saltatochkryddat

Dag 1: Isen kalvar. Dag 2: Enstaka isflak vid strandkanten. Dag 3: Solglittrande vågor på öppet vatten.

That’s it.

Det enda den romantiskt långa våren lyser med, är sin frånvaro. Men då har vi ju, som kompensation, den långa vintern som kräver närhet för att inte frysa ihjäl. Det är romantik det!  Sommaren avverkar vi på cirka två månader. Goda år kan den pågå i två och en halv månader. Och vid ytterst exceptionella omständigheter kan den, efter att ha lämnat oss, återkomma i form av en så kallad indiansommar på några dagar. 

Jag minns en enda. Det var för länge sedan. Höstterminen hade pågått ett bra tag. Det blev nattsvart på höstens vis, redan tidigt på kvällen. Men då hände något underligt! Vuxna, halvvuxna och barn kom ut ur husen och umgicks vid spontana träffar. Någon hämtade kaffe, en annan bullar, en tredje och fjärde fixade sittplatser och en femte satt redan på plats och väntade. Hela byn var ute. Samtliga från byns fem hus. Ingen tänkte på morgondagens jobb eller skola.  Vi var bara insvepta i en mörkblå, sammetslen värld och njöt förundrat.

Jag kan fortfarande känna känslan av någonting magiskt och smaken av den förtrollade saft vi barn bjöds på. Hemkokt. Hallon och jordgubb.

En Pina Colada på en strandbar i ett varmt mörker, kan aldrig mäta sig med det glaset saft i ett trolskt mörker en kväll i oktober i Selsforsen i början på 60-talet. Nixpix.

Men nu, NU njuter jag av ljuset dygnet runt. Var sak har sin tid. Som någon sa.

. . . och öppnar sina sinnen så märker man sånt som gör en glad ända in i hjärtat.

Att vi nu ställer i ordning sommarstugan för att bo där, mitt i skogen, precis vid älven, hela sommaren fram till första frosten, gör att vi successivt får vänja oss vid en tillvaro med andra ljud. Och lära oss nya.

Att hälsas välkomna av sädesärlorna Sälly och Ärland, som bor på taket, är inget nytt men väldigt mysigt. Men när jag satte mig för att vila en stund i sköna solvärmen, hörde jag ett nytt fågelljud. Jag försökte verkligen men till slut resignerade jag. Det enda jag kunde utröna var att det måste vara en ny, flirtig ungkarl för budskapet den spred kunde inte tydas på annat sätt än: "Koooom, kom till min schweiziska bur!"

Att det var en sanning med modifikation förstod jag på snabbheten i slutet, den liksom sluddrade lite kvickt över "schweiziska bur".

Jag fick tyvärr aldrig syn på honom men jag lutar åt att det kan vara en skrytfågel.

Koltrasten är aldrig långt  ifrån vår tomt, tack och lov. Oftast sitter den högst uppe i en tall och sjunger för oss alla tider på dygnet. 

Hackspettar, trastar och rovfåglar finns det också, inte att njuta av, däremot att irritera sig över. Det är inga problem. Att irritera sig över dem, alltså. Värre är det med ekorrarna. De är tjuvar, mördare, falska och borde sitta i fängelse. Men då:

Har du sett nåt sötare? När fågelmaten är slut (gissa vem som har ätit mest!) kommer den här oskyldiga figuren fram och ber så snällt om påfyllning. Till fåglarna? Jo, tjena.

Egentligen vet jag ju att mångfalden av liv är nödvändig, där var och en har en uppgift att fylla. Till och med myggen. Men det har inte de själva begripit. DE FINNS ENBART TILL FÖR ATT VARA MAT ÅT FÅGLARNA! Inte för att suga blod ur och på alla andra sätt driva mig till vanvett!

Så - om vi slutade mata fåglar och ekorrar med frön och talg, skulle de tvingas äta mygg och i princip utrota dem? Skulle inte tro det, va.

Här samsas vi och här bråkar vi. Inte Staffan och jag förstås. Man bråkar nämligen inte när man befinner sig i Paradiset. Man njuter.

när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka . . .

Poesi, när den är som vackrast. Karin Boye, hon kunde hon. 

Min "poesi" är inte lika djupsinnig, därför blev jag inte heller någon poet. Men diktböcker har jag skrivit. Flera av verken är tillägnade viktiga personer i min närhet.

Ywe, som i tidiga tonåren var förälskad i Svenne Hedlund i Hep Stars:

Jesus är din bäste vän

Efter honom kommer Sven

——-

Kort och koncist.

I tolvårsåldern skrev jag mycket om mitt bröllop med ? Antagligen varierade brudgummen och det snabbt. Innan dess, var jag politiskt medveten. Min allra första dikt sparade mamma:

Lyckliga vi som bor i Sverige

Och slipper skattskrivas och bo i härbärge.

Jag funderar fortfarande hur Svenska Akademien kunde förbise det rimmet och helt enkelt bara strunta i en sexårings djupa tankar och medvetenhet.

Mitt umgänge har också bestått av idel konstnärer, diktare och författare.

Peter, till exempel, som likt stora skapare, gjorde en blyertsteckning som han filade på en hel termin. Detaljrik och ståtlig stod den till slut klar på det vita A4-pappret, toastolen! Och under fanns det förklarande ordet: Skitbra.

Signaturen E.N. skrev en djupsinnig kärleksdikt till mig:

Glädje och sorg

Riddare och borg

Den som sitter han står

Hoppas du förstår

Den har jag sparat i hopp om att han skulle få Nobelpriset någon gång. 

Min genomlivetvän, Martin, skrev mycket om livet, ibland mycket djupt, ibland busigare, men som oftast bäddade han in goda råd till sin naiva vän, gissa vem!

För att knyta ihop det hela så vill jag bara säga: Skriv, människa, skriv! Ibland är det bättre att skriva ner sina känslor i stället för att prata om dem. Speciellt ilska och besvikelse. Dessutom kan man, om man sparar på det skrivna, någon gång göra en djupdykning i sitt eget liv och sina känslor. Kanske få en större förståelse för att man är den man är, som, till exempel, varför jag inte kan ägna mig åt sudoku. Men det kan kräva en rejäl tillbakablick i mitt liv och jag kanske även får räkna med bråk. I såna fall.

Jag ledde en gång en skrivarkurs i ett EU-projekt, Embla, och bara ordet skrivarkurs skrämde halvt ihjäl deltagarna innan vi körde igång. Somliga vägrade till och med att delta men allt eftersom kom fler och fler och undrade vad vi hade så hejdlöst roligt åt, bakom stängda dörrar.

