saltatochkryddat

De senaste fyra dygnen har jag sett mer blod än jag har gjort under tidigare levnadsår, sammanlagt. Och det värsta har ju varit att inte kunna påverka flödet. Det var det fler som inte kunde, fast de borde ha kunnat. Alltså blev det helt nödvändigt med en resa till Regionsjukhuset i Umeå.

Det nästan mest dramatiska, förutom allt blod, var väl att den drabbade tvingades åka bil i ilfart med mig vid ratten. Fjorton mil med en tidsgräns på två timmar med en chaufför som i princip inte kört på två år och med ett vänsteröga med kraftigt nedsatt synkapacitet på grund av gråstarr.

Jag njuter av att åka bil när Staffan kör men tror inte att han kände samma njutning med blod forsande ut ur näsan och även ner i halsen och med mig vid ratten. Vi hade dock inget val om inte han skulle blöda ihjäl. Visst försökte den ene Skellefteläkaren ordna med ambulanstransport men det fanns ingen ledig och att invänta en sådan var inget alternativ.

Vi anlände i tid till Umeå och då började allt flyta, inte bara blodet. Min älskade make var helt slut men tapper och efter en kort stund, jämförelsevis, kunde de lirka ut tamponad och plastbubbla vilka åtföljdes av en fors av blod i alla former.

De tvekade aldrig inför att lägga in patienten men vägrade att lägga in hans chaufför! Hon skulle alltså tvingas orientera sig ut ur det jättelika sjukhuset och hitta sin bil på en av en oerhörd mängd olika parkeringar i alla möjliga och omöjliga väderstreck. En sköterska sa: Det är jättelätt, kom ska jag visa! Hon pekade och förklarade men jag skulle ju vända mig om och krama Staffan med tårar i ögonen så den av sköterskan utpekade enkla vägen tog mig bara till öde lokaler, helt tomt på folk.

Då kände jag att "visst sjutton ska jag klara det här med ett någorlunda fungerande minne och igenkänningsfaktorer" och - det gjorde jag! Där stod bilen och väntade. Sen körde den efter gröna skyltar med pilar på och hips, vips var vi båda på väg längs E4 norrut!

Om jag tyckte att resan ner var lång så var den hemåt både mörk och dubbelt så lång. Men när jag, trött men välbehållen, stannade framför vårt garage, fick jag ett sms: Välkommen hem ❤️, från min dotter. Hon hade via Hitta-appen följt mig hela vägen. Det rörde mitt hjärta.

Nu är det dag fyra efter blodbadets intåg och Staffan är kvar i Umeå men får nog snart komma hem, hoppas vi. Då ska han få dricka varmt kaffe när han vill. Hoppas vi. Då ska han få duscha när och hur många gånger han vill. Då ska han få allt han önskar sig. Men jag måste komma ihåg att kasta bort blodpuddingen som ligger i kylskåpet . . .

. . . med det svenska språket.

Nu har Språkrådets nya chef föreslagit att orden de och dem ska slopas och ersättas med ett ord: dom. Förslaget har snabbt fått sin dom.

Aftonbladet öppnade sin chatt och frågade vad svenska folket tyckte om förslaget. Gissa vad resultatet blev! Just precis, massiva protester. Vilket sällan eller aldrig brukar tas hänsyn till.

Jag har haft glädjen och förmånen att få jobba som korrekturläsare på tidningen NorraVästerbotten, som nu enbart heter Norran och trycks i Luleå. Vi var två "korrar" på varje skift, dag och kväll, förutom söndagskvällar då vi var tre. Vi läste all text, förutom TT-material, och alla annonser, som dessutom lästes och motlästes, det vill säga den ena läste den färdigsatta  annonsen högt och den andra kontrollerade att den motsvarade det manus som annonskonsulenterna lämnat ifrån sig. Vi, och hela tidningspersonalen, satte en ära i att lämna ifrån sig en felfri tidning till tryckning. 

Nu handlar allt om pengar och rationalisering. Inte om felfri svenska och rätta faktauppgifter.

Jag är inte alls emot förnyande av språket, det har ju alltid skett genom alla tider, av helt naturliga skäl. Utveckling sker  på de flesta fronter och nya ord kommer som ersätter de förlegade, omoderna. Ungdomar, företrädesvis, använder både svenska, engelska och svengelska. 

Sedan finns ju också så kallade modeord, som kommer och går. Men - nu kommer det! Ordet som gör mig vansinnig: VART. Vart bor du? Vart är smöret? Vart ligger Korpilombolo? Det heter VAR!!

Ordet VART anger riktning/rörelse. Ordet VAR handlar om befintlighet. Var köpte du den blusen? Var är kakorna du bakade? Var var du i går?

Vi pratar svenska, inte engelska! Eller så pratar vi norrländska och säger vars. Med sch-ljud i slutet. Varsch. Det kan ersätta både var och vart.

Nej, att vilja vara språkvårdare och petimäter är inte lätt. Jag höjer min röst och vrålar åt teven. Till vilken nytta? Ingen. Grannarna kanske tror att mannen och jag är osams, vilket inte kunde vara mer fel. Men jag kan inte låta bli så därför övar jag mig nu i att morra i stället för att vråla. Då tror de bara att det är gårdskatten som kurrar. Det är ju bara mysigt. Frågan är bara, VAR är den?

Jag har som tradition att tvivla. När snön ligger djup, gatorna är ishala och blåsten skär små sår i ansiktet de gånger man vågar sig ut. DÅ har jag litet hopp och mycket tvivel.

Vi har haft flera så kallade snösmockor denna vinter. Men norrlänningar klagar inte. Vi klär på oss, snyter bort istapparna som bildats i näsan och drar iväg på skotern.

DÅ har ni inte träffat mig. 

