saltatochkryddat

Vintern rasat ut bland våra fjällar . . .
Men vad är det vi sjunger egentligen? Fjällar?

Drivans blommor smälta ner och dö . . .
Upplogade asfaltblommor?

Strunt samma, det är i alla fall vårens sång nummer ett. Tycker jag. Ett valborgsmässofirande utan Vintern ra är inget riktigt firande. Den ska gärna ackompanjeras av storspovens läte också. Lukten av eld tillsammans med doften av grillad (läs:bränd) korv är ett måste. Eldflagorna ska stiga mot den mörknande himlen som glädjeskutt över att vintern är slut och våren är kommen.

Men då brakar helvetet lös! Det tjuter, smäller och exploderar överallt och runtomkring. Smällare, fyrverkerier och häxpipor skrämmer slag på folk och fä. Jag avskyr det helhjärtat!

Därför är jag så glad för att jag får åka till Forsbacka i kväll! Där firar byafolken från Forsbacka, Krångfors och Slut att våren närmar sig med en jättebrasa alldeles intill forsens brus och de enda smällare som förekommer är när de kvarvarande isflaken längs stranden knäcks av vattenmassorna. Fyrverkerierna står stjärnhimlen för. Det är stämning det!

Ett år hade min kompis och jag, singlar som vi var då, bestämt oss för att vara lite wild and crazy och köpa några snälla fyrverkerier till vårt firande av valborgsmäss. Vi valde, efter långa diskussioner, pyttesmå stridsvagnar som skulle rusa fram och spruta eld genom kanonröret (eller vad det nu heter). Vi väntade tills mörkret lagt sig för att få bästa effekt. Altanräcket skulle fungera perfekt för stridsattackerna, trodde vi. Den första fick vi aldrig fyr på. Men den andra! Jädrar i min låda. Den hackade framåt ett steg och sa poff! Den tredje och sista blev den galnaste. I säkert en halv minut stod den och stampade och ryckte på exakt samma millimeter, utan att ge ett enda ljud ifrån sig, än mindre någon eld. Vi var jättenöjda. Vi hade förmodligen inte skrattat en bråkdel av det vi nu gjorde, om de hade fungerat som de skulle. Och ingen i grannskapet blev skrämd. Inte av vårt fyrverkeri i alla fall.

Nu hoppas jag att alla eldar som brinner i kväll, smälter bort drivans blommor i en hiskelig fart så att vi kan börja förbereda stugan inför sommaren. I går plumsade vi fortfarande i snö på vissa ställen. Det var inte kul. Alls.

Men sen tog vi ner almanackan från väggen och började se framåt. Mannens semester är inte så långt borta. Flytten till stugan är ännu närmare. Resan till Stockholm planerades. Och jag ska börja kolla på rutter som vore trevliga att företa med bil, lite senare. Tjoho! Det ska plockas hjortron. Och svamp. Sen flyttar vi hem igen till vår, förhoppningsvis, nybyggda balkong. Och jag ska börja gruva mig för den första snön. Och för att min dotter ska ringa och sjunga: Ja, se det snöar, ja, se det snöar, det var väl roligt, hurra . . . Jag begriper inte hur hon har kunnat undvika min uppfostran så till den grad att skadeglädje är hennes signum. Men bara när det gäller snö, förstås.

Annars brukar vi sjunga Thank you for the music, lite då och då när vi träffas. Det brukar räcka med att jag ger henne en, låt oss säga godisbit, så börjar hon sjunga thank you och jag faller in direkt med "for the music" och alla häpnar över hur bra det låter och hur fantastiskt vackra våra stämmor är tillsammans . . .

Ja, ja, jag drömmer om att snön är helt borta i morgon också. :)

Nånting måste vara fel! Och när jag nu understryker påståendet med vissa exempel, vet jag att det finns de i min omedelbara närhet, som inte bara håller med utan dessutom skulle kunna bidra med många fler exempel. Om jag bad dom. Men det gör jag inte.

Alltså, jag är tvärsöver. Inte så att jag absolut ska vara motvalls i alla lägen, nej, det har mer en biologisk vinkel.
Låt mig ta ett par exempel:

När jag hade fött min son, min första barn, var jag så trött så trött efter nitton timmars födslovåndor. Min son har aldrig stressat efter det heller. Men - jag kunde inte sova ändå när allt var över och hade gått bra. Då kom en sköterska in med en sömntablett som hon föreslog att jag skulle ta för att få sova ordentligt. Tackar! Herremin, så pigg jag blev! Sov inte en blund på hela natten.

Innan en operation, som jag skulle genomgå, fick jag en lugnande spruta för att slappna av. Jag låg på britsen och höll krampaktigt fast mig i panik! Det kändes som om jag skulle ramla ner på golvet vilken sekund som helst och jag var livrädd. Man kan väl inte kalla det direkt avslappnat. Om jag, vilket jag inte hoppas, någon gång ska opereras igen, ska jag be att få slippa den lugnande sprutan.

Lypsyl. Det magiska lilla ceratet. Somliga blir helt beroende av det. En del har Lypsyl utplacerade på strategiska ställen överallt i hemmet och på jobbet för att inte få abstinens var tionde minut. Och jag då? Jamen självklart får jag torra läppar av Lypsyl. T-o-r-r-a. Huvva så otrevligt.

Nästa exempel är det inte många som tror på; jag får nämligen plitor i ansiktet om jag inte äter choklad! Det är vetenskapligt säkerställt. Jag har själv gjort ett flertal undersökningar och samtliga har gett entydigt besked; jag tål inte att inte äta choklad!