Den skrivarkursen var inte ägnad att vara en grammatisk kurs med stränga regler. Den ville bara få igång en glädje i kroppen och en lust till att skriva, om så bara ett vykort. Det fanns deltagare som helvägrade och jag respekterade deras rädsla. De fick teckna eller vad de ville, bara de höll i en penna. Efter en tid började andra fråga vad vi gjorde bakom våra stängda dörrar, som var så roligt. Skratten hördes ju lång väg. Ja, vad skulle vi svara? Vi satte minnen, känslor, rädsla och oss själva på pränt. Det kunde inte bli annat än bra.

Så, visst gör det ont när knoppar brister. Men de blir till vackra, väldoftande blommor bara de vågar.

" Vilar i den tillit som skapar världen"

. . . Ior är min soulmate

Okej, jag är aningen mer positiv än Ior men jag håller nere min optimism för att inte bli så besviken när drömmarna inte slår in. Trissvinsterna, till exempel. Ior skulle nog inte ens köpa en lott eftersom han självklart vet att han inte skulle vinna.

Men nu var det ju det här med glömskan.

Både min far och min mor hade knivskarpa minnesfunktioner hela livet ut. De kom till och med ihåg vad de hade lärt sig i skolan. Sånt förträngde jag tämligen snabbt, det fanns ju annat, betydligt viktigare saker man behövde lägga på minnet. Alla Beatleslåtarnas texter, till exempel. För att inte tala om Hep Stars. Tänk när de kom med låten Malajka - på afrikanska! Jag kan den fortfarande, sitter som gjuten efter alla dessa år. Inte begriper jag vad jag sjunger men det gjorde jag inte med Phytagoras sats heller. Om Lennart Grahn i Shanes hade gett ut en skiva med Phytagoras sats, DÅ hade jag kunnat den! Men förmodligen begripit lika mycket av den som Malajka.

Jag skrattade gott åt min bästis genom hela livet, när hon sa: Jag kan läsa en bok hur många gånger som helst, för jag kommer ändå aldrig ihåg hur den slutar.

Det tyckte jag var jätteroligt - tills . . . Jag började läsa en nyinköpt bok, där jag, förvånansvärt nog, anade en viss igenkänningsfaktor i de inledande kapitlen och blev lite orolig. Men efter halva boken blev jag trygg i förvissningen om att boken var en helt ny bekantskap och upplösningen hade jag inte ens kunnat gissa mig till.

Glad och nöjd la jag den i den överfyllda bokhyllan och tog mig an en ytterligare nyinköpt deckare.

Efter några dagar sa min älskade make: Men varför har vi två ex av den här boken?

…..

Nuförtiden har vi en fruktansvärd mängd input i form av nyheter gällande allt som händer i hela världen och utanför. Min hjärna tar in allt men vi är inte överens om vad som ska behållas. Allt ryms ju inte, det måste gallras. Tyvärr lägger sig en tredje part i överläggningarna. Minnet.

"Om du ska ha kvar Skellefteå AIKs matcher, då får du välja bort Malajka och stavningsregler", säger minnet. Aldrig! svarar jag.

Vi har gjort så här, Staffan och jag; Han minns matcher och resultat. Jag minns matrecept. Han minns världsnyheter och historia. Jag minns popgrupper och hundnamn. Han minns INTE namn på personer. Det gör jag. Man kan säga att vi kompletterar varann till 100 procent, vi är ett team. Även i korsord. 

Så mitt råd till Ior är: Hitta en likasinnad och dela på minnen!  Dubbelt så minnesrikt.

Aha! Det var kanske det som Pythagoras sats gick ut på 😉

Ja, det är ju frågan det.

Och varför ska just Påsken vara glad? Det är ju först på Påskafton som det händer positiva saker, enligt traditionen. Dymmelonsdag, skärtorsdag och långfredag är det bara elände, som alla vet. 

Från och med Påskafton lättar det, alltså. Påskdagen och Annandag Påsk råder glädje.

Men nu hänger inte traditionen längre med. Den överskuggas av dagsfärsk verklighet.

Julen ska, som bekant, vara God. Det fixar vi med ett överdåd av mat och andra godsaker. Pingsten ska vara Glad för då närmar sig sommaren. På tal om den så ska Midsommar vara Trevlig. Sedan kommer, i de flesta fall, en semester som önskas vara Skön. Och så där håller det på.

Vi har således olika förväntningar på olika högtider och helger. Och nu är vi alltså inne i en synnerligen Glad sådan. Om inte om fanns. Kan också stavas Putin.

Får jag verkligen sitta här hemma och vara glad när jag äter påskalammet (vilket jag självklart inte gör eftersom jag tror att jag inte tycker om det) när jag vet hur andra människor längre österut har det? Jag vet inte.

När Skellefteå AIK inte tog sig vidare i slutspelet, hade jag inga som helst problem med mina känslor. Deppad. Ledsen. Smått förbaskad. Men också en stor kärlek till "mitt" lag som har förgyllt min vinter. Allt var normalt och tillåtet.

Nu, i påsk, blandas känslorna och blir till ett enda stort virrigt härvelkors. (Ett uttryck som jag har använt så länge jag kan minnas om just känslor, utan att veta vad det är och nu, när jag för ordningens och den eventuella censurens skull har googlat på härvelkors, känner jag att det nog inte riktigt stämmer in på mina outredda känslor men det är ju ett så läckert ord så jag fortsätter troligen med den beskrivningen).

Jag har en stor familj som jag älskar över alla gränser, jag har ett hopp om att Jocke Lindström fortsätter i AIK nästa år, jag har så många underbara vänner, jag ser tecken på vårens ankomst och med den längtan till stugan, 

Jag har ett hat mot krig, mot slakt av oskyldiga människor, mot oinskränkt makt och girighet och, ologiskt men sant, mot hat.

Men, jag önskar ändå en Glad och God Påsk till alla 🐣

Undantaget vissa som jag önskar ett Slut. Vaddå, glömde jag Gott? Inte en chans . . .

Kan man gradera elände? Och eländes elände?

Utanför vårt fönster virvlar snön mot väster, samtidigt som rönnarna böjer sig mot öster. Det varnas för att ge sig ut i trafiken och det varnas för att ge sig ut överhuvudtaget. Om vi tittar söderöver, längs gatan, ser vi . . . ingenting. Det är bara erfarenheten som säger att där står visst hus, flera stycken. Norrut har lasarettet försvunnit helt.

I afton skulle vi få efterlängtat middagsbesök. Goda vänner som vi inte har träffat, annat än utomhus, på två år. Det sätter nu vädret och väglaget stopp för. 

Undrar om Färjestad, hockeylaget, tar sig hit i morron. Det skulle kunna bli många luftgropar och illamåenden i ett sånt här väder. Nejdå, jag är inte alls grym, jag tycker bara att de inte ska vinna i morron. 