Jag fryser, bannar vädrets makter, har halsduk på mig inomhus, sitter under en filt, ser på TV och . . . (nu kommer det:) NJUTER!

Motsägelsefullt? Inte då. Det är på vintern som det är fullt legalt att vara inomhus och se på TV mitt på dagen. Sport, sport, sport, bara massor utav sport! Skidor på längden och utför, med bössa och utan, inomhusfriidrott och TADAA!! På kvällen HOCKEY! 

Då klär vi oss i Skellefteå AIKs färger, tänder ett stort ljus med AIKs klubbemblem på och kryper in under varsin filt, Staffans är svart och min är gul. Naturligtvis. 

Av vissa trista anledningar kan vi inte vara på plats i arenan och heja men jisses vad vi hejar här hemifrån! Grannen, vägg i vägg, har skaffat öronproppar, utan att vara det minsta irriterad på oss men ofta åker han iväg långt inåt landet och lyssnar till skogens sus, av helt okänd anledning.

På tal om hockey så vill jag nu knyta ihop dagens bloggbild med min längtan efter våren och det givna sambandet är förstås: Björklöven. Lika mycket som  jag längtar efter björkarnas löv, längtar Björklövens fans efter en plats i SHL. Skillnaden är väl att jag vet att min önskan slår in om ett par månader 😉

Nu förstår ju alla vilket ord jag syftar på. Snippa, naturligtvis. Alla vet säkert bakgrunden till att just det ordet debatteras överallt i  landet, i upprörda termer dessutom.

Själv är jag inte upprörd. Jag är förbannad! Så in i benmärgen förbannad.

Hovrätten vänder sig till "Ordboken" som sägs förklara ordet snippa med en kvinnas yttre könsdelar. Vilken ordbok? Det finns en uppsjö av ordböcker men den mest respekterade är Svenska Akademiens Ordbok. Inte ens den så vanliga Svenska Akademiens Ordlista åtnjuter samma grad av respekt. Men nästan. I ingen av de böckerna hittar jag förklaringen som Hovrätten valde.

Om nu den hovrätt (märk väl att jag skriver den hädanefter med gement h) som just nu är på tapeten i all media, har bemödat sig med att gräva i ordets rätta betydelse och försvarar sig med att snippa betyder "kvinnans främre könsorgan", vilket ordboken säger. Vilken ordbok? De flesta böcker innehåller ord. Faktiskt. Men egentligen skiter jag fullständigt i hovrättens förklaring. Om en gubbe stoppar sin hand in under en 10-årig flickas trosa och vidrör hennes snippa är det, enligt mig, både misshandel och våldtäkt. Gubbslem. Äckel. Definitivt en brottsling.

För att jag ska kunna lugna mig måste jag tänka på en annan snippa. Det ordet förekom ofta i mitt barndomshem. Oftast var det pappa som sa det. "Ska vi snippa till Johnners?" Det betydde såklart ska vi tvärfara till Forsbacka. Mamma kunde också snippa till bärskogen en stund.

Det fanns andra i andra byar som sa snäppa i stället för snippa, sånt händer i dialekter. Men ingen använde ordet i den betydelse som gäller nu. Och nu vet alla vad det betyder. Utom en hovrätt i Västra Sverige. Nyss fick jag en blipp om att flera nämndemän i hovrätten i västra Sverige säger upp sig. Fattas bara annat. De förstår ju inte barns språk och är det nånting vi vuxna bör lära oss är det just det. Barnens språk. Inte maktens. Inte pengarnas. Inte falskhetens. Inte ursäkternas.

Ibland lyckas jag skriva av mig ilskan. Inte den här gången.

Om en pysselgubbe får stränga order från doktorn att inte belasta höger arm alls under några dagar, kan det bli problem. Hålla i mobiltelefonen med vänstern går däremot bra.

Men nu börjar jag bli lite trött på Putin och varje steg han tar. Pysselgubben delar nämligen med sig av allt han läser! Det skulle han i och för sig kunna göra med gott samvete också när det gäller böcker för även om jag har läst boken han håller på med för tillfället, har jag redan glömt den!

Han är fenomenal på att minnas. Det är inte jag. Jag glömmer till och med oförrätter och då har det gått långt. Visst kan jag känna att jag är arg eller sur på någon eller något men inte varför.

Jag litar dock på mitt känslominne och fortsätter med tjurandet. Jag måste vårda min stolthet.

Härom dagen fylldes mitt känslominne på med ren och skär lycka. Mitt äldsta barnbarn, 19 år, ringde och sa att han och fadern skulle ut och övningsköra och undrade om de fick komma på besök. OM!!! Bara så där. Inget ärende direkt, bara en stunds samvaro. En massa prat, en massa skratt, lite allvar och en gigantisk känsla av tacksamhet. Sånt lägger jag på minnet.

Sjukvårdens fantastiskt snabba beslut och behandling av maken kommer jag aldrig att glömma känslomässigt.

Den dagen då min mamma ringde mig på jobbet och med sorgsen röst berättade att John Lennon var mördad, finns också kvar i känslominnet.

Däremot finns inte Phytagoras sats kvar. Jag hade inga känslor för den.

Lukt/doftminnet har stor makt. Du vet, den där doften som möter en när man öppnar ytterdörren på försommaren när det har regnat. Då är minnet hemma i Selsfors och jag blir lycklig ända in i själen. Eller när jag kliver in i en bil då kan pappa för ett ögonblick sitta vid ratten. Det är hans bils doft.

Lukten av gammal svett får mig att minnas omklädningsrummet till gympasalen. Som i förlängningen blir till ett minne av mobbning, som inte hade med svett att göra. Ett luktminne kan faktiskt färdas från en punkt till nästa väldigt snabbt. Och till och med omvandlas från lukt till doft.

. . och då handlar det inte om skidskytte.

Även om det pågår en massa trevlig och spännande vinteridrott på TV, kommer den i skymundan när man jämför.

