saltatochkryddat

 

Vad är fint och vad är fult? Värdefullt och värdelöst? Det ligger kanske i betraktarens ögon men det kan vara svårare än så. Tro mig.

 

Jag har insett att jag borde ha bett om ursäkt för trettio år sedan! Men nu är det försent.

Min dåvarande chef hade varit på semester utomlands och när han kom hem, fick jag en present. Jaha, tack, tack, det var ju jättegulligt, tack så mycket.

Men en porslinsfigur. Va??!? Jag var väl sådär förtjust.

 

För skams skull ställde jag porslinsdamen på hallbordet hemma, chefen kunde ju komma på oväntat besök . . .

Sen hände något väldigt tragiskt. Men då hade jag redan bytt jobb och mer eller mindre tappat kontakten med honom. Figuren på hallbordet packades ner i nån låda och glömdes bort - nästan. På något oförklarligt sätt lyckades den ändå dyka upp då och då och påminna mig. Om honom, chefen som sa att jag var "den dotter han aldrig fick".

 

I går var jag inne hos min 80-plussare. Då såg jag i hennes bokhylla ett par porslinsfigurer som liknade min dam.

"Det där", sa hon efter det att jag frågat, "det där, förstår du, är fina saker det!"

Så slog hon upp i en bok där det stod om tillverkning och värde. Om mästare och gesäller. Om säkerställd äkthet.

 

I dag hittade jag min dam - i stugan! Ingen framträdande plats direkt, om jag ska uttrycka mig lite försiktigt luddigt. Och visst! Samma stämpel, samma identitet, samma äkthet.

Men hjälp!

 

Vad har jag gjort? Jag skäms! Jättemycket . . . Men jag visste ju inte bättre. Och inte sa han nåt.

Tror du att han hör mig i sin himmel nu, sådär trettio år efteråt? Jag provar i alla fall: Du, förlåt. Jag blev glad över att du köpt något till mig och bara till mig, det ska du veta, men jag förstod inte att du hade lagt ner sån möda på presenten. Du vet, är man ett skogstroll från Selsfors så förstår man sig inte så mycket på vad som räknas som fint i övriga världen. Men nu vet jag. Och din porslinsdam kommer aldrig mer att stå i skymundan. Inte för att hon är värd pengar, utan för det hon har fått mig att förstå. Och det är mycket, mycket mer värdefullt.

 

Förresten, pingviner kanske inte är så vackra i allas ögon. Kanske inte ens i mina. Men jag blir så enormt glad av dem. Det är också värdefullt.

 

- Titta! En fjäril som har fastnat och frusit ihjäl på björken!

- Hur vet du att den är död? Den kanske bara sitter och dricker björksav.

- Mäh! Det ser väl alla att det är en fjolårsfjäril! Vingarna är ju alldeles söndriga . . .

 

En stund senare var den borta.

- Haha, den döda fjärilen har stuckit! skrattade någon.

- Lägg av, den har ju blåst bort, fattar du väl. Så spröd som den var, fnös en annan.

 

Okej, även om jag faktiskt såg när den flög iväg skulle jag aldrig erkänna det. Har man rätt så har man och den där fjärilen hade trasiga vingar, bitar fattades lite här och där. Ändå flög den galant. Ett naturens under.

 

Just nu sker det under överallt. Tänk att våren fortfarande kan överraska, efter alla dessa år. I fredags, till exempel, när vi kom till stugan låg isen fortfarande kvar på älven. I går var den borta. På förmiddagen. Sedan låg den där igen.

Ett jätteisflak hade kommit seglande och stannat utanför vår brygga. Nu var det vinter igen! Men efter en halvtimme vakade fisk i en totalt isfri älv, det var nästan sommar. Hej var´e går!

 

Nyss gick jag till en second hand alldeles i närheten med ett par skor som jag aldrig har använt. Jodå, jag har köpt dem men fråga mig inte varför, är du snäll. Jag kom hem med ett fat. "Oj, så fint", sa killen i kassan, "jag kan riktigt se en stuga och en berså framför mig". "Du har så rätt så", sa jag och log för att inte göra honom besviken. Nog ska fatet till stugan men någon berså blir det inte fråga om. Jag har tröttnat på att försöka anlägga en sådan. Det är väl dryga trettio år sedan jag började. Då väckte försöket stor muntration hos alla "goda" vänner. Men inte växte den rackarn. Inte nåt!

