Visst finns det där - ljuset i mörkret
För ett antal år sedan hade vi ett gäng. De fyras gäng hette vi inte, mest beroende på att vi var tre. Men jag skrev "Sagan om De Tre" och sparade på en diskett. Jo, så länge sen var det. Var disketten är, har jag ingen aning om och jag hoppas innerligt att den inte går att spåra . . .
Vi är fortfarande De Tre men kolla här; kan man tro att det är samma personer? När vi träffades tidigare var det full fart, planeringar, förtroenden, tokerier, ytbehandling, mat och vin. I går träffades vi och jämförde mobiltelefoner, Å lärde oss knyta halsdukar, A berättade om sin tangokurs och jag gjorde flera flaskor mineralvatten. Till maten.
Å är en fena på pyssel, hon och hennes vuxna döttrar är de mest kreativa och idérika personer jag vet. A är konstnär, nykär och tränar tre gånger i veckan. Jig då, sa leill-djaita? Tja, det busigaste och mest spännande jag gör, är att prova nya matrecept. So wild and crazy.
Vi har gått igenom mycket. Tillsammans. Från triviala bekymmer till det absolut värsta som kan drabba en människa. Vi har blivit en del av varann. Och jag tror att det som alltid har funnits som en sammanhållande länk har, trots allt, varit skrattet. Det är bara till varann vi vågar yppa våra misstag och fadäser, inte för att få empati, utan för att höra det förlösande skrattet som gör en stor, förskräcklig tabbe till underhållning. För hur vi än är, vad vi än gör så tycker vi om varann. Även om de andra två, Å och A, vet att jag ser på dem som försökskaniner när det gäller att prova mina nya maträtter.
Vi träffades på Norran, där vi från början jobbade på varsin avdelning. Några år senare blev Å och jag närmaste arbetskompisar och om jag hade stått ut (inte med Å, utan med klimatet) så hade jag också fått njuta av A som närmaste medarbetare. Då hade vi, alla tre, säkert hoppat på Norrans initiativ med "Sober October", en försäkran om att hålla sig helt nykter under hela oktober, som en del av en ökad medvetenhet om sitt alkoholintag. Men DÅ, hade vi säkert larvat oss med, typ: "Vad kommer när Sober October tar slut? Jo, Hallo viiiin!! Och sen - I don´t remember November". I dag går vi inte ens med i oktobersatsningen. He lönsch int.
I går var Å chaufför. Inte åt A, som kom på cykel direkt från träningen, utan till en barnstol som vi har lånat av A men som nu ett litet troll i A:s familj kommer att behöva.
De har blivit äldre, De Tre. Inte klokare. Inte tråkigare. Inte piggare. Men definitivt fortfarande ett ljus i mörkret.
Den som väntar på nåt gott . . .
Ordspråk ska väl egentligen fungera som någon sorts livsguide, något klokt som vi ska förmodas följa.
I mitt liv har det nog mer varit så att ordspråken jag har hört, har ställt till med en viss förvirring. Låt mig ge dig några exempel på ordspråk som sagts på fullaste allvar eller som skapats utifrån vissa situationer:
Den som väntar på nåt gott, kan gott vänta (Myntat av någon som aldrig har kunnat passa tider men som är lika glad för det).
Har man sagt yxa får man säga skaft (Myntat av någon som definitivt inte har insett att ett ordspråk bör ha en klok andemening).
Det är ingen ko på isen (Användarens favorituttryck när någonting inte brådskar)
He vart hajvaj å han glaamd handska (Efter att ha suttit på tågstationen i flera timmar och väntat så inträffade detta när tåget plötsligt kom. Andemening? Tja, bra att ta till som sensmoral när någon har haft för bråttom)
Man bruuk se olik sa tjelinga då hon knåda degen ve aschållkleinta (Ursäkta men jag tror inte jag vill veta hur det ordspråket kommit till)
Man kan inte både fisa och hålla för (Orginalet lyder: Man kann eint bådde fiis å håll för, men det förstod väl alla. Dessutom är ju betydelsen solklar, eller hur? Ingen baktanke där inte.)
Men jig da, sa leilldjaita, övers: Men jag då, sa den lilla geten. (Används med fördel när man tycker sig vara förbisedd på något vis. Mycket klokt)
Häpp, häpp, he gick bra gånga jernna å (Användes av en äldre bilförare varje gång han körde genom en korsning utan att sakta ner och se sig för)
Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar (Hmmm... Får möjligen en revival genom LCHF)
Härom veckan uppstod ett nytt ordspråk när Gidde (nu tio år!) och jag var på väg i bil från stugan. "Men du mormor", sa han, "man brukar ju säga, när man kommer hem, att borta bra men hemma bäst men vad säger du? Du har ju två hem, både stugan och lägenheten?"
- Jaa, sa jag lite tvekande, jag vet inte riktigt, jag trivs ju så bra på båda ställena.
- Jamen, då blir det ju enkelt, lyste han upp, hemma bra men hemma bäst! Så måste det bli.
Och jag insåg hur bra jag har det.
Livet måste levas framlänges men kan bara förstås baklänges.
Eller, som han säger, han som fått ner mig på jorden: Var sak har sin tid.
Värsta monstret!
Och precis där! Mitt på den lugna höstpromenaden uppenbarade det sig. Värsta Halloweenmonstret. I en urholkad, halvrutten stubbe. BUUUUHUUU!!!
Jag gillar inte svampar som skräms. Inte människor heller. En del skräms genom att höras medan andra skrämmer livet ur mig genom att inte höras. Egentligen borde jag vara rädd för jämnan.
När barnbarnen var små, hade de ett eget sätt att skrämma mig. Först ringde de på dörren och sen sa de "Bu" när jag öppnade. Gissa om jag höll på att ramla baklänges varje gång?
Nu för tiden är de mer utstuderade.
Jag förstår inte tjusningen med Halloween. Monster, djävlar och skelett skramlar omkring överallt. Små, söta barn går omkring i förskräckliga förklädnader och utpressar alla med "bus eller godis". Varför? Inte för att de är några helgon i alla fall.
Det finns ju tydligen en koppling mellan halloweenfirande och Alla Helgons Dag, vilket för mig är obegripligt. En gång i tiden började Halloween firas hos kelterna den 31 oktober och folktron sa då att just natten mot den 31, kunde de dödas själar besöka jorden. Men inte kom väl de som flinande pumpaskallar, häxor och spöken? I så fall var det väl bara en speciell sorts döingar som fick tillåtelse att återvända medan de andra fick stanna kvar och vara avundsjuka. Eller tacksamma. Vad vet jag?
