saltatochkryddat

 

De här två har just lämnat boet. Den ena är flygfärdig och redo att upptäcka världen. Den andra är ängslig och försöker gömma sig. Jag undrar hur deras liv kommer att se ut.

 

När jag var barn umgicks jag ibland med gangsters. Dåtidens.

Först var det grabbarna hemma i byn, sen killarna i klassen. En av grabbarna lärde mig att gömma mig i en skottkärra vid vägen och när en bil närmade sig, tända ficklampan och lysa föraren i ögonen. Så gjorde han och det var döspännande.

 

När första bilen kom, blev jag så rädd att jag aldrig fick igång lampan. När den andra bilen kom, hade det väl gått en halvtimme kanske och jag var less för länge sen. Trafikintensiteten i byn var inte hög, så att säga. Nä, det buset var ingenting för mig. Då gick jag hellre hem till en nyinflyttad kompis som hade TV och såg på Stadshuset i Stockholm en stund, innan Titteliture började.

Tittelitut i rutan

TV kan ingen va utan

Tittelitut i burken

ingen får va sur å purken ....

 

Den sitter som smäck fortfarande. Tar en hel del plats där, exempelvis, lösningar på matematikproblem kunde ha rymts i stället.

 

När jag började på mellanstadiet, hade jag flyttat både från byn och skolan, som rymde alla tre klasser i ett klassrum. Nu var det Medle highschool som gällde. Och där fanns det gangsters, vill jag lova!

Vi hade de värsta i vår kass. Någon hade suttit kvar, någon hade flyttat in medan andra redan hade funnit sin grupptillhörighet i ligan. En av dem var en riktig hjärtekrossare, dessutom. Som vi slogs om hans uppmärksamhet, vi tjejer. Men han valde en annan, en som var äldre än han och som inte ville ha honom. Var det därför han fick för sig att "låna" en bil och köra i diket? Jag vet inte men ett fasligt förfasande i flera byar blev det under en lång tid.

 

En dag kom en annan ligamedlem med skärsår i ansiktet. Han hade "snubblat och ramlat på en trasig flaska". Men vi visste vi! Inte utan stolthet berättade övriga ligamedlemmar att han hade sprängt sig i ett grustag! Han hade alltså stoppat en smällare i en tomflaska och tänt på. Gissa var splittret hamnade? Oj, vad vi sög på den fantastiska hemlisen, vi som fick veta. De andra tyckte synd om honom.

 

Men en av killarna tog priset! Satte han sig inte och rökte i grässlänten utanför lärarrummet? I klass sex!

Vi andra gömde oss på toaletterna av rädsla för att bli sedda tillsammans med honom. Det var riskfritt, inte ens tillsynsläraren hade sett vansinnesdådet.

 

Jag minns inte när han flyttade från stan men det var väldigt, väldigt länge sedan. Ingen visste något om honom, tills han, helt plötsligt, stod utanför dörren hos var och en och hälsade på. Iförd fotsid skinnrock, med renrakad skalle och långt skägg. Jovvist körde han motorcykel också. En sån där bakåtlutad sak.

På skinnvästen hade han ett emblem som skrek ut hans tillhörighet. Nu blev han sedd! Gissa om han blev sedd.

 

Jag kan inte låta bli att undra om något hade blivit annorlunda om någon sett honom i grässlänten.

När han rökte. Gangstern.

 

 

Late bloomer. De här tokblommorna blommar i trollbacken i september-oktober och alla vet ju vad som kan komma nerdråsande från himlen den årstiden. Alltså har det hänt att jag har borstat bort ett snötäcke och funnit så otroligt vackra och synnerligen levande blommor, att jag trott att jag stått inför ett under.

 

Den tiden är inte förbi, sägs det. Undrens tid, alltså. Jag börjar tvivla jag.

Inte vaknar jag en morgon och finner att lägenheten är städad och skinande blank. Det vore ett under.

Inte har jag märkt att folk har lärt sig skilja på var och vart. Det vore ett under.

Inte har någon fotbollsspelare försökt pruta ner sin lön. Det vore ett under.

Inte har jag hört någon politiker säga: Jag har varit oärlig. Det vore ett under.

Men sånt sker aldrig.

 

Jag har haft långa och djupa diskussioner med mig själv om vad jag ska ansöka om att få bli i mitt nästa liv och jag tror att jag har kommit på svaret: en björn.

Det främsta skälet till det är att kunna krypa in i sitt bo och mysa hela långa vintern, utan att någon kräver att man ska betala räkningar, handla julklappar eller deklarera. En annan, icke obetydlig faktor, är också att under våren, sommaren och hösten bara få gå omkring och äta allt man tycker om och det i massor. Bli rund och go (eller tjock och fet, som en del skulle säga) och kunna leva på reserven och minnen av smakerna hela vintern och sen komma ut smal och snygg på våren!

