slut.

 

Nu finns det ju en hel del varianter av boende, och fler lär det bli. Sambo är ju etablerat. Delsbo är vanligt. Mambo är påtvingat på grund av bostads-/arbetsbrist. Och snart kommer skattemyndigheten att få jobba även med:

 

Fågelbo – lever halva året utomlands och halva i Sverige.

 

Åbo – de som valt att leva i husbåt.

 

Falsterbo – en som är skriven hos sin faster men som inte bor där.

 

Dumbo – en som borde ha flyttat ifrån sin partner för länge sen.

 

Obo – bostadslös norrlänning.

 

Bimbo – Betalar Inte Månadshyra.

 

Ormbo – kollektivboende med tvivelaktig moral.

 

Placebo – tror att han/hon bor någonstans.

 

Tjabo – varken nöjd eller missnöjd med sitt boende.

 

Och det kommer att bli fler och fler varianter, tro mig. (Eller så inte . . .)

 

Det enda jag hoppas på är att inte Turbo i fortsättningen ska innebära att man måste ha tur för att få bo med den man vill, utan att man, oavsett ålder och hälsa, själv ska få bestämma det. Eller ens anhöriga, om man inte själv kan prata för sig. Det är väl ändå ett människovänligt samhälle vi lever i! Eller?

 

I går åt jag bruna bönor. I dag bor jag på Hemlighuset. Men det behöver skattemyndigheten inte veta.

 

Nej, någon Einstein är jag inte. Då tenderar mina funderingar mer att likna Nasses tankar om tillvarons mysterier. Du vet, Nalle Puhs kompis. Han som inte är så förtjust i kyla men som byltar på sig massor med kläder för att gå ut och skotta och väl där kommer han på den lysande idén "varför kan det inte snöa på sommaren när det är varmt?".

 

Så här års brottas jag med Mysteriet med vattendroppar som stannar och blir till is.

NÄR gör de det och HUR gör de det? Nångång under natten händer det. Droppen Dripp och droppen Drapp blir till en istapp. Eller, ännu mer förvånande: ett stelnat vattenfall. Det är ett mysterium som jag skulle behöva Nasses hjälp med.

 

 

Jag såg i en tidning att de ville man skulle svara på vilket vårtecken som betydde mest för en själv. Inte för att jag svarade på frågan men det fick mig att tänka till. När fåglarna börjar kvittra, då brukar min mun formas till ett stort leende i ren tacksamhet men är det mitt viktigaste vårtecken? Njaee. Snödroppar och tussilago? Men tillåt mig skratta. Då är det redan sommar här uppe, när de "vårtecknen" visar sig.

 

Soldyrkare som sitter mot en södervägg då? Jo, det är pålitligt men inte mitt riktiga vårtecken. Nej, det är nog ändå vattnet. Det som rinner och porlar och ger ett speciellt ljud ifrån sig. Det är när jag hör det ljudet som jag känner en förändring i kroppen. Det känns som att blodet blir kolsyrebubbligt, som att hjärtat slår lättare, som att hjärnan börjar vårstäda och sopar bort allt gammalt damm, som att ögonen blir klarare och hörseln blir fri från isproppar.

 

Jag vet inte om familjen som bor i ett hus som vi passerar då och då, håller med. De får en rejäl sjö på sin tomt varje vår och till den smältvattensjön kommer det fåglar i massor. Husfolket kanske upplever det som störande med alla olika arter som tjattrar och snattrar på en och samma gång men vi, som åker förbi, tycker det är häftigt. Dock inte lika häftigt som när sädesärleparet kommer till vår stuga och intar sitt bo på taket. Därifrån har de en vidunderlig utsikt över Skellefteälven. Som även den fryser till på vintern. Mängder av strömmande vatten stannar och blir till metertjock is.

 

Men hur är det möjligt? Nasse? Ska vi kanske ta och sätta oss ute nån natt och studera dropparna? Eller ska vi ge blanka sjutton i det och bara fascineras av resultatet? Ett naturens under. En kedjereaktion till för oss att häpna över och njuta av? Jo du, Nasse, det gör vi. Vi bara njuter. Du och jag. Och - kanske Einstein. Också.

 

 

 

 

 

 

 

Det här är hon som ung. Och ung fortsatte hon att vara så länge hon levde.

 

Eftersom jag har fått så mycket respons och många kommentarer på gårdagens blogg, känner jag att det måste till en fortsättning.

Först och främst: Att mannen och jag bodde hemma hos mor de två sista månaderna av hennes liv, var ingen uppoffring! Det var inte heller ett sätt att försöka "betala tillbaka" en del av allt som hon har gett oss alla under åren, för det hade varit en omöjlig uppgift.

Det handlade faktiskt mest, helt enkelt, om kärlek. Och att möjligheten fanns.

 

Jag kan bara säga att det var två av de mest fantastiska månaderna i mitt liv! Att få vara med under hela resan, att få vara delaktig i allt, det var en gåva av sällan skådat slag.

Det var mycket bus och skratt, ska jag säga. Mammas kommentarer när hon tvingade i sig litervis av äcklig dryck, inför någon undersökning, fick mig att skratta i stället för att tycka synd om henne. Hennes min när hon försökte få i sig havregrynsgröt, gjorde att jag önskade att hon åt havregrynsgröt varje dag. För att inte tala om allt som hon berättade . . .