Men om man nu skulle lyfta blicken och medvetandet ett par snäpp och fokusera på verkliga bekymmer så är ju kriget den enda verkliga katastrofen. Vi ser bilder på TV, vi läser nyheter i tidningar och på nätet och vi kan nästan inte ta in all ondska och grymhet som finns. Det är onekligen frestande att blunda och inbilla sig att det rådande vädret är vår värsta fiende. Fy tusan vad det ställer till. Så många planer som går om intet. Och tänk, hemska tanke, om strömmen far. Då fryser och svälter vi ihjäl på tjugo minuter. Tror vi. Men vi blir inte ihjälskjutna och våra hem blir inte sönderbombade, som i Ukraina. 

Jag pratade nyss med en vän, Yvonne, som har kört taxi men även jobbat inom hemtjänsten. Nu tänkte hon på dem som fortfarande gör det och förstod, med deltagande, hur deras situation ser ut i dag.

Staffan sa nyss, "tänk om jag fortfarande hade jobbat och skulle köra hem sent i kväll", och jag såg att hans tankar gick till dem som tvingas att göra det.

Alfred, som fyller 17 år i morron, kommer inte att kunna spela fotbollsmatch på konstgräsplanen som planerat. 

Skellefteå AIK kanske inte kan vända och spöa FBK i resterande matcher, vilket skulle innebära att de inte har chansen att bli svenska mästare i år. Men nästa år!

Människor i Ukraina kanske ser sitt hem i ruiner. Kanske inte ser något framtidshopp. Kanske inte lever dagen ut. 

Åsså jag då, som blir irriterad över att det smäller inne i spisfläkten när det stormar ute . . .

En del gillar vintern. Det gör inte jag.

Inte gillar jag värk heller och de hör ihop. Min far kunde känna väderomslag i sin kropp långt innan meteorologerna med alla sina hyperkänsliga instrument kunde ana att någonting var på gång. Inte fick vi något mångmiljonbelopp i arv men vädervärken ärvde vi döttrar minsann. Som vandrande barometrar går vi omkring.

Det kan man tycka synd om sig själv för.

Men så händer något i vår relativa närhet som överskuggar vinter och väder. Och plötsligt finns det nåt värre än snö och kyla.

Krig har man ju läst om i historieböcker, sett bilder på TV från länder långt borta och visst har man väl själv deltagit i nåt kortvarigt snöbollskrig nån gång. Men.

Det krig som pågår nu är i vår närhet. Det är inget man avbryter för att man fått snö under kragen. Det är på blodigt allvar. Mycket blodigt.

I hela Universum är planeten Tellus, vår jord, jämförelsevis som ett sandkorn stort. Och på detta sandkorn dödar människor varann i anfall och försvar. För att erövra, alternativt kunna behålla - ett land. Inte ens ett sandkorn, utan en mycket liten del av ett sandkorn. 

Nu sker det dessutom i vår närhet. Det finns hot som skrämmer. Det finns kärnvapen i vår närhet. Och - så finns det på detta sandkorn, små, maktgalna lilleputtar. I vår närhet finns en, lilleputtin.  Han vill ha mer. Och mer.

Men den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket.  Kanske till och med makt.

Jag ser bilder från Ukraina på TV och tror att det är en film jag ser. En dålig sådan. Men i det här fallet hjälper det inte att byta kanal och zappa sig fram till nåt bättre. Jag stannar kvar och ser sönderbombade hus, gråtande människor, rädda barn, döda människor på gatan och elände, elände, elände så stort att jag inte kan greppa allt. Men jag fylls av en känsla som jag aldrig känt förut. Jag har inget namn på den men den innehåller inslag av rädsla, ilska, medkännande, sympati och rent hat. När de motsägelsefulla känslorna uppstår på en och samma gång, vet jag inte vad jag ska göra av dem. Jag vill slåss och kramas samtidigt men det går ju inte. Så jag väljer att krypa ihop och kramas i min egen trygghet - men blunda och slappna av, det kan jag inte.

Jag tänkte att den här boken, givetvis på bokrea, kunde vara kul att ha och att bläddra i om sådär tio-femton år.

På bokens baksida stod det: Du vet att du börjar bli gammal när du ska dra upp strumporna och inser att du glömt ta på dig några.

Jag skrattade gott och tänkte "men det är det väl ändå ingen som gör. I så fall måste man ju vara långt över hundra.

Så kom jag att tänka på Dagny Carlsson, bloggfenomenet. Hon är 110 bast och skärpt som sjutton.

Nä, det där med strumporna kommer möjligen när man är 122,5 år.

Så bläddrade jag vidare och skrattade åt allt påhittat och befängt.

Tills:

Du vet att du börjar bli gammal när du bara längtar efter att komma hem, ta på mysbyxorna och dra för gardinen.

Där satt den!

Nu började jag läsa på fler sidor medan mitt leende stelnade.

Du vet att du börjar bli gammal när

- Happy Hour numera är en tupplur.

- Tre saker börjar hända. Den första är att minnet försvinner. De andra två kommer jag inte ihåg.

- Du har knutit skorna och funderar på om det är något annat du kan göra när du ändå är där nere.

Och så där fortsätter det. Skrattet blir till ett igenkännandets leende men förvandlas snart till ett fasans grin. Tills jag, tack och lov, slår upp ett citat av Mark Twain: Ålder är en fråga om inställning. Om du inte bryr dig, har den ingen betydelse.

Under andra halvan av 1700-talet var medellivslängden för kvinnor i Sverige 37 år. I dag är den 84.

Sveriges hittills äldsta person var en kvinna som blev 113 år. Det påpekas att de äldsta männen har levt i ett förhållande medan de äldsta kvinnorna verkar ha levt som singlar. Och?

Det är inte alla ägg som blir barn. Men de som blir barn, blir också förhoppningsvis vuxna och till sist gamla. Jag är så himla tacksam över att jag var ett av de utvalda äggen och att jag har fått leva flera liv hittills, barndom, ungdom, småbarnsförälder, yrkesliv, ensamhet och tvåsamhet.

Men ve och fasa om jag fortsätter att blogga tills jag är 110. Lika skärpt som Dagny är ett omöjligt mål. 

"Du vet att du börjar bli gammal när du går upp på övervåningen för att hämta något, glömmer vad det var och kommer ner igen med något annat du inte visste att du behövde."

Jovisst, det händer väl nästan alla. Det är bara det att vi har ingen övervåning.

Spännande, visst, men ibland brister jag också ut i gapskratt! Men för det mesta är det en ren lycka.

