Inga luktärter - doftärter!
Och några Ölandstok. Man kan nästan säga att blommorna i vasen på ett sätt personifierar mig. Missförstå mig inte nu, jag tycker verkligen inte att jag är en ärta, som dessutom sprider vällukt omkring mig, nej, det är min fascination för ord som avses.
Ölandstoken talar väl för sig själva.
Lukt luktar illa. Doft doftar gott. Våra blommor doftar underbart. Så tycker jag. Men om man hårdrar det hela, finns förstås golukt. Typiskt!
Sen tycker jag faktiskt att hårddrar är mer lättförståeligt än hårdrar, vilket i min värld kan ersättas med luggar. Vilket typiskt nog inte enbart behöver betyda att man drar någon hårt i håret, utan att man också kan lugga någon på pengar. En lugg
kammas framåt men det är sällan den som luggas, utan man tar i där håret är som tjockast.
Tjocka behöver inte nödvändigtvis betyda omfångsrika, det kan, logiskt nog, även beteckna ett slags dimma.
Min far, som var en klurig rackare, lurade oss ofta, speciellt vid ett strålande fint och soligt väder, med att säga: Nu blir det snart regn. Och då han var en verklig väderspåman, protesterade vi bestämt: Men hur kan du påstå det, det syns ju inte
ett moln på himlen.
- Tjockan går på land, sa han och myste. Inte illa ment men han avsåg då en tämligen överviktig kvinna som gick på vägen. Och vi kollade. Och, förlåt oss, frustade av skratt över att ha blivit lurade. För han var, som sagt en väderspåman. Tyvärr
var det hans värk i kroppen som kunde förutspå att det skulle komma väderomslag.
Min sons första spontana telefonsamtal inföll en senhöstdag när första snön singlade ner. Ted var väl i fyra-femårsåldern och kom inrusande med andan i halsen: Fort! Jag måste ringa morfar!
Eftersom morfar aldrig svarade själv i telefonen, blev mormor naturligtvis jätteglad när hon hörde vem det var som ringde men storligen förvånad när uppringaren med andan i halsen sa: Hej, jag måste få prata med morfar!
När en lika förvånad morfar tog luren (jodå, på den tiden fanns det lurar) sa Ted: Hej! Du morfar, kommer den här snön att ligga kvar?
- Nej, tvingades morfadern svara, den är borta om ett par timmar.
Efter det nedslående svaret, rusade Ted ut och ropade: Snabbt, Hans, vi har bara ett par timmar på oss!
Jag hör ofta folk klaga över dagens barns och ungdomars språk. Men vad? Minns de inte vår rebelliska tid med ord som "ba" (Å han ba å hon ba), "lix" , "IQ noll", "sipp", "skitknäpp" m fl
Men gränsen för mig gick, med buller och bång, när jag argt tyckte att min far var "taskig" som nekade mig nåt som jag nu inte kommer ihåg. Men jag minns tydligt hans "VAD SA DU!"
Lägg märke till avsaknaden av frågetecken efter.
Jag gillar, lajkar, språk och, måste jag erkänna, jag tycker det är fett najs med syftningsfel men stavfel går bort. Där går en limit för en före detta korrekturläsare.
Det nätet har ingen mottagning längre
Jo, jag vet att jag har sagt att de får vara ifred utomhus så länge de inte kommer in i huset.
Men att spinna ett fångstnät precis utanför farstudörren är en ren terrorhandling!
Jag hade faktiskt kunnat gå ut och få både nätet och rovdjuret rätt i ansiktet, vilket hade inneburit ett trauma för resten av livet. Det är inte säkert att det ens hade blivit nåt "resten av livet".
Jag gallskrek, utan att våga öppna munnen utifall att . . ., och min Hjälte kom rusande från snickarboden. När han, efter min stumma hänvisning, såg orsaken till paniken, vände han tvärt och gick snabbt tillbaka till snickarboden!
Lika fort kom han tillbaka med två långa träbitar som han kvickt klappade ihop med rovdjuret mellan. Slut spindel kvar.
Nu när Hjälten är hemma på heltid, behöver jag egentligen aldrig vara rädd, inte ens för åskan. Han fixar den också. Väderprognoserna må förutspå åska hur många gånger som helst men den håller sig borta. Även naturkrafterna har svårt att mäta sig med
en Superhjälte. Och vad består då hans styrka i?
Lugn! Ett lugn som så gott som ingenting kan rubba. Trots mig.
Jag har fortfarande kvar min "åskbil", Kanonkulan, fast jag inte behöver den. Men jag tycker ju så mycket om den och den går så bra på skogsvägar så jag vet inte om jag kan skiljas från den. Finns överhuvudtaget den blivande ägare som duger
i mina ögon? Gideon, barnbarnet som är närmast körkortsåldern, kastar inga trånande blickar på Kanonkulan men kanske att Arwen . . .
Hon har visserligen några år kvar innan det blir dags för henne att börja köra bil men det innebär ju också att jag med gott samvete kan ha kvar den i flera år till. Eller kanske Emma. Hon fyller snart två. Jo, nog vill hon säkert ta över den, när hon
fyller arton. ✊🏼
Okej, jag vet att jag är en känslomänniska med få naturliga gränser, somliga skulle nog använda ännu starkare ord men det är som det är.
