saltatochkryddat

I går hämtades den upp från källaren. Adventslådan. Den har det finaste innehållet av alla. Stjärnor, stakar och andra ljus i överflöd, precis det vi behöver just nu. Men, som traditionen bjuder, skulle jag ju naturligtvis tjuta mig till ett nyförvärv också. Nu hänger den, stjärnan, i sovrumsfönstret och är bara så fantastiskt vacker. Men det är inte förrän det mörknar i dag som jag tänder hela prakten.

 

Det är ju fusk det också eftersom det är på söndag som det är första advent men vem bryr sig? Jo, det kan jag tala om: Jag!

Många börjar i princip när höstkrattningen är över och de vissnade uteblommorna burits bort. Då smygs ljuskedjorna fram i träd och buskar. Okej, det gör mörkret mer uthärdligt men när adventsstakar tänds i oktober, då får jag fnatt. Traditioner, folk, traditioner! Antingen ska man hålla på dem eller göra som ägarna till ett hus i kommunen, köra rubbet året om. Midsommarstänger i plast samsas med julgranar i plast, utomhus givetvis, tomtar och kulörta slingor har sällskap av påskfjädrar i pastellfärger. All in, så att säga.

Det är inte snyggt. Inte i mina ögon. Det är dessutom respektlöst mot traditionerna. Anser jag. Men jag accepterar med en axelryckning det faktum att jag inte kan göra något åt eländet, jag kan ju dessutom välja en annan väg att färdas fram på så slipper jag se galenskapen.

 

Men - och nu kommer det - när julen är slut och har dansats ut, då accepterar jag inte några eftersläpningar! Då är det vår och tulpanernas tid är inne. Många har den uppfattningen att januari är en vintermånad men det är inte sant. Inte helt och hållet. Om man vill, kan man se vårtecken men då måste man först ha släckt alla stjärnor, stakar och slingor, annars märker man dem inte.

 

När vi åker genom stan eller byar, morrar jag och väser ett hot om att jag ska anmäla eftersläntarna, som fortfarande har full julbelysning, för miljö- och hälsovårdsnämnden. Vad den skulle göra åt saken, vet jag inte men det känns skönt att skrämmas lite där inne i bilen.

 

Nu ska jag inte ta ut ilskan i förskott, utan njuta av att få spela julmusik, ha en massa mysbelysning och sniffa hyacintdoft. Typiskt nog har vi inte haft en sådan ljus och klar dag som i dag på flera veckor så jag får nog behärska mig till fram emot tretiden. Men då . . . har vi ljus, här i vårt hus. Och på balkongen för första gången!

Väckning kvart över sex.

Hämtning halv åtta.

På bussen tio i åtta.

Jag trodde att jag skulle vara trött men icke! Vi var fyra stycken shoppingsugna och en pryo som äntrade bussen. Pryon köpte ett tiokort, vilket gjorde allas resor billigare och några kronor ytterligare tillföll shoppingkassan. Jippi! Efter ungefär halva sträckan kom en termos smygande och vi fick smaka på årets "te". Babsi har alltid ryggsäck med sig när vi drar iväg. Hon ser till att vi inte torkar ut under resans gång. I år smakade teet ingefära och lime. Gott.

 

Väl framme i Umeå, gick vi direkt till närmaste kafé. Där började det.

Vi skröt upp pryon, tackade för att hon förskotterat allas biljetter och betalade vår andel till henne.

"Jamen, så här har vi alltid gjort när vi farit till Luleå men då blev det ju förstås sexbiljetter" . . .

Har du hört talas om "lugnet före stormen"? Självklart har du det, men har du verkligen upplevt det? Det gjorde vi. I tre sekunder medan vi tvärkollade omgivningens reaktioner och sen bröt stormen lös. För resten av dagen.

 

Vi svepte in som en svärm gräshoppor i närmaste butik, som turligt nog sålde damkonfektion. Alla provade kläder, utom jag, som just då tagit på mig rollen som shoppingcoach. Så där fortsatte det i affär efter affär. Tills vi kände av den sjunkande blodsockernivån och beslöt oss för att äta lunch. Jag tror aldrig att några har skrattat så att tårarna har runnit åt ett pepparkaksrecept förr, men när Majlis beskrev fördelarna med hennes recept, då blev det bara för mycket. Det gick åt servetter för att torka bort den undflyende mascaran, vill jag lova.

 

Efter lunchen ansåg vi att det var dags att släppa lös pryon och hon visade sig vara fullt kapabel att shoppa på egen hand. Men att ranta runt på stan, hur trevligt det än kan vara, det litar på. När det var två timmar kvar tills bussen skulle gå, hade jag så ont i ryggen att jag på allvar trodde den skulle dela sig i två delar. Att i det läget tänka sig att prova kläder, var absurt. Döm då om min eufori när jag hittade ett par vrålsnygga skinnhandskar!

"Orkar du prova dom?", sa Kerstin, (omtänksamt?), som vid det laget till och med bar på fyra rullar julklappspapper som var i vägen överallt. Ja, jag orkade och de passade! Jag blev lycklig.

