saltatochkryddat

Dags för semester!

 

Plus 22 och sol. Det bara fortsätter och fortsätter . . . Orken avtar, latmasken tar över. Nu ska bloggen få lite sommarledigt och, förhoppningsvis, komma tillbaka utvilad och fräsch och med en massa energi till att berätta om ditten och datten.

 

Jag begriper inte, på fullt allvar, att den har läsare varje dag. I snitt är det cirka 25 personer som läser mitt svammel men helt plötsligt kan det vara kring 60. Vad beror det på? Och - vem är du, kära läsare? Nyfikenheten är stor.

 

Vissa dagar skriver jag för Carina. Inte personligen alltså, men jag ser henne framför mig. Ibland är det Lasse. Syrrorna dyker ju upp då och då, förstås. De läser bloggen. Jag tror att jag vet, vilka mina "trogna" läsare är - alla fem. Men resten då?

 

Egentligen är det, faktiskt, av underordnad betydelse. Jag skriver en blogg för att jag mår så bra av det! Om sedan någon annan också gör det, mår bra alltså, är det en stor bonus men det är inte mitt primära syfte, ego som jag är. Det är nog glädjen över att få umgås med orden, att få uttrycka mig som jag vill, utan chefredaktör, korrektur eller censur, som gör min blogg så viktig för mig. Jag är min egen chef, mitt eget korr och min egen, alldeles för dåliga, censur. Det trivs jag med.

 

I går, till exempel, när grannarna bjöd på rabarberpaj och kaffe i den gemensamma utegruppen, hade jag trott att jag skulle skriva nåt om att de "la rabarber på trädgårdsbordet" men det tyckte inte korret var ett dugg roligt, så då fick jag utesluta det. Helt rätt, ser jag så här efteråt, det var inte alls kul.

Däremot, var det vansinnigt roligt att få höra att en kompis, som haft blåsor fulla gommen, köpte sig en sexbitars prinsesstårta och åt upp eftersom den var det enda som inte gjorde ont att tugga. Sånt gillar jag!

 

På tal om godsaker så har jag och min sons svärmor en gemensam passion, nämligen Budapeststubbe. Hon är liiite mer hängiven än jag så hon försökte bli av med sitt begär genom att köpa två stycken stubbar och sätta i sig alldeles själv. Det hjälpte inte, berättade hon. Suget finns kvar. Tack, Maggan, för att du delade med dig av, inte stubben, men erfarenheten. Jag försöker att lära mig av andras erfarenheter, det blir smalare så.

 

Nu du, vill jag önska dig, allra käraste läsaren min, en riktigt, riktigt fin sommar! Själv kommer jag att finnas i stugan, på bilsemester och på Instagram, lite här och där, då och då, maudepunktw. Riktigt tyst kan jag ju inte vara.

 

Pussåkram

I morgon går bloggen på semester - utan bil!

Nej, jag är inte med sommarbil än, det vill sig inte. Antingen reagerar vi en timme för sent eller så är den för dyr. Visst finns den i billigare version men då får man åka till Göteborg för att titta på den intressanta och det fördyrar ju onekligen. Ska det vara så svårt?

 

Kusin Lizzan påstår att jag hade en one-hit-wonder när jag var liten: Ingeborg Nyberg har köpt sig en Ford, den är röd, den är gul, den är blå . . .

Varför lyckades Ingeborg Nyberg när jag inte gör det? Det behöver inte ens vara en Ford och absolut inte trefärgad, kraven är bara liten, billig och med en bokstavskombination som det går att göra nåt kul av. Det borde inte vara så svårt, eller hur?

 

Just nu har jag kommit in efter två timmars sittande i solen med glada grannar som bjöd på kaffe, rabarberpaj och vaniljvisp. Det var väldans trevligt och fruktansvärt varmt. Historier och berättelser ur livet avlöste varann, den ena tokigare än den andra och ändå vågade jag inte berätta om den gången jag åkte bil med en fotograf som la ur växeln och körde om en annan bil - i uppförsbacke! Rullande! Jag vill ju gärna att mina grannar ska se mig som en relativt seriös person som inte far med osanning. Och vem skulle tro mig?

 

Nu ska jag alltså försöka orka återgå till packningen. I morgon eftermiddag byter Norran adress och då gäller det att hänga med. Bloggen har ansökt om långsemester från och med torsdag och tills vidare. Jag har inte beviljat det önskemålet, utan sagt att den får mjukstarta någon gång i augusti men från och med slutet av den månaden ska den vara i full gång igen. Nåt måtta får det väl ändå vara på divalaterna.

Men se där, det har visst slutat regna i Paris nu så nu kan tennisen börja om. Snyggt, då hinner jag inte dammsuga. Heller.

 

Ses i morrn?

Ja, det var det det.