Om jag hämtar in min handduk som hängt och torkat i solen och torkar det nytvättade ansiktet med den och det samtidigt hoppar ner en stor svart spindel i tvättfatet, då har jag rätt att agera. I ord och handling!
Den hade förmodligen fortfarande levt om den hade haft förstånd att stanna ute. Men - a Deal is a Deal. Så är det för det har jag bestämt.
Agusti och Enander
Så här är det: På 70-talet bodde min dåvarande sambo och jag i Västerås. En dag var vi hembjudna till sambons klasskompis föräldrar. De ville väl få ett exotiskt inslag i vardagen. Norrlänningar, you know.
Där blev det, av någon outgrundlig anledning, tal om att vi, eller åtminstone de, som pratade genuint Skelleftemål, satte ett "n" framför pojknamn och ett "a" framför flicknamn. De frågade, förstås, varför det var så.
Då förklarade sambon att "jo, för att förr i världen hette alla människor Ulf och för att veta om det var en hon eller han, satte man ett a’ framför en honulf och ett n’ framför en hanulf".
Jag såg, mycket förvånad, på sambon. Var fick han den helt bisarra, verklighetsfrämmande förklaringen ifrån? Och höll på att skratta mig sjuk.
Klasskompisens föräldrar såg, däremot, inte förvånade ut, utan genuint intresserade.
Nu har det gått många år sedan dess och nu har jag, tack vare min käre make, fått en a’Gusti! En alldeles underbar moster till honom vid dopnamn Gusti men vad tror du alla säger, just det a’Gusti. Jag tycker mycket om både damen och månaden, otroligt
vackra och färgstarka bägge två.
N’Ander känner jag inte men jag vet att han finns och har funnits i många exemplar. Men a’Gusti är unik. Jag ska aldrig glömma där hon satt, liten och bräcklig, och på sin bredaste, fantastiska dialekt berättade om när hon en gång körde motorcykel utan
att ha lärt sig att stanna. Det fick passageraren bakpå göra, genom att hoppa av och springa allt vad han kunde tills han var förbi och kunde möta henne och stoppa ekipaget.
Jag tänker på henne där jag sitter, mitt i skogen och ser på allt det vackra som augusti för med sig. Och plötsligt hör jag ljudet från en framrusande mc uppe på landsvägen.
Det finns tillfällen att bevara. I minnet och i hjärtat.
Gissa vem av dem?
Som skulle till Jula och Biltema i Luleå en lördag? Som skulle gå ut och äta med barn och barnbarn efter det?
Han, som tycks stå i muren och vänta på en frispark? Han, som låter armarna hänga avslappnat utmed sidorna? Eller han, som står med armarna bakpå ryggen och ser cool ut?
Som i stället hamnade vid en hästhage ("lillan ville se hästarna först") bredvid en ståtlig gammal byggnad, ur vilken en drös människor rusade ut och sjöng Ja må du leva i hur många stämmor som helst
Just det, Lidman längst till vänster, som ser lite spänd ut. Bilden är dock tagen långt senare på kvällen, då han liksom slappnat av en aning.
Per, heter han. En lillebror som blivit stor, kan man väl utan överdrift säga. 60 år har han fyllt och nu var det verkligen helt rätt med en överraskningsfest för honom. Han, om någon, är värd den. Sönerna och dottern hade tillsammans med andra släktingar
organiserat allt. Och alla lät tårarna ta plats mellan skratten. Så himla fint.
I morgon ska han förmodligen skjutsa sonen Joakim till Kallax flygplats. Då kan han kanske ta en tur till Jula och Biltema också.
Om han vågar . . . 😉
Jag hoppas och tror att Greta är ett smultron
Vårt jordgubbsland såg rent för bedrövligt ut. Och inte gav det någon större skörd heller. Vi sände en ursäktande tanke till stugans föregående ägare, mannen med de gröna fingrarna, och grävde upp hela alltet.
Eftersom vi hade införskaffat pallkragar, satte vi de livskraftigaste plantorna dit. Då det blev över en liten yta, satte vi ett fåtal smultronplantor där, som annars riskerade en våldsam död på grund av en åkgräsklippare som behövde
en parkeringsplats. Just där. Där de växte.
Nu har det gått ett par år och smultronen har helt tagit över hela pallkragen. Man kan säga att smultronen sitter på tronen. Men det gör man ju inte.
Det fick mig att tänka på Greta. Det är inte alltid de största med de kraftigaste rösterna som hörs. Greta Thunberg är liten och späd med en röst som hörs utan att hon nämnvärt höjer den. Men jisses vad hennes budskap hörs. Och sprids.
Jag hoppas att hon och hennes följare över hela världen, tar plats och tränger bort gubbarna som har gjort sitt. Precis som våra smultron. Som man än så länge kan trä på ett friskt och fräscht strå.
Jag tror på framtiden! Tack vare en pallkrage, där, från början, ett fåtal små plantor, växte ut över hela och ger oss en god och vacker illusion om vad som kan hända. Smultron är goda. Jätte-, jättegoda. Och även om de är små så ger de tillsammans en
fantastisk efterrätt åt oss. Med en klick grädde.
