saltatochkryddat

Som jag har jobbat och slitit. Vi har nämligen fått tre hackspettar på halsen. Eller halsen och halsen, de har rättare sagt tagit sej friheten att jaga bort all världens sötaste små ( och då menar jag pyttesmå) gula och gröna fåglar från deras matställe.

Funkade? Inte. Samtliga matgäster, inklusive de levande förebilderna, sket både på och i nykomlingen.

Okej, jag har provat fler lösningar som inte funkade. Men - av en slump upptäckte vi att applåder är dom rädda för. Så vi applåderar i tid och otid och småfåglarna äter i lugn och ro till ljudet av rungande handklapp.

En som inte bryr sej varken om det ena eller det andra är sädesärlan, eller Ärland, som vi kallar honom. Frun heter Sälly. Så snart Staffan har öppnat dörren till orangeriet, trippar Ärland in och går en runda kring bordet i hopp om att hitta smulor från gårdagens middag. Ibland spiller vi lite med tanke på familjen som bor under takpannorna på stugan . . . 

De två andra misslyckade "skrämmorna" är dels Pinnen med punkfrisyren, dels en hittills okänd typ av orm. Men farlig är den. Utom möjligen för hackspettar. 

Vi har i alla fall lärt oss att de tre familjemedlemmarna Hacke är rädda för olika saker. En, som nog är döv, reagerar inte på handklapp. Den måste man närma sig med bestämda steg. Till en måste vi höja rösten och argt hojta: "HÖRRUDUDU!". Den tredje reagerar snabbast, den behöver bara ett "NÄNUUU" så drar den. 

Vem sa att sommaren var avkopplande?

Såg du bilden på vår blomkruka med tagetes i en tidigare blogg? Den som sitter på väggen vid vår altandörr och som förvandlades till ett fågelbo med fem ägg i?

Nu verkar det som att det händer nåt! Blivande pappa fågel är alldeles hispig, precis som alla andra blivande pappor. Han flyger täta turer till väggkrukan, sen sätter han sej på altanräcket och verkar utföra nån sorts steppdans men rätt som det är flyttar han till en stolsrygg och stirrar rätt ut i tomma intet. Efter en kort stunds stirrande flyger han tvärt till altanräcket och tittar längtansfullt på maten som de andra, känslolösa, fågelarterna glufsar i sej. Som om HAN skulle ha tid och ork att äta! 

Ibland kommer marodören Hacke med lysten blick mot väggen och fågelboet. (Att kalla den för blomkruka fortfarande vore en skamlös lögn) . Då blir det fart på både oss och pappa fågel och vips ändrar hackspetten riktning. Men då han verkar ha samma egenskaper som en bumerang så, ja, du fattar, det är ett heltidsjobb.

Ändå tog vi ledigt två dagar och åkte på tur. Och otur. Vi hoppades på bra väder och fantastisk utsikt, som stora, djupa sjöar och fjällvidder brukar bjuda på. Visst infriades de förväntningarna men att det skulle vara absolut tokvarmast på natten trodde vi väl ändå inte. När vi, något trötta, checkade ut efter en enormt stor och delikat frukostbuffé och den (prat)glada receptionisten frågade om allt var till belåtenhet, kunde vi inte låta bli att påpeka den närapå olidliga värmen på natten. Har ni verkligen ingen luftkonditionering på rummen, frågade Staffan. Då log hon och citerade en tidigare ägare till hotellet: Det är så dyrt att installera och här uppe har vi korta somrar och just i år blev det en onsdag.

Vi gick skrattande ut till bilen och möttes av ett svalt regn och friska vindar.

Våra småfåglar skiter i Björklöven!

Vi har gratis underhållning varje dag. Okej, småfåglarna lär kunna hitta föda lätt som en plätt på sommaren men då de väljer att bosätta sig både nära och väldigt nära oss, har vi inte samvete att utesluta dem ur gemenskapen, utan äter våra måltider tillsammans. Självklart har vi skilda maträtter, det fattar ju alla, det är svårt att grilla fågelfrön, men vi äter i närheten av varann.

Då får vi underhållning på köpet.

Lite tråkigt är det ju att vi inte längre kan sitta på altanen, under tak, eftersom ett av fågelparen har bestämt sej för att deras ägg ska kläckas i en blomkruka på väggen men vad gör man inte för grannsämjan.

Fågelungarna, som nu är flygga, är tuffa typer. De är pyttesmå men jagar frejdigt bort hackspetten från gratismaten och sedan slåss de sinsemellan bara för att.

De enda vuxna som ibland besöker fågelbordet är herr och fru Domherre och ibland är svägerskan också med. Ja, och så Hacke då men han blir snabbt påkörd av vildingar som gör bena i hans frisyr.

Det händer att vänner säger: Men ni lämnar ju aldrig stugtomten, visst blir det tråkigt att bara sitta där och uggla?! Jo, det händer ibland att vi åker in till stan för att känna lugnet och hämta kraft. Här ute är det rena Vilda Västern, nämligen. Vi har visserligen inga indianer men gissa om det flyger fjädrar! 