Bland det värsta som finns, är ovissheten en toppkandidat. Den drabbade mig i tisdags när min älskling akut togs in på lasarett.

Att vara hemma och vänta på - vad? En telefonsignal kan ju betyda allt från lättnad till större oro, förtvivlan och maktlöshet.

Eftersom Staffan känner mig väldigt väl, ringde han och rapporterade allt som hände och ATT det hände, förstod jag ganska snabbt. Men det finns två sidor av att få veta. Å ena sidan en skön känsla av att de verkligen brydde sig om honom, å andra sidan en känsla av oro över att allt hände så snabbt. Var läget så akut?!

Gissa om tankarna slogs om herraväldet.

För att göra en lång vecka till ett minne blott av en fantastisk sjukvård, engagerat yrkesfolk, tröstande dotter, tillika sjuksköterska, så är mannen hemma igen med åtgärdade kranskärl och tamme sjuttsingen om han inte också orkade med att delta i hyllningen av Salming:

Antingen tror man att ordet Öppet  ska stavas med två t i slutet eller så ska ordet tider stavas med två t i början?? Vad som däremot är klart och tydligt, är att Öppet i början  ska stavas med ett p.

Vaddå jag petimäter? (Överdrivet noggrann person). Tillåt mig skratta. Och för den delen även folk som känner mig. Nej, men jag har jobbat ett antal år som korrekturläsare på en tidning och då tar man svenska språket på allvar. Ingenting ska kunna misstolkas eller ifrågasättas av läsaren, då kan det bli följder för ansvarig utgivare och en hel radda (finns i Svenska Akademiens Ordbok) andra.

Jag vet att jag kan vara "a pain in the ass" (skitjobbig) men numera rättar jag bara TV-n eftersom det är en heltidssyssla.  Men när jag själv pratar, älskar jag att säga felaktigheter och påhittade ord. Kreativ, kallas det.

Mina arbetskolleger och jag kallades allmänt för "knorret" men det var med glimten i ögat som det sas. Åtminstone ville vi tro det.

Vilken rolig tid det var! Speciellt innan datoriseringen. Det låter som stenåldern, va? Faktum är att det inte är så himla längesen. Många av oss lever fortfarande faktiskt och kan berätta hur det var. Till exempel om det upptäcktes att några rader ur en artikel saknades. På den tiden var det skära och klistra som gällde. Då sa alltid någon " Kolla under XX:s träskor!"  Och visst hittades de ofta där.

Nu är nu och det är helt andra tider det. Som synes här ovan.

Nu byter jag tvärt ämne. Har du sett Hotell Romantik på SVT 1? Kärlek och romantik på hög nivå. Hög ålder och högt läge på hotellet. Äntligen ett program med rynkor i ansiktet. De är så otroligt öppna och naturliga om sig själva och sin längtan efter kärlek. Jag hoppas att åtminstone några hittar den för om de lämnar ut sig själva i ett TV-program, som de säkert inte har en aning om hur det redigeras och visas för allmänheten, då borde de absolut få lön för mödan.

Jag har en del favoriter som jag "parar ihop" men jag har också några hopplösa fall. Det är ju faktiskt lika spännande som vilken engelsk deckarserie som helst.

Det blir ju en hel del TV-tittande på vintern, mest sport förstås, men ibland hittar vi nån liten pärla. Lika sällsynt som det guld som guldgrävarna i Australien finner. Den serien får oss att vara uppe rätt sent på vardagskvällarna. Det är inte bara guldfynden som lockar oss att se. Det är framförallt människorna. 

En favorit är den yngre killen med en gräslig moppfrisyr, som säkert inte blivit tvättad på hela säsongen, ej heller hans kläder, men jisses vilken smart och sympatisk en. I motsats till chefen, som alltid tar åt sig äran när de lyckas men skyller på andra när det går åt pipan. Ett mysigt, gift par har massor av otur när de letar sitt guld och för varje nytt program sitter vi och hoppas att de ska hitta en jättestor skatt. I ett program fick vi följa med på en vigsel. En säsong senare kom brudens far, tillika guldgrävarkompanjon till brudgummen, med ett brev som innehöll en skilsmässa. Hon hade tröttnat på att vänta. Han deppade en stund men var snart igång med guldletandet igen. Besatt är bara förnamnet.

Själv är jag lite besatt av att räkna dagarna tills det blir flytt till stugan. I dag är det 106 dagar kvar.

Fasen vad det har räntat lite sen i går. 

. . . för att våga chansa.

I veckan blev jag bjuden på lunch av två före detta arbetskamrater, tillika nära vänner för livet. 

Stället heter Nordanågården och är ett jättemysigt ställe i samma område som det före detta läroverket ligger, där svågern från Malå och storasystern från Selsfors mötte sina öden. Ändå står alla byggnader kvar fast nu med andra begivenheter.

När jag läste menyn insåg jag att den var eoner från skolbespisningars. Efter mycket velande hit och dit, bestämde vi oss alla tre för oxkind med friterade rotsakschips och annat, med namn som lät spännande och främmande.

Jag åt, till min stora förvåning och förtjusning,  kött i tunna skivor som fullkomligen smälte i munnen, krusiga chips som bland annat smakade palsternacka och sen var det annat som jag inte kommer ihåg namnen på men som smakade himmelskt. Mmmmm.

Ibland kan jag känna mig så less på att tänka på mat varje dag. Och att laga till densamma.

Men då tar Staffan över ansvaret. Han tänker. Han kommer med förslag. Och ibland lagar han till den. Världens godaste havregrynsgröt till lunch och gäller det middag då bjuds jag på en grekisk sallad som är såå god att jag hamnar i mathimlen och får nya krafter.