 

Ännu lyckligare blev jag när jag kom hem, det var vitt på marken och när jag låste upp dörren slog en doft av hyacinter mot mig från en nystädad lägenhet. Världens Bästa hade ägnat sin lediga förmiddag till det. Till råga på allt var det jag som fick sjunka ner i fåtöljen och njuta av SAIKs seger mot Modo, medan mannen var på jobbet och slet.

Vilken dag! Vilken lycka. Vilka skratt.

 

Och du, Lizzan, du hänger väl med i fortsättningen också även om din pryotid är över? Och det är inte bara för att du kan köpa sex . . . förlåt, tiokort. Du är värd fullt pris.

Har du träffat på Nejmensi och Jamensi? Deras ursprung är obekant men de dyker upp lite då och då, vilket har fått mig att fundera lite. De är bara användbara i vissa situationer, som exempelvis:

 

- Jag har bakat kakor utan att misslyckas.

- Nejmensi, det kan jag väl inte tro.

- Jamensi, det gjorde jag visst.

- Nejmensi, så förvånad jag blir.

 

I vissa, speciella, fall räcker det inte med ett enkelt "nej" eller "ja". Inte ens ett "jo". För att få fram den rätta känslan måste det följas av mensi.

 

Min mor var inte speciellt bra på att överdriva. Det finns det andra i familjen som är betydligt bättre på. Om jag, till exempel, sa att det hade regnat femtio millimeter, replikerade alltid min far med: Har Gun sagt det?

Om jag då svarade ja, drog han bort tio-femton millimeter på direkten. Varför vet jag inte . . .

 

Men det var det där med mor. Och överdrifter. Ibland kunde hon få för sig att utbrista:

- Nejmensi, VAD ändååå?

Men det var inte vardagsmat. Då krävdes det nästan en tappa-hakan-överraskning.

 

Men kan säga det eftertänksamt också:

- Har du glömt vår bröllopsdag?

- Nejmensi, inte har jag väl det. . . .

Eller sturskt:

- Jamensi, det är väl ingenting att fira!

 

Jag vet inte hur utbrett användandet av nejmensi och jamensi är för jag har själv nämligen inte reflekterat över det förrän i dag. Jag har haft tid till sådana saker i helgen, när mannen arbetat. Nånting måste man ju göra mellan skidstafetter, skidskyttemixar, hockey och slalom. Innan Barca kör igång. Det får inte bli nån dötid så att intellektet riskerar att säcka ihop. Forskning, fundering, fantasi och fika. Det kan man ägna sig åt mellan varven. Då håller man sig igång.

Jomensi, det är sant.

Märk väl att där passar inte ett jamensi, utan där måste det vara ett jomensi. Det är mer grammatiskt korrekt.

 

Hur många är beredda att skriva under ett friskhetsintyg åt mig?

Det går så bra.

Visserligen ligger solen lågt, vilket är detsamma som rakt i mina ögon, och bilrutorna är igenimmade men jag känner mig trygg både med bilen och vägen. I radion spelas Älska mig för den jag är med Ainbusk och jag nynnar med. Jag är ju ensam i bilen. Sjunger fel text men generas inte. Tonerna håller sig inte på plats men vad gör det? Musik är som bäst i bilen - ändå.

 

Balladen tar slut och en rondell syns längre bort. DÅ får radion för sig att spela ´55 Ford med Refreshments! I underkylt regn! Rondellen närmar sig med raketfart, inte så konstigt med tanke på att jag kör en Formel 1-bil, accompanjerad av en rocklåt med stuns. Men det var det där med våta körbanor och underkylt regn. Det skär sig. Jag rockar och bilen börjar jazza. Tjohoo!

 

Hur det gick? Klart det gick bra. Men hädanefter ska jag noga kolla om snöflingan på instrumentpanelen är gul eller röd innan jag kör igång musiken. Röd, då blir det lugna favoriter. Gul, då bär det iväg! Men kanske inte Refreshments. Det får nog räcka med Elvis. Jag sparar Rockabillyn till barmarken.

 

Nu har vi dimma och en plusgrad. Det blev aldrig ljust på hela dagen. Hur tråkigt som helst. Men - jag har ju fått en leverans från Bokus! Mannen jobbar helg så . . . Torsk och spenat, here I come! Satsumas, godis och en sprillans ny deckare. I morron Vinterstudion. Vem är jag att klaga? Det är ett perfekt tycka-synd-om-sig-själv-väder och söka tröst uppkrupen i soffan, slå upp första sidan i boken och försöka låta bli att le upp till öronen i all min bedrövelse. Jag kanske tänder ett ljus också och värmer en liten glögg. Vi får se, det beror på hur vansinnigt synd om mig det blir. Är det bara halvsynd om mig, blir det kaffe och pepparkaka. Det är inte så gott.

Jag har nästan slutat tycka om kaffe, varför vet jag inte men jag njuter fortfarande av doften så av ren snålhet dricker jag kaffet jag bryggt. Det vore slöseri att brygga bara för doften så jag plågar i mig drycken och blir inte ens piggare. Av pepparkakan blir jag dock snällare. Därför tar jag två.

 

 

I dag fyller min blogg ett år! Det ska firas med tacos och hockey. Det gillar den.

