saltatochkryddat

Jag säger som den gamle krigsmannen Pyrrhus: En sådan seger till och jag är förlorad.

 

Man kan, bevisligen, bli lika slut av att sitta i TV-fåtöljen som att springa ett maraton. Vilken fruktansvärd pärs det var att genomlida matchen mellan Linköping och Skellefteå i kväll. Jag kämpade, skrek, svettades, filmade, skadades och sparkade. Ändå behöll jag lugnet. Via sms till syrran som var nära tårarna. Jag körde Kallos replik:" Det är lugnt. L-U-N-K-T."

 

I morgon är det vilodag. Om klockan visar åtta eller nio eller vad som helst, när jag vaknar, så stiger jag inte upp förrän jag känner att krafterna har återvänt. Jo, förresten, det vankas ju lunchfrämmande och det skulle väl se knasigt ut om den som förväntas fixa maten, ligger kvar i sängen när de kommer så jag får väl pallra mig upp i vettig tid då. Men vad är vettig tid? Är verkligen sommartiden vettig?

 

Vi diskuterade det i går, Ted, Lina, mannen och jag och kom fram till att om sommartiden är till för att nyttja ljuset bättre under sommarmånaderna, då måste vi norrlänningar få lov att skratta. Vare sig klockan är fem på morgonen eller tolv på natten, är det ju ljust. Vi kan helt enkelt inte nyttja fler ljusa timmar än vi redan gör, vi måste ju för bövelen få sova någon gång också!

 

Men det är bara att hänga med. Vi kan ju inte ha en egen tideräkning bara för att vi råkar bo i en fantastisk del av landet, där halva året är mörkt, för att inte säga svart, och andra halvan av året är ljus, ett ständigt mittpådagenljus.

 

Många har problem med att veta om man ska vrida klockan tillbaka eller framåt en timme. Inte jag. Jag har massor med minnesanteckningar, fastnålade i huvudet. På våren längtar jag FRAM TILL sommaren, på hösten längtar jag TILLBAKA till sommaren. På våren ställer man FRAM trädgårdsmöblerna, på hösten TILLBAKA i förrådet. Fast den varianten är inte så tillämpbar här uppe. Vi ställer liksom aldrig bort sparkstöttingen.

 

Det absolut säkraste är ändå minnet av en fest som var jättekul de första nio-tio timmarna men efter det var det bara en enda som var i högform och som absolut inte skulle gå hem före klockan tre på morgonen. Vi andra led, hade grus i ögonen och rasp på stämbanden men han lät sig icke nedslås. Det var ju fest! Och han var i livets form. Det var då som någon kom på det. Klockan närmade sig två medelst snigelfart och vi hade okämpat en timme.Trodde vi!  DÅ tändes ett barmhärtighetens klara ljus hos någon som kom ihåg att vi just i denna natt skulle gå över till sommartid. Alla klockor ställdes om på en sekund och vi kunde, helt plötsligt, visa den glade festprissen att det var dags att gå hem. Klockan var tre. Saved by the bell, eller vad man ska kalla det.

 

Det är lite annorlunda nu för tiden. Jag brukar gå en runda vid 22-tiden och ställa fram alla klockor en timme för vid 23 är det fullt legalt att krypa i säng och läsa fortsättningen på sin deckare.

Så himla skönt att man inte längre är ung . . .

 

 

Nu är det påsk och i år är det äggstra galet kuckelikul! Just i dag, skärtorsdag, börjar ju semifinalspelet i hockey! Som om det nu skulle ha undgått någon.

 

Normalt förknippar jag påsken med sol, snögrottor, varm choklad, god mat, påskkäringar och godis. Allt i gult. Åtminstone det mesta. Gul choklad har jag inte lyckats med och jag gräver helst inte en grotta där snön lyser gul heller. Matjesill och gula ägg. Jodå, tillsätt bara gurkmeja i vattnet så färgas skalen gula. Allt ska andas solsken och hopp om våren. Ska, alltså.

 

I år är det liksom knepigare. Snön täcker så gott som hela Sverige när vi nu går in i sommartiden. Fotbollsallsvenskan startar. Hockeyn pågår. Flyttfåglarna bromsade, la in backen och återvände till varmare breddgrader när de såg hur vi hade det. Handeln backar, ingen lockas att köpa lätta, pastelliga sommarkläder så länge man har dunjacka, mössa och handskar på sig. Försäljningen av påskskinka minskar drastiskt. Kan man verkligen utgå från att skinkan kommer från en gris? Gatuköken får problem med försäljningen av hamburgare. Nå, är det nu något kött i den eller är det bara blod och slamsor? Och lammgrytan, den riktigt traditionella påskamaten, vad består den av? Lamm? Hahahaa, sällan! Visserligen innehöll den kött men inte ens laboratorietester kunde avgöra vilken sorts kött det var. De kom bara fram till vad det INTE var och det var inte lamm. Inte nöt. Inte gris. Inte get. Inte häst . . .  Jag vet inte om jag vill veta, ifall de kommer fram till ett resultat. Det skulle kunna bli en traumatisk upplevelse.

 

Nej, här i mitt kök förekommer bara maträtter, lagade från bas, så långt det bara går. Naturligtvis kan jag inte värpa äggen själv, utan måste lita på att de verkligen kommer från riktiga höns. Janssons frestelse gör jag av potatis, ansjovis, gul lök och grädde. Då vet jag med säkerhet att det inte finns någon Jansson dold där i bitar.

 

Så kan jag avslöja en liten hemlighet också. Jag älskar bibliska filmer! I kväll sänds första delen i en serie på fem om händelser från Nya och Gamla testamentet. Ärligt talat vet jag inte varför jag fascineras så mycket av just filmer med bibliska förtecken, lika lite som jag älskar så kallade kostymfilmer från 1800- och tidigt 1900-tal. Kanske var jag med då också? Kanske var det jag som kontrollerade att påskalammet, som slaktades just vid den här tiden, verkligen var ett lamm och inte ett föl.

 

Å andra sidan älskar jag ju hockey också. Fastän jag inte har varit hockeyspelare. Det är liksom nedärvt, sitter i blodet. Kanske har det sitt ursprung i underhållningsvärdet av att se människor kastas i lejongropen, som Bibeln berättar om. I kväll välkomnas Linköping dit! Till lejongropen.

 

Glad Påsk!

Nu vet jag.

Efter att ha varit och scoutat Luleå, har jag nu läget under kontroll och kan bara sammanfatta det med: Bedrövligt!

 

I den här hockeytokiga stan, Skellefteå alltså, finns inte en enda svart påskfjäder att uppbringa. Alla affärer har skyltfönstren fulla med utsmyckningar i gult och svart, det lyser AIK överallt på både möjliga och omöjliga ställen.

