saltatochkryddat

Japp, då var det dags för en resumé av år 2012 då. Den globala och lokala sidan av saken överlåter jag till Rapport och Västerbottensnytt, jag tar mig an den triviala.

 

År 2012: Snö, tö, regn, mygg, regn, snö. Och snö.

 

Sådärja. Nu kan vi inrikta oss på det övriga.

Skellefteå AIK tog silver för andra året i rad. Ingen dålig prestation om man inte bor i Guldstaden och förväntar sig att allt man rör vid ska förvandlas till guld, förstås. Andreas Hadelöv sa tack och hej och försvann. "There goes my hero. Watch him as he goes". Men så kom Martin Sevc och han var så lik Marttinen att allt blev frid och fröjd igen. Ett prov på min logik.

 

Sommaren var kort, det mesta regna´ bort men när mannen och jag först besökte Stockholm och Årsta havsbad, kunde vi njuta av sol flera dagar. När det regnade, var det läge för shopping. Egentligen regnade det lite väl sparsamt. Sedan for vi iväg på den av mig så efterlängtade bilsemestern och hade toktur med vädret, vart vi än styrde kosan. Till och med i Norge. Vi har fått flera brev från Norge. Med fotografier. Det låg paparazzi i vartenda dike och fotade vår bil. De hade väl aldrig sett en så snygg bil förut. Men de ville ha betalt för bilderna, trots att vi inte hade beställt dem. De har ett så utpräglat tunnelseende i vårt grannland att de vägrar ta till sig invändningar. Det är bara att betala.

Till sommaren ska jag montera en kamera i en av våra rondeller och alla norskregistrerade fordon som kör mer än ett varv i den, ska fotograferas. Inte för att jag ska skicka kravbrev, utan mest bara för att de ser så skojiga ut, särskilt efter tio-fjorton varv.

 

Nordea vägrade, mitt i den stora nyårsruschen, att släppa från sig pengar, vare sig i bankomater eller via betalkort i Ica-kassor. Och detta blev man varse när man redan hade skickat alla varor längs bandet och var skyldig affären 598 kronor! Det blev till att lämna varorna och smyga iväg som skamsna hundar, följda av Swedbanks och Handelsbankens välbeställda kunders blickar och kommentarer. Som tur var, dök en hjälte upp med trind plånbok och med hans hjälp och vår parkeringskassa, kunde vi lösa ut maten. Men jag hörde nog tisslandet från de välbesuttna som satt i kafeterian och avnjöt en korv med bröd, som de hade råd med. Och jag såg mannens längtande blick. Inte när han såg på mig, utan på varmkorven - den ouppnåeliga.

 

Barn och barnbarn har blivit ett år äldre under 2012. Nya tänder, nya frisyrer, steget från Hello Kitty till Monster High har tagits, kramarna finns där fortfarande men pussarnas antal har krympt, ja, nu pratar jag om barnbarnen förstås, de vuxna barnen har inte förändrats så mycket. Förutom Annie, som har gått från att vara en långhårig blondin till en korthårig neonorange snygging. Eller, som hennes äldste son, lite behärskat sa, hon blev "siså".

 

Men någon hen blir hon aldrig! Ingen annan heller. Vad är det för tokigheter? Sluta hitta på nya konstruerade, helt obehövliga, ord och försök få folk att skilja på var och vart i stället, språkrådet. Eller, som Hamlet uttryckte det: Att vara eller inte varta, det är frågan.

 

I natt träder 2013 in. Ett oskrivet blad. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Lite som att gå ut på en myr där det finns massor med hjortron men även vattenfyllda hål som man måste passa sig för.

 

Jag vill i alla fall önska er alla, mina favoritbloggläsare, ett riktigt Gott, Mysigt, Friskt, Lyckligt, Glädjestrålande Nytt År!  May the force be with you.

 

 

 

 

Julklapparna är inslagna. Skinkan är färdig och provsmakad. Punschrullarna är bakade och klara fast det blev romrullar i år, fanns ingen fuskpunsch på affären. I princip är vi redo.

 

Nu ska vi slöa framför TV-n och äta lite smått och gott. I morron ska vi åka och titta till stugan och önska alla småtrollen en god jul, sedan blir det, förhoppningsvis, kaffe hos Brännströms. På kvällen återigen en lat uppesittarkväll som säkert blir en halvliggandekväll.

 

Men sen. På julaftons förmiddag kommer bonussönerna och bonusMolly och äter lunch med oss. Sen beger vi oss direkt till Rumba där fyra barnbarn säkerligen väntar och väntar och har väntat. Inte på oss så särskilt men på det vi har i den stora påsen. Undrar vem som ska vara sjuk i år? Det brukar alltid vara någon och Alfred påstår att denna någon alltid är han. Därför tog han det säkra före det osäkra och var "sjuk" en dag förra veckan, då hade han liksom gjort bort det redan.

