saltatochkryddat

Det hände sig vid den tiden när tidningen Norran fortfarande hette Norra Västerbotten och både fotograf Roine och jag jobbade kvar där.

Vi var ute på ett uppdrag till det årets Julbilaga när jag fick idén att visa Roine det månghundraåriga tomteträdet, som låg ganska nära vårt uppdrag och samtidigt i närheten av mitt barndomshem.

I boken Den svenska tomtens förunderliga liv och historia, kan man bland andra tomtar läsa följande om Skogstomten: "Skogstomtarna är de tomtar som det finns flest av. De lever ute i naturen och brukar bo i en ihålig trädstam eller inne i en trädrot."

Fotograf Roine var en aning skeptisk till att vi skulle hitta ett riktigt träd, bebott av skogstomtar, men när vi sökt en bra stund och pulsat i snön, stod det bara där! Och till min förtjusning var en av innevånarna precis på gång att klättra upp till sin bostad.

Roine slängde sig ner i snön för att få bästa kameravinkeln och det tyckte Tom-Ten var så kul att han stannade till och skrattade högt på väg upp till sitt soliga krypin.

Har du hört en tomte skratta? Det tror jag nog att du har, utan att du har tänkt på det.

De finns ju faktiskt lite här och där och i olika skepnader. Förutom skogstomten finns ju också ladugårdstomten, hustomten, skeppstomten, kyrktomten, gårdstomten och vätten. Alla härstammar de från urtomten, som fanns på stenåldern. Jultomten uppträdde första gången omkring år 1580.

För dig som vill veta mer om tomtar, rekommenderar jag Tomteboken - Den svenska tomtens förunderliga liv och historia.

En del människor brukar lite överseende klappa mig lite på huvudet och säga: Jaa du, Maude, du har nog tomtar på loftet du. 

Tror du verkligen det, brukar jag svara, då blir jag ju jätteglad i så fall.

Jag måste erkänna att jag inte alls är speciellt förtjust i julen. Den bär med sig jobbiga och tråkiga minnen för mig. Nu är den bara stress och jäkt, dessutom. Eller var, kanske jag ska säga. Vi har coolat ner oss. Det får bli vad det blir. Barnen och barnbarnen får bestämma hur de själva vill ha det för att kunna njuta av julens "ledighet".

Direkt efter nyårshelgen städar vi bort allt som har med julen att göra och hälsar solens återkomst med glädje. Då är vi på rätt sida och kan börja räkna ner till stugsäsongens början. Det gör ingenting att den är några månader bort, det är bara härligt att längta. Och räkna ner.

Tomtarna då? Jo, dem älskar jag året runt, det finns ju tomtar för varje årstid. Även om jag misstänker att de inte trivs i vår stad längre. Men så länge det finns skog och ihåliga träd runt omkring, kan vi känna oss trygga. Jag vet dessutom att det finns en källare på Morö Backe där de trivs. Torrare och varmare än i den kvarlämnade skog som finns på området. De har blivit lite bortskämda faktiskt. Och det är väl inte mer än rätt. Så mycket och så länge som de har skämt bort oss! Så glöm nu inte att ställa ut ett stort fat med tomtegröt på julafton som tack! Jag lovar att den blir uppäten innan morgonen . . .

De flesta av oss drabbas väl nån gång av minnesluckor, eller hur? Det kan kännas pinsamt, fånigt och ibland rent av skrämmande. Fast naturligt, sägs det.

Nu har jag "drabbats" av ett helt gäng minnesluckor och jag känner mig nästan salig av lycka.

Vill du veta hur det hänger ihop? Jo, så här är det.

Både Staffan och jag har haft covid, med feber, ont i kroppen, en rackarns hosta och trötthet.

Då orkar man inte så mycket annat än att ligga under en filt och tycka synd om sig själv. Men när det har gått några dagar, vill man ha lite omväxling i tillvaron. Vad blir då alternativet, när man inte orkar hålla i en bok nåt längre tag? Titta på TV! Men vad finns det då att titta på? Kändisar som tävlar och leker? Nej, det blir man ju bara slut och trött av. Wahlgrenare eller Ingrossos som pratar och lär oss allt om att leva livet? När man inte ens orkar sätta lite mascara på ögonfransarna så att ögonen, åtminstone, ser lite pigga ut. Nix, det faller på sin egen orimlighet. Nyheter var och varannan timme? Det ska man vara oerhört pigg för att klara av.

Men så hittade vi: Tomtens minnesluckor! På SVT Play. 

En kalender med 24 luckor där det bakom var och en (jodå, vi tjuvöppnade alla) fanns en smakbit av den helt fantastiske dokumentärmästaren Tom Alandhs olika skapelser. Han, om någon, har skildrat människor och deras öden med glasklar blick, ömhet, respekt och kärlek. Uteliggarna, tjuvarna, fängelsekunderna, de utsatta, de mycket, mycket speciella, de där som vi, av rädsla, undviker och går förbi. Inte låtsas om. Men som Tom Alandh, rakt och utan filter, lyckas närma sig så att vi får en inblick i, och kanske förståelse varför det har blivit som det har blivit.

Det bästa av allt är att alla 24 människoödena inte bara finns i ett par minuters filmsnutt, utan hela programmen finns också på Play.

Om vi inte hade fått covid, kanske vi aldrig hade hittat Tomtens minnesluckor. Men nu gjorde vi det och är evigt tacksamma för påminnelsen.

Bara det att kunna betrakta själva ordet "minneslucka" med ett leende, är värt mycket. Så hädanefter om någon säger till mig: Men va, minns du inte det?! Då kan jag glatt svara: Nej du, jag har faktiskt ingen minneslucka om det. Då får de nåt att fundera över.

Min högt älskade mor hade många talanger. Dessutom ett osvikligt minne. Många av de "ordspråk" hon generöst delade med sig av, härrörde från den tid i livet då hon arbetade i syster Ingrids lanthandel och träffade många människor med specifika egenskaper och uttryck. Just uttrycken var väl värda att föra vidare till eftervärlden, tycker jag.