Ibland brukar folk i min närhet ha lite svårt för att förstå min logik. (Nu kan jag höra min svåger, 80 mil bort, skratta högt och medhållande). Det är alltså inte den geografiska närheten som krävs, utan den andra.

Jag står sällan på huvudet men det är inte heller så säkert att jag står med bägge fötterna på jorden. När man har den stora förmånen att få tillbringa sommaren i nära, mycket nära, sällskap av skogen och älven, kan fantasin ibland tappa sin förmåga att sansa sej. Utan de dagsljusa sommarnätterna skulle jag kunna förmå mej att bli tokrädd för den stora skogen när fantasin får fritt utlopp men då har jag ju också lyckan av att ha världens bästa, tryggaste hednäsare vid min sida som förklarar att det jag ser och tror inte är det jag ser och tror utan ja, nåt helt annat som inte ens jag behöver vara rädd för. Eller rädd och rädd, jag är ju egentligen inte en fegis, det enda som skrämmer mej är egentligen min egen fantasi. Som om jag skulle njuta av att bli rädd.

Å ena sidan gör jag kanske det, å andra sidan vet jag att jag absolut inte gör det. 

Men om naturen kan visa sej från två sidor samtidigt, varför skulle inte jag kunna det?

Det är ju faktiskt rena trolleriet.

I normala fall brukar vi kunna casta från mobilen till stor-TVn. Det är i stan det. Här, långt ute i den vilda västern, kastar vi inte ens lasso. 

Nöden har dock ingen lag när en viss person har match, då är alla medel tillåtna. Den matchen blev nog mer ansträngande för oss än för spelarna, som tog hem segern med rejäla siffror.

Somligt blir besvärligare när man byter bostad från en trea i stan mot en stuga med tillhörande stor tomt, en Staffanlänga (med diversebod, snickarbod och redskapsbod), en gäststuga, ett orangeri, ett växthus och ett fågelmatarhus. Sa jag besvärligare? Jag menar självklart begärligare. Och då har jag inte ens nämnt liljekonvaljkullen mitt på gräsmattan. Jo, nu har jag nämnt den.

Skellefteälven, med sina silverglittrande vågor, ger känslan av lyx för betraktaren.

Kanske. Kanske skulle någon, utan koppling till stället, tycka väldigt annorlunda. Kanske skulle denne någon riva och bygga om, Kanske komma med en grävskopa och anlägga en pool eftersom stigen ner till älven är tämligen brant. Kanske inte få samma känsla - som vi.

Skulle någon annan ta det som en kärleksförklaring när en pippi sitter på fågelhusets tak och blänger på vederbörande? Att inte fatta att det är dags för påfyllning? 

Första sommarmånaden, juni, började i går. Då hade vi haft full sommar i åtminstone två veckor. Vad innebär det? Att hösten kommer tidigare i år, eller? Äh, skit samma, som Jonte i Köping säger. Han menar nog att det löser sej, vi får vänta och se. Klok kille det där.

Vad vi tittar på när vi sitter här?

Det här!

Och blir det regn nån dag, vilket alla grödor hoppas på, då har vi korsord som ska lösas och böcker som ska läsas. Det ordnar sej.

Skit samma.

Vi har skogen som närmaste granne och i skogen bor det fåglar, som bekant. Efter alla år i stugan har vi självklart lärt känna och respektera varann. Vi ger dem frön att äta och de tackar med att sjunga för oss, från tidig (jättetidig) morron, fram till klockan två. Då tar de paus för att, ja, vad har vi inte kommit underfund med, bara att det blir tyst och stilla ett par timmar. Men då! Det är då marodören anländer! Hacke Hackspett! På nolltid tömmer han frölagret. Han äter på rekordfart upp allt som finns i fågelbordet och det han inte äter slänger han vilt omkring sig och ner i ljungens djungel. Vem eller vilka som hittar fröna där vill jag inte veta. Jag vrålar och kastar kottar, som inte når sitt mål, mot mattjuven, som självklart inte bryr sig. Vad göra? Men tänk, DÅ  gav  försynen mej lösningen! En liten oansenlig artikel i en gammal tidning, lyste mot mej! "Så blir du av med hackspettarna i din trädgård". Jag var bönhörd! Tipset var att skulptera en hackspettprofil och måla den i fågeleländets färger. Jublande rusade jag in i skogen och letade och - som ett svar på mina böner, låg den plötsligt framför mej, Gåvan från en gammal tall, hackspettsiluetten.

Jag hittade röd och svart färg i makens allt-i-allo-bod och tyckte att det räckte gott. Efter ett par timmars pysslande var jag nöjd för att inte tala om stolt. Nu jäsiken, Hacke, har du satt din sista potatis på vår tomt.

Tro det eller ej men Hacke satt hela tiden i en björk och tittade intresserat på. Jag flinade elakt och låtsades inte se honom.