Jag skulle också vilja skrämmas. Råma lite bakom ett träd och se vuxna storkarlar springa för livet. Vad jag skulle skratta!

Det enda jag skulle behöva frukta är gevär. Men med tanke på Sveriges yta och mängden gevär, skulle jag lätt kunna undvika alla. Hur är det, föder björnhonan sina ungar medan hon sover på vintern? Smart! När våren kommer och det är dags att vakna, är ungarna redan självgående. Inga vakonätter, blöjbyten eller feberkramper.

 

Nåja, än har jag inte riktigt bestämt mig. Det är ju det där med hockey, till exempel. Och shopping. Och bilsemestrar. För att inte tala om plankstek och lakritsklubbor. Sen vet jag ju inte heller om det är tillåtet för björnar att ha en massa värmeljus tända i sitt ide. Brandskyddsmyndigheten kanske säger nej.

 

Nä, jag har det nog bäst som jag har det. Jag ansöker nog bara om att få fortsätta så här ett bra tag till. Vilken jädrans bra idé! Hoppas den bifalls.

 

Hedra den som hedras bör! Nu hänger Hadelöv i taket hos mig.

 

Jag mötte en storbesviken man på Arenan sist. Han har, i flera års tid, kört tur och retur Norsjö-Skellefteå och sett varenda AIK-match men när det blev dags för slutspelet i våras, då gällde inte hans biljett längre. Han satte sig då vid datorn för att kunna vara med och slåss om biljetterna direkt de släpptes till försäljning men misslyckades. Han blev utan. Efter alla dessa år och resor så fick han inte vara med till slutet - och guldet.

 

"I hadd tankt tröcik opp en tischört ve bild oppa jig å n´ Anders Forsberg å skriiv "Ve som eint feck vara ve".

Jag gillar galghumor.

Det är därför min och Hadelövs tröja nu hänger på en galge i taket.

 

I dag har jag varit på shoppingrunda med min dotter. Det brukar vara en förskräcklig upplevelse. Fort ska det gå!

I dag var det gardiner som gällde. För henne. Inte alls för mig men nu har jag satt upp dem. Mina nya gardiner.

 

Att dagens shoppingtur blev ovanligt lång, berodde på att Annie hittade en massagefåtölj för, endast, 7.999 kr! Där satt hon. Och låg. Och skakade, vibrerade och hoppade. Allt till min stora förnöjelse. Hon såg ju för helknäpp ut. Själv satte jag mig bredvid, i en stol med massagedyna. Jag tryckte på knappen "Neck" och genast kom två gripklor och slöt sig om min nacke. Jag skrek till. Det gjorde ont. Då bytte jag till ryggen och det började bra, faktiskt väldigt bra. Men ju högre upp knådandet kom, desto ondare gjorde det. Då skrek jag igen.

 

Annie hyssjade och sa att jag skulle tänka på att jag skämde ut mig. Hon hade rätt. En av oss måste ju ändå kunna föra sig när vi är bland folk. Så jag stängde av och lät henne ligga där och skaka loss.

"Mamma, en sån här önskar jag mig i julklapp", sa hon.

- Jaha, sa jag, och varför säger du det till mig? Vi ger ju inte varann julklappar längre.

- Jo, nu har vi börjat om, hävdade hon bestämt.

- Glöm det, skrattade jag.

- Okej då, men eftersom pappa alltid ringer till dig och frågar vad han ska ge mig i julklapp så är det ju bra att du får veta det redan nu . . .

 

Och jag vill redan nu påpeka att jag inte för mitt liv önskar mig en massagemadrass till TV-fåtöljen. Jag har tillräckligt ont som det är. Dessutom skulle den nog ge upp redan under första hockeymatchen. En sån rörlighet som jag besitter då, är det inte många som matchar. Inte jag heller. Dagen efter.

 

PS. Sys, det heter tur- och returbiljett. Inte turLLturbiljett. Bara så du vet. Jag vet det - numera.

 

Läste rubriken i morse: Snö och kyla. Kvinna körde av vägen på grund av halka.

Men huvva. Nej, inte redan. Fy, så hemskt. Stackars dem som bor där. Var, förresten?

 

Så fortsatte jag läsningen: . . . utanför Skellefteå . .

 

NEEEEEJ!

Det är den 25 september och rysskylan är på väg in över oss. På sommaren pratas det ofta om ryssvärmen som är på väg men den vägen är oftast lång och krokig. Någonstans under färden brukar ryssvärmen ångra sig, och precis när den nått Haparanda har den fått nog. Den stannar där, helt sonika. Och går på Ikea.

