saltatochkryddat

Ser du solen? Där, på taknocken! 

I går lämnade vi bilen 700 meter från stugan och skulle gå den sista biten. Gick vi? Tveksamt. Vi steppade, halkade, valde spår och höll blicken stadigt nedåt. Vår, på sommaren, så älskade skogsväg visade sig från sin allra tjurigaste sida. Men vi var tjurigare! Så vi tog oss hela vägen till en stuga som var väl inbäddad i inte mjuk snö, utan knallhårda, packade drivor. Den snö som hade legat på taket i flera månader, hade med dödsförakt kastat sig utför, landat på och omkring farstubron och packat sig cementhård. 

Okej, det var inte prio ett att gå in i stugan, utan att kolla så att orangeriet stod kvar i originaldesign.

Det gjorde det! 

Växthuset, det lilla där Staffan odlar de godaste tomater som finns (en sort heter Karl-Gustav, efter odlarkungen), jo, det växthuset såg vi bara taket på. Men det brukar vara redo när det är dags för inflyttning.

När vi hade kollat allt som gick att kolla, började den mödosamma vandringen tillbaka. Bilen sken som en sol när den såg oss, eller var det solen som sken på bilen? Hursom, det kändes oerhört skönt att få sätta sig och bli transporterad.

Nu är det så här med våren hos oss. Den kan komma över en natt. Och stanna två dagar. Sen är det sommar. Vivaldi komponerade Fyra årstider och Grieg skapade Våren men de herrarna bodde inte i norra Sverige de! Här står vi och tokfryser i vinterkläder på Valborgsmässoafton och försöker värma oss vid brasan. Sen, när vi har tinat upp efter ett par dagar, är det dags för shorts och korta klänningar. Men vi har vant oss. Vi vet att allt ska ske på en vecka, alla utomhusytor ska krattas på tre dagar, frön ska sättas, blomplanteringar ska göras, grillen ska ut, det ska njutas och dammas bort allt vinterdamm. Stressigt är bara förnamnet. 

Men vem är jag att klaga. Jag har provat att bo i Svealand. I Västerås, närmare bestämt. Där hade både Vivaldi och Grieg kunnat känna sig som hemma. Medan jag, som säger mig avsky vintern, hade problem med den mörka varianten av den.

Numera har jag rett ut mina känslor beträffande årstiderna, nu när jag är där jag hör hemma. Vintern, älskar att hata den. Våren, hinner inte bilda mig en uppfattning på två dagar. Sommaren, fantastisk på alla sätt, förutsatt att myggen håller sig borta. Hösten, den absoluta favoriten när det gäller den syremättade luften i skogen, om jag bara slapp gruva mig för att vintern kan komma när som helst.

Sammanfattningsvis; jag trivs med livet. Älskar det faktiskt. Sen får årstiderna vara som de vill. Bara jag får gnälla lite.

I går ringde hon till farfar, Staffans 10-åriga barnbarn Molly. Eftersom de oftast pratar med rörliga bilder till, kunde vi på en gång se att hon inte var på topphumör.

"Men hej Molly, hur är det?, sa farfar.

"Jag är positiv" svarade hon, ansiktsuttrycket till trots, där mungiporna pekade ordentligt neråt.

Eftersom hon fyllde 10 år dagen innan och det planerade jubileumskalaset tvingades ställas in på grund av pappa Johannes förkylning, tog det några sekunder innan vi fattade.

Molly hade, liksom pappa, testats positivt för Corona. Då kan man ju definitivt inte vara positiv. Vi förstår dig, Mollygumman.

Nu handlar det mesta om att undvika covid-19-smitta tills man har fått sina två vaccinationssprutor och det kan ju dröja det. 

Alla agerar vi olika för att inte drabbas. Somliga lider svårt av isolering och karantän. Andra verkar lita på turen och lever nästan som vanligt och dessutom utan munskydd och handskar.

Själva lider vi mest av att inte kunna träffa barn och barnbarn, kramas och lyssna på dem,  äta med dem, fika med dem, fira tillsammans vid födelsedagar och annat som har varit självklart hittills.

Men en vacker dag så . . .

Dotter Annie fyllde år i går. Hennes bästa present var ett skriftligt, bindande löfte av en av sina söner att han skulle massera hennes nacke någon gång under dagen. Hon kunde nog inte ha blivit lyckligare 💞 Hon var, så att säga, positiv utan att vara positiv och hoppades bli negativ under dagen.

Och nu menar jag självklart fåglarna. De som faktiskt har vingar och inte riskerar att ramla från tak och slå sig fördärvade. 

Jag har sett många höjdare denna vinter. Människor som stått högt uppe på tak och skyfflat, föst och skottat drygt meterhögt snötäcke från tak och ner på marken. En del har haft säkerhetsanordningar medan andra har litat på turen, Guds försyn eller sin egen skicklighet. Den enda som har varit rädd är jag. Nere på marken.

Det var ren självbevarelsedrift att jag stannade hemma när Staffan åkte till stugan för att skotta taket. Nu är ju kanske inte själva den eventuella fallhöjden direkt mördande men jag föredrar ändå att slippa se på sådana hemskheter som takskottning.

Min far hade en farlig arbetsplats. En kraftstation är inget att leka med. Där fanns det många tillfällen att ramla och drunkna, till exempel.  Eller att få massvis med ström genom kroppen. Om du frågar mig så var det ett herrans under att han kom hem levande varje dag. Det tyckte inte han. Däremot ansåg han med väldig tydlighet att timmerrännan, där stockar kom forsande i hög hastighet och ibland spårade ur, var en högst olämplig lekplats för mig.

Man kan, så här efteråt, kanske säga att vi hade lite tur båda två. Mest han, förstås. Själv hade jag en osviklig tro på min egen förmåga att hinna ducka för timmerstockar.

