saltatochkryddat

Ibland blir jag sugen på te och rostat bröd. När det händer, har vi sällan nån fralla i frysen men den här gången inträffade undret! En skivad franska till och med, det kunde inte bli bättre, jublade aningslösa jag. Det hade nämligen kunnat bli oherrans mycket bättre om inte brödskivorna, samtliga,  haft stora hål i mitten!

Har jag missat nåt?? Kan det ha varit innefolkets senaste uppfinning; Känn doften av rostad fralla - den blir du inte fet av!

Jag menar, finns det hål i produktgranskningen? (Ursäkta ordvalet)

Kan vad som helst lämna en produktionslinje med stämpeln "Klar"? En bil utan ratt. Klar! En hårborste utan piggar. Klar! En flaska mineralvatten utan vatten med med kolsyra? Klar!

Jag hänger inte med i svängarna för jag tillhör inte innefolket. The Influencers! Om jag hade tillhört en hängiven beundrarskara till någon sådan, kanske jag redan innan jag köpte den skivade frallan, varit medveten om dess fördelar; Doften utan fett!

Jag känner att jag har tagit klivet in i den så länge föraktade gruppen: gnällkärringar! Men - vet du vad det är för skillnad på ordet käring (med ett r) och ordet kärring (med två r). Det är faktiskt lika stor skillnad som en frallaskiva som är hel och en som har ett gigantiskt hål!

Den ena älskar man och den andra blir man rasande på. Tänk vilken skillnad det kan bli på grund av en liten bokstav.

Det är därför det finns korrekturläsare, förlåt FANNS korrekturläsare. Och när de fanns, tolererades inte, till exempel, Vart bor du? Det heter VAR bor du?!  Vart har att göra med riktning! Var anger befintlighet!

Exempel: Var var hålen? Svar: I frallan.

Vart var de på väg? Svar: Till brödrosten.

Hur gick det? Svar: Åt fanders!

Att skrapa Trisslotter, är det samma sak som att dra på trissor?  Nej, självklart inte men när använder vi uttrycket "dra på trissor" då? Svaret är: så gott som aldrig. I stället säger vi, typ, "Det var som fan" eller "Åh, fan!"  Så erbarmligt urvattnat har vårt språk blivit.

Jag har alltid gillat att lyssna på äldre folks uttryck. Nu är jag ju för sjutton i den kategorin själv och den här generationen, som jag tillhör, har inget festligt språk som jag fascineras av. Ungdomar av i dag har ett språk som tar sin tid att lära sig, om man överhuvudtaget kan. Det gäller ju också att förstå innebörden så man inte gör bort sig totalt.

När mina barn var i tonåren, gällde det att analysera tonfallet på deras svar mer än ordet självt. Om jag, typ, frågade: Vill du följa med och handla? och sonen svarade "Gärna" så var det tonfallet man fick lyssna till för att förstå innebörden. Och tonfallet sa: Tror du att jag är typ tre år, eller?

Om jag frågade min dotter: Visst har du gjort dina läxor? så kunde svaret mycket väl bli: Jo, säkert.

Vilket självklart innebar att den läxan tänkte hon vänta länge med, hon hade annat att göra som var viktigare.

I dag har Staffan och jag, med förenade krafter, fått ihop sju barnbarn i åldrarna från 20 år till åtta månader. Jag måste säga att det är minstingen man förstår bäst. Inga ord, bara känslor.

Men kramas gör de, allihop. Det säger mer än ord.

Jag har arbetat och trivts som korrekturläsare. Visst kallades vi för "knorret" och ansågs väl lite besvärliga men när vi upptäckte fatala (ödesdigra) felaktigheter och rättade till dem var ändå oftast tacksamheten stor. Tyvärr försvinner det yrket mer och mer, vilket är helt fel, tycker jag. Rättstavningsprogram löser inte faktafel, till exempel. Särskrivning, som har blivit så "populärt", kan ge ödesdigra konsekvenser. Nu kommer tiden då en och annan skum tomte blir uppäten. Kanske lika bra det.

Jag anser mig inte vara en petimäter men jag morrar åt media av alla slag, samtidigt som jag själv slarvar med ord när jag pratar. Och det gör jag ofta och mycket, påstår en del. Förresten, ordet påstår, vad menas med det? Kan det vara det te jag avnjuter på morgonen? 

Ord är underbara. Jag dissar bara de fula. Ordet "traska" till exempel, vilket numera också betyder "någon som köper en dyr flaska champagne på en nattklubb och sedan låter den stå kvar på bardisken utan att dricka upp den". Ingen risk att jag ska ut och traska på stan i dag. Därtill är det för dåligt väder. 😉

När jag var barn var det en given sak att pappas semester skulle tillbringas i bilen, i tält och på fina rastplatser. Det viktigaste i packningen, förutom tältet, var spritköket, plasttallrikarna och konservöppnaren. Och burkarna: Salta biten, Bullens varmkorv och andra lättlagade maträtter men, framför allt: Köttsoppan! 

Nu, när både Staffan och jag har ständig "semester" och bor i stugan hela sommaren är det självklart en annan meny som gäller. Men det ska alltid finnas ett par köttsoppaburkar på hyllan att ta till om behovet av snabbmat uppstår. Vilket det gjorde en dag. Alltså värmde jag köttsoppa och fixade varsin ljusugnsbrödmacka med ost. Räknade med att lunchen inte skulle ta många minuter. Men . . .