 

Bloggen har blivit en del av mig, på gott och ont. Jag klarar mig knappt utan den. Ta bara i dag, till exempel. Hur skulle jag ha kunnat hantera informationen om Breiviks klagolista på det fängelse han sitter i, om jag inte fick lufta mina lungor på bloggen? Alltså, han har klagat bland annat på den gummipenna han har till sitt förfogande. Den är inte ergonomiskt riktigt utformad och ger honom väldiga smärtor i handen. Men åååå, stackarn. Det måste vara hemska smärtor han fått utstå. Han som är van vid ergonomiska skjutvapen. Klart han skulle få en kulspetspenna.

 

Dessutom klagar han på medfångarnas dåliga uppträdande. Usch då. Är de inte lika artiga och väluppfostrade som han var när han anlände till Utöya?

 

Kaffet var visst också för kallt. Och både bild och ljud på TV-n var dåliga. Ingen bokhylla hade han heller. Men hur uthärdar han?? "Kaffet för kallt". De som slängde sig i vattnet för att försöka rädda sig från hans dödande skott, tyckte de inte att vattnet var för kallt?

 

Det är sånt där min blogg får stå ut med. Att vara min ventil, min förtrogna, min kompis. Och den jag skvallrar med. Den får ta det mesta. Glädje och sorg. Kärlek och hat. Sol och regn. Men den tål det!

 

I dag är mannen ledig och jag lyckades övertyga honom om att en tur på stan vore lämpligt. Jag måste försöka hitta mig en ny jacka och nya skor och vad passar då bättre än att han följer med som smakråd? Resultatet blev: En ny jacka - till honom!, tre t-shirtar - till honom!, och en halsduk - till honom! Sen var han duktigt less. Ville hem och dricka kaffe.

 

Nä, på tisdag ska jag och Forsbackatjejerna åka buss till Umeå och storshoppa! Då blir det andra bullar. Från det att vi sätter oss på bussen vid åttatiden på morgonen, är vi igång. Alltid är det nåt. För två år sen, då åkte vi till Luleå i november, hade vi fullt jobb hela tiden med att skrapa bussrutorna på insidan med våra kontokort för att överhuvudtaget ha någon utsikt. Ibland gjorde vi en liten paus och drack medhavd glögg, som Babsi alltid har i ryggsäcken.

 

Framme i Luleå kollade vi om våra kontokort fortfarande fungerade, genom att genast gå på kafé. De funkade då och hela dagen! Inte för att vi storshoppade direkt, nån av oss, men vi åt ju lunch och köpte lite julkort och servetter.

 

Jag skulle bli mäkta förvånad om jag kom hem från Umeå med en ny jacka och nya skor. Det är liksom inte avsikten med resan heller. Vi ska bara ha kul. Så att bloggen får näring - också.

Finns det någon som är mer typisk norrlänning än jag? Den schablonbild som finns på oss, stämmer till punkt och pricka på mig.

 

Lugn. Jajamän. Hetsar aldrig upp mig för stavfel, särskrivningar, Leif Boork eller felaktiga avblåsningar.

 

Trygg. Kunde inte vara mer exakt. Jag sover gott hur ensam jag än är. Ser aldrig en potetiell mördare i folk jag möter. Darrar aldrig på manschetten i ett flygplan.

 

Pålitlig. Jepp. Har jag sagt nåt så står jag för det. Det kan jag gott kosta på mig eftersom jag är:

 

Ordkarg. Är inte den som pladdrar i onödan om oväsentliga ting. Pratar absolut inte i telefonen en och en halv timme. Svarar jakande på inandning, "schjooooo", och nekande med huvudskakning.

 

Tvekar inte att åka 25 mil på dans. Där blir det svårare men om jag gör en omskrivning till "Tvekar inte att åka åtta mil för att köpa servetter" så är det en jämförbar beskrivning. Kan även gälla tio mil för en låda spik. Men dans är inte min grej längre. Det är roligare med servetter och spik.

 

Kör skoter året om. Nej men HALLÅ, var kom nu det ifrån? Det var en katt bland hermelinerna må jag säga. Jag kör inte skoter på sommaren. Inte på vintern heller. I själva verket avskyr jag skotrar, de spyr ut avgaser och sprutar snö. Så det där kan inte gälla en genuin norrlänning. Måste vara en sörlänning på besök.

 

Vi lär ska vara inbundna, svåra att få kontakt med, buttra och egensinnniga. Så sant så.

 

Långsamma och tröga. Visst. Se bara på Skellefteå AIK.

 

Det påstås också att vi som kommer från den här staden, har en viss gångstil. Jo, nog är det så. Man behöver bara stå på torget och titta på alla människor som går förbi. De rör sig exakt likadant. Och gör de inte det, då är de förmodligen från Piteå.

 

Jag är stolt över att vara norrlänning! Det finns ju de, i andra delar av landet, som beskrivs som snåla, gnälliga, dryga, hemvävda, fiskluktande, högreligiösa och så vidare. Vad har de att vara stolta över?

Ojojoj, det knakar i Dr Phils äktenskap! Hoppas att de går till en äktenskapsrådgivare. Det skulle se illa ut om fru Phil lämnade den klokaste av alla pudlar, han som vet svaret på allt, på grund av att han inte är en bra äkta make. Han, som styr en miljardindustri med folk som kan. Som förstår. Som vet. Nu tror sig aftontidningarna veta mer.