Kristendomen införde Alla Helgons dag den 1 november och hoppades säkert att det högtidlighållandet skulle slå ut det mer barbariska Halloween. Lyckades det? Jo, tjena. Och gissa varför? Money, money, money . . .
Dessutom; djävlar, monster och häxor finns. Helgon finns inte. Helgon är någon som är höjd över all kritik. Känner du till någon sådan? Död eller levande? Nä, förstod väl det men om djävlar, monster och häxor står det dagligen i tidningarna. Det borde räcka så.
Okej, jag kanske är sur, tråkig och gammal men på nåt sätt var det roligare när ungar sprang omkring och slog i stuprör och retade någon ilsken farbror som hällde en slaskhink över dem. Det var bus OCH godis det!
Jag ska sympatistrejka!
Nu har min sympati väckts! Jag ska också strejka!
Nästa helg varslar fotbollsspelarna i Frankrike om strejk i protest mot de förslag på höjda skatter för höginkomsttagare som lagts.
Helt rätt! Om jag bara tjänade en hundra-hundrafemtio miljoner per år och regeringen försökte plundra mig på fler skattekronor, skulle jag bli vansinnigt upprörd. Varför jag? Varför inte ta från dem som redan är fattiga och som är vana vid att vända på kronorna? De skulle ju inte märka någon större skillnad medan jag, vi, som har så dyra omkostnader i lyxbilar, flera hus som ska underhållas, förskräckligt exklusiv champagne som ska drickas, privatplan som ska fyllas med bränsle, ja, hela tiden går det åt massor med pengar och så ska VI beskattas ytterligare!
Vi tvingas ju redan ställa upp på sponsorers orimliga krav på betald fotografering med deras logga på i tid och otid, vilket inkräktar på vår fritid som även den är dyrbar.
Nej, nu får de styrande tänka om. Det finns ju arbetslösa och sjukskrivna som man gott kan höja skatten för. Alltså, ta tio procent från en årsinkomst på exempelvis sjuttiotusen kronor, vad blir det? Just det, sjutusen, en spottstyver. Men ta tio procent från etthundramiljoner kronor och se skillnaden! Hur skulle vi kunna ha råd med det?
Det är så fräckt att sparka på den som redan ligger. I de flesta fall ger det rött kort.
Alla människor med ett hjärta känner ju hur fel det här är, att de rika ska drabbas. De har ju nog med bekymmer med att placera sina pengar så att de ger avkastning och blir till ännu mer pengar. Och fotbollsspelarna, speciellt, har ju en väldigt utsatt situation. De har några få år på sig att vara på topp. Skulle de då, under denna tid, bli skadade och inte kunna fortsätta att utöva sitt yrke, ja, då är de hänvisade till någon social instans där de får arbeta som experter men med mycket sämre lön. De får gå ner flera miljoner och det kan inte vara kul.
Och inte har de någon försäkring mot utanförskap heller, som de fattiga. Eller - hur var det nu?
Äh, om du undrar vilken koppling bilden ovan har till dagens blogg så är den faktiskt glasklar; ingen kotte lyssnar på mig i alla fall. Och detta på grund av att jag har kapat toppen . . .
Bron över floden
Egentligen är det på tok att stå vid rött ljus här. En bro som byggdes år 1737 borde ju inte behöva reglerad trafik men så är det nu. Därför kan man, som jag, få se ovanstående syn när man står vid just detta rödljus; en bedårande veteranbil som kommer glidande mitt på bron i ensamt majestät. Vilken fullträff! Som om de hörde ihop.
Det har utkämpats krig på Lejonströmsbron. Ryssar har varit här och slagits mot de våra år 1809. Såklart vann ryssarna, de hade ju en armé på 6000 man, mot våra 650 soldater. Det var inte rättvist alls. Precis som att ryska landslaget i hockey skulle möta Medle SK i en match på liv och död. Svaret ger sig självt.
Innan trafikljusen sattes upp, utkämpades även andra krig. Det var bilister, från två håll samtidigt, som slogs om utrymmet med cyklister, mopedister, gångare och hundägare med tillhörande hund i långt koppel. Som om det inte vore nog skulle de flesta även kolla in flugfiskarna längs älven och se hur långt ut de vågade vada. Och som det inte räckte kunde det även inträffa att en kvinnlig släkting till mig kom körande och hon hade vissa friheter.
Eller - hon tog sig i princip de friheter hon tyckte sig ha rätt till och de var många. Ingen skulle tränga in henne och hennes bil mot broräcket minsann, då fick de andra ta vilken väg de ville, bara de inte inkräktade på hennes körfält. De andra tog inte den väg de ville, utan den väg de, med minsta möjliga marginal, tvingades till.
Det kunde bildas stillastående köer med bilar, joggare, hundar och cyklister på bron och då förstod man genast vad som inträffat. HON var där! I egen mittfil hytte hon med näven åt de "tokskalla" som hade fräckheten att signalera och blinka med lysena.
Jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om hon befunnit sig på Lejonströmsbron år 1809.
Jag vet i alla fall vad som hände den man som förskte tala om för henne en gång att hon körde bil där biltrafik var förbjuden. Hon sa bara "Håll käftn" och fortsatte sin färd. Jag älskade henne. Det gick inte att låta bli. Men åka bil med henne skulle jag aldrig göra.
Nu har våra styrande fått för sig att det behövs ytterligare en stadsbro i centrala Skellefteå. Vad jag tycker har de inte en aning om men det ska de få veta om det blir en folkomröstning om saken. Och vad hon skulle ha sagt i ärendet, är jag etthundra procent säker på. Men sådana ord skriver jag inte i min blogg.
Lejonströmsbron är Sveriges äldsta träbro. Tidigare var den både äldst och längst men nu har Umeå en ny träbro som är längre. Men de har inget hockeylag i SHL.
Men HALLÅ - vem har ätit upp min installation?!
Jag tycker om harmoni. I alla lägen. Även inredningsmässigt. Därför fyllde jag mammas gamla strösockerskål med spanska päron och ställde på soffbordet. Perfekt! Det harmonierade med hela kittet, bord, duk, ljuslyktor, soffa, gardiner och allt det andra. Jag var jättenöjd.
Nu är det uppenbarligen så att det finns någon som inte förstår sig på konst.
Man jobbar i motvind vill jag lova.
Den här förkylningen som terroriserar min kropp, är orsaken (och ursäkten) till att jag tänker kura in mig i en filt och läsa en nyligen påbörjad bok, som verkar så himla bra. Men på min ena axel sitter en liten, ful figur och viskar hest i mitt öra: Det finns saker som måste göras, sånt som man kan orka med även om man är förkyld.