I lördags kom det förhatliga surrandet. Inte ens en torr och regnfri period lyckades förhindra att mygglarverna kläcktes och kom ut som en blodtörstig, frustande armé.

När Anton och Hanna kom på besök var det som om startskottet gick. Kanske kände de lukten av ett norrländskt blod med inslag av storstadsdito. Det kanske är årets innedrink för odjuren. Men lugn, lugn, syster och svåger, ert blod är nog tillräckligt förå(l)drat för att de ska vara sugna på er. Det är bara att komma!

 

Tur att vi har fåglar på taket, i hängrännorna, i holkarna och överallt. Varsågoda och ät! För varje mygga ni tar, skänker jag en tacksamhetens tanke. Räcker det? Om inte, säg till så gör vi en ny deal.

 

I går, söndag, var det dock ett annat, älskat, surr som gällde. Fyra vuxna barn och fyra ovuxna. Föräldrarna till de små hade en sån där dag när gliringarna flög runt huvudena, ackompanjerade av skratt och andra glädjeyttringar. Att två syskon verbalt hoppar på varann, är väl inte ovanligt men att syskonens respektive också slänger påhopp kors och tvärs, kryddade med en stor dos gillande, är bara så underbart. Då slipper man själv vara måltavla, vilket är skönt och avkopplande emellanåt.

 

När de fyra yngsta hade ätit klart, släpptes de lös till en egen värld där fantasin regerade. Alfred kom in och hade både en spade och en kratta nedstoppade baktill på sin t-shirt. Vi fick bara morrande till svar när vi undrade om det var bekvämt men han såg inte ett dugg missbelåten ut.

Den information vi lyckades tillskansa oss, tydde på att vi inte behövde vara oroliga på något sätt. Arwen hade tydligen tilldelats den viktiga rollen som återupplivare . . .

 

Basen för deras verksamhet var hammocken. Därifrån utgick det mesta. Och, för Gideons del, handlade det oftast om att i fas nummer ett bege sig till vattentunnan. Tänk så mycket man kan behöva vatten till. Och helst vatten som stänker. Men han får tacka sin vapendragare, Mio, för att han inte förblev inlåst i lillstugan dit han dragit sig tillbaka efter ett misslyckat vattenanfall i motvind. Man lämnar inte en krigare i nöd så Mio tog en pall och pratade med Gidde genom fönstret innan han fick tillåtelse att hämta hjälp utanför zonen.

 

Godispåsarna som de hade fått, öppnades inte förrän det var dags att åka hem. Det var nog det bästa betyg en eftermiddag i stugan utan TV, video och dator kunde få.

 

Och, som ren kuriosa och som jag nämnde i min förra blogg så lämnade ett av barnbarnen visst matbordet tvärt för att jaga en insekt och Annie satt visst med knäna uppdragna till hakan på sin stol vid matbordet. Jag sa ingenting. Om det, alltså. Jag bara njöt. Av surret.

Två dagar kvar till Mors dag. Och?

Jo, solen ska skina och graderna ska ligga kring tjugo, har meteorologerna lovat. Snyggt! Då kan vi äta ute. Till min sons stora besvikelse. Han har aldrig insett tjusningen med att sitta ute och äta och irriteras av vindar, insekter och mat som kallnar.

Men just på söndag, då är det jag som bestämmer. Om något av barnbarnen med hög hastighet lämnar bordet för att jaga en undflyende fjäril, då är det helt okej. Säger jag. Om Annie sitter vid matbordet med knäna under hakan, då kanske jag säger till. Eller så inte. Det är ju ändå jag som bestämmer på Mors dag. Om de vuxna barnen erbjuder sig att diska, då kanske de får göra det. Bara för att. Just det, det är min dag.

 

I år ska jag dessutom önska mig något. Jag vill ha dikter. Skrivna av mina barn.

Senaste gången jag fick ett egenhändigt tillverkat kort med teckningar och hälsningar, var av min son som hade ritat en figur med långt hår, vassa hörntänder och en pratbubbla där det stod: "Nu jvlar!" Jodå, det var ett Mors dagskort. Och det var bra många år sedan.

 

I dag skulle det nog stå något annat om han tog sig för och skrev något till mig. Det skulle räcka med ett frimärksstort papper för där skulle det rymmas det han ansåg vara viktigt att förmedla: Bra. Framme. Ok. Eller: Jepp. Därför är min högsta önskan att få en dikt av honom.

 

Min dotter, som inte är av det sentimentala slaget, har aldrig heller lämnat ifrån sig något Mors Dagskort med typ "Grattis världens bästa mamma på din dag", utan har hon haft en chans att retas, då har hon tagit den. OCH tillägnat Brittan den "hyllningen". Av någon oförklarlig anledning älskar hon att kalla mig så. Jag älskar inte att bli kallad så. Där blev inte anledningen längre oförklarlig.