Det sista exemplet hör egentligen inte till samma kategori, men är ändå ett lysande bevis på att någonting i min biologiska sammansättning inte är som folk i allmänhets. Håll i dig!
Min far var boxare i unga år. Innan dess hade han en rak och fin näsa. I en match fick han en rejäl punch på densamma, vilket resulterade i en liten krosskada på näsbenet. Mina systrar, som båda är födda före skadan, har raka och fina näsor medan jag, som är född efter pappas boxningskarriär, har en liten krosskada på näsbenet.
Omöjligt, säger de som tror sig veta. Ha! Säger jag. Som vet.

Jag vill inte påstå att jag är unik på något sätt. Men nånstans har det blivit en felkoppling (nu hör jag min milt diskrete svåger jubla i högan sky) och det får jag leva med. Det gäller bara att vara lite försiktig vid testande av nya saker. Brun utan sol, till exempel. Det skulle jag aldrig våga mig på.

Håller på med semesterlistan. Bloggen har begärt semester juni-juli-augusti. Förmodligen beviljar jag det  men jag ska fundera på om den verkligen ska få vara ledig hela augusti.

Hårfärgen har ansökt om pension. Avslag direkt! Aldrig, säger jag. Glöm det. Inte ens sommarledighet beviljas.

Vinterskorna vill vara lediga från och med första maj, till och med sista oktober. Beviljas!

Alla sockar har begärt att få ta ut sin övertid och innestående komptid från och med nu och fram till höstdagjämningen. Jag måste kolla det. Tror inte att dom har så mycket komptid att ta ut, faktiskt.

Mobiltelefonen är arbetsnarkoman så den vill inte alls vara ledig. Vi har en överenskommelse om att den har ersättningsfri jourtid på nätterna, i övrigt är den i tjänst.

Sen har ju jag själv också anledning att ta semester så utarbetad som jag är efter hockey- och La ligasäsongen. Jag vill städa upp stugan, tvätta alla textilier med vinterlukt i trådarna, kratta, göra i ordning Trollbacken och sätta krassefröer överallt. Sen vill jag åka med mannen på bilsemester. Köra på okända vägar, hitta guldkorn och hemskt skräpiga gårdsplaner som jag ska förfasas över. Åka till Stockholm och träffa, inte bara syrran med familj, utan även våra gamla vänner rådjuren, fasanerna och mördarsniglarna. Åka hem igen och känna stadspulsen i Skellefteå efter att ha varit ute i bushen i Stockholm. Äta mannens växthusgurkor, misskötta jordgubbar och rensa en hel del ogräs. Förhoppningsvis presentera ett nytillskott till Trollbacken och inskola det.

Sen ska jag läsa! I hammocken, i solsängen, på altanen när det skroppar av ljummet regn på taket och i fåtöljen vid öppna spisen när det är ruskväder. Mmmmmm . . .

Och skulle nu detta scenario skita sig, då har vi ju fotbolls-EM i alla fall.

Märk väl att jag i detta inte tagit med att fjolårets totala brist på mygg, kanske kommer i ackumulerad form i år, att blåsten eventuellt viner runt knutarna hela sommaren, att någon blir sjuk, att husspindlarna som hittills enbart hållit sig till utsidan av huset, kommer på tanken att testa hur det är inomhus, att en del underbara grannar inte kommer att vara i sin stuga, att andra kommer att vara i sin stuga. Men nej, sånt ingår inte i en semesterplanering. Då ska drömmarna bestämma. Och jag har många drömmar. Dagdrömmar. De andra pratar vi inte om, de är alldeles för knäppa.

Så, okej, jag beviljar mig semester juni, juli och, åtminstone, halva augusti. Detsamma gäller Bloggen.
Men än jobbar vi på.

Jag gick igenom besiktningen! Räkna inte med bråck i fortsättningen. Tjohooo!!

Sköterskan var gullig. Hon förklarade i detalj hur ultraljudsundersökningen skulle gå till och sa till sist att "det absolut värsta som kan hända är att du kan få fläckar på kläderna av gelén". Och det innan undersökningen. Jag sa inte att det nog skulle kännas värre om doktorn hittade ett bråck på min kroppspulsåder för det tyckte jag skulle låta snorkigt när hon nu var så snäll och omtänksam.

När doktorn var klar med vad han skulle göra och jag fick OK-stämpeln i baken (jaja, för ordningens skull då; när han sa att det inte fanns tillstymmelse till utvidgning på min aorta), studsade jag upp snabbare än en höjdhoppare som landat på en plaskvåt matta. De få kläder jag tvingats ta av mig, åkte på i en hast och när skorna skulle sättas på fötterna, kom den gulliga in igen, tackade mig (!) så mycket och sa att nu fick jag äta och dricka hur mycket jag ville. OM jag ville! Jag hade ju varken ätit eller druckit sen i går kväll så gissa om jag längtade efter mitt te. Jo, visst ja, jag tjuvtog ju medicin i morse tillsammans med en klunk kallt vatten och det var så vansinnigt gott att jag tvingades tejpa för munnen när jag duschade för att inte få ett återfall.

Nu är jag inne på min andra liter te. Vi varierar mellan tre sorter: Skellefteblandning, Lappland och Skogsdungen. Den sistnämnda dricker vi bara på sommaren när vi bor i skogen. Alla tre är jättegoda och värda att längta efter. Det har blivit värre med kaffe för min del. Jag tycker inte att det är gott längre men det doftar fortfarande förföriskt, särskilt när man har varit ute och dammat mattorna och kommer in igen. Nu händer ju inte det särskilt ofta så jag brygger kaffe ibland ändå bara för att.