 

Äh, jag blir mer och mer benägen att hålla med Tomas di Leva "vem ska man tro på, tro på, tro på?" Han har en utomjordings klarsynta sätt att se på oss jordingar och jag förstår att han är desillusionerad och skeptisk. Trots det, fortsätter han oförtrutet att predika kärlekens budskap. Jag gillar honom. Mest för hans klädstil. Den som vågar klä sig som di Leva, är ingens slav. Definitivt inte modets. Respekt.

 

Nu har äntligen det rön, som jag väntat på, kommit! Kroppsvärmen läcker inte alls ut genom huvudet! Man kan vara utan mössa och ändå inte frysa ihjäl om man har andra kläder som värmer. Ja, vad trodde ni? Jag skulle ju ha varit ihjälfrusen ett oändligt antal gånger vid det här laget i så fall men vem har lyssnat på mig? Ingen. Som vanligt. Är man utan huvudbonad, har man inte räknats till de kloka men äntligen kan vi känna förnimmelsen av en nyvunnen aktning. Med tanke på de prekära lägen som vissa riksdagspartier befinner sig i, kan det till och med vara dags med en nygammal uppdelning för Sveriges styre: Hattar, Mössor och Barhuvade. Men de som inte har just någonting i skallen, behöver icke göra sig besvär. Man ser ju hur huvudlöst det blir . . .

 

Jag är mer renhårig (!) än Dr Phil, för jag mässar inte om att andra ska ha mössa på sig medan jag själv är utan. Det är vad jag kallar hyckleri. Sånt tål jag inte. Bland annat. Bland mycket annat. Vissa dagar.

 

Andra dagar kan jag vara hur vidsynt och generös som helst. Nej, där tog jag allt i. Rättelse: Andra dagar kan jag vara mer vidsynt och en aning generösare. Sådana dagar kan jag till och med tycka om vissa reklaminslag på TV. Men de är sällsynta. Både dagarna och inslagen. Men när Peter Foppa Forsberg kommer fram i pauserna och gör reklam för vad det än vara månde, då sitter jag som klistrad. Vilken kille! Totalt hämningslös och prestigelös. De gångerna är jag generös nog att låta honom hålla på sitt Modo. Det behöver dom.

 

Otroligt så generös jag är.

 

 

Jag är en riktig fegis. Jag vet och jag skäms. Men om, jag säger bara OM, någon skulle försöka göra mina närmaste något ont, då skulle den slumrande primitiva varelsen som finns inuti mig vakna och bli ett vilddjur.

 

Därför förstår jag att Kicki stannar i Israel. Trots bomb- och granatattacker. Trots tillflykt till skyddsrum flera gånger per natt. Trots att rädslan för att någonting hemskt kan hända när som helst.

Hon har ju man, barn och barnbarn där. Det är klart att hon stannar.

 

Hennes galghumor lyser igenom i rapporterna hon lämnar på Facebook. Som att hon i alla fall har konstaterat, efter de många nattliga besöken i skyddsrum tillsammans med närboende, hon har "snyggaste pyjamasen i grannskapet". Kicki kan inte, som Marilyn Monroe, bara ha Chanel No 5 på sig när hon sover. Det är i det närmaste fullt krig där hon bor.

 

Jag tycker inte om buller och dån. Åska, till exempel, eller lågtflygande flygplan. Och sprängningar. Det sprängs ju faktiskt ibland vid kraftverksbyggen och andra större ingrepp i naturen. Det ljudet gillar jag inte. Och den första måndagen i varje månad när My Hometown ska provköra alarmet som ska funka ifall det händer nåt alarmerande. Fy rackarn, vad jag blir irriterad. Det låter så högt. Faktiskt är det nästan så att signalen på hockey, som förr kallades Hesa Fredrik, ljuder väl högt i min smak, även om den ibland kan komma som en befriare efter några gastkramande slutminuter. Då blir jag lycklig och irriterad på samma gång. Gissa hur jag visar det?

 

Kicki blir säkert också irriterad när hon väcks av ett larm. Men där är det fråga om liv och död. Där har man inte tid att visa att man blir störd, då kan det vara försent. Jag förstår inte hur de kan leva under sådana förhållanden. Två av hennes barn har varit ögonblick från döden. Det är klart att hon stannar.

 

Skulle larmet tjuta på allvar här, då skulle jag se till att samla alla mina kära snabbt som bara den och åka iväg till det kombinerade skyddsrummet/potatisförrådet i Selsfors. Men vänta nu. Det spökar ju där. Äh, inte är jag rädd för spöken heller. Inte om jag ska skydda barn och barnbarn. Då är jag en superhjältinna.

 

Det tycker jag faktiskt att Kicki också är.

Okej, jag hade inte tänkt skriva nåt i dag. Det blir bara pannkaka av alltihop. Men OM jag ska kunna koncentrera mig på att vinna över Modo i kväll, måste min frustration få pysa ut för nu jä.... är RÅTTET MÅGAT!

 

Robert Perlskog, Patrick Ekwall, hur tänker ni?? Ett fotbollslag har elva spelare på planen och även om en enda av dem gör mål, och dessutom fantastiska mål, så är han inte hela laget!! Jodå, Perlskog, jag hörde dig: Zlatan ÄR svenska fotbollslandslaget! Vilket hån mot övriga spelare.