Jag vet! Jag vet, för sjutton! Sortera gamla foton, rensa ur bokhyllan, ringa en vän, baka en sockerkaka är bara förnamnet.
På min andra axel sitter en söt liten varelse och kvittrar glatt: Sätt dig och njut med en bra bok, en kopp te med honung och ett kex med din favoritost på. Du kan till och med unna dig en pepparkaka, att slumra till en stund eller bara vila.
Hon är faktiskt helt utan moral, den förföriska lilla rackaren.
Han, den andre, är ansvarsfull, samhällsvänlig och traditionsbunden.
De för ständigt en kamp, de två. Förutom de få gånger när jag har hög feber, då får de ledigt. Jag önskar att de kunde försvinna, det är först då jag tror att min inre harmoni infinner sig.
Förresten, Tommy, om du läser det här, jag kommer inte på mötet i morron. Jag har ingen röst att göra mig hörd med och det är en smärre katastrof. För mig. Det finns andra som har en avvikande åsikt.
Det här med mammas sockerskål är ganska kul. Den har jag sett i hela mitt liv utan att lägga märke till den. När det vankades våfflor eller plättar, då stod den där på bordet, när man hade skalat en rabarber och skulle doppa den i socker, då var det från den man tog det söta, när långfilen var för sur, fanns skålen som en räddande ängel. Men jag såg den aldrig.
Det var inte förrän föräldrarna hade flyttat från jorden och vi skulle dela upp de saker vi ville ha, som jag la märke till hur vacker den var. Nu är jag så glad över att jag har den, att den kan stå på bordet och harmoniera med övrigt och att den kan fyllas med sånt som passar in.
Frågan är bara om jag, så småningom, måste ge mig ut på jakt efter något gulorange som smakar surt. Då får installationen var ifred. Då är det ingen konst alls.
Minimysterier och möjliga mirakel
Skogen har alltid fascinerat mig. Man kan alltid upptäcka något nytt. Sallad, till exempel.
En skogspromenad i härligt höstväder är bland det bästa jag vet. Inga bär som stressar en, inga fräscha svampar, bara en massa sprittande luft som fyller andningsvägarna. Om man har riktigt otur träffar man en älg men det är sällan. Det fasansfulla i att träffa på en björn, har jag tack och lov inte behövt erfara. Inte varg heller. Men sallad! Det är baske mig lika ovanligt.
Mitt i alltihop i villande skog lyste det från en liten ljusgrön tuva, som vid närmare studie visade sig vara - just det, sallad. Det är så det är i livet, rätt som det är finns det något på ens väg som man inte hade väntat sig. Men som bidrar till att livet känns gott.
För någon vecka sedan, när jag var på besök hos en kompis, surrade hon väldeliga över att hon varit så lättlurad när Postkodlotteriet ringde henne och lyckades övertala henne att köpa en tredje lott, men bara för några månader, som en försöksperiod. "Och sen får jag säkert kravbrev på en fortsatt prenumeration", sa hon irriterat.
Hon ringde nu, alldeles nyss. Trettiotusen kronor rikare! Irritationen var som bortblåst . . . Men hon hade ett gott råd till mig:
- Nu vet du, Maude, om dom ringer från Postkod och vill att du ska köpa fler lotter, då säger du JA på direkten!
Jag vågade inte säga att vi redan fått erbjudandet och tackat nej.
Precis nyss lottades också Sverige mot skräckmotståndaren Portugal i playoff till fotbolls-VM. Det värsta tänkbara scenariot. Så nu är det kört. Inget svenskt deltagande i VM. Eller? (Där kom det!)
Vi har ju Zlatan. Om sen förbundskaptenen lyssnar på mig så har vi också Kim Kjellström och Anders Svensson. Portugal må ha Ronaldo, som tjänar sina 150 miljoner per år, men det är inte alltid han gör sig förtjänt av dem. Faktiskt.
Om det är meningen att vi ska få se våra blågula grabbar i fotbolls-VM i Brasilien, då händer det. Varför skulle det annars växa sallad i skogen? Varför skulle annars min kompis vinna på sina lotter? Allt är inte förutsägbart.
Tack och lov.
Ibland måste man få strunta i omgivningen
En del har svårt att sova. Andra inte. Medan fullmånen ställer till det för somliga, kan inte ens en stökig omgivning hindra någon annan från att somna på de mest märkliga sätt och ställen.
Den här bilden har några år på nacken men illustrerar barns förmåga att se till sina egna behov, på ett underbart sätt. Tänk om vi vuxna också gjorde så. Nu är jag trött, alltså sover jag. Var som helst, hur som helst.
Eller, nu är jag ledsen, alltså gråter jag. Nu är jag orkeslös, alltså latar jag mig. Nu är det mina behov som styr, alltså sätter jag mig själv främst.
Utopi betyder: förhållanden man drömmer om som är så idealiska att de knappast kan bli verkliga.
Obs! Märk väl att det finns ett ord i betydelsen som inger ett visst hopp ändå: knappast. Och knappast kan, med mycket god vilja, innehålla en liiiiten öppning om ett hopp.
När jag var liten och frågade min far om jag fick något, exempelvis slippa äta fläskkotletter, brukade han svara: K.
I min ännu ej förstörda tro på mirakler, fyllde jag alltid i med: anske . . . Men han tog snabbt ner mig på jorden med ett leende och: nappast.
Numera tror jag knappast på ett eget självstyre, alltså att se till sitt eget bästa i alla lägen för att må bäst. Det behöver inte innebära ren och skär egoism. Om jag mår bäst av att göra något för någon annan, som jag vet att den personen uppskattar, då är det egna välbefinnandet en bonus. Men om jag är toktrött och sitter uppe för att någon annan vill ha sällskap, då är det bara dumt. Därför går jag och lägger mig. Jag brukar inte bli utan sällskap då heller . . .
Just nu är jag jättehängig. Förkylning nummer två har infunnit sig, helt olik nummer ett. Den tar ner orken till ett minimum men, trots att det är fullmåne sover jag och vaknar bara ibland när jag hostar eller när tåget kör genom sovrummet. Det är inget tåg, det är "bara" mina läten men jag blir lika rädd varje gång.
Visst skulle jag, som ett av mina älskade barnbarn, när som helst under dagen, bara för att jag behöver det, kunna strunta helt i omgivningen och mödosamt ta mig upp på en stol och sova men det vill sig liksom inte, det blir inte bekvämt. Men att sjunka ner i favortitfåtöljen med en god bok medan andra hälften är på jobbet, det är egenvård det. Och vansinnigt mysigt.
Hej då bilen - vi ses till våren!