Just nu fylls jag av den. Lyckan. Nya böcker, skrivna av Åsa Larsson och Stina Jackson, inhandlade på bokrea. För det var väl ingen som trodde jag avsåg nåt annat?

När det gäller val av läsning, är det ju för det mesta en chansning, som oftast går hem men som ibland blir en axelryckning, till och med kanske en verbal sågning. Efter en sådan, får inte just den författaren någon fler chans. Men jag är inte feg, därtill är nyfikenheten alltför stor, så jag ger gärna en för mig obekant författare en chans. Ibland stannar det vid den enda men ibland får favoritlistan ytterligare ett namn. Karin Smirnoff finns absolut där, mot alla odds. Varför? Jo, en före detta korrekturläsare borde få krampanfall och mardrömmar av att läsa hennes alster men på något vis lyckas hon behandla språket på ett så nytt men oändligt kärleksfullt sätt, att jag bara njuter.

En av mina favoriter hittade jag på ett annorlunda sätt. Jag hade just fått min första, och enda egenskrivna bok utgiven. Då tyckte bokhandeln här i stan att jag skulle komma och medverka i en författarträff med en etablerad, populär författare som huvudattraktion  vid namn  Marianne Cedervall. 

Jag begrep, som vanligt, inte helt vad det rörde sig om och någon självkritik hade jag inte hunnit skaffa mig när det gällde författande. En försvarlig mängd bokintresserade tog plats och Marianne Cedervall inledde med att berätta om sin senaste bok. Senaste?! Vaddå, hur många hade hon skrivit? Jo, det visade sig att hon var en mycket produktiv och storsäljande författare - och jag kröp ihop mer och mer på min stol. Hur hade jag hamnat här? Hur tokig var jag?

Heltokig, visade det sig.

"Hej, det är jag som är debutanten! Eller debut tanten, kanske man ska säga". Inget manus framför mig, helt blankt i huvudet men så sneglade jag mot Mariannes plats och hon log så glatt och nickade uppmuntrande. Tro mig, hon är inte bara en väldigt bra författare, hon är en människovän också. 

På tal om vänner så kan faktiskt böcker också bli ens vänner. Påven Johanna, till exempel, har varit en personlig vän sedan jag första gången höll den boken i min hand.

Den står på hedersläktaren tillsammans med bland andra Ulf Lundell och Leif GW. Ja, vaddå, vi är ju två om den hyllan. Just nu läser vi faktiskt varandras böcker, Staffan och jag. Bokrean, årets högtid nummer ett, gjorde att jag köpte på mig en hel binge med pocketar som har väster- och norrbottniska teman. Suverän läsning! 

Vi läser inte bara på kvällarna. Ofta tar vi oss en läsestund mitt på dagen också. Det är vinter, vi är panschos, vi styr vår egen tid. Den utbyggda bokhyllan ropar på oss.

Men jag är glad över att Staffan har läst ut den här boken. Att mötas av den varje kväll kändes ju sådär.

Okej, jag kanske inte minns allt jag "lärde" mig i skolan. Jag kanske inte heller minns var jag lade telefonen sist. När jag går med snabba och målmedvetna steg in i ett rum för att hämta något, kan detta något vara som bortblåst ur mitt minne.

Men. Om hjärtat i stället får styra, hittar jag utan problem. Där har jag, bland annat, ett förråd av leenden. Dem har jag samlat på så länge jag kan minnas (!). 

När jag möter en människa är det leendet som avgör. Det finns ingen mall för hur de ska se ut, jag bara känner. Äkta ska de vara och förknippade med ögonen ska de vara.

Jag kan även gå ett steg längre och avslöja att en människas skratt också kan betyda gilla eller inte gilla.

På högstadiet hade jag en klasskompis/vän som kunde vara tjurskallig, krävande, spydig men jäsiken om han sen upplät ett skratt, var han genast förlåten. Jag har sökt efter det skrattet i många år men det försvann med honom. Förutom i mitt hjärta, där finns det så länge jag finns.

Ett leende kan avgöra om jag litar på en person eller inte. Farligt, ja, det kan det vara, därför misstror jag fler än jag litar på. För säkerhets skull.

Är det någon som har sett Putin le? Nä, tänkte väl det. Däremot såg jag en bild av honom och hans dam, där han troligtvis "log" men jag såg ett grin i stället. Nu är jag där igen. I världen utanför.

Hur tänker man när man får order att bomba ett sjukhus? För det första måste man väl spontant ställa sig frågan: Varför? Resten av jordens befolkning ställer sig självklart den frågan och jag tror inte att någon, fullt fungerande, människa hittar nåt svar.

Jag har ett krav. Ingen, absolut ingen som inte har ett äkta, smittande leende, ska få äga makt över andra. Risken finns att den, i stället för ett hjärta, har en kalkylator.

Se på bilderna här ovanför. Vem som helst av dem, skulle kunna få min röst i ett presidentval. Och jag skulle vara trygg. Nu kan ingen känna sig helt trygg. För den lille mannen i det stora landet är på krigsstigen och då får ingen, stor som liten, stå i hans väg till framgång, det vill säga makt.

Men jag hoppas och tror att det goda i människan, de andra människorna alltså, ska segra.

Tänk stort. Tänk rätt. Tänk universum. Vi lever på en mikroliten boll i det ofattbart stora. Då finns det en pytteliten partikel som har fått storhetsvansinne och vill lägga under sig ett knappnålshuvud- stort land. Tänk evighet. Tänk en människas mikrolevnadstid på planeten jorden. Tänk att slösa den tiden på så sjuka saker som krig och död. Lev i stället, för bövelen! Och låt andra leva.

Live and let live.

Smile and let smile.

De som förmörkar solen, trots sin litenhet. De som har funnits i evinnerliga tider och som förmodligen alltid kommer att finnas. Ja, förutsatt då att planeten jorden och mänskligheten kommer att bestå. Mänsklighet, förresten, är ett ord med många betydelser. Det kan avse hela jordens befolkning, samtidigt som det exempelvis betyder humanitet och godhet. I teorin, alltså. I praktiken finns inte en chans att förena dem för då kommer de små männen in i bilden. De som speglar sig i skrattspeglar och ser sig själva som jättar bland lilleputtar. 

Det som händer nu i Ukraina är ett exempel.

I min lilla begränsade begreppsvärld, kan jag naturligtvis inte begripa hur den där lilleputten kan få sätta skräck i en hel världsdel. Att det inte finns kloka människor som kan stoppa honom, stora, starka män och kvinnor som värnar om sina barn och medmänniskor. Som värnar om allas rätt till liv. Europa och EU gör vad de kan och jag kan bara hoppas att det ska vara tillräckligt.