I dag, till exempel, både känner jag mig och ser ut som ett utskitet äppelmos.

Ingen detaljerad beskrivning behövs och definitivt inga bildbevis.

Vi har alltså haft corona, Staffan och jag. Först han, sen jag.

Nyss åkte han, fri som en fågel, iväg för att handla förnödenheter. Jag har skrivit inköpslistan, vilket kanske var ett felval, eftersom han strikt brukar gå efter den. Det finns inget som får smaklökarna att vattna munnen, eftersom jag struntar i vilket då jag inte känner nån smak alls. Hoppas, hoppas att han improviserar den här gången, för sin egen skull.

I morgon får jag förmodligen gå ut en sväng. Om jag vill, alltså. I dag lyser solen från en klarblå himmel. Det brukar vara en garanti för att vilja ta en promenad. Alla andra månader än i november.

Himlens färg är isblå, solens sken är blekgult, träden bruna och gräsmattorna är vita. Av frost.

När man är så gammal som jag, går det inte att lura sig själv.

När jag, trots två lager tröjor, ändå sätter på mig en fleeceväst, och sneglar på en filt - inomhus - är det inte läge att försöka övertala kroppen att gå ut och andas frisk luft. Och vaddå frisk? Vilket väderstreck jag än vänder blicken mot, schwishar bilar förbi. Förutom mot öster för där har vi inget fönster men där vet jag ju att det är så gott som kaostrafik i dessa bråda tider av att bygga om Lillskellefteå till storstad - överallt.

Och tänk vad folk skulle prata och barn skulle peka: Titta, där går ett utskitet äppelmos!

Men då kanske jag äntligen skulle förstå ett annat av mors favoritordspråk: Ojoj, sa tjelinga, to kofta å sprant.

Jamen, exakt så.

PS. Han hade gått utanför listan! Påsarna andades livsglädje! Och vetskap om en fru utan aptit . . .

Allt söder om Dalälven räknas till Sverige, det har påståtts länge nu, medan allt norr om räknas till Norrland om det ens räknas alls.

Nu har Sveriges nya regering utsetts. Gränsen är tydlig. Den nordligaste ministern kommer från Borlänge - vid Dalälven!! Tydligare kan det inte sägas.

Finns det verkligen inga duktiga, hängivna, kloka, förståndiga människor i Norrland? Den frågan är så dum att den inte ens behöver besvaras. Ändå ställer jag den. Till regeringen.

Jag älskar mitt Norrland. Jag älskar naturen, luften, dialekterna, älvarna, kärvheten, ja, i princip allt som finns här. Speciellt det som bara finns här. Det exklusiva. Ett ord som inte ska förväxlas med exkluderade (inte medräknade, uteslutna, utestängda med flera synonymer). Är det där felet är? Det är för dålig ordkunskap? Även om de i regeringsställning är duktiga på att prata så kanske de inte har kläm på riktigt alla ord?

Nej, jag vet inte jag. Kanske är det bara så att vissa mäktiga människor inte har tid att gå ut i skogen, luta sig mot en stor, gammal tall och få ta del av den klokskap den besitter.

Kanske trampar en del alltid på så hårda underlag att de har glömt vad en mjuk skogsstig kan göra, till och med för hjärnan.

Jag tror att det vore bra för människan om vi kunde variera underlaget vi går på. Jag tror också på mångfalden, att vi lär oss av varann, sånt som vi inte hade en aaaning om.

Att det finns duktigt, dugligt folk norr om Dalälven är ett axiom (ett påstående som är så självklart att det inte behöver ifrågasättas).

Hur kommer det då sig att alla ministrar i dagens regering bor i Svealand eller Götaland och ingen kommer från Norrland?

Vem vet vad framtiden har i sitt sköte? Kanske finns det hemliga planer på att göra Norrland till ett eget land med egen väderkarta?

Vem vet, som sagt.

Lite roar barn, brukar man säga. I så fall är jag fortfarande barn, eller åtminstone barnslig.

Vi hade, efter lång tvekan, bestämt oss för att beställa en ny hallbyrå på nätet. Och den kom. Som ett platt paket, vilket vi ju hade räknat med, men att monteringsanvisningen skulle vara så fördomsfull, kom som en överraskning. "Bäste klant", så inleddes den. Som jag jublade!

Det räckte ju i och för sig med att läsa första raden efter hälsningsfrasen för att förstå att den som hade författat anvisningen inte kände Staffan. För det första är han verkligen ingen klant, för det andra var hela alltet på holländska eller nåt liknande språk, och det behärskar han inte helt till fullo.

Redan som liten lärde jag mig att vara tyst när husets herre stötte på nåt praktiskt problem, det var ren överlevnadstaktik. Nu hade ju min far ett helt annat temperament än vad min man har men har man en gång drabbats av en mördande blick när man bara försökt att "hjälpa till" så har den lärpenningen suttit i. 

Jag stannade i köket och gjorde det jag brukar när jag känner min begränsning. Bakade. Nu ger ju inte det alltid ett lyckat resultat men chansen är ändå större än om jag försöker lägga mig i nånting tekniskt och i det här fallet räckte det med hälsningsfrasen "Beste klant" för att jag skulle dra mig undan. Efter att ha skrattat klart.

Någon timme senare såg resultatet ut så här:

Hur mina bullar såg ut, kan jag inte visa. Eller kan och kan . . . 

Men nu har jag gjort något jag verkligen kan: En tavla.

Ordet tavla har ju två helt skilda betydelser. Jag har lyckats kombinera de två.

Jag älskar höstens färger och vill gärna spara dem. Men jag har från flera håll fått veta att det kan man inte göra om man bara placerar ett antal löv bakom glas och ram, man måste visst preparera dem på nåt sätt också. Äsch, vem bryr sig. De är vackra så länge de är vackra.