Sommarbilen har gått i ide. Det var med saknad jag såg honom ta plats i ett utrymme för att stå där hela vintern lång. Visst finns det vinterdäck till kanonkulan men i garaget ryms bara en bil och det måste bli året-runt-bilens plats. Snyft.
Ha så kul med din giftgröna kusin, bilen min.
Så var det dags igen. Efter att knappt ha haft någon förkylning på flera år, stoltserar jag nu med den andra inom en månad. Det börjar bli kris. Mina ögonbryn räcker inte till för fler bihåleproblem. Om det blir stopp nu igen och jag måste plocka brynen för att få nysa och snyta, då får jag vara sparsam. Annan tid räcker de gott till, det är ett som är säkert.
I morse var det minus sju grader men ingen snö på marken. I går blåste det omkring nåt vitt elände på gatan men innan kvällen var det borta. Jag vill bara påminna dig, Kung Bore, om att vi inte går över till vintertid förrän den 27:e oktober och före det datumet vill jag inte se skymten av dig. Därför låtsades jag att någon lastbil hade tappat mängder med potatismjöl i går. Men jag tänker inte hitta på fler undanflykter för din skull, det ska du veta.
I dag skiner solen och det är hur vackert som helst. Låt stå!
Hoppas att du får en trevlig och skön helg, min vän. Själv hoppas jag på att kunna åka till Lundströms i morron men om den frossa jag har nu inte beror på på de två v-na, väder och värk, då är risken stor att det inte blir av. Visst är det väl ändå för fräckt! Andra förkylningen på kort tid och snart kommer Årets influensa. Jiippii! Och Vinterkräksjukan. Yes!! Och julen. Wow! Man har som mycket att se fram emot.
Och de sålde - vad??
Den här skylten stod vid en större rastplats i inlandet, där vi inte hade planerat att stanna. Men - när jag såg den, skrek både bromsarna och jag av glädje!
Den första snön har fallit i dag och jag behöver något som piggar upp mig. Vad passar bättre än att titta på fotot av favoritskylten? Jag skrattar mig till jättebra humör varje gång jag ser den men jag har fortfarande inte blivit riktigt klar på vad den säger.
Jag tror att jag gillar jul(r)tron. De kan faktiskt växa i myrkanterna och vara gula som solen men jag är inte säker.
Om skup och jagod också är bär, då vete kattsingen var man kan hitta dem, jag har då aldrig gjort det. Vad jag vet, alltså.
Men KAN det vara så att det är en uppmaning; Skup (köp) jagod (jättegoda) jul(r)tron? Men varför står det då KÖPBÄR längst upp?
Jag misstänker att någon nitisk "språkvetare" har varit framme och kladdat på texten. Prickarna över o och a är ditsatta i efterhand och stavningen av jurtron har rättats (?) till jultron. Men att det var "öppät" var felaktig info. Det fanns inte en människa i närheten så möjligheten att få reda på fakta i fallet fanns inte. Men vad spelar det för roll när jag fick en bild att spara, en bild som gör mig jätteglad.
På Kreta hittade jag också en fullträff i skyltväg; Vi pratar svenka!
Jag vet inte vad min bubblande glädje bottnar i, måtte det inte vara skadeglädje bara . . .
Det finns organisationer som jobbar för bevarandet av utrotningshotade arter och djur men ingen har tänkt på den grupp, som är nästan helt utdöd, och vars utrotning har förändrat Sverige: korrekturläsarna. När, exempelvis, nyhetsprogrammen på TV generöst bidrar med "upplysningsskyltar", är det mer regel än undantag att något ord är felstavat. Svagt! Toksvagt! Sånt retar mig till bristningsgränsen för det är rent slarv och ren nonchalans.
Men när folk, med annat modersmål än vårt, av artighet försöker informera oss på vårt eget språk och det blir lite fel, då är det bara så charmigt att man (jag) inte kan låta bli att bli lite förälskad. De gör ju så gott de kan, vilket man inte kan säga om oss infödda. Vi struntar fullständigt i att vårda och vara stolta över vårt språk. What the fuck, it´s just swedish, a boring and outdying language.
No, it is not! Det är ett vackert och mångfasetterat språk, väl värt att respekteras.
Fy rackarn, nu har jag jagat upp mig igen. Dags att titta på skylten och känna hur glädjen kommer tillbaka.
Jag ska ju möta Frölunda i kväll och då gäller det att vara koncentrerad, att följa sin game plan.
Han är latare än Kronblom
Jag har en karl i min säng. Eller på min säng är väl sanningen närmare. Där ligger han hela dagarna och filosoferar.
Han heter Sängman och har funnits i mitt liv i fjorton år nu. Från början hade han en sorts funktion. Mina odågor till vänner, Annika och Åsa, tyckte att jag behövde en karl och gav mig Sängman. Jag vet inte vad de har för krav på männen i sina egna liv men de tyckte tydligen att en tigande, sladdrig varelse med snickarbyxor och snusnäsduk skulle duga gott åt mig.
Inte reparerade han min bil. Inte slog han ihjäl spindlar. Inte höll han min hand när åskan gick. Men han f-a-n-n-s!
Jag pratade med honom om ditten och datten, frågade vad han ville ha för mat och var allmänt döknäpp. En trasdocka, Maude! En trasdocka . . .
Från början hade han ett leende på läpparna. Det har han inte nu. Nu har han inte ens läppar att le med. Barnbarnen har gjort en make-over. Men jag talar om för dem att jag är rädd om Sängman för han är min kompis och riktiga kompisar ska man vara rädd om.
Nu börjar jag ändå ha mina tvivel beträffande min kompis. Det händer konstiga saker här hemma. I morse var till exempel golvet i duschen blött och duschhandtaget var nedflyttat en bra bit. I går hade en fönsterlampa flyttat sig från den högra fönsterhalvan till den vänstra. I natt vaknade jag av ett skrälljud som jag inte funnit någon förklaring till. Det är bara en bråkdel av allt märkligt.
Jag undrar om Sängman har börjat agera. Det gjorde han mot Batistuta. Jag hade en helkroppsfigur i papp i naturlig storlek uppsatt på en dörr, föreställande Gabriel Batistuta, inte bara en fantastisk fotbollsspelare, utan en fantastiskt läcker fotbollsspelare. Okej, jag var singel och inredde hur jag ville i min egen bostad.
En dag, när jag kom hem, låg han ihoprullad på golvet och jag insåg att hans storhetstid var förbi. Det var dags att gå vidare. Jag hade ju ändå Sängman som, som vanligt, låg och vilade. Men på den tiden syntes hans leende mycket tydligt.
Men hans häck är snygg . . .
Alla har någonting. Till och med grannen. Hans häck går inte av för hackor.