Ve och fasa och ännu värre än så. Det uppdagades snabbt att jag hade köpt fel märke på burken och i denna soppa fanns - gröna ärtor! Vilka inte överhuvudtaget får finnas. Det blev en tidskrävande, minutiös genomgång av soppan och varenda liten ärta lyftes ut och placerades på ett hushållspapper. Hade vi inte tidsnöd och bråttom värre? Sånt kan man tydligen förbise om nödläge av en annan form uppstår. Liten, rund och grön.

Man ska, som par, inte vara alltför lika, sägs det. Det är en jädrans tur att vi har gröna ärtor som skiljer oss åt för i övrigt är vi skrämmande lika. Inte utseendemässigt förstås för då skulle vi ju ha verkliga problem, utan de små differenser som finns, kan exempelvis vara snooker. Han skulle, om han fick,  sitta i timmar och se på snooker på TV. Jag kan vara fascinerad i högst femton sekunder. Sen somnar jag sittande, vilket han inte tycker är bra för då vaknar jag efter en kort stund. Det är mycket bättre om du ligger och ser på snooker, tipsar han. Omtänksamt. Förmodligen tänker han på min onda nacke.

Vi kämpar på med våra olikheter.

Visserligen har det regnat mycket i sommar och inte har det varit speciellt generöst med värme heller. Såklart har det klagats en hel del, förutom från resesäljarna, antar jag. Det är ju klart att man vill ha sol och värme på semestern för dem som arbetar. Ja, självklart för alla som önskar sig det men nu tror jag att den största önskan ligger mer på planet trygghet.

Jag har mejlkontakt med min kompis från gymnasietiden som nu bor i Israel. Den pratglada, storskrattande tjejen, uppvaktad och populär men som, till slut, valde killen som var från Israel men som bodde och jobbade i Sverige. Efter några år ville han att de, som nu var en familj, skulle flytta till hans hemland. Kärleken övervinner allt och de lämnade Sverige för ett liv i Israel.

Kicki, glad, kär och med öppet sinne, började lära sig ett språk som inte liknar svenskan ett dugg, men visst fixade hon det. Fler barn föddes och Kicki fick massor av nya vänner, många familjer som umgicks och reste tillsammans. Vilken fantastisk människa till att acklimatisera sig till allt det nya och trivas alldeles förträffligt dessutom.

Nu vet ju alla att det i dagsläget är allt annat än trivsamt i Israel. Och inte bara där.

Jag känner att jag måste låna "På spåret"s: Vart är vi på väg? 

I Sverige skjuter barn ihjäl människor. Barn!

I Sverige!! Barn!!

Svenska fotbollsfans blir ihjälskjutna i Bryssel "bara" för att de är just svenskar och vill visa sin kärlek både till sitt land och till fotbollen.

Är det nåt jag absolut inte kan, så är det att förstå. 

Och när det gäller svaret på frågan om vart vi är på väg, finns det nog inget svar som är givet. Hoppas jag.

Alla var kallade och alla kom. Somliga hade inte setts på länge och kände knappt igen varann, medan andra hade setts lite då och då.

Sommaren var lite blek om nosen,

medan sensommaren blommade som aldrig förr.

Höst, sommar och vinter hade en kortare träff och utbytte roliga historier.

Tonårshösten surade.

Hösten visade sina två ansikten.

Nu har de skingrats. Var och en till sitt. Men vem vet, kanske kommer sommaren tillbaka och hämtar något den har glömt. En stor årligen  återkommande risk är att vintern tyckte det var så trevligt på mötet att den vänder om, kommer tillbaka och stannar.

Du förstår vartåt det lutar, va? Jag gillar inte vintern! Jag gillar inte snön. Jag gillar inte kylan. Men, säger då någon, det spelas ju hockey på vintern. Precis! Det åks även skidor på längden och tvären. Man har alla ursäkter i världen att stanna inne, om man nu skulle behöva dem. Man kan sporta med TV-n. 

Ärligt talat så har jag inte så mycket emot själva årstiderna. Det är mer deras svans som hänger med, som jag inte klarar av. Våren har hysterisk städning i sitt följe. Sommaren har mygg, getingar, ormar och andra otrevligheter. Hösten har överdimensionerad svamptillväxt på gräsmattor och mörker. Vintern har kyla och snö. 

MEN sommaren i år har gått utan mygg! Likadant förra sommaren. Hur det kan komma sig? Jag tror stenhårt på våra mängder av småfåglar som pysslar om oss som tack för att vi bryr oss om dem. De offrar sig och äter insekter. Det kan väl inte finnas någon annan förklaring?

Hur det än är med den saken så är jag glad över att vi - fortfarande? - har fyra årstider. Alla får sitt. Men, och det är alltid detta men, skulle de inte kunna komma överens om att fördela längden lite mer rättvist? Och kanske nederbörden? Det händer ju att både vintern och sommaren roffar åt sig onödigt mycket nederbörd. Tycker jag. Men jag vet att det finns de som inte håller med så det blir nog ingen medling. Det får bli som det blir. Även om jag gärna skulle vilja kika lite på protokollet från årstidernas årsmöte men det tillåts ingen. Vi är hänvisade till TV-meteorologerna. Den enda av dem som jag har litat på var Carl-Einar Carlsson som, för "hundra år sedan" avslutade en prognos med orden: Och hur vädret blir, ja, det återstår att se.

