saltatochkryddat

Nu när jag har blivit vuxen, tar jag äntligen steget fullt ut och blir det jag så länge har drömt om: wild and crazy!

Jag gör som jag vill och det som faller mig in. Eftersom jag inte är den typen som tar ett steg i taget och ser vad som händer, utan forsar fram och får kolla i backspegeln vad det var som hände, så tog jag ett livsavgörande beslut så där tvärt i söndags. Ingen mer leverpastej på frukostmackorna!

 

Jag kunde lika gärna ha bestämt att jag skulle sluta skratta.

 

Första morgonen var jag positiv och la kokt skinka på havreknäckebröden. Med gurka. Det var gott men . . .

 

Andra morgonen låg jag och drog mig länge innan jag steg upp och duschade. För vad hade jag som väntade?

 

Tredje morgonen, då var mannen ledig och hade druckit sitt första morgonkaffe för ett par timmar sedan när han ropade: Ska du inte stiga upp snart?

- Varför? skreksnyftade jag tillbaka. Varför? Säg mig det!

 

Senare den dagen åkte vi och handlade. Leverpastej.

 

Att vara wild and crazy var inte så kul.

 

Nu har jag dessutom slutat umgås med en man som heter Ove, på kvällarna. Jag saknar honom men han kommer att leva kvar i mitt sinnelag gode länge. Och jag kommer definitivt att betrakta katter på ett annorlunda sätt hädanefter. Tidigare trodde jag inte ens att de kunde tänka, än mindre försöka sätta på sig ett bilbälte. Nu har jag fått en annan syn, som sagt. Hela boken är så proppfull med spegelbilder av oss och fördomar som vi har men som kommer på skam på ett sätt som bara en författare med stor kärlek till livet och allt vad det innehåller plus en varm, knasig, bakvänd humor, kan åstadkomma.

 

Nu ska jag återgå till mina deckare igen. Då stör jag åtminstone ingen med frustande, exploderande skratt. I så fall har jag verkligen blivit wild and crazy, på riktigt. Men jag tror nog att jag behåller mitt gamla epitet: child and lazy. - ish.

 

Det går utför med Piteå. Jag var där i går och betraktade förfallet. Servettstaden nummer ett, hade inga snygga servetter alls! Vad hjälper det då med en Walk of Fame på gågatan? Att stadens stor- och stoltheter har fått en blänkande platta med sitt namn på? Mikael Rehnberg. Liza Marklund. Lasse Eriksson. Bland många andra. Vad betyder det när man inte satsar på servetterna?

 

Nu har Skellefteå chansen! Eftersom Piteborna åker hit för att shoppa och vi åker dit i samma ärende, har vi nu chansen till ett stort försprång. Om köpmännen och turistbranschen i Skellefteå är snabba, kan vi ta hem storvinsten. Ut och sök! Fort! Snygga, annorlunda, designade, färgmatchande servetter. Det lockar, jag vet. För om det är så att mannen hittar ett par jättesnygga Björn Borgskor på rea medan man själv går bet, då kommer servetterna in i bilden. Som ett vackert tröstpris. För nånting skall shoppas.

 

Det går utför med Färjestad också. Att ta stryk mot ett magsjukedrabbat SAIK med 0-1, det är riktigt dåligt av ett "formstarkt lag". I fjol tog SAIK SM-silver med cryptosporidiumbacillusker i magarna. Vilka kämpar! Jag vet, för jag hade en drabbad i min närhet och jag lovar att han inte ens skulle ha orkat ta på sig axelskydden inför en match. Han var inte formstark.

Dessutom ringde en Karlstadbo till mig häromdagen och pratade om "vårt lag". Skellefteå AIK, alltså. Nejdå, han är inte en utflyttad men av födsel och ohejdad vana äkta Skelleftebo, han är en genuin värmlänning med hjärtat på rätta stället. I Skellefteå alltså. Jag förstår honom.

 

Det går utför med mig också. Jag har kommit på mig själv med att förespråka en särskrivning.

Okej, så här är det: Om du är välkänd hos mig, då tycker jag bra om dig. Men om du är ökänd, då är du inte mycket att ha i mina ögon. Och är du okänd, ja, då vet jag ju inte ens om dig.

Så gott som varje dag kan man läsa i tidningarna, när en brottsling har gripits av ordningsmakten, "personen är välkänd hos polisen" ....

- Nej men, är det du? Så kul. Vad trevligt vi ska ha i häktet.

 

Förstås inte. Men skulle man inte kunna föreslå en särskrivning där? Att vara väl känd är ju inte detsamma som att vara välkänd, eller hur? När man är väl känd då är man rätt allmänt känd. Men är man välkänd då är man känd på ett bra sätt.

 

Okej, jag ska inte surra mer nu. Bara en sak till, jag vet inte om affären som annonserade "Nu har vi slut rea" förstod varför det inte kom någon anstormning av kunder. Men jag hoppas att någon talade om för dem vad resultatet kan bli av en sär skrivning.

Jag fick en bok av en kvinna som heter Eva och en man som heter Ove. Det heter boken också, förutom en kvinna som heter Eva.

I flera veckor har jag snöat in på deckare men nu var det dags att lägga trivseltimmarna på något annat och då jag har hört mycket talas om En man som heter Ove, blev jag själaglad när jag fick den och skyndade mig att lösa mysteriet i Ninni Schulmans senaste deckare. Det var som jag trodde . . . Haha, jag skojar bara, jag löser aldrig mysterier förrän tidigast på sista sidan. Ibland krävs genomläsning av efterorden och författarens tack också innan lösningen på dramat har landat hos mig på riktigt.

