saltatochkryddat

 

När jag vaknade i söndags var jag på sniskan! Seriöst. Och ändå var det på eftermiddan.

Låt mig förklara.

 

I fredags var det fest hos och med gamla, goda vänner. Vi kom hem mitt i natten.

I lördags var det bröllop klockan 16. Vi åkte före 15 och kom hem mitt i natten.

I söndags vaknade jag vid 9, steg upp och åt frukost, gjorde en äppelpaj (att ge bort), polymasade, donade och fixade lite grann och sen var det dags för en eftermiddagslur. Totalt färdig efter helgens begivenheter, slocknade jag och vaknade ett par timmar senare. På sniskan!

 

Åtminstone kändes det så. Då ska du ändå veta att jag var chaufför på lördagen och alltså hade druckit totalt två flaskor Loka citron under bröllopsmiddagen.

 

Nu vet jag ju att hockeyspelare är något mer vältränade än vad jag är, men att lägga två matcher, två dagar efter varann och dessutom med en långresa mellan, det är inte klokt! Jag vet. Ändå kan fredagens fest räknas som hemmaplan men sen var det definitivt bortamatch på lördagen. I Boliden.

 

Att kroppen tar stryk säger sig självt men det är inte det värsta. Det mentala hamnar i en svacka som får Grand Canyon att rodna av blygsamhet. Ingenting funkar. Ändå var det jag som utsågs till chaufför - än en gång - på söndagen då det skulle åkas till Ica och handlas kaffe. Segt var bara förnamnet. Hjärtslagen blev desto livligare när bilnyckeln inte gick att finna innan återfärden!

Jag tömde handväskan tre gånger med samma nedslående resultat.

- Har du kollat i fickorna, föreslog han som är lugn.

- Jag har inga fickor, svarade jag, klart och koncist. Tyckte jag.

Men efter det att jag sökt igenom både väskan och minnet ytterligare en gång, dristade han sig till ett:

- Är du riktigt säker på att du inte har några fickor?

 

Det skulle han inte ha sagt.

 

För i kundtjänst låg en nyckelknippa som någon snäll person hade lämnat in.

- Den låg förresten vid bankomaten, hojtade killen efter mig.

- Ja, ja, ja, sa jag och gick snabbt därifrån.

 

Nej, det här med tvådagars måste få ett slut. SAIK vann i fredags och förlorade i lördags. Deras motståndare i lördagens match hade vilat i flera dagar. Så måste det bli för alla. Inte minst för mig. Jag vilar mig så bra i form.

 

Den här veckan kan gå hursomhelst. Den är tajt. Och på fredag kommer juntan. Men då är det ingen som märker om jag är vimsig. Tro mig.

 

Som om inte jag hade nog med saker att fundera på.

Nu blev plötsligt en fråga uppenbarad som kräver ett svar. Alltså, om man äter exempelvis kött, potatis och sås, varför fick man då redan från barnsben lära sig att det inte var fint att mosa ihop potatisen och såsen?? Där krävs faktiskt två frågetecken.

 

Nej, potatisen skulle skäras i bitar och spetsas på gaffeln, tillsammans med en köttbit och sen fick man då fösa lite sås ovanpå. Men hallå, säger jag. Det är ju mosad potatis och sås, ihopblandat till en gosig smörja, som är smaskens! So, why?

 

Inte hade jag tänkt grubbla en endaste tanke över något så trivialt när jag har stora saker i görningen men nu har den fulingen smugit sig in och tagit värdefull plats. Och som inte det vore nog, har jag läst en definition av vattumannen. Sådan är Vattumannen. Alltså jag. Se bara: opersonlig, oberäknelig, uthållig, utlämnar inte sitt privatliv och - det värsta - ointresserad av fysisk träning! Jag? En vattuman? Nu måste nåt vara fel. Jag som älskar fysisk träning.

Men okej, några bitar stämmer faktiskt: ointresserad av detaljer, ej dömande och känsliga kroppsdelar: anklar, vader. Vilket ju beror på mitt ohämmade intresse för fysisk träning. Och dömande har aldrig någon hört mig vara, åtminstone om de befinner sig tillräckligt långt ifrån vid hockeymatcher.

 

Mitt ointresse för detaljer visar sig i att jag inte kan se TV-program som den danske bonden, till exempel. Där händer ju allt i snigelfart, om det ens händer. Nej, tacka vet jag Room-service, där river de ner allt och bygger nytt på en halvtimme. Tjoff, tjoff.  Inrett och klart. Det är takter det.

 

Nu är det så här också att det påstås att vattumannens favoritblomma är nejlika. Jag hatar nejlikor!