Jamen, precis.

Så här har det sett ut i stort sett hela sommaren. Vår jättestora lönn framför stugan har kastat ner olikfärgade löv som skräpar och prasslar i vinden. Jag är orolig. Håller trädet på att dö? Det är ju så himla fint där det står och skuggar. Fåglar har sin sommarbostad där, år efter år, så vi och de är riktiga bekantingar som respekterar varann.

Jag hoppas att den förhållandevis kyliga och regniga sommaren är boven i dramat. Men orolig är jag.

Minns du orden "Låt stå" på svarta tavlan (som var grön)? Jag skulle vilja ha den makten att om jag skrev så på träd, buskar och blommor, skulle naturen lyda. Men den rackarn till ordningsman suddar ut det mesta. I år var han - jo, en ordningsman är en "han" - extra alert. Jag hann knappt plantera färdigt i blomlådorna innan han var framme och stökade till det. Det blev ingen tjusig fägring att yvas över, det blev mer en hängig samling utan livsgnista. Jag skyllde på jorden. Det kan man alltid ta till. 

Eller färgen på fingrarna. Tomatodlarens gröna och morotsodlarens ogröna. 

Tja, man kan inte få allt.

Men somliga får mer än andra. Om jag säger "en åttioåring" vad ser du då framför dig? En av värk böjd vithårig med käpp? Glöm det! Vi har två exempel på dagens åldringar. En man och en kvinna. Mannen ser ut som han alltid har gjort. Eller ja, åtminstone sedan han fyllde 30. Lång, rak i kroppen, spänstig gång, kraftfull röst, bara kanske en aning mindre hår men ändå. Kvinnan är vacker, vackrare nu än någonsin, samma härliga humör och hjärtliga skratt och i sin sommarklänning på själva födelsedagen såg hon ut som en ung flicka.

När jag, i förbifarten, nämnde för min son att mannen ifråga fyllde 80, höjde han rösten, till ett läge jag inte har hört sedan han var liten och arg, och vrålade: ÅTTI!!!! Jag förstår honom.

Så, frågan är rimligen: När blir man gammal? När man uppnått pensionsåldern? När man fyller 100?

Jag misstänker att svaret inte finns. Och inte behöver finnas. För det kommer alltid att finnas de som motbevisar. Vår ståtliga lönn har en del "årsringar under barken", misstänker jag men att den är på väg att ge upp, vägrar jag att tro. Den kanske bara tappar lite hår.

Jo, förstår du, precis bakom dig hittades ett bajs, modell större, och av alla gissningar och tvärsäkra kommentarer att döma så är det en björn som har varit på vår tomt och gjort sina behov. Fräckt, va?

Övriga förslag som vildsvin, lodjur, järv med flera fick inte tillräckligt med röster för att kunna konkurrera. Så björn fick det bli.

Några frågetecken finns förstås kvar men de ska inte rätas ut den här säsongen och till nästa är de glömda och förmultnade.

Något som inte förmultnat än är vår sagolika blomma på bordet i orangeriet:

Hur skulle man kunna slänga en sådan?

På tal om blommor eller, ja, nåt som kunde kallas blommor för länge sedan, har jag kämpat med i dag. Jag får mina ryck men det blev smärtsamt uppenbart i dag hur långt det är mellan rycken. En clivia som blivit två, skulle kanske trivas i varsin kruka, tänkte jag och satte igång. Efter tjugo minuters ymnigt svettande med att försöka få loss bägge, som satt som sten kvar i krukan, var jag tvungen att kalla på assistans. Mannen kom och började slita. Men nejdå, cliviorna var som fastcementerade. Vid närmare undersökning visade det sig att det var hundratals rötter som klamrade fast sig vid varann och vägrade släppa greppet. Den jord som jag trodde fanns, fanns icke. Bara rötter, starka som tusan. Det var bara att greppa ett sågtandat vapen och börja med förödelsen. Till slut lossnade hela härligheten men då återstod gallringen. Det ska bli spännande att se hur beroende de var av sina rötter . . .

I stugan tänkte jag en stund att jag skulle spara gladioluslökarna och se om jag kunde övervintra dem och få dem att blomma nästa sommar, som Margot gjorde 👍🏼.  Staffan sa nåt om att hade dom ens blommat den här sommaren, men han sa det mycket tyst. 

Det har varit en regnig och kylig sommar!!

Det är bara i Staffans växthus och i orangeriet som det har frodats. OCH hemma på fönsterbrädan i lägenheten, med ojämn vattning, ingen jord,  inget syre och fördragna persienner ifall solen skulle lysa nån gång.

Gröna fingrar, det är nåt jag har det!

I

Detta är en Goliatmusseron. 

Väldigt ofta blir jag nyfiken på varför saker och ting får de namn de får. Det drabbade mig bland annat när vi var ute för att plocka sandsopp, som i torkad fason helt klart är en fullgod smakersättare till den något lömskare murklan.  Plötsligt ropade Staffan: Goliat!