Själv pimpar jag balkongen för fullt och då påsken närmar sig, ska det naturligtvis även finnas påskris med gula och svarta fjädrar. Tyckte jag. Trodde jag. Men si där gick jag bet.

 

Lösningen blev då att åka på en tripp till Luleå och slå två flugor i en smäll, servetter och svarta fjädrar. Eftersom dessa ärenden beräknades ta sin grundliga tid i anspråk, valde vi att ta in på hotell för att kunna nyttja efterföljande dag på ett maximalt sätt.

 

Redan promenaden från källargaraget till hotellet, fyllde mig med onda aningar. En cementerad gränd med påmålade, vita fotspår, gallergrindar, dammiga mopeder under spiraltrappor och mystiska bilspår i ett utrymme som knappast kunde rymma en bil.

 

- Jag känner att Gunvald Larsson har gått här, sa jag, mest till mig själv eftersom jag brukar vara den enda som förstår mig när jag kommer med dylika uttalanden.

 

Att sedan fullmånen lyste med intensiv kraft rakt in i rummet, gjorde inte saken bättre. Jag tröstade mig med att den skulle vandra sin vanliga ban, och snart vara utom insynshåll men där gick jag bet - igen! Den fastnade nämligen på domkyrkans torn (jo, jag har fotobevis) och lyste på mig hela natten igenom.

Jag sov dåligt. Jag vaknade och mådde dåligt.

Men en fantastisk frukost gjorde mig piggare och sedan jag tejpat redan uppkomna skavsår, var jag redo.

 

Hallå, Luleå! Vet ni att erat hockeylag har gått till semi?? Var är stödet och supportet från stadens alla köpmän? Och VAR i hela friden är servetterna? Det var tomt, tomt, tomt. I den första affären vi besökte, fanns svarta påskfjädrar.

- Jaha, sa jag på mitt bästa skojarhumör, jag förstår att ni inte har användning av svarta fjädrar men se i Skellefteå, där finns inte en enda att uppbringa.

Tjejen i kassan såg på mig som om jag var ett ufo.

- Ja, du vet, svart och gult, fortsatte jag optimistiskt.

- Eeeehhhh....??

- Jamen, Skellefteå AIKs färger! Ni säljer väl bara Luleås färger här? log jag, mycket väl medveten om att jag inte hade fått någon själsfrände direkt.

- Int vet ja, sa hon, va har dom för färger då?

 

Då och där uppenbarade sig en sanning; Jag var i fel stad. Så måste det vara. Någon gång under färden, hade vi valt fel körfält och hamnat i Förenade Arabemiraten.

 

Med de svarta påskfjädrarna i påsen, skyndade vi oss att checka ut från hotellet och gick den mytomspunna  "vägen" till garaget.

- Du, sa jag konspiratoriskt till mannen, vi berättar inte det här för Färjestad, va?

- Men är du tokig, svarade han, det här håller vi absolut tyst om.

I morgon bär det iväg på servettjakt! Eftersom Piteå har tappat sin servettposition, styrs kosan mot Luleå. Hallå! Luleå! In i lejonkulan utan att tveka.

 

Luleå KAN bli våra motståndare i SM-finalen i hockey. Om vi vinner mot Linköping och om de vinner mot Färjestad. Det säger sig självt att om man vill besöka Norrbottens "huvudstad", då gör man det nu. I annat fall kan man tvingas vänta ett halvår eller så. Jag menar, skulle vi vinna mot Luleå, vågar vi oss inte dit med den dialekt vi har, hur stolta vi än är.  En Skelleftebo blir en provokation.

Om, gud förbjude, vi skulle förlora mot dem, då åker man inte längre norrut än till Byske på flera, flera månader. 

 

Jag gillar Norrbotten. Trevliga städer, härliga människor, underbara dialekter, en skärgård som inte vi har och - förhoppningsvis - snygga servetter.

 

Men vi ska också kolla födelsedagspresenter. Alfred fyller ju snart åtta år. Det känns lite knivigt för första gången inför val av presenter till honom. Han önskar sig inget annat än kattgrejer. Någon katt har han inte (!) men han är övertygad om att han får en när han fyller år. Zingo ska den heta. Vad gör vi? Tänk om han inte får sin katt och vi står där med inslagna klösbrädor och kattleksaker. Föräldrarna är hemlighetsfulla. Storebror tror som Affe, det blir en katt. Egentligen vet jag också det eftersom Alfred berättade en hemlis för mig; "När mamma trodde att vi lekte kurragömma, då hörde jag att hon beställde en katt till mig". Problemet är bara att det är just Alfred som har berättat det. Man måste liksom alltid gardera hans sanningar.

 

Påskägg ska också införskaffas. Nu gäller det att veta vad fem små gullisar gillar och inte gillar i godisväg. Ja, Molly, som bara är två, hon får nog lite annat än godis i sitt men de andra fyra skulle nog bli kraftigt besvikna om äggen innehöll majskrokar och fruktdryck. En del älskar choklad, någon annan inte, en tycker att kolabönor är toppgodis men skumbilar är dåliga, medan en tredje älskar skumbilar. Lakrits? Men hur var det nu med det? Någon tycker om lakrits men skulle den då vara söt eller salt? Risken för att göra bort sig är stor. Men - de har ju föräldrar som kan offra sig på det som inte barnen gillar. De skulle nog väldigt gärna också vilja ha egna påskägg men där går gränsen! I så fall vill jag också ha! Och det skulle vara stooort och fyllt med Polly, sura bilar, Anthon Bergs marsipan, körsbär i likör, daim och . . . . Inte saltlakrits. Det skulle jag ge till någon annan. Frågan är bara vem??

 

 

 

Tänk att kunna sammanfatta sitt liv, ärligt och uppriktigt, på följande sätt:

- Det finns bara en sak jag ångrar i mitt liv.

- Vad då?

- Att jag inte har druckit mer Fanta.

 

Orden är min mors och de sades ett par dagar innan hon somnade in. Om hon skojade? Jovisst, det gjorde hon ofta men inte den här gången. Hon hade haft tid på sig att ligga och summera sitt liv, att vända ut och in på det och komma fram till att det hade varit gott. Mycket gott. Vad hon vägrade att inse var att det var hennes egen förtjänst. Hon gjorde livet gott. Allas våra liv.

 

Den sista dagen var hon bara kroppsligt närvarande. Vi baddade hennes torra läppar med Fanta så att hon skulle kunna ta med sig smaken.