Med åren har jag blivit mer och mer ängslig. Först var det mina barn som drabbades. Nu är det barnbarnen. Jag vill helst att de ska vara hemma på sina rum och läsa en bok. Det vill inte de rackarna. Då är det skönt att veta att det är absolut inte jag som har ansvaret för dem. Ej heller för alla som skottar tak i vinter.

Mesarna, däremot, anser att jag har ansvar för deras boningar. Det ska vara helt, fräscht och städat när de kommer på besiktning, annars flyttar de till Hans-Olov och Gunilla. Och de som trodde att mesar är mesiga får revidera sin uppfattning. De är skittuffa. Och alldeles, alldeles underbara.

Om tre månader ska vi flytta dit! Just nu verkar det osannolikt men, vis av erfarenhet så vet vi hur det ser ut i vårt sommarparadis i mitten av maj. Träffade en granne häromdagen som undrade om vi hade sett till våra äpple- och körsbärsträd. Vaddå, översnöade? Inte nödvändigtvis, däremot uppätna.

Älgarna har tagit över. Äsch, vi hade ändå tänkt beskära träden till sommaren. Nu fick vi det gjort, även om det blev fel årstid för det. En annan granne, som umgås med en trädgårdsmästare, har lärt mig att det är JAS som gäller. Juli-Augusti-September. Lätt att minnas, svårare att utföra.

På tal om älgar så har de vilda djuren det svårt nu. De hittar ingen mat när snön är meterdjup och då menar jag flera meter. På vägarna ligger renar och sover (vägrenar har fått en ny betydelse), vilket ju är livsfarligt både för dem och bilister. Älgarna flyttar in i villakvarter. Hur räv, varg och lo uthärdar vet jag inte. Men ett vet jag! Klokaste, utan konkurrens, är björnar. Lufsar omkring och tokäter allt gott hela sommaren och halva hösten, kryper ner i ett idé och sover hela vintern.

De bryr sig inte ett dugg om hockey. Ej heller om väder. De bara ligger och sover och lever på hullet, som blir mindre och mindre så när de vaknar mot vårkanten är de smala och smärta och kan börja frossa igen. Herrarna, alltså. Damerna har oftast ungar att ta hand om och se till att de lär sig vara björn. 

Att vara insnöad, som björn, betyder inte att vara bakom flötet. Däremot kan en insnöad människa vara det. Men man kan också ha snöat in på något och då har man sin fulla koncentration på just det. Själv har jag ju snöat in på medias felstavningar, särskrivningar, var respektive vart, och allmänt slarv. Och det är ingenting som försvinner när det blir sommar.

Just nu har vi tre grannar som befinner sig i Coronakarantän. Den som bor i lägenheten mittemot, är den närmaste. Vi sms-ar, det borde ju inte föra smitta med sig men man kan aldrig vara säker. Så vi skriver kort, typ: Läget? och får svar: Oförändrat. Ser fram emot när svaret blir: Bättre.

Ännu mer ser jag fram emot när det blåses "Faran över" för hela landet. Hela världen. Och när snön är borta. När vi insnöade människor kan börja ägna sig åt det väsentliga; syftningsfel, slarv, faktafel, särskrivning med mera. VAR är du? VART går du? Eller, som vi säger här: Vars i helsicke är plogbilen? Och: Vars hedde jag nyckeln?

Det kan aldrig bli fel.

Och det kanske man borde göra lite då och då. Tänka efter.

De flesta jämför sig med dem som har det "bättre". Även om vi egentligen inte vet det men vi går efter det yttre, det som syns.

I dag, när vi kom hem efter en isande vinterpromenad och jag tittade på ovanstående bild, som jag tagit en stund tidigare, slog det mig.

Sekunden efter jag tänkt "så fantastiskt vackert" slog det mig att där hade det faktiskt en gång i tiden bott människor. Folk som bodde långt ut på landsbygden, åkte häst och vagn till "bonnstan" för att kunna delta i kyrkans högtider. De kanske kom till sin kammare i ett strålande vårvinterväder, låste upp den grova dörren, tände eld i öppna spisen och förberedde för en helg med gemytlig samvaro och gudsord.

Så kanske de vaknade och det såg ut som på bilden. Inte riktigt, förstås, för några traktorer hade inte varit där från klockan 2-3 och skottat och skottat och skottat.

Jag undrar vad de tänkte. Och sa. Säkert inte samma i tanke och ord.

Vi går nästan varje dag genom bonnstan och njuter av det vackra. Sen går vi hem till vår lägenhet där hyresvärdarna skottar, traktorer lyfter upp snön på lastbilsflak, som körs bort och tippas långt ifrån oss. Vi ser grannar, med egna villor, som kämpar mot naturens krafter med hjärtinfarkten lurande. Vi har el, vi har värme och vi har rinnande vatten.  De hade inget av det. Förr.

Det är nyttigt att promenera genom bonnstan. Om man tänker efter.

Hon är en fena på att hitta rätta kort att skicka till mig, syster Gun. Det här tog jag genast till mig. Ibland behöver man ju lite tröst, speciellt när man känner sig usel.

Tro nu bara inte att mitt-i-prickkorten alltid är ägnade att trösta, även om de alltid medför ett gott mående hos mig. Och det beror på att vi har samma humor, som ibland kan vara svårbegriplig för andra men då gör vi så att vi håller den för oss själva. Tacka för det!

Människor som försöker vara roliga på beställning, är sällan det. Tycker jag, alltså. Valet är fritt. Men spontana människor kan vara hur roliga som helst. För att inte tala om de snabbtänkta. Och de oerhört trögtänkta. De som pratar innan de tänker, är fantastiskt underhållande. Egentligen, om jag tänker efter, är de flesta individer välgörande. Man behöver ju inte bara skratta, man behöver bli förbannad också, nån gång då och då. Åtminstone behöver jag det.