 

Men rysskylan, den kan vi lita på. Är det sagt att den kommer, då kommer den. Oavsett om det är september månad, när hösten kan vara som allra vackrast och luften är syremättad och klar. När man bara vill vara ute i skogen och känna hur man fylls med energi och glada tankar, som ska hjälpa oss att klara vinterns mörker.

Och så snöar det!

Skoterfantasterna jublar. Säkert spänner Oveva på sig skidorna också och står startklara. Det finns vintermänniskor. Jag tillhör inte dem. Jag vill ha färger runt omkring mig, då mår jag bra. Inte bara vitt, vitt, vitt.

 

Lika mycket som jag, varje år, bävar inför att mötas av synen av en vit gräsmatta när jag drar upp persiennen, lika mycket bävar jag för telefonsamtalet. Normalt blir jag alltid jätteglad när min dotter ringer. Det finns dock ett undantag. Första dagen med snö. Då ringer hon och sjunger "ja, se det snöar, ja, se det snöar, det var väl roligt, hurra!!". Alltså, HUR långt kan ett äpple falla från ett päronträd?

 

Ibland brukar hon liva upp mig genom att sjunga julsånger mitt i sommaren. Nu försöker hon dessutom få sina söner att sjunga "Det var länge sen jag plocka några blommor" med motivering att "den tycker mormor så mycket om". Och hon ska föregå med gott exempel och lära sina barn att inte ljuga . . .

 

Här utanför vimlar det av talgoxar, som har läst väderrapporten. De frossar på grannens talgbollar. Men än kan de hitta föda på marken och i träden, om de bara ids leta. Än är det inte snö - här. Än är gräsmattorna gröna och träden har massor med färgrika löv kvar på sina grenar. Men herrejisses, vad det blåser. Från öster . . .

 

Visst är de söta, där de hänger på väggen som en ny inredningsdetalj? Kloka ugglor som ska hålla uppsikt över vårt hem under nätterna, när de ändå är vakna. Men alldeles säkra på sin nuvarande bostad kan de inte vara. Mina ugglor är presumtiva flyttfåglar. Liksom det mesta här hemma, kan ingen känna sig säker på placering och omgivning nåt längre tag. Utom jag. I fåtöljen. Där känns inte behovet av förnyelse som direkt nödvändigt.

 

Nu måste jag bara få fråga: Eva, Eva, vad ont har jag gjort dig? Jag säger bara Volvo Lastvagnar. Boken som du kom med och som du ville jag skulle läsa. Nu har jag gjort det.

Det kan vara min förkylning som gör mig extra matt och slut men den boken gjorde mig då inte piggare. Hostattackerna kom tätare och tätare i takt med alla parenteser och asterisker på bokens sidor. Den pyttelille figuren som snackar och skriker i mitt bröst, pep oavbrutet och, förvisso, störde läsningen men ändå.

 

Jag ser med bävan fram emot den diskussion vi ska ha om författaren. Det känns på något sätt som om det finns ett släktskap i författandet med någon som envisas med att skriva kåseribloggar nästan varje dag . . .

 

Jag hatar narkotika och varje gång den nämns i lättsamma underhållningssyften, reagerar jag. Inte ens en 92-årig dam som börjar röka marijuana, får mig att le. Ju mer vi talar om eländet, desto mer accepterat blir det. Som en del av livet och vardagen. Det är meningen att vi ska skratta åt personer som rökt en "julle" eller snortat en lina, eller va fanken de kallade det i "Parlamentet", men det skrattet fastnar i halsen på mig. Unga människor dör ju, för tusan! Droghandeln på nätet är en lönande business, både för säljare och köpare. Ja, tills användaren dör av en överdos förstås, vilket inte alls är otroligt eftersom det inte finns några doseringsanvisningar på en bipacksedel i förpackningen. Vuxna 2-3 ggr dagligen, barn över 12 år 1-2 ggr dagligen. Till dess döden inträffar.

 

Sen är det ju, på tal om underhållning, också skitkul att läsa om vart Sveriges biståndspengar går. Till de verkligt behövande, förstås. Som biståndsministern och hennes statssekreterare, till exempel. Så skönt att veta att de fått tjugo miljoner under fyra år. Att dela på, märk väl! Bara tio miljoner var. Det känns gott i hjärtat att veta att biståndspengar verkligen går till att bekämpa fattigdom.

 

Nu skriks det i mitt bröst för fulla muggar! Undrar om lite te och honung kan lindra? Det är väl det bi-stånd en sjuk kan hoppas på i förkylningstider . . .

 

 

 

Ända sedan min hemstad fick sin nya logga, har jag funderat. Skelleftea. Ringen, eller pricken, över a-et är någon annanstans. Undermeningen lyder: Ge idéerna plats. Och jag fattar ingenting.