Medan jordgubbarna skrumpnar.
Jag fick jättebråttom
Och - jag fick tillbaka ett ord!
Så här var det: Min frissa ringde, en regnig dag under sin semester, och sa att hon hade en anteckning om att jag borde vara "långhårig" nu. Jag hade precis suckat värre än vanligt framför spegeln så när hon erbjöd mig en klipptid i den övrigt tomma frisersalongen,
sa jag givetvis JAA tack! Och tackade regnet som gjort att GunMarie valt att jobba i stället för att semestra.
Just den dan verkade alla människor vara på stan så jag fick parkera en bra bit bort.
Vi hade trevligt, som vanligt, GunMarie och jag, och tiden, liksom håret, flög iväg. Så kom jag plötsligt på att kolla klockan och den visade sig vara alldeles för mycket. För min parkering.
När jag hade betalat och var klar, sa GM: Måste du lubba till bilen nu?
Lubba! Ja, kors vad man har lubbat i sina dar men i takt med åren och det lugnare tempot har ordet "lubba" tappats bort.
Nu är det hos mig igen och jag är jätteglad. Som du kanske vet så älskar jag ord och när ett bortglömt sådant dyker upp helt slumpmässigt, blir jag hur lycklig som helst.
Dessutom fick jag inga parkeringsböter. Säkert tack vare att jag smålubbat genom stan. 😍
Ibland faller båtarna på plats
Ursäkta ordvitsen men jag kunde inte låta bli.
Egentligen skulle det ju vara bitarna som föll på plats men då båten var en av bitarna så . . .
Jag är en nöjd och lycklig människa för det mesta. Ibland händer det till och med att jag blir toklycklig.
Det kan börja med att frukosten smakar gudomligt, trots att den i princip ser likadan ut varje frukost men det kan vara nån liten detalj som skiljer. En gurkskiva framodlad av maken till exempel.
Sen kan vädret bli så där perfekt som jag vill ha det. Plötsligt säger maken: Ska vi ta kaffe med oss och åka ut en sväng kanske?
Bara så där.
Senare, på eftermiddagen, sitter vi i orangeriet och äter middag. Solen lyser och älven är stilla. Då smyger en röd båt sig fram på andra sidan älven och fullkomligt lyser upp hela sceneriet. Mina ögonfransar krullrar ihop sig av lycka.
Lite senare och lite kyligare går vi in och diskar. Vi zappar lite tröstlöst bland det begränsade (jämfört med i stan) utbudet på TV-N, tills det magiska inträffar!
En fotbollsmatch! En El Classico! Visserligen med flera år på nacken men desto bättre. Vi kände dem alla.
Om du inte vet vad en El Classico är, kan jag berätta att det är ett prestigesprängt möte mellan Barcelona och Real Madrid. Där jag håller på Barca och Staffan på Real.
Och han var med! Mästarnas mästare, Ronaldinho! Lyckan var total. Dessutom kunde jag namnen på samtliga spelare i bägge lagen. Plus avbytarna. Och tränarna.
Det var först när matchen var slut och euforin lagt sig något som det slog mig; hur kunde det komma sig att jag kunde namnen från för länge sedan medan jag i dag får ta hela alfabetet till hjälp för att komma på aktuella namn i livet omkring mig?
Svaret var inte kul. Ålderdom. Typiska tecken.
Eller? För när Staffan frågade var jag hade lagt korsordspennan, svarade jag blixtsnabbt: På toan!
Fråga mig inte bara varför. Jag är fullständigt nöjd med att jag visste var. Den gången.
Det finns djur och det finns o-djur
Djur ska man kunna gosa med, det är ett krav. Man ska också kunna prata med dem. De ska vara fina att titta på. Och de ska framförallt vara snälla. Och lydiga. Tillgivna.
En som definitivt inte har de egenskaperna är Egon Egonsinnig. Inte katten Egon i Hemvattnet, som klassas som djur tack vare sin humor, utan en pytteliten, skittuff, egoistisk fågel som vi har äran att ha på vår tomt. Ett djur, trots allt.
Vi har en miniskål bredvid vattenkastaren, dit jag lägger skalade solrosfrön varje morgon. Efter en halv sekund är han (jo, jag är övertygad om att det är en han) där och, ja, äter skulle man ju tro kanske. Och visst, det gör han, men först lägger han
sig i skålen så att absolut ingen annan ska komma åt fröna. Så håller han koll på om någon närmar sig. Om det är så, brer han ut sina vingar och flaxar och skräms å det grövsta.
Det kommer andra fåglar, både lika små men även bra mycket större än Egon. De flesta slår sig ner på behörigt avstånd från skålen men skulle någon få för sig att göra en avancerad framryckning, då jagar Egon denne dåre högt upp i luften i ett rejält slagsmål.
Egon vinner alltid och tar skålen i besittning igen.
Tills . . . Herr Domherre kommer. Vilken pondus, vilken kung! Han sitter lugnt på skålens kant, tar nåt frö då och då, slänger ner en del på marken, äter en del. Medan han väntar.
Så kommer hon då, fru Domherre, och han gör plats åt henne och ser till att hon får äta det hon vill.
Egon sitter uppe i ett träd och gnisslar tänder (tror jag) av frustration.