Jag har för första gången i mitt liv kollat MSNs karta över skyddsrummen i Skellefteå. Det finns många men då de är begränsade till maxantal människor, kan jag inte förstå hur alla skulle kunna få plats. Skellefteå växer så det inte bara knakar, utan det smäller, bompar, spikas, ja, helt enkelt låter överallt. Och vips står det ett höghus i vägen, där vi brukade promenera. Min gamla, stolta gymnasieskola har fått grannar som kastar skuggor över sig, stora, höga hus, som någon har sagt ska bli boende för äldre. Kanske sluts cirkeln på så sätt. Skolan med ungdom och framtidsplaner med hela livet framför sig men också med höga hus för folk med framtiden till stor del bakom sig.

Om nu framtiden finns. I Ukraina har de all anledning att tvivla. Där skiljs nu män/pappor från sina fruar och barn, eftersom männen måste stanna och försvara sitt land medan övriga familjen flyr hals över huvud till ett grannland. Hur många får möjlighet att träffas igen? Lilleputtens familj är inkvarterad i ett, enligt uppgift, supersäkert "skyddsrum" som till och med skyddar mot kärnvapenattacker. Det är skillnad på lort och pannkaka.

I varenda centimeter av mina 164, är jag upprörd, förbannad, förtvivlad, ja, känslorna virvlar omkring och gör mig illamående. Lilleputten lär vara cirka 168. Men då har han nog högklackat. Vad han har för känslor är svårt att avgöra. Om han nu ens har några. Tillåt mig tvivla.

Enligt uppgift var Martin Luther King 169 cm. Tänk, vilken skillnad en centimeter kan göra.

Jo, visst vet jag att det är oro i världen. Men det finns grader av oro. Åtminstone hos mig.

Det här med Putin och Biden, Ryssland och USA, Nato eller inte Nato, att vara eller inte vara, kan jag inte påverka.

I min värld finns det inga maktgalna blådårar, här står striderna mellan hockey- och fotbollslag, mellan vinter och vår, mellan att behöva och inte behöva. Det räcker.

Ser du på TV-programmet "Köping"? Mats, Linda, Tobbe, Frasse, fiskarbröderna med flera. I deras värld finns kärleken och generositeten. De delar med sig av både glädje och sorg, utan några som helst baktankar. Även om Tobbe svär som en borstbindare, gör han det med glädje och ett stort fnissande. Mats, han ställer upp för sin före detta flickvän, Linda, och hennes nya karl , som hon så stolt benämner honom. Men Mats ställer upp för fler, nämligen alla. Trots alla svårigheter och problem de möter, gör de det tillsammans. Och så kramas dom. Utom Tobbe, han svär och skiner som en sol i stället.

Ute i den stora, den så kallade "normala" världen, ser det helt annorlunda ut. Det är mord, missbruk, maktgalenskap, mörker, missämja, mened, maffia med mera. Och då är vi ändå bara på bokstaven M. Min bokstav.

Men i min lilla ankdamm till värld är m-orden make, mångfamilj (ett skapat ord men så betydelsefullt) medmänniskor, medkänsla, mat, mys och massor av TV-sport.

När jag var ung, var jag ofta arg. Ibland utan anledning men oftast på grund av något eller någon. Numera kan jag bli "arg" över ett stavfel i tidningen eller på TV. Mest arg blir jag på ordet "vart" i tid och otid. Vart bor du? Vart är du född? Det heter VAR. Jag kan inte ens sjunga med i bästa hockeylaget Skellefteå AIKs låt eftersom den innehåller strofen "vart vi kommer ifrån". Tänk om de hade gjort rätt och skrivit var vi kommer ifrån, då hade de haft ytterligare en röst i kören.

Jag kan också bli arg på förpackningar som inte går att öppna. Och sedan för att de går att öppna så fort Staffan provar.

Visst är jag lycklig som kan uppbåda ilska för dessa gigantiska problem!

Varför är det de så kallade förståndshandikappade som kan visa omtanke och kärlek? Och de, förmodat superintelligenta, som styr världen, som framstår som egoistiska maktgalningar?

Jag tror att vi måste revidera betydelsen av vissa ord.

I vår ankdamm simmar vi lugnt, trots omvärlden. Men ibland blir det väl kallt om fötterna.

De som inte känner oss kan mycket väl ställa den frågan helt naturligt.

De som däremot känner oss, bryr sig inte om att fråga, ens på skoj.

Men snart så!

Om sisådär dryga två månader börjar vi gå ut och äta. Eller bara ta en kopp kaffe och en macka.

Fast nu ljög jag lite grann, vi går inte ut och äter, vi åker bil till nåt mysigt ställe i naturen och festar på medhavd matsäck. Om det är av ekonomiska skäl, eller ren snålhet? Nix, det är av rent egoistiska orsaker: vi njuter!

En plats, oftast vid något stort eller litet vatten, där man kan sitta och bara vara.

Det blir en behövlig kontrast till vinterhalvårets innesittande. I dag, till exempel, viner det snö runt fönstren och det är bara de allra modigaste fåglarna som vågar se sig omkring efter nåt ätbart.

Det enda som rör sig är traktorer, plogbilar och firmabilar. För att de måste. 

Där vi bor, finns det både villor och mindre hyreshus, tack och lov, men staden kryper närmare. Eller rusar, ska jag väl egentligen säga. Och allt ska vara på höjden. Vi, som knappt haft några höghus värda namnet, ser nu höga och jättehöga hus överallt.

Den dagen en viss batterifabrik bestämde sig för att etableras i Skellefteå, hände det något. Eller, rättare sagt, hände allt. Som över en natt. Ögon öppnades och vi hamnade i fokus. Dessutom byggde "vi" ett gigantiskt kulturhus i trä, som fick namnet Sara. Det tycker jag var fel. Hedra gärna en av våra största författare men att Sara Lidman skulle vara kantig, träig och hög som ett hus, håller jag inte med om. Hon, om någon, var jordnära. Äsch, nog förstår jag att det är en hyllning till en av våra största författare, vilket hon är väl värd, men vi har ju fler. Torgny skulle ju kunna få ge namn till torget i centrum, till exempel, och Enquist skulle ju stadsparken kunna heta.

Nä, skämt åsido, jag erkänner att jag är en gammal stofil som har svårt för nymodigheter. Nu byggs en ny bro från södra sidan älven till centrala stan, vilket självklart kommer att innebära en massa trafikproblem. Redan nu stängs gator av i hela stan och jag kan bara citera en mycket irriterad herre: He går ju eint köör jörning stan länger." Vad han jobbar med? Gator och vägar . . .

Än så länge bor vi nästan som på landet. Men snart ska järnvägen dras om och byggas ut och då befarar jag det värsta. Det tycker jag att man ska göra för då kan man bara bli positivt överraskad.