 

I morgon fyller hon åtta himmelsår. Då ska jag skotta mig fram till hennes och pappas grav och sticka ner en orange ros i djupsnön. Hon gillade orange. Så till den grad att köket därhemma var orange. Hela huset var färggrant. Men det var ju på sjuttiotalet så det var helt okej. Och hemtrevligt. Mjukt, välkomnande. Väldoftande.

 

Efter det att hon hade fått sitt sjukdomsbesked och vi lämnat läkarens rum, la hon armen om mig och sa "Nej, nu far vi hem och gofikar, Maude. Det kan vi behöva". Vad jag egentligen behövde då, var en läkare som kom springande efter oss, full av ursäkter över att han hade tagit miste. Den tanken tänkte nog inte ens mamma. Hon var säkert redan inne i förberedelserna inför vad som komma skulle. Hur hon bäst kunde underlätta för oss som skulle bli kvar. För att vara till besvär, det ville hon absolut inte. Inte medan hon levde, inte efter att hon dött.

 

Men visst var hon väl till besvär! Hon hade en förmåga att trampa mig bakpå hälarna när vi var på stan och hon tyckte att jag gick för sakta. Varför hon inte gick förbi och tog täten? Nej, då kunde hon ju förlora mig ur sikte och då skulle hon bli nervös. Det gick bättre att gå på stan med Gun, hon hade samma "gångfot" som mamma så de, mer eller mindre, kappsprang mellan affärerna. Tills Gun fick ont i ena foten. Då fick hon också skrapsår på hälarna . . .

 

Hennes omkörning av sin egen rollator är ett minne jag har på näthinnan. Ett rackarns fordon till att vara makligt. I en svag nedförslutning, tappade mor tålamodet och passerade den. Jag skrattade så tårarna sprutade. Det där var min mamma det! Alltid i farten.

 

I morgon ska jag, efter att ha plumsat i snön med rosen, sätta fram ett glas Fanta på bordet här hemma till henne. Och höra hennes belåtna "mmmm"-ande. För det är ju här hon är - där vi är.

 

 

Frankrikes budgetminister har avgått efter det att hans hemliga konto i Schweitz har avslöjats. Han var ansvarig minister för att bekämpa skatteflykt . . .

 

Sveriges migrationsminister har fått reprimand av sin chef efter att ha uttryckt sig mycket olämpligt och, enligt sitt eget ungdomsförbund, rasistiskt. . . .

 

Det verkar som att bocken har fullt sjå att arbeta som trädgårdsmästare.

 

Jag vet inte ens om jag är förvånad. Det håller på att bli mer regel än undantag med avslöjanden av den här sorten. Löns det bli upprörd längre? Vem bryr sig?

 

Vem det nu än är som har skapat oss, människan, till sin avbild, måste ju gråta floder och vilja trycka på deleteknappen för att få en chans att börja om från början. Det måste ju kännas som att avbilden inte var helt genomtänkt vid skapelsen. Det finns sprickor. Det finns öppna ingångar för äcklig smitta att ta sig in och destruera. Det finns något, som förmodligen utvecklats allt eftersom under generationer och som heter egoism.

 

Jag blir så less. Var finns det genuina, det äkta? Var finns den som står för sitt ord, som menar vad den säger? Är det makten som förvandlar eller är det en viss typ av människor som söker sig till makten? Skulle jag själv drabbas av hybris och girighet om jag blev makthavare? Är det för att jag kan, som jag gör?

 

Jag vet inte. Men jag vet att jag fortfarande får ett hugg i samvetet när jag tänker på de rostfria degbunkarna. Nu är det väl cirka trettiofem år sedan jag köpte en degbunke på Tempo (som Åhléns hette då) och när jag första gången efter inköpet gjort en bulldeg och skulle hälla upp den på bakbordet så följde bunken med. Trots att jag fortfarande höll i den! Den var två! Men bara den ena var betald. De satt så tajt ihop att varken jag eller kassörskan märkte det. Vi handlade i god tro, båda två. Men mitt samvete fick spader. Trots det gick jag inte tillbaka med den oanvända bunken. Jag gav bort den. Till någon som behövde. Det kallas att döva sitt samvete.

 

Nu, efter påvevalet, letar alla mediafolk och motståndare med självaktning efter den nye påvens ryggsäck. Den där som har ett intressant och smaskigt innehåll, för det måste väl finnas? Det kan väl ändå inte vara så att det är en riktig trädgårdsmästare som är satt till att sköta trädgården? En osannolik och bisarr tanke.

 

 

Obs! Om du inte har läst del 1, bör du göra det, för att få ett sammanhang, innan du läser detta!

 

Jag kunde inte slita mig från boken med 3D-bilderna, så jag lånade med mig den upp på mitt rum. Efter en stund med fruktansvärd koncentration och annalkande huvudvärk och skelögdhet från min sida, tröttnade min kompis på att umgås med mig och sa att han skulle gå ner till receptionen och få sig en kaffe. Jag viftade bort honom med vinkhanden och körde boken mot näsan igen.

 

Min tidsuppfattning försvann helt men det hade förmodligen gått en bra stund innan Roine knackade på min dörr, stack in huvudet och sa godnatt.

- Mmmmm, gonatt, svarade jag oengagerat men skärpte till mig (vi skulle ju ändå jobba ihop dagen därpå också) och frågade: Fick du nåt kaffe?

- Jodå, svarade Roine, Stig Strand bryggde en kanna enkom till mig så vi satt och pratade en stund och drack några koppar.

NU bröts min isolering!

- VA?? ÄR HAN HÄR???

- Ja, åtminstone var han det när jag gick upp, log den illvillige saken.

- Men varför har du inte hämtat mig?? halvskrek jag.

- Du sa ju att du inte ville ha nåt kaffe, svarade han stött.

 

Två saker man inte ska göra när man ska springa nerför en blanksliten, gammal trätrappa är, dels, inte ha bråttom, dels inte ha tjocksockar på sig. Jag hade både ock.

 

När fötterna slog undan och jag landade på svanskotan med en duns, hörde jag:

- För dom som startar sent, kan det bli schlagit i branten . . .

 

Jag såg honom inte för med skammens rodnad på mina kinder var jag uppe i mitt rum på två röda sekunder. Men jag hörde hans röst.

Det gör jag fortfarande.

 

När jag stiger upp på morgonen, hör jag: Starten är väldigt viktig.

Tar jag ut en plåt med brända kakor ur ugnen, hör jag : Miss där.

Fållar jag upp ett par byxor på symaskinen, hör jag: Det gäller att hålla linjen.

Försöker jag fixa håret, hör jag: Se upp där i hårnålskurvan!

Tar jag igen mig, hör jag: Sitter för mycket på baken.

Kör jag bil, i mitt tycke fort som en galning, hör jag: Typiskt säkerhetsåk.