Många är de som hjälper mig med det; makthavare, lögnare, egoister, översittare, mobbare, ja, det finns många som kan bidra. Men jag försöker att inte hänga fast för länge vid dem. Rättare sagt så finns det någon i min närhet som förhindrar det. Han fäller nån kommentar som avväpnar mig totalt och får mig att skratta gott. Då går det ju inte att vara arg.

Det här med humor är svårt. Det jag tyckte var roligt när jag var tonåring, uppskattar jag nästan inte alls i dag. Men det jag skrattade åt när jag var barn . . . Jo, just det, kan jag ha roligt åt i dag också. Men på ett annat sätt! Märk detta. Så det behöver inte betyda att jag "går i barndom", faktiskt!

Ta Bröderna Marx, t ex. Inte skrattar jag åt Harpo som tutar i stället för att prata. Det tyckte jag var jätteroligt när jag var barn. Då var Groucho den tråkigaste. Men i takt med min fysiska mognad, mognade även min humor och jag började förstå vilka vansinnigt roliga kommentarer han slängde ur sig. Så när John Lennon blev betydelsefull för mig, var det inte bara i egenskap av musiker, nej, han hade ju exakt samma humor som Groucho. Kärlek!

Har du sett talkshowen med Graham Norton? Där har vi en som kan det här med lågmälda stickrepliker, som gör att man njuter och tjuter. Men det finns ändå inget som kan mäta sig med små barn, när de använder sig av ord i fel sammanhang och som de inte själva begriper.

Då skrattar jag kärleksskrattet.

Lyckoskrattet är dock mitt favoritskratt. Det som följs åt av ett bubbel inombords. Och ett leende som går till ögonen. Då mår man bra. Länge.

Både bilen och soptunnan stod kvar!

Däremot flydde AIK-flaggan från balkongen

Bara pinnen kvar.

Jag förstår den. Flaggan, alltså. Ibland vill man bara dra, blåsa iväg till nån varm och skön plats i stället för att omfamnas av virvlande snö i full orkanhastighet och temperaturer som, visserligen, kan visa på ynka minus 20 men som med blåstens hjälp känns som att blodet i kroppen blir till iskristaller som skramlar omkring. Det går inte att klä ut kylan. Och skulle man få för sig att gå till soprummet med illaluktande matrester och liksom bara klä sig som om det vore en normal vinterdag, då får man bittert ångra sig. OM man överlever så tar det en bra stund innan man "fått upp värmen" sedan man kommit in.

Undantaget är om man är en snäll människa som spontant och genast hjälper en nödställd vars bil vägrar att flytta sig en millimeter, varken framåt eller bakåt. När han kom in igen, för naturligtivs är det maken min som är en snäll människa, skalade han av sig lager på lager med kläder eftersom han svettades som bara den kan göra som är mycket välklädd och försöker att på egen hand förflytta berg. Ja, eller åtminstone en tung, envis, motsträvig bil.

Visst låter det som att vi funderar på att emigrera? Men det gör vi inte alls det!

Min Stockholmssyster har nollgradigt och regn och ett kallt hav som granne. Ett sommarparadis i allra högsta grad men vill dom flytta någon annanstans över vintern? Nix. Inte ens under en pandemi som isolerar.

Vi flytt int! Men vi klagar ibland. Tomma luftskott, kan man likna det vid. För så länge vi har varann, värme inomhus, barn och barnbarn inom räckhåll, korsord, sport på TV, böcker och telefon OCH det här:,

så flytt vi int.

 

Men nu ser jag plötsligt att vinden har vänt.

En del politiker och makthavare har fullständigt struntat i de regler de själva har varit med och bestämt. De handlar på shoppingcenter, de flyger iväg utomlands, de är gäster på stora fester och tillställningar, kort sagt; de verkar leva som förut.

Och vad hör man då bland undersåtarna? "Om dom som bestämmer, skiter i FHMs rekommendationer, då gör jag det också", "dom åker ju utomlands så varför skulle inte jag". Helt plötsligt gör vi som de styrande som felar.

Vi använder dem som argument för att rättfärdiga oss själva och våra beslut. Nu passar det.

Men är vi dumma i hela huvudet, eller? 

Vi tror på regering, riksdag och övriga beslutsfattare när det passar våra egna syften men spyr galla och ovett över hela rasket när de inför jobbiga restriktioner i syfte att rädda så många liv och arbeten som det bara är möjligt. Och nu har det visat sig att en del av hela etablissemanget också skiter i vad de själva säger och beslutar. Fler och fler tvingas krypa fram från skamvrån och bekänna fel. Eller, som i vissa fall, förklara "nödvändigheten" i att de brutit mot de restriktioner som beslutats. 

Visst kan det finnas nödvändigheter men hur ska de graderas? En gammal, älskad förälder kanske ligger på sitt yttersta i sin säng på äldreboendet men beslut om besöksförbud råder så de närmast anhöriga kanske inte får sitta vid hans eller hennes sida de sista timmarna i livet. Möjligen kan två av de fem barnen få komma. Var går gränsen mellan det som är nödvändigt och inte nödvändigt? 

Hur ska vi nånsin kunna lita på oss människor? Nu när "sunt förnuft" verkar delas ut lite hipp som happ som egenskap?

Jag vill bidra till att utrota Coronapandemin med de medel jag själv har. Vill du?

Men hur tänkte ni där, Eva och Arne? Slås inte alla tre högtidsdagarna ihop till en? Och alla tre potentiella presenter blir också en? (Oss emellan tycker jag att det var jättesmart 😉)

Själv har jag namnsdag den 14 mars, 7 oktober och 9 oktober. Vilket jag var tvungen att googla på. Jag firar nämligen inte alls mina namnsdagar förutom den 21 juni, då det är Alf. Min kompis och namne (Maud) gör likadant, nämligen struntar i "sina" tre namnsdagar o h firar sig själv, med pompa och ståt, den 2 juni. Rutger. Jepp. På Rutgerdagen. Det har vi gjort länge. Väldigt länge . . .