Jag tror att jag ska börja dricka kaffe på fat, som "för gammalt". Det lät så gott när morbror John sörplade i sig sitt kaffe så det filtrerades genom sockerbiten han hade i munnen. Sen åtföljdes sörplingen av två små smack som underströk njutningen. Då var det enkelt. Nu är det en hel vetenskap att välja kaffe.

Nej, tacka vet jag te. Nu dricker jag Lappland i stora, härliga klunkar och struntar i att det inte doftar så mycket i lägenheten. Jag ska ändå inte ut med mattorna. Det regnar ju.

Skulle på kalas. Hade gjort mig fin. Make-upen runt ögonen satt på plats. Hämtade Åsa som skulle på samma kalas. Födelsedagsbarnet Annika visste inte om att hon skulle ha kalas. Hon och mannen har flyttat in i ett hus och jobbar, jobbar och jobbar för att få ordning i kaoset. Hon blev överraskad - men glad - när vi dök upp. Det var dock ingenting mot hur överraskade - och glada - vi blev när ett annat par dök upp.

I dryga två timmar skrattade jag så make-upen rann bort. Åsa behövde två servetter för att torka sina tårar medan jag gav upp efter en och lät tårarna rinna, svartfärgade gjorde de fängelseränder i mitt ansikte men vem brydde sig? Det var alltså det nyanlända paret som orsakade allt detta. Ett föräldrapar på 84+ med det mest fantastiska bollandet med kommentarer mellan varann, hon som pratade i ett och han som kom med lugna men tunga inlägg.

Den första omstörtande skrattattacken kom på direkten när damen i fråga trodde att Åsa var Annikas barnbarn.  Och att jag och Åsa var mor och dotter! Vilket skulle innebära att Annika, som fyller 57 i dag, skulle vara min mamma. Dessutom är barnbarnet Åsa 45. Det blev hur tokigt som helst och det satte nivån på resten av konversationen. Jag har hittat mitt ideal! Om jag får leva till jag är 84, vill jag bli precis som Hon; häftig, medveten, uppdaterad, humoristisk, pratglad, självironisk och klar i tanken (förutom det där med barnbarnet, modern och mormodern då).

Jag önskar också att min man då ser på mig med ett förtjust leende, kommer med coola stickrepliker, retas lite kärleksfullt och säger saker som är så roliga att omgivningen formligen vrider sig i skrattplågor.

När jag kom hem och satte på mig hemmastassen, märkte jag att den satt mycket lösare på min kropp. Jag måste ha skrattat bort ett par kilo. Dessutom var jag ju på junta i fredags kväll och där var det också mycket skratt, som vanligt, men jag tappade säkert inte mer än några hekto då, eftersom maten som serverades var väldigt god och riklig . . .

En av mina juntavänner, som jag har känt i 45 år ungefär, har genomgått en förvandling. Hon har läst boken!  Jag - Zlatan. Nu är hon en Zlatan light. Inte så att hon har blivit en fena på att spela fotboll men attityden! Attityden, säger jag bara. Hon har tidigare alltid hävdat att hon bara läser feel good-böcker. Jaha ja. Undrar om inte Zlatans bok är en feel bad-bok? Jag skulle i alla fall vilja utfärda en varning för den. Även om jag i hemlighet tycker att min vän har en riktigt skön inställning, trots att hon "dissar" Messi . . . Men den dagen Wikegård ger ut en bok, ska jag med alla medel se till att hon aldrig får tillfälle att läsa den.

Kan inte låta bli att delge en av många fullträffar från dagens kalas, då det pratades om telefonvanor. Den äldre gentlemannen sa då:
- Om nån ringer och frågar hur jag mår, då säger jag att dom får prata med frun. Jag kan ju bara, till exempel, säga att jag är förkyld men hon kan säga det med hundra ord.

Tack för den här dagen! Tusen tack!

Jahapp. Så var det roliga slut för den här gången då. Trodde du ja! Vi har en massa spännande händelser att se fram emot. Den första bilden på prinsessan Estelle med öppna ögon lär ha kommit! Wow! Vad ska inte hända härnäst? Första leendet? Första tanden? Och däremellan ett dop som direktsänds av SVT.

Jag menar, hockey är inte allt här i världen. Det finns ju fotboll också. Och sommar-OS. Snösmältningen är också upphov till gastkramning. När? NÄR?  Och kanske vinner vi på Triss nån dag. Livet är fullt av andra nöjen än ishockey. Men just nu, bara just nu, känns det tomt. Vi skulle ju ha fått se en match på lördag också. Sen hade det fått ta slut. Ett helt annat slut.
Men tack i alla fall alla spelare, ledare och involverade i Skellefteå AIK. Och TACK Hadelöv! Om du nu väljer att flytta ifrån oss så har jag i alla fall tröjan kvar:" Du och jag Hadelöv - tillsammans mot guld". Men nu ska den äntligen få bli tvättad. Den luktar urk, som vi har svettats, du och jag. I målet, i båset och i soffan. Men att tvätta den under pågående säsong har det aldrig varit tal om. Den har hängt där på sin galge, mellan matcherna, och förpestat luften mer och mer i sovrummet. Doftpåsar har inköpts. Parfym har "råkat" sprutas i närheten. Ibland, när jag har varit ute i friska luften ett tag och kommit in igen, har jag slagits av förfäran "men hjälp, har vi nån död råtta som ligger nånstans", eller "vem har gjort leverkaka med russin" innan jag har insett att det bara var tröjan.