Han brukar inte slänga ur sig bibliska namn bara sådär så jag förstod att han hade hittat en av världens dyraste svampar, vilket ju faktiskt berättigar någon till att höja rösten.

Jodå, det var ett gäng goliattar där men då det var sandsoppar vi var ute efter så nöjde vi oss med att plocka två stycken dyrgripar. Kanske skulle det komma nån efter oss som skulle uppskatta en och annan Goliat mer än vi gjorde då. Vildsinta eller ej.

Att få vara ute i skogen en solig höstdag är en lisa för kropp och själ. Lisa?  Där har vi ju ett namn som betyder nåt minsann!  Men nu var det ju om skogen jag skulle skriva, eller kanske snarare skogsluften. Den är jag som tokig i! Ren, klar, mångfärgad, lite krispig och ändå mjukt omfamnande. Jag skulle vilja kunna bo mitt i skogen året om, om jag hade andra egenskaper än dem jag besitter. Jag är räddlive, mörkrädd, feg, fantasifull i överkant och misstänksam. Gissa vad som med säkerhet finns i en mörk skog!  Jag vet!

Men en solig höstdag. Den du.

För att återgå till namn. Många namn har en alldeles egen historia. En del blir älskade, andra byts bort, somliga blir förvanskade, andra ersätts och glöms bort. 

Själv funderade jag skarpt på att byta till Bember Vidoverj. Min bästis valde Åsaville Benderniz. Men det hela föll på att man var tvungen att vara myndig och att vänta tio år orkade vi inte. Synd, va?

Men vid havet var vi. Och gudabenådat vackert var det.

Ibland drabbar den oss. Reslusten. Då packar vi ryggsäcken med kaffetermos och mackor och drar. Det behöver inte bli långt, bara det är mysigt där. Ibland längtar jag till havet och den här dagen blev det så. Sedan var vi nöjda och återvände hem till älven.

Det börjar så smått närma sig höstflyttning. Från forsens brus till trafikbruset. Man måste liksom ha omväxling på bruset. När sedan mörkret parkerar sig oförskämt länge och snön tror sig vara en gåva till mänskligheten, då är en stadslya det perfekta boendet. Med varmgarage och hyresvärdar som fixar snöskottningen. Med SHL-hockey och spansk fotboll på TV. Det går an.

Men den här tiden på året borde egentligen kallas klimakteriefasan. Förlåt, klimakteriefasen. Man svettas kopiöst ena dagen och får sätta på sig fårskinnsfodrat andra dan. Eller varför inte förmiddan kontra eftermiddan. Timme för timme?

Upptäckte till min glädje att det börjar bli dags för en sväng med bilen igen. Jag klarar inte en morgon utan tre smörgåskex! Göteborgs. Som numera tillverkas i Lettland. Därifrån kommer tydligen de utlovade leveranserna lika  ofta och säkert som de utlovade regnfria dagarna. 

Men - inget ont som inte har nåt gott med sig, Eller: It’s  a  blessing in disguise, som det väl heter på ren svenska nu för tiden.

Det är något speciellt med nummer 10, så mycket har jag förstått.

I hockey finns det bara en, säger EN, med 10 på tröjan. Eller finns och finns. I dag kom nyheten som jag, och många med mig, har bävat för; Joakim Lindström lägger av.

Nu är jag inte mottaglig för argument som "nångång måste det ju ske". Varför då? Jag är helt övertygad om att han skulle vara bland de bästa, även som åttioåring. Han är ju, trots allt, bara 39 år nu.

Själv la jag av med idrott i mycket tidig ålder.

Så fort jag lämnade mellanstadiet och dess idrottslektioner, landhockey, landbandy och kast med liten stenhård boll, lämnade jag också den aktiva (nåja) delen av tävlingsidrotten. Förutom åskådardelen. 

Vilka matcher och tävlingar jag har deltagit i! För när mina barn började med tävlingsidrotten, då deltog jag. Aningen mer än vad barnen uppskattade.

När de gav upp sina idrottskarriärer, adopterade jag nya. Inte barn, direkt, utan deltagare i olika sporter. Hockeyn var utan tvekan störst. Och när jag i mycket vuxen ålder, träffade min tvillingsjäl med samma passion för idrott (och mig 😉), var lyckan fullkomlig. I dag är den tillfälligt något grusad.

Jag är en gammal tant. Jag har hunnit vara med om en massa som har lagt av. Min bil, till exempel. Tillverkaren av den vita, mjuuka cocosglassen.  Beatles. Och nu, Jocke Lindström, nummer 10 i Skellefteå AIK. Liraren med stort L. Och inte har jag något barnbarn att hoppas på när det gäller att axla Jockes mantel. Möjligen Ronaldinhos.

Jocke, du kommer att vara saknad. Det var oerhört prövande när Jimmie slutade men han hade tröja nr 21. Den hissades i taket på Skellefteå Kraft Arena . Då klämde jag en liten tår.  han var ju liksom Mr AIK och stod mitt hjärta nära. Men nu. Nummer 10. Joakim Lindström. Den mest ödmjuka av alla stjärnor.