Fy, vilket ego jag är. Det finns människor som svälter, som inte har nån mat alls, som säkert skulle vara överlyckliga för att få äta sånt som jag ratar och som jag rynkar på näsan åt. Jag borde verkligen skämmas men det enda jag gör är att längta till dagens middag. Grekisk sallad à la Lidman. Och att minnas torsdagens oxkind. Nu när jag vet att inga kindtänder finns med.

Det här är vår värld. Inte bilen dock för den står, tack och lov, inne i ett garage men en grannes bil utanför vårt fönster är översnöad. 

Pratade med syrran i går och de hade gått en solig promenad ned till havet och njutit. Om hon bor utomlands? Inte mycket. De bor i Stockholms skärgård! Ena dagen regn, nästa dag "huuur mycket snö som helst" och tredje dagen rena vårvärmen.

Vi brukar prata väder, hon och jag. Ett ålderstecken? Säkert men också ett ämne i tiden. Vi pratar om mycket annat också, om sånt som vi kommer ihåg och sånt vi inte kommer ihåg. 

Något som jag verkligen hoppas faller i glömska är min kommande födelsedag. För tio år sedan hade vi Öppet hus och det blev trångt men supertrevligt och härligt på alla sätt och vis.

Mycket hinner hända under årens lopp, vilket ju är naturligt, men det här med Covid, influensa av olika slag, och annat elände, påverkar ju oss så klart. Staffan och jag fick Covid i november och dagen före nyårsafton blev jag sjuk i flunsan med en hosta som inte gett sig riktigt än. Naturligtvis smittade jag maken, vilket ju kan vara detsamma om man ändå alltid vill vara tillsammans, och hans hostattacker på nätterna, skrämmer slag på oss båda sovande varelser.

Det är inte läge att fira stort när snön dessutom vräker ner och drivorna utanför fönstren skymmer utsikten över världen. Och på tal om världen; Vart är vi på väg?

Och när vi ändå nämner ordet "vart" . . .

Vart bor du? Vart ligger Storgatan? Vart har du varit?

Om nu inte svenska folket gör om och gör rätt med orden var och vart, är det norrländska "vars" (uttalas varsch) det enda att lära sig.

Ordet VAR anger befintlighet.

Ordet VART anger riktning.

Ordet VARSCH är det enda som anger båda.

Sådärja, nu gick jag igång igen och i grund och botten är det Putins fel. Vart är världen på väg?

Och - vart är jag på väg? Jo, till att lösa mitt eget huvudsakliga problem, alltså till frissan.

Då kan man skatta sig lycklig, va?

Var rädda om er därute! Det är inte säkert att sjukvården har möjlighet att ta hand om ett brutet ben förrän till hösten. Om det är akut, vill säga.

Trots allt tror jag att det löser sig. Varsch jag nu har fått det ifrån?

Det finns två falanger. "Mycket rönnbär, lite snö", kontra "Lite rönnbär, mycket snö".

Naturligtvis kan inte alla hålla sig till de talesätten, utan braskar på med "Lite rönnbär, lite snö", alternativt motsatsen "Mycket rönnbär, mycket snö" men de spådomarna tror jag är mest för enkelhetens skull. Nåt ska man ju säga.

Om nu någon skulle vara intresserad av att veta det rätta, kan jag tala om att av de rönnar vi har utanför fönstret, hade en, säger EN, en enda klase bestående av fyra stycken rönnbär, resten var helt utan! Tror du mig inte, kan du ju kolla med de sidensvansar som förhoppningsfulla kom i massor för att, som brukligt, ha fest men som landade i träden, såg sig förvirrat omkring, insåg läget, utbrast i diverse besvikna hädelser, lyfte och försvann mot främmande land.

När jag nu ser ut genom ovan nämnda fönster,  gör jag inte det. Men blickar jag upp mot där jag av erfarenhet vet att himlen ska vara, ser jag en smal strimma i en något gråare nyans än allt det vita. That’s it.

Finns det nåt vackrare än en stor rönn, översållad med rödorangea bär? I mina ögon: nej! Det innebär inte bara tjusiga, levnadsglada sidensvansar, utan även lite lagom mängd snö till vintern.

Eftersom det är influensatider, kristider, krigstider, dyra eltider och en himla massa andra mer och mindre skrämmande och deprimerande tider, så frossar media av alla slag i stora, svarta, skrämmande rubriker. Ond, bråd död, svält, konkurser, gängkrig, överbelastad sjukvård, underbemannad sjukvård . . . Nej, jag tyar inte mer, som Kristina sa till Karl-Oskar, fast i ett helt annat sammanhang.

Låt mig få bjuda på ett par ljusglimtar:

I dag är dagen tio minuter längre än i går, åtminstone här uppe i norr.

Det är massor med spännande sport på TV.

Snart startar bokrean.

Skellefteå AIK, kommentar överflödig.

Typ så.

När jag själv jobbade i mediabruset, hade jag en idé om att "vi" varje dag, på förstasidan, skulle ha en liten positiv blänkare, som en påminnelse om att allt inte är skit. Det fick jag inget gehör för. Men en "Dagens applåd" infördes på insändarsidan och jisses vad det började applåderas! Vi behöver positivitet, det är helt klart, och vi behöver forum för att kunna uttrycka den. Vi är ju lite blyga, vi svenskar, och behöver ett sätt att enkelt och odramatiskt visa beröm och tacksamhet på.

Men nu då, när det mesta i omvärlden är skrämmande, farligt eller smittsamt. Hur ska vi förhålla oss? Själv har jag, på äldre dar, anammat talesättet "What’s ment to be, is ment to be" och försöker att inte oroa mig för det jag inte kan påverka. Ställs man inför fullbordad fakta, får man ta det då.

Helt klart är dock att om man oroar sig i förväg, kan man ha saboterat många fina dagar och upplevelser. 