 

Jag gjorde ett försök i stugan också. Men den drog sig till skogs. Vem vill sitta där i mörkret och dricka kaffe?

Det är minnet av en rönnberså som min farmor hade, som har jagat mig genom livet. Inte kan jag väl tänka mig att jag har tillbringat särskilt mycket tid där, ungefär så lång tid som det tar att dricka upp ett glas saft på sin höjd. Och säkert lockade den till sig insekter av alla de slag också. Vilket romantiskt, nostalgiskt tjoller att försöka få till en likadan berså att sitta och dricka kaffe i. Det går ju inte att uppbringa den kokosglass som moster Ingrid hade på affär´n heller.

Vissa saker får man släppa. De är bara till för att minnas. Som 21, till exempel. Den kolsvarta läskedrycken, som var det godaste man kunde smaka.

 

Den gjorde en revival för några år sedan. Och försvann fort som attan. Nåt så vidrigt hemskt dåligt!

Därför får bersån vara. Därför experimenterar jag inte med hemmagjord kokosglass. Därför vill jag inte se Paul Mc Cartney. Därför vill jag definitivt inte höra Gimme a little kiss med Michael Landon heller. Den vill jag förresten helst inte ens minnas . . .

 

 

 

 

Det sägs att goda råd är dyra men här ska du få ett par helt gratis! Och det är inte vilka tips som helst . . .

 

Vi börjar väl med överlevnadskonsten. Allt man behöver, om nånting skulle krisa till sig, rymmer man i två jackfickor. Vi fick en lektion av Alfred, nio, som plockade ur allt han hade i fickorna och visade oss:

En tändare

Två skruvar

Sju kronor (en femkrona och två enkronor, VIKTIGT!)

Tre glaskulor

Ett liftkort

Ett halvt tuggummi med tatueringspapper

och

Två cocktailtomater!

 

Mer behövs inte. Ett komplett överlevnadskit, sålunda.

Hur länge tomaterna skulle hålla sig i skinnet, eller skalet kanske det heter, kom aldrig på tal. Man ville liksom inte avbryta föreläsningen med något så trivialt. Men om nu det där är allt man behöver, varför är då mormors handväska alltid så intressant? Jag bara undrar.

 

Nästa tips är faktiskt revolutionerande.

Har du en duschkabin? Med glasväggar? Som aldrig går att få helt rena och fläckfria? Det hade jag också. Inte nu längre. Ja, okej, de är väl inte alltid skinande blanka men det beror mer på den rådande städambitionen än på att medlet fattas.

 

Så: Brukar du borsta tänderna? Självklart, eller hur? Har du tänkt på att tandkräm skulle kunna ha ett annat användningsområde än att just göra gaddarna rena och plackfria? Det finns! Men - och det här är inte otillbörlig reklam - det måste vara Colgate Komplett (mot tandsten till exempel).

Ta en svamp, tryck ut lite tandkräm på den och svischa över glaset. Skölj. Klart! Det går att upprepa om man inte skulle vara helt nöjd med resultatet vid första svischningen.

 

Det var hyresvärden som tipsade mig. Han befann sig inne i vårt badrum för att greja med nåt som hade med ventilationen att göra. När han var klar, ropade han: Maude! Tycker du det är svårt att få duschkabinen ren?!

 

Eftersom svaret var det enda som i det läget var glasklart, hukade jag mig inför tillrättavisningen, som jag trodde skulle komma, men se där hade jag fel! Han berättade bara att de hade haft samma elände hemma och provat allt vad medel hette, tills han fick ett tips av en bilrekonditionerare: Colgate komplett. Nu sken både badrum och hustrun, påstod han.