 

Nej, någon kommersiell dag vill jag inte att min dag ska vara. Men gärna en solig med god mat och många skratt. Och dikter. Jag skulle gärna vilja se prov på utveckling när det gäller Mors dagskort . . .

 

Förresten, jag har en sån där liten staty i stugan föreställande en vänlig liten kvinna, där texten under lyder: Världens bästa mamma. Den hittade jag i en skräplåda på loppis. Fem kronor kostade den.

Plötsligt kommer de fram! Från alla håll och kanter, från möjliga och omöjliga vinklar och vrår. De som vet.

 

Det gäller förstås oroligheterna i Stockholmsförorterna. Jag hörde på radion ett urval av åsikter och jag måste säga att det var inte två stycken som hade exakt samma lösning på problemen. Men lösningar hade de.

Det gjorde att jag nu, äntligen, börjar förstå mig på politik. Varje parti har det enda rätta programmet för hur Sverige ska styras. Det är ju fantastiskt. Hur kan så många vara det enda rätta? Precis som religionerna, som sitter inne med den verkliga sanningen. Allihop. Vi kan till och med bråka om vilken musik som är bäst. Och vilka man får och inte får rösta på. Allvarliga män i kostym kan, helt seriöst, anklaga varandra för att deras land inte röstat som det borde - och har gjort i alla tider. Svikare!

 

Vilka som är svikarna i Husby, råder det delade meningar om. Politiker, föräldrar, poliser, ungdomarna själva, alla får sin släng av sleven och media har fullt upp. Måtte nu bara inte Zlatan byta klubb mitt i allt det här som händer . . .

 

Vem, eller vilka, som än rår för att bilar sätts i brand, att stenar kastas på räddningstjänstens fordon så att de inte kan ta sig fram och släcka, att poliser skadas, att skolor och dagis vandaliseras, vem eller vilka det än är så är det ett uttryck för någonting som är fel. Jättefel. "Det är inte okej", som vår statsminister så kraftfullt tog i med, innan han åkte iväg till nåt höjdarmöte. Så bra. Då lugnar allting säkert ner sig.

 

Här är det inte heller lugnt. Åttiplussaren går en tretimmars datakurs. Fördelat på tre dagar. Däremellan har hon läxa som hon glömmer. I dag skulle hon öva på att skriva mejl. Hon har varit in till mig en fem-sex gånger och bett om ursäkt för att hon stör men skulle jag möjligen kunna . . .

Jag har gjort vad jag har förmått men för en stund sen kom hon in, gapskrattande, och sa:

- Nej, nu får vi nog sluta för nu föreslog lillpaddan att jag skulle anlita en detektivbyrå!!

 

Vilken tur att jag inte hann läsa hennes mejl, det hade nog blivit min död. Hon hade nog inte tagit bort de ord som datorn föreslog, utan pinnade bara på vidare. Jag undrar hur många gånger hon hade försökt att skriva "det" innan Ipaden föreslog detektivbyrå?

 

Å, vad jag skulle unna alla ett sådant skratt. Så hjärtligt, så befriande. Så långt ifrån bråk och ilska man kan komma.

 

 

Det är sol, grannens gräsklippare surrar, sommaren har till och med anlänt två veckor tidigare än beräknat till Norrlands inland. Bara en sån sak. Sommaren går inte på räls, så att säga, för i så fall hade tidsförskjutningen blivit åt andra hållet. Om den alls hade kommit.

Alltså borde jag inte skriva en blogg som innehåller ordet TV. Men det gör jag ändå.

 

Först och främst måste jag ställa mig vid skampålen igen. Det börjar vara ett väldans rännande dit för min del. Tidigare tvingades jag be Lill-Babs om ursäkt sedan jag sett henne i Stjärnorna på slottet. Jag som har trott att hon har varit tillgjort flåshurtig och rar, insåg att hon var äkta. Skämmes.

 

Nu är det dags igen. Petra Mede. Jag behöver inte skriva vad jag har haft för uppfattning om henne tidigare, bara att den reviderades i lördags. Jisses, vilken kapacitet den kvinnan besitter. Jag säger inte att jag tycker att hon är världens roligaste men hon var hur säker som helst som programledare för Melodifestivalen. Så, ursäkta Petra Mede, för saker jag har sagt om dig utan att veta bättre.

 

Sådärja. Nu kan jag vara mig själv igen. Och i morse, när jag läste tidningen, såg jag att det skulle vara något slags minnesprogram om Lasse Holmqvist och hans succéer Här har du ditt liv och - Bialitt! Då kom känslorna över mig. Detta Bialitt var det tråkigaste program jag visste och de kvällar när mor och far prompt skulle se på det, var låååånga, gråa, trista och händelsefattiga. Det fanns två kanaler och en TV. Gissa vem som bestämde vad som skulle tittas på. Inte var det jag.