Andra fåglar, i hans storlek, eller litenhet kanske man kan säga, flyger glatt omkring och är liksom lite skadeglada. Det syns faktiskt.
Jag måste få låta fåglarna ingå i gruppen djur, fast de egentligen inte kvalificerar sig dit men de är ju så fantastiskt underhållande, för att inte tala om smarta.
O-djur är däremot spindlar, mygg, myror, fästingar, ormar och vargar.
Och en och annan makthavare.
PS. En morgon när jag var inne i badrummet, lyfte jag blicken mot taket och såg ett antal håriga ben sticka ut ovanför taklisten. Definitivt ett stort, vidrigt o-djur. Jag tog första bästa panikvapen, vilket visade sig vara en parfymflaska, och sprutade
på o-djuret. Det försvann och jag skrek: Okej, jag kanske inte fick död på dig men jag kommer alltid att kunna lukta mig till var du är!!
Själv använder jag inte den parfymen längre. Den är numera klassad som kemiskt stridsvapen.
Elden gör mig lugn - det behövs!
Från brännande sol och ett värmerekord på 34 grader till hällregn och 9 grader, det är svensk sommar det!
Skönt att nånting är som vanligt när mycket annat är åt fanders. Ursäkta uttrycket men jag har faktiskt värre saker att säga när behärskningen släpper.
Om vi skulle ta och avhandla det här med Corona först. Världen drabbas av ett farligt, potentiellt dödligt virus och ingenting blir sig likt. Det vet vi alla.
Människor delas upp i grupper, unga äldre, äldre äldre och artister. De två förstnämnda grupperna får hårda restriktioner för att undkomma smittan, medan den sistnämnda får miljoner för att inte lida ekonomiskt på grund av inställda bokningar. Trots egna
tillgångar värda miljoner.
Unga äldre och äldre äldre får sitta hemma och se repriser och filmer från 40-talet på TV, utan ett öre i ersättning.
Hur många har blivit arbetslösa på grund av pandemin? Många! Utan miljontillgångar att luta sig emot. Hur mycket betalar staten till dem för inställda "gig"? Det var en retorisk fråga, vi vet alla svaret på den.
Och nu ökar antalet insjuknade i Japan. På grund av att vuxna, mellan 20 och 30 år, inte orkar vänta på att få gå på nattklubb och roa sig. Va?!
Vi vill träffa våra barn och barnbarn. Kramas och busa. Vara nära. Men vi har insett faran och att om alla tar sitt ansvar så kommer en dag när vi kan det. Fatta det!!
Sen, detta tjat om färger. Svarta, vita, gula, röda, bruna med flera. Just för tillfället är jag inte vit, jag är brun. Efter de många varma, soliga dagarna är det många som är röda också. Men de är ändå samma människor som förut. Det är inte färgen som
gör människan, det är människan själv. Fatta det!!
Så jag sitter här vid brasan, blir lugn och varm. Och nästa år ska vi visst få sänkt pension.
När man är, en glad pensionär . . . 🎶
Ha det!
Nä, nu blommar det!
Jo, visst gör det! Överallt. Och alla behöver vatten. Flera gånger om dagen. Förutom radion. Och muggarna, som är i behov av kaffe. Ofta.
Men det jag tänker på är närmast talesättet "Nej, nu blommar det!". För er väldigt unga och för er som håller på att lära er det svenska språket, kan jag förtydliga mig. Att säga just "nu blommar det", har i själva verket inget
med blommor och blomning att göra. Det säger vi äldre ibland när vi blir förvånade. Ordentligt överraskade.
Egentligen är väl talesättet något längre, det är nog löken som blommar men den delen har vi rationaliserat bort.
Här är det inte i första hand en blomning som förvånar (nu hör jag min fars skratt från himlen . . .). Nej, det är fåglarna som gör att vi är så fascinerade. Vi har så många nya. Och bland dem finns de tuffaste vi har sett! De är pyttesmå och gröna och
heter förmodligen Grönsångare. Här finns också en stor hackspett som har ont i huvudet. Han är även dum i samma huvud.
Först skriker han: Här kommer jag! Som om han fortfarande har föreställningen att småfåglarna blir rädda. Men då kommer stridspiloterna!! De dyker i överljudshastighet mot Hacke och ger honom en smäll i huvet i förbifarten. Om och om igen tills den dumma
fågeln flyr med ett skri.
Det är nästan som när en pytteliten Greta hugger till mot stormaktsherrarna.
I dag har det dykt upp en alldeles ny fågel så nu måste jag besöka fågelboken igen. Eller så ringer jag syrran, hon är bra på fåglar. Så om jag skickar ett sms och skriver vad jag har kommit fram till, då KAN det hända att hon ringer och tokskrattar.
Och säger: Alltså, nu blommar det! Den där arten finns bara i Sydafrika.
Tills nu ja. Nu finns den i Selsfors.
Tror jag.
Vem äter sina vänner?
Den här krukan fick vi av våra goda vänner Ingo och Anitha för flera år sedan. Det här är fjärde adressen den har. Lite sliten men älskad.
Nu är det inte krukan i första hand som jag tänkte fundera över, utan graderingen av vänner.