Jag vill vara en oxe för de får njuta av sin favoritblomma, liljekonvaljen. Och, detta är viktigt, om du någon gång tänker ge mig en bukett så måste det vara fem stycken lila liljekonvaljer! Det betyder nämligen att du

gör vad som helst för mig och önskar mig lycka och välgång i livet.

Antal och färg är viktiga beståndsdelar för att budskapet ska gå fram. Så gör för all del inte misstaget att ge mig sex stycken vita nejlikor. Det säger mig att du tvivlar på mitt ord och att du tror på min renhet och jungfrulighet.

Ha! Det gör inte ens jag. Och en vattuman avskyr hyckleri.

 

En rönn planterad nära huset skänker lycka. Det har jag läst. Och det som är skrivet är ju sant.

 

Nu ljög jag! Såg du Skavlan i fredags? Då såg du författaren som med bestämdhet påstod att alla - ALLA - människor ljuger! Och dessutom flera gånger per dag. "Tack, jag mår bra", är en av de vanligaste lögnerna. Så också "Kul att se dig". Vem kände sig inte träffad?....

 

Men i dag har jag träffat på en ärlig människa. Och jag blev så glad.

 

När jag kom ut på parkeringen på affärsområdet Solbacken, här i stan, såg jag en för mig obekant, bekymrad tjej stå nära min bil, kanonkulan. Ett par meter därifrån stod en man, som inte alls såg bekväm ut.

När jag närmade mig, sa tjejen: Är det här din bil? och pekade på mitt galanta åk. Jag nickade och såg sträng ut.

- Åh, jag höll just på att skriva en lapp till dig med mitt namn och telefonnummer, för jag har skadat din bil, sa hon och såg helt skärrad ut. Men så pekade hon på en centimeterstor vit fläck på min svarta bildörr och förklarade att hon hade varit vårdslös när hon öppnade sin dörr på den stora, vita, tämligen nya bilen. Ja, allt det där sa hon ju förstås inte men jag har ju ögon att se med.

 

Jag kunde inte låta bli att skratta.

- Det där kan du glömma, sa jag och strök försiktigt henne över armen som en sorts tröst.

- Jamen, jag är ju ersättningsskyldig, fortsatte hon.

- Äh, femtitusen, det är väl ingenting, sa jag, speciellt inte när jag har min snälla dag.

Då skrattade mannen och började se mer avslappnad ut.

- MEN, fortsatte jag, hade du förstört de här, och pekade på de två AIK-dekalerna på rutan, då hade det blivit en annan sak!

- Ja, det förstår jag, sa mannen, då hade vi blivit ovänner, eller hur?

 

Det kan ni lita på!

 

Jag blev så glad över hennes ärlighet. Vaddå knocka till en dörr på en relativt gammal bil med flera synliga tidigare knockar? Jo, för henne var det viktigt. Och för mig. För att jag ska behålla tron på människan. Och det goda i oss.

 

Om jag träffar henne igen, ska jag berätta att jag skrapade lite med nageln på färgskadan, när jag kom hem, och vips var den borta! Men inte än. Ett tag till ska hon få tro att hon träffat (i dubbel bemärkelse) Skellefteås snällaste människa . . .

 

Ljög jag nu eller har jag bara undanhållit sanningen? Men jag ljög definitivt om de femtitusen som en skälig ersättning skulle vara. Det finns nämligen ingen summa gigantisk nog om det hade varit en bestående, stor skada på min kanonkula. Vilket i och för sig är en omöjlighet. En stor skada ryms inte på min bil.

Nämligen.

 

PS: Grattis, inte bara tant Annelie, utan också Rasmus, Matilda, Jannike och Mats för att ni utnämnts till Sveriges bästa publik, ni Bajenfans! Men det är fotboll det . . .

 

Kloka ord, va? Och helt mot originalet. Vilket är rätt, det gamla eller det nya?

 

Jag fick ovanstående tavla av min dotter en dag, bara så där. Nu tittar jag på den flera gånger om dagen och försöker leva efter det mottot men . . .

 

Läget är så här: Min bok håller på att utvecklas till en realitet. Vilket föder en massa frågor och ställningstaganden i mitt huvud. Vilket i sin tur minimerar min förmåga till att tänka på andra saker. Vilket gör min tillvaro smått kaotisk.

Typsnitt? Anfanger? Indrag? Omslag? Antal ex? Pris vid försäljning? Total kostnad? Marknadsföring? ISBN-nummer? Hur många sidor? Och - viktigast av allt - vad duger att publicera?

 

Och du trodde kanske att riksdagsvalet var svårt?