I stället stängde jag in mig på mitt rum och spelade popmusik så högt jag bara vågade för att utestänga alla ljud från det förhatliga, tristessens Bialitt.

 

När jag tänker efter, fanns det en del signaturmelodier till andra program som gjorde mig sjuk. Anslagstavlan. Nåt motormagasin med mannen med de stora tänderna. Och - Sportspegeln! Det var tider det, innan sportprogrammen blev de viktigaste för mig. Vi hade två kanaler och pappa hittade alltid program som han ville se. Vansinnigt tråkiga. Nu har vi hur många kanaler som helst men ibland finns det "ingenting att se" ändå. Men så händer det att man, av en händelse, upptäcker en programserie som heter Där ingen skulle tro att någon kunde bo. Att få ta del av liv som är totalt udda och galna, det är underhållning det. Det är annat än Bialitt det. Och det är, naturligtvis, norskt. Dar ingen kunne tru, att noen kunne bu. Det säger väl allt.

Men vilken vecka!

Tisdag till fredag fm hade tre gula hus huvudrollen, fredag em till söndag var de röda.

 

I Årsta havsbad behöver man inte nödvändigtvis bada, man kan göra mycket annat också. Om man vill. Men man kan också bara vara. Gapa, tugga, svälja och njuta. I det största gula huset bor syster och svåger. Där finns också köket . . . I det mittemellanstora gula huset sover gäster till ackompanjemang av innevånarna i det pyttelilla gula huset som är ett annex till det mellanstora. Till skillnad från hyresgästerna i mellanhuset, kvittrar de tidigt, mycket tidigt, på morgnarna. Och långt in på nätterna. De är mesar. Det är inte vi.

 

Okej, vi gjorde en, förhållandevis, snabb shoppingrunda också, det hör liksom till. Och resultatet blev gott.

Vi hann med andra aktiviteter också. Att titta på hockey-VM, till exempel. På Globen? Men är du tokig, vip-läktaren i det största gula huset var det som gällde. Där har man en förträfflig överblick över allt som sker, både på och utanför hockeyplanen. Som att någon, inför straffavgörandet mot Kanada, helt plötsligt började reparera en fotpall som hade en skruv lös. Det var nog flera skruvar som hade lossnat just då. Inte bara fotpallens. Sådant får man inte se på Globen.

 

När vi kom hem till de tre röda husen var solen glödhet och fåglarna sjövilda. Älven var guldglittrande och skogen visade upp ett överdåd av gröna nyanser. Vattentransporten från kallkällan fungerade utmärkt på direkten. Grillen levererade och rosén var kyld. Sverige slog Finland i hockey-VM och Danmark slog Sverige med hästlängder. I Melodifestivalen alltså. Det gjorde de rätt i.

 

I dag är det måndag och både vädret och jag tar igen oss en aning. Om det inte vore för nationalsången! Jag kan inte släppa det. Loa Falkman tog i för prins och fosterland och sjöng "jag vet att du är och du blir vad du var" medan resterande sjöng "jag vet att du är och förblir vad du var". Det är en jädra skillnad det! Att jag blir irriterad är ganska naturligt men att jag förblir det, är inte troligt. Och Sverige, som tronar på minnen från fornstora dar, då ärat dess namn flög över jorden, om det vet Loa att Sverige är och blir vad det var medan vi andra vet att Sverige är och förblir vad det var . . . Vilket ju inte alls är sant. Allting förändras. Regeringar kommer och regeringar går.

För att ha riktigt torrt på fötterna innan jag skulle utbrista i ett hånfullt påhopp på vår populära operasångare, kollade jag texten på Du gamla, du fria på nätet. På flera ställen! Men vad i .... NÄR ändrades den?? NÄR blev förblir till blir?

Jag är knäckt.

Och förresten har Du gamla, du fria aldrig officiellt utnämnts till Sveriges nationalsång. Det vet jag. Men jag tänker inte kolla det.

Nu tar bloggen semester kommande vecka, en liten försäsongare så att säga.

Det är mycket annat som är på till veckan, en snabbvisit till Stockholm, inköp av ny vattenpump till stugan, städning ute och inne i stugan, utplacering av trädgårdsmöbler, igångsättande av växthusaktiviteter med mera.

Dessutom finns det en massa som ska fixas i och kring lägenheten också innan Den Stora Flytten kan ske.

 

Och så var det ju det här med bil också. Oj, så körigt (f´låt den var dålig).

 

Jag har nyss avnjutit en tennisfinal där favoriternas favorit, Rafael Nadal, vann. På läktaren satt bland andra Ramos och Ronaldo, två av fotbollspelarna i Real Madrid. Ja, Pepe var också där men det nämner jag inte för honom tål jag inte sedan han, med berått mod och avsiktligt, stampade en liggande Messi på handen. Sånt förlåter jag aldrig. Men jag gillar mixade sportevenemang.