Orsaken till detta, håller vi för oss själva, men så mycket kan sägas att det har absolut ingenting med eventuellt snygga killar att göra. Punkt.

Men det var det där med att dansa ut julen, jag skulle blogga om. När solen lyser på den tända adventsljusstaken, då är det omöjligt för mig att försöka värka fram någon som helst julstämning. Och varför skulle jag ens, när Staffan känner samma sak? 

Det enda han gruvar sig för, är den naturliga följden: Ut med det gamla, in med det nya. Det är samma sak när sommaren är slut och vi flyttar från stugan in till lägenheten i stan. Nånting nytt ska införskaffas som plåster på såren. Ibland har jag storvulna planer, ibland räcker det med en ny stekpanna. Det storvulna blir aldrig av men det är kul att drömma. Mannen har lärt sig det och är inte särskilt orolig. Han avvaktar och löser korsord.

I år tror jag att vi ska satsa stort och införskaffa både en ny filt till soffan och komplettera en samling vi har av glas. Vi hade två men ett kraschade på grund av oaktsamhet så nu funderar jag på om vi skulle slå till med ett nytt. Eller en ny, jättestor TV. Vi får se vad det blir. Ett ljus kanske.

Var sak har sin tid, säger han. Mannen. Och baske mig om han inte har rätt. Ibland. Åtminstone när det gäller Svåra krysset och Kvistiga krysset. 

Stackars 2020. Året som kommer att gå till historien som ett av "dom värsta". För många "det absolut värsta".

Vi vet ju alla varför.

Men - tänk om vi förändras av just 2020. Tänk om det året gav oss en ny syn på livet. Tänk om vi har insett att hela jorden befolkas av exakt likadana människor. Ingen undantagen. Alla kan bli smittade. Fattig som rik. Blek som brun. Snäll som dum. Exakt alla befinner sig i samma sits år 2020.

Och det är bara vi tillsammans som kan göra något åt det. Är det inte fantastiskt!

Jo, om vi bara begrep det. Men det finns en väsentlig skillnad som förstör likheten. Förståndet.

Det lever sitt eget liv efter egen förmåga.

I alla fall blev julaftonen detta år, en alldeles ny erfarenhet. Vi träffades utomhus kring en eld och drack kaffe och varm choklad, pratade och skrattade. Ingen stressade, inte ens de yngsta som väntade på julklapparna. Även om de nog var lite oroliga. Jag har strängt påpekat att om de inte kommer med en önskelista i god tid innan jul, så får de acceptera vad som än finns i paketen. För vi slår inte in pengar i julklappspapper även om det är det enda de önskar sig nuförtiden.

Alfred, 15, fotbollskillen, har varit mest nervös. "Alltså, mormor, inga kalsonger eller sockar, det vet du".  Jag har hela tiden sagt att det är precis det som det blir om han inte önskar sig nåt annat än pengar. Och jag håller vad jag lovar. Visst fick han sockar! Som han tokgillar! På undersidan står det nämligen tryckt: Do not disturb (ena foten), I’m watching foootball (andra foten).

Så kan det gå i ett pandemiår med massor av tid över till att söka udda grejer på nätet. Gideon, 17, har sin boplats vid datorn, där han umgås med folk över hela världen. Det här med att bli hungrig kan vara ett problem. Då äter han nudlar. Okokta. Gottegott. Han bröt nästan ihop av en julklapp: Kokbok för gamers som inte orkar. Hans pappa bröt också nästan ihop - av skratt.

Arwen, älsklingstjejen, 14, är ju just: tjej. Där känner jag mig hemma. Mio, 11, är en liten filur. Honom kan man t ex ge en bunt nyckelringar med hans bild på, om inte annat så underlättar det för andra.

Däremot, Staffans barnbarn, Molly snart 10, kommer med en låååång önskelista. Mycket tacksamt. Och Emma, 2, hon låter sina föräldrar bestämma vad hon vill ha. Än så länge . . . 😉

Staffan slutade jobba i april. Hur tacksamma är vi inte nu när vi vet hur vårdpersonalen har det! Dessutom kan vi, hips, vips, packa ryggsäcken och ge oss ut på en biltur mot okänt mål när som helst. Eller läsa böcker nån timme utan att få dåligt samvete för den andra. För att inte tala om att kolla på sport på TV. När som helst på dygnet.

Just nu, när jag skriver det här, dammsuger han. Perfekt arbetsfördelning 😍

Mat och sånt handlar vi på nätet. Beställer och hämtar en viss dag och viss tid. Men ibland måste det handlas något förutom det planerade. Jag har försökt att gå in på affären iförd handskar och ansiktsskydd men jag har fått ge upp. När jag andas i ansiktsskyddet, immar glasögonen igen och jag ser absolut ingenting. Det funkar ju inte. Därför har Staffan tagit på sig den uppgiften. Det blir dessutom billigare. Han impulshandlar inte 🙄

Jag tycker vi ska minnas 2020 som året då vi tvingades bryta mönster. För jag tvivlar på att något annat än en världsomspännande, livsfarlig pandemi hade fått oss att göra det.

Gott Nytt År, kära du! ♥️

Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu men det blir ljusare igen.

Det var väl så han sa, den gode Mattias Fredriksson, när han tog sig upp för den jobbiga, tokbranta backen i Tour de Ski. Jag har tänkt på de orden många gånger under de senaste månaderna.

Varje dag har känts som ett tungt, jobbigt kliv mot det hägrande målet: den 21 december. Vintersolståndet. Vilket vackert ord.