Mycket nöjd med mej själv och det porträttlika konstverk jag hade åstadkommit, smög jag iväg för att sätta mej på altanen och följa den spännande fortsättningen. En kopp kaffe och en skön fåtölj skulle toppa njutningen.

Jag log och flinade elakt när jag vände mej mot fröautomaten - där en mycket nöjd hackspett satt och åt av hjärtans lust!!

På grund av censuren kan jag inte skriva mer om händelsen.

Men besegrad? Glöm det! Jag ska hitta ett sätt att våra småfåglar ska kunna äta sej mätta i fred. Vänta bara.

Jo, det är helt avsiktligt som jag skriver Hästhov och inte Tussilago om de små gula löftesbärarna. Ett namn eller en benämning kan avslöja mycket. Jag har inget gulligt alternativ till älgskit, Skogens konungs spillning, lämpar sig inte där den ligger i högar över hela tomten. Inte är den gullig heller. Det är en väsentlig skillnad på hästhov och älgskit.

När vi lämnade stugan i höstas hade vi, enligt förståsigpåare, björnspillning på tomten. Det väljer jag att bortse ifrån.

Nu kommer jag till själva kärnpunkten: Kan man använda det som Skogens konung har lämnat efter sig överallt på tomten till gödsel? I så fall finns det två förmildrande omständigheter med att de har mer eller mindre bott på vår tomt i vinter. Gödsel vore en och tuktningen av samtliga träd och buskar en annan. Tack, tack, nu kan vi plocka både äpplet (obs singularis) och körsbären i höst utan att behöva sträcka oss och stå på tå.

Vi delar utemiljön med djuren och så långt är allt frid och fröjd. Inomhus äger de icke inträde! Möss, spindlar, ormar, björnar och krokodiler gör säkrast i att helt enkelt hålla sej på en annan breddgrad. Fåglar, däremot, får gärna känna sig välkomna. Och harungar. Världens sötaste. Men, och då får de vara hur söta som helst, ekorrar bör icke infinna sig. Tjuvar och banditer har vi nämligen inget till övers för. Är de dessutom hånfulla och smarta och totalt utan samvete och rättvisetänk, då är de totalt portade. Vilket de naturligtvis ger blanka sjutton i. I stället spänner de ögonen i oss och tjattrar emot samtidigt som de fortsätter att sätta i sig fåglarnas mat.

Snart flyttar vi ut till stugan. Gissa om jag längtar ❤️🏡

Oavsett om de stavas med versal eller gemen begynnelsebokstav.

På våren är löven bland det mest välkomna man kan se. Naturen liksom exploderar av färger och former för att inte tala om hopp om en underbar sommar och höst.

Förutsatt då, enligt många, att de stavas med gement (litet) l och inte med ett versalt (stort) 

L för då blir det i stället ett "hatat" hockeylag.

Jag mår alltid illa när någon ropar eller visar upp skyltar med "Hata Löven".

Vår stads djupt saknade bröder sa ofta 

"Krossa Löven" med ett stort leende och dessutom i vilket sammanhang som helst. Jag hade turen att träffa på den ena brodern utanför ett äldreboende där han hade hälsat på en anhörig. Han gjorde honnör när han såg mej och hojtade: Krossa Löven! Varken honnören eller uppmaningen ägde sin sanning i den omgivningen men för honom var det glädje. Och för mej! Jag skrattade länge inombords efter vårt korta men givande möte.

Numera är det nästan vanligare att höra "Hata Löven" än "Heja AIK". Nej, nu överdrev jag men jag skulle önska att hejaropen och peppningarna till Skellefteå AIK skulle få oss att glömma ordet hata, åtminstone för en stund.

Hatet finns. Tyvärr. Det är verklighet, vilket bevisas varje dag, flera gånger om dagen. Och då handlar det inte om två västerbottniska hockeylag. Då handlar det om att döda, ta makten, tjäna pengar, miljoners miljoner.

Människoliv har noll och intet värde. Bara pengar. Makt. Och hat.

Jag älskar mina närmaste och tycker väldigt mycket om många andra, bland annat Skellefteå AIK. Men jag försöker att inte hata annat än myggbett.

 De finns överallt.

Det finns för många buttersmurfar och gnällspikar som påverkar oss. Självklart kan de har rätt i sina förutsägelser men lika självklart kan de ha fel. Allvarliga hot riktas mot oss från överallt, känns det som. Braskande rubriker säljer. Krig. Svält. Mord. Ungdomsbrottslighet modell grov. Narkotikans utbredning och makt. Det är inte svårt att "gräva ner sej" och se allt i hopplöshetens skugga.

Men - naturens skapelser har inte gett upp. De räknar både kallt och varmt med en fortsättning och delar med sig av den. Till och med mina växter i krukor här hemma är ovanligt livskraftiga. Så när snön är borta och jorden blir tillräckligt varm tänker jag, som vanligt, sätta frön och lökar. De blir alltid till glädje även om anledningarna varierar. Jag är tokbra på att misslyckas, jag har absolut inte gröna fingrar men jag har nåt annat; en orubblig tro på naturens krafter. Om jag sätter luktärtsfrön, kan det lika gärna komma en blandning odefinierat  gräs och dittills  okänd blomma som älskas av både humlor och harar. Och av mig.