 

Juldagen blir en mellandag på grund av mannens arbete.

 

Annandagen kommer barn och barnbarn på middag OCH Elitserien börjar om! Tänk att jag längtar mer efter det än efter tomten. Han finns ju ändå inte. Säger barnbarnen. Och längtar så de nästan spricker efter honom.

 

Jag önskar att alla barn, i alla åldrar, får en riktig jul, en riktigt, riktigt GOD JUL!

Men vad sysslar sidensvansarna med?

Normalt kommer det ju en flock på ett par hundra fåglar och intar rönnarna som har kvar sina frusna bär. De äter dem totalt rena och flyger, dock ostadigt, iväg i samlad tropp.

Inte i år.

 

De har attackerat träden utanför vårt köksfönster i omgångar, ibland med veckor mellan. Så smäller de i sig de bär de hinner med innan det kommer en bil. Då lyfter hela skocken, himlen blir osynlig för ett ögonblick, och försvinner! Men vart tar de vägen och varför?

 

Det sägs att rönnbären utsätts för en jäsningsprocess i fåglarnas magar och att de blir onyktra, ja, kanske rent av stupfulla innan kvällen. Jag tror på det. Tycker att de uppvisar ett drogbeteende. Nervösa, hänger upp och ner, småbråkar och tjafsar, drar iväg utan förvarning och hänger bara med likasinnade.

Men - de fortsätter att vara vansinnigt vackra, ingen dekadens där inte.

 

Själv har jag ingen bra erfarenhet av rönnbär som rusningsmedel. Jag fick nämligen ett recept på rönnbärsvin av en kompis till mannen som själv hade gjort vinet och tyckte att det blev jättegott. Okej, jag skyndade mig ut för att hinna före sidensvansarna och plockade erforderlig mängd med bär. Sen följde jag receptet till punkt och pricka. Det blivande vinet skulle stå och gotta till sig i en mängd veckor men strax före jul skulle det vara klart och drickbart.

Hallå! Det var det året när jag städade köket in i minsta vrå! Två gånger!

 

Efter att ha vridit korken ett kvarts varv, exploderade hela flaskan i mina händer. Visst är det vackert med rött just till jul men brunrödprickigt, fläckigt och blaffigt är inte direkt dekorativt. Det var vin överallt. På mig, på tapeterna, på blommorna, på spisen, på golvlisterna, på, ja, köket helt enkelt. Och som det luktade.

 

Jag grät, förbannade och skurade. I timmar.

 

Mannen fick ta de övriga flaskorna med sig till stugan och lägga dem med öppningen neråt i trettiometersnedförsbacken. Förmodligen firade hela arten sidensvansar nyår där. Vi hade ju liksom gjort grovjobbet åt dem.

 

"Surt" sa räven som gick förbi. Ja,definitivt.

Det är kallare i dag. Det blir lite kallare i Skellefteå framöver nu när Sten-Georg är borta. Sten dog för ett par år sen och i går somnade tvillingbrorsan Georg in. Jag tror att han blev 74 år men det är helt oväsentligt. I själ och hjärta har de aldrig varit äldre än tre-fyra. Och själ och hjärta hade de. Skellefteå AIK har förlorat sina mesta supportrar och taktiker. "Spela kanten, göra mål. AIK vinner 4-1"

 

Det hände att de fick gå fram till tavlan i omklädningsrummet och själva rita och beskriva taktiken inför matchen. Det hela gick i princip alltid ut på att "krossa Löven". Oavsett vilket lag AIK mötte.

 

Men de var inte bara på hockeymatcher och träningar. Överallt där det hände saker, kunde man träffa på dem. Och alla var vi gamla bekanta. Artiga som de var, tog de alltid i hand och hälsade. Alla tyckte om Sten-Georg, som fick dubbelnamn på grund av att det var väldigt få som kunde skilja dem åt. Nu är de borta.

 

Förr i tiden fanns det gott om så kallade original. Tänk, vilken komplimang, att vara ett original. Fast det menades ju inte så. Men det borde det. Att vara annorlunda, att inte försvinna i den grå massan. Tänk bara han som hade en moped som han älskade över allt annat och som hängde upp den i taket i sitt "finrum" för att inte däcken skulle nötas. Vilken kärlek.

 

Tyvärr möttes de inte alltid med kärlek tillbaka. Vi hade ett original här i stan som i yngre dagar var snäll, trevlig och omåttligt förtjust i och rädd för kvinnor. En helt oförarglig liten människa, som tyvärr inte fick vara ifred för några intelligensbefriade människor som ständigt och jämt retade honom tills han blev arg. Så småningom var han kroniskt arg. På ålderns höst klädde han sig i svarta sopsäckar och gjorde en keps av wellpapp. När det var vinter och trettio grader kallt, hörde man sopsäckarna på långt håll. Han gick snabbt, den lille mannen, och kalla plastsäckar frassar väldigt mycket i rörelse. Om jag då mötte honom och jag gick på den ena trottoaren och han på den andra, kunde han, utan att se på mig, bistert säga: Gå ham å laegg dä, kärringjävel. Det skulle aldrig Sten-Georg ha sagt. Men så var inte folk dumma mot dem heller. De fick ta sin egen plats i samhället och de var respekterade. Det fick aldrig Lill-Herman bli.

