Grattis, älskade medelålders barn!
Nej, jag menar inte hon som var här i går och fyllde fyra år hela dagen. Jag menar hon som fyller 36 i dag och räknas till den yngre medelåldern.
När jag var 36, var hon tio och det var ju i går. Det var då, när varje födelsedag var hett efterlängtad och presentförväntningarna höga. En gigantisk chokladkaka, en t-shirt, en klocka, smycken, en twistpåse och ett fat med råkost . . . Jajamänsan, så kunde det vara. Om man frågar henne nu vad hon önskar sig så gäspar hon och säger: Ingenting.
Det trodde jag aldrig! Att hon skulle bli sån.
Inte heller trodde jag att hon skulle bli sjuksköterska den dan, när hon skulle ta en vaccinationsspruta, och vi fick möblera om i doktorns väntrum, dra möbler fram och tillbaka, lyfta på bord och vara flera stycken för att få fram henne från gömstället. Livrädd.
Eller när hon skickade ut sin lärare från klassrummet när han skulle till att snyta sig. Det var så äckligt, hon tålde inte ljudet.
Men då var hon tio. I dag alltså 36. Och fastän samma människa, ändå helt förändrad. Eller? Äter hon fortfarande popcorn till frukost? Tycker hon att städning är "tjejgöra"? Älskar hon att vara frontfigur och sjunga högst av alla? Säger hon "Goodnight sweetheart chewinggum" när hon får en godnattkram? Jag vet inte, för barn blir vuxna och slutar vara barn men aldrig för sina föräldrar. Hon har själv två söner och jag upphör aldrig att förvånas över att höra deras "Mamma!" till henne. Hur kan det ha blivit så? När hände det att hon gled ur mitt grepp och skaffade sig ett eget liv?
När kommer det att hända fyraåringen som i går satte farfars kondition och uthållighet på prov. Han var doktor på sjukvårdsrådgivningen, han badade i två tallriksunderlägg på köksgolvet, han fick spänna fast två bäbisar och fyra hundar i bilen ( inte lätt när man inte kan se dem), han fick bära henne i bilmattan när hon blev sjuk, han fick spela fotboll, efter regler som inte finns i La Liga, han fick byta bajsblöja på dockan och gå ut i soprummet med påsen eftersom den "luktade så äckligt". Han var, när kvällen kom, slut.
När kommer hon att förneka att hon nånsin haft låtsaskompisar? Att hon inte kunde klippa sönder ett papper utan att ha en karta? Och, det värsta av allt, att hon ville vara inne på toa samtidigt med farfar?
En vacker dag händer det.
Men - som sagt - för föräldrar är deras barn ändå alltid barn. Så: Grattis på 36-årsdagen min älskade unge! Snart är dina söner också 36. Jodå, tiden går, även på Rumbagatan. Älskar dig.
Galen av längtan ...
Kan man vara galen av längtan? Ja, säger jag. Kan man vara galen av längtan efter en ljusugnsbrödsbit utan smör men med stekt bogfläsk på? Man skulle inte kunna tro det, va? Men det finns de som kan bli det. Eller HON som kan bli det.
Jag kan inte nog påpeka hur olika vi människor är. Och ett starkt bevis på det är ovanstående delikatess. Ljusugnsbrödsbit - helt okej. Utan smör? Absolut inte. Stekt bogfläsk - ja, JA till stuvade makaroner, nej som smörgåspålägg. Men ska man se syster Ima lycklig, på gränsen till bortom all sans, då ska man skjutsa ut henne till en lingonskog i närheten av Skellefteå, hitta en mossamatta att sitta på och servera henne den gourmetmåltid jag just har beskrivit.
Ska man se syster Gun i ett liknande tillstånd då ska man placera henne i eftermiddagssolhörnan på deras egen tomt med ett glas McManis och en alldeles nygrillad fisk av något slag, tillsammans med en massa grönsaker. Och sen jordgubbar a la naturell.
Själv är jag den onyttigaste av oss tre. Eller har varit, tvingas jag nu skriva. Efter besöket hos doktorn, har jag bestämt mig för att ändra på mitt liv. Ingen mer Polly, ingen vaniljbulle till kaffet, ingen Dubbelnougat, ingen lakrits (om inte SAIK behöver min hjälp med en lakritsklubba i nån match, men då ska det vara kris!), ingen körsbär i likör . . . Galen av längtan blir jag!!!!