I rättvisans namn ska sägas att mannen också har sin tröja hängande på samma ställe men han har inte spelat lika många matcher som jag. Ibland har han tvingats arbeta för vårt uppehälle. Då har jag svettat ner hans tröja också.

I går blev det också svettigt - och spännande. Vi såg en film om ett gäng valpar som skulle rädda sina föräldrar från en galen man som tagit dem till fånga. Mio, tre år, påpekade gång på gång att det var ruskigt. Han sprang fram till TV-n och försökte påverka handlingen medan storasyster Arwen fnissade åt honom i soffan. Hon hade sett slutet på filmen tidigare så hon var lugn. Mio hade röda kinder och lockigt hår när filmen var slut. Men så hade han levt sig in i den också. Han hade en roll som varg, flera roller som valp och, faktiskt, en roll som bil också. Dessutom hann han med att springa mellan oss och kommentera och förklara också. Vilken mångsidig talang! Och vilken tålmodig storasyster. Hon sa bara "Jag veeeet" när han kom dånande med förklaringar på varför det blev si och varför det blev så i filmen. Vi hade dubbel underhållning!

Såg att den 25:e april ska våren komma hit, då blir det plusgrader, många sådana, både dag och natt. Det ska bli spännande att se. Jag svettas redan.

Nu är jag riktigt upprörd! Antingen får TV4 sparka teamet Wikegård/Jihde eller så får kanalen släppa alla sportsändningar!! OM TV4 inte gör det, kräver jag att en stor röd varningstext publiceras inför varje sändning där Wikegård figurerar: Obs! Ej lämpligt för barn under 15 år.

Att en så kallad "expertkommentator" står och säger att Skellefteå AIK måste få stopp på en viss Brynässpelare genom att "köra ner klubbskaftet i halsen på honom" är inte acceptabelt! Herr Wikegård må vara hur tuff och uppblåst som helst men han har tydligen inte insikten om att barn sitter och ser på hockey och tar till sig det han säger.

Så har vi Jidhe då. Undrar om han ens är intresserad av hockey eller om han filar på sina kommentarer bara för att väcka uppmärksamhet och försöka vara rolig. Att dessutom låtsas vara ovänner för att inbilla sig att vi hockeyälskare tittar på TV enbart för att se hur det går i "matchen" Wikegård-Jihde, är bara ett bevis på hur TV-kanalen underskattar oss. Sen låtsas de gadda ihop sig mot Boork och gör sig lustiga över hans uttalanden eller, det värsta av allt, när Boork pratar står Wikegård och hånar med ett högt: bjäbb, bjäbb, bjäbb . . .

Jag vill att hockey, och all annan sport, ska få avnjutas av alla åldrar. Jag vill att experter ska finnas där för att förklara. Jag vill att sponsor- och reklampengar ska gå till att göra programmen bättre. Jag vill att TV4 producerar specifika program för specifika målgrupper, typ idrottsintresserade, och inte blandar allt i en salig röra.

Okej, jag kanske inte har den humor som krävs. Men - jag är väldigt intresserad av att det uppväxande släktet får de rätta förebilderna och de sakliga förklaringar som barn förstår. Och tar till sig. Problemet är bara att de inte alltid kan skilja på vad som är sakligt - ironiskt - idiotiskt - i egensyfte - i det som de som kallas för "experter" säger och hävdar. Att köra ner klubbskaftet i halsen på en motståndare är väl, förhoppningsvis, någon sorts metafor som Wikegård använder sig av men hur ska ett barn veta det? Eller en ungdom med ideal på glid.

Min kompis påpekade att jag hade rört till det tidsmässigt i gårdagens blogg. Hon har så rätt. Men vad annat kan man vänta sig av en som är upprörd, nervös, förbannad, glad, lycklig, nackstel och svettig? I dag, klockan 13, ska jag vara hos kiropraktorn, i kväll spelar Barca, i morron spelar vi i Gävle, på lördag spelar vi här hemma och på tisdag ska jag ultraljudas. Blev det rätt nu? Om inte, beror det på TV4.

Det här är skräck! Det här är hemskt hemskt. Jag har inte haft en sådan spänning i tillvaron sedan jag åkte bil på Trollstigen i Norge men då var det "bara" fruktansvärt. Nu är det med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot matchen i kväll. Jag vill se den men vågar inte. Men jag ska.

Det här med känslor som kolliderar händer ju då och då. I går blev det en totalkrock men bara för en kort sekund. Att höra Ondskan själv prata från rättegången i Oslo, borde ju vara en rättigenom vansinnigt obehaglig upplevelse men när Ondskan pratar norska, låter det nästan snällt. Det norska språket är bland det trevligaste jag vet. De låter så positiva. Men Ondskans ord förintade trevlighetsfaktorn och avskyn tog överhand väldigt snabbt.

Hörde någon komiker göra parodi på våra grannländer genom att fråga, dels en finländare, dels en norrman om vad de trodde om framtiden. Finländaren svarade, saktmodigt och dröjande:
- Jåå, ja troor nog att den ser ljos ut ja.

Norrmannen, däremot, svarade glatt:
- Jaj trur nock att det går åt helvette jaj.

Undrar vad de tror om kvällens hockeymatch?