 

Jag kände att jag måste tjuvprova redan samma eftermiddag men då det bara fanns Sensodyne hemma, testade jag med den. Duschkabinens ilningar försvann och glasen blev "gentle whitening" så jag förstod att det, faktiskt, låg någon sanning i hans påstående. Nu vet jag! Det är helt sant. Så om du ser en tandkrämstub och en svamp på en hylla inne i en duschkabin, behöver det inte betyda att det finns en häst gömd någonstans vars tänder brukar rengöras då och då. Nej, det betyder bara att du SER genom glasväggarna! De är alltså rena.

 

Farväl alla Mr Musclar, alla Vimar, alla Jifar, alla Cillitar. BANG! Tandkrämen slår ut er alla.

 

Om du sen, av någon anledning, undrar varför jag inte skriver något om Skellefteå AIK så är förklaringen helt enkelt den att: Det finns inga ord för den prestation de har gjort och den glädje de har gett och ger.

That´s it.

 

Hört talas om De Fyra Årstiderna? Plötsligt händer det . . . Att de fyra blevo en.

I går tog vi en sväng förbi stugan. I fönstret lyste påskliljorna ikapp med solen. Gräsmattan kurade under ett täcke av höstlöv. Och på älven låg isen i ett sista desperat försök att hålla sig kvar. Det var tre, det. Jo, men jag kommer till den fjärde årstiden strax.

 

Färden fortsatte till ett vinterparadis för barnfamiljer. I slalombacken var det full aktivitet. På isarna satt folk och pimplade i vårsolens sken. Skotrar for omkring som om det var ett sista ryck för deras del. Men utanför en husvagn stod två bröder och dikade smältvatten. Det fanns det gott om. Dagen innan hade faktiskt storebror fastnat i en gyttjepöl, vilket lillebror absolut inte hade något emot.

Mamman i familjen satt på husvagnsaltanen (jodå) i linne och täckbyxor och solade. Pappan lagade lunch på en spis/grill gjord av en tvättmaskinstrumma. Vilken idyll! En skön harmoni rådde.

 

Ett par timmar senare åkte vi de cirka fyra milen närmare kusten och där mötte oss inte bara barnbarn, lyckliga över att studsmattan var på plats, utan även deras far i shorts och barfota! Så gick han omkring på tomten. Jag försökte påpeka, det jag fått inpräntat som barn, att det är farligt att gå barfota innan tjälen gått ur marken. Han verkade inte tro på mig. Modern i familjen kom emot oss med en hammare i näven. Nejdå, vi har inga svärmorsproblem, utan det var mer ett problem med en fågelholk som inte ville sitta stilla.

 

Så hördes ett välbekant ljud och en gräsklippare kom farande. Ingen motorklippare förstås men den hade fart som en sådan. Jisses vad det sprutade fjolårsgräs! Och mitt i alltihop pratade vi flugor. Om två flugor i en smäll och "Flyg fula fluga flyg och den fula flugan flög", vilket, helt logiskt, blev: En myra är en myra och är det ingen myra så har man ingen myra. Precis! Efter det självklara konstaterandet stack gräsklipparen iväg på nya äventyr.

Storasyster har det härligaste skratt man kan tänka sig och det slösar hon på sin lillebror. Kan det bli bättre? Härligare? Underbarare?

 

Sen åkte vi hem och såg Skavlans bästa från senaste säsongen. Vilken årstid var det? Äh, strunt samma, bra var det och i kväll är tredje finalen i hockeyn. I morron ska det krattas i stugan. Men hur läckert är det inte?!?!

 

Enda bekymret är att mina satta frön inte vill visa något livstecken. Men jag har, å andra sidan, gott om busfrön som växer så det knakar. Snart kommer hon som ska se hockey på TV med oss. Tur att hon är farfars ansvarsområde . . .

 

Tioåringen säljer majblommor. Det går "siså", som han säger.

En mormors och en farmors plikt är att köpa majblommor. Gärna många. Helst massor.

 

Strunt samma om vi har mat för dagen, huvudsaken är att vi lägger pengarna på årets grönlila skapelser. Men jag tänkte, för säkerhets skull, förhöra mig lite om säljaren vet anledningen till att han säljer just dessa blommor.