Det har varit mörkt, mulet och murrigt både utom- och inomhus, men även inombords har det känts ovanligt tungt. Det beror förstås på att jag fick en tuff period för själen sedan hjärtat fått en ny kompis och hjärtevän. Själen hängde liksom inte med i svängarna, utan ägnade sig åt att vara mörkrädd, på gräsen till svartsjuk. Förstod inte vad som hade hänt och kände sig åsidosatt.

Nu ägnar den sig helhjärtat åt att glädjas åt hjärtevännen, pacemakern. Den har äntligen förstått att hjärtevännen är en själens välgörare också. 

På tal om välgörare, i går hörde Alfred, 15, av sig via sms: Jag skulle vilja göra en beställning på knäck utan plast.

Som tur var hade hans mor, tillika min dotter, förberett mig på att plast kunde även benämnas hackad mandel. I knäck. Ett jättedumt tilltag av en vuxen människa att förstöra knäck genom att tillsätta någonting som försämrade resultatet så till den milda grad, det måste upphöra.

Jag skulle aldrig komma på tanken att blanda i hackad mandel i knäcken hädanefter. Speciellt inte så länge mormor får specialbeställningar. Knäck och köttfärssås. Båda numera utan plast.

Vi har börjat ett nytt liv, mannen och jag. Han är ju numera både dag- och nattledig,  vilket vi båda njuter av. Men vad gör man så här i Coronatider då? Förutom att läsa böcker, lösa korsord och se på sport på TV? Man går ut och går. Vanudå? Ingen som blev imponerad? Då ska du veta att promenader i ur och skur har inte stått högt på agendan, dels hos en som jobbat i vården och gått och gått och gått heldagar och ibland nätter. Inte heller hos en knäsvag gammal tant, som knappt vågat gå utanför dörren utan stöd, på grund av ett skadat, värkande knä. Nu är det andra bullar som gäller!

Tyvärr verkar vädergudarna inte unna oss det välgörande nöjet genom att göra gator och gångvägar såphala och kullriga men vi trotsar dem och "pjekkar på" med broddar under sulorna och syre i lungorna. 

Och, från och med nu, när vi alla går mot ljuset och förhoppningsvis ljusare tider, finns faktiskt hoppet om att vi, kliv för kliv, kommer att överleva uppförsbacken.

Nu tar vi först klivet in i julen, en annorlunda sådan på många sätt, och bäddar in oss och njuter av att bara vara i stället för att stressa och hinna med.

Jag önskar dig en frisk, skön, god och glad jul och du, "låt aldrig hoppet försvinna, det blir ljusare igen". Kram 🤗 

En ren uppenbarelse!

Efter en evighet med femtio nyanser av grått, såg jag plötsligt och högst oväntat något blått. Och inte bara blått utan ljusblått!

Tänk att en bit blå, ljusblå, himmel kan orsaka uppståndelse. För så blev det. Jag ropade på Staffan: Kolla, kolla snabbt, kom! Titta på himlen!

Han trodde antagligen att F 21:s utlovade men uppskjutna flygande julgran var på ingående men det var större än så. Efter att ha uthärdat veckovis med ljusgrå, mörkgrå och svart himmel, blev jag som tokig av lycka över att få se fragment av den vackraste färg jag kunde tänka mig just då.

Hopp. Hoppfullt. Hoppingivande. Allt annat än hopplöst nu.

I skrivande stund vet jag inte om det är himlen jag ser när jag tittar ut och upp, allt är snögrått men vad gör det när jag har skådat ljuset! Det finns där bakom.

När jag var liten, blev jag jättesur om det var sol på julafton, det förstörde den rätta julstämningen. Just den dagen skulle det snöa, stora lapphandskar skulle glatt singla ner mot marken och lägga sig som bomull överallt. Då, och bara då, var det riktig jul.

Nu får det inte ens snöa lapphandskar. Ordet "lapp" har blivit brännhett. Kanske finner man då orsaken till att det numer oftast kommer "flister" av snö blåsande snett ner mot marken. Snön faller, sjunger Ulf Lundell. I helskotta heller! Den blåser. Virvlar. Det var lapphandskarna som föll. Flistret har inget romantiskt över sig alls.

I år ska vi fira julafton utomhus. Med minst två meters avstånd till varann. Den enda som inte har den restriktionen är Iza, en golden retriever som inte förstår sig på sådana saker som avstånd. Men å andra sidan behöver hon ju inte följa FHM:s rekommendationer heller. FOLKhälsomyndigheten kan inte bestämma över hundar, säger hon. Vilket skulle bevisas.

Men jag plågas. Inga kramar med barn och barnbarn. Det finaste, bästaste som finns. Men det blir, som en känd ordspråkssabotör sagt: Den som väntar på nåt gott, kan gott vänta.

Under tiden får maken stå ut med närhet i tid och otid, för kramas måste jag. Det finns ju inte ens kramsnö att krama. Bara flister på snedden.

Häromdagen var vi på upptäcktsfärd i en, för oss, obekant stad. 

Sedan vi flyttade in till lägenheten från stugan, har vi knappt varit i själva stadskärnan, på grund av pandemin. Våra, numera dagliga, promenader går åt andra håll. Men så tänkte vi, plötsligt en dag, att vi skulle gå och kolla läget med Sara. Det är vårt nya kulturhus, som är under uppbyggnad och som  lär ska bli något i hästväg. Eller hästväg och hästväg, förresten. Det ska bli betydligt större än så; Skellefteå stads nya Kulturhus, cirka 80 meter högt!