 

Den är med hela tiden. Rösten. Men jag inser att det kunde ha varit värre. Tänk om jag hade fått Kalle Grenemark i skallen! Varje gång jag hade shoppat något, skulle han skrika: NEEEEJ!! Det DÄR hade du verkligen inte råd med.

 

Stig är snäll. Åtminstone för det mesta. Det elakaste han kan säga är, när jag ser mig i spegeln: Det där ser inte bra ut. Och - han är ju expert.

 

 

Nu när den alpina säsongen är slut, är det väl kanske på sin plats att jag avslöjar mitt förhållande till Stig Strand.

Det är nämligen så att han finns i mitt huvud. Inte han kanske, men hans röst. Så här är det:

 

Det hände sig vid den tiden då jag jobbade på Norran och skrev reportage om människor som antingen var intressanta eller gjorde intressanta saker. I mitt tycke gjorde jag ett avsteg från den inriktningen när jag bestämde mig för att skriva om Lorentz. Som jag såg det var han knasig. Helvrickad. Han skulle förverkliga sin dröm! Alltså, att någon kan ha som sin livsdröm att bo alldeles ensam i en liten stuga långt uppe i fjällen i flera månader, det övergick mitt förstånd. Helt ensam var han förstås inte, han hade ju sina bästisar med sig, ett tvåsiffrigt antal draghundar och en liten batteriradio. Det är klart att man blev nyfiken på karln.

 

Fotograf Roine och jag drog iväg på en fyrtiomilaresa. Vi hade fått oss varsitt rum bokat på Wärdshuset i Hemavan, vars ägare då hette Stig Strand. Jodå, den Stig Stranden.

 

Innan vi nådde den destinationen, skulle vi tillbringa en hel dag med The Man och hans hundar och se vilket liv de levde - och förde! För om Lorentz inte var speciellt beroende av sällskap, blev de sibiriska vovvarna desto gladare då vi kom. Eller upphetsade. Eller vad som helst som kan frambringa ett ylande och tjoande som måste ha hörts miltals bort. De låg i varsin grop i snön, som de hade inrett efter eget tycke och smak, men när de anade vår ankomst snodde de sig om varann i alla möjliga riktningar så att linorna såg ut som rastaflätor.

 

Vi fick prova på att köra hundsläde och att försöka få de uppspelta fyrfotingarna att stanna och stå still. Vi fick en inblick i deras liv tillsammans med husse. Vi blev imponerade men inte avundsjuka.

 

Efter att till slut ha intagit en middag i civiliserade trakter, checkade vi in på Wärdshuset. Inte såg jag till någon Stig Strand. Däremot en stor bok med tredimensionella bilder! Vilken utmaning. Jag vet inte om fotografer har speciella ögon men för Roine var det inga svårigheter att se motiven på bilderna, medan jag, enligt instruktionerna, satte bilden så nära näsan jag kunde komma och flyttade sedan sakta bilden längre och längre bort, tills motivet uppenbarade sig. Eller skulle uppenbara sig. Fasen så irriterande att inte klara av det! Ännu mer irriterande att ha en fotograf bredvid sig som storskrattade. Åt min oförmåga.

 

Nähä, nu blev det här långt. Så om mitt förhållande till Stickan, skriver jag i morron. Som sagt, den som väntar på nåt gott, kan gott vänta.

Jag vill verkligen ha en pingvin!

 

Nej, inte en levande men en i naturlig storlek, tillverkad av ett hållbart material. Jag gillar pingviner, de har en sån personlighet - och humor. Åtminstone tror jag det efter att ha sett dem i mängder av TV-program men även på olika djurparker. I Norge, för en massa år sedan, blev jag tokförälskad. Där fanns pingviner, mindre än den vanliga storleken, och med häftig punkfrisyr. De vaggade omkring och såg ut som om de ägde världen men samtidigt bar på en hemlighet av det mer spektakulära slaget. Hur tuffa som helst gick de bara där och myste.

 

Jag såg en pingvin i ett skyltfönster för några veckor sedan, i en sportaffär som var tillfälligt stängd på grund av ägarbyte. Där stod den, i ensamt majestät, kvarglömd men stolt. Oj, vad jag ångrar att jag inte gjorde någon ansträngning för att kunna få köpa den.

 

Tro inte att jag är omedveten om att mina önskningar ibland, oftast, ses som underliga i andras ögon men det struntar jag högaktningsfullt i. När jag, efter skilsmässan, flyttade till en lägenhet utan balkong, ville jag ha en farstubro i vardagsrummet. Bara för att kunna sitta där och dricka kaffe. Det är väl inget konstigt med det.

 

När jag var liten ville jag ha "glittrande grönt hår". Och? Jag var ju bara tidigt ute som trendsättare.

 

Jag har också velat ha en svettglänsande svart häst som jag skulle dundra fram på genom nätterna, med mitt hår och min cape fladdrande för vinden. Det var förr det. Nu inser jag att det är kört. För det första är jag rädd för hästar, för det andra är jag mörkrädd och för det tredje fladdrar inte mitt hår för vinden. Det ställer sig i givakt när det blåser. Och capen - den svarta med indianmönster - är ersatt med en praktisk jacka av tantmodell. Nej, DAMmodell, ska det vara. Fast det är nästan lika illa om man jämför med mina drömmars cape.

 

Nu är det tyvärr så att ingen av ovanstående önskningar har slagit in. Än. Men jag ger inte upp om pingvinen. Man ska ha drömmar och önskningar, sa alltid mor. "När man slutar planera, då har man slutat leva", hävdade hon. Hon var en klok kvinna. Men hon lät mig aldrig färga håret glittrande grönt.

I går var en dag när jag önskade att jag hade haft boxarhandskar, slagpåse och två friska armar. Jag var verkligen i behov av att avreagera mig på döda ting!

 

Det började med ett telefonsamtal. Ja, samtal och samtal vet jag förresten inte om det kan kallas. Han sa inte ens vad han hette och varför han ringde, till att börja med. Däremot pratade han hockey och sa att han höll på Djurgården, trots att han var norrlänning. Djurgården behövs i elitserien, tyckte han, och redan där började det skära sig.

Eftersom jag har sagt upp ett speciellt avtal, kände sig den här mannen manad att ringa och tala om för mig hur huvudlöst jag agerade. I cirka tjugo minuter ömsom skrek, hotade och dumförklarade han, vad än jag sa. Därför slutade jag säga något. Tills måttet var mer än rågat. Då hojtade jag: Andas!!