Okej, jag var inte gammal när Lill-Strimma blev min hockeyidol. Men han hade nr 5 på tröjan. En fantastisk hockeyspelare, men fem är bara hälften av tio. 

Det är precis det som är det märkvärdiga med nummer 10. Och jag har kollat. Siffran 10 betyder briljans. Var det nån som blev förvånad?

Inte jag.

Tusen Tack för allt, Joakim Lindström!

Hur ska jag nu förklara det här då?

Å ena sidan har jag fotfobi. Å andra sidan lägger jag ut en bild på mina fötter.

Å ena sidan älskar jag att slänga mig med dialektala ord. Å andra sidan är jag en nitisk korrekturläsare. Det skrivna ordet ska vara felfritt medan det talade ordet kan vara helt hovendroven.

Dialekter njuter jag av, det särskilda folkets språk. Men ungdomars vokabulär gör mig gråhårig. Ändå försökte jag införa ordet "taskig" en gång i mitt eget föräldrahem. Säger EN gång!

Men tonfallet och styrkan i min fars "VA SA DU!", rådde mig att inte ta det som en fråga och upprepa ordet, ej heller att använda mig av det hemmavid.

Nu är det jag själv som ryter. Åt teven mestadels. Aldrig åt ungdomen. Man vill ju låtsas hänga med i deras värld även om den är i det närmaste obegriplig ibland. Och även om mitt minne börjar vara taskigt så minns jag tydligt vissa saker . . .

I morgon ska vi åka på semester. En tvådagars. Mest bara för att få åka (jag) och köra (Staffan) bil, ta med fika och hitta den perfekta platsen att stanna på. Men för att riktigt börja längta hem till stugan, älven och skogen, tvingar vi oss att vara borta i två dagar och en natt.

Hoppsan! Här sitter jag och skriver och får plötsligt besök. Lille Skutt kom förbi. Eller herapalt’n som vi säger. Inte skriver. 

I fjol var det nödår. Man fick slåss för att få tag på det delikata guldet och då vi är fridsamma varelser, blev vi utan. Men nu har vi en burk filéer, som var ute på marknaden för några månader sedan. I otid alltså. Det är första gången jag inte ska rensa min surströmming själv och det kommer att kännas konstigt. Men det är bara att bita i den sura strömmingen och finna sig i situationen.

Staffan och jag äter våra delikatesser på olika sätt. Han tillhör gruppen som för sig snyggt vid bordet. Strömming, potatis och hackad, smörfräst lök äter han från tallrik och mellan tuggorna tar han en bit ljusugnsbröd i munnen. Jag smörar en brödbit, lägger varma potatisskivor ovanpå, sen bitar av strömmingen och sist ett försvarligt täcke med smörkokt lök. Mums 🤤 

Somliga tjollrar med tomatskivor och dill också, vilket helt och hållet är upp till dem. Alla har rätt att älska suring som man vill. Eller inte alls.

Om man skulle råka kräkas efter middan, beror det inte på att maten var dålig. Det beror snarare på att valet av dryck var olämpligt.

Vi brukar se ett TV-program som går fem kvällar i veckan och som heter Alone. Det är, förstås, en tävling som går ut på att bli dumpad någonstans i vildmarken och försöka leva och överleva där av vad naturen ger och trots det naturen ger. Alldeles ensam men utrustad med nödtelefon om utifall att.

Jag blir oerhört imponerad, och spyfärdig, av en del av deras måltider. Tänk bara att äta en orm!! Eller en råtta!

För att inte tala om mina tankar när deltagarna kryper in i sina egenhändigt byggda skrymslen och hör hur björnar, vargar och andra köttätande vilddjur finns alldeles i närheten.

Det handlar, förstås, om en oerhört stor penningsumma som tillfaller den sist kvarvarande tävlanden, sedan alla de andra gett upp.

Många av deltagarna svarar på frågan om vad de ska göra med pengarna ifall de vinner att de vill ge sina barn en tryggad framtid. Ekonomiskt då, förstås. Då fnyser jag.

Stanna hemma, spendera tid med barnen, ge dem kärlek och trygghet och tron på sig själva. Det är förebilder och hjältar det.

Men för oss TV-tittare är serien Alone rätt underhållande. Om man jämför med Dallas, Falcon Crest och andra "trollbindande" serier från förr. Med odjur som spred skräck. Tvåbenta. De var betydligt farligare än fyrbenta, sexbenta och åttabenta utan skjutvapen.

❤️

är klockan ungefär halv fyra på morgonen.

Den synen jag då får se genom det lilla toafönstret är helt obeskrivlig. Den går inte ens att fotografera så att resultatet gör den rättvisa. Det är bara ögat som kan ta in hela upplevelsen i dess rätta färger men då kroppens övriga funktioner inte alls vill igång vid den tiden, slits jag tillbaka till sängen.

Övriga minnesfunktioner är det väl lite si och så med men ögonen minns. Även om det bara är det ena som fungerar som det ska, det andra väntar på operation. Jag har förstått att det är ordspråket "Den som väntar på nåt gott, kan gott vänta" som gäller i dessa tider.

För att återgå till bilden. Eller åtminstone knyta an till den.