 

Nu kan jag inte hjälpa att jag ligger och skrattar högt på kvällarna. Jag vet att det stör min sängkompis, som är mitt inne i ett oerhört dramatisk skede i sin bok men vad gör man när skrattet överrumplar en? Det bara kommer, utan föregående planering. Handlingen är så knäpp, så brutal, så fantastiskt skriven. Ta bara den nästan ihjälfrusna katten som en kraftigt överviktig kille värmer mot sin bara hud, precis som om han har för avsikt att göra en gigantisk kattvårrulle. Det är fult, det är grymt men det är Ove. Inte Ove som jag fick boken av, han är nog den absoluta motsatsen till romanfiguren, utan den bittre, argsinte, människofientlige Ove som får mig att brista ut i bubblande skratt. Helt oförhappandes. Och störande intrigen hos sänggrannen.

 

Jag fick fler böcker. Och presentkort på böcker. Lycka. Ren och skär lycka. Men ingen lycka är större än att få ha kärlek och vänskap runtikring sig.

 

I dag gjorde mannen och jag en god gärning. Äldsta barnbarnet skulle följa en kompis hem efter skolan och hade hoppats att modern skulle komma med hans Ipad men modern ligger sjuk i influensa. Då lovade vi henne att leverera Ipaden till honom efter skolans slut. "Å, då lovar jag att du får se en lycklig kille, som säkert ger dig tusen pussar", sa hon men jag tyckte nog att han såg mer frågande än lycklig ut när jag mötte dem längs skolvägen. "Hej mormor" sa han, "men vet inte du att jag ska följa han hem?". "Jodå", sa jag "men var det inte här det var beställt en Ipad?".

Han sprack upp i ett gigantiskt leende: "Hon fixa´ det! Mamma gjorde det", jublade han. Okej, låt mamma få äran men hur var det med pussarna? Jag förstod att det inte skulle bli nåt pusskalas inför kompisen så jag sa inget men han hade själv senare sagt till sin mamma i telefon: "Jag ska ge mormor pussar för det där men hon får vänta. Hon får lära sig tålamod. Tååålamod".

 

På något sådant kan jag vänta. Men ta bara inte efter din morfar, Gidde, han som alltid gör om ordspråk till sina egna, typ : Den som väntar på nåt gott, kan gott vänta.

 

Sån är inte Ove. Han ser till att få saker gjorda. Eller?.......

Det är förbaskat jobbigt att vara ensam om att ha lördag när det är fredag!

 

Min hjärna har helt ställt in sig på att det är lördag i dag, hemmamatch och allt. Grannen kom och sa att hon skulle ut på stan och köpa sig en dator i dag. Men då får du skynda dig, affärerna stänger snart, sa jag och den 80-plussiga damen såg på mig som om jag vore dement. När jag såg hennes blick, vreds hjärnvindlingarna tillbaka för ett ögonblick och jag insåg att hon hade fredag. Liksom de flesta andra.

 

- Nu har jag funderat i tio års tid, sa hon, grannfrun, men nu har jag bestämt mig! Jag ska ha en sån där skärm som jag kan lägga patiens på och läsa tidningen på. Min son kommer och ska hjälpa mig komma igång men sen ska jag klara mig själv.

- Så om jag får nåt problem med min dator, kan jag komma in till dig då och få hjälp? log jag.

- Men självklart, sa hon bestämt, jag kommer att fixa allt!

 

Hon är för härlig. Fyller åttioett snart. Bor i en femrummare. Lite lyxigt, kan man tycka men hon förklarar det med att "jag behöver alla garderober som finns här för jag har så många jackor". Visserligen har hon börjat se sig om efter en mindre lägenhet men det har hon å andra sidan gjort i tolv år nu så jag tror inte att det brådskar. Hon är en mysfaktor. Såna vill man ha kvar.

 

Det blir inget fredagsmys i kväll eftersom det är lördag. Mannen jobbar så jag måste klara matchen mot Luleå på egen hand. Inte får jag sms-a till syrran heller eftersom hon har tjejmiddag. Vi brukar skicka små taktiska tips till varann om exempelvis spelarbyte i kedjorna, recension av domare, detaljer som ingen annan har sett och en och annan liten behändig svordom. Sist tog hon i rätt så skapligt med kraftuttryck men råkade skicka messet fel. I stället för till mig, som skulle ha haft full förståelse, fick hennes son ta emot hårda ord från sin mor. Det är han inte van vid.

 

Nu måste jag erkänna en sak; Volvo har påverkat mig! Inte så att jag tänker föreslå ett bilbyte, utan det är deras reklam som har fångat mig totalt. Inte bilen, inte budskapet, inte den vackra naturen. Allt sånt skiter jag i. Men låten! Låten, mina damer och herrar; Strövtåg i hembygden med Mando Diao. Text av Gustaf Fröding. Sååå bra. Jag blir lycklig. En helt vanlig lördag.

 

Nej, visst nej, det är ju inte en helt vanlig lördag. Oscar Möller gör ju come back! Jiippppiiiii!!!!!!

 

Så inföll den då. Kramens dag. Och precis på den dagen passade jag på att byta siffra.

Normalt tycker jag illa om att byta siffra, försöker glömma och förtränga. I år gjorde jag verkligen tvärt om. Basunerade ut att jag önskade mig en husbil, en miljon och en åkgräsklippare. Men allra, allra helst en kram.