I dag har bilen gått igenom besiktningen utan anmärkning. På tisdag ska jag besiktas. När jag säger att jag ska på ultraljud, blir responsen i tio fall av tio "Nejmen, grattis, är du med barn?", följt av ett ondskefullt skratt.

Nej, men jag kan vara med bråck och därför ska min aorta undersökas. Pappa hade ett aortaaneurysm och därför anmodades vi döttrar att kolla om vi ärvt defekten men inte förrän vi kom upp i åren. Ha! Jag ska undersökas nu . . . Äldsta syrran har inte gjort någon undersökning, vad jag vet, men mellansyrran fick en OK-stämpel i baken, vilket jag också hoppas på att få. Annars blir det inte kul.

Tänk om jag har ärvt ett bråck av pappa och en receptbok av mamma.

Det där eventuella fadersarvet ger mig också en spänning i tillvaron men den vill jag gärna få bort så snart som möjligt. I fråga om hockeyn vill jag att den ska räcka till på söndag. Och då avslutas med en lättnad och en glädjeyra, som saknar motsvarighet.
Om jag inte också får en OK-stämpel i baken dessförinnan - förstås.

I går låg det fler bilar i diket än de som var kvar på vägen. I Stockholmstrakten, alltså. Här har det kommit lika mycket snö nu men vi är luttrade. Vi sätter inte på sommardäcken förrän i mitten av juli. Då känner vi oss ganska säkra ett par veckor.

Av snö blir det vatten. Vatten bildar pölar. Pölar är lockelser. Det har sagts att ett normalt barn aldrig går runt en vattenpöl. Om jag har stövlar på mig är jag ett normalt barn. Men en vattenpöl har å andra sidan det djup som jag vågar utmana, förutsatt att jag ser marken därunder. Därför blir jag så vansinnigt tuff när jag har stövlar. Men kör jag bil och kommer till ett ställe där det blivit översvämning, då rämnar marken. Det kan vara hur djupt som helst där under, trots att min hjärna säger mig annat. Hjärnan bestämmer sällan över mig, det är en brist jag har. Däremot har magen rätt mycket att säga till om och om det känns som om jag får en elstöt och en volt (!) uppstår, då är det inte rätt läge.

Det gäller dock att känna igen stöten och volten för dessa två förekommer också när nånting känns väldigt rätt men då på ett annat vis. Om jag hör en låt, till exempel, för första gången. Då kan fenomenet uppstå och jag är såld - på direkten! Eller som när jag premiäråt halloumi. För att inte tala om när Mannen la sin hand på min rygg när vi skulle gå upp på dansgolvet vid första mötet. . .

Jag är dotter till en kraftverksmaskinist. En elektriker. Så stöt/volt-effekten har väl sin givna förklaring, antar jag. Men jag är ju också dotter till den klokaste kvinna jag någonsin känt. Så varför tänker jag inte oftare med hjärnan?

I dag är dagen då Brynäs kan fira sitt SM-guld i sin halstablettsarena. KAN, säger jag. Och OM det skulle ske, finns det inget lag jag hellre förlorar mot, än just Brynäs. De spelar hockey (faktiskt!), har en sympatisk tränare och en alldeles för duktig målvakt. Men nu ska vi ju inte förlora. Vi ska vara det första lag i historien som ligger under med 0-3 och sen tar fyra raka! Bara Lee Goren är med. Och bara Lasse håller på Brynäs. Först höll han på Frölunda. Bye, bye. Sen höll han på Färjestad. Ajöss. Då tänkte han "tredje laget gillt" och flyttade sina sympatier till Skellefteå AIK. Varför??? Varför, säger jag? Nu hoppas jag att han sitter där i sin TV-fåtölj i kväll och hejar friskt på Brynäs, då borde vi ha en chans att vända det här. Och det är vi värda. Vi - Skellefteå AIK.

Annars har jag en ny slogan: AIK - stolta ändå!

Få se nu . . . Selsfors - Forsbacka - Selsfors igen - Skellefteå - Västerås - Skellefteå - Medle - Skellefteå - Myckle - Skellefteå/Selsfors.

Kors i alla tider, vilken globetrotter jag är! På alla dessa ställen har jag bott. Det måste vara ett bevis på att jag har nomadblod i mina ådror. Jag kan, nu när jag ser det svart på vitt, ana ett mönster. Om jag hade varit same, skulle mina renar förmodligen ha haft sitt sommarbete i Selsfors och vintetbetet i Skellefteå. Ingen lång transportsträcka direkt men det behövs inte när man har hittat sina favoritställen.

Det enda som skiljer sig från mängden är Västerås. Där har jag bott i två och ett halvt år. Första tiden var snurrig. Västerås hade många rondeller på 70-talet. Skellefteå hade inga. Men jag lärde mig allt efterhand att det räckte med ett varv åt gången. Sen slutade jag köra bil och började cykla i stället. En cykelvänligare stad får man leta efter. Åtminstone var det så på mitten av 70-talet.

Jag jobbade som sekreterare på Asea-Atom. Två fel av två möjliga. Herregud, jag hade ju varit ivrig kärnkraftsmotståndare hemma i norr och nu hjälpte jag till med att bygga och driva nya kärnkraftverk. Hur mycket våld kan man göra på sig själv? Sen var det det där med sekreterare. Det fanns en uppsjö sådana på Atom, för att inte tala om moderbolaget Asea. Samtliga var klädda sekreterarmässigt i kjol och högklackat. Utom jag. Den enda gång jag försökte mig på att smälta in i gemenskapen, slet jag ut ett ledband i vristen. Nä, det fick bli jeans och barfota i fortsättningen också.