 

Hockey-VM pågår också, det har du väl sett? Och även om nu Tre Kronor spelat uselt, sedan våran Jimmie blev skadad, så blir det ändring nu när frälsarna har kommit. Sedinarna som på egen hand ska se till att vi vinner - mot Danmark! Ja, jäsiken, hur ska de kunna leva upp till förväntningarna?

 

Och, på tal om hockey, så vill jag rikta en fråga direkt till Kenneth Stakén: Såg du vem som gjorde det avgörande guldmålet för sitt lag i den finska ligan? Jag bara frågar . . .

 

Nu planeras det för fullt inför kommande sommars bilsemester. Det är kul. Det lutar åt att starta äventyret med att köra Vildmarksvägen. Jag har en konstig dragning till Fatmomakke, känner bara att jag måste dit. Förmodligen finns en del av mina rötter där. När jag var ung läste jag, nej, inte romantiska kärleksromaner utan alla Bernhard Nordhs böcker om nybyggare kring Marsfjället. Umbäranden, hungersnöd, dragiga timmerkojor där både folk och fä bodde, tidiga frostnätter som fördärvade potatisskörden, barnafödande under stora våndor med en jordemor som hämtades på skidor och som aldrig hann fram i tid, ja, allt, allt slukade jag med igenkännandets lockelse.

Nu måste jag dit och se om jag verkligen känner igen mig. Kanske hittar jag en liten, låg, glestimrad, grå stuga med mossbelagt tak som får mitt hjärta att slå fortare. I så fall får bloggen berätta om det närmare hösten.

 

Från och med i början av juni tar både bloggen och facebook semester i ett obestämt antal veckor. För även du, min kära följare, behöver få koppla av och vila. Nu gör vi det först och främst under kommande vecka. Må så gott!

Nu tillbringar jag en avsevärd tid på Blocket. Inköp av sommarbil står på agendan men trots att det bara i Skellefteå finns cirka etthundra bilar till salu i överkomlig prisklass, har jag inte hittat den rätte. Fast jag har blivit lite förälskad i en. Kollar varje dag om den finns kvar. Måste nog kolla med Martin och Lizzan om de känner bilen för de bor på samma gata som den.

 

Hittills har vi satt en något flexibel övre prisgräns på tiotusen men i dag sprack den - rejält!

John Lennons första bil, en Ferrari, är till salu! För cirka två miljoner.

 

Tänk att kunna plocka fram sin sommarbil i maj från, förhoppningsvis, garaget i Kusmark, sätta sig i förarsätet och veta att här, just här, har John Lennon suttit! Förmodligen sjungit, garanterat klappat med händerna på ratten i takt med någon musik, slängt ur sig bisarra kommentarer, ganska säkert fisit, låtit sin hand smyga sig över till passagerarsätet och klappat Cynthia på låret. Kanske har han just där fått idén till The Fool on the Hill, när han kört ut på landsbygden och sett någon stå på en kulle och titta på solnedgången. Tänk vilka gener den bilen måste ha!

 

Det är just det som är problemet. Ja, inte med Johns gamla bil, där är väl kanske priset ett av de största problemen, men att inte veta vilken bakgrund bilen har. Jo, på papperet finns den men hur är det med allt det andra? Vad har den varit med om? Rent känslomässigt.

 

Den förra sommarbilen var jättefin. Ingen rost, helfräsch invändigt, lågmilare, söt och pigg. Till en början. Sen började den visa sitt rätta jag; ett trasigt inre. Ett förödande kontrollbehov. Det var den som skulle bestämma - inte föraren. Att den visade ovanligt lite många mil på mätaren, fick sin förklaring. Det var nog helt med sanningen överensstämmande, den gick nämligen bara när den själv ville.

 

Tänk dig att vara i stugan och bestämma sig för att åka iväg och handla, bara som ett exempel. Var det då en "sån dag" fick jag stanna hemma. Bilen vägrade starta. Hur jag än gjorde, hur jag än gullade med den, var det omöjligt. Men gick jag ut och provade en halvtimme efter det att affärerna i stan hade stängt, då kunde den starta på första försöket! Andra dagar kunde vi vara överens om en utflykt men djupt oense när det var dags att åka hem igen. Alltså ett ohållbart förhållande.

 

Den här gången vill jag ha en som delar mina intressen. Som håller mig på gott humör och som inte är dyr i drift. Den rätte måste ju finnas därute någonstans. Utan att John Lennon har rökt i den och slängt Colaflaskor överallt.

 

Baby, you can drive my car, yes I´m gonna be a star . . .

 

Okej, jag kanske gör nånting fult nu när jag går till attack mot nånting fint men jag tyar inte mer, Karl-Oskar.