 

Jag fick tre husbilar och etthundratjugo kramar!

 

Hoppet om miljonen och åkgräsklipparen finns kvar i form av Trissvinst. Men den bästa gåvan är ändå att få bli äldre och att få dela det med så många, underbara människor.

 

Min "kökspersonal" kom före alla andra, knöt på sig förkläden och tog kommandot över köksregionen. Inte hade jag varken bett eller frågat, de bara tog ledigt från sina jobb för att diska. Sa dom. Men de gjorde en massa annat också. En film, bland annat, som fördärvade min omsorgsfullt lagda ögonmakeup. Rut-Åsa och Rut-Annika, från vilken planet kommer ni egentligen?

 

Från klockan elva strömmade folk in och ut, kramades, sjöng och överväldigade mig hela tiden. H-e-l-a tiden. Men vid 14-snåret kom hedersgästerna. Harriet och hennes toyboy Rune. Hon fyller 87 i mars medan han är 86 ända till september. När de kommer, kommer skratt, bus och värme. Jag blir så fantastiskt glad över att få räknas in i deras "familj" men å andra sidan, en mer eller mindre vad spelar det för roll när man har fem barn, fjorton barnbarn och snart sjutton barnbarnsbarn. Ändå får de mig att känna mig speciell.

 

Runes enda handikapp är att han hör lite dåligt. "Speciellt ordet diska", säger han. Den ende i världshistorien som har diskbråck i örat. Antar vi. Att man sen kan höra fel mellan sexti och sexi vid skålande, det är absolut förlåtligt. För att inte säga härligt.

 

Mitt hem fylldes med vänner, blommor, vackra saker och flaskor, med sång, böcker och skriftliga löften om kommande roligheter. Min egen familj var där. Så älskad. Så min. Men jag måste nog erkänna, att den klurigaste och mest udda presenten kom dagen efter. En flaska med ett presentkort inuti! Jaha, och hur får man ut det då? Jo, med en händig man och hans verktygslåda, kunde papperet lirkas ut efter en lång, svettig stund. Och vad stod då på detsamma? Jo: "Detta presentkort gäller för ett vedlass att hämtas under 2013". Helt perfekt! Nu längtar jag till stugan, till öppna spisen och knastret från elden. Sommaren är räddad!

 

När klockan visade 22.00, var lägenheten tom på folk men full med känslor som däckade mig fullständigt. Jag kände att jag behövde ett avsnitt med "Hyacint" för att komma ner på jorden. Sen somnade jag. Precis strax innan mitt huvud nådde kudden.

Och hela natten drömde jag att jag tjuvkopplade bilar. Sån är jag. Ingen skillnad alls fastän jag har bytt siffra.

 

Pratade med min barndomsbästis Ywe i går. Eftersom vi har ett förflutet inom musikbranschen, föll det sig naturligt att vi diskuterade dagens musik. Vi kom fram till att texterna, som var så viktiga förr, är utan betydelse i dag. För oss alltså. Vi går igång på musiken. Slingorna.

 

Annat var det förr. När vi var i 13-årsåldern och komponerade hit efter hit. Eller, ja, en hit. Den hette "Hello summerboy" och den sitter som fastgjuten hos oss båda än i dag. Både text och musik. Trots att den inte spelats så ofta på radio.

 

Egentligen har den inte spelats alls. Inte ens spelats in. Men vi promotade den hårt. Den sommaren som låten kom till, åkte vi Sverige runt på campingsemester med mina föräldrar. Vart vi än kom, var vi än slog upp vårt tält, passade vi på att sätta upp reklamlappar med "The Fairplayers med megahiten Hello Summerboy", företrädesvis på utedassen. Ingen bild, inga telefonnummer, bara en bit randat papper (mammas resedagbok blev tunn det året) men vi var nöjda. Kände oss som kändisar.

 

Vi hade ett djup i texten, som inte finns i dag. Inte vad vi kan uppfatta i alla fall. Vad sägs om "Hello summerboy, my darlingtoy, do you miss me, the time when you kissed me" .... Imponerande va?

 

Ywe berättade att hon har två absoluta humörhöjare i dag, som hon älskar att lyssna på och gnola på. Hennes dotter påpekade snällt att den text som Ywe sjöng, faktiskt hyllade knarket rätt öppet. Ojdå.

 

För några år sedan, hade jag också en topptoppfavorit. Jag spelade den högt och sjöng med allt vad jag orkade. Tills min dotter råkade komma och ertappa mig.

- Mamma! En dam i din ålder ska inte gilla den där, än mindre sjunga den, sa hon bestämt men med skrattet lurande i ögonen.

- Vad då, varför det "I´m gonna give you a lick with my racertongue", sjöng jag och insåg precis då, i det ögonblicket, varför jag inte skulle det.

Jag tror att jag rodnade.

 

Numera sjunger jag mina favvolåtar med Lundellstuk, det vill säga jag mumlar fram obegripliga ord i takt med musiken. Det funkar.

 

En del texter fastnar dock fortfarande. Av längtan till dig. You´ll never walk alone. Sådana som betyder nåt. För mig.

 

Men min dotters och mågs bröllopslåt, den kör jag "badibidibidibidabidididbba I´m yours dadiddidabidibbi .....". Visst är den bra?

 

En av tidernas allra bästa låtar, är numera utan både titel och text i min värld men fruktansvärt bra är den. Cocain.