Tur att Staffan har en annan inställning till det som ska göras. Det får ta den tid det tar. Jag har en annan tideräkning: Det ska vara klart igår.

Inte underligt att mina foton alltid är vinda och sneda. De togs i går . . .

Om det inte vore för att både min man och mitt äldsta barnbarn fyller år i oktober, skulle jag stryka den månaden ur almanackan. (Förlåt Eva och Anna-Lena)  Allting faller och blir fult, träden tappar sina vackra löv och jag tappar hår. Jag var kanske ett träd i mitt förra liv och vissa delar sitter kvar. Ett så kallat fruntimmer, knotigt och grått som vilken björk eller rönn som helst om hösten. 

En del har turen att gilla julen och ser fram emot den. Inte jag! Speciellt inte i år när vi måste dra ner på allt elektriskt ljus, som annars kan sprida lite myskänsla i det kompakta mörkret. Som i år känns dystrare än någonsin med krig, förspillda människoliv och Sverigedemokrater som tagit stor plats i den regering som ska forma vår tillvaro. Men huvva.

I går förlorade mitt Skellefteå AIK mot Örebro. Bara det kan ju sänka en människa rejält. Inte har vi vunnit några pengar heller. Motgångar, motgångar . . .

Men - medan björken och rönnen accepterar sitt öde och laddar sina batterier (?) inför kommande vår, bäddar jag mitt ide med mysfaktorer. Staffan, mannen som inte vet vad ett dåligt humör är, Annie, dottern som ringer och vill att jag ska lösa ett problem men som förkastar mina förslag och spontant ersätter dem med egna lysande idéer, Gun, systern som sms:ar varje dag, om hon inte ringer, och gör mig avundsjuk på att hon får bo i naturen, bland djuren, året om men så upptäcker jag att medan de har jobb med tomten året om, får vi allt serverat där vi bor. Vi behöver inte skotta, vi har bilen i ett varmt garage och vi har nära till allt.

Jag skulle kunna räkna upp många, många fler mysfaktorer men det skulle rimma dåligt med mitt gnäll över vinter och snö(varning) och jag är väldigt mån om att behålla epitetet vinterhatare. Det ger mig rätten att gå i ide. Att "tvingas" se en massa spännande vinteridrotter på TV, dag som kväll. Att läsa alla olästa böcker som jag, varje år, tror att jag ska hinna läsa på sommaren, vilket aldrig inträffar. Det är så mycket annat man ska hinna njuta av på den korta tiden.

Vintern, däremot, är lång. 

November är grå och ful.

December innehåller en stressig jul.

Januari är lång och kall.

Februari är kort i alla fall.

Mars kan vara vacker eller ful.

April kan luras, det är kul.

Maj kan ha en snöig start.

Juni, då jäsiken tar det fart.

Juli har sol och regn och mygg.

Augusti gör mig trygg.

September är vacker så det gör ont,

luft, färger, ja allt unisont.

Oktober gör naturen kal.

Men vad har vi för val?

Vi blev brutalt påminda om att man inte kan ta nånting för givet för några veckor sedan. Allting kan förändras på ett ögonblick. Det gäller att njuta och ta vara på tiden och varandra. Även om det är skitväder. Eller, som min då tvååriga dotter sa när jag besviket utbrast: Men vilket väder, då log hon över hela ansiktet och sa: Jag gillaj vädej!

♥️

Det var ju inte så länge sedan jag själv sken som en sol, på väg till stugan med hela flyttlasset.

Nu, när lasset gått åt andra hållet, utstrålar jag lika lite glöd som höstsolen, du vet, den där som ligger lågt.

Hur långt är det kvar till nästa sommar? Jag vet!  Först ska oktober, denna hoppets släckare, passera. Sen kommer november, då somliga passar på att fly till varmare breddgrader medan vi, som inte är överförtjusta i flygresor, får tampas med ett mörker som är mörkare än svart. Den mörka månaden brukar följas av en massiv ljusinsats för att hälsa advent och julen välkomna.

Hur blir det nu? De levande ljusen har inte en chans att skingra mörkret och de elektrifierade massorna har vi varken råd med eller tillstånd till. 

Och sedan då januari. Lång, kall och,  av personliga skäl, ytterst ovälkommen. Så skulle det kunna fortsätta fram till maj, MEN!

Med höst, vinter och vår följer svensk hockey (läs: Skellefteå AIK), spansk fotboll, skidskytte, längdskidåkning med mera, vilket tillsammans blir en himla massa spänning. På TV. Hemma i soffan med en skön filt och en man som delar mina intressen till fullo. 

Det är faktiskt så himla trevligt att när sommaren kommer, har jag glömt att jag längtat. Till sommaren. Till stugan. Till skogen, fåglarna, harungarna. Till orangeriet där vi intar alla våra måltider om det inte är allt för varmt väder.

Var sak har sin tid, var det nån som sa. Jag vet inte om jag riktigt håller med om det. Om man nu kan kalla årstider för "sak". Det går faktiskt att njuta både sommar, höst, vinter och vår. Om man bara kan, törs och vill vara sig själv.

Se där, nu har jag överbevisat mig! Jag som säger mig hata vintern. Men om jag tar ett spadtag under ytan på snötäcket så hittar jag bevisligen guldkorn även där.

Man får lov att tänka till och se det som är positivt. I dag är det några plusgrader, noll dagsljus och regn. Men - AIK har match i kväll!

Livet är allt bra underbart! Tänk vad ni missar, ni björnar som går i ide. Utan TV och nåt gott att äta. 🤗

Hat är en stark känsla. Om man hatar någon eller något intensivt, kan man själv förgöras. Har ni tänkt på det, ni som säger er hata löven? Och för er icke insatta, kan jag förtydliga att det inte rör sig om löven som sitter på träd, utan en förkortning på hockeylaget Björklöven, Umeå stads stolthet.

Hat är ett starkt ord som har förorsakat mycket elände. Och som fortfarande gör det.