Naturen har oanade krafter och en obändig vilja. Underskatta den inte! Makthungriga män och kvinnor har inte en chans. Inte ens meteorologerna med alla sina mätinstrument och kunskaper, kan förutspå vädret till hundra procent. Även om de försöker skyla det med att dela upp vårt land i tre delar, Götaland, Svealand OCH Norrland. Norrland är störst och bäst för där får alla samma väder! Ja, möjligen då med undantag för fjällen som kan få samma väder som Norge. Hela Norge. Nämen, nu var jag inte snäll och det brukar jag ju försöka vara men ibland misslyckas jag.

Nä, naturen gör som den vill, fråga bara mitt trädgårdsland. (Staffan har ett växthus, där han odlar gurka och Kalletomater. Han vill inte gärna att jag hjälper till där.)

Nyss, när vi gick över grannens tomt (=hyresvärdens) tittade flera gula och blå små blommor upp vid husväggen. Krokusar, antar jag. De där blommorna gör mej glad. Jäsingen , vilken livsgnista de har, år efter år. De kommer med en hälsning: Nudu, nu blir det snart andra bullar! Ha bara lite tålamod så försvinner de jättehöga snödrivorna och de gråa träden. Snart exploderar naturens färger. Var bara lugn.

Ibland känns det svårt. I går satt vi på balkongen och läste och drack kaffe i flera timmar, blev till och med lite bruna på kinderna. I dag blåser något vitt förbi fönstren. Och det är inte maskrosfjun.

Men i morgon kanske. Så fort nån otrevlig, skrämmande tanke har tagit sig in i mitt huvud, så tänker jag: Put in - Put out.

Japp, det löser sig. 

kanske . . .

Men nej, jag har provat. Det enda som händer är att det kommer mer snö. Så fruktansvärt, enormt, otroligt med snö!

Jag längtar till stugan. Till skogen. Till älven. Till solglittret på vågorna. Och till den totala avsaknaden av asfalt. Men nu finns inte ens skogsstigar där och än mindre hjulspår på gräsytor.

Vaddå gnällig? Jag?? Jajamän! Det står jag för. Åtminstone när jag tänker efter.

Här, i utkanten av stan, har vi TV-kanaler som visar slutspelshockey. Det har vi inte i stugan. Där har vi fått för oss att vi bara behöver få veta vilket väder det blir ett par dagar framåt. Förresten så spelas det ingen hockey på sommaren, ifall nu någon trodde det och att vi är synnerligen uppoffrande människor sommartid. Icket så. Då är det vädret som bestämmer! Regn och rusk, då eldar vi i öppna spisen och ser fotboll på TV. Sol och varmt, då tar vi ut TV-n på gräsmattan och ser på fotboll i skuggan. Allt är möjligt och mysigt på sommaren.

Okej, inte allt. Det finns fördelar med vintern. En fördel. Inga mygg. Men våra småfåglar tycker så mycket om allt gott som vi spiller omkring oss på sommaren så de har mer eller mindre har flyttat ihop med oss och när vi äter grillat kött, äter de mygg. It’s a Win-Win Situation.

Min mor hade aldrig problem med årstider. Hon gillade alla. Men blåsten tyckte hon inte om. Dels

"svarvade" den omkring i lövhögarna hon krattade ihop varje vår och höst, dels gjorde den så att det bildades tårar i hennes ögon som rann, ibland bakåt in i öronen. Då blev hon mäkta irriterad och på sitt grovhuggna sätt kunde hon till slut brista ut i ett: Denna blåst!!

Far hade väderväxlingsvärk och när den tog över hans kropp, sa han inte ett ord. Ibland på flera dagar. Som var och en förstår släktar jag inte på dem. Jo, jag är definitivt nära släkt med dem men jag har inte samma uttryckssätt som de hade. Jag klagar! Jajamänsan. Jag till och med svär. Om det hjälper? Självklart. Lika mycket som det hjälper att knäppa med fingrarna.

I dag strålar solen från en klarblå himmel. I dag blev det bilkö på gatan när traktorer lastade snö, som plogats ihop på mittsträngen, och sprutade över på flera lastbilsflak för bortforsling.

Jag säger ingenting jag.

Skärtorsdag. Långfredag. Påsklördag. Påskdagen. Annandag Påsk. De tre sista kan jag gå med på men Skärtorsdag och Långfredag? Eftersom jag är både glömsk och aningslös, vänder jag mig till Google: Skär betyder "ren" och syftar till att Jesus den dagen tvättade lärjungarnas fötter . . .

Glömsk, aningslös OCH med fotfobi , skulle jag ha tillagt. Hädanefter hoppar jag över skärtorsdag.