Eller är det renskit?

I det här fallet kan det faktiskt vara både ock, om man som vi har fullt av varan på sommarstugetomten.

Nu är det inte för att klaga på just det som jag skriver den här bloggen, utan det faktumet att särskrivning håller på att vara mitt huvudsakliga gissel i vardagen. 

Falukorv ring. (Till vem?) Pingvin stänger (djurparken, eller?) Fel diagnosverktyg (Jamen, ta ett annat då) En buske (Tack för upplysningen)

Men ska det vara så svårt??

Det finns rättstavningsprogram men de vet ju inte om "Ät pinnar" är en uppmaning eller bestick. Ibland måste människan tänka själv. Hur kommer det sig att någon, utan att begrunda rimligheten, skriver "Skickar fel rapport" och klickar iväg felrapporten? I det fallet hoppas jag att mottagaren svarar med: Det var ju onödigt, när kommer den rätta rapporten?

Lite då och då händer det att jag nästan skrämmer ihjäl maken när vi halvligger och slötittar på TV-nyheterna och jag tvärskriker: Personal rockar! Såg du skylten?!?

Om det är ett nyhetsinslag från en arbetsplats, till exempel, och kameran sveper över ett rum där det i en millisekund visas en skylt med en felaktig särskrivning, ja, nog ser jag den och måste delge halva kvarteret om katastrofen. Då kan det hända att den numera mycket luttrade maken säger: Men det är väl bra att dom tycker det.

Vi söker en medarbetare till vår kassa personal. (Men byt ut alla i så fall)

Sjuk sköterska (Varför stannar hon inte hemma då?)

Super gott (Hmmm . . . )

Sjuk resa (Är den sjukt rolig, eller)

Skum tomte (Har den mask?)

Mjuk glass (Som en smekning)

Herr strumpa (Titelsjuka?)

och till sist, den absolut värsta:

Rök fritt (Måste bli oerhört osund miljö)

Om man jämför den första, ren skit, med den sista, Rök fritt, inser man hela vidden av särskrivningsproblematiken. Från i det närmaste bagateller till rena lagöverträdelser. Hur ska vi ha det?  Ska vi värna om vårt modersmål eller ska vi låta det höra till det förgångna och acceptera ett helt nytt engelskinspirerat dataspråk?

Jag tänker då vara tjurskallig och envisas med svenska blandat med Skelleftemål och kryddat med bondska. Och jag kommer aldrig, aldrig att sära på sammansatta ord. Sådeså. 

så finns det annat som strålar!

Jag älskar tulpaner och när de finns i den här färgen, finns det inget som kan konkurrera skönhetsmässigt. Tycker jag, alltså.

För det är ju så här med tycke och smak att det är varje enskild människas rättighet att äga egna.

Ändå försöker vi diskutera och övertyga andra om att de har fel om de inte tycker som vi.

Det är kul!

Jag har ett sextonårigt barnbarn som är expert. Han argumenterar med självklar pondus varför hans åsikter är de rätta. Men - och det händer - när han blir överbevisad, då säger han: Jamen det är ju det jag har sagt!!!

Vissa ränder går aldrig ur släktled. Även om Affe tyvärr aldrig träffat sin mormorsfar så skiner släktskapet igenom. Eller är det helt enkelt de manliga generna? På den frågan kan jag svara. Och det blir ett nej.

Jag har även en dotter. Affes mamma. I say no more.

Det är så himla roligt att diskutera med henne och VETA att man själv har rätt och bara sitta och invänta mitt slutgiltiga argument som visar att jag har rätt. Då skulle man kunna tro att hon ger sig men icke. "I min värld är det så".

På tal om skilda världar så börjar ju OS nu. Om bara Coronan håller sig borta blir det nog ett trevligt tidsfördriv under den bistraste vintertiden. Jag är nämligen ingen beundrare av vintern. Enda fördelen med den är att det inte finns mygg. Så egentligen skulle man passa på att vara utomhus men det tycker jag inte heller om, eftersom det är kallt och halt.

För länge sedan, på Medletiden (kan även benämnas medeltiden), då man gick i skola, var det värsta som kunde hända att magistern fick för sig att vi skulle åka skidor på "jympan".

Hemma kunde syrran och jag, frivilligt, spänna på oss skidorna och ta en tur till Grubban, som hade en trevlig och lagom stor backe som vi kunde stajla i. Men när det skulle tvångsåkas skidor på skoltid, drabbades jag alltid av en stor ångest. Bakluckan på skolbussen! Den skulle man öppna själv, medan busschauffören satt och tomgasade på sin plats, lasta in skidorna och till sist stänga luckeländet och haka fast låsanordningen som gick oerhört tungt. Killarna bak i bussen såg med stort intresse på och hoppades att man skulle misslyckas flera gånger så att vi skulle bli försenade till skolan. Och busschauffören gungade fram och tillbaka på sin stol och tokgasade. I stället för att komma ut och hjälpa en stackars ångestfylld och svag flicka.

I vuxen ålder blev jag lämnad på en fjälltopp, dit jag tolkat efter en galen skoter, och tvingades se döden i vitögat genom att på egna ben ta mig ner till fast mark. Om jag svängde? Nä, inte ens humöret, det for lika spikrakt neråt som skidorna.

Där och då bestämde jag mig; jag ska aldrig mer åka skidor! Och är det nåt löfte jag har hållit stenhårt så är det just det.

När snön faller och lägger sig vit och gnistrande, blir det vackert ute. Men när snön faller, köper jag tulpaner och stannar inne. Eller så får jag tulpaner av Mannen. Skidor får andra åka. Det blir kul med OS. Att se andra idrotta gillar jag. Bara jag får sitta inne i värmen med mannen och tulpanerna. Det är sånt som lyser upp min tillvaro.

Jag har dille på att ta bilder på naturligt och onaturligt. Det onaturliga består oftast av sånt som är onaturligt vackert. Naturens egna konstverk.

I går var himlen väldigt spektakulär så jag var bara tvungen att gå ut på balkongen och fota när ljuset bjöd på min favoritfärg.

Men vad i . . . . . hela friden nu då? Tre vita tydliga prickar och en som man bara kan ana.

Dom såg jag inte i kamerafönstret!

Jag brukade diskutera UFOs vara eller icke vara med min far. Han var, självklart, inte öppen alls för något som man inte förklara helt realistiskt och naturligt. Det längsta han kunde sträcka sig var till "lite svårt att förklara men jag kan ju inte veta allt. Bara nästan".