Men att hata ett hockeylag ter sig i sammanhanget helt barockt. Man kan hata mycket här i världen, krig till exempel. Själv unnar jag mig att rikta den känslan mot mygg. Där kan jag verkligen känna den starkaste avsky jag förmår, därför att jag vet att de är överlägsna mig. De kan lura mig, skada mig, få mig att bli halvt vansinnig av klåda.

Är det så ni känner för Björklöven också? Att de är överlägsna er? Oss? Skellefteå AIK? Nej, det äger ju sin egen orimlighet att det skulle vara så, när de inte ens spelar i samma division som "vi".

Ni minns väl alla de hockeyintresserade tvillingarna Sten och Georg? De som i alla lägen hejade på sitt AIK även om laget inte spelade just då. De ville ju också visa att en riktig AIK-supporter alltid "trakasserade" Björklöven, till och med när de bevistade en match där inget av lagen spelade. Då kunde man plötsligt höra ett glatt: Krossa Löven!

Märkte du? Krossa. Inte hata. Jag misstänker att ordet hata inte fanns i deras värld.

Jag förstår ju att det inte finns någon möjlighet i dag att "krossa Löven" eftersom "vi" inte spelar i samma division men då borde det ju inte finnas någon anledning att hata dem heller.

Det finns för mycket hat här i världen och för lite humor. Men en gång, i Umeå faktiskt, mötte jag en kille med en t-shirt på vilken det var tryckt: Skellefteå finns inte.

Det tyckte jag var roligt. Men vi har ju alla olika typer av humor. Ordet "hata" kommer jag aldrig att förknippa med humor. Mygg är inte det minsta roliga.

Däremot är ishockey väldigt roligt, spännande och engagerande. Men jag håller mig till SHL, där mitt hjärtas lag spelar. Och i den serien tycker jag mer och mindre om lagen såklart. Och självklart vill jag att AIK ska KROSSA de andra både spel- och resultatmässigt. Jag förstår mycket väl att jag är för gammal och mossig för att räknas men jag är tillräckligt gammal för att veta vad hat betyder och vad det kan ge för konsekvenser. 

Och myggen, de kommer tillbaka hur mycket jag än hatar dem. Men inte om jag KROSSAR dem 😈

Normalt är detta en bild av en vedklyv som maken använder när han klyver ved.

Om jag säger det.

Säger maken samma sak så är det en vedkluv som han använder när han kluvar ved.

Sådana språkförbistringar kan uppstå när man vuxit upp långt ifrån varann. Sex mil, närmare bestämt. Men hans hemby ligger farligt nära Norrbottensgränsen, vilket förklarar det mesta.

Nu var det ju inte den det skulle handla om, utan byggnationen som "pryder" redskapet. Ett stort grått svartbygge där det surrar av oljud och svartgula varelser flyger ut och in. Någon skojfrisk skulle säkert göra en jämförelse med Skellefteå Kraft Arena och hockeyspelare klädda i svart och gult men det skämtet undanbes. Där snurrar högt älskade hockeyspelare som förgyller livet och tillvaron. 

I svartbygget, däremot, surrar elaka bestar med livsfarliga gaddar. Och skriker man "Stick!" så gör de som man säger! Men inte därifrån, nej, de försvarar sitt bo som att de ägde det.

När vi, på behörigt avstånd, diskuterade vilka åtgärder vi skulle vidta, blev det enkelt; vi överlåter problemet till snön och kylan, som garanterat kommer. Det är ju ändå bara drottningen som överlever och en enda geting ska vi nog klara av. Än är det långt till vår, säger mor . . .

Annars är Staffan och jag överens om det mesta, vi talar samma språk förutom då kluv och klyv och bruna bönor?  Bruna bönor? Jo, då säger jag "mmmm" och han "aldrig!"

Där förstår jag inte vad han menar.

Varje höst när vi flyttar in till stan igen, måste jag förnya något i hemmet. Detta för att trösta mig i bedrövelsen i insikten att sommaren är slut. Det behöver inte vara något stort och dyrt, det kan faktiskt hända att jag nöjer mig med en ny brödpensel. Om den är snygg.

I år har jag inte kommit på något - än. De nya påslakanen var bestämda sedan länge och räknas inte.

Jag tror jag väntar till de otroliga höstfärgerna utomhus har försvunnit. Då behövs nåt som piggar upp. Förmodligen blir det någon form av ljus. Eller blomma. Man vet aldrig. Det är det enda man kan vara säker på.

Hösten kom. Årstiden med mina favoritfärger och en klar, syremättad luft.

Men plötsligt ändrades både färger och luft, allt blev grått och det blev svårt att andas.

Fredag kväll. Min telefon ringde. Det var inte hon, det var hennes man, trots att hennes namn stod på displayen.

Jag förväntade mig nåt roligt bus då, han är bra på sånt. Men det var en bruten röst som sa ord jag inte förstod. Vägrade förstå.

Hon var död. Vår vän och kompis sedan länge.

Sist hon ringde var hon full i skratt och ville testa en grej på telefonen. Jag var i tidsnöd, skulle ha barn och barnbarn på middag och var i full gång med matlagningen av olika maträtter (kyl- och frysrensning i stugan vid säsongslutet). Dessutom hade jag jättedålig mottagning på telefonen så jag kunde inte medverka i hennes experiment. Hon skrattade och sa "lycka till med maten" och Hejdå.

För alltid. Det visste ju förstås varken hon eller jag då.

Vi är ett gäng som hållit ihop sedan vi var unga tjejer, genom lycka och sorg, genom livets alla skeden. Vi kallade oss The Syjunters till en början för att inte bli sedda som gamla tanter som handarbetade, vilket vi faktiskt gjorde till en början. En del seriöst, andra mer lättsinnigt men kul hade vi. Hela tiden via förändringar från te och smörgåsar, via julgodistillverkning,  utekvällar, lilla julafton till middagar med vin och prat. Massor av prat. Skratt och gråt. Helt enkelt och självskrivet vänner för livet.