 

Kommer det nånsin mer att finnas en Burk-Curt, en Stövelmannen, n´Johan som gick och sjöng Gubben Noa på lapska högt så det skallade, en Lill-Herman ute i full frihet? Jag tvivlar.

 

Men några Sten-Georg kommer det aldrig mer att finnas. Dock ska deras engagemang, deras glädje, deras Krossa Löven alltid att leva kvar. Och när Skellefteå AIK "spela kanten, vinna 4-1" då kommer vi att höra glädjetjut från två som "hoppa sängen" i himlen.

Egentligen skulle jag vilja tycka riktigt synd om mig själv nu, om det inte vore för att det finns andra som har det värre.

Jag tar det från början.

 

För några veckor sedan kändes det som om jag hade fått nåt skräp mellan två kindtänder. Jag tog tandtråd och gjorde mitt bästa. När jag drog bort tråden, följde halva tanden med. Det som satt kvar var taggigt och gropigt. Inte kul. Tungan hade ett gediget jobb med att kontrollera om det verkligen var sant var tredje sekund.

Klok som jag är, insåg jag att jag inte kunde ha det så där över jul- och nyårshelgerna, så jag bokade tid hos min tandläkare, du vet han som är mer rädd för mig än jag är för honom.

 

När han kollat röntgenbilderna sa han: Jag har en bra och en dålig nyhet. Vilken ska vi ta först?

Eftersom nyheter från honom aldrig kan vara bra, utan dåliga eller superdåliga, så fick han välja. Min tand var bortom all räddning! En spricka löpte genom alltet och ända ner genom långroten. Hur skulle han kunna komma med en "bra" nyhet efter det? Jo, tyckte han, att det är billigare att dra en tand än att greja en jättelagning (som ändå inte var aktuell i det här läget), det är en bra nyhet. Jag ser inte fram emot fler goda nyheter från honom.

 

Att "dra" en tand låter ju enkelt. Det är det inte. Bedövningssprutor till höger och vänster, och för säkerhets skull även på tungan men det var nog hans sätt att försöka få tyst på mig, sen ett evinnerligt sågande och bökande och till sist ett blodbad värdigt historieböckerna.

 

Efter det skulle mannen och jag handla julklappar och julmat . . . För att bättra på mitt bleka ansikte, tänkte jag måla läpparna  men se dem kändes jag inte vid! Mannen skrattade och frågade om det var blod eller läppstift jag hade på hakan. Empatilösa varelse.

 

När bedövningen släppte, gick min självbehärskning åt samma håll. Kvällen ägnades åt tystnad och självömkan. Och innan jag somnade, skänkte jag en tanke till min tandläkare och den var inte god. Det hade inget med min smärta att göra, utan mer för att han har förstört min fina föreställning om tomten. Du skulle aldrig ha berättat det, Lage! Nu ser jag bara den synen framför mig och den är inte behaglig. Du tar dig nog bättre ut som tandläkare. Faktiskt.

Den riktiga julefriden vill inte riktigt infinna sig. Det är ljusen som krånglar.

I dag tänkte jag överraska mannen, som naturligtvis jobbar helg igen, med att han skulle slippa sätta upp ljusen i granen för en gångs skull. Det är ju faktiskt en hel vetenskap att få ljusen ditsatta med ett jämnt och flödande sken som följd. Sladdarna måste följa ett mönster. Uppenbarligen.

 

Jag började ju längst ner, helt logiskt närmast kontakten, och sen arbetade jag mig upp. Jag jobbade och slet, flyttade och preciserade en lång stund. När jag på avstånd skådade mitt verk, upptäckte jag att ljusens placering inte alls var så jämn och fin som jag tyckte när jag stod med näsan i barren. Alltså började operation flyttning. Upp och ner, bakåt och framåt med sladdar som stramade mer och mer. Plötsligt hörde jag ett gurglande, kvävningsliknande ljud och när jag tittade upp, såg jag att granen var kraftigt böjd i toppen med sladdar som slet och drog överallt. Jag hade kopplat strypgrepp på stackarn.

 

När jag lossat och spänningen släppt en aning, tyckte jag att nu fick det vara nog. Nu skulle här tändas! Bakom soffan finns en skarvsladd, det visste jag med säkerhet. Efter en massa knuffande på soffan, nådde jag kontakten. Jo, jag nådde alltså. Men gjorde sladden det? Icke så. Inte ens till en skarvsladd med två meters längd från väggen söderut. Men vad i ..... ? Det gjorde den ju förra året. När mannen satte upp ljusen i granen. Konstigt.