När höstsolens strålar fastnar på grannens häck och bildar ett guldgult sken, då är det bara så vackert. För visst förstod du att det var en trädgårdshäck jag åsyftade? Den andra häcken, som grannen har, vill jag inte kommentera.
Många gör faktiskt det, kommenterar häckar. Men då är det bakdelen på en person, som bedöms. En del kan inte ens tänka sig att bli intresserad av en med "fel" häck. Sån är inte jag. Det finns annat som är betydligt mer intressant. Men så såg jag en häck på stan en dag för nåt år sedan och den var något utöver det vanliga. Min syster, lika balanserad och opåverkbar som jag, såg samma syn exakt samma sekund.
- Men åååh ..., sa vi båda. Sen sa vi inget mer på en stund.
Jag lovar, det är enda gången jag har reagerat på det sättet. Annars brukar jag mest titta på häckar som växer. De blir oftast finast på hösten. Då sprider de färgglädje i gult, orange och rött till den dag då de står där kala och tragiskt spretiga. Den dagen närmar sig. Även för grannen(s).
I dag har jag varit och hälsat på en vän som jag aldrig trodde jag skulle få höra skratta igen. Hon har varit nedslagen och uträknad flera gånger men rest sig, mot alla odds. I dag skrattade hon gott för första gången på väldigt länge. Vilket härligt ljud! Så ville hon också att jag skulle se om jag hittade någon snygg, färggrann scarf som matchade hennes nya, blå glasögon. Va? För ett par månader sedan skulle den önskan ha varit en främmande fågel.
Jag trodde att hennes höst hade kommit. Men nu tror jag på en ny blomning, precis som för grannens häck.
Okej, jag förstår att du vill veta vems läckra bak syrran och jag stönade över men några hemligheter måste vi få ha. Jag kan bara säga så mycket att han klädde betydligt bättre i jeans än den klädsel man var van att se honom i. Eller klädsel, förresten, utrustning är nog mer rätt. Utsikten att få se honom på torget här nuförtiden, är mycket dålig för att inte säga obefintlig. Bara minnet finns kvar. Det är liksom baksidan av det hela.
(H)julförberedelser
I dag fick jag för mig att göra lingonglögg, som ska avnjutas till advent. Men hur jag än sökte, hade de hela nejlikorna försvunnit så jag fick göra lingonsnaps med hemlig ingrediens i stället.
Om hela sanningen ska fram så hade jag för lite lingon också så nu måste jag kontakta min hovleverantör på bär.
På onsdag ska vinterdäcken på men det är inte min avdelning. Jag bara kör. Det ryktas att vi ska "få" se snö i veckan och att det ska bli kallt. Då gäller det att ha förberett sig och bytt till dubbade däck för att inte bli överraskad av halkan, som alla söderut blir varje år, enligt TV-nyheterna.
Men vaddå, vi är i mitten av oktober, julskyltningen har kommit igång på vissa mindre nogräknade affärer, löven ligger i drivor så det är bara att acceptera .Även om mörkret som kommer inte är kul. Alls.
Då får man tänka på dem som bor i Kiruna och har ändå mörkare. Tjohej! Vad vi har det bra. Vi i Skellefteå.
Vem tror jag att jag lurar? Inte mig i alla fall. Så nu har jag kommit överens med mig att beställa ett antal böcker, som tröst. Sen ska en ny, färgsprakande matta in i hallen i stället för den grå. Jag ska också skjuta fast nytt tyg på en hallpall (det heter inte så men jag tycker det är så roligt att säga) med häftpistol, ett tyg som ska matcha mattan och bara skratta ut ett glatt välkomnande!
En tavla är jag också på jakt efter. Jag såg en i Brönstjärn som jag tyckte så mycket om, så nu letar jag efter en liknande, en som sprider ljus och färg.
Egentligen har jag mycket att göra. Det är bäst att jag sätter fart för den 22 december vänder det. Då går vi mot ljusare tider. Tänk om jag missar det.
Sedan är det januari och vips kommer den superkorta februari som snabbt följs av mars, den månad då vårsolen börjar värma och hips vips är vi inne i april och den mest opålitliga månaden av dem alla. Den är kul med sin oberäkneliga karaktär, man vet aldrig vad som väntar men - efter det vet man vad som väntar! Maj - möjligheternas månad. Ljusets ljuvliga lockelse läker långvarigt lidande längs ljusfattiga läskiga levnadsdagar. Livsviktigt!
Nejdå, jag har inte gett julsnapsen någon extra styrka - än. Och, milda makter, precis nyss ringde min hovleverantör och det visar sig att hon inte har lingon ens till eget bruk. Det har varit ett synnerligen dåligt lingonår i år. Men kanske jag ska prova att göra blåbärsglögg i stället. Eller vinbärs. Eller varför inte vara särskilt innovativ och skapa en kantarellglögg.
För allas skull hoppas jag att Bokus har några riktigt bra böcker att fresta med. Då brukar min kreativitet avta.
Ibland blir det bara för mäktigt
Visst kan det mäktiga bli övermäktigt. Som när man vill äta upp sitt favoritlag. Det borde säga sig självt men vem lyssnar?
Det gäller att slå mynt av det som är populärt, det märkte jag inte minst när Arwen var som mest inne i sin Hello Kittyperiod. Eller grabbarnas Star Warsdyrkan. För att inte tala om Angry Birds. Finns det nåt, förutom Systemets sortiment, som inte går att uppbringa med dessa figurer på? Money talks.
I alla barnprogram på TV finns det förförisk reklam om leksaker och spel. Därför blev min förvåning lika stor som min glädje när Nickelodeon en dag i somras valde att fylla sin ruta med texten: I dag är det för fint väder för att vara inne och titta på TV, så gå ut och lek i stället.
Eller, har jag drömt?
Nej, förmodligen behövdes nån uppdatering eller service av kanalen men i stället för att göra alla barn besvikna, gjorde de alla vuxna imponerade. Eller, har jag fel?
Det här med "eller" är ett av mina mest använda ord, tror jag. Men jag är tydligen inte ensam. Min syster fick sig en tankeställare när hon frågade sitt barnbarn Elin: Är det här ditt träd, eller? Den kloka lilla damen tittade på sin farmor med förorättad blick och sa: Men varför kallar alla mig för Ellen när jag heter Elin?
Just nu tar en liten Molly sig en powernap och snarkar så in i bängen. Gissa om det låter gulligt.
Hon har faktiskt gett mig ett nytt namn, eller om det är en titel, för hon säger "mådmåd" till mig. Hon tycker väl att eftersom farfar får ha "dubbelnamn" så ska jag också ha det. Hon är så rättvis, den lilla.