 

Helt överraskande gjorde han som jag sa och då passade jag på att tala om för honom att jag inte hade lust att höra på hans utskällning längre. Däremot ville jag ha hans telefonnummer och namn. Förmodligen blev han överrumplad för jag fick hans mobilnummer och förnamn - hans privata nummer, det har jag minsann kollat.

 

Sedan avslutade jag "samtalet" medan han talade om för mig att jag skulle ha en trevlig dag och ett lycka till i mitt framtida elände . . .

 

Som tur var kom min dotter, som hade beställt fönsterbord, så att jag fick ösa en massa ilska och frustration tvärsöver köksbordet. Det lättade något men tyvärr hade en blixtrande huvudvärk redan infunnit sig och jag som hade planerat för en mysig strosardag på stan! I stället for jag omkring som en sockerhög iller och kunde inte koncentrera mig på något - så det fick bli toapapper. Gissa kopplingen?

 

Det där var dock bara början. När det hade gått 28 sekunder av matchen mellan OSS och Brynäs, fick VÅRAN Bellemare en tackling mot huvudet och stöp! Åh nej, inte igen! Men jodå, han fick ledas ut och blir borta okänd tid. Jag kunde inte koncentrera mig på spelet efter det. Tur ändå att VI kunde ta oss samman och vinna matchen.

 

Jag har en massa frustration kvar i kroppen. Vad ska jag göra med den? En snabb promenad hjälpte inte.För under den tänkte jag "och Boork tyckte att det skulle räcka med två matchers avstängning för Brynäsaren" och sparkade till en snöklump som låg lämpligt längs min färdväg. Det kunde ha hjälpt en del - om den inte hade bestått av kompakt is och suttit som fastgjuten i gatan. Nu är jag farlig . . .

Ett lätt snöfall gnistrar i solens strålar mot björkens kala grenar. Poesi? Nä, det är gult och svart!

 

I dag börjas det. Nu kör vi! Hela stan är svart/gul. Själv ska jag måla varannan fingernagel svart och varannan gul, ikläda mig min AIK-tröja och gå ut bland oss andra. Nu är det nämligen VI och OSS. AIK får vara AIK utan inblandning från Solna AIKIF. Nu finns bara ett AIK och det är VI!!!!

 

Det sociala livet kommer att vara kraftigt inskränkt under veckor framöver. Man följer ju inte "bara" AIKs matcher, utan även de andra slutspelslagens. Plus Timrås kamp i kvalet, givetvis. Crippe, Jonte och Hagos finns i våra hjärtan så till den milda grad att VI har lånat ut VÅR egen Rasmus Edström till dem. Snacka om kärlek.

 

Jag är nervös. För mycket tal om guld gör mig orolig. Jag vet ju bara att mitt eget har försvunnit, det som jag tog för givet att jag hade i min ägo. Man får aldrig ta någonting för givet. Men om VI klarar guldet, om VI är så fruktansvärt bra, då tror jag nog att mina smycken också dyker upp.

 

Och nu till något helt annat. (Föga förvånanade eftersom jag har svårt att koncentrera mig någon längre stund these days).

 

Antagligen är TV-programmet Fråga Doktorn ett väldigt informativt och bra program men jag brukar undvika att se det, eftersom jag drar på mig så många sjukdomar de gånger jag kollar. Men, häromdagen, lockade en mycket verbal, intelligent och härlig ung man mig att se. Han ville att sjukdomen Aspergers syndrom skulle få komma fram i ljuset mer, att vi "normala" skulle få kännedom om vad sjukdomen innebär. Men åh, så han förklarade! Jag både skrattade och grät åt hans beskrivningar, något han säkert ville att vi skulle göra. Kunskap ger förståelse. Att, exempelvis, ett så vanligt uttryck som "Vi ses sen", är helt omöjligt för en person som han att förstå. "Sen" finns inte, det måste vara konkreta besked. Men även om man är konkret och säger "jag hör av mig i februari" men ringer den andra mars, då har hans värld rasat, han kan inte hantera det.

 

Han sa så mycket klokt och intressant. Men när han berättade att han tidigare hade haft ett mycket överdrivet intresse för utryckningsfordon, kände jag en blick från sidan.

- Ja, men, sa jag utan att ha fått någon fråga, han sa ju ett "överdrivet intresse".

- Jo, just ja, svarade blicken från sidan, och det kan man ju inte kalla det om man springer ut på balkongen och vinkar åt kompisarna i 112:s helikopter varje gång den flyger över hustaket? Eller att man står vid sidan av en sjukbädd medan ambulanspersonalen gör undersökningar och hummar "ni gör helt rätt, kollar alla parametrar, precis om i 112 - på liv och död".

- Äsch, lägg av, nu överdriver du, fnös jag, aningen generat.

- Jag? Det är inte jag som kan allas namn på räddningspersonal från Ystad i söder till Strömsund i norr. Och som saknar polis Magnus skratt. Jag förstår nog varför du vill fara på semester till Gävle i sommar.

- Ja och då ska jag köra! Och köra för fort! Då kanske polisen kommer . . .  .

 

Nu vill jag bara säga till dig, underbara kloka unga man, att vara intresserad av utryckningsfordon är inte alls konstigt. Där är vi helt lika, du och jag. Det är helt normalt.

I dag, klockan 09.30, kröp jag till korset. Eller, rättare sagt, åkte jag bil till banken. Men det var ärendet som kändes betungande, ja, rent av livsavgörande.

Jag har, i flera års tid, vägrat befatta mig med framtiden. Men nu är den nära. Inom ett fåtal år minskar passionen och i stället kommer pensionen in i bilden. Hur mycket den ena ökar och den andra minskar levnadsstandarden, skulle banken tala om i dag. Strutsen tvingades, mycket ovilligt, att dra upp huvudet ur sanden. Men bara för en stund, sen tjongade jag ner skallen igen i den mjuka, bekväma vill-inte-tillvaron. Äsch, det är ju jättelänge kvar. Då har ju till och med Molly börjat skolan!

 

Pensionen får vänta, passionen får fortgå. Men att det ena inte utesluter det andra har jag förvisso sett exempel på. De finns de som är passionerat förälskade efter 65, de som är passionerat intresserade av hockey efter 65, de som lever för sin passion, god mat, efter 65 och så vidare. Det tröstar mig. Det gjorde inte banken.

 

Men, som sagt, nu struntar vi i det! I morron börjar slutspelet. Jippiiiii!!

 

I helgen insåg jag att OM min junta någon gång skulle bevilja någon fler medlemskap i vår exklusiva förening, skulle Kalle Grenemark och Christer Ulfbåge ligga bra till. De besitter flera kravspecade kvalifikationer. Exempel: De pratar alltid i mun på varann, de pratar om olika saker, de är förvirrade, de har svårt med namn ("Du Skalle, håll koll på din monitor du!") och de tjatar, ja, ja, ja, ja och visst,visst, visst. Upprepningar av tidigare sagda sanningar förekommer frekvent. De driver med varann och deras egenheter och - framför allt - de skrattar med varann!