I går, när jag satt i bilen, överraskade bilradion mig med att låta "Mjölnarens Irene" fylla utrymmet. Någon hade bevisligen fipplat med kanalerna. Denna någon är oftast jag.

 

Den här gången tror jag att det var någon annan. Någon som heter Helge och som bor i himlen. Min farbror. Inte en vanlig sån där farbrorSven-farbror, utan min fars bror. Han hade en favoritlåt och det var, som du säkert förstår, Mjölnarens Irene. Nu var det så med Helge att han lätt kunde bestämma sig för en favoritlåt, utan att ens ha hört den. Jag kanske måste förklara.

 

Om jag kom in i ett rum, fullt med människor, och kände mig obekväm till tusen, behövde jag bara söka med blicken tills den mötte en plirig dito, som "sa": Jag är här. Du kan känna dig lugn. Här är en som tycker om dig.

 

Och jag blev lugn.

 

Vi sökte gärna varandras sällskap, mycket tack vare en knäpp sorts humor, som vi båda gillade skarpt. När Helge skrattade tyst in i sin kupade hand, skrattade jag desto högre rakt ut i luften. Han hade sina idéer, min farbror. Som att jag, Mådsan, gjorde världens godaste köttsoppa med klimp. Då hade jag inte ens börjat göra köttsoppa på egen hand. Det tog han inte hänsyn till. Att han påstod att jag gjorde "med klimp" var en sorts kärleksförklaring. Bakgrunden till det var att han inte kunde förstå varför moderna människor hade uteslutit klimpen i köttsoppan nu för tiden. "Men inte Mådsan", sa han, "hon gör världens godaste köttsoppa MED klimp".

Förstår du? Det finns olika sätt att tala om för någon att man tycker om henne eller honom.

 

Att hans favoritlåt blev just Mjölnarens Irene, kunde ha många förklaringar, vilka han aldrig avslöjade. Det bara var så. Men jösses, så han tjatade. Beatles? Skräp! Ingenting mot Mjölnarens Irene. Den låten hittade sina vägar fram i de mest skiftande samtalsämnen. Farbror och faster hade varit till Skottland. Det var en hemsk resa! Allt var fel, vädret, språket, maten, för att inte tala om säckpiporna. Nä, tacka visste han - just det, Mjölnarens Irene.

 

Jag saknar honom. Jag saknar den generationen. Jag saknar att någon, exempelvis en annan farbror, alltid möter min kusin Kerstin med orden: Kerstin Dellert äter inte potatissallad hellert.

Visst skulle jag kunna fylla en hel rad med frågetecken efter det men varför försöka få en förklaring på något som det, högst troligast, inte finns någon förklaring på. Det bara var så. Den farbrodern hade den egenheten att göra om allas namn till något annat. Logiskt eller ej men vem brydde sig. Det var hans grej, lika naturligt som att gå och andas.

 

När jag satt där i bilen, i går, insåg jag att jag aldrig mer kommer att vara omtyckt på exakt det sätt som Helge tyckte om mig. "Hör du, Mådsan, du far ingenstans utan att fråga mig först". Inte strängt. Bara goknäppt.

 

Två dagar innan min kompis och jag skulle åka till Kreta, fick Helge en stor hjärnblödning. Jag kunde inte åka utan att ha frågat honom om lov, även om han var okontaktbar, så jag besökte honom på sjukhuset och bad om hans godkännande. Även om han varken kunde prata eller röra sig, hörde jag tydligt ett lågmält frustande och såg hur han kupade handen för munnen. Vi var överens.

 

Jag träffade honom aldrig mer. Men när jag gör köttsoppa, är han där. Liksom klimpen. Och, helt oväntat, fanns han i bilen i går. Så går det till när människor aldrig försvinner på riktigt. Kärleken övervinner allt.

Om det inte vore så urbota dumt och slutat så katastrofalt, hade jag skrattat. Bara tanken på att stjäla ett tåg ligger ju inom fictiongenren, inte i en 20-årig städerskas tankevärld. Borde inte.

 

Om jag inte hade tyckt så synd om honom för att han måste göra det han gör, hade jag skrattat. Hans far har dyslexi, men han själv, prins Carl Philip, ligger väl mer nära dyskalkyli? Det är inget att skratta åt. Men nog lät det lustigt när han lyckades klämma in flera fel i motiveringen till Jerringpriset. För mig blev det helt obegripligt men så lider jag av dysmonarki också.

 

Om det inte vore så att Rolf Lassgård inte ser sig själv "som en våt dröm", hade vi nog aldrig haft samma uppfattning, han och jag.

 

Om inte januari var en så förbålt dyr månad, skulle jag ha beställt nya pocketböcker från Bokus i denna dag. Men nu ska Skellefteå Kraft, Norran, Radiotjänst, Länsförsäkringar, hyresvärdarna, Sappa, All-Tele och massor av andra ha sin beskärda del av vår kaka. Jag säger som en före detta arbetskompis pappa sa, när han fick räkningar med posten: "penningtiggeri, penningtiggeri".

 

Att ha elförsörjning i ett fritidshus, det kostar skjortan. Enbart summan för de fasta kostnaderna kan vissa kvartal vara högre på den fakturan, än vad den totala summan för lägenheten utgör. Alltså kvartal när vi i princip aldrig är i stugan. Det är knäppt. Men nu har jag kommit på en lösning - tror jag. Vi ska installera ett vindkraftverk i sovrummet!