 

Vår julgran kan nu i det närmaste kalla sig för soffliggare. En tresitssoffa är just nu en tvåmans med överhängande risk för stickskador på den som sitter närmast.

 

Det är i alla fall tur att vi inte har en naturgran för med mitt milda våldsbeteende och snurrande av trädet, hade nog inte många barr suttit kvar.

 

Jag vet vad mannen säger när han kommer hem i kväll: Men - har du satt upp ljusen? (Så tittar han en stund på skapelsen och fortsätter): Jag sa ju att du inte skulle göra det!

Vilket jag borde uppfatta som en omtänksam förebråelse för att jag inte är rädd om mina värkande axlar och armar men som även, och kanske mest, innehåller ett underförstått "det blir faktiskt mycket bättre när jag gör det".

 

Jag håller med honom till fullo. I både det sagda och det osagda.

Äntligen någon som har krupit till korset!

Jag skulle öppna en förpackning skivad kokt skinka och letade efter fliken där det brukar stå "Öppnas här". Jag fann den men döm om min förvåning när jag även hittade ett annat ställe där det stod "eller här".

Nu väntar jag bara på att tillverkarna av smörgåsrån ska komplettera sin förpackning med "Dra här" och "alternativt här" och "eller lite mer till höger" och "prova längre ned" och "ge dig och ta en sax" och "eller kniv".

 

Jag har haft bryderier angående andra förpackningar också. Mannen kallar mig ljusdrottningen, inte för att jag är ljuset i hans liv kanske, utan mer för att jag inhandlar ljusslingor i parti och minut. När jag nu, äntligen, har hittat en slinga som till åtminstone sjuttiofem procent motsvarar mina krav, har de lyckats paketera den på ett fullständigt omöjligt sätt. Genom en liten, liten, ja rent pytteliten ögla, ska batteridosan träs. Det är ingenting för en som är otålig och har bråttom men för den som tycker om julpyssel är den perfekt. Knep och knåp, ett och annat schackdrag och matematiskt tänkande och vips! efter en sex-sju timmar är slingan utredd. Jag köpte tre. Om jag inte hinner göra köttbullar i år så kan barn och barnbarn ändå glädja sig åt lysande bollar och det är inte fy skam det heller.

 

Tyvärr har jag upptäckt att adventstiden snart är slut och att julen står för dörren. Den där stressfaktorn. Nu ska det hinnas saker. För att förenkla åtminstone en tidskrävande tradition, beslöt jag att tillverka ett julkort på datorn. Alltså, är det ingen som kan säga till mig när jag får hybris?

 

Jag plockade fram en vacker vinterbild från vårt digitala album och bestämde mig för att "skapa" en tjusig julhälsning mitt på fotot. Med Paint är det ju kanonenkelt. Jag valde en lagom "pensel" som jag doppade i julröd färg och sen styrde jag musen till ett elegant God Jul. Eller? I tre timmar satt jag pall och försökte få bort kråkfötterna som antingen skrivits av en etthundratreåring eller en fyraåring. När jag till slut tyckte att jag fått till acceptabla bokstäver, jag ska säga att omdömet inte är det bästa efter tre timmars tårar, vånda, ilska och muskelvärk, då bestämde jag mig för att lägga julhälsningen som skrivbordsbakgrund för att överraska mannen nästa gång han skulle läsa Hockeybloggen på nätet.

 

Alltså. Nog fanns väl bilden där men den röda hälsningen, som skulle vara stor och centrerad, den fanns, i miniformat, längst uppe i grantopparna. Helt logiskt egentligen. Var ska annars kråkfötter vara?

 

Nu har jag gett upp. Och bytt bakgrundskonst på datorn. Innan mannen hunnit se. Julglädje behöver väl inte vara detsamma som gapskratt, eller hur? Och julkort kan man faktiskt fortfarande skriva för hand, sätta julfrimärken på och posta SENAST DEN 16!! Hur ska jag hinna? Det är ju så himla mycket rolig idrott på TV.

 

Förresten, mitt digitala julkort kostar 1000 kronor. Styck. Om någon är intresserad.

"Inte sällan fruktar fibromyalgipatienter att ha drabbats av Alzheimers sjukdom. Men den oron är obefogad, vid Alzheimer dör hjärncellerna successivt och det är inte fallet vid Fibromyalgi".

 

Gissa varför jag kallar boken, som citatet är hämtat från, för min bibel? Min tröst, mitt hopp, min tro.

 

I dag var det dags att läsa ett stycke igen. Nu är inte bara mina guldsmycken borta, nu kan inte batteriladdaren till kameran återfinnas heller men det värsta är nog att ett julbäddset har försvunnit!