 

Att kunna hålla många bollar i luften samtidigt är ett krav. Men att minnas dem efter två minuter är dock inte ett krav.

 

En sak fattas ändå för att de skulle kunna bli fullvärdiga medlemmar; de är alldeles för klara och rediga när de förklarar spelregler. Där har de mycket att lära av oss, speciellt en av oss. Hon beskriver spelregler för oss andra så att vi omöjligt kan sitta still på stolarna, utan vrider oss i skrattkramper som dessutom orsakar tårflöden och en förödande hosta. Hon tycker att vi har svårt för att fatta.

 

Så länge man skrattar så att man kiknar, så länge är man ung. Och passionerad. Även om man en dag har mindre pengar att röra sig med.

 

Ska jag skriva något om Melodifestivalen? Ja, det ska jag. Jag såg den ju, i min ensamhet, trots att den gick samtidigt som Barcelonas match! Men jag tjuvkikade lite då och då på fotbollen och konstaterade att laget hade, återigen, haft en gruppklippning!

 

De anlitar antagligen nån gammgubbe som snaggar dem alla till samma frisyrer. Fult! Visst borde de ha råd att ha egna frisörer? Men de kanske inte har tid.

Nå, de vann i alla fall och det borde ju vara huvudsaken . . .

 

Tillbaka till Mellon då. Jag hade faktiskt inte hört alla bidragen tidigare. Gubbgänget upplevdes ju live här på Arenan och då och då från klockradion vid 5.30-tiden på morgnarna. Således inte mina favoriter. Men Mats Ronander har ett jättehärligt leende.

Jag föll handlöst för Louise Hoffstens låt. Jag gillade Röjar-Ralfs röst. Jag led med David Lindgren, som jag anser ska hålla sig till att vara den gudabenådade a-r-t-i-s-t han är på världens musikalscener. Yohito? Den låten har jag hört förr men jag gillar killen. Så, faktiskt, Robin var vinnaren även hos mig. För Eurovision Song Contest, alltså. Här hemma, i bilen och i stugan kommer definitivt Louise Hoffsten att regera.

Sean Banan? Då kollade jag hur det gick för Barca.

 

Just nu har jag annars en tidigBeatlesepokshunger. Då mättas alla sinnen hos mig.

 

I går försökte jag också att hålla jämna steg med mitt nioåriga barnbarn - via sms! Vi chattade en lång stund, eftersom han är i fjällstugan och har haft 40 graders feber sedan i onsdags. Men snabba fingrar har han och snabb i tanken är han ändå. Om han inte fick svar från mig inom femton sekunder kom det ett "Halå????". En gång, när jag skrev ett långt svar som säkert tog upp till en halvminut, plingade ett "Jag dör av väntan" fram . . . Men det bästa, det bästaste bästa, var när han skrev "Men mormor" följt av en glad gubbe. Då visste jag att han satt med ett leende och skakade på huvudet.

 

Mio försökte också vara överseende med min trögtänkthet när han fick några Tom- och Jerrykex att dela med Arwen, storasyster.

- Får jag tre tallrikar då, sa han med den pondus som bara han har.

- Tre?? sa jag. Men visst räcker det med två små skålar?

- Nej, då blir det inte lika, hävdade han tvärsäkert.

- Men ni är ju bara två, du och Arwen, då behövs det väl ändå bara två skålar också?

- Får jag två då!

Nu var han less att diskutera med någon som inte begrep. Han la tre kex i den ena skålen och cirka tjugofem i den andra.

- Men hallå, protesterade jag, det där blev väl inte rättvist?

Då log han finurligt och flyttade över några kex till, som jag förmodade, Arwens skål.

Jag undrar hur han hade tänkt dela upp dem på tre?

Eller var det som med marängerna? Arwen kunde tyvärr inte få några, sa han, för då skulle det inte räcka till Alfred. Som befann sig fyrtio mil därifrån.

Ibland hänger jag inte med.

 

 

 

 

Poliser äter kakor på kontoret!

 

Grisar hatar fiskpinnar!

 

Jag har blivit uppdaterad på min omvärld, saker som jag inte hade en aning om. Mio har varit här.

 

Livet är fullt av överraskningar. I går fick jag dessutom en av det underligare slaget. Sittande behagfullt tillbakalutad i soffan efter en god middag hos kusin med man, upptäckte jag helt plötsligt att hon stirrade intensivt på mig.

- Vad har du för hål? frågade hon på sitt rättframma sätt.

 

Innan jag hann samla mig och formulera ett värdigt men samtidigt indignerat svar, flög hennes arm ut mot mig och ett finger trycktes in till höger om mitt högra öga.

- Där! sa hon samtidigt och tryckte lite hårdare.

 

- Vaddå hål? sa jag och kände mig tommare än vanligt.

- Ja, eller grop kanske mera, förtydligade hon och kallade samman männen i sällskapet för att de också skulle få se kratern (som jag befarade).

Alla tre var eniga; jag hade en grop där som de aldrig hade sett tidigare. Då ska man också veta att kusinen har förmodligen sett mig sedan hon var tre månader gammal, eftersom jag föddes då, och vi har umgåtts till och från sedan dess.

 

Jag började känna paniken komma när alla tre tryckte, hummade och la sina pannor i djupa fåror.

- Det är en skrattgrop, avgjorde slutligen kusinen. En höll med, den andra ville degradera den till en smilgrop. Själv hade jag inte ens chans att medverka eftersom det är synnerligen svårt att se sig själv till höger om sitt högra öga. Inte ville jag ge efter för deras fniss och flams och gå till en spegel heller, nejdå, jag låtsades som om det regnade och att jag själv hade varit medveten om "gropen" i hela mitt liv. Väldigt bra gjort att få det trovärdigt, dels med tanke på att det sällan regnar när det är tio grader kallt, dels att jag skakade inombords av rädsla för vad jag skulle få se när jag kom hem.

 

Och - vad såg jag? Två, små diagonala rynkor som tryckts ner av glasögonen! Och om de har någon anknytning till mitt humör så kan de kallas skrattrynkor. Grop?? Hål?? Jag undrar vad de skulle kalla Great Canyon . . .

- Kom Maude så ska du få se vad jag hittade under skorna!

 

Normalt brukar det inte vara särskilt lockande att se vad som finns under skor men när min granne säger det, kan det definitivt vara värt en koll.

 

- Titta, vilken snygg blus!

- Men ääää... fanns den under dina skor??