Äsch, om en vecka har jag nog glömt allt det där och knaprar på en morot med ögonen himlande av njutning. Eller ett äpple, som låter så gott när Gun äter det men som smakar trä när jag själv försöker orka igenom allt tuggande. Äpplen är nog goda. Jättegoda. Godare än en kola överdragen med mörk choklad! Ååååååhhhh . . .
Men börjar jag skrika desperat efter en brödbit utan smör men med stekt bogfläsk på och till den en häääärlig kopp silverte (= varmt vatten) då ger jag mig. För då vet jag att steget inte är långt. Och så galen av längtan tänker jag inte bli!
I övrigt finns det likheter mellan oss också. Och, när jag tänker efter, så liknar det en del galenskaper det också.
Som tur var, var jag på tjänsteresa!
Vilken tur att jag skulle på tjänsteresa härom dagen! Annars kunde vad som helst ha hänt, tro mig.
Jag var nära att ge mig in i ett krig men tack vare tidsbrist, lät jag bli.
Bakgrunden var följande:
Eftersom språk i allmänhet och ord i synnerhet, intresserar mig mycket, kunde jag inte låta bli att klicka på ett inlägg på Facebook, där så kallade språkpoliser ville säga sitt, det vill säga det rätta, angående ord som uttalas/används olika av olika människor. Om det heter kex eller tjex, till exempel.
Jag måste erkänna att jag inte i min vildaste fantasi hade kunnat förutse vare sig antalet kommentarer eller tonen i desamma. En fråga, som diskuterades flitigt, var om det heter "Dra alla över en kam" eller "Dra alla över en kant".
Det idiotförklarades till höger och vänster om hur man kunde tro att det hette det ena eller det andra. Och det var då det lyckosamma med min tjänsteresa inträffade.
Bilen hade kört sig less på alla dessa kortkorta turer inom tätorten och ville sträcka ut sig och gasa, på en lite längre tur så jag ställde upp och åkte med på resan. Jag gjorde bilen en tjänst, alltså.
Jag kan inte låta bli att undra vad som skulle ha hänt om jag i stället hade tipsat språkpolisen på fb att dilemmat varken är kam eller kant. Det ursprungsriktiga, har jag fått lära mig, är "Man kan inte skära alla över en kam". Skära, alltså. Inte dra.
Tänk vad de skulle ha hoppat på mig! Jag, fusklappen, som har fått för mig att det är skillnad på var och vart.
Allting försvinner!
De är borta nu. Både far, mor och makaronerna.
Allting försvinner, till och med snön, så småningom, fastän man inte tror det.
När jag växte upp fick jag minsann lära mig att hjälpa till i hemmet! Varje gång det skulle serveras makaroner till middag, alltför sällan enligt min far, så fick jag slita. Då var makaronerna nämligen långa rör, som skulle brytas av till precis lagom stora bitar. Inga skruvar, inga snäckor, inga hjul, inga fjärilar. Bara långa rör. Som skulle kortas.
Knastret från mitt tuffa arbete, blandades på direkten med knastret från hundkorgen. Pia, vår världens finaste blandrashund, älskade nämligen okokta makaroner, till skillnad mot far som ville ha dem mjölkstuvade. Pia klev ut från sin korg med frambenen, sträckte på sig så det knakade i både kropp och rotting, gäspade högljutt och gjorde entré. Det var ju lönlöst att försöka smyga med smakbitarna till henne eftersom en hund som tuggar hårda makaroner, avslöjar sig å det grövsta. Vi hade båda mors gillande, så det var lugnt.
Många gånger har jag hört talas om män som krävt "mat och potatis" varje dag. Om min mor serverade, exempelvis, köttbullar och potatis, såg far helt bedrövad ut och sa: Har vi inga makaroner?! Han var inte speciellt förtjust i potatis, som du förstår. Men sätta potatis varje år, det skulle han. I en rasande fart. Snacka om arbetshumör. Jäklar om vi sölade! Mor och syster skulle lägga, inte slänga!, ner knölarna med jämna mellanrum och då menar vi jämna! Far drog upp fårorna med "potatmåggen" och jag skulle gå där bak och hålla rätt kurs! Om en sten låg i vägen så att en böj på fåran bildades, var det bara att backa och köra sträckan en gång till. Han måste ha närt en hatkärlek till potatis.