Mina arbetskamrater på ekonomiavdelningen var hur trevliga som helst. De såg väl på mig som ett exotiskt inslag i deras vardag, "lapp som jag var". I deras ögon. Jag minns när Kerstin frågade mig om jag kände en nyanställd som var från Kiruna. Tja, det kunde ju ha varit så. Jag känner ju människor i Skåne också. En kallade mig för "dvärgbjörken". Det tyckte jag var fint. Men någon sekreterare i ordets rätta bemärkelse var jag inte. Jag var dålig på maskinskrivning, tack och lov för raderkulan, och stenografin var en enda outredd trasselsudd. Inte ville jag kliva upp och ta bort ett getingbo i chefens gardin heller och jag vägrade att byta bandage kring hans sönderyxade finger. Att jag inte fick sparken!

Jag minns dem alla som det var i går. Katja, med det underbara leendet, Lena, den pratglada som alltid slickade på fingrarna innan hon tog emot något, varmkorv till exempel, Elisabeth och Lena A, som grät när jag slutade, Morellskan med sina rutiga kjolar, Björn . . . Men allt är inte som i går. En del lever inte ens längre fastän de, i mina ögon och i mitt minne, är precis som de var för 35 år sedan.

Det var den bakvända lappsjukan som drabbade mig. Min hjord kallade på mig under norrskenet och jag återvände. Mina rötter stod kvar och nu sög de tag i mig med en sån kraft att jag förstod att jag aldrig skulle komma loss. Men lite elastiska har de ändå varit.

Jag är hemma.  Och i kväll vinner vi. Guld till Guldstaden! My Hometown.

Ps. När min dotter var två-tre år hade hon en egen religion. Hon hävdade bestämt att "om man ha vaje snäll näj man döj, då kommej man till himlen men om man ha vaje dum, då kommej man till Västejås". Jag har aldrig begripit var hon har fått det ifrån.

Nu gäller det att tänka positivt. Först och främst ska jag minnas mammas ord: Nysnön tär på gammsnön.
Vi har en himla massa gammsnö kvar och i dag virvlar det ner en ny sort. Det är ju ändå den tionde april (Grattis Gun!) och proppen borde ha gått ur. Det är nämligen så det händer; först händer ingenting, sen händer ingenting men så plötsligt, över en natt, låter det schjooooopp - och snön är borta!

Vi var till stugan i söndags. Senast vi var där, var det jättejobbigt att ta sig fram per fot. Vi sjönk ner till knäna för varje steg och en förflyttning på tio meter kändes som ett minimaraton. Men i förrgår kunde vi gå obehindrat överallt! Barmark? Tsssss.... sällan, hård skare var vad det var. Kalla nätter och bara någon grad varmare dagar har skapat detta utgångsläge. Det är perfekt på vintern men då sker det aldrig. Nu, när det ska kallas vår, är det bara ett skrämmande tecken på hur långt borta våren i själva verket är.

Vi har sett flyttfåglar flyga söderut. De ångrar sig och återvänder. "Dom ska nog bara hämta tandborsten", sa Affe när vi såg ett sträck söderut. Jag hoppas det. För utan tranor, svanar och Åsas "älskade" kanadagäss, blir det ingen sommar. Även om storspoven och sädesärlorna ändå är de viktigaste. De förstnämnda kommer med våren och de senare har sommaren under vingarna. Ja, ja, vi får se hur det blir. Kanske kommer schjoooooppet förr än jag anar.

Positivt ska jag även tänka när det gäller hockeyn. Just nu är My Hometown klädd i svart och gult och vi känner en gemenskap som aldrig annars finns i en sån hög grad som nu. Jag träffade en klok och sansad man en dag som skulle gå upp till kommunalrådet och kräva att det ska inrättas ett nytt ämbete här i stan, en borgmästare. Och han var redan utsedd: Lee Goren. Skellefteå skulle bli landets snällaste och obusigaste stad då, påstod han. Jag stöder helt hans förslag. Om busarna vet att borgmästaren går sin rond genom staden varje kväll, då tappar de helt lusten att ställa till med något elände. Bra tänkt, sommarstugegranne!

I kväll ska vi ta oss an Brynäs. Det blir svettigt. För jag måste ha två AIK-tröjor på mig då mannen är på jobbet och inte kan hjälpa till med stöttningen här hemma. Två AIK-armband måste jag också hålla reda på, pussa AIK-dockan på näsan och se till att AIK-flaggan står på precis rätt plats i precis rätt vinkel. Dessutom måste jag sms:a både till mannen och till Åsa på Arenan, den ene för att han ska få veta vad som händer och den andra för att hon, eventuellt, ska göra vissa korrigeringar i kedjorna eller spelupplägget. Det är hårda Bud. Holloway.

Det är sol. Kvicksilvret har just krupit upp till en plusgrad. Ingen vind blåser i träden. Nu ska vi åka till stugan och dricka kaffe!
Om det där verkar vara definitionen av lycka så kan jag bara meddela att i konkurrens med gårdagens seger över Solna AIK, är det ovannämnda en baggis.

Gårdagen var bra överhuvudtaget. Fint väder, skön sovmorron, goda leverpastejmackor (surprise!) och underbart gott te till frukost, följdes av en promenad in till stan för att köpa födelsedagspresenter till Affe.
Innan vi hade vandrat hela vägen tillbaka var vi tämligen möra (hade haft trevligt besök kvällen innan . . . ) och räkmackan satt fint som lunchalternativ.
Ibland blir mannen så trött av att tugga, vilket hände i går, så vi gick och la oss och vilade innan hockeyn. Jag sympativilade med den uttröttade.  Då, ska du veta, hade vi också fått ett tips om en nyhet som gladde oss, även om den blandades med tvivel, och sånt litar ju också på en lathund men det var samtidigt en hint om att hela dagen skulle gå i positivitetstecken.