 

Alla tycker väl att Björn Afzelius sång "Du är det finaste jag vet" är helt fantastisk, eller hur? Så även jag. Att vara den finaste för någon, är en känsla av lycka. Eller var, kanske jag ska säga. Nu är det mesta "fint" och "finast". Det har gått inflation i ordet, vilket innebär att det inte längre läggs någon vikt vid det.

 

Det får vara nån måtta med komplimangerna!

 

Allting kan inte vara finast, bäst, vackrast, godast, underbarast. Om jag säger "finaste du" till någon, vad innebär det? Egentligen? Inte mer än att du är en i mängden av en massa fina människor jag känner. Ta inte åt dig ordet på allvar, du ska veta att det slängs hit och dit, till höger och vänster, till kreti och pleti. Det ingår i ett bloggspråk, ett trendsättande, normgivande sätt att uttrycka sig, vilket följaktligen sprider sig till var och varannan och helt plötsligt är ursprungsbetydelsen ersatt med ett modeord.

 

Jag kan vara bra för någon men jag kan inte vara bäst för någon tillsammans med en massa andra. Jag kan äta en god middag varje dag men jag kan inte äta godaste middagen varje dag.

 

Jag tycker inte om när man rutinmässigt slösar med komplimanger så att de urlakas och förlorar sin betydelse. Vi svenskar har ju rykte om oss att inte kunna ta emot komplimanger, vi slår generat ifrån oss och försöker övertyga givaren om att han eller hon har fel. Den här nya trenden är kanske en väg till att förändra vårt förhållningssätt. Den lär oss helt enkelt att nonchalera beröm, det är ju ändå bara nåt som alla säger.

 

Och nej, jag tror inte alls att vi får ett bättre klimat människor emellan om vi tar till oss ett "finaste" språk. Vi glömmer att någonstans långt där inne i hjärtetrakten, finns en ursprunglig betydelse av orden och behandlar dem i stället som nåt man "bara säger".

- Hej finaste! Hur är det? Bara bäst som vanligt? Härligt. Vi får höras nån gång. Tjing!

 

Men när en av mina vänner, helt plötsligt och utan förvarning, lyser upp i ett stort leende och tjoar: Lavv jo! då vet jag att hon menar det. För det syns i hennes ögon. Och hon säger det inte jämt och ständigt.

 

I den här bloggen säger jag min mening, även om några blir trampade på tårna. Det är fritt fram att trampa tillbaka, så länge du inte har stilettklackar eller fotbollsskor med dobbar . . .

 

 

En åker till Prag, en annan till Kreta och en tredje till Stockholm. Inom en och samma vecka.

 

Vår tjejträff i går handlade mycket om att störta. En är störtkär, en annan hade blivit störtförbannad och en tredje har störtat utför en trappa. Ändå var det en störtning som inte hade skett, som upptog största tiden. Om man nu inte gillar att flyga, varför sätter man sig då i ett flygplan? Jo, för att komma någonstans. Om man nu gillar att vara hemma, varför beger man sig då någon annanstans? Jo, för att uppleva saker, koppla av och träffa människor. Trots att man riskerar att störta.

 

Är det nu dessutom så att säkerhetspersonalen på Arlanda börjar strejka på måndag, som det varslats om, då vete rackarn . . . Då kan det ju finnas både bomber, saxar och spritflaskor i planen. Shampo, surströmming, nagelfilar. Ingen går säker!

Men vad har vi för alternativ? Annat än att stanna hemma? Tåg? Hahaha... Bil? Till Kreta? Buss? Sitta rätt upp och ner i en evighet? Nej, ska man komma sig någonstans, får det lov att bli flyget. Med risk för att störta.

 

Egentligen resonerar jag mot mig själv, vilket inte på något sätt är ovanligt. Varför är jag rädd för att flyga när jag ändå är övertygad om att varje person har en utmätt tid att finnas här på jorden?

 

Tuggummi, nässpray och korsord. Plus en kopp kaffe och en macka. Då har man att göra ända till Stockholm. För det är då det logiska tänkandet måste ta över rädslan. Väskan, som placerats under framförvarande stol, ska plockas upp med hjälp av gymnastiserande fötter, eftersom korsordspennan finns där. Innan lilla bordet på framförvarande stolsrygg får fällas ner, ska tuggummit tuggas i hög hastighet och säkerhetsföreskrifterna studeras noggrant. Efter det ska korsordet försöka få plats på det nu utfällda bordet. Samtidigt ska man hålla ögonen på serveringsvagnen så att man inte missar den. Då kommer en kopp och ett plastinbakat tilltugg och jag, som vill ha mjölk till, får en minipyramid som ska trängas med plastinbakad sked och servett.

 

När allt är uppätet och urdrucket, försöker man trava skräpet så effektivt som möjligt på varann, så att man kan återuppta korsordslösandet, vilket inte går för då kommer man på att man absolut måste få upp väskan igen så att man kan ladda med ett nytt tuggummi inför den kommande landningen. Plus några extrapuffar nässpray.