 

- Jo, vet du mormor, det här är barn som hjälper barn!

(Redan där började mina ögon tåras)

- Jaha, sa jag frågande, hur går det till då?

- Jamen, du har väl hört om Ukraina, till exempel? Dom barnen måste ju få pengar av oss så att dom kommer sig därifrån. Dom har det ju jättesvårt nu. (Jag också - med att hålla tårarna borta)

- Joo, det vet jag ju men är det bara till de ukrainska barnen som pengarna går?

- Nää, det finns ju många som behöver hjälp . . .  åsså går tio procent till mig!

 

Han övertygade mig. Älskade unge. Men för att inte just mitt hushåll skulle bli nästa hjälpbehövande, startade jag lobbying bland grannarna. Men bara i "vårt" hus. Jag förberedde dem på att det skulle komma en liten myspropp och ringa på deras dörr och samtliga svarade att de gärna skulle köpa majblommor av honom. (Jag hade annars tänkt lägga till "annars jävlar..." men det behövdes inte.)

 

Han tog inte bara husets boende med storm, han stormade ner längs hela gatan också. I ett hus stannade han och "pratade och hade trevligt" en lång stund. Och sälja fick han. Även om det bara blev en tredjedel av den mängd han tagit på sig att avyttra. Tio procent på en mängd, det blir mycket det . . . Och han är oftast skyldig lillebror pengar. Lillebror som passade på att fylla år mitt i majblommeexplosionen och som fick en slant, förutom glaskulor och en bok med Bellmanhistorier (enda sättet att få honom att läsa frivilligt...). Så - vad tror du han gjorde med slanten? Köpte majblommor av brorsan, förstås!

 

Ju mer pengar storebror tjänar, desto snabbare får lillebror tillbaka det han lånat ut. Att sen lillebror bidrar till att storebror kan betala tillbaka skulden till honom, hör inte hit. Målet med försäljningen av majblommorna är ju, helt riktigt: Barn hjälper barn.

 

Så alla mor- och farmödrar, ni vet väl att ni gör en god gärning när ni köper den dyraste varianten, den stora som man kan fästa frampå bilen. Strunt samma om ni har bil, huvudsaken är att ni har barnbarn.

I år hade jag tur, jag tycker att årets majblommor är riktigt snygga. Jag bävar lite inför kommande år, när nästa barnbarn ska hjälpa barn. I värsta fall måste jag väl köpa en ny jacka, vars krage matchar blomkransen.

 

Men vad gör man inte för barn som hjälper barn?

 

I år får Blåkulla vara! Nu åker vi - i själ och hjärta - till Skellefteå Kraft Arena och Kaffesumpen i Karlstad.

 

Det är det här vi har väntat på, hela långa vintern. Nu är vi inte längre innevånare i Skellefteå kommun, vi är spelare i Skellefteå AIK! Och vi finns dessutom över hela landet.

 

Jag har en systerson som är djurgårdare, varför vet han inte ens själv. Han är glad nu men riktigt, riktigt jätteglad blir han inte förrän SAIK har vunnit guld. Hans bror är LHC-supporter, självklart då han bor där, men då hans rötter delvis finns här uppe, känns det nog rätt skönt att ha ett reservfavoritlag som man kan lita på . . .

 

Det råder fullkomlig hysteri här nu. Överallt. Några få försöker göra sina röster hörda och protesterar mot att allt andas hockey i stan men de förpassas till de ohördas hörn i tider som dessa. Nu snackar vi hockey!

 

Jag var nyss in till min 80-plussare som var lätt panikslagen då hennes TV-ruta var svart. Kolla femman, sa jag, som redan visste, och när bilden kom fram jublade hon högt! Fastän hon aldrig ser någon match på TV. Det pallar hon inte för, säger hon.

- Skit i om de andra kanalerna är borta, sa hon, huvudsaken är att femman går att se.

- Men - har du tänkt se på matchen i kväll??

- Nej! Aldrig heller.

 

Det är kul med logik.