För första, men förhoppningsvis inte sista, gången hörde jag Erik Hamrén höja rösten över viskningsnivån när herr Ekwall ville antyda samma sak. Heja Erik! Jag håller med dig. Det var ytterligare tio stycken i laget som samarbetade och gjorde sitt bästa, eller såg ni inte det? Trodde du, Perlskog, att det var Zlatan som stod i mål? Trodde du att backarna, mittfältarna och anfallarna var Zlatan allihop? Gå och göm dig.

 

Att som Radio Rix tydligen har gjort, uppmana alla att byta ut alla s till z i dag som en hyllning till Zlatan, är ju ett nytänkande. Men jag behåller mina s. S som i Anders Svensson. Till exempel.

 

Tack för stödet, Janne! Det var tur att jag gick in till dig på hemväg från stan. Du är ju så klok när du har samma åsikt som jag. Men så är vi ju födda ett speciellt år också. Det år som jag hörde en föredragshållare säga att "det inte hände någonting av vikt i Skellefteå". Ha! Hur mycket vägde du? Jag vägde tre och ett halvt (och det är första och enda gången jag kommer att delge andra min vikt). Kom då inte med ogrundade påståenden, föredragshållare.

 

Men nu så. Gissa vad som hände alldeles nyss. Alfred och hans kompis skajpade mig och busade så att jag skrattade bort all min frustration. Att Affe sen avslutade med "puss, puss, hejdå" fastän Oskar satt bredvid . . . Suck. Det är lycka det.

 

Nu ska jag ringa till min namne. Jag vet nämligen på förhand att hon har samma inställning som jag. Faktiskt misstänker jag att hon stavar zebra med s i dag. Hon är ganska tvärzöver.

Nu har jag gett mig ut på djupt vatten! Jag har nämligen googlat på drömtydning.

Exempelvis ville jag få fram en betydelse av följande:

 

Jag är festklädd på en stor gala. Det är människor överallt som minglar. Själv försöker jag att i smyg luta mig mot en vägg för att få stöd. Då kommer en kille i grå kostym fram, bärande på ett fat med nånting vitt på.

- Hållåj, säger han glatt, vill du ha na kalvdans?

- Äää, nej tack, svara jag.

- Ha du smaka´ne nan gång?

- Nää.

- Men ta nalta då, he jer kanongott!

 

Kalvdans?? Var någonstans i mitt undermedvetna har kalvdans gömt sig under ett helt liv och precis nu bestämde sig för att poppa upp i en dröm som något betydelsefullt?

 

Eller:

Uppe i en taklist i mitt hem, sitter tre snidade uggleansikten som kommenterar allt jag gör och skvallrar hejdlöst. I en dröm alltså. Jag är irriterad på dem men kan inte göra något åt att de finns där. Bara höra på deras tjatter.

Vad skulle Freud ha sagt?

 

Och, i natt:

Mannen och jag hade köpt hus i Dalfors. Plötsligt såg jag en massa män, kvinnor och barn i skogen. De placerade ut stora vita, utsirade, lysande lyktor på stubbar. När de kom närmare såg jag att de var polacker. (HUR ser man det? På lacken, eller?) Jättetrevliga var de och glada. En äldre man var så "trevlig" att jag ansåg mig nödgad att säga: Min man, Texas, är i huset . . .

???? Texas?

 

I början av vårt förhållande påstod mannen att han aldrig drömde. När jag berättade, med insikt om att det kunde äventyra vår kärlek, om mina drömmar, såg han både lite skrämd och mycket frågande ut. Men då han är en väldigt stabil person, la han inte benen på ryggen. I stället bytte vi madrass och - se! - började han inte också att drömma. I början kom han inte ihåg så mycket annat än att det var rörigt och mycket folk. Men i går berättade han att han hade gått in i en affär och köpt en mjukglass, en surströmmingsmacka och en påse bilar. Det artar sig! Speciellt som butikspersonalen krävde att han skulle räkna ut i vilken ordning han skulle äta upp allt. Elementärt, min käre Watson: först mjukglassen så klart, innan den började rinna, sen skulle han köra hem och äta surströmmingsmackan och till sist sätta sig i soffan med bilpåsen.

Hans drömmar är strukturerade. Inte mina.

 

Men ofta, ofta drömmer jag att Leif Boork får jobb som experkommentator på Nya Guinea. Men då är jag förstås vaken.

Ibland vet jag inte vilket humör jag är på, förrän jag läser tidningen. I dag verkar jag vara på ett sjusärdeles gott humör.

Jag läste om krisdrabbade SAS. Kul? Nej, men om man tänker sig en fiktiv situation:

- Vilket bolag ska du flyga med?

- SAS.

- Jaså, du åker med ett sparplan . . .

DÅ blir det genast roligt i min värld. Tills korrekturläsaren i mig vrålar: Det heter EN sparplan! Då är det inte roligt längre. Förbaskade petimäter!

Men en stund senare blir det kul igen då det i ett reportage om unga simmare avslöjas att någon byggde lego i flera timmar innan han dök upp. Snacka om att kunna hålla andan.