 

Vad jag har funderat på är om jag gillar den eller inte. Nu har jag bestämt mig. Inte.

 

Jag förstår att ett å inte är internationellt gångbart men att ta bort å-et från vår stad, är faktiskt att låta älven förlora sin betydelse. Uttalet blir, på engelska, she left ya, och det är ju kul men är det så vi vill profilera oss? En jättecrazy stad? Jag må vara trögast i stan men det där med att ge idéerna plats, symboliseras det med en prick som är på villovägar? Alltså, jag tycker att ett ortsnamn ska vara genuint, oomkullrunkeligt (som var en före detta kollegas favoritord och som betyder orubbligt) och inte anpassas efter omvärlden. Och den nya tekniken.

 

Jag har bott i Vasteras nagra ar, samtidigt som min syster och svager bodde i Orebro. Min andra syster bodde i Finspang. Det är bara jag som har flyttat hem - till Skellefteå! Se, så vackert det blev!

 

Personligen kommer jag aldrig att ändra stavningen på mitt namn till Måd. Gissa varför??

 

I dag ska jag dock följa rådet och ge idéerna plats, vilket jag talade om för mannen innan han åkte på jobbet. Han såg inte så förtjust ut. Jag har kommit in i göra-om-i-hemmet-på-hösten-ilet. I morron är han ledig. Trodde han, ja!

Listan kan bli lång. Och han tror att han ska kunna åka till stugan, riva tapeter i badrummet, tömma vattensystemet, bomma igen förråden och ta upp morötterna. Jo, morötterna skulle han nog hinna med. Det arbetet kan inte ta mer än på sin höjd tjugotvå sekunder. Inklusive blastborttagning. Det ville sig inte i år liksom. Men huvudsaken är ju att vi fick en sommar fylld med världens godaste gurkor och tomater. Jag har hittat ett recept på stekta gröna tomater. Det ska jag testa. Man måste ju ge idéerna plats.

 

Nu har Hanna hämtat igen hockeybiljetterna. Det är bra. Jag passar bättre i fåtöljen hemma. Där är det ingen som ser om jag inte applåderar och sjunger med North Power på Västra stå. För när jag gör det, får jag så in i bomben ont i armar och nacke efteråt. Upper Body Injury, som det heter på hockeyspråk. Ett internationellt språk. I Skellefte säger vi "I ha illt deri arma å bakki halschn".

 

 

Just nu läser jag Mikael Niemis bok Fallvatten. Ett mycket opassande val.

 

Det regnar i Norrland. Klass 1-varning på vissa ställen. Höjd beredskap vid kraftverksdammar. Och det är här som Niemis bok kommer in. Där brister det nämligen. En enorm flodvåg sveper undan allt.

 

Här, hos mig, regnar det inte mycket alls. Pyttelitet, faktiskt. Kraftverkens dammar i Skellefteälven håller, det garanterar jag. Men hur är det med Luleälvens? För att inte tala om Ångermanälvens? Jag har ett tips till alla er som bor längs de älvarna; skaffa er en helikopter!

Någonstans har jag hört talas om att det finns en evakueringsplan för oss Skelleftebor om dammarna rämnar. Vi ska visst köras iväg till Luleå! Men hallå, läs Niemis bok, säger jag bara. Luleå är ett direkt olämpligt alternativ, visar det sig.

 

Annars så har jag insett att jag har en framtid som kommissarie och mordutredare. Eftersom jag har läst så himlarns många deckare, har jag ju snappat upp ett och annat matnyttigt. Nu, när vi har följt TV4:s utmärkta serie Broadchurch, i åtta delar, avslöjade jag vem som  var mördaren redan i avsnitt två, eller om det var tre. Omgivningen var totalt ointresserad. Lyssnade inte ens på mig. Vaxpropp, antar jag.

 

Nå, men visst hade jag väl rätt. Vem trodde nåt annat?

 

På tal om deckare så ringde den snälla brevbäraren på dörren i går och överlämnade ett bokpaket. Yes! Men det innehöll bara fyra böcker den här gången så jag måste nog snart beställa fler. Raden av olästa ska vara lång, annars får jag lite lätt panik. Men när jag har läst ut Fallvatten, ska jag ta mig an en bok som låg på bänken i hallen när jag kom hem en dag. Kusin Eva hade varit hit med den och framfört en önskan om att jag skulle läsa och tycka till. Det ska bli spännande. Speciellt med tanke på titeln: Volvo lastvagnar. Den lär inte handla ett dugg om det.

 

Det kan vara kul med lite fiction också. Men dammar som sprängs är definitivt inte fiction. Det kan ske.