För mor blev situationen bättre när de djupfrysta pommes fritsen gjorde entré. Dem kunde far acceptera som komplement till söndagssteken. Men när kroketterna, de små, runda friterade potatisbollarna kom, då satte han stopp! De fastnade i gommen på honom och blev varande där ett bra tag. Medan mungiporna och ögonbrynen åkte ner.
Säkerligen fick han mjölkstuvade makaroner, sötade!, och falukorv i går när han fyllde 97 år. För i himlen serveras bara himmelsk mat.
Därför trivs jag i skuggan
Kolla! Tallarna och jag! Nästan lika långa - och smala.
För första gången det här året var vi och tittade till stugan i går. Någon har varit väldigt orolig för växthuset. Inte jag.
Det låg ingen snö kvar vare sig på hustaket eller växthustaket, allt hade rasat ner på marken och det som inte låg där, låg på farstubron och omintetgjorde ett besök inomhus. För min del var det inte ens möjligt redan innan. När jag såg mannen sjunka ner några centimeter i den förgängliga skarsnön, insåg jag att jag skulle sjunka ner ännu längre och de alldeles för korta skoskaften skulle fyllas med snö. Och var det nånting jag redan var nere i så var det skoskaften!
Den årliga uppdateringen av hälsan hade ägt rum ett par timmar tidigare.
Varje år får jag, av den rundnätte läkaren, veta att jag ska gå ner i vikt. Ett år hade jag gjort det, flera kilon, men inte fasen märkte han det. Det var samma gnäll om att jag skulle äta oxfilé och rå vitkål varje dag i veckan, precis som han gjorde. Då jag försökte mig på en liten jämförelse mellan en läkarlön och en sjukersättning, sa han bara: Men passa på och fyll en hel varuvagn med oxfilé när det är extrapris! Ja, och så tar vi den där om Rödluvan också, kära doktor.
Vissa dagar skriker min spegel och släcker ner sig själv när jag visar mig. Andra dagar säger den: Tja, det får duga. Men när jag går in i min älskade skog och ser skuggan av mig själv, då tänker jag: Yes! Det är här jag vill vara, det är här jag duger. Det här byter jag inte bort mot tusen varuvagnar med oxfilé, gubbe lilla.
Men slutat med sötsaker har jag. Jag är rädd för att jag annars blir så söt att jag blir äcklig.
Jag vet inte vad som händer!
Sent i går kväll ringde en man från Munkedal till mig och undrade om jag hade nåt fel på varmvattnet.
Senare under natten ringde någon från Simrishamn men då jag inte har nåt fel på varmvattnet, svarade jag inte. Alltså, om det ringer mitt i natten och jag inte känner igen den ringandes nummer, svarar jag inte. Men jag kollar dagen efter vem det var, minsann.
Tidigare under kvällen ringde jag ingenstans. Men det gjorde min telefon. Som låg på bordet.
Den har fått för vana att lite då och då ringa upp Lina, min sonhustru. I fredags skrämde den nästan slag på henne på jobbet, då hon såg att hon hade tre missade samtal från mig!
Numera vet hon att det inte är jag som ringer, det är bara min telefon. Jag får skicka sms till henne: "Jag har inte ringt", alternativt: "Nu ringer jag strax". Så hon vet att hon inte behöver vara orolig.
Fast oftast har jag inte registrerat att "jag" har ringt. Då kan det hända att telefonen på bordet, helt plötsligt börjar prata!
Jag tänkte att jag skulle ringa till Adam, mågen, och kolla en sak. Hann knappt tänka tanken innan telefonen började ropa "Hallå! ............ Hallå!!" Jag blev, givetvis, paralyserad och stirrade bara på apparaten. Men när det tredje anropet hördes, och det med tydliga VERSALER!, då fattade jag att det var, just det, Adam som hojtade från köksbordet.
Jag hade ringt till honom, påstod han. Det hade jag inte! Och inte han till mig heller.