 

I går kväll kom mina två favorithäxor cyklande genom stan. Båda iförda svartlockiga peruker för att likna Bud Holloways mamma. Han brukar spela bra när hon är här så i brist på originalet, får han nöja sig med det här stödet.

Suddigt blev det men det berodde nog på att fotografen skrattade.

 

Det sägs ju att blod är tjockare än vatten men när vattnet är fruset till is och bildar en hockeyplan, då är vi alla släkt! Eller, nästan alla, kanske jag skulle säga, för i ärlighetens namn finns det de som struntar i att finalspelet i SHL börjar i dag. Det finns de som tycker att isen är ett hinder för fiske, till exempel. Riktigt fiske med flugspö. Och han är min son. Mitt eget kött och blod. Som själv en gång spelade hockey. Och fotboll. Men som hittade sig själv och sin plats i ett par vadarstövlar ute i en älv.

Ibland faller äpplet väldigt långt från päronträdet.

 

Min andra avkomma både kan ha och vara utan SAIK. Så där lagom halvointresserad. Men hennes pojkar har i alla fall gulsvarta kalsonger med emblem på! Någon kan ha gett dem sådana, dock inte som födelsedagspresent. Någon är väl inte dum heller.

 

Det jag nu är mest orolig för, är om någon av de våra blir skadade - avsiktligt. Vilket jag anförtrodde 80-plussaren.

- Men DÅ far jag dit och sparkar den i ändan som har gjort det! sa hon och såg väldigt upprörd ut.

 

Det känns som att Färjestadspelarna ska vara väldigt, väldigt tacksamma över att hon inte ser matchen i kväll.

 

 

 

 

 

Lyssnade på kusin Tomas radioprogram, Jenneboradio, i går kväll. Han spelade låtar från sina alldeles egna listor, som du inte hade en aning om att de fanns . . . Inte jag heller men jag blev imponerad.

Det påminde mig om att jag också har en lista: Listan över musik som underlättar städning. En mycket viktig lista.

 

Så här lyder den:

Vid förberedelser, sådana som att lyfta fram dammsugaren, fräscha till dammvippan ute på balkongen, spruta rengöringsmedel i sanitetsporslin och allt annat som måste göras på direkten för att inte latmasken ska få en chans att börja sortera vad som är akut och vad som går att skjuta upp, DÅ spelas - på hög volym - Hold on tight med ELO!

 

Jädrar vad man kommer igång!

 

Sen flyger dammvippan och den våta trasan som vårfåglar över lägenheten till ackompanjemang av Elvis´ Moody Blue.

 

Headsetet på när dammsugaren startas och öronen får en dos av Ulf Lundell och "Lycklig man". (Jag städar ju inte ensam, givetvis, och någon kanske behöver en påminnelse om att "... jag är en lycklig man när jag är med dig ....")

 

Själv har jag då fastnat vid något sorteringsproblem, kastas eller inte kastas, och behöver "Kommer tid, kommer råd, kom det ihåg" med Drifters. Då kan man ta några danssteg också så att inte kroppen stelnar till.

 

Badrummet tar jag hand om. Då kör jag med icke miljövänligt Klorin och tänker på en annan kusin (jag har massor!), samtidigt som Taubes röst i "Änglamark" hörs över nejden.

 

Så, till slut, och då bara en kan hålla i skurmoppen, sätter jag mig vid köksbordet med en kopp kaffe och ett korsord och spelar "Brusa högre lilla å" med Björn J:son Lindh. Dels som uppmuntran till den som avslutar städningen med att våttorka golven, dels som en skön avkoppling till mig för att rensa tankarna från skräp och kunna lösa vågrätt åtta.

 

Det var min listiga lista det. Om du nu undrar vad bilden ovan har för anknytning till dagens blogginnehåll så är svaret: Allt behöver inte vara perfekt. Även ett sprucket kärl kan bringa dig glädje. För glad, det blir jag av de sjövilda figurerna och det hoppas jag att även du blir.

Snyggt, va? Vilken tur att sprickorna fanns med på bilden, annars hade jag tvingats stå där med någon krystad förklaring . . .