- Jovisst! Jag skulle ta fram ett par skor som stod längst in i garderoben (en av de femton hon har) och då såg jag den här. Men visst är den jättesnygg?

- Absolut .... men jag förstår inte..... har du aldrig sett den förr, eller?

- Men din toka, klart jag har, men inte sen förra våren så jag hade helt glömt bort den.

- Jaha ja, så du tror att du möjligtvis har nån scarf som passar till den då? log jag försmädligt.

Då boxade hon till mig och skrattade gott.

 

Nu har jag gjort en inventering i mina garderober. Inte i en enda av de två fanns det något snyggt som hade ramlat ner från galgen och gömt sig under några skor. Typiskt.

Jag insåg en sak dock. Cirka nittio procent av allt i mina garderober är svart. Jag som älskar färg! När jag ser någon som är klädd i rött, tänker jag " åh, så himla snyggt!". När jag själv sätter på mig något rött, tänker jag "åh, vilken blek julgris!" och byter till svart.

 

Turkos, lila, orange och gult, det är mina färger. Ändå har jag svart. Nej, nu jädrans ska det bli ändring på det! Nu ska det spraka om mig, våren ska få konkurrens. Men i dag snöar det så då passar det bra med svart. Dessutom svarvar det.

 

Min älskade mamma hade många uttryck att måla tillvaron med. Hon avskydde när det "svarvade" när hon skulle kratta. En vind som for hit och dit och som gjorde att löven uppförde sig precis likadant. Men det uttryck som jag, just i dag, har full förståelse för, är när hon kände sig "som ett utskitet äppelmos". Jag begriper inte på vilket sätt hon visste hur ett utskitet äppelmos kände sig och jag vet inte om jag vill veta det heller men i dag har jag en aning. Vaknade och var tröttare än då jag somnade, ont i hela kroppen, tung i huvudet, ja, seg helt enkelt. Kan det vara så äppelmoset känner sig? Segt?

 

På tal om generationer. I går visade syrrans tvååriga barnbarn sin farmor en lägenhet som var till salu i Norsborg. På Ipaden! Hon var speciellt angelägen om att visa en bild där en snygg barnvagn kunde skönjas. Men farmor fick hänga med på hela lägenhetsvisningen dessutom.

 

När jag var arton instruerade jag min mor hur hon skulle spela in ett TV-program där Yngve Forssells orkester var med. På en rullbandspelare! "Ställ mikrofonen så nära TV-n som möjligt och när Yngves börjar spela, då trycker du ner Rec och Play - samtidigt". Hon var nervös hela dagen. Själv hade jag inte tid att vara hemma och hjälpa till. Lunkan och jag skulle till Malå och dansa. Vaddå, nio mil enkel väg? Äh, det var ju där gograbbarna skulle vara och - pappa betalade ju bensinen. Och om man sen, vid hemkomsten, la örat tätt intill bandspelaren, kunde man höra Philip Minton sjunga "Amen" och "Proud Mary". En lyckad helg.

 

I förrgår kväll ringde hon på dörren precis när hockeyn hade börjat. Hon, det är vår mittemotgranne, åttioplusplussaren med den säkraste klädsmak jag har träffat på. Hon är dessutom väldigt (prat)glad.

 

- Är det hockey nu? Ojdå. Jaså, är det bara i början av första perioden, ja, dåså.

 

Men nu var hon lite bekymrad. Tidigare under dagen hade hon varit på lägenhetsvisning, den sjuhundrafyrtiofjärde ungefär, och när hon skulle uppge sin bostadsadress, kom hon inte ihåg var hon bodde.

Mitt i bekymmersrynkan avbröts hon av ett läte från någon som satt i soffan och var enbart koncentrerad på matchen.

 

- Vad hände? Blev det mål? Gjorde 45:an, Oscar Möller, mål? avbröt hon sig själv med och vände blicken mot TV-n.

 

Nej, han gjorde inte mål men nära var det.

Jag log mot henne.

 

- Ja, du ser, sa hon, hans namn kommer jag ihåg men inte var jag själv bor.

 

Och så skrattade hon. Gott och länge.

 

Eftersom matchen var betydelselös medan hon är betydelsefull, lät jag henne prata i en period. Det var en omväxlande period. En del hade jag hört förut, många gånger, annat var nytt men det mesta var åtföljt av hennes glada skratt. Någon minuts allvar fanns det men den avslutades ändå med ett skratt. När hon vänt det negativa till något positivt. Sån är hon. Och lägenhetsvisningarna är nog bara en hobby. För, som hon säger, här har jag ju er och femton garderober.

Men kommer hon in under slutspelet, då måste jag nog tala om för henne var hon bor . . .

 

I går blev jag glad. Jag gick in på Bokus.se för att kolla om Donna Woolfolk Cross hade skrivit någon fler bok efter "Påven Johanna". Då upptäckte jag att Bokus hade använt sig av delar av min recension av boken för att presentera den. Tänk så lite det kan behövas ibland för att man ska känna sig sedd. Jag hoppas att alla de som sedan gett sitt omdöme om boken, hade inspirerats av mina ord för samtliga gav den toppbetyg och ansåg att den var den bästa bok de någonsin läst. Det tycker jag också. Fortfarande. Cirka femton år och massvis av böcker senare.

Då - på den tiden - fick jag betalt för att läsa böcker. I dag betalar jag. Gladeligen.

Okej, jag kan skriva. Jag menar, det går att skriva. Men om sen någon kan läsa det, är ovisst. Strul med tekniken, säger de på Blogg.se.

 

Förr bröt man av stiftet på blyertspennan men kunde genast vässa fram ett nytt. Det var tider det! Jaså, låter jag gammal och gnällig? Det är precis vad jag är. I dag. Och tjugosju dagar till.

 

Jag kan erkänna att jag inte gillar mars månad så där speciellt mycket. Det är en riktig tråkmånad. Alldeles för tidigt för att börja planera för våren, stugan och Stockholmsbesök. Visst, solen tittar fram lite då och då men den ligger lååågt. Den kryper in i minsta springa och golvlist med sitt obarmhärtigt avslöjande sken. Ingen anledning till glädje alls. Sen lyser den rakt i ögonen då man ska se på idrottssändningar på TV, dagtid. Hur den lyckas komma under vårt nya balkongtak, är en smärre gåta men just där är den och just där finns inga gardiner eller persienner att dra för.

 

Katter gillar visst mars. De kommer liksom i gasen då. Inte har jag då varit katt i nåt av mina tidigare liv, det är helt säkert, för någon liten egenskap tar man väl med sig från det ena till det andra och jag är så långt från i gasen som det bara går under innevarande månad.