Snart är januari förbi. Februari är en kort månad. Mars kommer med ljuset. I april försvinner snön.

Sen saktar vi ner, drar åt handbromsen och njuter.

Vi har en tradition sedan en lång tid tillbaka. Faktum är att jag inte ens kommer ihåg hur lång. Vilket i och för sig inte är så konstigt för från början och en lång tid framåt var jag inte ens med. Några har fallit ifrån, några har tillkommit och sen kom den jädrans coviden och satte käppar i hjulet.

Men nu, detta nådens? år 2022 skulle nyårsfirandet återupptas i sin ursprungliga form. Eller ursprunglig och ursprunglig. Det är ju helt omöjligt förstås. Vi skulle samlas hos det par som stod på tur att ha hand om det organisatoriska. Det här årets sista fest skulle vi samlas hos Brännströms. Äntligen!

Ingen Covid, ingen influensa, ingen kikhosta, absolut ingenting skulle få komma i vägen! Så sa vi och så bestämde vi. Jo, tjena.

Nu ligger jag i sängen och otrivs med en högst ovälkommen flunsa. Och snart gör väl Staffan mig sällskap, vilket jag i och för sig inte har nåt emot, bara han inte har nån flunsa med sig.

Jag har klätt mig fin. Mysbyxorna är av glansig plysch och tröjan plus foppatofflorna går färgmässigt i stil. Nån ordning får det ju ändå vara.

Ute tokblåser det och regnsnöar. Passar precis till mitt uteblivna festhumör.

Men jag har gott om tid att ligga i min säng och fundera. På 2023, till exempel. Då fyller mitt äldsta barnbarn, Gideon, 20 år! Va?! Hur går det ihop med att jag själv nyss har fyllt 20?! Då var det slutfunderat! Min feberheta hjärna orkar inte med så svåra frågor.

Då återstår bara att önska dig, som läser detta, ett riktigt, riktigt Gott Nytt År! Var rädd om dig, var rädd om varandra! 💞 Och Skellefteå AIK - go, go, go! 🖤💛

Julafton, juldagen och en annan dag, som heter Hockeyns återkomstdag.

Julen är trevlig och trevligast är att träffa alla barn och barnbarn. Men julen är också förkylningarnas och influensornas högtid. Det går sällan att planera julen i detalj, alltid är det någon eller några som ligger i feber och hostar och snörvlar. Då måste man kunna vara flexibel.

Vi hade turen att kunna få samla mina barn och barnbarn på självaste julafton några timmar mitt på dagen. Eftersom det var influensa hos Staffans ena son, åkte vi bara dit en snabbis och lämnade julklapparna till barnbarnen. Den andra sonen och sonhustrun hade Englandsfrämmande så vi ses senare.

Men - i dag är en annan dag! Hockeyns återkomst efter ett olidligt långt juluppehåll på flera dagar!

I dag tänder vi inga andra levande ljus än Lowimas underbara AIK-ljus, det är det som gäller!

Längre fram i veckan börjar fotbollen om i LaLiga. Och var och varannan dag är det snösporter på längden och utför. Gissa om vi har längtat!

Vi är så sportiga så det är inte klokt. Tycker en del andra. Att se andra tävla och ge sitt yttersta är nästan lika energikrävande som att tävla själv.

Men det är ju nu man ska ut och jogga bort julmaten, enligt traditionen. Vi bryr oss inte så mycket om traditioner i den här familjen . . .

Innan jul frågade jag maken vad som var viktigast på julbordet för honom. Julskinka och en hederlig, gammaldags omelett, sa han. När jag får äta det, då känns julen i hela kroppen. Än har han inte firat jul ordentligt. Vi glömde bort omeletten på julafton. Vi glömde bort omeletten på Juldan.

I dag, annandagen, är det bara hockey i våra medvetanden. Vi måste vinna, annars blir det pannkaka. Och det är ju inte samma sak som omelett.

Snart är det nyårsafton och sen går vi in i ett nytt år. Hur det ser ut vet inte ens meteorologerna i sin långtidsprognos. Mycket kan de räkna ut och förutspå men aldrig Putin. Den lille mannen med det stora vansinnet, även kallat storhetsvansinnet. Han måste vara född utan två viktiga beståndsdelar, hjärta och samvete. Det fanns tidigare också en kortväxt man med samma defekter och samma vansinne. Om hans sista dagar säger historien att han på något sätt till slut begrep att han inte skulle uppnå världsherravälde och då fanns inget annat alternativ än att världen fick klara sig själv utan honom. Undrar hur den lille ryske tänker? Eller tänker och tänker . . .

Tänk så fånigt att slåss om herraväldet på en sån mikroskopisk yta, sett i ett universellt perspektiv. Ett tips, Putte, det finns många stooora planeter som inte har nån med herravälde över sin gigantiska yta. Åk dit!  Det är inte säkert att det finns något syre att andas in där men, jag frågar mig, hur länge finns det här i det "klimat" som råder?

Ja ja, nog med frågor. Innan annandan är slut, har vi matchresultatet. Just nu känns det som den stora frågan. Då har man det bra i livet.

Skulle vi ha en julgran, eller inte? Och, i så fall vi skulle, var passade det bäst att placera den? Det självklara svaret var ju det kombinerade mat- och TV-rummet så vi spanade, gick runt, stannade och sa: Hmmm, med pannan i djupa veck. Men där jag stannade och sa hmmm, svarade Staffan med ett "Nej, det går ju inte för att . . ." och fick mig att motvilligt inse det självklara. När han föreslog en annan plats, sa jag direkt nej för där skulle tomtarna ha sin givna plats, som alltid.

Till slut enades vi om att vi skulle ställa en gran på balkongen, i brist på annat. En liten i ett av balkongfönstren. Så vi åkte iväg till vårt skogsskifte, det vill säga sommarstugetomten, och valde länge tills vi enades om den enda som stod på vår tomt. Åtminstone nästan.