Nu har jag faktiskt användning för det, för mig, nya ordet: stämmet. För det är helt uppenbart nåt fel på stämmet när det gäller min telefon. Marcus Hellner tyckte dock att stämmet var bra i dag. Och förra helgen var det Calle Halvarsson som var nöjd med stämmet.
Jag är inte helt säker på att jag vet vad det betyder men om det är, som jag befarar, kommer vi snart inte längre att säga "Det stämmer bra" eller "Det stämde bara inte", utan substantivet ersätter verbet. Vad tror du, tror du det stämmer?
Vet du vilken dag det är?
Jag vill redan nu passa på att önska dig en hjärtlig, mysig och kärleksfull dag i morron, min vän. För i morron, på Alla hjärtans dag, har jag inte tid. Då ska nämligen jag, tillsammans med Elinor och Maj, sälja och signera våra böcker på Ica Kvantum i Skellefteå.
Det känns bättre att tjuvstarta firandet av Valentins dag i dag, än att fira den som den här dagen i verkligheten är tillägnad. Tandborstbytardagen. Nej, för i jesse namn, byt inte tandborstar med varann, i kärlekens tecken, utan släng din gamla och köp en ny!
Det kan gå inflation i det mesta, utom tydligen i den svenska ekonomin. Nu är snart varje dag inbokad och ska firas, uppmärksammas, hedras eller minnas. Nalle Puhs livsbejakande filosofi:
- Vilken dag är det?
- Det är i dag.
- Åh, det är min favoritdag!
har liksom blivit omodern. Tyvärr.
Ibland behöver vi, trots allt, bli påminda om vissa saker. Då kan det vara bra att instifta en viss dag, av den anledningen. Men behöver vi verkligen bli påminda om att byta tandborste? Jag kör slut på tre stycken innan mannen, av ren leda, byter. Till en annan färg. Nu är det inte så att han inte borstar tänderna lika ofta som jag, det handlar mer om att medan han borstar så våldgnuggar jag. Efter bara några dagar spretar tandborsthåren på min borste lika mycket som min frisyr gör på morgonen. Det är ingen vacker syn, kan jag intyga.
I ren protest byter jag inte tandborste i dag! I stället börjar jag så smått att sända extra kärleksfulla tankar till min omgivning - och den är stor den! Vare sig du finns på Rumbagatan, i Kusmark, i Stockholm, i Valdemarsvik, i Linköping, i Miami, på Mauritius, på F16, i Thailand, i Skåne, ja, var som helst i världen så vet du att jag önskar dig allt gott och fint. Både i dag och i morron. På kanelbullens dag, på Mors dag, på nationaldagen, ALLA dagar!
För de är min favoritdag.
Så praktiskt att kunna minnas
Det är ju för fiffigt med en dagbok som täcker fem års händelser. Då kan man till exempel jämföra väder, temperaturer och snödjup fem år tillbaka. I går hade vi plus nio grader! Den tionde februari! Smältvattnet porlade, det droppade från taken och småfåglarna kvittrade som besatta.
Om det var unikt?
Låt mig se i min femårsdagbok.
Svaret är: Ingen aning!
Jag skriver nämligen inte i den. Jo, när maken säger åt mig att anteckna vilket datum vi sätter igång vattenpumpen i kallkällan vid stugan och får det att funka! Då brukar jag också försöka utnyttja hans minneskapacitet gällande andra saker och fylla i retroaktivt.
Sen är jag ju så otroligt begåvad att jag, i Kom-ihåg-rutan längst upp, redan från första året har antecknat att, exempelvis, Helen fyller 48 år! Det har hon gjort i fem år nu. Eller att bilen ska besiktigas. Inte nog med det, min dotter och måg gifter sig en viss dag varje år. För att inte tala om att vi har fest för Per den sjunde augusti varje år men det vet han inte om.
Hopplös var ordet. När jag var ung skrev jag "Kära dagbok" varje dag. Men då handlade det inte om regnmängd eller tomatskörd. Då var det berg- och dalbana som gällde. Min mor skrev dagbok varje dag, till den 12 december 2005. Den trettonde december somnade hon in.
Min dagbok har många gånger undrat om jag har somnat in. Nä, inte direkt, jag har nog mer hamnat i en låtsasvärld, jag tror nämligen att jag ska minnas allt utan att skriva ner det. Vilket möts av ett hjärtligt skratt från himlen. Min mor vet . .