 

Nog har jag ljuspunkter inplacerade i almanackan. Junta. Träff hos Åsa. Tvättstuga. Bilbesiktning. Räkningar. . .

 

Juntan kan snöa bort om det vill sig illa. Det har den gjort förut. Träffen hos Åsa kan bara hindras av magsjuka eller 39 graders feber. Tja, varför inte? Jag tar inget för givet.

 

Men slutspelet i hockey ska väl ändå gå av stapeln som planerat! Nähäj då! Det är bara fartyg som kan "gå av stapeln". Sådan är jag. Petimäter. Gnällspik. Surkärring. Ful, fet och fattig.

 

Det är lika bra att du inte kan läsa det här. Men till april hoppas jag att de har fixat problemet. DÅ ska du få se på annat!

Norrmän.

 

Överallt. I skidspår. I utförsbackar. I rondeller. I TV-deckare. På campingplatser. I böcker. Ö-v-e-r-a-l-l-t.

 

Har du inte märkt hur de håller på att ta över världen? Med sitt glada och trevliga sätt, Northug undantagen, lurar de oss att tro att de är harmlösa. Men akta dig! En vacker dag vaknar du av att klockradion skriker "MORRN!", följt av Jan Teigens hitlåt "Mil etter mil". Du rattar förtvivlat på alla inställningsmöjligheter men icket, de har tagit över och det är akkurat bara att gilla läget.

 

Alla rika oljeschejker får byta ut sina heltäckande vita sjok till stickad mössa och lusekofta, för olja har de ju naturligtvis också i massor - norrmännen. Världens är deras!

 

I går fick jag ett bryt. Plågad i veckor av norrmännens och norrkvinnornas framfart. Efter Melodifestivalens andra chans, kändes det som att vi behövde nåt skarpare att sätta tänderna i. Alltså Varg Veum, privatdeckaren som måste ha gått till en fascistisk frisör, det borde bli en bra avslutning på kvällen.

 

MEN HUR DUM FÅR MAN VARA?

 

Då menar jag vi som bytte kanal till 7:an. Varg Veum är inte dum. Han är jättedum. Vänder ryggen till så att någon kan slå ner honom. Provocerar en mördare, längst ute på en brygga, utan poliser som gömmer sig i närheten, så att mördaren kan safta in en båtshake i Veums ben, fånga honom i ett fisknät och hålla honom under vattenytan tills han dränks. Ja, om nu inte mördarens känslige svärson hade kommit. Dessutom släpar han både sig och benet uppför klippor där mördaren står och  pekar på sin svärson med ett laddat gevär. Då skriker Varg mördarens namn och ställer sig som en pricktavla i skidskytte under bästa väderförhållanden.

 

Är det sådana som ska styra över oss?

 

Just nu pågår Vasaloppet och vem leder? Ja, inte vet jag, jag vägrar att se men jag tycker mig höra att noen tykker att det är akkurat dejligt med en litn tur så här på söndagen. Kanske inbillar jag mig men det tror jag inte.

 

Jag är inte alltigenom anti. Jag hejar, ärligt, på Tarje Böe och Ole-Einar i skidskytte. De får gärna bli trea och fyra. Axel Lund Svindal är en favorit i alpint. Trevlig och snygg. Men Marit och Petter har jag fått nog av. Alla andra rödklädda också förresten. Skit samma vilket land de representerar, jag ser rött i alla fall!

 

Den dagen Norge slår Sverige i hockey, då slutar jag med idrott. Då blir det politik för hela slanten, för se Norges statsminister, han går inte av för hackor. Där böjer jag mig i vördnad. Och avundsjuka. Sån jädrans tur de har, norrbaggarna.

 

PS. Jag ber inte om ursäkt för eventuella språk- och stavfel i mina försök att imitera det norska språket.

I går porlade smältvatten på gatorna. I går kväll regnade det. I natt snöade det. Nu skiner solen och det snöar. Nu har vi minus sju mot gårdagskvällens plus. Det blåser rejält. VA??

 

Vem är det som sköter om väderleken? Marknaden? Har den tagit över vädret, liksom allt annat? Inte underligt då att det blir ogrejdut. Det man förlorar på gungorna, tar man igen på karusellerna och karuseller blir det gott om. Det är fruktansvärt halt ute, en halka som gömmer sig och lurpassar under nyfallen snö. Många kommer att ramla, slå sig och bryta ett eller annat. Det blir antingen en upper-body-injury eller en lower-dito. Numera avslöjar vi inte några detaljer, utan lämnar bara kryptiska lägesrapporter för andra att grubbla över.

 

Själv är jag sliten och stannar hemma i dag. Vill inte riskera något inför slutspelet. Att jag är sliten beror på att Jörgen, världens bästa kiropraktor, slet i min arm i går. Om jag skulle ta mig ut på isen i dag, finns ju risken att jag ramlar och vad det innebär kan ju var och en räkna ut.

 

Ute på balkongen finns det dock en som lever livets glada dagar. I blåsten. Skellefteå AIK-flaggan vänder kappan efter vinden och det går snabbt, det är en sak som är säker. I går blev VI klara seriesegrare! Och en miljon rikare, vilket räcker till 400 klubbor, enligt Norransporten. 400 klubbor! Det är ju inte klokt. Under en match ryker det ju både en och sju klubbor! Det ligger klubbitar här och där och skräpar och hindrar passningarna från att nå sitt mål. De kan till och med gå av just i ett skottögonblick. Vad är det för skräp? Förr kunde en klubba möjligtvis gå av när den i ilska och frustration med full kraft slogs mot sargen. Men nog gjordes det mål även med dem. Vi vann ju GULD med gammklubbor 1978. Då skulle en miljon ha räckt långt. Nu räcker det inte ens till att inleda förhandlingar med en spelare.

 

Men om Janne Josefsson börjar gräva i hockeykulturen, då är han ute på hal is. (F´låt). Jag tycker att han inte hade speciellt torrt på fötterna angående skidåkningens eventuella dopningsfall heller. Men å andra sidan hade jag min uppmärksamhet splittrad under programmet. Det fanns en nioåring som hade gett sig den på att lära sin mormor ett spel på Ipaden, där pingviner (mormors favoriter) var inblandade. Till slut blev han lite uppgiven och sa: Men du måste lära dig det här, kvinna!

 

Det fattar väl alla att Uppdrag granskning hamnade i skymundan. Jag hade ju ett annat, mycket viktigare uppdrag.

 

För övrigt anser jag att årets krock inträffar i morgon. SAIK mot Frölunda samtidigt som Barcelona möter - och tar revansch på - Real Madrid. Och om inte min upper-body-injury hindrar mig ska jag spela bägge matcherna. Samtidigt.