 

Det sägs, av många, att jag, när jag sover, håller andan i flera sekunder och sen blåser ut luften i en hiskelig fart. Okej, jag vet, jag har själv vaknat av vindbyarna ibland. Min svåger påstår till och med att det finns en tunnelbanestation i Stockholm, som fått sitt namn efter mig: Blåsut. Men det är elakt förtal. Dock -  att ta tillvara denna naturresurs, borde resultera i en billig energiförbrukning. Om jag nu inte störs av suset från vindkraftverket så till den grad att jag inte kan sova. Alltid dessa om.

 

Om inte Peter Foppa Forsberg hade varit fullblods-Modoit, hade jag slutit honom till mitt hjärta på heltid. Han är så himla mysig och naturlig, den killen. Han var outstanding som prisutdelare på Idrottsgalan i går, denne "blyge norrlänning" som han själv sa. Om han nu inte bara spelar. Om han nu inte förställer sig. Om han nu inte i själva verket är en dryg, osympatisk, sur gubbtyp. Om jag bara visste. Vågar inte riktigt tro. Alltid kryper detta OM fram från ingenstans och ställer till det i mina tankar. Kan man kalla mig omtänksam? Eller?

 

 

 

 

 

Jodie Foster är lesbisk!! Helena Ekholm är gravid!!

Men herregud, Aftonbladet och Expressen, kom med en nyhet någon gång!

 

Det här med kändisar är intressant på många sätt. De blir liksom mer än en människa. Vars och ens egendom samtidigt som vi vanliga knappt vågar närma oss stjärnorna. Vi beundrar och föraktar med samma glöd. Men om jag någon gång har känt förakt för den folkliga, sitta-i-knät, svettiga Lill-Babs, har det nu gått över i beundran för människan Barbro Svensson.

 

Jodå, jag ser, med stort nöje, Stjärnorna på slottet på TV. Jag älskar när mina förutfattade meningar kommer på skam. Som Lill-Babs till exempel. Den där flåshurtiga, flirtiga, ryckiga sångerskan som levde mer på sin personlighet än sin sångförmåga. Hon var ju bara för mycket. Tyckte jag tidigare. Nu har jag sett bitar av privatpersonen och henne tycker jag om. Kanske är det en och samma?

 

Lill-Babs fyller 75 år i år. Hon är jättesöt, klär sig varken ungdomligt eller tantigt, utan i en stil som passar henne, har håret i ett rufs, som hon är klädd i. Hon har rynkor kring ögon och mun men glittret i ögonen och skrattet från munnen är en ung själs. Tårarna är en erfaren kvinnas, som har haft ett mångfasetterat liv. Tårar av sorg, rörelse, minnen och glädje. Hon är inte längre en tuff brud i lyxförpackning men en avundsvärt välbevarad tjej i - möjligen - en och annan ansiktsinpackning.

 

En annan häftig donna är 94-åringen som blev bjuden på nyårsfest hos "några ungdomar i 75-80-årsåldern" och som tyckte det var lite trist att de inte orkade festa längre än till klockan ett. På natten. Hon är dock ingen kändis, bara en vanlig, ovanlig människa.

 

Det här med ålder tycker jag att vi ska avskaffa. Man blir så lätt deprimerad och ångestfylld när man tänker på det som har passerat och det som är kvar, även om nu ingen direkt vet hur mycket som är kvar. Jag har väl tidigare nämnt min granne, Axel, som, när han var dryga åttio, satt och filosoferade och sa "man vait ju aller, man kanske bara ha kvar en tei-femtarn år deill". Han var en skön snubbe.

 

Det slog mig häromdagen att lillgrodan, den första bäbis jag höll i  min famn, den fem veckor för tidigt födda, pyttelilla varelsen till systerdotter, hon fyller fyrtio i år. Det kan ju inte vara möjligt. Hon är ju fortfarande minst i familjen. Åtminstone i sin egen, där båda barnen har växt henne över huvudet.

 

Okej, hon får fylla fyrtio men där går gränsen! Sedan slutar vi räkna. Vi arbetar så länge vi vill eller orkar, vaddå vi är ju myndiga och får bestämma själva, eller hur? Det kanske blir kaos i samhällsekonomin men om vi röstar fram Robin Hood som ekonomiansvarig, löser det sig nog efter ett tag. När han tar i med hårdhandskarna är det många saftiga riksdagspensioner och företagsbonusar som ryker, var så säker. Men då kanske vi får människor som brinner för och är ärliga i sitt engagemang i stället för att se pengarna som den stora drivkraften. Då kanske vi får politiker som bryr sig om medmänniskor i alla läger.

När Robin Hood och Lill-Babs kommer till makten.

I går blev jag bjuden på kaffe utan att jag visste om det!

 

Gideon, nio år, var hemma från skolan med nysningar som fick gardinerna att fladdra. Mamma jobbade och pappa skulle till läkaren på förmiddagen. Jag skulle också till en läkarmottagning för provtagning på morgonen men lovade att jag skulle åka till barnbarnet efter det. Det rädda, ensamma, gråtande, sjuka barnbarnet . . .

 

"Jaså, är det du", sa han när jag öppnade dörren och han samtidigt lyfte blicken från sin I-pad en tiondels sekund. Han satt bekvämt tillbakalutad i soffan med TV-n igång som visade nåt robotaktigt drama i tecknad version och, som sagt, med "paddan" i knät. Han såg inte direkt övergiven ut. Ej heller ledsen.