Vi har många goda vänner, vilket vi är tacksamma för. Men om jag, till exempel, skulle utnämna Gun till min godaste vän, skulle det bli himlarns fel. Jag har nämligen inte smakat på henne! Aldrig ens bitit henne, trots att hon är min syster.
God, godare, godast. Så kan man inte gradera vänner. God vän, bättre vän, bästa vän? Nja, det klingar snett. Man kan ha en bästa vän men kan man ha en vän som är bättre än en god vän? På vilket sätt, i så fall?
Okej, jag är en språknörd. Jag kan grotta ner mig i ord, stavning och betydelser.
Du, som kanske har läst min blogg tidigare, känner nog igen min favorit:
Enfaldig- tvåfaldig - flerfaldig.
Är man korkad för att man har vunnit ett mästerskap bara en enda gång? Typ.
Gode gudat, som Annika skulle säga, fast hon skulle uttala det fonetiskt. Som man gör i Jivvr (Jävre).
Jag gillar dialekter. Inte riktigt alla men många. Vår egen Skelleftebondska exempelvis. Men det kan ta tid att lära sig förstå den. Tidigare kunde jag ta lite illa upp om grannen Inger sa: Men vå ha döu nu tjöfft förr’n blus? Int pass du i honndernna.
Men numera vet jag ju att hon tycker att den är så pass snygg att hon vill överta den.😂
När vi bor i stan, bor vi på norra sidan om älven. Min dotter med familj bor på den södra. Språket borde vara detsamma men det är det tydligen inte. När jag inte kan låta bli att rätta henne gällande nåt ord, säger hon: Här på Rumbagatan heter det så!
Jag brukar ge mig. Kan inte stå på mig med munnen full av skratt och hjärtat fullt av kärlek.
Annat var det när jag jobbade på Norrans korrektur och hade stöd av andra språknördar. Då hade jag aldrig släppt igenom mina egna bloggar 😉
Det blir mindre skrämmande om jag ger dem andra namn
Jag vet att de varnade för kraftiga regn- och åskskurar i dag men att det skulle bli så här farligt, trodde jag inte.
Först kom åskan, sen blixten och en sekund senare vräkte regnet ner. Och övergick i hagel.
Åskar Muller, Blixten McQueen och Rain Man.
Jepp, genast har jag eliminerat skräcken och obehaget.
Liiite grann kan ju också närvaron av trygghetsfaktorn Staffan inverka på min tuffare attityd. Tidigare var jag tvungen att förlita mig på "åskbilen", dvs kanonkulan, men nu har jag två bilar och en man så jag borde kunna känna mig trygg.
Jag har också hävdat att stugan ligger så pass nära en kraftstation, så om blixten väljer att gå ner, gör den det just där. Tills stuggrannarnas flaggstång plötsligt gick av och föll under ett åskoväder! Dålig tajming för mig att marknadsföra min
teori, insåg jag.
Annars gillar jag att vara tvärsäker. Men numera försöker jag låta bli att torgföra mina slutsatser och åsikter, vilket inte alltid är så lätt, ska jag säga. Men när det gäller en viss skådis, viker jag mig inte en tum, Lilian! Inte heller att fullmånen
orsakar vakonätter. Eller det felaktiga i att AIK släppte Pudas. Och Linkan. För att inte tala om Hadelöv. . . Men sådana självklara saker pratar jag inte om.
Jimmie däremot! Om honom kan jag prata länge. Där är jag bombsäker. Det vore en ren naturkatastrof att inte tillvarata den urkraften. Tro mig!
Om annat som jag är tvärsäker på; take it or leave it. 😉
Vem sjutton var Mille? Och vem var Suss? Kappkut?
Dagbok förr och nu.
Förr fylld med hemlisar. Nu väder, temperatur och nederbörd. Om man överhuvud taget kommer ihåg att skriva i dagboken alls.
Den här bloggen handlar om tonår, dagböcker och hemligheter.
Min kompis och tillika namne, har skrivit dagbok så länge jag kan minnas. Det blev ett otroligt dumt sätt att beskriva det. För minnas, det har vi som slutat med.
Det händer att hon läser sina gamla dagböcker och ringer mig och frågar "vem var det?" Och då kan det ha varit nån riktig läckerbit som vi avsåg men som vi, givetvis, hade anonymiserat och gett ett smeknamn.
Detta hemlighetsmakeri har nu gett upphov till att vi i dag inte har en aning om vilka som var så pass intressanta att vi behöll dem för oss själva genom de fiffiga hittepånamnen.
Det händer att vi ringer och frågar varann men vi får som oftast inga svar.
Ett tag, i vår ungdom, var vi till och med så jätteförsiktiga när vi pratade med varann, bara vi två, att vi hittade på benämningar som bara vi begrep. Om vi tyckte att nån var en riktig läckring, sa vi punktering i stället. Genialt, va?
Läck-ring är ju detsamma som punktering, eller hur?
Vilket spännande liv vi hade! Det tror vi nu i alla fall. Om vi bara kunde dechiffrera våra egna koder.
Mysteriet fortsätter. Det enda namnet vi är riktigt säkra på är "Pålägg", för han var så otroligt ding.
Så de andra kanske ska vara nöjda med att vi inte minns vilka de var bakom hittepånamnen för det är förmodligen ett bevis på att de var ok.