 

Men mitt i alltihop ringde min före detta granne, 82-åringen, och sa de förlösande orden:

- Nej, vet du vad, Maude, det går åt helsicke med min iPad nu när jag inte har dig att fråga. Jag sa högt för mig själv: Nu slår jag ihjäl den här jädra paddan!

 

När det finns en som har den uppfattningen om mig, att jag skulle vara någon sorts dataexpert, då kan jag ju lura vem som helst. Kanske till och med till att köpa en bok som jag har skrivit . . .

 

Hon berättade också att hon en dag "hade träffat två yngre damer i hissen", där hon nu bor. Naturligtvis hade hon bjudit in dem på kaffe och de var så jättetrevliga. Den ena hade bott i huset så länge att hennes nya granne var tvungen att fråga om hennes ålder. "Och vet du vad, Maude, hon är nittiotre år!!"

Jag skrattade och frågade om den andra yngre damens ålder. "Jamen, hon är lika gammal hon" svarade hon, mäkta imponerad.

- Men du, fortsatte hon, i samma tempo, såg du att Jimmie gjorde mål efter bara sju sekunder där borta i Ryssland? I första matchen!

 

Hur mycket tror du att jag saknar denna unga dam på 82 år?

Hon har ramlat också. Två gånger. En gång när hon putsade fönster och en gång när en gardinstång hängde "lite snett du vet". Jag skällde på henne för att hon trotsade allas order och hon lovade att NU var det slutklättrat. Jag vet nog jag. Med "nu" menade hon en mycket begränsad nutid. Men alltid lurar det någon.

 

I går besökte jag en helt bedårande liten affär ute på landet. S-E Produkter, heter den och det säger ju absolut ingenting. Men om jag någon gång känner ett oändligt ha-begär så är det där. Och visst köpte jag en present till balkongen. Det är den absolut värd.

 

Och du, Sibyl, du vågar!

 

Friskt vågat är hälften vunnet. Eller finns det en ny version på det också? I så fall vill jag veta det först efter boksläppet!

 

Söndagskvällar brukar jag vilja se en spännande film eller fotbollsmatch.

I går fann jag valvakan lagom fartfylld. Varför?

 

Jo, jag har fyra barnbarn och ett bonusbarnbarn. Jag älskar dem alla till vanvett med alla deras olika personligheter och egenskaper. Men en av dem är en utmaning!

 

I helgen har jag haft förmånen att få ha bröderna Bus inneboende. Den äldre, Gideon, har opererats och fått en ny trumhinna, så han är konvalescent och måste vara i stillhet. Den yngre, Alfred, är också ibland i stillhet men ser till att mormor inte har en chans till det.

Jag vet att jag måste, och jag försöker, att vara steget före honom men det lyckas jag dåligt med. Låt mig ge ett exempel:

Hans lördag bestod i en heldags fotbollsturnering samt ett disco på kvällen. Inga problem. Eller . . .

Att en nioårings fotbollsskor och -strumpor kan lukta nåt så fruktansvärt illa, förstår jag inte men det är dagens underdrift. Jag sa till honom att genast gå in i duschen, vilket, naturligtvis följdes av standardkommentaren: Varför det? Och ett skratt.

Efter en stund gastade han högt från badrummet och jag sprang, i tron att det hade hänt nån olycka.

- Har ni nån parfym?

Alltså ingen större olycka, trots att larmet gick.

- Vaddå parfym, frågade jag min nioåring.

- Jamen, du vet, golukt som man behöver när man ska ragga . . .

 

Jag tog, med illa dolt leende, fram makens golukt. Yes! Den dög.

- Lukta, Gidde! Lukta på mig!

Storebror, som satt vid datorn, var inte speciellt intresserad men han fick en armhåla över ansiktet och vips kände han doften. Ordentligt.

 

Dagens efter hade Affe bortamatch. Jag skjutsade honom till samlingen, varifrån han skulle åka med lagkamrater till Lövånger.

- Lycka till, sa jag, och lyckades faktiskt stjäla till mig en kram i ett obevakat ögonblick. Jag är här när du kommer tillbaka, lovade jag honom.

 

Sådärja, sa jag, när jag kom hem igen, nu har jag skickat iväg Alfred till Lövånger.

- Va? Varför det, sa storebror, som fortfarande satt vid datorn.

- Jamen, han har ju match där, påminde jag.

- Där?? På övrevåningen??

 

Okej, hörseln blir bättre och bättre . . .

 

Jag var på plats och väntade på lagets återkomst i god tid. Lyssnade på radio och öppnade bildörren på vid gavel för att få in frisk luft. Segrarna anlände (9-1) och en nöjd Alfred satte sig i bilen. Och som han luktade! Eller, rättare sagt, hans strumpor och skor! Naturligtvis tog han av sig skorna i bilen så jag skyndade mig att starta bilen.