 

Eftersom han är tämligen svårkommunicerad när han lever sig in i något spännande, valde jag att bara helt sonika lägga mig i soffan och njuta av anblicken av ett barnbarn som är mitt! Men då jag också hade stigit upp kvart över sex i går morse, gick den njutningen obemärkt över till en nästan lika njutbar sömn. En pålitlig barnvakt må jag säga.

 

När jag vaknade, efter säkert en timme, satt Gidde fortfarande som fastklistrad och följde både TV-programmet och sitt pågående spel. "Oj då", sa jag, "jag somnade visst". Det uppmärksammade han, unikt nog, och sa "jo, mormor, det hördes" med efterföljande ljudillustrationer. Så log han och sen hade min sekund i rampljuset dragit förbi.

 

Jag har faktiskt både tillåtelse och frihet att fixa och dona i deras kök så jag insåg att en kopp kaffe nog skulle sitta präktigt bra. För att känna att jag även pysslade om den sjuke, gjorde jag glöhöpper (på svenska: glödhoppor). Dessa små, runda, stekta, av sockerkakssmet gjorda godsakerna fick faktiskt Gidde att lämna soffan och komma - tomhänt! - till köket.

Långt innan mitt kaffe hade puttrat klart, hade han slukat tio-tolv glöhöppor och vispat ut ett glas saft över bordet. Vi skrattade åt eländet men innan jag hade torkat upp all vätska, var han försvunnen igen. Där satt jag med min kaffekopp och två kvarvarande glöhöppor.

 

När pappan kom hem berättade han att Gideon tidigare, när han fick veta att mormor skulle komma och vara med honom på förmiddagen, hade sagt: "Då ska jag bjuda henne på kaffe".

 

Pappan, som har en ganska kraftig röst när han vill, sa sin sons namn tre gånger innan han fick kontakt, för nu hände det saker både i TV-n och i spelet, frågade då "Hur är det, har du bjudit mormor på kaffe?"

"Jepp", svarade nioåringen. Helt sanningsenligt. I hans värld.

 

Det är det godaste kaffe jag nånsin har blivit bjuden på.

Jag säger bara ecklesiastikminister. Inte för att det finns någon sådan, utan bara för att jag minns att det har funnits och att det var läckert att säga.

 

När jag var barn, var jag bekant med Sveriges ministrar. Nu, när jag börjar bli vuxen, kan jag bara namnen på en bråkdel av dem. Det kan finnas många anledningar till varför det är så, men jag tror att det kan ha att göra med att vi bara hade en enda kanal på TV-n när jag var liten så nöjesutbudet var starkt begränsat. Plus att antalet ministrar har ökat rejält.

 

Jag kände Gunnar Lange, han som sa saker jag inte begrep men han sa dem genom en mun som var, ja, jag vill väl inte säga gigantisk men om han hade använt läppglans, hade det gått åt litervis. Handelsminister var han och det innebar att han var satt att hjälpa moster Ingrid, som hade lanthandel.

En statsminister var en som satt nedsjunken i en fåtölj hos Hyland, lyfte på glasögonen var och varannan minut, pratade konstigt och berättade roliga historier som han själv fnissade åt. Det var en mysgubbe. Det var alltså innan Palme blev statsminister.

Gunnar Sträng var jag lite rädd för. Kanske som en följd av hans efternamn, kombinerat med en bister uppsyn. Men klok var han, det sa pappa och morbror John.

 

Nu, när jag har en massa kanaler att välja bland, har jag tappat kontakten med ministrarna. De bor inte i mitt vardagsrum längre, som de gjorde förr. De heter inte heller längre som förr. Deras namn inger ingen respekt. Det är mer som en naturskildring. Om jag fick bestämma, skulle psalmen "Vår gud är oss en väldig Borg" plockas bort. Den känns som ren och skär indoktrinering.

 

Talesättet "Mitt hem är min Borg", skulle jag aldrig heller brodera på en bonad. Nu broderar jag ju inte någonting alls så den risken är obefintlig.

När Ask och Ek fäller sina Lööf, kan vi säga att "vi har just ingen sommar Hatt". Däremot misstänker jag att en Hatt kan komma att fälla Lööf.

 

Skogsägarna i de norrländska kustlänen tycker att renarna förstör deras marker och vill stoppa dem från att vistas där men då säger samerna: Nej, allt du ser är Reinfeldt!

 

Vad jag egentligen är ute efter att få säga, är att min respekt för politiker och andra makthavare har sjunkit betydligt sedan jag var barn. Så gott som dagliga rapporter om förehavanden gällande maktens människor som visar på en nollrespekt för vanliga människor, gör att min tro på det genuina i det som kallas ärlighet och sanning numera är minimal.

 

Jag vänder mig till mina barnbarn när jag vill ha ett ärligt svar. Även om de svaren ibland tenderar att vara brutalt ärliga . . .

Vilken stjärnsmäll vi åkte på i går. Vi är alltså lika med Skellefteå AIK. Det blir inte "dom" bara för en brakförlust, sån är inte jag.

 

Värre är det för Rögle som går som tåget, det vill säga inte alls. Eller Timrå, som mest liknar centerpartiet; skjuter över målet hela tiden och sjunker mer och mer siffermässigt.

 

På tal om tåg så har ju SJ beslutat att ställa in Norrlandstågen hela januari och februari. De tål inte kyla nämligen, tågstackarna. Tillverkade i Sydeuropa som dom är. Mannen såg ett TV-program om Sibirien en dag. Där går tågen i 40-50-gradig kyla, dag ut och dag in. Ääää, hallå SJ, vi kanske är närmare sibiriska väderleksförhållanden än de italienska? Men de tågen kanske inte är lika flashiga och bekväma? Hellre strömlinjeformade och moderna som står, än robusta och obekväma som går. SJ.s nya slogan?