Jag tycker mig ana att Moder Jord är ganska så irriterad på oss och hur vi missköter henne. Vi kanske skulle göra gemensam sak och skärpa till oss. För om Moder Jord dör, då vet jag vem som är mördaren. Redan i avsnitt ett.

 

 

 

Livets efterrätt.

Så heter bonaden du ser ovan. Den finns i endast ett exemplar och den sitter på väggen hos mig.

 

När vi flyttade till en ny lägenhet för tre år sedan, beställde jag en unik bonad i ull, som min kompis Annika, ena halvan av M.A.Eriksson Design, skulle tillverka. Hon sa ok, under förutsättning att hon själv skulle få bestämma motivet och att jag inte skulle få se den förrän den var klar. Modig människa, eller hur?

 

Jag trodde att konstverket skulle vara en abstrakt explosion av färger men när den dagen kom, då jag äntligen skulle få se det, fanns det inte ett hårstrå på mina armar som inte ställde sig rakt upp!

 

Där var dom! Mina barnbarn. Överraskningen var total men inte desto mindre angenäm. Mina ögon kände igen dem på direkten, även om de är mycket sötare i verkligheten ;-), och mitt hjärta kände igen dem med några extrahopp av glädje.

 

Namnet var givet: Livets efterrätt.

Om man har avnjutit en extrem god middag, med förrätt och varmrätt, då finns där faktiskt både plats och ett sug efter en efterrätt, som gör måltiden komplett. Sedan snart tio år njuter jag av efterrätten varje dag. Det kan vara ett telefonsamtal, ett sms, en teckning, egenhändigt gjorda smycken till mina Foppatofflor, en glimt i ett öga som får mig att skratta, en kram, en delad hemlis, ja, i princip vad som helst som de hittar på. Till och med en tillrättavisning. . .

 

Arwen sa ifrån i går att hon inte ville bli kallad "världens sötaste tjej". Men, sa jag, om du nu är det då? Vad ska jag då säga?

- Säg att jag är en bra scout, svarade hon.

I samma veva förevisade Mio badrummet som nu är tömt på varenda pryl, ja, till och med golvet är borta.

- Jaha, oj då, sa jag imponerat, så ni ska få nytt badkar, toastol och tvättfat här?

- Nä, sa Mio, här ska jag köra cross . . .

 

I förrgår fick jag ett nytt halsband Det var Alfred som gjort en pärlplatta med ett M som i Mormor och Maude och om man vänder på det blir det ett W som i Westerman. Inga juveler i världen kan vara finare.

Gideon hade farit fram med en liten nödlögn och när han blev påkommen, sa han "förlåt mormor". "Och?" sa jag och log. "Ja,ja, jag vet. En kram. Jag borde ha fattat att jag satte mig i ett skruvstäd" . . . Med det absolut finaste av leenden. Ibland försöker han att skämmas över mig, som när jag står på balkongen och viftar med AIK-flaggan när han ska åka. "Ge dej", väser han och ler ända upp till öronen. Kan man bli annat än lycklig?

 

I efterrätten finns också en bonus. Hon är två och ett halvt och heter Molly men henne återkommer jag till. Hon behöver mycket utrymme och plats trots sin litenhet. Hon är nu faktiskt världens sötaste tjej. Inte en bra scout.

 

Jag hoppas att jag får njuta av mina efterrätter länge, länge. Inte bara som söta och kladdiga, utan även när de har blivit ostbrickor. Då kan vi äta oliver med mandel tillsammans.

 

Jag tog en bild en kväll.

Längst ute på älvskanten stod pelarna och mittemellan dem var en gasolbrännare placerad.

Vad som därutöver var, var mörker. Och en cirka 35 meters brant ned till älven, som började precis bakom pelarna och brännaren.

Men si, där blev jag blåst!

 

Bakom, mitt ute i luften, finns där någon. Bilden avslöjar vad ögat inte såg. Vad? Vem? Och vad håller denna någon i, som dessutom är cerisfärgat?

 

En del frågor, får inga svar. Vilket är som det ska. Medan andra, som inte heller får nåt svar, kan driva mig till vansinne. Till exempel: Om jag följer min mors recept på russinkakor till punkt och pricka, varför blir de inte som hennes? Jag har även en nyväckt fråga till min far, som jag så väldigt, väldigt gärna skulle vilja få ett svar på men nähä då. Det är för sent.

 

Förmodligen finns ett svar på varför örngott heter örngott men jag har inte hittat det. Inte något godtagbart i alla fall. Däremot fick en vän till mig tämligen omgående ett svar på frågan varför hon åkte fast för fortkörning och förlorade körkortet, vilket hon hade mycket svårt att förstå meningen med. Men, hon har aldrig någonsin känt sig så efterlängtad och uppskattad av sina arbetskamrater som under den månad hon tvingats vara hemma. De har ringt och frågat hur hon mår och berättat att en del av hennes vårdtagare har sagt att de ska ringa polisen och säga till dem att hon måste få tillbaka körkortet på en endaste gång! De saknar henne. Tänk, att det ska måsta till något så dramatiskt för att få veta hur omtyckt och värdefull man är.