Sa jag starta?

Det fanns inte ett liv i min kanonkula. Desperationen var nära. Väldigt nära. Inte för Affe dock som låg upp och ner på passagerarsätet och försökte uppdatera sin telefonbok genom att ta en bild på "Förnamn: mormor", samtidigt som hans små, söta fötter viftade hälsofarligt nära min näsa. Gissa om bilden blev bra?

 

Jag chansade och ringde till hans föräldrar, som var på väg hem från en helg i fjällterräng. Jodå, de var bara en timme bort så vi kunde vänta där. En timme! I den lukten! Och med en hejdlöst skrattade filur bredvid mig.

 

När vi så äntligen kom hem igen, självklart åkte han med mig trots att han längtat efter mamma och pappa, sa jag till honom att "nu tar du av dig på fötterna och lämnar skor och strumpor ute" och så gick jag in.

 

Nån timme senare slog det mig! "Affe! Var har du fotbollsgrejerna?"

- I bilen, blev det självklara svaret, tillsammans med ett pärlande skratt och ögon som lyste av bus.

Jag rusade ut och - visst - på backspegeln hängde strumporna och på förarsätets ryggstöd skod skorna! Och stank!

 

Inne satt hans storebror - vid datorn (ska man ta det lugnt, så lyder man order) - och log. Han känner sin bror.

I fåtöljen låg en lillebror upp och ner och skrattade så han kiknade.

Ute stod bilen som förmodligen aldrig startar igen efter den här helgen.

Och här sitter jag - en mormor och farmor helt uppfylld av kärlek.

 

Men golukten, den ska mannen aldrig mer få ha på sig när han går ut utan mig. Den har tydligen en enorm dragningskraft. När man raggar.

 

 

Det är höst nu. Luften och färgerna har förändrats. Det är svalt i skuggan.

Tror du att man kan svettas floder i den svala skuggan? Man kan!

 

I dag är en dag med många järn i elden. Men vi kan ju börja med att jag var ombedd att åka till en fotbollsturnering där Affe, 9, deltar. Inte så mycket för att heja på honom som för att se till att han får i sig nåt matnyttigt. Det är ju fråga om en heldagsturnering med många matcher och mycket väntetid.

 

Hans föräldrar har tagit en välförtjänt paus från vardagens slit och är i fjällen och cyklar. På fjället! Då det finns asfalterade vägar . . .

Alltså är far- och morföräldrar involverade i tre dagars aktiviteter. Inga problem, tyckte jag. Tills . . .

 

Med kännedom om Affe och hans sätt att hushålla med pengar, var föräldrarna en smula oroliga över att de medskickade slantarna skulle gå till godis i stället för lunch. Med min kännedom om Affe vet jag att mycket kan han vägra för men aldrig plättar. Alltså gräddade jag plättar och startade min lilla kanonkula och drog iväg.

Det var jättemycket folk på och runtom tre fotbollsplaner och en hel del bilar men jag lyckades smita in på en ledig liten plats mellan två stora fordon.

 

När jag, efter många om och men, lyckades hitta mitt barnbarn, hade de just vunnit en match (som jag hade missat). Han hade inte ätit något, sa han, och alla pengarna var kvar. På frågan om han ville ha plättar sa han, såklart, ja på direkten, men "jag behöver nåt att dricka också, köp en festis mormor och den kan du betala". Hur skulle jag kunna neka?

Så småningom kände jag att jag måste tillbaka till storebror, som är opererad och måste vara i stillhet, vilket inte är hans allra starkaste sida. Det var då svetten började rinna!

 

En tre-, fyrafilig kö på cirka 300 personer hade bildats längs sträckan där även min bil stod. De skulle köpa hamburgare! Runt omkring sprang barn i alla storlekar. Om jag hade valt att köra rakt fram, hade jag hamnat mitt i en match och då min bil är förbluffande lik en boll, var det liksom inget alternativ.

Jag tvingades krypa till korset.

 

"Ursäkta men skulle ni kunna hjälpa mig att få fram, eller bak, eller, ja, UT bilen?" sa jag till kön. "Hur då, menar du", svarade en man, "ska vi lyfta den?". "Nä, men om ni kunde flytta er och bilda en öppning i kön så att jag kan backa ut . . ." "Jamen, självklart", sken han upp, "det fixar vi".

 

Nu är det här med att backa inte riktigt min cup of tea, då jag är tämligen stel i nacken men vad gör man?