Tills . . . Det kom en sån där dag, som bara infaller once in a Lifetime. Mor och far satt vid köksbordet när jag kom på besök. Med vatten, som far brukade berätta för alla: "Hon kommer med vatten och förväntar sig att kunna hämta färdiga paltar nästa dag".

Självklart var det inte så. Varför skulle jag ta med vatten från det kommunala när de själva hade världens godaste vatten från kallkälla.

Jag såg på deras ansiktsuttryck att det var något. Efter en stund kom det: Om du hade varit här i går kväll . . .

Och så kom det! De hade varit med om något som inte ens han kunde förklara!

Det ena gav det andra och händelser från förr kom fram. Oförklarliga.

Som när han, som barn, en vinterkväll stod vid byavägen och hörde en hästskjuts närma sig. Bjällrornas klang hördes på håll, kom närmare och närmare, passerade (!) honom och försvann! Utan att synas!!

Sen kom det fler bekännelser men från hans vuxna tid. Jag bara gapade och lyssnade.

Det visade sig att även mamma hade upplevt oförklarliga saker. Och var det nånting man kunde vara absolut säker på var om mor försökte "ljuga" eller ej. Vi, syster och jag, såg det på hennes näsvingar, som var rena lögndetektorerna. Vid det här tillfället spärrades de inte ut. Klart! Rena sanningen, alltså.

Jag åkte därifrån, full av vördnad, rädsla och förvissning.

Så - du som läser detta, bli inte rädd för vad du ser på min bild! Även om de finns därute nånstans så vill de oss inget ont. De lyser snarare upp tillvaron. Våra balkonglampor.

men det är sällan att snön gör det.

Stugan är dock omgiven av vågad snö just nu. Eller vågad och vågad, inte vet jag om den är särskilt tuff eller oanständig men består av vågor gör den. Staffan misstänker att det är en hel renhjord som har besökt oss på jakt efter åtkomlig mat men själv var jag säker på att vågorna var en effekt av snö som blåst från träden. Vilka träd, sa min käre make och såg överraskad ut. Jag snurrade runt och kunde konstatera att hans fråga var befogad.

Visserligen står vår stuga "i skogen" men om man ska vara precis och exakt så måste det ha blåst utav bara tusingen om den från träden fallna snön skulle ha placerat sig där, på vår "gräsmatta".

Det blir mer och mer vanligt att de slutsatser som jag drar, blir även de mer och mer vågade, i den meningen att de framförs så snabbt att de kanske inte har hunnit bli riktigt genomtänkta. Jag hinner liksom inte bearbeta sannolikheten i dem innan de torgförs. Tvärsäker, tror jag det kallas. Men även detta går i vågor. Ibland blir jag tveksam när jag löser korsord. Stor bokstav? Lätt som en plätt: versal. Skriver snabbt dit det och är jättenöjd. Men när de korsande våg- och lodräta orden ska dit, stämmer ingenting. Att jag har skrivit fel ord finns inte i min värld. Jag är bombsäker på versal.

Till slut måste jag, för husfridens skull, vända mig till Google och se där! Den stora bokstaven kan tydligen även heta "majuskel". Vilket helknäppt, idiotiskt namn på en versal. Men när jag skriver dit det, faller de andra bitarna på plats, vilket retar mig så mycket att jag byter till ett annat korsord som vet vad en versal vill säga.

Min faiblesse för korsord går i vågor. Den också. Men då det ser så mysigt och rofyllt ut när Staffan sitter vid köksbordet med en kaffekopp och ett uppslaget korsord, måste jag ju också testa mysfaktorn. Ibland infinner den sig men lika ofta ger jag upp och pysslar med nåt annat. Tålamod är inte min grej. Dessutom verkar jag aldrig fatta att det inte går att diskutera sig fram till att ha rätt mot ett facit. Men jag slutar aldrig att försöka. Diskussionens vågor går höga från min sida medan korsordsmakaren tiger still, segerviss som alltid.

Som sagt, nästan allting går i vågor. Utom mitt hår.

Förr kunde man knappt få ut varmkorvarna ur burken, så stora var de. Nu ramlar de ut bara man lutar burken litegrann. Små, smala, fula, trasiga. Bullens korv, favoriterna! Om det inte vore för att smaken är sig tämligen lik, skulle vi bojkotta dem. Nu är det så att jag lever med en korvgubbe. Inte en sån med låda på magen, utan en som älskar korv i alla dess former. Men nu börjar han svikta i sin tro på Erik "Bullen" Berglund. Det är mer en regel än undantag att korvarna är spruckna, deformerade, olika stora och allt som kan jämföras med hur det var förr. Saknaden är stor och besvikelsen hjärtskärande.

Alla har vi våra svagheter.

Till exempel påslakan som man har beställt.

Att ett företag kan leverera sängkläder fulla med små hål och lösa trådar och att man, vid en reklamation, tvingas betala returfrakten, borgar definitivt för att företaget får en kund färre.

Till exempel.

På tal om färre så har jag, till min glädje (snabba kast i humöret) upptäckt att ordet "färst" har kommit på modet. Få, färre, färst.

Åsa, Annika och jag hade väl förmodligen en svacka i samtalsämnen en kväll när någon av oss kom på att hon inte visste hur man böjer ordet "få". Jo, att "färre" kom sen, visste vi alla tre men sen haglade förslagen om superlativformen, det ena knäppare än det andra. Det vi skrattade mest åt var "färst". 

Tills vi googlade. 

Få, färre, färst.

Från 1755 finns ett belägg för "fåaste" men det fick ingen nationell genomslagskraft. 

Jag är en språknörd. Jo, jag erkänner. Men jag försöker skärpa mig och åtminstone låta andra prata som de vill, utan att jag ska kraxa till och mumla det rätta ordet.  För, i sanningens namn, kör jag med egna språkvurpor ganska ofta.

Allt måste inte vara korrekt och rätt. Förutom Bullens korv. Och sängkläder.

I går var vi på en trevlig födelsedagsmiddag hos Hanna och Anton. Hanna är dotter till Eva och Arne. Anton är son till Maggan, som är gift med Rune, och Staffan, som är gift med mig. För enkelhetens skull kan man säga att det var vi sex föräldrar som var där och pratade och skrattade oss igenom en jättegod middag. Och jag drack alkoholfri öl med citron, en helt ny smakupplevelse för mig, som jag måste testa igen. Jag hann knappt svälja och än mindre känna eftersmaken innan jag skulle till att skratta igen. Nästa gång ska jag dricka den när vi ser Nyheterna på TV. Då finns ingen risk för plötsliga skrattattacker minsann. Annat var det förr när en av meteorologerna inte fick till ordet solchanser i prognosen, utan förutspådde "kjolchanser". Vilket förmodligen också kunde stämma.