 

Resenärerna får åka med ersättningsbussar i stället. Till varmare trakter, där sommartågen börjar fungera. Men jisses om det börjar snöa - och töa - även där. Då är det kört igen. Och då står bussarna också. Folk som då måste ta sig fram till sitt resmål, behöver inte känna sig strandsatta. Det finns ännu några hästar med vagn kvar i landet. De är säkra transportmedel, lite vatten och havre bara och broddar på skorna så skjutsar de dig vart du vill och en vecka-tio dagar efter beräknat datum kommer du fram. Men inte levande. Du har inte lärt dig att klä dig som de gjorde när hästskjutsar var det allmänna färdmedlet. Vadmal och fårskinn. Och OM du, mot all förmodan, skulle få tag på och sätta på dig en dylik utstyrsel, skulle du antagligen både nysa och klia dig till döds.

 

På nåt sätt tror jag att vi har kommit i otakt.

 

Som SAIK gjorde mot Linköping i går. SAIK bjöd upp och LHC tackade ja till dansen. Sen var de ofina nog att dansa samba fastän SAIK drog en vals. Nästa match måste våra killar lyssna till musiken inom sig, innan de bestämmer vilken takt som ska gälla. Men det är ju Timrå som står på "tur", Crippe, Jonte och Hagos, laget som i match efter match blir utan mål, så Skellefteå AIK, let´s do some rock´n´roll!

Det finns många experter här i världen. Välutbildade, välbetalda, väl ansedda.

Jag är också expert inom mitt område men jag jobbar helt ideellt. Ingen kan komma och säga att jag har fel eller överbevisa mig. Inte som de andra experterna som motsäger varann var och varannan dag. Eller samma dag. Som Boork och Wikegård.

 

 Mitt område är leenden. Och mitt forskningsunderlag är känslor.

 En människas leende avgör om hon eller han är en människa för mig. Jodå, så är det.

 

Jag kan bli helt förälskad i ett leende medan jag kan förhålla mig på ett strikt vänskapligt plan till den fysiska person som har det leendet på sina läppar. Dock får jag ett behov av att se just det leendet ofta för att må gott.

I tonåren hade jag en pojkvän som, turligt nog, inte var någon gladiolus direkt. Det passade bra för han hade inget lockande leende. När han log, drogs mungiporna nedåt. Inte särskilt smittande. Så jag försökte vara tråkig för det mesta. Men jag varken kunde eller ville vara det när hans – och min – kompis var i närheten. Han hade det mest gudomliga leendet av alla. Jag tror att det är han som har satt mallen. Ibland kan jag se någon på TV som ler som han och då är jag fast! Tyvärr är det bara minnet av hans leende jag har kvar men det sitter fastpräntat på min näthinna.

 

”Nej, den där får inte vinna”, kan jag säga när en italienare kommer nerför backen på bästa tid.

”Varför inte då”, frågar mannen, ”du har väl inget emot italienare?”

”Det är inte det, han har bara fel leende” säger jag utan att skämmas.

 

Om, exempelvis, Cristiano Ronaldo ler med sina bländvita, jämna tänder så är jag glad för hans skull att han har nåt att le för men inte rör det mitt hjärta ett dugg. När Jens Byggmark ler sitt sneda leende, då blir jag lite kär. Bonde-Klas leende gör mig varm om hjärtat och framkallar moderskänslor. Anna Haag och hennes sambo Emil Jönsson måste ju vara varje tandreglerares mardröm – men vilka leenden! Gusis, vad jag tycker om dem. I vanliga fall har jag svårt för vissa typer av människor, typ stöddiga, men när till exempel en sån som Zlatan ler sitt stora leende och det dessutom glittrar i hans ögon, då är jag beredd att förlåta allt. Inte Lassgård.

 

Ett smajl behöver inte vara "perfekt" för att tilltala mig. Jag säger bara Oscar Möller. Han har nog världens charmigaste gluggleende. Eller mästarnas mästare, Jonte Hedström! Jag bara faller som en sten när hans mungipor stannar vid öronen, som i hans fall tjänar som farthinder. Inga bländvita, superjämna tänder där inte. Om ens några. Men jag är såld.

 

Nu kommer jag till det knepiga. Mannen snusar. Naturligtvis vill jag att han ska sluta med det, eftersom det är farligt för hälsan – MEN – när han har en snus under läppen, ler och tittar på mig då är han bara så OJ!!! Kan jag tänka mig att vara utan den synen? Kan jag be honom prova att lägga en bomullstuss under läppen och se om det ger samma effekt? Äsch, förresten, sådana är ju smaklösa. I dubbel bemärkelse. Jag kanske kan tipsa honom om att göra som min son gjorde när han slutade snusa; han stoppade in lösviktste under läppen i stället. Och jag älskar ju te!

 

Jag skulle kunna göra en expertlista med namn på folk som har attraktiva leenden och på sådana som inte har det. Men jag är rädd för att människor, av rädsla för att komma på fel lista, skulle sluta le mot mig och då skulle jag missa massor med smittande, glada, fina, goa, sexiga, härliga, sensuella, busiga, spontana leenden. Det är inte när du ler mot dig själv i spegeln som du ser ditt rätta leende. Det är när du ler mot mig. Som jag ser det.