 

Mina hjärnceller må vara vid liv men nog misstänker jag att de är på långsemester. De som är kvar, får jobba hårt. Jag tänker och tänker tills jag blir spyfärdig och utmattad men vad hjälper det? Inte kommer jag på var guldet eller laddaren är. Bäddsetet orkar jag inte ens tänka på, det blir bara för mycket. Det kan helt enkelt inte bara gå upp i rök. Det måste ligga på sin plats nästa gång jag tittar in i skåpet. Annars har hjärncellerna packat ner det och tagit det med sig på semestern. Kanske för att få lite julkänsla där de är.

 

Min blogg hade besöksrekord i går. Blir man glad eller blir man glad eller . . . misstänksam? Varför ville så många veta varför jag skämdes? Var det inte uppenbart? Ett stort, färgglatt, oretuscherat foto på fel plats, föreställande en som både avskyr att fotograferas och att se fotografier på sig själv. Huvva så skämmigt. Men nu är skadan redan skedd så det är bara att fortsätta att göra bort sig, att avslöja sin okunnighet och sin absoluta nolltolerans mot stress.

 

Jag minns än med fasa när datoriseringen hade gjort sitt intåg på Norran och vi skickade mejl hejvilt till varann inom tidningshuset. Det trodde jag att jag gjorde också. Jag skrev:"Du är inte riktig på ett enda ställe du". Och skickade iväg det långt utanför stan. Någonstans, långt borta, satt en förvånad och ganska så säkert förnärmad man som undrade varför jag helt plötsligt kände mig manad att betygsätta honom. Bara så där. Helt utan förvarning.

 

Okej, vi har pratats vid sedan dess. Faktiskt redan samma dag. Och det var jag som ringde upp honom. Jag, en journalist med telefonskräck men ännu större datorfobi. Och om man tänker efter var jag ju kärnkraftsmotståndare när jag jobbade på Asea-Atom också. Har jag nånsin varit på rätt plats?

Det är  minus 18 grader ute och jag svettas som ett tok! Det gör jag när jag blir stressad över nånting som gått snett. Och nu blev det riktigt snett.

Jag skulle bara lägga in ett foto som Åsa tog i går i mitt album på Facebook och så hamnade det på den offentliga sidan till allmän beskådan. Varför? Jag tror att jag vet svaret. Dels är jag en teknisk idiot, dels är jag rädd och dels stod det "Vart var bilden tagen?". Grrrrr.. Jag skyller på det sistnämnda att jag handlade oöverlagt och ogenomtänkt. Ska det vara så svårt att skilja på var och vart? Allvarligt? Jag vägrar att kapitulera!

 

Var - anger befintlighet.

Vart - anger riktning.

 

Alltså: Var bor jag? På Brunnsgatan. Och den är inte på väg någonstans.

 

Sålunda: Vart gick du? Till banken. TILL, säger jag!

Men: Var gick du i skola? I! I! (Oj, så verkningslöst ett versalt i med utropstecken efter är).

 

Harmonin i advent håller på att få sig en törn.

 

Nu vänder jag blad.

Jag har insett att jag har missat nåt bra. Det är först nu som jag har sett TV-programmet Så mycket bättre. Vilket himla bra program. Artister som gör andras låtar, i de flesta fall, så mycket bättre. Darin, vilken artist. Miss Li, allt hon gör, blir hennes eget och det blir till guld. Och Rock-Pugh sen. Honom har jag gillat sen vi bodde grannar i Västerås. Jag bodde på Emausgatan och han någon annanstans. Men dock i Västerås. Grannar - absolut. Men det som fastnade speciellt var faktiskt något som Maja Ivarsson sa, inte sjöng. Hon berättade att hon hade varit så säker på att hon och hennes grupp skulle slå igenom en dag, att hon i tio års tid hade tränat på intervjusvar.

 

Ha! Jag har en kompis som både har ställt frågor och svarat på dem själv i halva sitt liv. När, och varför, hon kommer att få användning för sina väl inövade fraser, har hon nog ingen aning om. Inte tror jag att hon tror att hon ska slå igenom som rockstjärna vid sextio års ålder men man vet ju aldrig. Väl förberedd är hon i alla fall. Det kan låta, typ, så här:

Hon: Och vad gjorde du i Stockholm då?

Hon: Spelade Bingolotto.

Eller:

Hon: Varför köpte du inte jackan du ville ha?

Hon: Jag tänkte att jag skulle vänta tills den var slut.

 

Jag ska säga att jag egentligen inte behöver prata så mycket när vi träffas. Men jag gör mitt bästa!

 

Nu är det förresten 19,2 grader ute. Och nära kokpunkten inne. Fortfarande.

 

Ja, herremin, vilket slöseri med mascara.