Namnförslagen var många, speciellt de inofficiella. Men till slut blev det, kort och gott, Sara. Som en hyllning till en av Västerbottens största författare. Att efternamnet ströks kan bero på att det finns en och annan Lidman som skulle yvas. Jag känner en. Och egentligen borde han få yvas över sitt efternamn då bägge sönerna har bytt bort det mot Hugosson och Morén. Det är som ingen ordning på släktnamnen längre. Min måg, Adam, har samma efternamn som jag, till exempel. Det är jag i och för sig väldigt stolt över men förr i tiden skulle det nog ha betraktats med skepsis.

Att jag, som gift, inte heter som Sara och Staffan i efternamn, beror helt enkelt på att jag är less på att byta. Och på att den store indianhövdingen Floyd Red Crow Westerman heter så. Kan man inte, om man riktigt anstränger sig, ana ett släktband där? Precis som mellan Sara och Staffan . . .

Hur som helst, vår stad genomgår en förvandling. Det byggs överallt, mest på höjden. Gator läggs om, stängs av, blir enkelriktade och försvinner. Hoven droven. Åker man österut, där man tidigare fick vänta innan Bergsbyn och Ursviken dök upp, finns nu ett jätteområde med en batterifabrik som centralpunkt. Åker man västerut, mot stugan, där det tidigare bara fanns skog, kan man nu tro att det har kommit upp ett nytt bostadsområde men nix, det är ett gigantiskt vattenverk som ska förse Skellefteå med omnejd med friskt, fräscht nytt vatten. Och varifrån hämtar man vattnet? Självklart vid vårt stugområde så nu omfattas vi av restriktioner. Vi får, till exempel, inte bryta en guldgruva på vår tomt. Vilket vi självklart hade tänkt göra för att trygga vår ålderdom.

Ofta går vi igenom Nordanåområdet på våra promenader. Det är ett fint område det. Där finns det som andas förfäder och historia. Där finns också vårt före detta kulturhus. En gammal, jättevacker byggnad som under några år tjänstgjorde som läroverk. Där träffades min syster och svåger. DET, om något, kan man kalla kul tur.

Terminator sa "I’ll be back". Jag säger "I am back"!!

Bägge kan uppfattas som hot. Eller löften. Det beror helt på hur mottagaren tar emot det.

Man kan kanske likna det vid tjurskallighet. Men det både känns och låter bättre med längtan.

Jag hade gett mig den på att ringblommorna jag hade sått i kitteln skulle blomma. Inte i juni. Ej heller i juli. Men i augusti! DÅ kom luktärterna jag inte hade sått i kitteln.  Det löns inte ens att försöka förstå.

Första september flyttade maken, jag och kitteln till stan igen. Ringblommorna SKULLE blomma!

I månadsskiftet september/oktober kom den första. Bedrövligt liten och klen men dock en blomma.

Sen kom en till och den blommade ut för fullt i en knappnåls storlek.

Då gav jag mig. Nöjd och segerrusig.

Ibland är det bra att känna längtan. Efter att skriva, till exempel. När jag äntligen tog tag i problemet med bloggen, visade det sig att det inte längre var ett problem, så nu är vi där igen. På nätet. Samma namn, samma knaserier.  Saltatochkryddat.  Pandemi, hockey, barnbarn, kärlek, ilska, överdrifter och underdrifter. Vackra bilder och mindre vackra. Helt enkelt, det blir som vanligt.

Just nu befinner Staffan och jag oss i en sorts karantän. Vi träffar folk utomhus men inte inomhus. Det blir kanske, till och med, julklappsutdelning utomhus. Vi har familjemedlemmar som träffar en massa människor varje dag. Barnbarnen går i skola, barnen jobbar i vården, i byggen, inom räddningstjänsten, i industrin, på affär, ja, överallt där det finns folk. Och förmodligen smitta. Vi måste vara försiktiga.

En vacker dag är pandemin borta och vi kan kramas igen. Inte armbågas längre. Men till dess är det vårt "jävla ansvarsområde" (du har väl sett reklamen där flickan har glömt gympakläderna?) att följa restriktionerna. Ingen undantagen.

Nu ska jag beställa mat å sånt på nätet. Det är kul. Då slipper jag ha munskydd.

Hoppas du har det bra och mår bra, efter omständigheterna. Jag, egoisten, mår väldigt bra nu när jag får blogga igen. Hoppas vi hörs.

Och det hände mig.

Men nej, det var ingen Trissvinst (den här gången heller), det var en vinst för livet.

Första tecknet kom i måndags kväll när jag låg i sängen och läste och helt omotiverat svimmade. Så spännande var inte boken att den skulle föranleda en svimning, tyckte jag.

På tisdagen tuppade jag av fem gånger. Då fick mina närmaste nog och för att göra en lång historia kort, hamnade jag efter diverse kringelikrokar på Akuten. Där togs det prover minsann och jag var uppkopplad ända till yttre världsrymden, kändes det som.

Efter några timmar kom beskedet att jag skulle läggas in på Medicinavdelningen. Där fick jag bara ligga nån enstaka timme, innan den superfina personalen kom och informerade om att jag skulle flyttas till Intensiven pga låg puls (25 slag/min) och att hjärtat inte slog på sex sekunder.

DÅ blev jag rädd!

Men om du nån gång har fallit och landat oväntat mjukt, förstår du min känsla av det mottagande jag fick. 

Jag blev "en i gänget" av vitklädda. Inte ens beskedet att jag skulle opereras och få en pacemaker insatt, kunde hindra känslan av trygghet kombinerad med en positiv attityd och stämning.

Det enda problemet för mig var att jag inte kunde ringa till mina anhöriga pga att min mobiltelefon kunde störa alla elektroniska apparater i omgivningen.

Plötsligt kom en sköterska in med avdelningens egen telefon och sa leende "varsågod, Maude, det är din dotter". 

Åh, att få prata med henne, att få förmedla besked och veta att hon skulle informera Staffan och Ted med familj om allt, kändes helt underbart.