Jag kom väl cirka två decimeter åt gången innan nåt barn, eller nån vuxen som jagade barnet, sprang bakom bilen. Till slut stod två vuxna och tre barn och dirigerade hur jag skulle köra.

Tror du att svetten rann?

Men ut kom jag. Till slut.

När jag stannade till vid affären, träffade jag den kinesiska nakenhunden Maud. För första gången kände jag en vilja att byta med henne. Inte liv. Bara klädsel.

 

 

Då - såg jag upp till honom som, inte bara, världens bästa fotbollsspelare, utan dessutom världens sexigaste.

Nu - kissar han i sängen varje natt.

 

Jo, jag har läst det. Han har sådana svåra skador i anklar och ben, efter sin fotbollskarriär, att han inte kan ta sig ur sängen för egen maskin på nätterna. Så han kissar. Där.

Det hade jag aldrig trott.

 

Då - Min syster och hennes kompis, tillika kusin hade, i tonåren, bestämt sig för att ALDRIG gifta sig med någon som hette Andersson!

Nu - gissa vad DE BÅDA heter i efternamn?!

Det hade jag aldrig trott.

 

Då - när min dotter var liten och skulle få sprutor mot olika barnsjukdomar, fick vi möblera om hela väntrum för att få fram henne från de stolar och bord hon gömde sig under, gallskrikande.

Nu - är hon en trygg sjuksköterska.

Det hade jag aldrig trott.

 

Då - var min son inte det minsta intresserad av att skriva och berätta. Inte ville han åka nånstans heller, flygrädd som han var, plus återhållsam i möte med nya människor.

Nu - skriver (och fotograferar) han både i Flugfiske-feber och i Destination Skellefteås hemsida för turister!

Det hade jag aldrig trott.

 

Då - när jag var i tidiga tonåren, hade jag en drömbild av min tillkommande; han skulle vara lång, lite kraftig, ha mörkt hår och mörka mustascher.

Nu - lever jag med min dröm och han är under medellängd, smal med gråsprängt hår och vissa dagar välrakad.

Det hade jag aldrig trott.

 

Nä, det blir faktiskt inte alltid som man inbillar sig att det ska bli och tur är väl det. Om allt vore förutsägbart, skulle överraskningen inte ens finnas som ord. Och ibland är den det bästa som kan hända. Men också tvärtom. Jag undrar om den inte, trots allt, är meningen med livet. När man ser i backspegeln.

 

På söndag avgörs det. Kanske. Det finns trots allt en risk, eller chans, att Sverige kommer att få en regering som måste arbeta över blockgränserna.

Men det tror jag inte.

Och att svenskar röstar på SD.

Det hade jag aldrig trott.

 

Höstsol. Låter inte det som ett namn på ett äldreboende? De äldreboenden i Sverige som nu, efter valet, ska bli så gemytliga och idylliska för både boende och personal. Hur jag vet det?

 

Jamen, det är så enkelt. Alla partier lovar detta så det spelar ingen som helst roll vilka som kommer att sitta i regeringsställning.

Här, i vår kommun, måste det sparas. Hemtjänsten drabbas, naturligtvis. Dubbelbemanning på natten ska dras in och väktare ska ersätta. Vaddå? Tror ni mig inte? Jodå, det är nästan sant.

En del inom hemtjänsten upplever otrygghet när de åker ut ensamma på natten, sägs det från ledningshåll. Men det är inte därför dubbelbemanningen finns! Måste ni verkligen upplysas om det? Den finns därför att skötsel och omsorg om vårdtagaren kräver två personers samarbete och styrka! Men de kostar för mycket och därför kan en lösning vara att hemtjänsten inleder ett samarbete med väktare så att hemtjänstens personal kan känna sig trygg nattetid. Logiskt, va?

 

Alltså, det är sånt här som gör mig så tveksam. Vad menar politikerna med att det ska "satsas" på vård, skola, infrastruktur med mera? Är det naivt och blåögt att tro att en satsning innebär precis det vi gräsrötter tror och hoppas att den ska innebära? Vad hjälper det om vi satsar en massa miljarder på utbyggnad av järnvägen om vi har tåg som inte klarar kyla och snö? Hur mycket bättre får en förvirrad, ibland ledsen, dement människa det om hon eller han får ett litet pentry på sitt rum? Blir elevernas studieresultat mycket bättre om grundskolan förlängs med ett eller två år men klasserna fortfarande är lika stora och lärarna lika stressade?

 

Jag vet inte. Det finns så många olika sätt att räkna ut, anklaga och försvara på. Och kringelikrokvägar att förklara på.