I fredags gjorde jag mig fin inför juljuntan och la naturligtvis ner möda på att få mascaran att göra underverk med mina ögonfransar, som utlovat. Det enda som egentligen sker, är att fransarna blir styva och pekar rakt ut, vilket innebär att de krockar med glasögonen, vilket i sin tur innebär att glasen blir fläckiga och utsikten sämre. Men ändå. Jag går inte ut med soporna utan att ha "målat" ögonen för om jag möter någon, tror de att jag går i sömn med tanke på de smala springor mina ögon utgör.

 

Nå, när det var dags för årets tomteöverraskning, började eländet. Tyvärr hade tomtefar insjuknat så en tomte"pojke" i galonbyxor kom i hans ställe. Han var nybörjare på julklappsutdelning och ville gärna börja med att kramas . . . Sen kunde han inte varken bokstäver eller siffror heller men han imiterade siffrorna med egna kroppsställningar, vilket innebar att mascaran rann. På mig. Vi lottar ju julklapparna mellan juntamedlemmarna och sen drar vi en siffra och då får vi, förhoppningsvis, paketet med den siffran på. I år var vi, tyvärr, bara fem stycken på grund av diverse åkommor, ändå gjorde tomtepojken en sjua av sig själv till första paketet. Detta torde ha berott på att det är väldigt svårt att illustrera en femma med sin egen fysik. Till slut hamnade ändå paketet till rätt adress.

 

Innan alla fem klappar var utdelade, var mascaran mer under ögonen än på fransarna.

 

Ändå gjorde jag om misstaget på lördagen.

 

Målade omsorgsfullt fransarna, spretade isär dem som klumpat ihop sig och provblinkade några gånger så att inte över- och underfransar skulle fastna ihop.

Så gick vi, i det lätta men dock blöta, snöfallet till Nordanåteatern, där Norrlands främsta kvinnliga komiker skulle bjuda på show. Och OM de gjorde!

Entrén med två medelålders ickesylfider i baddräkt, satte liksom ribban.

 

Men nu är det så, med dessa mångbegåvade kvinnor, att de liksom kan bädda in både budskap och sanningar, som gör att man mår gott i själen, i sina nummer. Sen blandar de friskt med vansinnigheter, skönsång och ett våghalsigt självutlämnande som gör att helheten blir en fantastisk underhållning. Att de dessutom bjudit in "gästartister" som gör att skrattsalvorna aldrig lägger sig, utan överlappar varann hela tiden, gör inte saken sämre. Men mascaran. Så den rann! Och dyr är den.

 

I dag hade vi planerat att gå till julmarknaden, en gammaldags sådan i en gammaldags miljö, men det har vi skrotat. Jag är livrädd att träffa någon som får mig att skratta. Tre dagar på raken har jag inte råd med. Så jag stannar hemma med omålade ögon och njuter av Vinterstudion. Och reprisen av SAIKs seger mot Färjestad. Kanske till och med repriserna .

 

 

I dag öppnar en niohundra kvadratmeter stor lokal i centrala Stockholm, som är en kombintaion mellan restaurang och saluhall. Kul.

 

I dag jublas det i Jörn. Konsum satsar två miljoner på en ombyggnad. De flesta hade befarat att gårdagens stormöte skulle ge besked om nedläggning av affären. Gissa glädjen. Gissa lättnaden.

 

Det är inte bara snö(o)vanan som skiljer.

 

Men att "tracka" stockholmarna för att de hamnade i ett kaosliknande tillstånd, på grund av den myckna snön som kom snabbt och överraskande, det är inte min grej. Inte när det tog Rasmus sju timmar att ta sig från skolan och hem. Är det nåt att håna? För mig är det mer respekt för individen, som får försöka hitta lösningar på egen hand när infrastrukturen snöat över.

 

Här är vi förbannade när snöröjningen inte kommer i tid. Men vi är alla utrustade med spadar så om det krisar kan vi ta oss ut till bilen, som har vinterdäck sedan slutet av oktober, och köra de två milen till jobbet på tjugofem minuter i stället för de vanliga tjugo. Vi hade ingen förståelse i stan över att kommunens samtliga snöröjare jobbade häcken av sig i kustorterna som fått över en meter snö och, faktiskt, var insnöade. Vi, som har vanan inne. Vi, som vet att snön kommer. Varje år. Det funkar.

 

Jag är ganska övertygad om att nollåttorna tycker att det är trevligt med en ny jätterestaurang, där man även kan köpa blommor och annat fint. Men jag är också övertygad om att de både kan ha och vara utan den.

Jörnsborna, däremot, vet att om Konsums beslut hade blivit nedläggning av butiken i stället för miljonsatsning, då hade det förmodligen i förlängningen inneburit en nedmontering av hela samhället. Så stor är skillnaden i nyhetsvärdet.