Långfredag minns jag som en tråkig dag när jag var barn. Jag fattade aldrig varför man inte fick gå ut och busa med kompisarna som alla andra dagar på året. Och syrran var sur för alla dansställen hade stängt och hon var hänvisad till mig alternativt böcker för sällskap. Hon valde böckerna.

Numera leker vi med varann oavsett dag, det tråkiga nu är att det skiljer 80 mil mellan oss men det finns ju telefon och sms så det funkar ändå någorlunda.

När det är hockey på TV refererar och kommenterar vi hela matchen igenom via sms till varann. Våra respektive varken får eller vill vara med.

När påsken är över väntar man med spänning på nästa högtid, pingsten, hänryckningens tid! 

Av alla de mängder av ord som anses synonyma med hänryckning, föredrar jag glädjerus för visst blir man alldeles kollrig av lycka över att sommaren är på g. 

Sommar och sol, eller regn som i fjol, nätter ljusa som dagen, skinnet brunt på magen, mygg som fastnar i fällan, (händer tyvärr alltför sällan), mat direkt från grillen och den växande dillen, älven som glittrar av silverstänk , regnet som faller som en skänk (från ovan), fåglar som återvänder, jordbruna händer, midsommar med sill och nubbe, en alldeles egen älskad gubbe. . .

Lyckligtvis finns han även när snön vräker ner och vinden viner en lång långfredag och det är flera dagar kvar till Skellefteå AIK har nästa match. Glädjefnatt var ordet en lång, mulen fredag.

Häromdagen fanns det hopp. Då var det sol och fint och vi kände dragningen till bilen som vi alltid känner vår, sommar och höst. Att packa en kaffekorg med goda mackor, sätta oss i bilen och dra. Vart? Spelar ingen roll, vi har säkert kört just den vägen tidigare men vi upptäcker ju nya och andra tjusigheter än förra gången. Nu blev det ingen färd just då, trots sol och vackert, men både Mellan- och Södra Sverige fick trafikkaos och andra svårigheter på grund av snö och kyla. Inte för att vi hade tänkt bege oss så långt bort men ett djupt lågtryck är icke att lita på. Helt plötsligt kan det ändra på det Nils och andra meteorologer har sagt och välja både annan kurs och intensitet och slänga in lite åska i stället och det är ju inte direkt njutbart, enligt min mening. Så vi stannade hemma.

Planerande kan man ju alltid pyssla med. Det är kul att sätta fingret på kartan nånstans vid havet och låta det sakta förflyttas västerut, lite söderut men nej, vi pekar norrut i stället och så där håller vi på. Jag vill väldigt gärna till Norges fjordar och fjäll men det är för tidigt nu. Jag vill se och vandra i sol och norsk värme, som är sådär lagom. Men - det kan lika gärna resultera i Sundsvall, som också har vacker natur men betydligt fler affärer!

Innan snön är väck blir det dock inga turer, förutom tillsynsfärder till stugan.
 

Än är det långt till vår, säger mor . . .

Men när den kommer, då smäller det bara till och det blir sommar! Ljust dygnet runt och nåt rent otroligt vackert.

Åh, vad jag längtar. Jag måste nog hjälpa naturen på vägen och ta spaden och gräva fram våren, den stackarn.

Vad händer då? Jag ser dammtussar i varje hörn? Jag ser en grå "matta" som täcker vårt svarta bord? Absolut inte! Även om de skulle finnas där, är det bara ljuset jag ser! Solens gula sken. Vårens ljus. Lyckans skimmer.

Men det finns förstås ett Aber. I år är det större än på många år. En liten man. Eller ska jag säga en liten varelse av manligt ursprung. Du fattar, va?

Han är en liten figur som kastar en jättelik skugga över världen. Men i min värld väljer jag ljuset. Våren. Solen. Kärleken.

Mitt förstånd vet att hotet finns men som vanligt gör jag inte bruk av mitt förstånd. Jag lallar omkring och är lycklig. Nu ska jag dessutom snart kunna läsa böcker igen för sedan några dagar sitter det en sprillans ny lins i mitt vänstra öga och jag upptäcker världen på nytt.

Först kom bokrean. Sedan kom Ethel. Hon och Tore har rensat ut i sitt bibliotek. Till vår stora lycka och glädje. För att inte tala om girighet. Samma dag som vi skulle besöka våra vänner anlände ett paket, modell större, med böcker från Bokus. Vem kan motstå en bokrea? Vem kan motstå ett erbjudande om fler? Inte jag.

Men än är det nån vecka kvar innan jag kan sätta tänderna i någon av de väntande böckerna. Så OM det blir en regnig sommar eller OM det blir en tryckande het sommar eller OM det blir en helt vanlig sommar, då vet jag vad jag ska göra! 

Tänk om den där mannen i öster kunde fatta vad lycka är. Det är inte makt och herravälde. Det är där kärleken är. Till människor, till djur, till väder, till hälsa, till skrattet och, självklart, till friheten. Vaddå, räknar jag inte in bokläsningen i lyckan. Nja, den är faktiskt ett vågspel. Man kan bli besviken men då är det bara att våga på nytt. Den finns där! Jag garanterar.