Själv skriver jag inte dagbok. Det finns inte en chans att jag kommer ihåg att göra det. Varje dag! Men nu kretsar ju också hela min tillvaro kring den som jag kallar älskling och alla smågullisar vi har. Även om en av mina smågullisar har börjat
få grå strån i sitt skägg. Och en annan är mamma till en 15-åring och snart 17-åring.
Vilka också tillhör kategorin smågullisar. Vare sig dom vill eller ej.
Men ändå - vem tusan var Biafra? Och Minte?
Svaret finns - inte - i dagboken.
Hon är tom i bollen!
Det trodde jag inte men nu är det bevisat. Trollgumman som varje sommar har suttit och stickat på sin eviga stickning i huset på Trollbacken, har under vintern tappat både hår och förstånd. Helt tom i bollen är hon.
Det får mig osökt att tänka på andra med spektakulära frisyrer och deras innehåll innanför pannbenet. Och hur snabbt det kan gå innan någon både avslöjar och klär av dem in på bara skinnet. En liten fågel kanske bara.
Någon med satellitklippning (ett varv runt månen), blev avslöjad som sexköpare. Vilken osis va, första gången han gjorde nåt sånt, åker han dit. Han säger själv att han har ett hål i sin själ som orsakar beteendet. Hoppas han får hjälp med att laga det.
Men vem ska, i sin tur, hjälpa hans offer?
Ibland tappar jag tron på människan. Det blir bara för mycket egoism, hybris, skitighet och hjärtlöshet.
Då känns det skönt att bara vara i sin egen verklighet en stund. Att liksom bygga en mur runt tankar och känslor som finns i min närmaste närhet och inte släppa in resten av omvärlden. Det är rekreation och batteriladdning för mig det.
Ibland behöver man faktiskt bli lite tom i bollen genom att vädra ut det kvalmiga, syrefattiga och kunna släppa in det fräscha, syremättade.
Kärlek, klokskap, vänskap och skratt. Det är rena syrebomberna det. Åtminstone för mig.🥰
Storspov, trana, sädesärla åsså dom andra
En del passerar över oss. Andra tjoar ifrån nån legd en bit bort. Medan somliga vippar omkring förnämt på vår gräsmatta, som om dom ägde den.
Sen är det dom andra då. Jag trodde jag hade kläm på talgoxar men så dök det upp en identisk sort, fast mindre. Den får följaktligen heta lilltalgoxn. Norrländsk latin.
Domherrarna är jag hundra på men dom visar sig aldrig här. (Nu ber jag om absolut tystnad från min junta!)
Koltrasten är den svartgula AIK-fågeln som sjunger så vackert för oss. Den har en släkting som är ful, elak, egoistisk och som låter fruktansvärt.
Åsså är det dom andra. Nej, vänta förresten, bofinken har jag också lärt känna så här på gammeldagar. Mina alltså.
Vi bor i skogen med älven nedanför. Tillgången på fåglar och fågelsång är riklig och jag älskar det! Det är exakt det jag längtar efter hela vintern. Och i år, tack vare att Staffan har slutat jobba, har vi möjlighet att möta våren och sommaren här i
stugan, tidigare än någonsin. Och jag älskar det!
Harar, ekorrar, järpar, älgar och annat löst folk passerar över tomten med ojämna mellanrum. Oj, kolla: järpar, jag kan visst en fågel till. Tack till f d fågeljägaren för det! Och tack för f d. Jag skulle aldrig klara att han skulle komma hem, stolt
med en skjuten fågel över axeln. Än mindre äta den. Annat är det ju med grillad kyckling. Den känner jag ju inte personligen, som jag gör med alla skogens fåglar här runt omkring. Vad dom nu heter.
Men nu ÄR det stressigt!
Åkte till stugan för att koppla av och fira en lugn valborgsmäss. Trodde jag. Ack, vad jag bedrog mig.
Det började visserligen bra med bara lite småpyssel. Bland annat krattade jag bort stora lönnlöv från en snödriva. Den tjurskalligaste snödriva som finns! Och naturligtvis framför farstubron. Löven isolerar och förhindrar snösmältning, har jag bestämt.
Därför krattar jag en snödriva.
När det blev lunchdags gick vi in. Det gjorde vi rätt i för just då passade sista dagen i april på att visa vad som menas med aprilväder.
Det började snöa kraftigt över älven medan solen sken på vår tomt. Vinden ökade i styrka och lövhögarna voro icke längre högar.
Staffan startade TV-n och skulle kolla Den stora älgvandringen (det program där absolut ingenting händer) och tamme sjuttsingen uppenbarade sig inte en älg på direkten! Som jag inte hann se.
Så nu sitter jag här. Håller koll på TV-n, slänger ett vakande öga på fågelhuset så inte ekorren är där (då måste jag ut och skrämmas) och dessutom är jag eldvakt så den inte falnar i öppna spisen. Snacka om split vision.
Staffan är ute och kör bort lövhögar med skottkärran. Kan det bli enklare?
Snart måste jag beställa in mer ved. Och starta kaffebryggaren. Samtidigt som jag håller blicken på TV-rutan, fågelhuset, öppna spisen och kasta en uppmuntrande slängkyss till maken när han går förbi fönstret med skottkärran.