I går såg hon hockeymatchen mellan SAIK och Leksand. Inte hela förstås för det finns ju så mycket annat som måste göras men rätt som det var stannade hon till och sa: Heja AK! Det hjälpte.
Det vajar en AIK-flagga på balkongen. Jag har en AIK-dekal på bilen, kanonkulan. Det hänger AIK-t-shirtar på galgar, förutom på matchdagar. Min nyckelring är en hockeypuck med AIK-logga i miniatyr. En AIK-CD med alla "kamplåtar" sitter i spelaren. Vad då Hello Kitty? Star Wars? Angry Birds. Äh, det här är ju en helt annan sak. Eller?
Tränare Wallson sa, efter förra matchen, att han var så imponerad av sina backar, de offrade sig och käkade puck. Förmodar att han då inte avsåg puckarna på bilden ovan, för att tugga i sig en sån är övermäktigt, så fruktansvärt mäktiga som de är. Det är att gå till överdrift när man tillverkar hockeypuckar i choklad fyllda med chokladmousse. Någonstans måste gränsen dras. Och jag drar den vid tårtan, AIK-tårtan. Den är jättegod och har absolut sitt berättigande. Eller?
Lycka till med rekordvinsten!
Någonstans i landet sitter en männniska med 152 nyvunna miljoner i knäet och funderar hur han ska använda dem. Stackarn!
Jag har nyss skrapat fram 90 kronor på Triss och jag hade redan en plan om, utifall att det skulle hända, vad jag skulle göra då. Satsa 30 kronor och få fyra nya chanser, naturligtvis.
Köpa trisslotter för sin Lottovinst kan ju inte mångmiljonären göra, ja, kan kan han väl men oj så dumt det vore. Och så ont i armen han skulle få. Tänk att skrapa sig till tennisarmbåge, bli sjukskriven, utförsäkrad, arbetsoduglig och tvingas vända sig till "trygghetssystemet". Såg du citattecknen?
Förresten, varför säger så många "situationstecken"? En fråga väl värd att tas på största allvar.
Men tillbaka till rekordvinsten. Om det var jag, som hade fått den, o milda makter, då skulle det regna pengar över en massa människor. Barn, barnbarn, syskon, syskonbarn, vänner, hjälporganisationer, forskning, you name it. Just nu har jag verkligen råd att vara generös, nu när jag inte har pengarna.
Jag vet faktiskt, ärligt talat, inte heller om jag vill ha dem. Tänk att vakna på morgonen, känna att det här blir en bra dag, vi ska ta en tur till Piteå, äta lunch, strosa och kanske hitta några perfekta servetter. Sedan åka hem, komma in genom dörren, komma ut ur sina "stadskläder" så snabbt som möjligt och in i myspaltorna, duka fram en god middag framför TV-n och vänta på hockeymatch mellan SAIK och HV. Va? Det byter jag inte bort mot 152 miljoner. Att, dessutom, vid lunchbordet i Piteå, överraskas av att träffa andra AIK-are från hemstaden och ha tid att skratta gott i en halvtimme, det är en ovärderlig bonus.
Att känna glädje över det lilla, att veta att om två dagar kommer jag att ha jätteont i kroppen efter en hel dag på stan men att just nu, faktiskt, strunta i det och bara njuta.
I kväll är det fotboll, Sverige-Österrike, i morron hockey igen, tisdag fotboll mot Tyskland, onsdag mammografi, torsdag klippning och hockey . . . Herremin, vad jag har mycket att se fram emot i vardagen! Och rätt som det är, hittar jag de perfekta servetterna. Så jag tror att jag är lyckligare än han med de 152 miljonerna i knäet. Jag menar, han kan ju köpa alla servetter i världen, hur kan han då känna lycka och få hjärtklappning när de perfekta helt plötsligt bara ligger där framför honom och kostar 35 kronor?
Om tre timmar ska Molly hämtas, en liten glad tjej på två och ett halvt år. Hon ska vara här till på söndag eftermiddag. Se där! Ytterligare en lyckofaktor, både i dag och på söndag kväll. Jag förmodar att fåtöljen kommer att kännas extra skön då, när man kan sitta där utan att helt plötsligt beordras ner på golvet och delta i en grodhoppstävling, bolla gris, lägga pussel och få skäll för att man inte lägger bitarna rätt och en massa annat. Men när det är dags att byta blöjor, då går hon till farfar. Det finns många skäl till att vara glad. Utan en massa pengar.
Grattis ni båda!
I dag fyller John Lennon 73 år! Imagine.
Undrar hur han firar födelsedagen? Med George, kanske? Och My sweet Lord . . .
Det spelar ingen roll att John Lennons lekamen är borta, hans ande finns kvar. Hans musik, hans humor, hans väsen. Han kommer att fylla 100 år, 200 år kanske. Det beror som på. Så länge någon spelar och lyssnar på hans musik, så länge finns han.
Då är det värre med hans parhäst, Paul McCartney. Jag vet att jag tidigare har berättat om min förälskelse i honom men den är över. Definitivt. Jag tror inte han skulle ha klarat första gallringen hos Idoljuryn ens. Alexander Bard hade nog skrikit: Uuuut!, efter några sura toner.
Varför Paul? Varför blev du en patetisk, övervintrad popgubbe när du kunde ha gått till historien som den docksöta men ack så briljanta musikern och kompositören, som levererade odödliga låtar till världen?
Jag ger mig den på att om vi fick en glimt av John, 73, så skulle vi få se en oförtröttlig rebell med glimten i ögat och en vass replik på tungan, som försökte få världen att inse att "All you need is love". Inte en skrynklig farbror vid pianot med en röst som tappat både styrka och klang. Inte John inte. Aldrig.
I dag fyller också gitarristen i Michael and the Moondogs år. Han hade förståndet att lägga av som musiker när han stod på topp. Eller, ja, faktiskt innan han ens hade börjat sin klättring till den topp, som var vikt för honom och de övriga i Michael and the Moondogs. Det vill säga Michael.
De hade ambitionen. De hade instrumenten. De hade, framförallt, namnet. De övade och övade, repade och repade, eller, nej, det gjorde de inte. Inte en enda gång. Sen splittrades bandet.
Men guran är kvar. Och även om gitarristen inte blev en världskändis så är han stjärna i min värld.
Grattis ni båda - Lennon och Lidman! Lennon and Lidman. Två stjärnor i varsin värld. Sorry, McCartney, du sumpade din chans.
Hurra - jag har fått korgen!
Visst är det kul med överraskningar men bara så länge de är goda. Jag har fått en sådan. En korg full med sånt som jag aldrig har smakat, vilken grej!