 

Lämna gärna förslag på vad som döljer sig i mörkret på min bild men förvänta dig inte att jag ska det till mig. Jag vet vad jag tror och jag tror att jag vet. Det gör mig lugn.

 

 

 

I dag är det namnsdag. Grattis Dag!

Du må vara regnig, blåsig eller solig och varm, du ska firas i vilket fall som helst.

Även om det är din dag, Dag, så finns det också människor som heter som du. Det måste vara trevligt.

- Hej, jag heter Dag.

- Och mer?

- Det beror på.

- Vad?

- Vilken Dag jag är i dag.

 

Jag känner ingen som heter Natt. Men det är nog bara en tidsfråga . . .

 

Hur som helst så blir dagarna kortare och nätterna längre. Fast det är ju fel, om man tänker efter. Det är bara ljuset som ändras. Annars skulle ju även arbetsdagarna bli kortare och kortare i takt med mörkrets utbredning.

 

Några som får utökad arbetstid nu, när höstmörkret faller på, är inbrottstjuvarna. De som inte har lärt sig vad som är mitt och vad som är ditt. Därför har mina troll fått lämna Trollbacken och flyttat till hemlig ort. De är stöldbegärliga, har jag förstått (Caaariiiina . . .) men ve den som försöker stjäla dem. Att drabbas av Trolldomen kan innebära ett tufft straff. Jag har hört talas om en som fick ett års straffarbete med trollingfiske dygnet runt. En annan tvingades bära trollhättan på huvudet i tio år medan en tredje fick det tro(l)liga dödsstraffet, det vill säga att köra bil upp och ner för Trollstigen i Norge under fyra årstider. Om den överlevde så länge.

 

Om jag slutade upp med att läsa aftontidningar, se på TV-nyheter och läsa på text-TV, skulle jag kanske kunna lura mig själv till att tro på det goda inom oss. Men jag är ju så nyfiken att jag inte klarar av det, vilket får till följd att jag varje dag tvingas inse att den här världen blir mer och mer vansinnig. När en kändis viktnedgång får större rubriker än de tusentals barn som dödas i Syrien, då undrar jag; Är det så här vi har blivit? Allvarligt?

 

Jag hade en gång en diskussion med "en som bestämde" när jag jobbade på tidningen. Jag ville att vi skulle lyfta fram minst en positiv nyhet varje dag på förstasidan. Bra tanke men det säljer inte, blev motargumentet. Den gamla frågan om vem som kom först, ägget eller hönan, dök upp i mitt huvud - bara så där.

 

 

Det finns ett ord som jag tycker har urvattnats sin betydelse genom ett alltför slarvigt och rutinmässigt användande och det är: Respekt. Det räcker inte med att säga det, visa det också! Respektera andras liv, känslor, ägodelar, åsikter, intressen, läggning och utseende. Vi lever ju alla på samma pyttelilla planet en kort stund, i det stora hela.

 

Och som genom ett trollslag kanske vi fattar det. En vacker Dag.

 

 

Du som inte tål höra talas om sport, läs inte mera nu!

 

I går var en perfekt dag. Redan innan jag vaknade, kände jag glädjen spritta omkring i kroppen. Inte blev det mindre kul när min dotter avbröt mitt duschande då hon ringde och berättade om sin dröm. Det känns både tryggt och kusligt att veta att hon är som jag. Och att både hon och jag är som min syster. De drömmar vi har på nätterna, är av det mer vansinniga slaget.

Min dotter skulle bland annat ge morfin till ett får som skulle röntgas . . .

Själv skrek jag åt en katt som just greppade en fågel runt halsen att den inte fick döda pippin. Då släppte katten taget och sa i stället, med sin lenaste röst, till fågeln: Kan jag kanske få följa dig ut?

Syrran bevistade en Abbakonsert där Angela Merkel skulle vara konferencier och innan hon gick upp på scenen, viskade hon till syrran: Visst är det The Who? . . .

 

Nog om detta.

Nu var det gårdagen det skulle handla om. Först skulle en internationell matmarknad på Torget besökas och inköp av ost var planerad. Dagen innan hade vi redan köpt fyra olika sorters salami och engelsk fudge. Soligt och varmt som det var, sken Skellefteborna som strålkastare där de strosade omkring mellan allt det goda. Alla möjliga språk hördes från de olika stånden. Roligast var en sorts grekiskengelska som till och med utövaren verkade ha svårt att förstå.