Nu är bordet utfällt, fyllt med grejer och man får upp väskan halvvägs med hjälp av fötterna. Då måste armarna försöka att komma sig under bordet för att möta fötterna som fått mjölksyra av att vistas två decimeter ovanför golvet under en lång tid, klämmande en väska mellan sig.

 

Precis när händerna och fötterna får kontakt, kommer flygvärdinnan med skräpvagnen och man får släppa det man har för händer för att lämna över en massa plast till henne. Nu är desperationen, och landningen, nära, benen krampar och man dyker ner, slår huvudet i bordet, svär, fäller upp bordet och hämtar äntligen upp väskan, tuggummit och sprayen samt lägger tillbaka pennan för nu finns ingen tid för annat än att sitta som en spik, tugga frenetiskt och lyssna efter landningsställen så att de verkligen fälls ut. Man är slut.

 

- Men varför passar du inte på att sova när du flyger, frågar någon. Det är, i särklass, den absolut dummaste fråga jag någonsin fått.

Rekord! Plus 17,4 grader, sol och varma vindar! Och gatlamporna är tända.

 

Ja, ja, jag vet att det kan bero på underhållsarbeten att det lyser från varenda gatlykta här på våran gata i staaan. Till förtret för hitresta sockenbor, vars vägar är becksvarta hela vintern av besparingsskäl. Men å andra sidan misstänker jag att Skellefteå Kraft kan ha alldeles för mycket el i sina lager så att de måste pysa ut den någonstans för att inte behöva sänka priset. Vaddå inte så det går till? Men hur ska jag veta det, jag är ju bara en konsument som hör att vattenmagasinen är överfyllda men att kraftbolagen ändå tvingas höja sina elpriser varje år. Och att de fasta priserna för fritidshus måste vara mycket högre än för stationära bostäder, trots att bolagen aldrig behöver rycka ut och ens läsa av mätarställningar nu för tiden. Allt fjärrhanteras. Fjärrmanövreras. Fjärrstyrs. Fjärran från hur det var när jag var liten och bodde bredvid ett kraftverk.

 

Då hade min far stolpskor och klättrade upp i skyn för att fixa nåt fel. Då var han tvungen att gå ut mitt i värsta åskvädret för att larmet började bröla från kraftstationen. Då ingick det i arbetet att gå in i en liten kur på dammen, bredvid dammluckorna där vattnet forsade fram med fruktansvärd styrka och fart, och sköta nån manick.  Att den lilla kuren sedan, en gång, minuterna efter det att far hade lämnat den, rasade ner i den rytande forsen, höjde inte elpriset. Eller var det lönen?? . . .

 

Det är inte mycket jag förstår när det gäller nationalekonomi. Absolut inte när det gäller sambandet mellan fördyringar för konsumenter och neddragningar av service. Hur jag än grubblar, är jag lost.

 

Nu ska jag i alla fall fortsätta med tacksägelsemiddagen och jag är oerhört tacksam över att ha en fungerande spis, ugn och diskmaskin.

Åsa sms-ade och frågade om de skulle ta med sig pizza. Nej, svarade jag, det blir fil. Men jag glömde é.

 

I morron ska jag kanske berätta vad jag har bjudit på i kväll. Det beror på utfallet. Men så mycket kan jag säga att det börjar med en välkomstdrink och inbakade oliver. Och slutar några timmar senare med gasmage. Det gör det alltid när vi träffas. Men det kanske jag inte behöver berätta om.

Knirr .... knak ..... oj, vänta...... pang......gneeeek....

Det är min kropp som talar.

 

Efter att ha varit i stugan i går och krattat, sått fröer, klippt bort avbrutna grenar, ansat en buske till buskform i stället för ufovariant med mera och sedan kommit hem och sjunkit ner i fåtöljen för några timmars hockeyunderhållning plus en natts orolig sömn, låter den som ovan beskrivet.

 

Den uppför sig dessutom som en olydig marionettdocka. Drar någon i högra armens tråd för att få den att röra sig på ett visst sätt, då flyger vänster arm ut i en glad hälsning. Och om huvudet ska nicka till bifall, då låter det som en kulsprutesvärm från nacken.

 

Men nu är jag redo att åka till stugan igen och fortsätta! Finns det något roligare än att hjälpa sommaren på traven?  I dag ska jag förmodligen skotta snö ...

Framför bron finns det nämligen en driva som ligger i skugga och har lite svårt för att röra på sig på egen hand. Om jag låter spaden göra det den är till för, försvinner drivan på nolltid. Men - och det finns ett men - jag måste kanske tänka mig för lite grann. I morgon ska jag nämligen ha en "tacksägelsetrerättersmiddag" för Annika och Åsa som ställde upp för mig på ett så fantastiskt sätt när jag fyllde år, att det liksom inte finns ord till att tacka nog. Jag ska då försöka med mat i stället. Förrätt, varmrätt, efterrätt, kaffe och surprise. Så är det tänkt men om kroppen och jag har tänkt samma sak, är inte gott att veta.