Jag sände en tanke till min mor som varje år la stor vikt vid julgranens utseende och insåg att ibland faller barren långt från grenarna.

När vi kom hem igen, gick Staffan ut på balkongen och la granen där tills vidare. DÅ bestämde jag mig för att den skulle vara inne! På lilla, runda bordet där det nyss hade funnits ett vackert fat med tillhörande liten kruka som hade huserat en hyacint, vilken nu såg erbarmligt bedrövlig ut. Sagt och gjort. Staffan tillverkade en sorts julgransfot, han är för go den mannen, och vips kunde jag klä julgranen.

Mycket sånt pynt har vi. Men 97% var för stort och tungt. Jag sökte i alla tre "flyttlådor", som enbart innehåller pynt till granen, tills jag fann tre stycken relativt små bollar som fick duga. Med två glittrande snökristaller och en miniljusslinga blev det perfekt. Vi är med julgran!

Jag hör min mors förtjusta skratt, som hon alltid belönade tokigheter med, men nog tror jag att hon njuter mer av systers och svågers stora, tjusigt klädda gran, men du, mamma, deras är av plast, vår är äkta skogsvirke. Om än i miniformat.

En tradition som vi har valt bort, är att skicka julkort. Vi använder oss av andra medel och media för att önska alla våra vänner en riktigt god, frisk och mysig jul. I stället för att lägga en "smärre förmögenhet" på frimärken, har vi lagt den summan till barnen i Ukraina. I ljuset av den jämförelsen ter sig inte summan som en förmögenhet men det kändes ändå bra i hjärtat att göra det valet.

Innan jag slutar denna blogg, måste jag i rimlighetens namn (när det gäller mig) få ösa en massa ovett över de TV-kanaler som säger sig sända sport men som delar TV-rutan med reklam var och varannan minut. På ena sidan av rutan kan det vara jättespännande slalom eller skidskytte och den andra halvan upptas av någon som vunnit massor på Postkodlotteriet (Grattis!) eller nån bil som går oöverträffat bra eller nåt annat som gör mig rasande less för hundrade gången.

Tur att vi har en liten, jättesöt julgran som jag kan vila ögonen på. Den får mig lugn igen.

Det hände sig vid den tiden när tidningen Norran fortfarande hette Norra Västerbotten och både fotograf Roine och jag jobbade kvar där.

Vi var ute på ett uppdrag till det årets Julbilaga när jag fick idén att visa Roine det månghundraåriga tomteträdet, som låg ganska nära vårt uppdrag och samtidigt i närheten av mitt barndomshem.

I boken Den svenska tomtens förunderliga liv och historia, kan man bland andra tomtar läsa följande om Skogstomten: "Skogstomtarna är de tomtar som det finns flest av. De lever ute i naturen och brukar bo i en ihålig trädstam eller inne i en trädrot."

Fotograf Roine var en aning skeptisk till att vi skulle hitta ett riktigt träd, bebott av skogstomtar, men när vi sökt en bra stund och pulsat i snön, stod det bara där! Och till min förtjusning var en av innevånarna precis på gång att klättra upp till sin bostad.

Roine slängde sig ner i snön för att få bästa kameravinkeln och det tyckte Tom-Ten var så kul att han stannade till och skrattade högt på väg upp till sitt soliga krypin.

Har du hört en tomte skratta? Det tror jag nog att du har, utan att du har tänkt på det.

De finns ju faktiskt lite här och där och i olika skepnader. Förutom skogstomten finns ju också ladugårdstomten, hustomten, skeppstomten, kyrktomten, gårdstomten och vätten. Alla härstammar de från urtomten, som fanns på stenåldern. Jultomten uppträdde första gången omkring år 1580.

För dig som vill veta mer om tomtar, rekommenderar jag Tomteboken - Den svenska tomtens förunderliga liv och historia.

En del människor brukar lite överseende klappa mig lite på huvudet och säga: Jaa du, Maude, du har nog tomtar på loftet du. 

Tror du verkligen det, brukar jag svara, då blir jag ju jätteglad i så fall.

Jag måste erkänna att jag inte alls är speciellt förtjust i julen. Den bär med sig jobbiga och tråkiga minnen för mig. Nu är den bara stress och jäkt, dessutom. Eller var, kanske jag ska säga. Vi har coolat ner oss. Det får bli vad det blir. Barnen och barnbarnen får bestämma hur de själva vill ha det för att kunna njuta av julens "ledighet".

Direkt efter nyårshelgen städar vi bort allt som har med julen att göra och hälsar solens återkomst med glädje. Då är vi på rätt sida och kan börja räkna ner till stugsäsongens början. Det gör ingenting att den är några månader bort, det är bara härligt att längta. Och räkna ner.

Tomtarna då? Jo, dem älskar jag året runt, det finns ju tomtar för varje årstid. Även om jag misstänker att de inte trivs i vår stad längre. Men så länge det finns skog och ihåliga träd runt omkring, kan vi känna oss trygga. Jag vet dessutom att det finns en källare på Morö Backe där de trivs. Torrare och varmare än i den kvarlämnade skog som finns på området. De har blivit lite bortskämda faktiskt. Och det är väl inte mer än rätt. Så mycket och så länge som de har skämt bort oss! Så glöm nu inte att ställa ut ett stort fat med tomtegröt på julafton som tack! Jag lovar att den blir uppäten innan morgonen . . .

De flesta av oss drabbas väl nån gång av minnesluckor, eller hur? Det kan kännas pinsamt, fånigt och ibland rent av skrämmande. Fast naturligt, sägs det.

Nu har jag "drabbats" av ett helt gäng minnesluckor och jag känner mig nästan salig av lycka.

Vill du veta hur det hänger ihop? Jo, så här är det.