 

Eftersom jag har ett journalistiskt förflutet, har jag en benägenhet att falla in i nån sorts intervjuform ibland när jag träffar människor. Häromdagen hände det igen. Jag var ute på en promenad i stans vackraste omgivningar då jag såg en kvinna komma stretande med en resväska efter sig och något desperat i blicken. En blick som hon valde att fokusera på mig, vilket gjorde mig skrämd då jag insåg att papperet hon hade i sin hand, förmodligen var en karta eller en vägbeskrivning av något slag. Är det något jag är totalt värdelös på så är det att beskriva - vad som helst. Min syster Gun brukar be mig att inte ens försöka för hon tycker det är så jobbigt att se en skapelse framför sig på näthinnan och sen tvingas revidera den helt när hon får möta verklighetens version.

 

Nå, kvinnan styrde stegen mot mig och sa:

- Du kan hjälpa mig.

Jag föll direkt för hennes aningslösa tillit och för hennes dialekt, som inte liknade någon annan jag hört.

Hon sökte Klockardalsvägen och om hon skulle hitta den, var hon tvungen att åka till någon annan stad, det insåg jag direkt. Men när hon sa "åg rom för resande", då förstod jag. Klockarbergsvägen, var det. Jag lyfte armen för att påbörja pekandet men sänkte den och sa "äh, kom, jag följer dig". Hon trodde att jag var snäll men det var ren bekvämlighet från min sida.

Under promenaden fick jag veta att hon var från Holland men bodde i Härnösand sedan 2001, att hon hade barn och att hon var kulturarbetare, hade bland annat varit med i en dansgrupp som turnerat runt i Sverige och Europa. Jag fick veta hur vädret är i Holland på hösten och att hon rökte och tyckte att det var onödigt dyrt med hotellrum. Bland mycket annat. Det var jättetrevligt. Till slut var vi dock framme vid rom för resande och vi skildes som de gamla vänner vi var, med ha-det-så-bra-önskningar och vinkningar.

 

Mitt goda humör förbyttes dock snabbt till vanmäktig ilska när jag riktade blicken mot "min" nyrestaurerade kyrka. Den var inte längre vit! Den var snarare mörkvit, som Bengt Grive säkert skulle ha sagt. Skellefteå landsförsamlings kyrka ska vara kritvit! Vilket helgerån.

 

Det kändes nästan lika hemskt som när Skellefteå Kraft, utan att fråga mig, målade om sina maskinistbostäder i Selsfors. Min barndoms gula hus. Min trygghets gula hus. Röda. Röda, som om de vore några helt vanliga hus i Västerbotten. Jag grät. Men när mina föräldrar flyttade därifrån och köparen målade huset rosa, då orkade jag inte ens bry mig. Jag klippte banden. För min egen överlevnads skull.

 

I dag blir det nog ingen intervju. Det hällregnar så det är bäst att vara inomhus. Vilken tur att jag upptäckte att jag är på bra humör, innan regnet började vräka ner.

Jodå, man kan vara snällelak. Likaväl som vita lögner accepteras, likaväl kan man vara elak fast man egentligen är snäll - på samma gång.

Ett mycket tydligt exempel på det är min juntas behandling av Helen. Vi träffas ju en gång i månaden då vi äter och dricker gott. En del favoriträtter har utkristalliserats. För bra länge sen bjöd Helen på Grekisk pyttipanna för första gången. Hon var inte riktigt nöjd med resultatet, så hon sa, i ett mycket svagt ögonblick, att hon skulle göra den om och om igen tills den blev perfekt. Vad hon inte visste då, var att redan den första var perfekt men eftersom vi gärna ville ha den supergoda rätten varje gång det var hennes tur att bjuda så höll vi med.

- Nja, inte riktigt hundra, även om den ju är god men . . .

 

Förra gången höll vi på att åka dit men till slut var det någon som kom med det förlösande "du har missat oliverna".

- Va? sa Helen uppgivet, måste man ha dom äckliga sakerna med?

Om det rådde total enighet.

 

I går kväll, när vi gjorde stor entré hemma hos Helen, mötte hon oss glädjestrålande:

- Jag känner mig så nöjd! Jag tror jag kan påstå att den är perfekt.

Vi andra tittade på varann och sa "visst luktar det lite bränt?"

 

Jisses amalia, så fruktansvärt god den grekiska pytten var! Men inga oliver. Inte ens i en skål bredvid. IG.

 

Nästa prövning blir för Anitha. Hon har värdskapet för den traditionella juljuntan och då serveras älgstek, omelett och potatisgratäng. Mmmmmm . . . Nu har hennes man slutat jaga älg så hon påstår att årets juntamiddag blir den sista med det innehållet. Men glöm det! Det är bara för Ingo att hänga geväret över axeln och bege sig ut i skogen nästa höst igen. Att vi inte skulle få den middag som vi längtar efter ett helt år, är inte möjligt. Det vore som att låta Stålmannen komma med julklapparna. IG.

 

I går upptäckte mannen och jag att någon knutit fast en svart sopsäck längst upp i en gatlampa. På motsvarande sida fanns en säck uppsatt högt uppe i ett träd. Nu är det så, i våra trakter, att om plastsäckar fladdrar på plogpinnar efter vägen, innebär det renvarning. Samerna gör så. Men vem knyter fast renvarningar högt, högt uppe i luften? Svaret är lika enkelt som självklart: Tomten!  VG.