Som tur var kan bilder i dag ersätta dagboken. Därför, Gun, tillägnar jag dig dagens bild. Du vet varför. Och när.
Utkast: Feb. 09, 2015
Lättare att säga tulipanaros ..
. . än att göra en.
Eller, som min mor fick veta: He gå int både fis å håll för.
Det går inte att vara frisk och sjuk samtidigt.
Man kan inte köra bil och vara passagerare samtidigt.
Man kan inte spela fiol och piano samtidigt.
Obestridliga fakta. MEN, vad sägs om följande?
Läsa en bok samtidigt som man lagar mat?
Snyta ett barn och klä på sig själv på samma gång?
Hålla sju bollar i luften på jobbet och barnens aktiviteter i minnet?
Vara trött och effektiv i samma minut?
Det finns ett svar: Kvinnor kan.
Det finns också någonting som heter utmattningssyndrom. Då kan man knappt knyta sina egna skor utan att fundera hur man gör det. Då finns det ingen sömn i världen som gör en utvilad. Då är en fungerande kropp, hjärna och vardag en tulipanaros.
Du människa, jag kräver inte att du varken ska tro på mig eller lyssna på mig men det finns någon som kan tala om en sanning för dig, som du ska lyssna på: din kropp! Och om du inte gör det, då är du inte, som du tror, duktig. Då är du dum.
Därför tycker jag att blommorna på bilden är så vackra. De ser nästan ut som både tulpaner och rosor men de är "bara" tulpaner. Och du, min vän, är "bara" människa. Inte övermänniska.
Det går inte att äta kakan och ha den kvar. Och det går absolut inte att både fisa och hålla igen.
Ljuva sextital . . .
I går kväll gjorde jag det jag ofta gör på onsdagskvällarna; lyssnade på Jenneboradio.
Mellan 21.30 och 22.30 sitter jag och njuter av min kusin Tomas fantastiskt trevliga radioröst och, för det mesta, musik i min smak. I går slog han rekord!
Hela programmet igenom spelade han 60-talsmusik, inte Beatles och Stones, utan de låtar som liksom fanns i bakgrunden av de stora. Jag kunde sjunga med i varenda en! Men det gjorde jag inte, av hänsyn till han som ville se matchen mellan Real Madrid och Sevilla.
Jisses, vilken nostalgitripp!
Musiken förde mig tillbaka till min tid som mods, bland annat. Ja, i ärlighetens namn var jag bara ett deltidsmods. Det berodde på att när far kom hemkörande en dag och såg mig i ovanstående kreation, tvärbromsade han, la in backen och backade rätt in i skogen! Och då hade han inte ens sett mina ringar i öronen som trätts genom hål i örsnibben, nyligen gjorda av syster Gun, isbitar, en stoppnål och en halv potatis (som jag fick hålla fast bakom örat medan Gun borrade sig igenom den nedfrusna snibben och detta för att hon inte skulle borra sig ända in i min hjärna).
Alltså var jag en vanlig, tjurig tonåring hemma i femhusbyn (FEM, Tomas, inte tre) men se när jag klivit på bussen på väg in till kusin Eva, som bodde farligt nära stan, då började förvandlingen. Först inombords och sen, när jag kommit fram, den mer synliga. Då åkte de militärgröna byxorna på, fullklottrade med Beatles och låttitlar, tygskorna, typ Converse, lika fullklottrade, den tio nummer för stora, bredspåriga, svarta manchesterkavajen och, som kronan på verket: Ringokepsen!
Så drog vi ner till city och lät oss imponeras av de "riktiga" modsen som satt och hängde. Om någon av dem hade fått för sig att tilltala oss, hade vi säkert sprungit raka vägen hem.
Jag tror att min rebelliska, störttuffa modsperiod tog slut när Evas storebror, stor och stark, tog fast mig och skrev BAKEN med rejält stora bokstäver tvärs över, ja precis, min byxbak. Efter det skämdes jag nåt så infernaliskt så jag inte vågade visa mig i min tillhörighetsutstyrsel.