Fasen också, jag måste sluta irritera mig på felsägningar och felstavningar, de kan ju faktiskt förgylla tillvaron. Och folk på TV hör ju ändå inte mig när jag vrålar "det heter inte så!" eller "men hur stavar ni!!". Det senare är alltså inte en fråga på riktigt, utan en skarp kritik, som bara mannen i soffan hör men han tar inte åt sig.

Nu är det många fel i texter, förr var de färre men på korrekturläsarnas tid var de färst.

Ord är roliga. Korsordsmakarna har upptäckt det. Väntar bara på att svaret på "ett av kupans barn" på fem bokstäver ska bli "bison". Då är råttet mågat!

God fortsättning på det nya året, min vän 🤗

Så brukar man ju säga inför ett nytt år med blanka sidor i almanackan.

Det var länge sen jag hade anledning att säga så.

När vi byter vår väggalmanacka, Skellefteå AIKs förstås, så har jag oftast redan anteckningar för hela nästkommande år. Nu blir det 2022 och folk fyller år som vanligt, vilket jag skyndar mig och för in för hela året redan den första januari för att vara på den säkra sidan.

Det är steg ett.

Steg två är att titta på almanackan varje dag.

I april i nådens år 2021 hände det sig nämligen att en mycket god vän ringde till mig och när jag svarade, hördes en svag, bedrövad röst som sa: Är du arg på mig?

 VA??!! halvskrek jag, eftersom jag aldrig har varit arg på henne sedan en morgon år 1969 då hon med mycket pigg röst kom in i mitt rum och väckte mig med ett hurtigt: Måd, får jag låna dina Carmen curlers?

Är det någon som minns vad Carmen curlers var? En sorts fruktansvärt hemska, hårda hårrullar som värmdes upp med el och sattes fast på skallen med långa pinnar (klykor) som kunde orsaka hjärnskador om man stack fel och lite vårdslöst.

Eftersom dåligt morgonhumör var mitt signum och det främst utlöstes av en pigg röst, sa jag självklart "NEJ" med en sådan auktoritet att hon inte har glömt det än.

Därav den plågade rösten i telefon femtiotvå år senare.

Men nu är jag inte längre den vresiga, blodtörstiga människa jag en gång var så därför blev jag både förvånad och förskräckt över frågan. "Men vad?? Varför säger du så? Det vet du väl att jag inte är", stammade jag chockad fram.

"Måd, JAG HAR FYLLT ÅR!!"

Och jag hade inte ringt . . .

Nu räcker det ju inte med att jag skriver upp födelsedagar i almanackan, jag måste titta på den varje dag också! Tydligen. Inte bara för att kolla om någon fyller år och bör uppmärksammas, utan även andra viktiga saker som jag kan ha skrivit upp. Till mitt försvar måste jag säga att jag alltid gör det men att blicken kan fastna på bilder av Jocke Lindström, Oscar Möller, Gurra, Hugg eller nån av de andra i laget och jag börjar snacka taktik och Norrans betygsättning med dem och helt glömmer att kolla om jag har någon läkartid, frissabokning eller en "Obs! Sista betalningsdag" inskriven.

Än så länge har jag bara en anteckning i 2022:s väggalmanacka. Sjätte april. Yvonne.

Resten är oskrivna blad.

Hoppas att ni, fantastiskt uthålliga bloggläsare, får ett underbart år 2022. Dag för dag. Blad för blad.

Nyårskram från mig 🤗

Okej, lite stressade blev vi väl när hyresvärden meddelade att tvättmaskinens lucklås hade gått sönder och att det högst förmodligen, eventuellt  skulle kunna bli lagat på onsdag. Två dagar före julafton!

Men så besinnade vi oss. Vi kan tvätta på torsdag kväll. Nånting ska man ju göra på uppesittarkvällen, i stället för Bingolotto.

Vi känner oss så ostressade inför julen, det har liksom blivit en vana att inte planera så mycket innan Folkhälsomyndigheten har sagt sitt. Fort var’e gjort att det kommer nya direktiv. Nu har, till exempel, SJ ställt in en massa tåg. Vilken tur att vi inte hade planerat att åka bort. Med tåg.

Vilken himla tur att vi har alla barn och barnbarn på hemmaplan. Blir det restriktioner så kan vi träffas utomhus en stund. Är det ok att umgås inomhus så gör vi det med stor glädje. Vi kan fika litegrann. Vi kan äta litegrann. Och vi kan definitivt få ge barnbarnen julklappar.

Det där är ju en sak för sig. Eftersom vi vägrar att slå in pengar i paket och då det i princip är allt de  äldsta önskar, får de ta konsekvenserna.

De två yngsta, tre och tio år, har önskelistor långa, treåringens är skrivna av föräldrarna medan tioåringen skriver de underbaraste listor med allt mellan himmel och jord.

De övriga fyra får vara nervösa. Men de har lärt sig nu att vi ger dem sånt som vi tycker att de ska tycka är roligt att få. Det är bara en enda sak de kan vara säkra på; vi slår in kärlek i julpapper.

På tal om kärlek. Vi fick ett väldigt ovanligt inbjudningskort till nyårsfirande: En apelsin full med nejlikakryddor omsluten av ett rött sidenband med vidhängande kort som sa att vi var välkomna på nyårsafton vid 18-tiden, gärna iförda tiara och kravatt.

De där figurerna är bland de roligaste vi vet. Vad vi däremot inte vet är om de menar allvar eller inte. En gång, när hela gänget var bjudna till deras sommarstuga, med ett fantastiskt läge några decimeter från havet (jo, faktiskt), då skulle vi alla ha flytvästar på oss eftersom vi skulle inta välkomstdrinken i värdparets båt. Så där satt vi, tio personer, tätt ihop, med flytvästar på i båten - som stod på land! Det var heller aldrig meningen att vi skulle ut på vattnet, vilket vi självklart hade trott. Gissa om vi skrattade och gissa om värdparet skrattade mest 😂😂💞

Men för att återgå till julen. Den 21 december 1997 somnade pappa in oväntat. Den 13 december 2005 lämnade mamma oss efter en tids sjukdom. De två jularna minns jag inte. De fanns och finns inte. För det är ju så det heter att "fira jul". Det gjorde vi inte då. Vi genomled julen.

Sedan fick vi order från "ovan där": minns med glädje och fira med glädje. Och lydiga döttrar som vi var och är började vi göra som de ville.

Skratt är ju ändå det härligaste ljud som finns. Det är det man mest minns.

Om våra tonåringar öppnar ett julpaket och säger "Tack", blir vi inte alls lika nöjda som om de förebrående säger: Men mormor (farmor)!! och börjar skratta. 

De skäller aldrig på Staffan. Jag undrar varför . . . 

🥰