 

För övrigt så heter det "orubbeligt" hemma på Rumbagatan. Inte orubbligt. Hon är för söt, min saltkråka, MVG.

Tavlan med de fina orden "God vän är alltid välkommen" hänger på väggen - såklart. Det är ju min dotter som har broderat den när hon gick i fyran eller femman.

Jag kom att tänka på innebörden av de orden när jag läste på Aftonbladet att Vinterkräksjukan är här. Den är definitivt ingen god vän och alltså är den inte välkommen. Men den verkar inte bry sig.

 

Året var 2004, månaden maj. Finalen av Eurovision Song Contest skulle avgöras på kvällen. Mannen och jag skulle sköta barnbarnet, sju månader, och lillemormor (min mor) var också med på festligheterna. Mågen hade redan åkt iväg på en svensexa och dottern skulle ansluta till en tillhörande möhippa lite senare. Vi mådde alla så bra. Plötsligt kräktes barnbarnet. Det gör ju småbarn lite då och då. Efter en stund blev dottern blek och blekare ändå. Hon rusade på toan (den ENDA toan) och kom ut kallsvettig.

- Jag måste ringa efter sambon, sa hon med lätt panik i rösten. Och hon ringde. Och han svarade. Med matt röst. Han var liksom redan på väg hem.

 

Den unga familjen kräktes i omgångar och vi insåg att detta skulle kunna leda till kaos. Det beslutades att mannen skulle skjutsa hem dem eftersom nu även jag tillhörde skaran som behövde tillgång till en toalett - snabbt!

Det gick inte så bra.

Mågen svimmade ute på gården, varvid jeansen hasade ner till knäna och där låg han, som ett utslaget fyllo i bara kalsongerna.  Nu var goda råd dyra, innan någon granne skulle få för sig att ringa socialen. Mågens mamma kallades in, eftersom mågen behövde en egen bårbil. Mannen skjutsade dotter och barnbarn, kom tillbaka och skjutsade hem lillemormor, som fortfarande var vid god vigör.

Sen kom han hem, slog sig ner i soffan bredvid mig (som skulle se meloditävlingen men mest tvingades koncentrera mig på annat). Efter en stund frågade han om det var ok om han satt bredvid mig och åt grillade revbensspjäll . . . Två timmar senare kom de i retur. Det var alltså år 2004. Nu är det slutet av 2012. Han längtar fortfarande inte efter grillade spjäll.

 

Morgonen efter ringde jag min mor. Jodå, hon hade också åkt dit. Stackarn. Läget hos den unga familjen var katastrofalt. Det var bara lilleman som var pigg. Hans far matades med kokt vatten i teskedsdoser. Hans mor var däckad. Och inget kunde jag göra.

Jag återuppstod på den tredje dagen, i den mening att jag fick i mig två klunkar kall Cola. Det godaste jag någonsin smakat.

Så sakteliga repade vi oss. Men jag vill aldrig träffa det kräket igen. Därför tvättar jag händerna med sprit, även på sommaren. Men för säkerhets skull dricker jag whiskey på vintern. Fastän det är det äckligaste jag vet. Förlåt, det näst äckligaste.

Presidentvalet i USA får ursäkta. Det här är större. I den segdragna kampen om titeln: Sveriges Största Stressfaktor, har nu en segrare utsetts. OCH VINNARE BLEV:

Badrumsvågen!!

 

- Grattis vågen, hur känns det?

- Fan, det är alldeles sjukt alltså.

- Är du överraskad?

- Nej, jag är nog mer överraskad. Trodde kanske att min ständiga kombattant, klockan, eller uppstickaren Wordfeud, skulle ta hem spelet.

- Men du har ju vunnit överlägset! Vad säger du om det?

- Nej, det är ju helt sjukt. Fast jag har ju märkt att påhoppen på mig, särskilt tidigt på morgnarna, har känts betungande. Men kvällstid har det lugnat ner sig, då är det inte många som väger sig.

- Hur kan det komma sig, tror du?

- Nej, jag vet inte säkert men det kan ju hända att den smuts som lägger sig under naglarna dagtid kan väga tungt, därför väljer många att kolla vikten på morron efter dusch, toabesök och nagelklippning. Du vet, kvalster som man samlar på sig under nätterna kan vara tungan på vågen.

 

- Trivs du med att vara Sveriges Största Stressfaktor?

- Nej, men vad tror du? Jag älskar det! Mina vapendragare, Anna Skipper och Katrin Zytomierska, till exempel, är fantastiska på att hjälpa till med stressningen. LCHF, Atkins och gamlingen Stenåldersmetoden är ju också fortfarande still going strong.

- Så du tror att det finns chans att du vinner även nästa år?

- Ja, jag är inte så säker på det.

- Hur menar du?

- Jag kan nog få en betydande vågmästarroll, tror jag, men Åldersnojan kommer att bli svår. Jag har hört att många är stressade över den. Så jag funderar på att bilda en allians med mottot: Våga Vara Vackrast. Då har inte varken Klockan eller Wordfeud en chans.

- Så du tror att utseendet är det viktigaste för människorna?

- Skojar du? Det är skitviktigt.

- Men tänk om det kommer en ny trend som gör insidan viktigare än utsidan?