Vi TYCKER om allting men vi tycker inte OM allting. När det gäller bilden ovan är det en smaksak medan annat kan vara mer obegripligt. Och vad är egentligen en smak?

En smak borde ju rimligtvis avgöras av tungans smaklökar men så enkelt är det inte. Det vore ju mer än konstigt, för att inte tala om äckligt, om jag, till exempel, ska köpa en ny blus och går in i affären och börjar slicka på kläderna, eller hur? Älskade mamma hade ärvt ett uttryck som är mycket bättre; att jöra öga e kalas. Trots det är det ju inte ögonen som har egen beslutsrätt, det finns många parametrar (fint ord, va) som ska stämma.

Men - när det gäller människor är det nåt helt annat som har avgörandet. Vad är det som avgör om jag tycker illa om en människa jag inte känner? Det finns folk som jag tycker genuint illa om fastän jag bara har sett dem på TV. Visst är det sjukt?  Lika knäppt borde det vara att jag kan skapa ett osynligt vänskapsband till människor som inte ens finns - annat än i böcker. 

För att återknyta till surströmmingen så tycker jag inte att den är lika god som den var en gång. Tänk dej att, som min kompis och jag, äta dig proppmätt på surströmmingsklämmor och sedan åka iväg på dans! Jodå, fullt möjligt om man inte är så förtjust i att dansa, för vem vill kinda med en som avger en odör, inte bara via munnens prat utan också via hudens alla porer.

Jag är ganska tolerant mot de flesta dofter men fruktansvärt intolerant mot lukter av olika slag. Ingen nämnd, ingen glömd.

Luktintolerans kan gå i arv. Det är faktiskt väldigt mycket som kan gå i arv. Somligt verkar helt naturligt, utseende och humör, till exempel. Men en sprucken tumnagel! Vari ligger troligheten i att den ärvs? Far hade en sådan som aldrig helades. Ibland lånade han mors ofärgade nagellack för att försöka stärka nageln och dessutom förhoppningsvis bilda en sorts helhet så inte nagelsprickan skulle fastna i hans stickade tröja och orsaka att en lång tråd drogs ut. Vi döttrar retades med honom gällande hans bruk av lacket men han bara log och lackade vidare. Som om han lurade på nån hemlis, liksom. 

Nu lackar både syster Gun och jag varsin tumnagel ofta och mycket. Annars fastnar vi lite överallt där man helst inte ska fastna. Och pappa, han skrattar gott i sin himmel.

Hur är det möjligt att ärva en spricka i en nagel? Eller är det helt och hållet slumpen som har lite roligt? Men smaken, hur är det med den? Och när gör den premiär? Finns den redan programmerad i en nyfödd liten människa?  Eller ger den sig tillkänna samtidigt som viljan?

Äh, det finns mycket att fundera på i stället för att städa. Till exempel. Och resultaten brukar bli desamma. Man nöjer sig med att energiskt engagera kroppen en stund men efter ett tag finns det nåt annat som dyker upp och tar över. Nåt viktigare. En kopp kaffe och ett olöst korsord, till exempel. Var sak har sin tid.

att hitta ett oöppnat paket isglass i frysen. Därför hamnade det i slasken. 

När det är minus 29 grader ute och man tänker att "vi kanske har nåt gott i frysen som vi kan laga till och njuta av åtminstone" och förhoppningsfullt börjar rota, med vantar på, och leta, VAD hittar man väl då?! Ett oöppnat paket isglass! Men när har det kommit dit? Hade vi så varmt nån stund i somras att idén om att köpa hem isglass till barnbarnen dök upp som en god idé dessutom?

 Vilken miss! Glassarna fick ligga i "slasken" och tina bort i sin egen takt men pinnarna tog jag givetvis reda på. Som vanligt såg jag framför mig Odlaren Maude, som skulle sätta frön i bänkar vid sommarstugan. Tack vare det nyfunna förrådet av märkpinnar ska det nu bli en rejäl satsning till våren! Eller? Blir det som vanligt?  Staffan gör i ordning jorden enligt konstens alla regler och jag går med stor energi in för jobbet med att så in frön; morötter, sallad, dill, persilja, you name it . . .

Sedan är det dags för vädret att göra sitt. Oftast missköter det sina uppgifter och synen om en dignade skörd bleknar mer och mer. Det där med vattning vid behov och ogräsrensning avtar med tiden och tillväxten liksom stannar av. Höstens skörd är inget att tala om. (Man ska inte prata om dem som inte är närvarande). 

Nu har vi fått meddelande om att älgar har synts på vår stugtomt i vinter. Bra, då kanske de har tuktat våra buskar och träd, som kommer att ge rikliga skördar kanske redan till hösten. I fjol fick vi ett äpple på äppelträdet. Skulle vi få två stycken detta år, är det en dubblering av skörden, skulle vi få tre stycken är det ett under! 