Det enda jag med säkerhet vet, är att jag inte ska rösta på SD. Det har inte bara Jimmie Åkesson förtydligat, utan stora delar av partitoppen har varit generösa nog att visa vad de står för och jobbar mot.

Dumhet brukar avslöja sig själv. Det är smartheten jag är rädd för. Det är där jag inte hänger med. Därtill är jag alldeles för jordnära. En gräsrot, alltså.

 

 

Lite trist är det ju. Mitt favoritband har inga fler spelningar i år. Nu har de flyttat in i boa och får mer tid över för att skriva nya låtar, bland annat. Sångerskan, Vokalisa, har dragit på sig en stämbandsinflammation och det avgjorde saken. Ett par planerade gig fick ställas in men de har lärt sig av Ulf Lundell: En inställd spelning är också en spelning. Faktura lär komma.

 

På den här bilden är inte hela bandet samlat. Det finns en fiolspelare också som går under namnet Gubben i stubben. Han vill ytterst ogärna figurera på bild eller scen.

Det påminner mig om början på 70-talet och när Gemini Five, eller om de hade bytt namn till Tom-Peters då, hade en chaufför som visslade vådligt bra. På deras repertoar fanns en låt med ett visselsolo (vad sjutton hette låten??) men då chauffören var, likt gubben i stubben, en man som inte ville sola sig i berömmelsens strålkastarljus, visslade han i en mikrofon, helt gömd bakom scenen. Nyfikenheten var stor. Vem var han? Varför visade han sig inte?

Men jag visste jag. Tystnadsplikten är inte tidsbegränsad dock, så jag avslöjar inget.

 

Nu var det egentligen höstens intåg jag skulle förfasa mig över. Men den kom ju av sig. Släppte in sommaren igen och inget blev sig likt. Vi blev som tafatta. Upptäckte det fantastiska i att sitta vid stugan och lyssna till lönnens löv som singlade mot marken. Jo, faktiskt, så tyst är det vissa dagar. Lönnlöven väsnas nåt gruvligt på sin färd. Det sprakar och prasslar om dem och det låter som - en hälsning från våren. Om man så vill.

 

Tänk att kunna ha tid och ro till att sitta och se löv som faller. Vilken gåva.

 

Getingarna har varken tid eller ro att stanna upp. De är alldeles för många och alldeles för energiska för min smak. Så verkar de ha fått för sig att jag är någon sorts blomma också. De vill gärna landa på mitt huvud. Jag har försökt tala om för dem att det vankas sirap i en glasburk som det är lätt att ta sig in i men svårt att ta sig ur, speciellt när man fått sirap på fötterna, men de verkar ändå föredra mitt huvud. Ett jädrans otyg det där.

 

Nej, nu ska här jobbas! Jag har en förläggare, en redigerare och en illustratör som väntar. Eller bävar . . .

 

När stora hjärnor är fullt upptagna med att lösa stora världsproblem, kan små hjärnor få arbeta ifred med de mindre problemen.

 

Just nu funderar min hjärna skarpt på varför hockey- och fotbollsspelare spottar som de hade betalt per loska, medan du aldrig ser en tennisspelare göra det. Hur kommer det sig?

Ansträngningarna borde vara jämförbara, svetten likaså. Alltså borde salivproduktionen också vara ungefär densamma, eller hur? Om det vore så enkelt, ja. Nu är det faktiskt så att även de som står vid sidan om planerna, coacher och alla andra, spottar hejvilt. Beror på att de tuggar tuggummi, föreslår du? Nej, det gör jag också ibland men jag sväljer, utan problem. Det måste vara nåt annat.

 

En del män spottar ideligen. En del kvinnor också. Men flest män. Och oftast. Medan andra bara spottar om de råkat få in en fluga i munnen.

Hur började det? Det kan inte ha varit tuggtobaken, det måste ha spottats i århundraden innan dess uppkomst. Eller?

Har det ansetts manligt och "kar´aaktigt" att spotta i stället för att svälja? Är sålunda fotbolls- och hockeyspelare mer manliga än tennisspelare? Observera att jag med fotbollsspelare menar a-l-l-a, oavsett kön.

På den frågan har jag ett svar: Nej.

Och det har jag klurat ut alldeles själv. Genom idogt studerande.

 

Jag tycker det är äckligt med spott. Speciellt på trottoarer. Men även de som gjort det till en föreställning, de som kråmar sig med munnen och kör runt flera varv innen de till slut lägger ut en kraftfull sak med hjälp av tungan. Vill de bli bäst i världen, eller?  Toppa listan, inte Spotifylistan, utan enbart spottlistan. Jag fattar inte.