I våra trakter går solen just nu ner vid 23.15 och upp strax efter klockan 2. När nöden så påkallar min uppmärksamhet vid fyratiden på morgonen, stiger jag gärna upp. Det vill säga under sommaren. På vintern spelar det ingen roll, då är det mörkt dygnet runt. Åtminstone nästan. Då ser jag ingenting vackert, vilken tid än nöden kräver att jag tittar ut genom fönstret. Men att, som nu, få se morgonsolens strålar mjukt och varsamt väcka skogen och dess innevånare är magiskt. Harungarna, som har legat och sovit i de stora blomkrukorna, vaknar. Fågelungarna som inte längre blir matade av sina föräldrar, är ständigt på upptäcktsfärd. Det händer alltid någonting.

Ibland tar vi bilen och åker iväg ett par timmar bara för att få komma hem igen. Knasigt, va?

Jag har hittills fått ett, säger ETT, myggbett!

Detta stärker teorin jag med 100-procentig säkerhet forskade fram i fjol. Vi har fått försommarmyggor och högsommarmyggor. Två helt väsensskilda odjur. De som kommer först är små och vegetarianer. Något senare in på sommaren kommer de blodtörstiga vampyrerna. Men då är alla fågelungar utflugna och äter upp de flesta mygg som är blodsugare! För så vis är naturen inrättad, som en stor man brukar säga. Och han har aldrig fel. Han heller.

Om det bara hade varit gånger 1, hade jag nog slagit världsrekord i minichans på Triss. Men nu, kors i taket, blev det ju dubbelt så mycket!

Måste det vara antingen eller när det gäller tur i kärlek och tur i spel? Om det faktiskt är så, vet jag definitivt vad jag väljer. Ändå måste man ibland prova lyckan på Triss, Lotto, Postkodlotteriet och trav. Nej, nu skojade jag. Vi spelar inte på trav. Det gjorde däremot min namne och jag förr. Järnspikar vad vi vann! Vi kunde naturligtvis ingenting om varken hästar eller kuskar runt landet så vi valde ut hästar med namn som fick oss att reagera positivt och kuskar som var trevliga i intervjuer. Vi spelade aldrig på favorittippade ekipage, det skulle vara så kallade skrällar som gav stor utdelning. Nu satsade vi ju inga stora pengar på spelet men det var lika spännande ändå.

Nu för tiden hoppar jag högt när maken och jag får en vinst på 30 kr gånger två på Triss för då kan vi byta in den mot två nya, fräscha, penningstinna lotter. Tror vi.

Egentligen spelar det inte så stor roll. Vi har varann, vi har barn och barnbarn, vi har syskon med familjer, vänner och vi har TV. Har du sett serien Alone? Om människor som tävlar om att längst kunna hålla sig vid liv i ödemarken, enbart med vad naturen kan bidra med. Ensamma. Ibland är de två.

Jag blir lika glad varje gång någon säger i sin nödtelefon: Jag ger upp! Jag längtar så mycket efter min familj.

Det är en stor vinstsumma som väntar på segraren men kärleken till familjen är mycket mer värd, upptäcker många. Plus att det inte är så smarrigt att ständigt tvingas äta snäckor, blad, rötter, sniglar och en och annan fisk kanske.

Pengar är inte allt. Men 2 x 30:- ger förlängd spänning. Tills hockeyn börjar om 😉

Jag säger som Magnus och Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter: Fel, fel, fel, HELFEL! Man kan inte ärva något som ingen äger.

Hur kan någon tro att man kan äga en planet i Universum? Jo, det finns faktiskt en hel del som kan det. Tro det, alltså.

Nu ska vi nog börja slåss om ägandet av planeten Mars också eftersom människan har satt sin fot där. Människan - universums överlägset intelligentaste varelse. Eller?

Jag är inte intelligent nog att förstå sånt där och jag skulle gärna vilja ha svar på en del frågor, typ

Är herravälde förenat med hög intelligens?

Är lagstiftning ett resultat av hög intelligens?

Är rikedom ett tecken på hög intelligens?

Du förstår vartåt det lutar, va?

Det lutar så pass mycket åt ett visst håll att jag inte ens törs säga ordspråket: Stor i orden men liten på jorden. Så jag sätter P. 

Särskilt modig har jag aldrig varit men nu är jag räddare än någonsin. Rädd för vad? Finns det nåt att INTE vara rädd för? Skogsbrand på grund av torkan. Där har jag två att vara rädd för. Sjukdomar. Finns hur många som helst att vara rädd för. Spindlar. Men dom dräper jag! Så många och ofta jag kan. Det får man inte göra för då börjar det regna, säger ett ordstäv. Och? Säger jag. Det är ju det vi behöver.

Jag passar på att vara lite rädd för vintermörkret som ska komma också, en helt logisk rädsla nu när jag njuter ohejdat av ljuset dygnet runt.

Nu tror jag att jag bestämmer mig för att njuta ohejdat i fortsättningen. Kommer åskan, jamen nu har jag ju mannen hemma hela tiden om utifall att. Lille P behöver jag inte bry mig om, det löser sig (Tack J-Å för att du lärt mig att tänka så). Det är ju så med det mesta att om man oroar sig i förväg har man ju förstört en tid i onödan. Jag ska inte oroa mig för barnbarnen, de har ju egna föräldrar som får ta den biten, om det behövs. 