 

Sen var det då äntligen dags! Vi skulle till Skellefteå Kraft Arena och provsitta Hannas och Antons säsongplatser och när vi ändå var där, kunde vi faktiskt tänka oss att stanna och se säsongens första match - mot Frölunda. Men så ställde de till det för mig. Innan matchen skulle våra, hittills, två guld hyllas, dels det från 1978, dels årets. När laget, som tog guld i våras, ställde sig på rad ute på isen, då ställde sig femtusensjuhundra människor upp och jublade! Jag grät. Och jublade. Och applåderade så att jag fick en "blodpropp" i pekfingret.

 

Sen kom Hardy Nilsson, han som kallats Mr Skellefteå och som var lagkapten för guldlaget 1978, och så Han, som är den verklige Mr Skellefteå, Jimmie Ericsson, dagens lagkapten, ut på isen och tog emot hyllningar. Jag undrar om inte Hårde Hardy gjorde som jag och klämde fram en tår. Eller så var det nåt fel på mikrofonen.

 

Jo, vi vann. Fast målvakten försvann. Han hade druckit för lite vatten och ätit för lite banan och fick kramp. Sålunda missade han bägge betydelserna av ordern: Håll dig på banan!

 

Euforin var högoktanig.

 

Att sen kvällen fortsatte med salami, ost, oliver med mandel, Kalixlöjrom på rostat, räkor, öl, fler hockeymatcher, en Barcamatch och en Realmatch, kändes helt naturligt. Samt ett skrap på Triss som gav sextio kronor! Exakt som insatsen. Man skulle kunna säga att det gick jämnt upp, blev liksom oavgjort, precis som Reals match.

 

Men vi, vi vann!!

 

Jag har kommit ett steg närmare lösningen på gåtan Perpetuum Mobile. Snillen har i alla tider försökt få fram en evighetsmaskin men har, antagligen, gått över ån efter vatten.

Lösningen finns inom oss. I vår egen kropp. I natt har jag insett det.

 

När man är förkyld och försöker sova då inträffar, fas ett, att det sticker i halsen och man börjar hosta. När man då hostar, fas två, blir man heltäppt i näsan och måste följaktligen andas genom munnen. Resultatet av det blir, fas tre, att man blir torr i halsen och börjar hosta, vilket föranleder täppta näshål och andning genom öppen mun, vilket i sin tur ger en torr hals som retar hostnerven och man börjar hosta . . .  ja, och så där håller det på. I evighet.

 

Man kan, bara för att få lite omväxling, gå upp ur sängen och snyta sig samt dricka lite vatten. Snytningen ger inget förlösande resultat så man kan köra upp en flaska nässpray i vardera näsborren och sedan gå och lägga sig igen. En Läkerol kan läggas på tungan, det förhindrar torrhet i halsen för en stund. Plötsligt börjar det, helt oväntat, rinna ur kranen, där man ligger på sin kudde, och en hastig uppsittning för att snabbt få tag på pappersnäsdukar är nödvändig. I samma ögonblick som man snyter sig, reagerar hostnerven å det grövsta och det blir täppt. I den näsa som alldeles nyss var beredd att släppa ut litervis med rinnande vätska. Det sticker i halsen, man dricker vatten, hostar lik förbaskat och så fortsätter det. I evigheter. Perpetuum Mobile.

 

Bilden ovan skulle lätt ha kunnat illustrera nattens flöde om inte hostan satt stopp för frånrinningen. Nu är den i stället ett foto av Trappstegsforsen, ett vackert minne från sommarens biltur längs Vildmarksvägen. Något att tänka på och minnas under nattens långa, vakna timmar.

 

Jag tänker inte ta åt mig någon ära för att ha knäckt hemligheten med evighetsmaskinen, tänker inte skicka in resultatet till någon vetenskaplig tidskrift med risk för att någon annan snuvar (!) mig på upptäckten. Faktum är att jag innerst inne hoppas på att jag har fel. Att natten som kommer ska bevisa motsatsen, det vill säga att det faktiskt går att koppla bort Perpetuum och få sova någon timme!

 

Jag är sjuk. Inte på lördag.

 

I går var vi sjukare än vanligt. Det finns säkert de som skulle påstå nåt sånt.

När Sveriges VM-kvalmatch i fotboll sänds på TV samtidigt som SAIK:s träningsmatch mot Modo finns att köpa på datorn, då ser man dubbelt! Datorn på bordet och TV-n en bit längre bort.

 

Normalt köper vi inte träningsmatcher men den här var liksom lite speciell. Modo och deras nye tränare, Anders Forsberg, stod för motståndet. Eller motståndet och motståndet . . . När det står 3-0 till SAIK efter två minuter och fyrtioen sekunder, då tycker nog inte ens den mest positive Modotränare att det var särskilt kul att komma tillbaka hit, som han sa sig tycka innan.