Det står flyttlådor överallt i lägenheten. Men flest i vardagsrummet, där TV-n finns. Jag slog nämligen en massa flugor i en (?) smäll i går. Packade ner tomtar, stakar, glitter, tomtar igen och allt annat som hör julen till, samtidigt som jag försökte följa all spännande idrott som visades på TV. Det var inte lätt och slut blev jag av allt flängande.

 

Nu är bara julgranen med ryggskott kvar. Den får mannen ta hand om när han kommer hem från jobbet. Nu, när jag ser granen avklädd in på bara stammen, förutom ljusen förstås, ser jag hur konstigt ljusen är placerade. Vem har satt dit dem? Det märkliga är inte bara valet av placering utan att de dessutom sitter snett, precis som om det blåser storm ute i granskogen. Konstigt.

 

Jag är glad över att julen är förbi. Nu stundar det ljusare tider och en massa trevlig idrott. Mellan TV-sändningarna kan jag roa mig med att titta ut genom köksfönstret och konstatera hur årets modetrend ser ut. Det är randigt, stickat, lapptäckesvariant, vitt med färginslag, ja, egentligen kan de se ut hur som helst, huvudsaken är att de syns. Och att de inte är en i mängden. Du förstår väl att jag pratar om hundar?

 

Vi måste bo i ett av stans mest hundtäta kvarter. När jag än ser ut genom något av fönstren, är det alltid någon matte eller husse som går förbi med sin älskling i koppel. Och nu verkar det som att ingen hund med självaktning går ut utan att ha väst på sig. En del har skor också men då går de så konstigt, nästan som när jag har högklackat, att jag tror att de helst skulle slippa. Alla raser, utom de gigantiskt stora med päls som skulle räcka till att värma en ....... VÄNTA! Nu ska Byggis åka!

 

Såja, han klarade första åket. Har du sett hans leende? Det är så smittande att jag bara njuter. Hoppas alltid på att få se det.

 

Nu har jag inte tid längre. Varken med hundar, blogg eller annat. Flyttlådorna får stå kvar där de står. Det är en dag i morgon också. Med mindre idrott på TV. Då kanske jag ska vattna blommorna. Också.

Det började nog när Ywe flyttade från byn och jag blev utan kompis på hemmaplan.

 

Jag vet inte hur många timmar jag spenderade i en lånad eka med mitt metspö och en burk med äckliga maskar. Jag vet inte heller om mamma var orolig för att jag var ute på älven ensam och, naturligtvis, utan flytväst för jag kunde ju simma tjugofyra och en halv meter. Simläraren påstod att jag satte ner foten när det var en halvmeter kvar av den uppmätta sträckan i Hampen så jag fick inte Fiskenmärket. Vilken ond människa. Där spolierade han med all säkerhet en framgångsrik simkarriär för min del, eftersom jag blev så upprörd att jag aldrig simmade mer. Men Grubba-Kerstin och jag brukar flyta omkring på rygg och betrakta himlen ibland.

 

Nu hamnade jag på ett sidospår, märker jag. Det var ju mitt fiskeintresse jag skulle berätta om. Det finns egentligen inte. Bara nån enstaka gång på sommaren. Då älskar jag att vara bakom flötet och sitta med mitt metspö i flera timmar. Det är så rofyllt och avstressande att jag nästan blir irriterad när det nappar. Jag kan se på flötet om det är en abborre eller en mört som är på gång. Småguppar flötet då är det en mört som smörjer kråset och då drar jag upp fort som bara den. Jag står väl inte för någon restaurangverksamhet heller, nej, det ska snålas på masken.

 

Abborren är mer rejäl, den tvärhugger och sen drar den iväg med krok, rev, båt och mig. Jo, det finns stora fiskar i vår älv, vill jag lova. Men när jag lyckats övermanna och få upp den i båten, då hämnas den genom att spärra ut sin supervassa ryggfena så att jag måste ha arbetshandskar på mig för att inte få fingrarna sönderskurna. Den delen av fisket är inte alls kul. Dessutom vill jag att fiskarna ska vara i skick som nya så att jag kan släppa tillbaka dem och slippa ta reda på dem. Därför är jag en sportfiskare! Kiss and goodbye!

 

Det kvalificerar mig till att köpa och läsa varje nummer av tidningen Flugfiskefeber. Den är dyr, den handlar om flugor, streamers, glimmermärlor, försiktig vadning och perfekta tafsar, bland mycket annat som jag inte begriper ett skvätt av. Men - den innehåller också texter som får mig att gråta. Av skratt. Och ibland nästan faktiskt också av rörelse. Det finns en skribent som beskriver naturen på ett sådant sätt att jag riktigt kan känna hans starka kärlek och respekt för den. Men när han berättar om fiskeresor och andra eskapader med fisket som förtecken, då är han bara bäst!  Medan svågern och andra fiskenördar duckar . . .

 

Jag undrar om hans fiskeintresse också började i en lånad eka med ett metspö i handen. Var det där och då? Skillnaden mellan hans och mitt intresse är som att jämföra en gråsten med en vulkan. Mitt har fortsatt att vara i samma gråstensläge medan hans har blivit en livsstil, en drog, en lycka och en förbannelse. Tänk om han hade vetat det när han var fyra år och satt i en lånad eka MED flytväst på sig.

Och tänk om hans mamma, som satte på honom flytvästen och placerade honom i båten, hade vetat det. Hon, som drömde om att han skulle bli fotbollsproffs.