Efter det att jag la bort min Ringokeps, har jag aldrig haft mössa. Mina hål i öronen har vuxit igen. Jag har slutat skriva på mina skor. Men musiken! Den lever i mig och gör mig lycklig. Den får mig att minnas den jag en gång var. Åtminstone låtsades vara. Tack, Tomas! Jag är kvar i 60-talet än i dag . . .
Ett tips: ladda ner appen mixlr, där finns Jenneboradio. En radiokanal där du lyssnar, njuter och kan delta med inlägg i direktsändning. Det kunde man inte när Carl-Eiwar sände sina program. Bara lyssna och njuuuuta.
Det var en gång en hetvägg . . .
Eller fastlagsbulle. Eller semla. En bulle fylld med mandelmassa och grädde och hatten pudrad med florsocker. Men fick den vara ifred? Icket!
Det pågår ett race över hela landet; vem kan hitta på en semla som så lite som möjligt påminner om ursprunget?
Vi fyller den med Nutella! Jaa!
Daim! Vi ska ha Daim i vår semla! Jaa!
Saffran? Äh, det har ju funnits länge.
Men varför hålla fast vid bullen? Vi gör en wrap, en semmelwrap! Jaa! Lysande!
Snilleblixtarna och förslagen slog nationsrekord och folket jublade.
Men långt inne i skogen satt en ledsen ensamvarg som hade köpt en tvåpack traditionella semlor och en liter mjölk. Han hade försökt bjuda någon - någon - på semla med varm mjölk, det som en gång i tiden kallades hetvägg och som var värd att vänta ett helt år på, men ingen ville komma på hans fest. Varför? Tja, han hade nog glömt att förklara vad en hetväggsfest bestod av. Och att komma för att känna hur hans nya elradiatorer värmer och dricka varm mjölk, hade ingen varken tid eller lust med. Inte när de hade fullt upp med att provsmaka tjugo olika semmelsorter. Med kaffe eller te till.
Visst låter det här som gnäll från en gammal, knarrig gumma? Men det är det inte! Det är bara jag som har läst att det finns en semla där bullen är utbytt mot en croissant. Med mandelmassa och grädde! DEN måste jag ha!! Herreguuud så gott.
Med mineralvatten till. Eller pirrvatten, som vi säger. Mina barnbarn och jag.
Det här med ordförståelse . . .
Konstnär: Margareta Larsson. Min sons svärmor. Mina barnbarns mormor. Min jättefina vän.
Hon vet att jag gillar ord så hon gjorde en liten "ordbok" till mig med hennes egna, underbara illustrationer. En av dem passar väldigt bra just i dag för i dag har jag tid att fundera. Igen.
Det finns missbrukare (av den vanliga sorten). Det finns jordbrukare. Det finns språkbrukare. Och så finns det brukare.
Vad är det? Vad innebär det? Jo, jag vet vilka som avses men jag förstår inte varför de kallas så.
Gamla, sjuka, funktionshindrade i behov av omvårdnad och hjälp. De samlas alla under epitetet "brukare".
En jordbrukare brukar sin jord. Han eller hon sår och skördar. En missbrukare brukar sina droger till att fly verkligheten. En språkbrukare använder sina ord till att tala.
En brukare "använder, begagnar, odlar, bearbetar" vårdpersonal, hemtjänst, personliga assistenter . . .
Ja, men du hör ju själv hur knäppt det låter.
Under mina tio år på en arbetsplats hann en och samma person ha tre olika titlar men med exakt samma arbetsuppgifter, springpojke, bud och Traffic. Varför? Fick han bättre betalt som Traffic? Alla sa ändå springis till och om honom. Hans främsta talang var att kunna smyga ljudlöst. Så många gånger som han så när skrämde livet ur mig. Men hans skratt räddade honom från en råsop. Det var en jäkla Traffic!
Sådärja, nu hamnade jag på sidan om spåret. Om jag någon gång blir i behov av omvårdnad och hjälp, vill jag inte varken betraktas eller benämnas som brukare. Jag vill ses och behandlas som den fullvärdiga människa jag är, även om jag behöver andras hjälp. Och jag heter Maude. Det kommer jag alltid att göra.
Härmed föreslår jag att ordet "Brukare" i betydelsen hjälpbehövande stryks och ersätts med "Skattebetalare med rätt att respekteras", vardagligt förkortat till "min skatt". Men jag är öppen för andra förslag.