 

Jag gillar Stockholm men jag skulle inte för mitt liv vilja bo där. Inte i Jörn heller. Det är i Skellefteå jag vill leva. Trots snön, trots myggen. Och om nu nån skulle få för sig att "tracka" mig för det, så säger jag bara: Skellefteå AIK! Sug på den du.

Jag är listig och har varit det så länge jag minns. Jag älskar att skriva listor, nämligen. Fast numera är det väl mest inköpslistor som gäller mat och hushållsartiklar. Annat var det förr. Då listades i princip allt, idoler, lärare, kompisar, maträtter, låtar och - förstås - killar. Snyggingarna.

 

Min kompis har kvar en del listor. Det är både genant och jättekul att se hur de förändrades och att vi till och med gav bort vissa grabbar till varann. Ändå har vi sällan haft samma smak men blev någon av oss less på en viss person, överlät vi den gärna till den andras lista.

 

Jag skrev även semesterlistor. Packningsdito alltså. Både som liten, följande mor och far på campingturer varje sommar men även som vuxen med barn, då krävdes det rejäla listor.

 

Värst var jag i 30-årsåldern när jag skrev listor för varje dag i november och december. Allt skulle göras och hinnas med, vilket krävde noggrann planering, dag för dag. Nu ryser jag av blotta tanken.

 

Önskelistor, däremot, har jag inget minne av att jag någonsin har skrivit. Förmodligen på grund av att jag önskade mig ALLT. Alfred, däremot, kör en annan taktik. "Jag önskar mig bara några saker för då är det större chans att jag får dom", säger han, den lille kloke. Vis av skadan. Ett år fick han så många saker som han inte var så värst intresserad av, så han samlade ihop dem och gick till affärerna och återställde det mesta och köpte sig ett lasersvärd, modell värsting, istället. Men det han hade önskat sig mest av allt, det fick han och det behöll han: en legospindel!  Enbart för att hans mormor är skiträdd för spindlar, till och med de som är byggda av legoklossar. Sån är han. Men jag fick julaftonens största och längsta kram av honom för naturligtvis fick han spindeleländet av oss. Vem kan motstå en sån önskan?

 

Nu har jag börjat skriva inköpslistor inför julmaten. Det är kul. Det ska planeras, handlas och lagas till. Vi har stort släktknytis på julafton och jag får mig tilldelad vissa favoriträtter. Men jag försöker varje år att hitta på nån överraskning också. Det kräver planering. Jag älskar att planera. Och om jag inte skriver upp det jag har planerat, då finns risken att jag glömmer bort det.

 

Det kan ju inte ha berott på det, när det på Annies packlista inför fjällresan ett år, helt plötsligt stod: Alfred. I så fall är hon mer illa däran än jag. Men precis lika listig . . .

Jag har bestämt mig! De här veckorna som kalls adventstiden ska gå i harmonins tecken. Ingen stress, inget tvång, ingen irritation.

I morse var det tjugo grader kallt. Skönt, sa jag och log, då snöar det inte i alla fall.

Mitt på dagen var det elva grader och ett lätt snöfall pudrade världen. Härligt att det har blivit lite mildare, sa jag och log, och de här snöflingorna är ju bara vackra, som glitter.

Nu, vid fyratiden på eftermiddagen, är det fjorton grader kallt och det blåser friskt. Vilken tur, säger jag och ler, att vi har hunnit hem innan det började blåsa.

 

Kolla vilken fridfull människa jag är.

 

Förr i tiden var jag julknäpp. Det skulle städas, bakas, pyntas, handlas julklappar till kända och nästan okända, knäck och kola skulle kokas, julgran huggas och fåglarna matas. Jag trodde, på fullt allvar, att det inte kunde bli någon jul om jag inte gjorde allt detta. Nu vet jag bättre. Julen kommer, vare sig jag vill eller inte, jag är absolut helt betydelselös för den händelsen. Därför tar jag det med ro.

 

Jag vill ha levande ljus, julmusik, röda, varma färger omkring mig, glögg, russin och massor av tid. Att njuta.

 

I morgon ska jag och några vänner besöka Skellefteås mesta julstämning, Lanthandeln på Nordanå. Där ska vi sitta i timmar, dricka kaffe, äta anisgrisar, prata, skratta och insupa känslan av gammaldags jul. Det är en tradition vi har och den gör vi inte avkall på.

På fredag är det juljunta i tomtelandet! Vackrare ställe att säsongavsluta juntan på, finns inte. Man är liksom inbäddad i en Jenny Nyströmanda. Tills tomten kommer! Han brukar inte vara så traditionsstyrd. Men snäll.

På lördag ska vi gå och roa oss tillsammans med Monica och Åsa, i Mens Night. Garanterad skrattfest.

På söndag är det julmarknad i stans mysigaste "kvarter".