 

Vad jag aldrig kunde begripa var att hon aldrig, inte för en sekund, förbannade sitt öde och kände ångest inför vad som komma skulle. Om hon skärpte sig inför oss och var ledsen när ingen såg? Absolut inte! Jag frågade henne flera gånger och hon svarade samma sak varje gång: Nångång ska man ju dö och även om jag skulle vilja vara kvar så går det ju inte, så är det bara.

Det fanns ett sätt att avslöja om hon ljög. Då spärrades hennes näsvingar ut. Det där körde vi med före jul varje år för att försöka pressa henne på vad vi skulle få i julklapp. Hon kunde inte ljuga! Inte ens luras. Då åkte näsvingarna ut.

 

Gun, älskade syster som inte kunde vara med mamma fysiskt hela tiden, skrev i sin kommentar i går att jag inte fick glömma smörgåskexen med ädelost och halva vindruvor på, som mamma njöt kopiöst av den sista tiden. Och clementinklyftorna som hon bara sög saften ur. Gott, gott. Men när hon trotsade vår varning och smög sig till en wasabinöt, då höll Gun och jag på att vandra vidare före henne! Som hon lät! Det spottades och frästes, kraxades och snöts. Och vi skrattade! Skrattade så vi fick ont i magen. Och berättade glatt för Ima som inte heller sa "Men oj så förfärligt", utan såg mor framför sina ögon och visste precis. Det var precis så som mamma ville att vi skulle se på henne. Som en källa till glädje.

 

När min son berättade för sin mormor att han och Lina skulle bli föräldrar, blev hon så lycklig. Men grät hon över att kanske inte längre vara vid liv då? Icket. Hon sa: Ted, jag kommer inte att finnas då men du kan lita på att jag kommer att vara med.

Det litar vi alla på. För hon sa det utan att vidga näsvingarna.

 

Det finns så oerhört mycket att berätta, dels om mor som person, dels om allt som hon i sin tur berättade om. Jag har försökt sammanställa det i nån sorts bokform men än så länge är det bara ett utkast. Förutom titeln, den är spikad:

Man måste få skratta även om beskedet är positivt.

 

Livets höst. Hört talas om den?

Frågan är nu bara om uttrycket bör skrotas. Hösten är vacker, färgrik med klar och syremättad luft. Liknelsen med livets nedtrappning inför den slutliga vilan, har varit fin. Nu vete tusan om inte hösten bör bytas ut mot exempelvis "istid". En karg och kall tid som gör den slutliga vilan till en befriande, varm och skön bädd.

 

Min älskade mor var frisk och fartig i hela sitt liv, förutom de sista två åren. Hon fick cancer, en typ som inte gick att bota. Inte fanns det heller någon mening att hon skulle gå igenom några plågsamma behandlingar som ändå inte skulle resultera i någon förbättring. Tack vare att jag var långtidssjukskriven, kunde - och ville! - min man och jag flytta hem till henne och bo där de två sista månaderna i hennes liv. Tillsammans med den fantastiska hemsjukvården och tryggheten i Viool, kunde vi ge henne möjligheten att vara hemma, vattna sina blommor, spela kort, se de TV-program hon ville, äta det hon kände för, få efterlängtade besök den tidpunkt hon själv bestämde och - hon fick duscha varje dag!

 

Inte en gång i veckan, om nu socialnämndens budget tillåter sådana extravaganser i dag. Det har nu tagits fram nya riktlinjer för vad som är "skälig levnadsstandard" för stöd och omsorg enligt socialtjänstlagen. Kanske innebär de riktlinjerna att äldre människor med vårdbehov inte behöver duscha oftare än en gång i månaden? Det är nämligen inte den enskildes behov som avgör, utan socialnämndens plånbok.

 

Vill du ha din säng renbäddad oftare än var tredje vecka? Bli inte gammal!

Vill du få dina kläder "vårdade" och tvättade oftare än var tredje vecka? Bli inte gammal!

Vill du vistas utomhus när du känner för det och så länge du känner för det? Bli inte gammal!

Vill du få efterlängtat besök som inte är stressat av tidsscheman och som måste knappa in ankomst- och avgångstid i ditt hem på sin telefon i stället för att prata med dig? Bli inte gammal!

 

Det finns många skäl till att inte vilja bli gammal och i behov av vård i dagens samhälle. Men för allt i världen, ta bort ordet "omsorg" i arbetsbeskrivningen. Det är nämligen liktydigt med omtanke.

 

De som arbetar med gamla och sjuka, ser sanningen. De ser ensamheten, rädslan och otryggheten och gör sitt allra yttersta för att finnas där för dem. Tyvärr har de inte tid. Tyvärr är de för många som kostar för mycket och kommunerna måste spara. De gamla ska ju ändå inte leva så länge till, speciellt om de är så sjuka och eländiga att de behöver vård. Vad spelar det då för roll hur ofta de duschar? Vad de äter? Om de bäddas ner för kvällen klockan fyra på eftermiddagen? Huvudsaken är att budgeten hålls.

Jag blir så in i märgen förbannad.

 

Och så fantastiskt glad och lycklig över att mamma slapp vara med om begreppet "skälig levnadsnivå".

Pappa då? Ja, han levde högt över gränsvärdet för "lyxliv". Han hade en frisk fru hela livet, som visste vad "omtanke" innebar.

 

Hon skulle ha haft mycket att lära ut hon.