Vi vann! Vi vann! Vi är i final!

Glädjen visste inte riktigt i vilken form den skulle visa sig. Vi prövade med tjohoskrik, primalskrik, högoktanig sång, flaggviftning och sittande dans men inget var tillräckligt. Sprittet i kroppen ville aldrig ge sig. Dessutom vann vi 50 kronor på Triss! Hur skulle vi kunna landa då?

I dag har nervositeten börjat krypa in i medvetandet. Men det känns också bra. Hockeyn tog inte slut i går, den bara tog en ny början! Huvva så kul!

När vi kommer tillbaka från stugan ska vi äta påskbord. Vad ska ett påskbord innehålla?
- Korv, svarar mannen. Överraskningarnas man.
- Köttbullar då, frågar jag.
- Nej, det äter man till jul.
Ja, just ja, korv äter man ju bara till påsk. Herremin, vad det firas påsk i det här hemmet.

Det får bli lite lax, sill, ägg, Västerbottensost till hembakt ljusugnsbröd och, okej då, prinskorv. Och nog rackarn ska jag trilla ihop några köttbullar. Med rödbetssallad till. Typiskt julbord. Men vi dricker Påskmust och då märker man ju skillnad.

Ha en fortsatt Glad Påsk. Ta vara på livet. Gör det du känner för. Och - framför allt - ät korv. "Ägg och sill, hör påsken till" (eller hur var det nu, Anna-Lena?) är gammalt och förlegat. Nu ska det vara "Unna dig nåt extra till påskens mat - servera korven på ett  påskgult fat".

Påskpuss på dig!

I dag är det den dagen då alla häxor flyger till Blåkulla för att fira häxsabbat med djävulen. Fan tro´t.

Jag har för mig att sabbat innebär vila och varför skulle häxorna kvasta iväg till djävulen för att pusta ut och ta det lugnt? Då har jag missförstått den hornprydde och hans inställning till livet. Han vilar aldrig, han jävlas varje dag, varje minut, han har alltid nåt nytt påfund på gång.

Men bara för att kolla, tog jag fram min trimmade och nyservade kvast och gjorde en snabbvisit till Blåkulla. Det är ju en mycket viktig match i kväll, så jag hade inte tid att vara där så länge.
När jag landade, såg jag flera kvastar prydligt uppställda vid en parkeringsvägg. Femton kronor i timmen kostade det att stå där! Vilket helvetiskt pris. Så mycket kan väl inte ens en stad ta i parkeringsavgift? Redan där märktes det att djävulen hade ett finger med i spelet.
Eftersom jag hade bråttom, la jag i tolv kronor och hastade iväg. Från en shop som sålde långkjolar och sjaletter hördes en massa ljud så jag stegade dit. Efter två minuter var jag skogstokig på grund av den väääldigt höga "musiken" som spelades där. Nåt enformigt, teknoliknande ljud som skulle inspirera till shopping. Nää du, Horne-Per, där misstog du dig allt. Jag rusade ut, utan att ha köpt en endaste påskpryl.
Vad har hänt med Blåkulla?

Plötsligt ringde min mobil och någon sa med en röst len som gräddglass:
- Hej Maude, jag heter Lucifer och ringer från Klubben du inte kan vara utan. Jag hoppas, Maude, att du vill teckna ett medlemskap hos oss och för en billig penning få allt du behöver. Du får ett paket i veckan, utan att du behöver beställa, och när du öppnar det, ser du att det är precis vad du önskat dig. Det blir en glad överraskning varje vecka och du behöver inte returnera paketet för dyra pengar för det finns det ingen anledning till. Nu, Maude, är du medlem och behöver inte bekräfta det, bara betala en liiiiten förskottssumma på tretusen kronor till att börja med . . .

Jag tryckte bort samtalet och bad honom dra åt he . . . men så kom jag på att det var ju därifrån han antagligen ringde, så jag tystnade.

Nu hade jag sett och hört nog! Jag återvände till min kvast, trots att jag hade tio minuter betald parkeringstid kvar, och flög hem. Blåkulla. Häxsabbat. Trams!

Det första jag såg, när jag landade hemma, var en liten, möjligen ett par år gammal, påskkäring med rödmålade kinder och svarta fräknar och världens sötaste sjalett på huvudet. Sådärja. Nu var jag tillbaka till verkligheten. Så ska skärtorsdag firas! Utklädda barn, påskägg och en massa godis. Och en vinst för Skellefteå AIK.

Skulle Gnaget vinna, då vet jag vem som ligger bakom. Och jag vet var han bor. Bara ett kvastskaft bort.

I går morse vaknade vi till ett beslut, taget i ungdomligt oförstånd under helgen. Det skulle påskstädas!

Jag hann ångra mig många gånger innan frukosten var uppäten men mannen vek ihop mattor och bar ut dem så vad hade jag för val? Uppdelningen var gjord; jag skulle ta hand om dammtorkningen och mannen skulle dammsuga och torka golv. Men ändå! Vet du på hur många ställen det samlas damm? Om man planerar att ta en trasa och köra runt lite här och var med den, då har man misstagit sig ordentligt.