 

Ska du påskstäda? Det ska inte jag. För, som av en händelse, hörde jag nyss Lill-Babs sjunga "Leva livet, nu ska jag leva livet . . ."

Och ändå var inte radion på.

 

 

Nytt recept. Nytt tillvägagångssätt. Det kräver självklart en smakpanel.

 

I lördags var jag inte alls vän med mig. Den fysiska delen var ond på ett sätt som gjorde allt annat än bokläsning omöjligt. Kanske var det naturens straff för att jag, utan kunskap, hade gått loss på träd och buskar två dagar innan.

Nåja, när jag vaknade i går var jag som en ny människa!

"Hoppas det håller i sig", sa mannen, något kryptiskt, innan han åkte iväg för att tjäna vårt levebröd.

 

Eftersom jag hade köpt vansinnigt söta bakformar i Luleå (shopping deluxe!), och bullådan i frysen var tom, satte jag igång med att läsa recept. Jag kände för nåt nytt, pånyttfödd som jag var. I mammas receptbok hittade jag "Elviras goda bullar", vilket såg både smarrigt och relativt lättgörligt ut. Sagt och gjort. Jag körde igång och när jag var klar var jag mycket nöjd. Men - det tuffaste återstod. Smakpanelens utlåtande.

 

Jag ringde söderut en bit. Någon, som fyller nio år på onsdag, svarade: Jag vet varför du ringer, sa han, du vill veta vad jag önskar mig!

- Nej, skrattade jag, det är försent. Det är redan fixat.

- Jaså . . . men du mormor, det är väl inte kalsonger, va?

- VA?!? Vill du inte ha det?

- Nej. Och inte sockar heller.

- Okej, men lovar du att du blir glad för vad du än får då?

- JA! Bara det inte är kläder.

 

Eftersom varken barnens mor eller jag hade tillgång till bil, föreslog den vanvördiga dottern att hennes mor skulle komma och cykla med bullarna! Jag har väl inte hört nåt värre!

I hopp om att cykeldäcken var utan luft, gick jag till garaget och kollade. Typiskt! Efter en hel lång vintervila var däcken som nypumpade. Det har aldrig hänt förr.

 

Jag packade cykelkorgen med bullar och drog iväg. Som jag njöt. Cykeln och jag var ett.

Strax innan Lejonströmsbron körde jag till och med förbi flera bilar i min vilda framfart. De stod visserligen och väntade på grönt ljus men det behövde varken jag eller de mopedister jag inte såg till så det vara bar å åk.

 

På andra sidan bron kärvade det till sig. Där kom den tidigare nedförsbackens motpart. Och inte fick jag in någon ny växel heller. Efter halva backen kände jag att hjärtat var på väg upp genom halsen och att andningen inte tillförde något som helst syre. Jag klev av hojen och började gå. Benen skakade men jag försökte hålla god min och nickade vänligt mot människor jag mötte. En del sa hej men det gjorde inte jag. Mina läppar hade nämligen torkat ihop och fastnat.

Inne i munhålan fanns inte tillstymmelse till saliv. Jag tänkte på den sommar då Anna-Lena och jag cyklade uppför hela Bobacken, som är en kilometer rätt upp i himmelen, utan att ens ställa oss och trampa. Och inga växlar hade vi heller. Vad hade hänt sen dess?

 

När jag kom fram till målet, blev jag mottagen av en något chockad dotter men hon hade sinnesnärvaro nog att hämta ett glas vatten till mig på direkten. Så småningom släppte klistret och jag provade att le. Det gick sådär.

 

Bättre gick det med bullarna. Av de två påsar som jag hade med mig, fanns endast en - bulle! - kvar när jag for. Smakpanelen hade sagt sitt. Det blir till att baka sådana bullar fler gånger. Men inte förrän jag har ställt på sommarbilen.

Den risken tar jag inte.

 

Storebror sa, när inte lillebror hörde, "visst har du köpt kalsonger till Affe i present?"

- Nej, varför säger du så? Är ni ovänner?

- Nej! Det är vi absolut inte, jag tycker bara att han är värd det. Köp gärna hundra par, sa han och log.