 

Men på måndag, då järnspikar! Då blir det Nobelfest här hemma med Ankan, Gåsan och Måsan. Det brukar inte vara särskilt stämningsfullt trots att jag ibland delar ut klappar som är farligt nära en stämning . . .

 

På luciamorgonen ska Gun-Marie få ta hand om mig och försöka trolla fram en frisyr och färg som håller för en fotografering till mitt nya körkort. Tänk, att det är dags redan. Och aldrig fick jag visa upp mitt första körkort, där jag var ung och vacker. Men nu, när jag bara är och, kan jag ge mig sjutton på att det ska visas i tid och otid.

 

Okej, jag ska inte hetsa upp mig över det. Det är ju advent. Och jag är harmonisk. Absolut inte stressad.

Du vet, det finns ju kuddar i alla möjliga utföranden, som ska hjälpa oss att sova gott utan att nacken blir felvinklad, något som ofta ger upphov till huvudvärk, vilken i sin tur är orsaken till att mycket går snett.

Nå, jag har en sådan kudde. Den är väldigt avlång. Det är bra för då räcker den till även när jag kastar mig omkring i sängen. Så - vad är då problemet? Svaret är: örngott.

 

De har kommit i otakt, kuddtillverkarna och sängklädesvävarna. Att hitta örngott till min kuddes mått, är näst intill omöjligt. Jag har lyckats få tag på ett grönt (fullträff eftersom tapeterna är gröna) och ett brunrandigt (som är så fult att jag drar mig för att gå och lägga mig). Men - så har jag också ett tredje!

 

Den första advent ska sängarna bäddas med adventsutstyrsel. Påslakan som bara används under de två första veckorna i december, sedan kommer de röda jullakanen. Adventslakanen är i mossgrönt med mönster i guldfärg. Till min kudde har jag då lyckats hitta ett guldglänsande örngott. I siden.

 

Vet du hur halkigt sidentyg är? Jag ramlar av kudden stup i ett och i natt vaknade jag av att jag i full fart skallade sängbordet! Det gjorde ont. Men vill man ha fint i sängen, får man lida pin i svängen.

 

Ett annat i-landsproblem jag har, är att mina inkommande sms har börjat haka upp sig. Jag kan se från vem de kommer och de tre-fyra inledande orden, sen får jag vänta upp till en halv minut innan resten visar sig. En halv minut kan vara en ocean av tid. Tänk bara om det kommer ett sms från min dotter och jag ser "Vill du veta" och inget mer. Eller, ännu mer frustrerande, ett sms från min son, som lyder "Är framme". I det fallet är det inte fortsättningen som saknas, utan ett tidigare helt sms med upplysning om vart han har åkt. Men där kanske jag inte ska skylla på telefonen . . . Det kan också komma ett sms från en kompis, där jag bara ser "Ring mig när du".

När jag vad då? Ser sms-et? Vaknar i morron bitti? Har läst dagens tidning?

 

Ibland kan en halv minut vara förödande. Fråga bara våra alpina stjärnor. En halv minut? Ja, då är det kört. Helt kört.

I min gränslösa enfald har jag alltid trott att en snökanon är en manick, som styrs av människor för att öka snömängden i slalombackar och skidspår. Men nu har allt ställts på ända.

En snökanon drog fram över Skellefteås kustlandskap i lördags! Den lämnade efter sig en meter snö.

 

I riktigt kustnära trakter tog sig invånarna inte fram, egentligen inte ens ut. Här, i stan, kunde vi gå ut om vi ville men det ville vi inte. Snön vräkte ner och blåsten tog tag i flingorna som dalade mot marken och lyfte dem mot nya äventyr. När allt lugnat ner sig kunde vi se att gode många flingor ändå hade nått sitt mål; att bilda en tjock, täckande matta över allt som en gång var.

 

Jag vet att jag sa att det inte skulle bli någon riktig adventsstämning utan snö men jag är ju van vid att ingen lyssnar på mig så jag tog väl för givet att det skulle stanna vid det den här gången också. Men icket! Ändå ska jag inte klaga, jag bor ju inte i Skelleftehamn eller Bureå och tvingas plumsa omkring med metalldetektor för att hitta igen bilen.

 

Och till råga på allt elände förlorade SAIK mot AIK IF från Solna. Vad händer härnäst? Slutar Zlatan spela fotboll och blir järnvägskonduktör? Skippar TV4 sina reklampauser? Blir Ulf Lundell allsångsledare?

 

Ingenting är omöjligt. Förutom att vinna mycket pengar och att bli tjugo år yngre. Där går tydligen gränsen.

Men advent gör mig lycklig. Ljusen, dofterna, den röda färgen, allt sammantaget får mig att må bra, känna mig tacksam över allt jag har. Och om det skulle vara något jag saknar, ska jag passa mig väldigt noga för att uttrycka en önskan om att få det. Någon kan faktiskt lyssna. Någon som inte alltid är så snäll.