Nej, det är bara att krypa till korset och erkänna att mina fingrar inte är det minsta gröna men mina intentioner är goda. Tyvärr kan man inte äta dem.

Just nu är det långt till vår. Termometern visar minus tjugo och drygt det och snön bildar alpina höjder på våra tomter.  Det blåser så att blodet isar sig MEN den ljusa dagen i dag är 5 minuter och 56 sekunder längre än i går! WOW! Vi har 155 dagar på oss innan det vänder åt andra hållet.

Hoppas att vi hinner njuta av en glass eller två innan dess. Men ingen isglass! Aldrig i livet!!

I dubbla filtar dessutom, då är det inte bara kallt utan KALLT!

Antingen har vi för litet frysskåp inne i köket eller så har vi för mycket mat däri. Allt ryms inte. Bakverk, säger maken. Jo, jag vet att jag går loss på bakning redan ett par månader innan jul men det är mest för att slippa annat, tråkigare, jobb. Och för att "ifall det skulle komma nån".

Alltså behöver vi en frysbox ute på balkongen. Dagens boxar tål inte så mycket kyla som de gjorde förr. Jo, invändigt men inte den påträngande utifrån kommande kylan. Alltså bäddar vi om boxen med dubbla filtar. När det är riktigt kallt, då 1) kommer ingen på besök, 2) har den eller de som mot förmodan kommer, inte tid att stanna. Posten, som numera delas ut varannan dag, hinner knappt in i huset innan den, förmodar jag, utan värme i den lilla bilen redan har vänt och är på väg till nästa.

Reklamutdelarna kommer vid tretiden på natten! Då bjuds här icket på kaffe!

De enda som skulle tänkas trotsa kylan för några kakor är barnbarnen. Men de har ju så mycket annat för sig, jobb, skola, träning, dataspel, kompisar, flick- och pojkvänner, ja, det begriper ju var och en att ett fika hos                   "gamlern" inte har högsta prioritet. Jag klagar inte, man har ju själv varit ung en gång och lite minns man ju från den tiden.

När min käre make och jag dricker vårt tvåkaffe (visst lät det där gammalt 😱) tar vi nåt som redan finns inomhus, en skorpa eller nåt annat läckert som är lättåtkomligt. Dock inte en sockerbit som var vanligt förr i tiden. Då hade inte varningarna för socker nått ut till folket, möjligen den skämtsamma varianten: Ät inte för mycket socker, då kan du bli äckligt söt!

Men bilden av pappa och morbror John med varsin sockerbit mellan läpparna och en kopp kaffe utan fat, är fortfarande levande och frestar till att ta efter. Ändå häftigare var när de hällde ut kaffet på fatet, blåste på det och sörplade sakta in det i munnen via sockerbiten. Nu blev jag frestad! Men nej, inget socker för mig. Då kan jag ju bli äcklig, jag som redan är så söt. Förlåt, FÖR söt ska det vara. Diabetes typ 2.

Minus 33 i fredags, plus 5 i dag, alltså fyra dagar senare. Problemet är nu att jag inte vet om jag har influensa eller väderverk. Bara att jag mår dåligt och har tokvärk i hela kroppen.

Varm ibland, kall ibland. Svettas så det ångar från kroppen, fryser så jag skakar. Feber? Vem vet, inte jag. Febertermometern, den digitala muntermometern, har lagt av och nån annan vägrar jag att befatta mig med!

Allt vi får göra är att vänta och se. Och känna. Staffan har panschohandlat på egen hand i dag och förutom det som stod på listan, har han köpt pariserkorv med tillhörande bröd. Jojo, det gäller att se om sitt hus, ifall hustrun nu skulle vara sjuk. 😍

Men nog minskar våra nyuppkomna problem om man jämför med dem som ledningen för landets försvar ser komma. Eventuellt. Men ganska säkert. Jag förstår mig inte på krig. Förutom snöbollskrig som jag aldrig har deltagit i av rädsla för att få snö innanför kragen. Så fruktansvärt kallt och dessutom obehagligt när den smälter och rinner i strida bäckar nerför ryggen. Och det är tjugofem grader kallt i luften. Tur att man, oftast, fick välja själv om man ville delta i ett sånt krig eller ej. Nu är tiderna förändrade och vårt neutrala land ska inte räknas som neutralt längre. Jag förstår inte. Vi ska ingå i en försvarspakt som ska göra oss trygga. Hittills har vi varit trygga genom att vara ett neutralt land. Nä, det är inte mycket jag fattar.

På tal om ofattbart. Vi har inte haft nån julgran i år. Dagen innan vi skulle åka och tjuvhugga en liten gran som stod alldeles förfärligt jättenära vår stugtomt och som säkerligen skulle börja ge skugga på vår gräsmatta om en femtio-sextio år, då började det toksnöa. Och det slutade aldrig. Så vi skrinlade våra planer på julgran och upptäckte att vi inte ens skulle ha haft plats för den! Vad hade hänt?! Jo, förnuftet hade fått plats!