Middagsmaten . . . Jädrans också! Där satt haken. Okej, nåt bekymmer bör man väl ha kanske.

Jag hatar verkligen att skiljas, både från människor och saker jag tycker om. Det gör ont i hela mig.

Jag minns en rundformad, lång dyschakudde som jag älskade. Okej, jag var ganska liten då men när dyschan (heter väl schäslongen nu) skulle slängas när den hade tjänat ut och även en hel del stoppning i form av träull kommit ut, då ville jag prompt att jag skulle få behålla kudden. Mamma föll till föga, ja, hon tolererade min sängkompis ända tills den började läcka ut mängder av träull.  Och det var ju mor som bäddade sängen varje morgon . . . Jag grät, bönade och bad att få behålla honom och offrade till och med min bästa stickemössa för att trä över Sixtens "huvud". Jo, för så hette han. Sixten.

Men en dag, när jag kom hem från skolan, nej, jag gick inte i nian, var han borta. Oåterkalleligen. Mor hade eldat upp honom i en stor byaugn där större skräp kunde brännas upp!

Som vuxen började jag förstå mors oerhörda vånda över att slitas mellan min kärlek till Sixten och fars kallsinniga syn på "skräpsaken". 

Och nu står han där igen, Sixten. Fast nu heter han Kanonkulan och har varit min sommarkompis och följeslagare i flera år. På vintrarna har han fått stå bekvämt i sonens garage. Nu, när jag gladeligen, kom för att hämta hem honom, blev han som vanligt jätteglad - till en början. Efter en kort stund tystnade han och förblev tyst. Folk (läs:karlar) hummade, funderade och kom med olika förslag. Till slut blev det enhälliga svaret: fel på bränslepumpen.

Jag tittade i panik på min make som bara skakade lite på skallen och såg bekymrad ut. Jag visste vad det betydde. Behöver vi verkligen en bil till? En sommarbil? Nu när jag har slutat jobba och är hemma?

Svaret borde ju vara självklart Nej. Men så tänkte jag på Sixten och hur länge jag saknade honom, min kompis och trygghet. 

Eftersom Staffan är en mycket klok man och känner sin fru väl, hyrde han en släp som rymde hela Kanonkulan och drog hem den till stugan. Han känner sin fru och vet att om hon bara får tid på sig och stå för ett eget beslut så ordnar det sig.

Så nu ska vi skiljas. Alltså bilen och jag. Om nu någon vill köpa den. Med ickefungerande bränslepump. Men med ett stort hjärta och en vacker själ.

Dock, en sak är säker; den här kompisen ska inte eldas upp i smyg! Då får den hellre stå kvar som åskbil. Min kanonkula. Med rätt att blixtra till.

Söt kan jag absolut hålla med om men oskyldig?  Nej! Det här är den mest duperande varelsen vi har i vår umgängeskrets. För att inte tala om den mest samvetslösa.

När jag tillfälligt hade satt stopp för hans länsning av fågelmaten, genom att i stället ge honom en rolig (för mig) rutschkana att åka i och utför, så vände den sig till Staffan, den snällare av oss två, och bad så snällt: Snälla, borra upp hålen på fågelholkarna så jag kommer åt äggen. Jag är så förskräckligt hungrig, bad han med knäppta händer 🤝.

Nej du, den gubben gick inte!

Nu har den absolut sötaste matgästen också kommit:

Ser du miniharen som parkerat sig och väntar på att sommarblommorna ska dyka upp. Dom är inte dåliga dom.

Det är två ungar och en farfar med vita ben och vita öron som dyker upp varje dag. De äter bara gräs än så länge och det tillåter vi såklart.

Det är precis som det står på solrosens kruka, som vi fick av ett par kära vänner en gång: Man talar om att välja vänner, men vänner väljer sig själva.

I fjol åkte vi som vanligt till honom med present den sjätte juni, hans födelsedag. I 45 år hade jag tvingat på honom en present, som han självklart "uppskattade" och tackade för. Men det var när jag avslöjade Nyheten som hans ansikte sprack upp i ett stort leende: "Det här är sista födelsedagspresenten du får av oss. Vi har bestämt att när våra barn fyllt 45 år, ska de inte få några presenter längre. Då är det bara barnbarnen som ska få presenter i fortsättningen."

Jag såg frågande på honom och hans glada nuna. "Då är jag äntligen fri att fara och fiska under bästa fiskeperioden", förklarade han utan att se det minsta lilla skyldig ut.

I dag, på hans 46:e födelsedag, har jag alltså bara skickat ett sms och gratulerat. Ovanligt snabbt fick jag ett Tack och en glad gubbe till svar. Vad gör man inte för att glädja sina barn.

Vad hans två år yngre syster tycker om beslutet, lämpar sig inte i tryck 😂

Mina äldsta barnbarn är 18 och snart 20! Staffans yngsta är tre månader. Det innebär att vi får njuta av alla åldrar, vilket är helt fantastiskt, dramatiskt, bekymmersamt, uppiggande och helt galet roligt.

Medan deras föräldrar får ta hela ansvaret.

Så vis är naturen inrättad.