 

Jag är inte riktigt helt klar med analysen av det än.

 

 

I dag hade jag tänkt vara lite småirriterad.

Men så såg jag hur många som har läst min föregående blogg och då ändrade jag mig. Kan inte vara annat än glad, liksom.

 

En närgången fråga till dig, kvinna, som läser det här: Vill du bada topless på badhus?

En lika närgången fråga till dig, man, som läser det här: Vill du att tjejer, kvinnor, tanter ska "få" bada topless på badhus?

 

I en stad, söder om oss, jag säger inte vilken men nåt hockeylag i SHL har de inte, finns det ett upprop och namnlistor som kräver att kvinnor ska få bada i kommunens badhus, utan att behöva bekläda sin överkropp. Varför? Jo, för att männen får göra det. Så klart.

 

OM jag hade varit småirriterad i dag, hade jag naturligtvis kommenterat detta med en massa syrliga frågor och påståenden MEN då jag är en särdeles glad natur, nöjer jag mig med att konstatera faktum. Men det tar emot. Och ont gör det.

 

Undrar om det gjorde ont för buskarna jag klippte till i går? (Snygg övergång, va?)

Jag kan absolut ingenting om trädgårdsskötsel, utan gör precis det som faller mig in. I går ansåg jag att ett pilträd, en körsbärsbuske och ett körsbärsträd vid stugan borde friseras. Pilträdet för att det inte är meningen att det ska bli ett träd, körsbärsbusken för att den är wild and crazy och körsbärsträdet bara för att. Det fick liksom hänga med. Men när jag och sekatören närmade oss äppelträdet, hördes ett ångestskrik. Okej då, det fick vara, älgarna har ju tagit på sig att ansa det varje vinter.

 

Kanske är det helt fel tid att beskära, som det väl så fint heter, kanske klippte jag till på helt fel ställen, det visar sig så småningom. What´s ment to be, is ment to be. Ett annat projekt som kliar i mina fingrar är att göra en installation av den ikullblåsta björken. Men för att det ska kunna bli verklighet, måste den kvarvarande halvan av trädet fällas så att bara en y-formad hög stubbe blir kvar.

Vad som därefter sker, vet ingen. Men med så fantastiskt gröna fingrar som jag har, skulle det inte förvåna ett dugg om det blir något praktfullt. Eller tillhåll för troll . . .

 

Men nu är det nära att irritationen kommer. HUR kan Aschberg kalla ett TV-program för Trolljägarna, när det är otrevliga människor han är ute och jagar?? De troll jag känner, och de är många, skulle aldrig få för sig att skriva elaka och nedvärderande saker om andra anonymt på nätet. Men de accepterar inte heller att få sitt släktnamn nedsvärtat i sammanhang som de inte har med att göra överhuvudtaget. Vore jag Aschberg, skulle jag inte vara så stöddig . . .

 

Min älskade trollunge till dotter var här för en stund sen (hade bokat "fönsterbord") och det var nånting som jag sa, som gjorde att hon började tokskratta, vände sig till mannen i huset och sa: Men hur kan du leva med den där?!

DET var en kärleksförklaring det. Inte underligt att jag är glad.

 

 

Nej, jag var inte ensam i natt, trots att mannen jobbade!

Jag hade sällskap av den flygande halsduken.

 

När jag släckte lampan ovanför sängen i går kväll, upptäckte jag att det blev mörkt. För mörkt.

I hallen står den vackraste av alla glasänglar och hon kan lysa hon! Ett skönt, tryggt ljus som sprider sig så där lagom in till sovrummet, precis så där att jag kan se att det svarta, hotfulla som lutar sig mot väggen är byxorna som jag har hängt upp på galge på garderobsdörren. Inget annat.

 

Alltså steg jag upp från sängen, gick ut till hallen och tände änglalampan. Ett skri, högt och tvärt, hördes! Det var jag.