Lugnt och stresslöst? Dream on!
Glad valborgs på er, vänner 🥰🔥
Jag är småeldig . . .
Haha, nu trodde du att jag skulle avslöja nåt, va? Men det blir inte mer spännande än så här.
Att kunna få njuta av en liten brasa i en alldeles egen öppen spis, det är inte bara lycka. Det är också avkoppling, verklighetsflykt, njutning, ögonfröjd och en liten gnutta rädsla. Eller respekt, kan man också säga.
Jag tycker definitivt inte om "sprättved" som smäller högt och slänger ut ett brinnande kol på golvet. Om man inte har gnistgaller. Och det har vi. Därför borde vi inte ha små, svarta fläckar på vårt vackra trägolv. Vilket vi har.
Någon i stugan älskar att elda. Någon skulle kunna köra igång en brasa mitt i sommarvärmen, bara för mysfaktorn. Denne någon har en hustru som uppskattar brasans värme när det är kyligt ute men definitivt inte när det är svettläge till och med i skuggan.
Sädesärlorna, som tidigare bodde på stugtaket, kommer numera bara dit och bastar. Jag förstår dem. Varför ska de flyga flera hundra mil, hela vägen från ett hett Afrika, bara för att hamna på ett skållhett plåttak i Västerbotten? Så himla goda är
väl inte hårt rostade mygg och flugor, att man riskerar att fjäderdräkten tar eld.
Men just nu tillåter Någons hustru att han eldar hur mycket han vill när vi är i stugan. I dag, i stan, träffade vi både regn, snö och hagel på vår promenad och ändå gick vi bara 2,7 kilometer. Åtminstone jag. Någon går alltid kortare
sträcka, trots att vi går hand i hand. Han är lite sur på sin nya telefon, som inte anger rätt mängd steg. Därför tar han med sig den när han går till soprummet. När han går ner i källaren och upp igen. Han till och med dammsuger helt plötsligt. Fram
och tillbaka, fram och tillbaka.
Det är väl just det han saknar mest med att ha slutat jobba. Antal steg. Då brukade han stoltsera med mellan 6000 och 7000 steg varje dag. Så jobbigt ska han inte behöva ha det längre. Och jag lovar att när vi har flyttat ut till stugan på allvar, då
kommer han att vara vida överlägsen mig i steg. Trots att åkgräsklipparen inte ger några. 😉
På Valborgs ska vi både småelda och mellanelda. I öppna spisen och i grillringen ute. Men någon stor brasa, som varit tradition i många år, blir det inte. Det sätter coronaviruset stopp för den här gången. Så det blir ett lugnt välkomnande till våren.
Utan smällare och annat otyg. Om nu inte Någon smusslar in nån sprättved förstås. Då får jag många steg.
Konsten att kamma hem en storvinst
Det där med "Plötsligt händer det" är ren och skär lögn.
Att vinna stort på Triss kräver planering, erfarenhet och fantasi. Men också en fjärde ingrediens, som vi tyvärr inte lyckats lista ut ännu. Ren och skär tur, tror vi inte på längre. Det måste finnas något annat.
Erfarenheten har gett oss följande viktiga lärdomar:
I "vår" affär ska man köpa lotterna i kassan, inte i "spelhålan". Det är en viktig lärdom.
Det finns olika verktyg som man kan skrapa med och det gäller att hitta det rätta. De här triangelformade, specialdesignade plattorna som finns i olika färger och som det står Triss på, funkar bara i en färg. Och den skrapar dessutom enbart fram småvinster,
men ändå.
Underlaget är också viktigt. Enbart en bordsskiva är förkastligt, då behöver man egentligen inte skrapa alls för att veta att det är en nit. Nej, man måste experimentera sig fram.
Telefonen kanske. Ett vykort? En bok som var jättespännande? Alternativen och möjligheterna är oändliga.
Ändå är det en baggis om man ser till antal möjligheter när det gäller skrapverktygen. I stan håller jag mig oftast till den svarta skraptriangeln (svart och gult är ju en oslagbar kombination) medan Min käre make är mer wild and crazy och kan
prova med ett kontokort alternativt AIK-medlemskortet.
I stugan är möjligheterna oändliga. Skruvar, spikar, kniv, skruvmejsel, you name it. I snickarboa finns det resurser. Själv kan jag gå i timmar och leta efter den perfekta stenen. Eller kotten. Perfekt i mening att den går bra att skrapa med, inte
att vinna med. Än.
Men nu har vi kommit nåt på spåren! Det är inte hur mojängen ser ut, som är avgörande. Ej heller hur vass och skrapduglig den är. Det viktiga är vad den heter! Det säger ju sig självt att man inte kan kamma hem en vinst med en skruvmejsel. Det måste ju
vara en kam! Vilket skulle bevisas av ovanstående bild. Så nu gäller det bara att hitta de rätta orden. Synonymer till vinna. Och omsätta dem i praktiken. Skörda. Inhösta. Knipa. Triumfera. Och det svåraste: trägen. Den där trägen som alltid vinner,
hur i hela fridens dagar ser den ut? Eller flaxen? Är den skrapvänlig, tro?