Vad händer nu? Utan henne? Hon som gjorde världens godaste älgstek och omelett varje Juntajul. Hon som skrattade så nöjt när hon lyckades lura någon. Hon som skrattade så kärleksfullt när hon berättade grejer som hennes man sagt eller gjort.

Hon som var - Anitha. Oersättlig.

Hur blir livet utan dig? Anitha, du fattas oss så.

Du vet vad det betyder, va? "Rönnen bär inte två bördor samma år". Alltså  blir det mycket snö till vintern.

Okej, Bondepraktikan i all ära men jag tror inte den riktigt har hängt med i svängarna. Eller, hoppas jag.

I rönnen utanför sovrumsfönstret finns det en enda klase rönnbär och den sitter längst upp. Likadant är det med rönnarna i stugan. Vad ska nu Sidensvansarna säga när de kommer i hundratal och förväntar sig kalas på gränsen till frosseri? Eller vet de redan om det? Har de tytt tecknen i naturen och riktat in sig på att vara nyktra i år? För att de blir på pickalurven av massor av rönnbär som ligger och jäser i deras magar, är jag helt övertygad om. Jag har nämligen tid att studera dem både genom köks- och sovrumsfönstret och de uppför sig mer och mer likt fyllisarna på parkbänkarna. Fast i avsevärt högre tempo.

Men allt är nu inte så enkelt som att ett enda talesätt kan stå oemotsagt. Det finns de som påstår att det i stället är: Mycket rönnbär, mycket snö. Lite rönnbär, lite snö.

Så, nu är vi där igen; vem ska man tro på, tro på, tro på . . .

Jag kan ett annat sätt att spå väder också. Man kan titta på himlen. "Aftonrodnad, vacker natt. Morgonrodnad, skropp i hatt".

Om det stämmer kan jag bara lita på, jag är sällan vaken och uppe så tidigt på morgonen.

Sen finns det ju andra förutsägelser gällande väder som är mer eller mindre tvivelaktiga, typ om man slår ihjäl en spindel blir det regn. Det har jag aldrig trott på. Man kan aldrig bli träffad av blixten om man har gummistövlar på sig. Personligen tycker jag att man ska hålla sig inomhus när det åskar och blixtrar.

Min far hade vädret sin kropp. Ibland blev han grå i ansiktet. Då visste vi. Sämre väder på gång. Ibland la han sig på "dagbädden" och drog en filt över sig. Då var det nåt rejält oväder som närmade sig. Men ibland förutspådde han väder och var på ett strålande humör. Då kunde han sitta vid köksbordet och plötsligt säga: Det blir snart regn. "Va? Vad då, regn? Det är ju helt vindstilla och det finns inte ett moln på himlen", protesterade någon av oss. "Ni hör vad jag säger, tjockan går på land och då blir det regn." Inte såg vi nån tjock dimma som vällde in men plötsligt förstod vi. Någon gick längs vägen och denna någon var väl kanske inte direkt jättetunn i kroppen. Om man säger.

Sådana väderprognoser stannade inom familjen.

Ibland spår jag själv väderutsikter, säker som bara den. Ibland (för att inte säga ofta) slår de fel men det är som jag säger: Även solen har fläckar.  Det sa aldrig pappa. Om han nån gång spådde fel och vi var snabba att påpeka att det inte alls var sol utan att regnet öste ned, svarade han alltid: Ja, det var ju det jag sa. Som en riktig väderspågubbe. 💖☀️💧

Den 11 september ska jag förmodligen också gå på fotboll.

Där ska jag också göra ett val.

Matchen spelas i Medle, där jag nästan har vuxit upp, gått i skola, bott, fött barn, skjutsat och hämtat dem till och från allt möjligt, haft och har goda vänner.

Det borde alltså vara självklart att jag sitter där och hejar på Medle SK. Kan tyckas så, ja.

Var ligger då problemet? En spelare i motståndarlaget! En enda spelare gör att jag, utan problem, lämnar mitt gamla lag åt sitt öde. Självklart, han är ju mitt barnbarn. Hur jag nu kan vara så gammal att jag har ett barnbarn som är så gammalt att han spelar i ett herrlag. Obegripligt.

Samma dag infaller ju ett annat knivigt val. Där har jag större problem. Jag nynnar ständigt på Tomas di Levas låt: Vem ska jag tro på, tro på, tro på, när allt är såhär . . .

Under själva valrörelsen väljer jag att inte tro på någon politiker alls. De har ju talskrivare som tror åt dem.

Annan tid kan de mer vara sig själva och göra bort sig lite här och där men ett par dagar senare är det glömt för då har Expressen och Aftonbladet hittat en kändis som har varit otrogen och den bortgjorda politikern kan andas ut.

Nu påminns vi om att vi har både kommunpolitiker, regionpolitiker och riksdagspolitiker som alla tycker olika. Men hur många åsikter kan det finnas?

Själv kan jag byta åsikt mitt i en mening om någon säger nåt som verkar vettigare. "Tänkte inte på de’, liksom. 

När jag var yngre var jag som en riktig politiker. Höll fast vid min åsikt även om jag insåg att jag möjligtvis kunde ha fel, vilket jag aldrig skulle erkänna. 

Sen blev jag vuxen och fick egna barn som argumenterade ner mig rätt snabbt.

Nu har jag barnbarn och där ger jag mig inte ens in i en diskussion, jag bara njuter av att lyssna.

Slutsatsen blir:

I fotbollsmatchen den 11 september är valet glasklart med hjälp av hjärtat.

I det andra valet finns inget hjärta inblandat och hjärnan tar inte emot mer input så jag får fråga barn och barnbarn, de som äger framtiden.

Själv njuter jag av nutiden. Det är fasingen på tiden!

Förgyllt, dessutom.