Själv har jag inga direkta minnen av mina mor- och farföräldrar. De förstnämnda var borta innan jag föddes. Min farfar var sjuk och sängliggande, åtminstone är det vad jag minns. Min farmor hängde med ett bra tag men vi hade ingen riktig närkontakt. 

Tack och lov är det annorlunda nu. Vi är som en enda stor härva av generationsfolk som delar humor, intressen, TV-favoriter, matvanor, hemligheter och annat.

Men ibland förstår jag inte vad den yngre generationen säger. De använder så konstiga ord. Jag minns att min far ifrågasatte hur något "skitgott" smakade. Med all rätt, egentligen. Men inget konstigt mot det som i dag är sjukt gott. Trots det så njuter man magiskt mycket. 

På tal om det, snälla sommarvärme kom! Det skulle vara så coolt.  

Till den kategorin hör inte jag. När det gäller blåsten, alltså. Troll är en annan sak.

Vår far, vars kropp fungerade som en meteorologs instrument, sa om blåsten: Det måste blåsa för att det ska bli ett annat väder. Det var benvärken som skvallrade nåt dygn innan. Då var han tvungen att stå barfota på kallt underlag för att "pirret" skulle lindras. Det enda stället i vårt hus som hade kallt golv, var vårt till golvytan mycket väl tilltagna skafferi! Även innehållsmässigt.

Nåt sånt har varken mina systrar eller jag.

Nä, blåst gillar jag inte.

Men vårt orangeri tycker jag om. Mycket. Nu har Staffan fixat det som behövde fixas så nu kan vi sitta "ute" i vilket väder som helst. Utom åska.

Här kan vi umgås med fåglarna vid fågelbordet, njuta av älvens alla humör och, inte minst, känna känslan av att befinna sig mitt i skogen! Än så länge i alla fall. Grannarna österöver har tvingats till både ändrade utsikter och insikter men tar det med jämnmod. Gott humör är en bra tillgång i alla lägen.

I orangeriet kan man följa allt som händer i naturen. En ekorrunge, till exempel, är mer än lovligt oslug. Den vill väldigt gärna äta av fågelmaten men begriper inte hur det ska gå till. Den försöker klättra uppför stolpen som fågelbordet hänger i men kanar obönhörligt ner på marken. En gång tog den fart och lyckades hamna ovanför maten men där tog fantasin slut beträffande hur man tar sig ner en lämplig bit, dvs till maten. Till slut tog den ett språng och förvandlades till en flygande ekorre! Vi hörde hur småfåglarna skrattade hejdlöst. En annan ovälkommen matgäst är hackspetten. Vi jagar bort den så fort vi ser den men nu har vi fått hjälp! En koltrast kom störtdykande mot Hacke och jagade den långt in i skogen. Inte för att Kolis själv vill åt fröna, den har aldrig ätit där, utan den har väl egenhändigt tagit på sig uppgiften att hjälpa oss. Vilken fågel! Och vacker är den också, svart och gul 🖤💛

Snart blommar det på liljekonvaljkullen också. Fatta att man lever i paradiset. Inte ens ormen fattas. Det skulle den gärna få göra. Men det är ju inte varje år den hälsar på, åtminstone inte så vi ser den.

Att få känna sig som en del av naturen är fantastiskt vår, sommar och höst. Vintern har jag ett frostigt förhållande till.

Men nu kommer sommaren! I morron ska det visst vara plus sju-åtta grader här. Oslo ska enligt prognos ha +30. Stackarna. Vad dom ska svettas.

Skogen är mitt andningshål, min syrereserv, mitt finrum.

Älven är mitt vattenhål, min ögonspegel, min diamantkälla.

Fåglarna är min underhållning.

Allt finns kring stugan. Än.

Jag erkänner att jag är beroende OCH att jag har tagit  för givet att allt ska förbli som det alltid har varit. För att vara brunögd, är jag otroligt blåögd. 

Allting förändras. Även jag. Det har jag minsann sett i spegeln om inte annat. 

Jag skulle kunna försöka krysta fram nån sorts liknelse mellan tallar och granar och deras kottar mot mig själv och mina kottar, Ted och Annie, och deras kottar och så vidare. 

Men det låter jag bli. Det skulle vara väldigt långsökt. Trodde jag. Men i dag hände nåt som gav mig anledning att ifrågasätta min existens.

Att jag inte lägger ner så mycket jobb på mitt utseende när vi är i stugan, har fått konsekvenser. I dag, till exempel, hade jag varken tvättat eller fönat håret, utan lät blåsten sköta om frisyren. När vi tog en siesta efter kaffet och lutade oss tillbaka i solstolarna hände det! En fågel landade på mitt huvud!! En liten, gulgrön pippi satte ner sina vassa fötter i mitt hår! Den tog förmodligen sikte på ett ledigt fågelbo att lägga beslag på men insåg snabbt att ett sånt gallskriker inte så den lyfte per omgående och försvann långt in i skogen.

Jag förstår att fåglarna är förvirrade. Skogsmaskiner har nämligen varit framme och förändrat naturen till oigenkännlighet. Hädanefter ser jag till att fixa nån sorts frisyr även ute i obygden, man vill ju inte att folk ska tro att man har fått pippi på riktigt.