Både Staffan och jag har haft covid, med feber, ont i kroppen, en rackarns hosta och trötthet.

Då orkar man inte så mycket annat än att ligga under en filt och tycka synd om sig själv. Men när det har gått några dagar, vill man ha lite omväxling i tillvaron. Vad blir då alternativet, när man inte orkar hålla i en bok nåt längre tag? Titta på TV! Men vad finns det då att titta på? Kändisar som tävlar och leker? Nej, det blir man ju bara slut och trött av. Wahlgrenare eller Ingrossos som pratar och lär oss allt om att leva livet? När man inte ens orkar sätta lite mascara på ögonfransarna så att ögonen, åtminstone, ser lite pigga ut. Nix, det faller på sin egen orimlighet. Nyheter var och varannan timme? Det ska man vara oerhört pigg för att klara av.

Men så hittade vi: Tomtens minnesluckor! På SVT Play. 

En kalender med 24 luckor där det bakom var och en (jodå, vi tjuvöppnade alla) fanns en smakbit av den helt fantastiske dokumentärmästaren Tom Alandhs olika skapelser. Han, om någon, har skildrat människor och deras öden med glasklar blick, ömhet, respekt och kärlek. Uteliggarna, tjuvarna, fängelsekunderna, de utsatta, de mycket, mycket speciella, de där som vi, av rädsla, undviker och går förbi. Inte låtsas om. Men som Tom Alandh, rakt och utan filter, lyckas närma sig så att vi får en inblick i, och kanske förståelse varför det har blivit som det har blivit.

Det bästa av allt är att alla 24 människoödena inte bara finns i ett par minuters filmsnutt, utan hela programmen finns också på Play.

Om vi inte hade fått covid, kanske vi aldrig hade hittat Tomtens minnesluckor. Men nu gjorde vi det och är evigt tacksamma för påminnelsen.

Bara det att kunna betrakta själva ordet "minneslucka" med ett leende, är värt mycket. Så hädanefter om någon säger till mig: Men va, minns du inte det?! Då kan jag glatt svara: Nej du, jag har faktiskt ingen minneslucka om det. Då får de nåt att fundera över.

Min högt älskade mor hade många talanger. Dessutom ett osvikligt minne. Många av de "ordspråk" hon generöst delade med sig av, härrörde från den tid i livet då hon arbetade i syster Ingrids lanthandel och träffade många människor med specifika egenskaper och uttryck. Just uttrycken var väl värda att föra vidare till eftervärlden, tycker jag.

I dag, till exempel, både känner jag mig och ser ut som ett utskitet äppelmos.

Ingen detaljerad beskrivning behövs och definitivt inga bildbevis.

Vi har alltså haft corona, Staffan och jag. Först han, sen jag.

Nyss åkte han, fri som en fågel, iväg för att handla förnödenheter. Jag har skrivit inköpslistan, vilket kanske var ett felval, eftersom han strikt brukar gå efter den. Det finns inget som får smaklökarna att vattna munnen, eftersom jag struntar i vilket då jag inte känner nån smak alls. Hoppas, hoppas att han improviserar den här gången, för sin egen skull.

I morgon får jag förmodligen gå ut en sväng. Om jag vill, alltså. I dag lyser solen från en klarblå himmel. Det brukar vara en garanti för att vilja ta en promenad. Alla andra månader än i november.

Himlens färg är isblå, solens sken är blekgult, träden bruna och gräsmattorna är vita. Av frost.

När man är så gammal som jag, går det inte att lura sig själv.

När jag, trots två lager tröjor, ändå sätter på mig en fleeceväst, och sneglar på en filt - inomhus - är det inte läge att försöka övertala kroppen att gå ut och andas frisk luft. Och vaddå frisk? Vilket väderstreck jag än vänder blicken mot, schwishar bilar förbi. Förutom mot öster för där har vi inget fönster men där vet jag ju att det är så gott som kaostrafik i dessa bråda tider av att bygga om Lillskellefteå till storstad - överallt.

Och tänk vad folk skulle prata och barn skulle peka: Titta, där går ett utskitet äppelmos!

Men då kanske jag äntligen skulle förstå ett annat av mors favoritordspråk: Ojoj, sa tjelinga, to kofta å sprant.

Jamen, exakt så.

PS. Han hade gått utanför listan! Påsarna andades livsglädje! Och vetskap om en fru utan aptit . . .

Allt söder om Dalälven räknas till Sverige, det har påståtts länge nu, medan allt norr om räknas till Norrland om det ens räknas alls.

Nu har Sveriges nya regering utsetts. Gränsen är tydlig. Den nordligaste ministern kommer från Borlänge - vid Dalälven!! Tydligare kan det inte sägas.

Finns det verkligen inga duktiga, hängivna, kloka, förståndiga människor i Norrland? Den frågan är så dum att den inte ens behöver besvaras. Ändå ställer jag den. Till regeringen.

Jag älskar mitt Norrland. Jag älskar naturen, luften, dialekterna, älvarna, kärvheten, ja, i princip allt som finns här. Speciellt det som bara finns här. Det exklusiva. Ett ord som inte ska förväxlas med exkluderade (inte medräknade, uteslutna, utestängda med flera synonymer). Är det där felet är? Det är för dålig ordkunskap? Även om de i regeringsställning är duktiga på att prata så kanske de inte har kläm på riktigt alla ord?

Nej, jag vet inte jag. Kanske är det bara så att vissa mäktiga människor inte har tid att gå ut i skogen, luta sig mot en stor, gammal tall och få ta del av den klokskap den besitter.

Kanske trampar en del alltid på så hårda underlag att de har glömt vad en mjuk skogsstig kan göra, till och med för hjärnan.

Jag tror att det vore bra för människan om vi kunde variera underlaget vi går på. Jag tror också på mångfalden, att vi lär oss av varann, sånt som vi inte hade en aaaning om.