I nio år har vi bott på Brunnsgatan i Skellefteå. Kanske tio, vem vet. På denna gata finns det ett antal hus, i en del bor det flera stycken, i andra kanske bara två.

I våra hyresvärdars tre hus har vi ett någorlunda hum om vilka det är som bor och eventuellt vad de heter. Sen vet vi ju var Britt och Mats bor eftersom Britt och min Staffan har vuxit upp i samma lilla by och skrutt vore det väl om man inte höll reda på om det finns hednäsare i grannskapet.

Sedan blev det värre.

Så kom det, helt plötsligt och utan förvarning, en inbjudan till en fest. En lära-känna-fest liksom. Ja, den kunde vi ju inte missa. Alla tog med egen mat och dryck och Åke tog med sig dragspelet.

Plötsligt befann sig en pratglad skara människor i olika åldrar sittande vid bord i ett stort partytält och efter att vi hade gjort en presentationsrunda var det full fart på pratet och skratten.

Arrangörerna utsatte oss med ojämna mellanrum för diverse utomhusaktiviteter som kunde ge poäng. Efter en dramatisk skiljeomgång som avgjordes med en enda pil, stod Staffan och jag som segrare och fick ta emot det ärofyllda vandringspriset, brunnslocket! Ja, vad kan vara mer passande om man bor på Brunnsgatan? Men vi går inte omkring och stilar med att ha ett mästarband runt halsen där priset hänger, även om vi skulle vilja det.  Vandringspriset  är nämligen fruktansvärt tungt så det får stå på sin plats på balkongen där alla kan se det och avundas oss. 2022 års Brunnsmästare. De du!

Det var en förunderlig fest. Inte nog med att det kändes som att vi var en enda stor familj som tillsammans ägde en gata, det mest remarkabla var nog att jag, som egentligen avskyr dragspelsmusik, njöt i fulla (inte onyktra) drag och sjöng för full hals till Åkes ackompanjemang.

 

Varför jag avskyr dragspel? Jo, för att jag i yngre dagar, mycket yngre, gång på gång fick höra att jag var så "klämmig" och när jag insåg vidden av det, en vuxen som pratade sig varm för dragspelsmusik för att den var så klämmig, stod det helt klart för mig att jag jämfördes med ett stort, tjockt instrument som mestadels gnällde eller var hysteriskt hurtigt. Du fattar, va?

Men Åkes dragspel var bara glatt. Det var jag också.

Jag har förresten svårt för fiol också. Varför säger jag inte. Visst var jag snäll nu, kusin Eva?😉

Vi kan väl bara konstatera att när min goa, fina farfar, som var musikant, jo, fiol, lämnade jordelivet så fick pappa ärva fiolen. Han kom hem och skulle visa sin talang, satte fiolen under hakan och drog. Stråken släppte i ena änden och hängde som ett hårsvall över strängarna, där två i panik hade  slitit sig loss.

Jag har kvar den. Den sitter på väggen och gör mig glad.

Vi har varit på en minisemester. Någon av oss har varit längre bort än den andra.

En tvådagars var vi överens om. En hotellövernattning räcker. Lite lyx kan man väl få unna sig även i dessa dagar.

Så resonerade vi, packade resväskan och picnickorgen och begav oss norrut.

Haparanda var första dagens mål. Cape East hette hotellet, som såg trevligt ut på bild.

Att det stämde, kunde vi konstatera när vi kom fram och installerade oss.

Men - efter en stund fick jag ett mejl: "Välkommen till Finland!", vilket gjorde mig lite konfunderad. Visserligen såg vi Finland på andra sidan bron men nog stod väl ändå hotellet på svensk mark?

Efter en god middag i Bistron, för min del bestående av Fish’n’Chips 😋, kände vi oss lite trötta och gick tillbaka till rummet. Vi slötittade på TV när Staffan plötsligt hojtade: Har du tagit medicinen? (En gång vårdmänniska, alltid vårdmänniska).

- Nej, varför skulle jag ha gjort det? undrade jag förvånat.

- Jamen, klockan är ju nio!

Jag tittade på min mobil och konstaterade: Nää, den är bara åtta.

Efter två ögonblicks förvirring förstod vi att Staffan nu var den som befann sig i Finland, inte jag dock, som var tillbaka i Sverige. Tydligen.

Ibland märker man inte att man färdas.

Ibland gör man det.

Dag två, efter en ljuvlig frukostbuffé, satte vi kurs mot ett mål som jag bävade för: Kukkolaforsen! Staffan hade aldrig varit där men det hade jag! Mina föräldrar, min syster, jag och 597 000 knott och cirka sju miljoner mygg! Jag bävade.

Facit: Inte en enda blodsugande, gällt svirrande insekt men ett sagolikt väder, fiskare som håvade sik och Finland på gångavstånd. Ja, om man nu kunde gå på vattnet, vilket ju inte är alla förunnat. Vi hade kunnat stanna länge men vi hade lovat våra tomater, gurkor och blommor att komma hem så. 

Eftersom vi ofta har gott om tid, gillar vi inte att färdas på de breda, hårt trafikerade vägarna. Vi valde i stället en smal, jättekurvig, stundtals grusad väg, där vi nästan blev påhoppade av en ren, en så kallad vägren. Det var bara gruset som sprutade vid den häftiga inbromsningen som hindrade odjuret att hoppa upp på vår bil.

Bakom varje kurva doldes nya hemliga, spännande saker och kurvorna var många. Tur att inte syster Gun var med, hon som blir åksjuk bara hon ser en bild på Dolly Parton.

Tro nu inte att äventyret slutade där. Vi hann knappt hem till stugan innan det var dags att sätta sig i bilen igen och åka till en gatufest!

På våran gata i staan, som den beskäftiga Stina i Saltkråkan sa, hade driftiga grannar nämligen anordnat en grannarpågatan-fest som var otroligt trivsam. Nu känner vi varann, nu är vi nära och inte alls så långt borta som tidigare. Den ska bli årligen återkommande och ett vandringspris är instiftat; ett förgyllt brunnslock! Gissa på vems balkong det står nu i ett år? Vi är så stolta. Brunnsgatan Masters!