Det kanske blir hämtpizza. Som de får hämta själva.

 

Trollbacken är klar och redo för att ta emot sin befolkning. Fågelholkarna är klara för att ta emot sin. Taket är klart för att välkomna sädesärlorna och fönstren är oklara men klara för att putsas. . . .

 

Rabarbern lyser röd i marken, liljekonvaljerna kurar under fjolårsgräset och växthuset är sommarvarmt. Dagtid.

 

Vi är redo! Kroppen och jag.

I dag fyller min älsklingsprinsessa sju år. I morgon fyller min älsklingsspindelman fyra år. Hips vips, bara, så blir de stora.

Det är gott att ha barnbarn men det gör ont att föda dem. För det gör man ju liksom.

 

När Gideon skulle födas, för snart tio år sen, hade jag bett min dotter och måg att inte tala om för mig när det var dags att åka in till BB. Ren och skär egoism från min sida. Men en kväll ringde det på dörren och en blek och något vimsig måg kom in med Kia, hunden, och bad att vi skulle ta hand om henne för nu var det dags! Tack för den vetskapen! Och för den sömnlösa natten med värkar ut genom öronen.

 

I april, ett och ett halv år senare, hade jag redan insett det omöjliga i att inte vara medveten om att det skulle födas igen. Vi skulle ju naturligtvis ta hand om storebror under tiden, vilket var min räddning undan födslovåndor på respektfullt avstånd. Jag hade någon som distraherade mig. En liten, liten storebror till Alfred, en lillebror som visade sig inte vara hälften så intressant som rullstolen i korridoren på sjukhuset. Men för mig var han ett under. Ett till.

 

Så för sju år sedan ringde min son och sa att de hade åkt in till BB - i Umeå!! Självklart, eftersom de bodde där då men hur långt borta kändes inte det? Våndornas vånda. Men när han, efter en evighet, ringde igen och sa att de hade fått en dotter, då grät jag. En flicka! En rosa klänningsflicka!  Jag var så lycklig att jag glömde kameran i bilen när vi kört de långa fjorton milen och fått en parkeringsplats flera kilometer från lasarettet. Bland de första orden min lillprinsessa fick höra från sin farmor var en svordom. Förlåt, Arwen.

 

För fyra år sedan, när Mio föddes, hann jag liksom inte riktigt med. Nu hade de lyckligtvis flyttat hem till Skellefteå igen så vi träffade honom i magen på dagen och i en säng på kvällen. Det blev nästan overkligt. Och mamma Lina såg ut som hon bara hade varit ute på en promenad och gått ner en sju-åtta kilo under tiden. Men lyckan i storasysters ögon när pappa ringde och bad att få tala med Arwen på en gång och hon fick veta, först av alla, att hon hade fått en lillebror, den glömmer jag aldrig.

 

När det sedan var dags för bonusbarnbarn nummer ett, då kunde jag slappna av. Nu var det äntligen dags för en farfar att få känna av födslovärkar. För, jag citerar den vise mannen Lorentzio, "så vis är naturen inrättad".

I går hälsade vi våren i duggregn och kyla och med en brasa som vägrade brinna, trots tändvätska, spillolja och naturgas . . .

 

I dag var det så dags för att gå ut och demonstrera samt propagera för sitt parti. Det där med demonstrationen fick vara för min del, jag var alldeles för trött efter gårdagens festligheter men jag vill här och nu framföra mitt partis, Mådsen, program för ett bättre Sverige och varför inte satsa på en bättre värld när vi ändå är igång.

 

De mest tongivande punkterna på vårt program är:

 

- Mer glädje och humor i vardagen

- Mindre girighet och falskspel

- Ärlighet ska belönas - inte bestraffas

- Kortare vintrar

- Längre somrar

- Mindre stress och jäkt

- Mer umgängestid till familjen

- Fler leenden mot okända

- Guld till Skellefteå AIK - igen - och igen - och igen

 

Tja, det var väl liksom det viktigaste det. Sen finns det självklart en massa underpunkter också men dem får bara medlemmar ta del av. Som exempelvis Färre mygg åt folket och Fler Trissvinster till partiet.

 

Vi har en hållbar finansieringsplan för att kunna sjösätta programmet i realiteten, se punkt 2.

 

I dagsläget har partiet en medlem men vi siktar mot att ta en plats i riksdagen vid nästa års val. Förmodligen som vågmästare. Mästare på att våga. Inte väga.

 

Hej Maj! Jättevälkommen min favoritmånad! Jag har bara en vädjan till dig; Gå inte så fort!