För ovanför mig svävade min halsduk och såg ut som om den tänkte dyka ner och strypa mig. Så småningom hann förnuftet och logiken ikapp mig och jag insåg:

 

När jag kom hem tidigare på eftermiddagen, pratade jag i telefon med någon som jag inte hade pratat med på evigheters evigheter - om ens någonsin. Eftersom jag för allt i världen inte ville avbryta samtalet, ej heller fortsätta att vara uteklädd inne, krånglade jag mig ur jackan, drog av mig halsduken och kastade upp den på hatthyllan. Trodde jag. Men med enhandsfattning och ett handbollskast hade jag alltså lyckats få en tråd av halsduken att fastna i en skör, miniliten ögla på taklampan. Det var inget amatörkast det!

 

Stolt över att ha listat ut mysteriets lösning, gick jag och la mig igen. Precis när jag skulle somna small det! Jäkla blåst, tänkte jag, jäkla köksfläkt också, för säkerhets skull. Så trött var jag. I ljudet av stormen somnade jag.

 

När mannen kom hem, drygt sju i morse, frågade han om jag hade sovit gott. Jo, faktiskt, svarade jag, trots stormen.

 

- Vilken storm, frågade han.

 

Mer ville jag inte höra. Jag slöt ögonen och somnade om. Och hörde inte ett ljud.

 

Har du möjligen haft mig borta?

Jag har haft mig borta.

 

Är detta korrekt svenska? Ibland pratar jag så jag inte förstår. Men ibland pratar jag utan att säga något och andra lyssnar. Som i går, till exempel.

 

Jag har alltså varit bortrest. Någon i familjen behövde ett brejk med miljöombyte och jag hängde på. Eller . . . Ja, vi for till Luleå i alla fall. Åkte söndag, förbi Hednäs (dit alla vägar bär) för att hämta ett nostalgitvåvåningsbrödfat som jag tiggt till mig av världens snällaste Per. Vid det laget var den nytvättade, blanka bilen ett minne blott. Skitvägar!

 

Ute på E4:an igen var det alldeles strax dags (som inte stavas med x!!) för kaffepaus. Så kallade normala människor stannar och dricker kaffe vid en vacker plats - på sommaren. Icke-normala men traditionsbundna, däremot, stannar alltid vid en och samma plats, oavsett kyla och is. Man förblir i bilen och tittar på den frusna havsviken och njuter av kaffet och mackan. Oavsett om det bara är några minuters resa kvar till målet. Annars blir det inget mysigt.

 

Min första fråga till hotellreceptionisten, när jag rusat runt ett par varv i svängdörrarna, var: Har ni Kanal 9?!?!

Jag kunde väl inte ha gjort henne mer skräckslagen om jag kommit in med rånarluva och pistol i högsta hugg! Åtminstone såg det så ut.

När hon stammat och ursäktat sig färdigt över den gigantiska missen i planeringen, ingen Kanal 9 alltså, frågade jag efter närmaste sportbar. Den låg tre minuter bort. Två minuter senare var vi där. Efter att ha fått en försäkran om att matchen mellan Skellefteå AIK och Linköping skulle visas kvällen därpå, bokades det bord.

 

Som av en händelse hade jag svarta byxor, gul blus och svart kofta, när vi gjorde entré en timme före matchstart. I Luleå! Som blivit utslagna! Kom aldrig mer och kalla mig fegis.

 

Det fanns 28 TV-skärmar, plus en på toan, som visade matchen. Jag såg på alla! Men damerna vid bordet bredvid var inte intresserade av någon hockey. Däremot hörde jag i mitt vänstra öra något om "jamen, det var ju han som börja gråta när dom hadd presskonferansch". DÅ - sa jag ingenting. Men jag vände mig mot dem och gav dem mitt onda öga. Så pratade de inte mer om det.

 

Däremot var det några som tittade på mig. Mer än på matchen. Okej, visst viftade jag lite och visst pratade jag lite med spelarna - och vinkade ibland när de kom i närbild - men när jag tjoade liiite för högt för min bordsherres möjligheter att behålla sin värdighet, väste han i mungipan: Inte så högt!! Du blir ju omtalad, förstår du väl. Stannar vi här flera dagar kan du bli vald till Årets Lulebo . . .

 

Så nu är vi hemma.