Nu är vi nära på riktigt, vi som tidigare varit nära men ändå långt ifrån.

Det känns bra.

som plötsligt men nödvändigt lämnar de djupa skogarna och beger sig in till stadens asfalt och stress.

Vad jag tror, men inte vet, är att det är av olika anledningar vi klär oss som vanligt folk där vi vandrar på gatorna.

Jag vet verkligen inte men jag tror inte att Fantomen besöker staden för att tvätta kläder. Det gör jag. Ett måste som jag försöker lätta upp med att köpa mera kläder, vilket visat sig vara svårt. Det frestar inte mycket att köpa midjekorta tröjor och blusar, av förklarliga skäl. De färger jag vill ha, tycker inte modeskaparna är nåt att ha denna sommar. Och hellånga klänningar? Icket för mig. Då snubblar jag bara.

Fantomen har sin favoritklädsel för de djupa skogarna. Det har jag också. Just nu ligger den och försöker bli ren i tvättmaskinen. Adidasbyxor som snart faller i bitar och tre svarta överdelar: ett linne, en t-shirt och en långärmad tröja. Helgardering för olika väderlekstyper.

Jag såg en annons som väckte mitt begär. En kanonsnygg blus som skulle bli pricken över mina caprijeans. Adressen var helsvensk och slutade med .se. Varför tveka? Så jag slog till. Efter fyra veckor kom den. Hade tydligen gjort en sväng förbi Shanghai . . . Ivrigt slet jag upp den väl inslagna, efterlängtade blusen och höll upp den. Jeansblå? Njaeee, snarare vattenpölsblå. Ett läckert, liksom flytande, dimmigt mönster? Om jag sätter på mig ett par jättestarka glasögon kanske. Exakt rätt längd? Jo, om det vore en knäkort klänning så. Allt det där skulle jag kunna acceptera om det inte vore att den är genomskinlig !!!

Men med ett linne under så kanske. Kanske.

Fantomen, han gör så rätt när han besöker staden i stället för att använda djungeltelegrafen och beställa det han behöver. Själv har jag, mycket frikostigt, slängt omkring ordspråket "Man ska vara försiktig med vad man önskar sig" och trott att jag själv har levt efter det också.

Nu vet jag bättre.

Hädanefter ska jag göra som Fantomen; vara god mot de goda och ond mot de onda.

Problemet är bara att kunna skilja ut vem som är vem.

Njut av sommaren min vän 🤗☀️

Vi hade bestämt oss för att hitta just den; den perfekta platsen! Och vi gjorde det!

Att packa en picknickkorg går fort, vi har en viss rutin nu. Kaffe, matiga mackor och pirrvatten (somliga kallar det för kolsyrat vatten). Sen bar det iväg mot okänt mål.

Staffan valde vägar på intuition och vaga gamla minnen. När vi började färdas längs vackra Åbyälven, var det läge att stanna flera gånger och gå ner till älvskanten och kolla, men nej. Otroligt vackra ställen men inte det perfekta.

Ett kunde möjligen ha konkurrerat men då det här:

låg på stigen kändes det inte perfekt så vi fortsatte.

Då dök det upp! Så vackert att jag blev alldeles hänförd och nästan stum. Men bara nästan. 

Dessutom fanns det unika, olika, färgrika små stenar överallt. Jag är väldans fascinerad av sådana. Speciellt de mjuka. Jodå, de finns.

Vi stannade länge och bara njöt. Det är precis sånt där som kan göra mig toklycklig.

Nåt annat som gjorde mig lycklig var att syster Gun och svåger JÅ kom hit från Stockholm och slog läger i vår gäststuga. De två första nätterna hade de, förutom täcke på sig, även två filtar var. Resterande nätter höll de på att svettas ihjäl, trots luftfönster och fläkt.

Det fanns inget mittemellanläge, precis som det ska vara i norra Norrland.

Nu är det också såhär att jag tyvärr inte kan blogga så ofta som jag skulle vilja eftersom vi inte har nåt Wi-Fi i stugan men det kanske är behövligt för alla med en paus.

Hoppas du har det skönt där du är, jag har det gudomligt där jag är 💞

Som tur var fick jag vara med och fira Honom!

I dag är firandet av betydande mått men när jag gick ut gymnasiet stod det inga föräldrar, syskon och släktingar och väntade på skolgården med skyltar och blommor i massor.

Jag fick mitt slutbetyg, kramade alla klassisar och tog Malåbussen hem. Den passerade alltså min hemby men stannade, vare sig jag ville eller ej, utan att jag plingade, eftersom han kände igen mig sen många år. Hemma väntade mamma med gofika, en proffsig studentskylt som syster Gun hade tillverkat och Guns gamla studentmössa.

Jag blev fotograferad sittande på ett biltak och sen var festen slut.

Tack och lov är den traditionen borta.

Dagens studenter får verkligen fira och det har de gjort sig förtjänta av minsann. För om de trodde att allt slit är över nu så vet vi andra annat. Jobb, söka bostad, fortsätta utbilda sig, tävla i konkurrensen om jobben och, ja,

det är bara början det.

När mina barn tog studentexamen var deras ljusnande framtid verkligen deras.

Hur mina och andras barnbarns framtidsutsikter formas, är väl lite svårare att sia om. Men jag tror och hoppas att de är lysande för det är de värda.

Och till mina och andras barn och  barnbarn säger jag bara: Sjung om studentens lyckliga dar! Låt inga gammgubbar och gammgummor sätta käppar i hjulet genom att än en gång sätta stopp för examensfirande. Och då menar jag inte en mängd alkohol för att fira. Då kan man t ex dratta i älven och tappa studentmössan. Eller, ännu värre, helt och hållet tappa huvudet.