Honung, smaksatt med smultron och vanilj, punschblåbär och enbärsmust bland annat. Det skulle jag aldrig ha vågat mig på att köpa själv, feg och traditionell som jag är. Men om jag föräras detsamma, blir det en annan sak.
Det är likadant med naturmediciner. Jag har vänner som lagt ner smärre förmögenheter på allt möjligt som ska bota, ge energi, ta bort trötthet, överraska ens partner, stärka både muskler och självförtroende, ja, i princip finns en tablett för och emot allt. Jag är skeptisk.
När min son var i värsta tonårströttheten, tvingade jag i honom ett naturmedel som sas skulle göra honom piggare. Han blev nåt så omåttligt pigg, att han började vandra uppe på nätterna, hade ingen ro att sova. Det blev en sådan skräckupplevelse för honom att han efter det inte tar en endaste liten Läkeroltablett vid förkylning. Dessutom blev hans tilltro till mig kanststött. Därför har jag tvingats uppfinna alldeles egna metoder att bota olika sjukdomstillstånd med, helt utan dyra tillsatser i någon form.
Har du nästäppa eller ont i bihålorna? Plocka ögonbrynen! (Då nyser du nåt infernaliskt och får snyta litervis)
Är din mage trög och hård? Då finns det två alternativ, antingen ringer du någon och pratar "skit" (i mitt fall gäller det min syster) eller så känner du på dig att du får en kallelse till tandläkaren i dag.
Har du hosta? Drick ricinolja! (Efter det törs du inte hosta . . .) Det är egentligen min fars ordination men jag har fört den vidare.
Jag funderar på att ge ut en bok. Den kommer att revolutionera läkarvetenskapen, ruinera apotek och hälsokostbutiker och göra mig till Mammons ärkefiende. Kanske kommer någon MC-klubb att sätta upp mig på sin elimineringslista (MC = Medical Care) och jaga mig. Nä, det blir nog för farligt, jag får skrinlägga bokplanerna.
Men ett råd till ska du få; Om du känner dig trött och tömd på energi, gå ut i skogen, sätt dig och luta dig mot en gammal tall. Den kommer att dela med sig av sin energi till dig, jag lovar.
Om honung med smultron och vanilj ger någon oväntad effekt på mig, ska jag berätta det. En hälsofrämjande sådan, har jag redan märkt; jag blir glad när jag ser burken, ja, jag blir jätteglad över att ha fått korgen, helt enkelt.
Jag - en fusklapp
Det sägs att ju äldre man blir, desto mer söker man sig till sina släktingar. Ja, inte vet jag hur det kan komma sig men mina släktingar finns i så fall bland ett folkslag, som jag hittills inte varit särskilt bekant med.
Att jag känt en längtan till Fatmomakke har länge varit lika sant som obegripligt, ända tills jag kom dit. Då blev min längtan begriplig. Där hade jag varit förr!
Det blev ett mysigt återseende bland lappkåtor och de låga, timrade husen vid det brusande vattendraget. Allt var som förr, förutom en souvenirshop och en restaurang. De fanns inte på min tid. Då lagades maten över öppen eld och sameslöjden blomstrade.
En skylt med texten "Bönekåta" hänvisade till en byggnad. På något sätt fick den som en annan betydelse, än den avsedda. Mannen gick in. Inte visste jag . . .
Totalt respektlös inför det gamla, inför historien, pratade jag med både länsman och präst, som delade bostad.
Ingen av dem brydde sig om att svara på alla de frågor som jag hade. Svagt.
Som tur var fanns det inga renar på stället. Dem tål jag ju bara inte! Bara i strimlat, rökt skick. Suovas, det är gott det.
Alltnog. Jag har nyss läst boken Kautokeino - en blodig kniv. Förutom att intrigen är väldigt bra och naturskildringarna lysande, genomsyras hela boken av en balanserad respekt för det annorlunda. Att tillhöra en samesläkt är inte problemfritt. Där finns oskrivna, men inte desto mindre benhårda, lagar, som inte överensstämmer med de svenska eller norska. Hävd, är ett ord man inte nonchalerar. Vi skojar med samerna om att de säger "vi har rätt att" men då ska vi också komma ihåg att de även har "skyldighet att", för det glömmer de inte.
Jag är fascinerad. Men, som en av mina juntatjejer sa: Du är ju indian, same, eskimå, ja, allt som har med urbefolkning att göra. Nähäj då, det är inte sant! Någon aborigin har jag aldrig varit. De har så mycket skorpioner och ormar. Farliga djur. Där känner jag mig underlägsen. Inte när det gäller renar.
Okej då, jag var sex år och följde mina föräldrar på semester förra gången jag var i Fatmomakke. Mer spännade var det inte. Ibland är jag för äckligt ärlig för mitt eget bästa.
Vi och våra egenheter
Alla har vi våra egenheter. En del berättar öppet om dem medan man kan bli varse andras på ett smärtsamt sätt.
Min kompis, tillika namne, och jag var på väg i bil. När jag stannade vid rött och höll koncentrerad uppsikt över trafikflödet, brände det plötsligt till strax ovanför min läpp!
- Aj, vrålade jag, vad i tusan var det där??
- Jag tål inte hårstrån i ansiktet, sa misshandlaren i passagerarsätet och stoppade ner en pincett i väskan.
Ett ynka litet hårstrå. Men frågar du henne så var det säkert kolsvart och en decimeter långt.
Att påpeka för mig, lite försynt, det faktum att jag hade ett hårstrå ovanför munnens högra gipa, är inte hennes stil. Hon är en handlingskraftig kvinna, ska nåt göras är det lika bra att hon gör det, annars blir det förmodligen inte gjort. Så resonerar hon.
Jag fick en present av henne sen. En pincett med lyse! Kan inte påstå att piken var fin men pincetten var det.
Nu genomlyser jag hela ansiktet innan jag ska träffa henne. Det gäller att vara på säkra sidan och inte riskera nåt plötsligt överfall.
Andra har sina egenheter. Jag känner någon, mycket väl, som inte tålde att människor snöt sig i hennes närhet. En av hennes lärare, som tog upp sin näsduk ur fickan, blev utkörd från klassrummet . . .
En annan tål inte ljudet av när någon "suger" på sina tänder, då tänder hon till ordentligt.
En tredje blir väldigt irriterad om det står tandpetare på bordet . . .
Några är totalt beroende av Lypsyl, får panik om det inte finns inom räckhåll. Min mor, den underbaraste av alla, kunde inte sätta på sig örhängen som vanligt folk. Det högra gick bra men när det vänstra skulle stickas in i örsnibben, var hon tvungen att kasta sin högra arm bakåt, runt nacken och till vänster öra, för att där möta sin andra hand för ett givande samarbete. En syn för gudar.