När dammögonen har ställt in sig på att hitta damm, då jädrans upptäcker man saker! Jag trodde, till exempel, i min enfald att en krukväxt som står i fönstret i sovrummet, skulle ha silvergrå blad. Ha! När dammblicken perforerade bladen upptäcktes det att hela växten var täckt av damm. Den fick en behövlig dusch med efterföljande avtorkning och vips har vi nu en grön växt i stället. Men gissa vilken tid det tog? Bara att fixa till såna grejer tar ju en hel evighet.

Bokhyllorna är andra exempel på obekväm arbetstid. Nu skulle det inte bara torkas på ytan som inte täcks av böcker, nejdå, det stundar ju påsk och då ska varje bok plockas ut och hela ytan ska rengöras. Och - vad upptäcker man då? Jo, varenda sida på varenda bok har dammtussar som bokmärken! Vet du hur lång tid det tar att dammtorka en bok? EN bok. Nu var det ju inte tal om ental i det här fallet, utan flertal. Mångfald. Svaret är: ytterligare en evighet.

Lister, skåpdörrar, fönsterbrädor, dörrkarmar, nagellacksflaskor, prydnader, tavelramar, telefoner, smycken . . . allt, ALLT samlar damm. Jag stod på tå, jag lutade mig i nittio graders vinkel, jag böjde mig i format jag inte trodde fanns, jag krälade och jag svettades. I dag är jag helt stel i nacken med tillhörande yrsel. Tur då att själva påskpyntandet inte tog mer än cirka tre minuter. Några tuppar och kycklingar och en samling färgglada ägg upphängda i en björkkvist som jag hittade på gården. Jag är ingen påskmänniska. Möjligen en påskkäring (observera bara ett r). Påsk för mig är ett snabbt övergående tillstånd i väntan på att snön ska försvinna.

Så - varför då denna städning? Ja, ett skäl kan vara att det var på tiden. Det där ju kul att veta vilka krukväxter man har i original. Bara en sån sak. En annat skäl är - faktiskt - den oerhörda tillfredsställelse som infinner sig när allt är klart. Vi har varit jätteduktiga och hemmet tackar oss genom att skina en dag eller två. Det är banne mig värt det!

Det lär ska damma nåt fruktansvärt när balkongen ska byggas och det ska sågas i betong. Det blir nog till att städa före jul också då. Kanske.

Nej, alla har definitivt inte samma humor. Det jag skrattar mig halvt fördärvad åt, kan te sig helt oförklarligt för andra och tvärtom.
I dag är ju den stora skojardagen så det gäller att passa sig. För det mesta brukar medias aprilskämt vara rätt så genomskinliga men inte alltid. Många kommer väl, med skammens rodnad brännande på sina kinder, ihåg nylonstrumpan och TV-n. Eller hur, Gun?

Det roligaste jag vet är när barn luras. Och de håller sig inte till nåt visst datum, de luras hejdlöst i långa perioder. Jag uppskattade verkligen när Alfred var fyra år och hade en dotter som var sjutton. Och Gideon, som berättat för sina kompisar att hans mamma tvingar honom att dansa balett.
Rasmus, som i dag är en nästanvuxen snygging, vill säkert inte kännas vid den sanning han framförde om sin då tvååriga lillasyster, att hon gått till centrum och köpt en hamburgare alldeles själv.

Barn ljuger inte, de bara förmedlar sanningar från en annan värld. Fantasins värld. Den dag vi stänger dörren dit, då får vi hålla till godo med roligheter som serveras oss av andra. Busringare, till exempel. Mitt fy-objekt nummer ett. Jag har aldrig förstått det roliga i att ringa och förnedra andra människor. På ett av mina jobb, som innebar mycket telefonkontakt med upprörda, ledsna och förbannade människor, fanns det en säljare som tyckte att det här med att luras i telefon var höjden av humor. Det tyckte inte jag! Vad han inte förstod, när han gjorde till sig och "imiterade" våra kunder, var att en del av dem faktiskt kunde låta som han och inleda ett samtal som han. Folk är olika och alla är inte drivna telefonpratare. Jag sa till honom att "en vacker dag kommer jag att be någon stackars kund fara och flyga i tron att det är du som ringer och gör dig lustig". Han tyckte att jag hade ohumor. Jag tyckte att han var olustig.

För mig är humor det oväntade. Som när Babben Larsson skulle förklara hur det känns att föda barn; "som att skite ut en soffgrupp". Eller Bengt Grives beskrivning gällande en konståkerskas klädsel: "hon åker inte i vitt, snarare i ljusvitt". Men också Ingemar Stenmarks ärliga och spontana: "He lönsch int förklar för en som int begrip". Det var inte elakt, det var bara så det var. Man får driva med företeelser, bara man gör det med kärlek. Som när Lövångersrevyn, salig i åminnelse, i en sketch om vilka som skulle få vara med i årets luciatåg, plötsligt lät en same med korslagda armar och bestämd min säga sin mening . . . En enda mening och publiken vrålade av skratt. Fullträff!

Vi skrattar mycket i det här hemmet. I den här familjen. Mannen har de lugna, men pricksäkra, kommentarerna som jag kan skratta mig ofärdig åt. Alla barnen, de vuxna, har samma syn på tillvaron; den tål att skrattas åt, och barnbarnen de "ljuger" ohejdat. I våran värld. I deras värld berättar de sanningen. Förutom det där med den påtvingade baletten då. Om det hade han visst skojat. Ett bevis på humor. Medan förnedring är ett bevis på ohumor. Typ.