Jag önskar er alla en lysande framtid men, ego som jag är, framförallt Gideon, årets studentbarnbarn 💞

För alla ser väl att det är en örn!

Vi har på tusen olika sätt försökt få hackspettar att förstå att de inte är välkomna till småfåglarnas matservering men icke. Då tog jag till slut min vän Google till hjälp och se, där fanns ett verkligt och miljövänligt tips. Hackspettar är rädda för stora rovfåglar sa Google och tipsade om att tillverka en naturtrogen örn, till exempel. Sagt och gjort. Jag hade ju redan hittat stommen till den livsfarliga örnen i skogen och när jag så klistrade dit två stränga ögon, borde det ju vara klippt för hackspettarna. Och visst avbröt de inlandningen till fågelbordet och skrek rätt ut av ren fasa!

Jag var nöjd. Småfåglarna brydde sig inte om örnen, de hade bara mat i sikte.

Men - min vän Google hade missat en grej. Hackspettar ser och lär. När inte småfåglarna blev uppätna av den gigantiska rovfågeln, började snålheten efter gratis mat ta över och den större hacken vågade sig fram, glufsade i sig frön utan att bli attackerad och själv uppäten och då var det förstås kört. Hacke den mindre tog till sig lärdomen och med ett dödsföraktande skrik kastade han sig mot fågelbordet. Det gick hur fint som helst att äta och kasta frön omkring sig. Rackarns!

De matglada ekorrarna kunde Staffan överlista på direkten. Eftersom matserveringen till fåglarna tronar längst upp på en metallstång så smorde han in den med matolja och vips fick Kvirre åka rutschkana i stället för att käka lunch. Mycket listigt och effektivt gjort av min Handyman.

Kriget mellan hackspettarna och mig har däremot fortsatt med lika förödmjukande resultat - för mig. Till slut tvingades jag ta till den tidigare så framgångsrika skrämmaren designad Staffan : Bullens varmkorvburk!

Fästad i ett låååångt snöre och med en mutter hängande inuti burken på samma snöre (äh, du fattar, va?) så att när Hacke närmar sig målet, eller måltiden, drar någon av oss ett snabbt ryck i snöret och plåtskramlet som uppstår, skrämmer livet ur hackspettarna. Men är det något den arten har så är det gott om dåligt minne. Så, efter en stund är den där igen och kriget är i full gång.

Men småfåglarna, de gulliga, kvittrande, färggranna, sjungande, de har intelligens nog att kunna särskilja ljud som ska skrämma objudna gäster från ett välkomnande pladder från oss.

På tal om ljud så har jag varit så orolig över att koltrastens skönsång har fattats hela våren. Han brukar sitta längst upp i en stortall och sjunga så vackert över nejden men nu har den bara lyst med sin frånvaro och jag har deppat. Men så i går! Det var som att han kände på sig att han behövde låta höra av sig. Förmodligen bor inte familjen på det vanliga stället av någon anledning. Kanske är ungarna allergiska mot liljekonvaljer, vem vet. Men de är där! Här! Och jag är mild i mitt sinne.

Även om hackspettarna inte är ett dugg rädda för örnar. Jag får nog fasen tillverka en struts.

Jag tycker jättemycket om djur. Till djur räknas hundar och fåglar. Till fåglar räknas inte hackspett.

Ibland dyker det upp varelser från en annan planet. En sådan hade placerat sig på Staffans jackärm. Vi enades om att den såg ut som en skallerorm baktill medan resten verkade tillhöra en, alternativt två, äckliga typer.

Till vår räddning kom Yvonne med en nyinstallerade app! (Ett utropstecken där, faller sig helt naturligt 😉) Det var bara att visa fotot för appen och vips kom svaret; ontholestes merinus.

Jaså den! På "ren" svenska: Svartbent dyngkortvinge. Inget vackert namn direkt men den gjorde onekligen skäl för det.

Att bo så här, mitt i den praktfulla naturen med skogen inpå knutarna och älven glittrande nedanför, gör mig så imponerad av hur alltet hänger ihop. Jag kanske inte fattar och förstår allt men att det verkligen är så, är utom allt rimligt tvivel. Det räcker. 

Några som jag absolut inte blir klok på är ekorrarna. De sötaste, uppenbart mest "oskyldiga", tjuvar och mördare, jo,  jag vet, hur ska jag förhålla mig till dem?

När det är slut fågelmat i behållaren, sätter sig en ekorre på gräsmattan nedanför och tittar bedjande på oss med tassarna knäppta till bön:

Om vi inte agerar som den tänkt,  sticker den förmodligen och äter upp nåt fågelägg. Så - vad göra?

Något nytt, glädjande, har också hänt. Det har flyttat in ett fågelpar i Skellefteå AIK-holken!

De är snabba, arbetsamma, samspelta och jobbar frenetiskt för att leverera många mål. Välkomna, säger vi.

En älg kan komma förbi och luta sig mot altanräcket en stund, en björn kan lufsa några meter från stugan, ett sädesärlepar kan dominera hela taket, en eller två harar kan dyka upp på kvällen och se om det vankas nåt gott på tomten, allt kan hända!

I fjol sommar fanns det inga mygg. Man kan alltid hoppas att våra vänner, fåglarna, äter upp dem som eventuellt tänkt sig hit i år.

Jag kom att tänka på när två av mina vänner från tiden i Västerås, kom och hälsade på en sommar. Jisses, vad de klagade efter första nattens uteblivna sömn på grund av att det aldrig blev mörkt. Tänk ändå, jag som fullständigt älskar våra dagsljusa nätter, sommaren blir ju faktiskt dubbelt så lång på så sätt, kan inte förstå dem som föredrar mörker. Men - man jer ju som se olik. Och tur är väl det.

Jag är i alla fall där jag hör hemma. Även om det dyker upp en dyngkortvinge som skrämmer vettet ur mig ibland. Tur att jag har en cool superhjälte att tillgå då. 😍