Själv har jag inga egenheter. Men jag tål inte Robert Perlskog. Jag blir så fruktansvärt äcklad när han refererar fotboll och stup i ett säger: Det var den långa tån som nådde . . . eller räddade . . . eller vad som helst. Jag blir spyfärdig eftersom jag ser den framför mig varje gång. Och den är inte fin!
Det hör dick inte till egenheter.
Du märker att jag undviker den rådande debatten, eller hur? Det finns inte en chans att jag tar upp ett sådant ämne i en kåseriblogg. Men jag skulle gärna vilja citera Tage Danielsson: "Sannolikt, va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt. (...) Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt".
Jo, jag såg "Debatt" på SVT i går kväll.
Hans första shoppinglista
När jag sökte efter receptet på äppelchutney med mandel i mitt lösbladsarkiv, kom plötsligt Giddes första shoppinglista fram. Han var väl cirka fem år och skulle åka och handla med mormor. Jag bad honom skriva upp vad han ville att vi skulle köpa och resultatet blev ovanstående förtjusande lista.
RV
KO
medan makaroner fick en fallande skala men ändå rättstavat.
Tänk, så enkla lösningar det finns i barns huvuden. Ibland lösningar som de vuxna inte har en susning om.
Jag minns bland annat en vinterdag när min mor och jag var ute på promenad med mina barn på varsin spark. Dottern, som väl var kring tre år, hade fullt sjå med att kommentera omgivningen, vilken mestadels bestod av snödrivor men de var tydligen tillräckligt varierande och spännande, medan hennes bror, knappt fem år, satt tyst och verkade halvsova.
Mor och jag pratade om sånt som vuxna kan dela. Det var någon som jag ville diskutera med mamma om men för att inte barnen skulle förstå, sa jag: Han är absolut k-n-ä-p-p. En snabb bokstavering kunde väl inte ställa till med någon skada.
- Ha! ropade sonen till, det där vet jag vad det blir.
- Va? Vet du det? frågade jag storögt.
- Japp. Det blir Jerker.
Ett lättat skratt undslapp mig, men bara nästan för sen fortsatte sonen:
- Ja, för han är ju knäpp.
Nu hör det till saken att Jerker var, och är, kusin och därtill absolut bästa vän. Så sonen såg jättenöjd ut där han satt på sparken och njöt av sin slutledningsförmåga. Vilken tur, för mig, att han såg ordet knäpp som något alldeles jättebra, roligt och positivt. Efter det bokstaverade jag inte hemlisar längre.
Det är det där med barn och det oväntade. Det är det som blir ihågkommet, även om det inte är så passande alla gånger.
Mamma berättade för mig att hon, en dag när jag hade varit synnerligen besvärlig, desperat sa:
- Jag tror att det är lika bra att jag går ut och lägger mig i en snödriva . . .
- Men o ändå, blir inte det väl så kallt? hade jag näsvist replikerat.
Förbaskade unge.
Min far, som hade stor respekt med sig, hade tydligen också nåt disciplinärt problem med mig en dag, eftersom han till sist, något hotfullt, sa:
- Men ska jag måsta ta till med hårdhandskarna?
- Haha, det kan du inte för du har bara fingervantar, det vet jag, hade jag tydligen skrattat så hånfullt som bara en fyraåring kan.
Förbaskade unge.
Men barn växer upp och mycket förändras.
Sonen, som hade en egen betydelse på ordet knäpp, är idag en ordkonstnär. Han skriver reportage i en fisketidning och ibland, när jag läser hans alster, vrider jag mig av skratt. Hans förmåga att använda ord i alla dess former är ren och skär njutning.
Barnbarnet med shoppinglistan vill inte veta av att han har skrivit den, nu när han till och med börjar behärska stavning av engelska ord.
Jag själv är aldrig uppkäftig.
Och dottern, hon som babblade konstant om allt och inget, har tystnadsplikt. En självpåtagen, utvidgad sådan. Jag har försökt få henne att förstå att det är bara hennes jobb hon inte får prata om men då skrattar hon bara.
Förbaskade unge.
Visserligen renrasig men . . .
Hon hette Kia och var en Golden Retriever. Åtminstone var det vad hennes stamtavla sa . . .
Egentligen betyder Golden Retriever ungefär en Gyllene Återhämtare. Alltså en gul hund som är kanon på att apportera. Det är där som första gången min tveksamhet angående riktigheten i hennes rastillhörighet gör sig gällande.
Visst var hon gul, fast ändå mer åt det gräddvita hållet, men så var det det där med den speciella talangen för apport. Lillmatte gick en valpkurs med Kia och stod och såg på när alla andra hundar sprang och hämtade tillbaka saker som deras matte eller husse kastat iväg. Kia låg också och såg på. Tätt tryckt intill Annies ben låg hon och lät sig imponeras.
Varje gång som någon av hennes valpkompisar fick beröm för väl utfört arbete, viftade Kia på svansen och log glatt.
Det blev faktiskt så att kursledaren erkände att hon aldrig hade stött på en hund som Kia tidigare.
Så småningom förstod vi att felet var, som så ofta, ett stavfel. Kia var ingen återhämtare av kastade ting, hon återhämtade sig själv! Ideligen och med stor självklarhet.
Hon var totalt försvunnen en gång och paniken var nära. Som jag letade. Och ropade. Lockade och bannade.
Till slut såg jag en varelse som återhämtade sig i skogsbrynet, lojt spanande på mig och mina förehavanden.
Kia var med i nio händelserika år. Under den tiden hann hon med att bo i Umeå och plugga, en skilsmässa med flytt från skogen och in till stan, en fosterhemsplacering, en flytt till ett boende i ett garage (inrett, förstås) och till sist, komma hem till skogen och en stuga där hon hade allt hon behövde.
Hon var ingen vakthund, även om hon själv trodde det. En skogspromenad för henne varade inte mer än i max tio minuter. Då stack hon hem! Inga rop och lockelser i världen kunde hindra henne, hon kände sin plikt. Därför låg hon och återhämtade sig vid tomtgränsen när vi andra kom tillbaka. Kolla! Här ser ni en som har ansvar.
Nu ligger hon för alltid vid tomtgränsen. Hon blev sjuk, sjukare, sjukast och till sist gick det inte längre. Den här gången kunde hon inte återhämta sig. Men när jag sökte efter stenar att pryda hennes grav med, hittade jag en som såg ut som en Golden Retriever! Gul, pigg, stående och på språng. Som Kias syskon i valpkullen.
Vi fick den finaste av dem alla. Dock - en Retriever? Njaae . . . Men garanterat Golden.