Att det finns duktigt, dugligt folk norr om Dalälven är ett axiom (ett påstående som är så självklart att det inte behöver ifrågasättas).

Hur kommer det då sig att alla ministrar i dagens regering bor i Svealand eller Götaland och ingen kommer från Norrland?

Vem vet vad framtiden har i sitt sköte? Kanske finns det hemliga planer på att göra Norrland till ett eget land med egen väderkarta?

Vem vet, som sagt.

Lite roar barn, brukar man säga. I så fall är jag fortfarande barn, eller åtminstone barnslig.

Vi hade, efter lång tvekan, bestämt oss för att beställa en ny hallbyrå på nätet. Och den kom. Som ett platt paket, vilket vi ju hade räknat med, men att monteringsanvisningen skulle vara så fördomsfull, kom som en överraskning. "Bäste klant", så inleddes den. Som jag jublade!

Det räckte ju i och för sig med att läsa första raden efter hälsningsfrasen för att förstå att den som hade författat anvisningen inte kände Staffan. För det första är han verkligen ingen klant, för det andra var hela alltet på holländska eller nåt liknande språk, och det behärskar han inte helt till fullo.

Redan som liten lärde jag mig att vara tyst när husets herre stötte på nåt praktiskt problem, det var ren överlevnadstaktik. Nu hade ju min far ett helt annat temperament än vad min man har men har man en gång drabbats av en mördande blick när man bara försökt att "hjälpa till" så har den lärpenningen suttit i. 

Jag stannade i köket och gjorde det jag brukar när jag känner min begränsning. Bakade. Nu ger ju inte det alltid ett lyckat resultat men chansen är ändå större än om jag försöker lägga mig i nånting tekniskt och i det här fallet räckte det med hälsningsfrasen "Beste klant" för att jag skulle dra mig undan. Efter att ha skrattat klart.

Någon timme senare såg resultatet ut så här:

Hur mina bullar såg ut, kan jag inte visa. Eller kan och kan . . . 

Men nu har jag gjort något jag verkligen kan: En tavla.

Ordet tavla har ju två helt skilda betydelser. Jag har lyckats kombinera de två.

Jag älskar höstens färger och vill gärna spara dem. Men jag har från flera håll fått veta att det kan man inte göra om man bara placerar ett antal löv bakom glas och ram, man måste visst preparera dem på nåt sätt också. Äsch, vem bryr sig. De är vackra så länge de är vackra.

Tur att Staffan har en annan inställning till det som ska göras. Det får ta den tid det tar. Jag har en annan tideräkning: Det ska vara klart igår.

Inte underligt att mina foton alltid är vinda och sneda. De togs i går . . .

Om det inte vore för att både min man och mitt äldsta barnbarn fyller år i oktober, skulle jag stryka den månaden ur almanackan. (Förlåt Eva och Anna-Lena)  Allting faller och blir fult, träden tappar sina vackra löv och jag tappar hår. Jag var kanske ett träd i mitt förra liv och vissa delar sitter kvar. Ett så kallat fruntimmer, knotigt och grått som vilken björk eller rönn som helst om hösten. 

En del har turen att gilla julen och ser fram emot den. Inte jag! Speciellt inte i år när vi måste dra ner på allt elektriskt ljus, som annars kan sprida lite myskänsla i det kompakta mörkret. Som i år känns dystrare än någonsin med krig, förspillda människoliv och Sverigedemokrater som tagit stor plats i den regering som ska forma vår tillvaro. Men huvva.

I går förlorade mitt Skellefteå AIK mot Örebro. Bara det kan ju sänka en människa rejält. Inte har vi vunnit några pengar heller. Motgångar, motgångar . . .

Men - medan björken och rönnen accepterar sitt öde och laddar sina batterier (?) inför kommande vår, bäddar jag mitt ide med mysfaktorer. Staffan, mannen som inte vet vad ett dåligt humör är, Annie, dottern som ringer och vill att jag ska lösa ett problem men som förkastar mina förslag och spontant ersätter dem med egna lysande idéer, Gun, systern som sms:ar varje dag, om hon inte ringer, och gör mig avundsjuk på att hon får bo i naturen, bland djuren, året om men så upptäcker jag att medan de har jobb med tomten året om, får vi allt serverat där vi bor. Vi behöver inte skotta, vi har bilen i ett varmt garage och vi har nära till allt.

Jag skulle kunna räkna upp många, många fler mysfaktorer men det skulle rimma dåligt med mitt gnäll över vinter och snö(varning) och jag är väldigt mån om att behålla epitetet vinterhatare. Det ger mig rätten att gå i ide. Att "tvingas" se en massa spännande vinteridrotter på TV, dag som kväll. Att läsa alla olästa böcker som jag, varje år, tror att jag ska hinna läsa på sommaren, vilket aldrig inträffar. Det är så mycket annat man ska hinna njuta av på den korta tiden.

Vintern, däremot, är lång. 

November är grå och ful.

December innehåller en stressig jul.

Januari är lång och kall.

Februari är kort i alla fall.

Mars kan vara vacker eller ful.

April kan luras, det är kul.

Maj kan ha en snöig start.

Juni, då jäsiken tar det fart.

Juli har sol och regn och mygg.

Augusti gör mig trygg.

September är vacker så det gör ont,

luft, färger, ja allt unisont.

Oktober gör naturen kal.

Men vad har vi för val?

Vi blev brutalt påminda om att man inte kan ta nånting för givet för några veckor sedan. Allting kan förändras på ett ögonblick. Det gäller att njuta och ta vara på tiden och varandra. Även om det är skitväder. Eller, som min då tvååriga dotter sa när jag besviket utbrast: Men vilket väder, då log hon över hela ansiktet och sa: Jag gillaj vädej!

♥️