 

Jag känner till en karl som svärt vartannat ord han säger och spottar efter vart tredje. På ett ungefär. Han kommer aldrig att bli nån läckerbit i mina ögon. Farbror Olle, han sa "tvii" med ojämna mellanrum men det var nog mest för att det skulle låta som att han spottade. Lite tufft, sådär.

 

Men vad vet jag, det hela kanske beror på nåt medicinskt? Man får inte vara snar att döma när man inte har alla fakta. Jag dömer inte, jag anser tvärtom att hockey- och fotbollsspelare är gudomliga, men jag kan inte låta bli att undra varför de beter sig som de gör. Och hur är det med golfspelare? Bowling? Schack? Brottare? (Tjuvspottar de i varandras öron?) Simmare?

 

Ja, du förstår, det är mycket som bryr min hjärna de här dagarna. Och du som möjligen inte vet, bilden föreställer världens bästa tennisspelare, Rafael Nadal. Spelar ingen roll var han befinner sig på rankingen, han är bäst! Och inte spottar han heller. Det skulle han nog aldrig ens drömma om. I så fall i en spottkopp. Om han var riktigt, riktigt tvungen.

 

 

 

När jag var liten fick jag en syster. Inget konstigt med det om det inte varit så att det var en storasyster jag fick! Nu hade jag redan en och plötsligt fick jag två! Ja, så går det till i vår familj. Rätt som det är har man en storasyster och så får man en ännu större.

 

I dag fyller hon år. Om jag kunde skulle jag ge henne det hon helst av allt vill ha; en stor, och då menar jag enorm, bit ljusugnsbröd, utan smör men med stekta skivor bogfläsk på. Och till det en härlig kopp varmt vatten. För det är precis det som det är, silverteet. Världens mest prestigefyllda ord.

 

Nu är det ju så att hon bor i Fallingeberg, i Östergötland, och dit når inte mina armar. Men jag ser när som helst framför mig bilden av Lycka; hon sittande på en bädd av vitmossa på "Mådheden" med en jättemacka i handen och en kopp bredvid sig. Solen skiner och lingonen lyser av glädje. Här och var ståtar Karl Johansvampar men ... stopp! Där tar idyllen slut. Och diskussionen tar vid. Som den alltid gör i hennes närhet. Om 99,9 procent av Sveriges befolkning kallar svamparna för Karl Johan så är det den där 0,1 procenten som står upp och hävdar att de heter nånting annat. Gissa vilken procent hon tillhör?!

 

Att hon håller på Sveriges bästa hockeylag, Skellefteå AIK, är väl inte så konstigt. Inte heller att hon håller på Linköping och Djurgården också, för det gör hennes söner. Men att Färjestad är ett favoritlag, beror enbart på att Uffe Sterner spelade där en gång och han fick hennes hjärta att klappa fortare. Sånt sitter i. För somliga.

 

Säkert tycker hon om både Björklöven och Asplöven också, utan nån som helst anledning, förutom att de är såå vackra. Träden alltså. Vilket är skäl nog att vara supporter till, åtminstone ett av, våra antagonistlag. Försök få henne att ändra på det. Går hon överhuvudtaget att ändra på? Är jorden rund . . .?

 

Hon har barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Men hon har ingen storasyster. Så hon vet inte hur det är att bli kallad lilltjejen när man närmar sig pensionsåldern. Jag vet. Och, va tusan, det kan jag leva med. Så länge jag är en lilltjej, är jag ju tämligen ung. Även om jag har fått många gråa hår. En del av dem är hon skyldig till. Tro mig, det är inte bara småsyskon som kan vara jobbiga. Även storasystrar som sätter andras väl och ve framför sitt eget. Som bryr sig mer om hur andra mår, än hur hon själv mår. Som är helt omöjlig att vinna en diskussion mot. Det går i arv. Pappa. Ima. Alfred. Inte underligt att man är slut.

 

Men Grattis, hörru! Hoppas du får nåt gott i dag, även om det inte blir ljusugnsbröd med bogfläsk. Men vad du än gör - släpp för jesse namn inte in någon annan i köket! Inte ens på din födelsedag, Ing-Marie "Ima" Westerman! Du vet aldrig hur det kan sluta. Och - hur skulle du kunna veta det? ;-)

 

Har du oknytt skorna? Har du oknytt omkring dig i huset? Eller - har du fallit för särskrivning, ok nytt?

 

Jag älskar språk! Och framför allt dialekter. Kolla bara in böjningen på verbet he-dde-tt.