Det var så många, sköterskor, läkare, undersköterskor, ja, till och med en ung kille som städade, som kom in till mig och pratade.

När det var dags för operation, var jag helt lugn och trygg. När den var över fick jag te och vackra mackor! Efter 24 timmars "svält".

Jag skjutsades i min säng hit och dit, till röntgen, till labb, till Medicin av alla "mina kompisar" med samma glada och härliga humör.

Till slut kom en läkare och sa: Jag hör att du vill åka hem. Allt ser bra ut så det får du.

Att få ringa till Staffan och säga: Vill du komma och hämta mig och i princip höra redan i telefonen att han startade bilen, gjorde mig ännu lyckligare.

Nu har jag sovit en natt hemma och på något sätt känner jag mig "som eljest".

Jag vill upp på barrikaderna och kämpa för alla inom vården! Fattar ni politiker och styrande att vårdpersonalen är långt mer betydelsefull än vad ni är! För det är de som fattar de livsavgörande besluten. Visa alla samtliga som jobbar inom vården den respekt de förtjänar. Det kan komma en dag då det är deras beslut som gäller. Då står inte några på ena sidan och käbblar mot några andra på en annan sida. Då får ni uppLEVA något verkligt livsviktigt.

Jag är så oerhört tacksam. Jag kom i rätt tid.

Tack alla berörda på Skellefteå lasarett och 1177. Från hela mitt hjärta: TACK! ♥️

De här två filurerna trivs tillsammans. Trots olikheterna. Som är många.

Men man kan också vara så lika att det nästan är skrämmande. Här, hos oss, skulle vi egentligen inte behöva prata så mycket. Men det vore ju jättetråkigt. Då är det desto roligare att säga exakt samma sak, exakt samtidigt. Inte alltid, förstås, det skulle ju bli jobbigt, men lite då och då händer det och det är då man vet att man har funnit sin Soulmate, eller själsfrände som vi väl sa tidigare när vi fortfarande pratade svenska.

Men det är också vansinnigt roligt när någon säger det oväntade. Jag har ett barnbarn, Mio, som lite då och då, överraskar. Som svaret på vilken utbildning han skulle vilja gå efter grundskolan. "Jag vill bara prata som Leif GW Persson". Eller, som när en kompis frågade honom om han skulle kunna äta en väckarklocka (på tal om Mios aptit). Då svarade han, helt allvarlig, "jo, jag tycker nog att man åtminstone en gång i livet bör prova på det". Han är för underbar.

Många pratar utan att få någonting sagt. Andra behöver ett fåtal ord för att säga mycket.

Min far var en sådan, fåording. Och när han var på extra gott humör, trimmade han oss andra till att klura ut vad han egentligen menade. Och gladast blev han om någon av oss andra svarade med samma mynt.

När jag var liten och aningslös och olydig, sa han en gång: Men ska jag måsta ta i med hårdhandskarna, varvid jag svarade: Haha, det har du inga, bara fingervantar! Aningslös var ordet.

När jag blev äldre, gick jag bara in i en ordduell om det var på skoj . . .

Ord är så viktiga. Men minst lika viktigt är kroppsspråket. I dag har vi så många olikpratande omkring oss så vi är helt enkelt tvingade att läsa av varandras kroppsspråk. Någon kan vara högljudd och låta arg men öppnar den sin famn och ler, förstår vi.

Jag vet inte om trollet och pippin kommunicerar via nåt språk men att de förstår och trivs med varann är uppenbart. De umgås ofta, ibland korta stunder, ibland längre. Att trollet bjuder på frön, är förstås en del i gemenskapen men vi ser ofta att pippin stannar kvar en stund, utan att ta nåt frö. Och trollet trivs.

Det kanske, trots allt, inte är språket som är det viktigaste. Det kan vara det man bjuder på. Som Mio, till exempel, han bjuder alltid på skratt. Han bara är. Så underbar.

Det magiska ordet kanske ändå är: Förståelse. Kan vi inte försöka bjuda lite grann på det?

För man kan faktiskt inte älska alla.

Och detta är enbart för ert eget bästa.

Om man vill stjäla en eller två cyklar från någon eller några okända personer, bör man känna till cyklarnas historia.

Vi tar det från början. Eftersom vi är sjusärdeles snälla människor vill vi bara ert bästa, vi har lärt oss att man ska löna ont med gott, nämligen.

Den vita cykeln fick vi för att vi just var - snälla. Tyckte hon som gav oss den. Eftersom hon hade köpt den sprillans ny, hade den dittills alltså ägts av en mycket snäll person.

Fattar ni?

Vi var jätteglada och tacksamma över gåvan. Kort därefter avled hon. Vi lovade att verkligen uppskatta och nyttja cykeln och ära hennes minne.

Den vita hojen är till för snälla människor. Det är inte du. Du som skiter fullständigt i en cykels historia. Du som bara tar den när tillfället ges, i mörkret, antingen för att sälja den vidare och tjäna några slantar, eller för något annat helegoistiskt skäl. Men jag lovar dig, den vill dig inte väl. Du är inte snäll, nämligen.

Den svarta och den vita cykeln hörde till oss, de hörde till sommaren, till stugan, till naturen. Även om de var väldigt olika till kynnet. Det har nog du, som tog den svarta cykeln, redan märkt.

Av sina tre växlar, går den bara på en. Om den är på bra humör, vill säga. Det lär den inte vara nu när du har tagit den från sitt hem. Men hur den visar sitt dåliga humör, berättar vi inte. För vi är snälla. Det är inte du. Och vi säger inte att det är rätt åt dig. Vi säger bara: TJILLIGT!!

Skulle du inte kunna norrländska, gör det inte oss något. Den svarta cykeln kommer att visa dig vad vi menar. Till vår stora glädje. För vi är inte bara snälla, vi är (skade)glada också.