 

Att sedan Zlatan hade gjort 1-0 till Sverige efter 27 sekunder, innebar att resten av bägge matcherna bara var liksom en njutning. Men sen var det slut på den känslan!

 

Jag vaknade i natt av att jag höll på att gnugga bort näsan, den kliade nåt så infernaliskt samtidigt som halsen värkte. Huvudet var så tungt att jag skulle ha behövt en lyftkran för att få upp det från kudden. (Det du, Gun!) Och på lördag har vi biljetter till premiärmatchen mot Frölunda (tack Hanna och Anton!).

 

Det värsta är ju om jag tappar rösten, vilket inte min omgivning håller med om, för då kan jag ju inte skrika och heja på våra grabbar. Hur ska de då veta att jag är där? Nej, det gäller att bota sig. Jag brukar nästan aldrig bli förkyld, jag har ju en halv lök i köket som skyddar mig, men det är väl jetlagen som har satt ner mitt immunförsvar. Den och luftombytet. En flytt från skog till stad kräver sitt.

 

I dag hade jag planerat att åka och krama om mina småälsklingar i Kusmark (byn som Viktor Arvidsson kommer från) men så ont vill jag dem inte att farmor kommer dit med en massa bacillusker bara för att hon längtar så hemskonaders efter dem. Min bil, kanonkulan, ska också få bekanta sig med sin vinterbostad och säga vad den vill ha med sig dit. En filt? Fullpumpade däck?
Nå, det får bli en annan dag det.

 

Nu är det dags för en omgång till. Sinova, honungsvatten, panodil, nässpray och halstabletter. Den lilla jäkeln sparar jag till hälgen. Om den skulle behövas.

Mina vinterskor börjar ha gjort sitt.

Det är den tionde september och jag börjar gruva mig. Fastän det var tjugo grader varmt i går.

 

Det är det här med övergångsfasen. När jag ska inse att sandaler är för kalla att ha på sig och vinterkängorna alldeles för varma. När en kortärmad nånting måste kompletteras med - ja, vad? Inte en jacka. Inte en kofta. Det får bli ponchon igen, den som släpper armarna fria till att känna den svala luften. Sen kommer halsduken. Hur varm jag än är i övrigt, är nacken alltid iskall. Det är inte bra. Alltså halsduk med tillhörande kvävningskänslor.

 

Men visst är det enkelt med sommar? Då slänger de flesta sina komplex överbord och klär sig efter temperaturen. En del kvinnor cyklar omkring i bikini. Helt ok, tycks det. Men, o hemska saker, om någon skulle få för sig att cykla omkring i trosor och behå. Då kontaktas sedlighetspolisen. Hur kan färg och kvalitet göra så stor skillnad?

 

Många män föredrar att visa upp sin överkropp i naturligt skick. Hudfärgad med hår, bröstvårtor och allt därtill. Och jag säger: Gör gärna det på stranden eller hemma på tomten, men sätt på dig ett linne åtminstone när du ska vistas bland okända. Hur kan en årstid få folk att vilja visa upp sin bara kropp för allmänheten? Ingen skulle väl drömma om att gå på Ikea i flera timmar med bar överkropp på vintern, trots att det kan bli svettigt värre?

 

Det är bara hemma på stugtomten som jag släpper loss. Om grannarna närmast oss är borta. Men jag placerar ut räddningsplankor på strategiska ställen. En tunika här. En kjol där. Eller ett tygsjok som täcker både här och där. Om utifall att någon objuden, oväntad skulle komma.

Jag har nämligen börjat förstå varför alla spekulanter på de två stugor som är till salu i området, har börjat vända hos grannarna. Trots att vi, som sista stuga, har en stor vändplan i slutet av den allmänna vägen, strax innan vår egen tomt tar vid. . .

 

Men tänk att, som nu, trä in fötterna i ett par öppna skor, ta upp bil- och lägenhetsnycklarna, låsa dörren och gå ut till bilen och köra iväg. Bara så där! I trekvartsbyxor och en blus med trekvartsärm.

 

Om någon vecka kan samma spontana handling innebära att: byta från svala innekläder till lämpliga utedito (vilket kan resultera i tolv-tretton olika varianter), dra på sockar för att inte få skavsår i kängorna, låsa dörren, gå ut och finna att bilen står i Kusmark för vinterförvaring och att jag har glömt att stiga upp kvart över sex för att skjutsa mannen till jobbet så att jag ska kunna nyttja vår gemensamma bil.

 

Spontanitetens och lätthetens årstid är snart över och planeringens tar vid!

Huvva.