Jag har länge propagerat för att he ska införlivas i det helsvenska språket. Det är ju fullt jämförbart med engelskans put, vilket kan användas i de flesta sammanhang. Tänk, vilken förståelse som skulle födas bland oss människor om vi alla hedde, i stället för den mängd verb som det kan ersätta. "Put your Head on my Shoulder". He ditt huvud på min axel. Så enkelt! I stället för lägg ditt huvud .... Eller sätt ditt huvud ... Alternativt luta ditt huvud på min axel. Tänk på alla stackars nysvenskar.

 

Förståelse har vi ont om. Till och med vi Skelleftebor, när vi ger oss till att prata svenska.

Värdinnan för årets stugbysurströmmingskalas anförtrodde oss, i den sena timman, att de har oknytt i huset! Det har vi också. Speciellt innan vi tar på oss skorna.

Men vi knyter skorna när vi tar på oss dem, vi snörar dem inte. För OM vi tänker snöra våra skor, då kastar vi bort dem, helt sonika.

 

Tillbaka dock till oknyttet. Det visade sig att fler i stugbyn upplevt märkliga saker, så även deras hundar. Spänningen trissades upp och för en del såg nog den kolsvarta vägen hem väldigt lång ut. Själv satt jag och var skuldmedveten, eller brano schillu, som vi säger. Trollbackens innevånare är inte att lita på nattetid. Vilket jag givetvis inte kan erkänna för grannarna, de skulle ju kunna få för sig att jag är lite konstig. Nalta eljest.

 

Last night I put myself to bed. I går kväll hedde jag mä i säng.

Who the Hell has put the Wallet in the Refrigerator? Vem i hällnåransch ha hett börs´n i kyl´n?

 

Förmodligen jag.

 

 

Tog det hus i helvete i Ö-vik när det här huset uppfördes? Man kan bara gissa. Somliga tyckte nog att det var läckert, nyskapande, medan andra säkerligen förfasade sig, "så där ska väl ändå inte ett hus se ut". Kostade en massa pengar gjorde det säkert också.

 

Själv är jag i valet och kvalet. Både gällande huset och det kommande riksdagsvalet. Vad tycker jag egentligen?

 

Jag måste erkänna att jag inte orkar med alla partiledardebatter och utfrågningar. Det är ju ändå bara valfläsk. Löftena kunna ej svikas, de står för evigt kvar . . . Finns det inte nån religiös sång med den texten? Jag vet inte om författaren till den, hade hört talas om politiker och taktik.

De vill nog så väl men de vill mest av allt oväl till sina meningsmotståndare. Tycks det mig.

 

SD får mycket publicitet, vilket jag tycker är bra. Det får mig att inse hur olika vi människor är. Skrämmande olika, ibland. Ändå är det ju just det vi är, människor. Individer. Men det har inte SD fattat. Det är tyvärr inte bara det som de inte har fattat.

De vill spara en himla drös med miljarder på att stoppa invandringen till Sverige och i stället satsa en pytteliten bråkdel av de pengarna på att hjälpa de "så kallade" flyktingarna på plats. Vilken plats? Vilken stad? Vilket land?

Ruiner, bombkratrar och tältläger utan mat och vatten. HUR ska ni hjälpa, SD? Ska ni skicka en del av er "partitopp", utrustade med järnrör och slagord? Eller? Blir äldrevården i Sverige bättre då?

 

Men nu är min skolkompis, Margot Wallström, tillbaka, så nu finns det hopp! För är det nånting som en vanlig Västerbottenstjej, med rötter i skogen, har, så är det förnuft. Har man dessutom, som hon, upplevt verklighetens fula tryne i fattiga och krigshärjade länder, då vet man. Då känner man. Långt inne i hjärtat. Och då kämpar man för människans rätt. Alla. A-l-l-a. Varenda människa är en människa. Tugga i dig det, Åkesson!

 

Oj, nu höll det på att ta hus i helvete. Min dator har kastat ut mig två gånger under tiden jag har skrivit detta. Överhettning. Måste svalka sig.

 

Om jag då försöker se krasst och initierat på valet, så har jag dessa att välja mellan:

Fredrik Reinfeldt - har ledsna ögon. Hundtricket.

Jan Björklund - minns sin skolfröken. Vem gör inte det.

Annie Lööf - vackraste förnamnet. Men . . .

Göran Hägglund - vem?

Stefan Löfvén - varm röst. Sexig om man blundar.

Åsa Romson och Gustav Fridolin - gräsrötter. Övervintrare.

Jonas Sjöstedt - inga vinster (nä, jag har märkt det, har köpt Triss hela sommaren)

 

Som du ser och förstår, så är i valet och kvalet. Minsann.

Men huset i Ö-vik är på nåt sätt läckert. Eller fult. Eller . . .