Och ni är helt enkelt ute och cyklar.

Visst minns du, Ywe? Hur vi "kokade kaffe" och bjöd varann?

Undrar om dagens barn använder sin fantasi på samma sätt som vi gjorde, eller om datorn har förändrat den. Fantasin. På gott och ont.

I mörker och ensam hemma är den på ont. I lek och gemenskap är den på gott. Fast nu hårdrar jag ju. Jo, det heter faktiskt hårdrar, inte hårddrar men jag tror, tamme tusingen, att jag säger hårddrar när jag pratar. Jag hårdrar bara när jag skriver.

Fantasi var det, ja. 

Den tunnas, liksom håret, ut med tiden. För de flesta. 

En dag mötte jag någon jag inte har sett på väldigt länge. Men var det verkligen han? Jo, rösten var hans och leendet. Men det axellånga, vackra håret? Ja, håret överhuvudtaget faktiskt, var var det?

Samma människa men definitivt inte samma människa ändå. Gör håret verkligen sån skillnad?

Svaret är: JA!

Maken for iväg till frisören. När han kom tillbaka öppnade han dörren en springa och ropade: Det blev för kort!!

Alltså, han har, normalt, världens vackraste hår. Tjockt, lätt vågigt och början till grått. Du vet, typ Richard Gere. Inte nu.

Det blev för kort, ja.  Så här ska det se ut:

I min fantasi gör det faktiskt det 😍

Jag fantiserar också om att vinna pengar. Postkodlotteriet har ju äckligt höga vinstsummor på sin Grannyra. 12 miljoner vann någon. Jaha, och om det vore jag? Naturligtvis ger jag bort till alla våra barn och barnbarn men sen då? Årskort till AIKs samtliga hemmamatcher? Självklart. Ny bil? Icket. Vår Ferrariröda duger gott. Sen då? Jo! Vi skulle naturligtvis leja några timmerproffs till att byta några stockar på stugan (jag gillar inte den ökande hastighet varmed jag närmar mig spisen, där det lutar som mest). Jo! En pool! En varm en. Året runt

Och, det näst viktigaste, att jag inte blir en fullblodsegoist som så många med mycket pengar verkar bli. De som har gigantiska problem med att placera sina rikedomar så inte svenska staten ska komma åt dem. Sådana problem har inte vi. Våra pengar placeras på Ica och Coop och vi har så mycket gott av det. 

Nä, det är dags att revidera det gamla talesättet "smakar det så kostar det".  Grillad chorizo med sötpotatispommes och mangoraja är baske mig inte så dyrt. Men gusis så gott! Eller Staffans grekiska sallad med en köttbit till. WOW!

Nä, jag tror inte jag bryr mig om att vinna så mycket pengar. Och förresten sparar vi ju in på klippning nu när mannen inte behöver klippa sig på överskådlig tid. Kanske värt en skål? Till helgen?

Zarah Leander. Jo, jag är "tillräckligt gammal" för att minnas henne, sångerskan med den djupa rösten. Vad jag inte förstod, var hänförelsen över hennes lidelsefulla röst som sjöng nåt om "jag kan inte längre höra syrsornas sång". So what? Syrsor? Är inte det detsamma som gräshoppor? Vem bryr sig? Tänkte jag. Då.

Det var när livet var problemfritt. Mat på bordet och kompisar att leka med. Nån direkt betungande läxa minns jag inte. Förrän i högstadiet. Då blev det andra bullar. Då var det inte längre viktigast att sitta still i bänken och att inte vässa pennan för ofta. Det gjorde man tidigare framme vid katedern, där läraren satt och övervakade att blyertsen var tillräckligt nednött och trubbig för att få vässas.

Till högstadieskolan kom vi från olika ställen i kommunen och skulle nu beblandas. Det blev sådär.

Ungdomarna från stadsnära skolor var självsäkra och världsvana. De hade haft gympa i gympasalar medan vi hade spelat landhockey med magistern på en amatörmässigt anlagd isbana. Eller spelat korgboll med magistern som var dubbelt så lång som alla elever och som satte alla sina bollar i korgen och jublade stort och överlägset.

Det var då livet inte längre blev problemfritt. Det var då man började fatta att det var så här det skulle vara och förbli.

Livet skulle bestå av val. Min far valde att jag skulle läsa tyska. Han valde också att jag senare skulle välja ekonomisk linje, språklig gren på gymnasiet. "Då har du ju en yrkesutbildning när du går ut", sa han övertygande och omtänksamt. Vilket yrke då? 

Borde jag ha satt mig in i. Sekreterare, förstås. Språk, maskinskrivning och stenografi. Jag hörde ingenting. Min blick hade fastnat vid att matematik  bara fanns på schemat första året! Härliga tider!

Hur min sekreterarkarriär blev, lämnar vi i tystnad. Det var efter den jag började göra mina egna val.

I dag kan jag kanske inte höra syrsor men det finns mycket annat jag hör. Barns skratt. Fåglars sång. Myggens inande (från långt håll). Mannens andetag. Ord som bara sägs med ögonen.

Vill jag höra tystnaden, väljer jag min skogsväg. Är jag sugen på  omvärldens brus, väljer jag bilvägen.  Som tur var, är vi två som väljer lika, vilket är helt fantastiskt. Men så har vi ju valt varandra också.

Mitt hjärta tillhör skogsvägen. Om jag tvingades välja, skulle jag definitivt välja den. Där mår och går jag som bäst.

Men en dag on the Road, sitter också fint. Med medhavd matsäck att inta vid en naturskön plats. Och nya platser att upptäcka.

Valet är fritt.

Hon hade en annan hit också, hon Zarah. Vad jag kan minnas sjöng hon nåt om "vad skönt att jag inte längre är ung".