- Ja du, DÅ skulle JAG bli stressad. Ha ha. Men det händer aldrig.

 

Det var segerintervjun med årets vinnare, direkt efter det att resultatet kungjorts. En kort intervju, självklart, innan den skyndade vidare till ett krismöte med vågar från sjukhus och vårdcentraler. Det har nämligen avslöjats att badrumsvågarna i snitt visar tre till sju kilo mindre än landstingsvågarna, vilket naturligtvis är oacceptabelt. Badrumsvågarna har till och med blivit beskyllda för att vara inställsamma och oärliga. Efter mötet hoppas vi få se vilken av vågskålarna som väger över. Utanför möteslokalen har det samlats en modig klunga på två personer med protestplakat där det står: Våga vägra våg. Men ljudet från piketbussarnas sirener kommer närmare och närmare.

Äntligen! Förbannelsen är bruten. Syster och svåger har varit på en SAIK-match som slutade med hemmaseger! Och vilken seger sen. Hela Arenan kokade. Våra spelare flög fram. Per Ledin kändes så nära. (Vi satt nämligen ovanför HV:s utvisningsbås). Wesslau fick kapitulera till slut och det med råge. Kan en lördagskväll börja bättre? Eller förresten, vaddå börja? Vi såg ju reprisen på TV när vi kom hem. Å vad vi njöt!

Så välkomna tillbaka, herr och fru Andersson, nu när vi vet att det inte är ert fel om SAIK förlorar.

 

I dag har jag varit i skogen och huggit en julgran. Du ser det framför dig, va? Djupt inne i skogen där träden växa höga, där går jag och letar efter den perfekta granen i flera timmar. Till slut hugger jag ner den utvalda, ett tungt och slitsamt jobb så svetten lackar och ryggen värker. Så faller den då till sist och jag släpar den tunga granen efter mig i flera kilometer.  Jepp. Precis så gick det inte till.

 

På stugtomten växer några smågranar. Jag tog en såg och hotade en liten gran som blev så rädd att den gick av. Nöjd och belåten nöp jag den mellan tummen och pekfingret och bar den till bilen cirka tio meter bort.

Den lilla rackaren ska stå på bordet på vår nya balkong, ha tovade domherrar hängande i sina grenar och bli till sällskap åt en jättefin ljuslykta. Jaa, just det, domherrar! Avslöjande och insinuanta kommentarer från min junta undanbedes.

 

Affe skajpade mig för en stund sedan och blev väldigt imponerad av att jag hade gått från stan och hem i dag, "i denna kyla". Minus 6,7 grader. Själva hade de utsatts för tortyr på skolan då de tvingats vara ute på rasterna "i denna kyla". Det är det jag säger, han är Sveriges yngsta tonåring.

I morgon ska jag inte gå ut alls. Det har jag redan bestämt. Prognosen säger hårda vindar och några minusgrader. Det är väder för mig att vara inne i. Jag har faktiskt en hel del att göra. Beställa böcker på Bokus. Vattna blommor. Lösa korsord. Läsa recept. Hinner jag allt det där, är jag nöjd. Annars ser jag tennis på TV och är ännu nöjdare.

 

 

I dag skulle mor ha sagt att det är Greenpeaceväder. Och hon skulle ha menat: ett grinigt och pissigt väder. Det är definitivt vad jag ser och säger när jag tittar ut genom fönstret, för jag är inte lika finkänslig som mor. Hon valde alltid att bädda in det negativa i nåt mer positivt.

 

I förrgår hade vi minus sju på kvällen. Snön föll på natten och jag blev, som vanligt, vansinnig på morgonen. Förmodligen eldade jag upp mig så till den grad att jag värmde luften utomhus. Det blev plusgrader och slask av alltihop. Så började det regna. Nu har vi fem plus, duggregn och blöta isgator. Dessutom blir det aldrig ljust i dag. Inte i går heller. Typiskt Greenpeaceväder.

 

Några som förmodligen uppskattade den dimmiga gårdagskvällen, var alla Halloweenspöken och monster som smög omkring och ställde intet ont anande folk inför ultimatumet: bus eller godis! Jag gillar inte ultimatum. Därför hade jag bestämt mig för att skrämma de stackars barnen som eventuellt ringde på dörren så att de för alltid insåg att det var lönlöst att försöka skrämma mig till att förse dem med en massa godsaker. Godis får påskkäringarna när de kommer med egenhändigt målade påskkort och har söta fräknar över hela ansiktet.

 

Alltså var jag förberedd. En kraftig signal på dörrklockan och jag rusade dit, slängde upp dörren och skrek:Buuuu!!

Jisses, så rädd han såg ut att bli. Han, mannen i övre medelåldern, som med darrande hand höll fram adventskalendrar från en förening, som han säkert hade hoppats att jag skulle köpa. Men det blev liksom fel hela vägen. Jag hade ingen vettig förklaring till mitt beteende, jag hade inga pengar hemma och jag svamlade en massa. Till slut sa jag nåt i stil med "men du kanske kan komma tillbaka?". "Det är inte säkert att jag kommer ihåg det", sa han tyst, vände sig om och gick.

 

Jo, jag garanterar att han kommer ihåg. Och att han inte kommer igen.

 

Där ser ni, ungar, vad ni ställer till med.