Jag tror inte längre på ödet. Ej heller på turen. Man kanske skulle testa en lyckost. Om jag bara visste vilken sort.
Nu tokar det till sig
Jag tvättar håret varannan dag. Men när är varannan dag?
Staffan har slutat jobba. Slut schema kvar. Det ställer till med vissa problem mitt i glädjeyran. Han hade nämligen jobbscheman som inte tillät någon lugnt tillbakalutad tillvaro av vardagslunk, utan mer en skärpning av sinnen och minne. Kolla här bara:
Må: 7-12.57
Ti: 7.30-13.00
On: 7.30-12.30
To: 6.50-11.50
Fre: ledig
Lö: 12-21
Sö: 7-21 (i praktiken 7-12, 16-21
Det var en vecka det. Sedan följde ytterligare elva helt olika veckor innan den här kom igen. Och några av dessa kunde vara så långa att jag var trött både när han for och när han kom hem igen. För att inte tala om hur trött han var!
Vissa dagar kunde han börja jobba 13.40 och andra dagar sluta 13.19 . . .
Att leva med en man som jobbar i vården, med sådana arbetstider kan vara svårt nog. Åkte han iväg tidigt på morgonen, vågade jag knappt somna om, ifall någon skulle ringa på dörren och vilja något. Vilket aldrig har hänt på de cirka tio
år vi har bott här, men OM.
När han började jobba mitt på dagen, klockan 12.57 t ex, då sov jag, i ren och skär trygghet, så länge att jag nästan missade lunchen jag skulle tillaga. Annars hade han säkert gjort sig en gröt och varit nöjd. Medan jag hade skämts nåt gruvligt.
Nu finns inga tider längre. Om man bortser från frissan och tandläkaren och sådant som dyker upp nån gång då och då. Per år!
Nu ska vi också lära oss att helgen består av fredag kväll, lördag och söndag. Inte tisdag kväll och onsdag. Eller torsdag kväll och fredag förmiddag.
Det är absolut inte så att jag har något emot den nya tideräkningen, tvärtom, men det finns problem. Det här med hårtvätt, till exempel.
Jag har aldrig behövt se mig i spegeln på morgonen, en fasa bara det!, för att förstå om det har varit en tvättahåretdag eller inte. Jag har haft stenkoll på varannan dag. När den har infallit har det varit dags.
Men nu! Nu tvingas jag möta mig själv i spegeln på morgonen för att utröna om det är en hårtvättardag eller inte. Helt omöjligt!
Jag brukar skriva listor. För det mesta innehåller de mat och annat som ska köpas. Men nu hittade jag ett block som passar mig: A list of things I might do sometime in the Future.
Och i dag har jag satt ett kryss i almanackan, för i dag har jag tvättat håret. Nu ska det bli ordning och reda med helg på freda’.
Glömde jag säga att jag är överlycklig över ny"ordningen" i livet?
Guess who was here
Om jag inte själv hade varit hemma och sett, hade jag ändå förstått.
Tidigare hade det kunnat vara en av tre men nu avgör storleken på skorna. Hennes söner har numera mycket större skor än hon har. Men alla tre lämnar liksom skorna i steget. Utom på sommaren, då sparkas foppatofflorna eller sandalerna rätt upp i luften,
var de landar är av underordnad betydelse, tids nog hittar man dem.
Tänk att man kan sakna att snubbla över hullerombullerskor. NÄR blir det fritt fram att träffas igen? Men även i karantäntider kan under ske! I går, t ex. Då ringde sextonåringen! Detta kräver ett utropstecken, faktiskt.
Under den "frivilliga" karantäntiden har vi träffat barnbarn på två meters avstånd, fått en filmsnutt av ett frisparksmål och söta bilder i olika situationer av våra barnbarn. Alla utom ett. Men igår ringde han. Och det handlade varken
om köttfärssås, glöhöpper eller kakor. Han ville intervjua mig!
Det var en skoluppgift! En svår och betydande sådan. Eller, ja, så uppfattade jag den i alla fall.
Men mellan frågor och svar hann vi med en massa fniss och skratt och det var så himla, himla kul.
När vi, långt om länge efteråt, sa hejdå, krävde endorfinerna i min kropp att jag skulle baka! Potatisbakelser i långpanna. Sen fick hon, med de vita skorna i full fart, order att komma under balkongen och hämta.
På tal om lycklig. Min långsemesterfirare gör mig lite orolig. I morse steg han upp halv sju och kokade kaffe. Va? Så här tidigt? Mumlade jag toktrött. Tidigt? Sa han förvånat. Jag hade faktiskt tänkt stiga upp klockan tre och sitta vid köksbordet en
stund och dricka kaffe. Det gjorde alltid min far.
Jag börjar misstänka att han inte är en långsemesterfirare. Jag tror han är pensionär . . .
Och när han föreslår att vi, i minst en timme innan eftermiddagskaffet, ska lägga oss och läsa de böcker vi alltid har på gång, då är jag säker. Och fullständigt nöjd.
Jag vet dock att det här är lugnet före stormen. Så fort våren har gjort sitt definitiva intåg, blir det stugan. Och då blir det snickarbyxorna. Och lite lågmält, nöjt visslande. Precis som en långsemesterfirare som har fattat galoppen.