Plötsligt händer det.

Jag skulle önska att det hände fler på vår jord. 

Ja, tjugohundratjugotre, vilket betyg kan man ge? Det vete katten, blir nog ömsom vin ömsom vatten. Sommarens väder, vissa

 "landsfäder", de får låga betyg, tro fördenskull inte jag är dryg, som vågar, fast i smyg, döma ut dem som kompletta idioter, som ständigt efter noter, som klingar falskt och illa, ständigt hörs dilla att stad och land tillhör dem, men rätten till liv och lem, vem äger den? Jo, var och en!!

Nu ska jag sluta tjata, om de rabiata och tro att tjugotjugofyra, ska ge en glädjeyra, till var och en, som förtjänar den.

Så var det det där med nyårslöften, som man oftast skjuter från höften, motionera mer, hjälpa fler, äta mindre sött, dricka mindre rött,

höra av sig till vänner och andra som man känner, kämpa för miljön, åtminstone be en bön, värna vår natur och alla vilda djur, förutom spindlar och en och annan råtta, det får ju faktiskt vara någon måtta.

Nä, jag inser min begränsning och gör en riktig rensning: Jag lovar att försöka vara positiv, jag har ju ett mycket bra liv, och om alla krigsherrar kunde besinna sig, skulle det räcka för mig.

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag dig som läser det här, vi får se vad bloggen i  framtiden bär. 🤗

Jo, jag har läst mig till att det finns en skillnad.

"Brandgult är flammande och hetsigt och lämpar sig för höstlöv och solnedgångar medan orange är en färg för mode och inredning".

Vad dom hittar på.

Förr i tiden, jodå, jag var med då också, fanns det bara brandgult. Och mörkblått och ljusblått. Vitt var enbart vitt, förutom i den eminente kommentatorn Bengt Grives värld. Han var så precis att han skilde på vitt och ljusvitt gällande konståkarnas dräkter.

I dag måste man se med egna ögon för att avgöra. Nu duger det inte med ljusgrönt och mörkgrönt. Nej, nu ska du veta skillnaden mellan aquagrön, olivgrön, skogsgrön, giftgrön, ja, det finns en oändlig mängd av grönfärger, faktum är att det är den färg som det finns flest varianter av, har jag läst.

Jag har också läst att svart är den mest populära färgen i Sverige men det visade sig vara fel då svart inte är en färg. Läste jag också.

Det är inte tvärgjort att hålla sig ajour med verkligheten för vem bestämmer om den? Egentligen?

Jag har ingen aning. Så jag fortsätter med min egen verklighet. Det jag vill tro på, det tror jag på. Det jag inte vill tro på, det dissar jag. Tills någon överbevisar mig.

När det gäller färger så gillar jag orange (inte brandgul), lila, turkos och svart, som alltså inte är en färg men det struntar jag i.

Det är inte turkos heller. Så det så. 

Ena dagen var det som jag ville ha det, när advent närmar sig. Lite pudersnö på gräsmattan och på de envist kvarhängande löven på träden. Det är vackert. 

Men så kom den! Smockan! Och aldrig ger den sig. Med sig har den dessutom blåst utöver den vanliga. Vår gata hann snösvängen aldrig med så den enda bil som vågade sig in på gatan, tog sig cirka en meter av bara farten. Så överraskad han måste ha blivit, chauffören i träskor! Varifrån kom han? Söderhavsöarna, eller? Nu hade ju han en kolossal otur som skulle just till Skellefteå - den här gången. Normalt brukar människor jubla av hänförelse över att komma hit. Jodå, jag har hört det. 

Inga bilar, inga bussar, inga postfordon, ingen sophämtning men Hemtjänsten kom till ett av grannhusen! Var de hade övergett sitt fordon, förtäljer inte historien. Inte inom synhåll i alla fall. Snyggt jobbat 👏🏼👏🏼

Vi hann inte till stugan för att "fixa" en julgran, som vi hade planerat men det känns inte på något sätt upprörande. Det behövs ingen grön gran för att fixa julstämning. Den vi har i lilla bokhyllan och som är i silver, duger mer än väl. Den och renen i glas, nu snackar vi julstämning.

Vi går ofta en promenad genom Bonnstan, de gamla, timrade små stugorna som kyrkobesökare från långt bort, kunde bo i och övernatta i vid speciella kyrkhelger. Nedanför finns finaste "Hälsans stig" längs Skellefteälven, min älv. Men nu är det, som bekant och med all oönskad tydlighet, vinter.

Då sitter man inne, mer insnöad än någonsin, och börjar tänka på julen. När jag borde tänka på Ukraina och andra krigshärjade länders folk. Men jag vill inte bara gräva ner mig i bekymmer. Jag tar julen med en klackspark, insnöad som man är, och kan inte annat än att hålla med allas vår guru, Kalle Anka, om förvandlingen av vår stad: