I går 9 377 steg - i dag 13 ....
Jomenvisst var vi i Gamla stan i går. Och på tal om går så går man ganska mycket då.
Som tur var, eller kanske är det uträknat, finns det många kaféer och restauranger där.
När benen brann och fötterna skrek, satte vi oss ner hos Agaton för att få oss en bit mat. Nuförtiden behöver man inte minnas vad vi åt för nu tar man bilder med telefonen och låter den minnas åt oss.
Syrran åt Frutti di Mare, se ovan.
Svågern åt Lammracks, potatiskaka och nån röra, som bestod av nåt men god var den.
Maken och jag åt världens utan konkurrens godaste Pasta Carbonara.
Nu ska vi aldrig mer göra den maträtten hemma, vilket vi förstår är dömt att misslyckas.
I dag har vi inte gjort många knop men lika fullt fick vi oss en jättegod och -vacker lunch serverad, som telefonen glömde ta bild på. Den är inte fulländad, trots alla finesser.
I morron ska vi påbörja resan hem. Den absolut enda fördelen med det, är att det finns ac i bilen. Nackdelarna är desto fler. Men nu hoppas vi ju att vi ska kunna träffas oftare när vi är besprutade alla fyra och det har lättats på restriktionerna.
Hemma har Gamla stan namnet Bonnstan och lider total brist på affärer och restauranger så där är det svårt att få ihop över 9000 steg men så snabbt som Skellefteå ändras nu, kan hela centrum fort bli en pittoresk gammal stadsdel, väl
värd att spendera 9377 steg på.
Redan nu har vi ju ett "Norrmalm" och ett "Södermalm". Dessutom har Boliden hittat en jättefyndighet, vilket säkert kommer att ändra ödemark till Östermalm, mer med tanke på näring än väderstreck.
Allting kommer att förändras, en del till det sämre, andra till det bättre. Mina ben och fötter hoppas jag tillhör den senare kategorin.
9377 steg på kullerstensgator tar ut sin rätt.
Beviset - världen ÄR uppåner!
Jodå, jag har länge misstänkt det. Många suckar har jag hört: "Man undrar verkligen vart världen är på väg". Eller, som vi säger, "vars i hela friden är världen på väg". Om vi nu inte säger: "Våsch i haile verta håll ve på hammern" Men då måste det
vara till en invigd i bonnska språket, annars får man inget vettigt svar.
Jag fick ett upprört telefonsamtal härom dagen. Det var Alfred, 16 1/2 och får övningsköra, som knappt lät mig svara innan han hojtade: "Hej mormor har du hört vilken katastrof? Det är hemskt, fruktansvärt!"
Vad? Vad? Vad? halvskrek jag, skräckslagen.
"Alltså, nåt så hemskt, mamma vet inte vilket land Ronaldo kommer från, inte vars Messi kommer från, inte Ronaldinho, hon vet inte ens i vilket lag Cavani spelar!! Mormor, vi måste ha ett möte!"
Alltså, när min son var 16 år, kunde jag namnet på varenda Liverpoolspelare, vad skulle vi annars prata om? Skolan? Läxor? Tjejer? Inte en chans. Men fotboll gick bra så det var bara att sätta sig in i den världen och, tänk, jag fastnade. Medan
sonen gick vidare till annat.
Jag har till min stora lycka en make som är lika intresserad av sport, som jag är. Men ibland får intresset en bitter eftersmak.
När min far spelade fotboll i Klutmarks IF, hade han en sockerdricka bakom målet att läska sig med. Jag vet inte om någon annan klubb försökte värva honom och lockade med, exempelvis, Loranga, men i så fall var det lönlöst. Klutmark var klubben i
hans hjärta.
Nu har inte fotbollsspelare nåt hjärta längre, åtminstone inte klubbhjärta. Kommer någon och viftar med ett MILJARDkontrakt så är det snåltarmen, inte hjärtat, som bestämmer.
Vårdpersonalen går på knäna.
De sliter ut sig för att andra människor ska få må så bra som det bara är möjligt. Nu under pandemin är det många som gjort allt de kunnat och orkat för att kunna hjälpa. Med risk för att själva bli allvarligt, kanske livshotande sjuka. Naturligtvis ska
de belönas.
Tyckte en del landsting.
Presentkort på 500 kronor. Flyttad sommarsemester till september. 5,6 miljarder kronor om de flyttar till annan avdelning.
Nej, förlåt, nu blandade jag visst äpplen och päron. Eller fotbollsspelare och sjuksköterskor. De förra får människor att sjunga. De senare får människor att överleva.
De förra tjänar miljoners miljarder. De har en talang. De senare tjänar till brödfödan. De har ett hjärta.
Visst tusan är väl världen uppåner!
Men Affe, klart vi ska ha ett möte. Din mor ska åtminstone veta att Cavani spelar för Manchester United. Han har ju skrivit på ett nytt kontrakt med dem och får 250 000 £ i veckan. I veckan!!! För att han är bra.
Din mor är sjuksköterska och tjänar mänskligheten. För att hon är bäst.
Men världen, den är definitivt uppåner.
Pisspojken bättre än Pohlman
Kommer du ihåg Pohlman, med förnamn John? En av de populäraste TV-meteorologerna i TV:ns, eller var det min, barndom. Leo Rannaleet, min favorit. Och allas vår Carl-Einar Carlsson, som var lyckligast när han fick prata om regn, eftersom han hade problem
med solchanser. Det blev ofta kjolchanser i stället, vilket, helt logiskt, kunde vara en följd av solchanserna men som han mest såg olycklig ut över.
Senare gjorde damerna entré. Åsa Bode’n fick till och med en egen låt sig tillägnad. Men sen kom Tone! Tone Bekkestad som fick männen att prioritera väderprognosen framför fotboll och hockey. En viss kusin till mig, hade förmodligen inte en aning
om väderutsikterna efter sändningens slut, han var bara salig.
Men kanske gick hon över gränsen (till Norge) när hon började posera tämligen lättklädd på bilder. Det blev stormbyar och kyla, inte från kusinen och hans gelikar, men Tone försvann och DÅ kom Per Holmgren! Ung, snygg med långt, vackert hår och sammetslen
röst vare sig han förutspådde skogsbränder eller skyfall.
Efter det har de kommit och gått. Själv lyssnar jag bara på Peter Kondrup eftersom han till och med delar upp Norrland i landskap och inte bara föser med handen över halva landet och säger nåt allmängiltigt om snö, 10 cm, en 15-16 grader och kanske någon
kjolchans.
Så - förutom Peter Kondrup, litar jag bara på en enda väderspåman. Våran pisspojke!
Han är visserligen bara i tjänst på sommaren men då är han 100-procentig.
Om hans pisstråle strilar neråt, blir det pissigt väder MEN om den strävar uppåt, ja då, DÅ blir det strålande väder!
Bombsäkert!
Min karl - my Car
Tillsammans utgör de en oemotståndlig frestelse för mig. De två kan nämligen bilda nåt av det bästa jag vet: en biltur med kaffekorg!
Att höra en morgon: Har du några speciella planer för idag? innebär att jag, om jag skulle ha haft några, genast lägger dem långt åt sidan. Jag vet nämligen vad som kommer om jag svarar "nej, hurså?"
Då säger han "jag tänkte att vi kanske kunde ...."
Längre kommer han inte förrän jag är i full färd med att göra i ordning en kaffekorg med mackor och sånt man behöver till en biltur med picknick.
Under tiden kollar han kartan över Västerbottens alla småvägar (hej Norran, det är dags att ge sina prenumeranter en ny karta, gärna uppdaterad och inplastad) och när han har hittat en lämplig dagstur mot obesökta trakter, är han klar. Jag också!
Varenda meter, kilometer och mil njuter jag. Överallt ser jag sånt jag aldrig sett förut. Det kan vara en knotig tall, en sjö, en skogsfågel, ett ödehus med sin historia, en sönderrostad liten traktor, ett älgtorn med blommiga gardiner, det finns alltid
en massa nya intryck som blir till minnen. Och så plötsligt finns den där: Den perfekta fikaplatsen!
Vi sätter oss, dricker kaffe, äter mackor, pratar och skrattar. Ren och skär lycka.
Vi har tagit oss en semesterdag mitt i semestern!
Hur underbart är det inte att kunna göra det 💞
Det finns många experter - och så finns Hanna
Den sakkunniga ska träda in och förklara situationer och domslut. Inte vara en nisse som i ohöljd självbeundran kommenterar det kommentatorn redan sagt, utan han/hon ska komplettera och förklara från en insidervinkel.
Det finns många som klarar det. Det finns andra som absolut inte klarar det. Och så finns Hanna.
En tjej från en by utanför Skellefteå, som själv spelat fotboll och blivit svensk mästare i Sunnanå och även spelat på landslagsnivå. Hon kan fotboll. Hon är expert i TV. Men - hon pratar varuträskiska. Ett språk hon behärskar till fullo. Det
är det inte alla som gör. En del TV-tittare har svårt att förstå vad hon säger. Inte jag. Hanna pratar fotboll med hjärtat. Hon lägger sig inte vinn om att prata Stockholmfint, som en del andra, däremot vill hon att vi ska förstå och älska fotboll.
Jag har många favoriter bland sportkommentatorerna, de som är insatta och som pratar så där lagom.
Med tanke på vad som hände i lördagens match mellan Danmark och Finland i EM-fotbollen, där vi fick något helt annat att tänka på än vem/vilka som skulle vinna matchen, inser jag att man är lyckligt lottad som vanligtvis får engagera sig favoriternas
idrottsliga prestationer, utan tanke på liv och död. Precis som Hanna, engagerat, sakligt, insatt, kunnigt, utan ansats till att tillrättalägga sitt kommenterande till någon sorts "rikssvenska". Jag tror nämligen på äkthet och är det något
som Hanna Marklund personifierar, är det äkta norrländsk trygghet.
På tal om Norrland i allmänhet och Skellefteå i synnerhet:
Henning Sjöström sa en gång: He ta nalta ti, innan en Skeletbo få förstånne , men da he val, val e nanting kuselitt.
Jag väntar jag. Men he kan no ta nalta ti.
En underbart hemsk dag!
Han har väl aldrig varit den som stressat direkt. Hellre lite för sen än mycket för tidig ungefär. Det visste jag naturligtvis inte när han skulle födas och var beräknad till den 6:e juni, som på den tiden var Svenska flaggans dag.
Jag hoppades förstås att det skulle bli just den dagen och när värkarna satte igång tidigt på morgonen, trodde jag självklart att det skulle bli så.
Men hur lite kände jag inte min son då.
Jag fick pinas i fruktansvärda värkar i nitton timmar men några få minuter innan klockan gick över till den nya dagen, kom han.
Worth waiting for.
Kanske sa jag just de orden så många gånger till den absolut sötaste, finaste, goaste lilla killen, att han tog det på fullaste allvar.
Nu är han synnerligen vuxen och ansvarstagande. Och aldrig att en lögn kommer över hans läppar. Påstod han i ett svagt ögonblick. Men då protesterade hans dotter: Johoodu pappa, du ljuger visst!
Nä, det gör jag inte, försäkrade han.
Jo, för när du är och fiskar och har lovat komma hem en viss tid men inte gör det, då ringer mamma och frågar var du är och då svarar du alltid "jag är på väg" men det är du inte!!
Kanske var det därför han blev så himla glad när jag sa att det inte skulle bli nån uppvaktning eller besök av oss i detta pandemiår.
Han riktigt jublade. Jag blev tyst i förundran, vilket han tydligen förstod, för han förtydligade: Då slipper jag hålla mig hemma när bästa fiskesäsongen är i gång.
I hela hans halvvuxna och vuxna liv, har vi, helt ovetande, kommit på besök med nybakat och presenter och fullkomligt förstört hans födelsedag!
Så, God fiskelycka min käre son! Det är för att jag älskar dig så mycket som du inte får nån present. Kom ihåg det! 🥰
Det skiter vi i!
Okej, visst kunde jag ha skrivit "Det struntar vi i" men det hade varit betydligt svårare med illustration till.
Dessutom säger man inte så i dag. "Och", "orka", "intresseklubben antecknar" med flera uttrycksfulla strofer, markerar ett klart ointresse.
Vi fortsätter kämpa med att skita i sånt som inte intresserar oss. Mossigt så klart men även det epitetet har fått nya kläder via "ute" till flera ord med as som förled. Ordet as förstärker såväl det som är positivt som negativt. Det är i och för
sig märkligt då as är detsamma som kadaver. Om jag, som mormor, frågar barnbarn hur kakorna som jag bakat smakade, kan jag få svaret "asgoda" . . .
Det gäller att ha provsmakaren framför ögonen för att veta vad det ärliga svaret innebär.
Själv såg jag ett program på TV en kväll där en person hade "rappat hela natten" och var totalt färdig. Det kunde jag väl ha förståelse för tills personen ifråga förtydligade "jag har för fan legat på toagolvet och rappat hela natten!!"
??
Så småningom utkristalliserades en betydelse av rappa till att innebära spy.
Själv dissar jag sådana nymodigheter. Jag är panscho och gör som jag vill. Aldrig i livet jag skulle använda fett i nåt annat än matlagning och bakning. Fett najs, till exempel. Fett ska man vara försiktig med, har jag fått lära mig.
Men för att återvända till skiten. Hur kan någon vara skitsnygg? Skitgod? Skitmysig?
Det är definitivt fel ord på fel plats.
Jag röstar för ett återinförande av förstärkningsordet "jätte". Förutom i jätteliten. Typ.
Nu kommer dom - mina älskade ljusa sommarnätter
Jag är galen i våra ljusa sommarnätter! Innan jag blev, så kallat, vuxen och fick morgonpigga barn, ville jag helst vara vaken och njuta hela nätterna på sommaren. Och sova på dagarna.
Det gick ju självklart inte för sig. Andra familjemedlemmar tyckte liksom annorlunda än jag. Mor, morgonpigg som få, kvittrande över den värdefulla extratimmen och då menar jag den mellan klockan fem och sex!
Far, morgonsur som få, gillade inte att andra "sov bort dagen", när han tvingades börja jobba före klockan sju. Så han väsnades lite extra.
Syrran och jag var aldrig i fas förrän vi båda var vuxna, stadgade, föräldrar och ansvarstagande. Hon blev ju så där pinsamt kär och skulle hennes kille komma hem på permis från lumpen med tåg till järnvägsstationen klockan sex på morgonen så nog stod
hon där och väntade halv sex! Ifall tåget var tidigt. Hallå Gun, det var SJ han åkte med!!
Nä, vaken skulle man vara på nätterna om sommaren. Fiska abbarn. Gå skogspromenader med bästisen och prata om killar. Lägga sig och sova på gräsmattan under en filt sedan midsommarfirandet tagit slut. I skuggan, alltså. För solen lyste hela natten och
då blev det för varmt med filt, vilken man behövde för att stänga ute myggen.
Och fotbollssommaren , bronset du vet, när Staffan och jag gick ut efter sista matchen var spelad, och väntade på att beckasinen skulle flyga förbi hemöver efter att ha sett matcherna på puben med polarna (räknade vi ut). Varje natt.
Samma tid. I solens sken. Så himla gött.
Jag vet sörlänningar som hälsat på oss här uppe och som klagat över bristande nattsömn på grund av uteblivet mörker, trots svarta filtar för fönstren. Jag har aldrig förstått mig på dem. Har aldrig haft några sådana problem.
Jag sover sämre när det är svart ute och jag inte kan lokalisera de främmande ljud jag hör. På sommaren ser jag vartenda ljud. Det gillar jag!
Och där sitter du och gör mig glad
En gång i tiden gick vi på samma högstadieskola men hade ingen närmare kontakt då än att jag tyckte hon verkade rent onödigt glad. Men så hamnade vi i samma klass på gymnasiet och hennes glädje smittade av sig på mig. Vi blev som
ler- och långhalm i ett par intensiva och roliga år, tills de där killarna kom i vägen. Man sa inte pojkvän då, man hade, alternativt hade inte, en kille.
Kicki, för så heter hon, var dotter till en far och en mor som hade en bonnagård. Dit kom en dag en ung, snygg yngling för att jobba. Han kom ända från Israel och varför han kom just hit, till en by utanför Skellefteå, förstod
jag aldrig. Men resultatet (ödet?) blev att han förälskade sig i bondens dotter och hon i honom. Resten är historia, som man brukar säga.
Fast inte riktigt ändå.
För så småningom flyttade de till makens hemland och där bor de nu med fyra barn och en massa barnbarn.
Du vet vad som händer i Israel nu, va?
Härom kvällen skämtade hon om vilken utstyrsel hon skulle ha i skyddsrummet - på natten. Skrattet fastnade i halsen på mig.
Hon lever i en verklighet, jag i en annan.
Hon är anpassningsbar, det är inte jag.
Hon skulle nog inte tycka att en hockeymatch är bland det mest spännande man kan uppleva - det gör jag.
Vem kunde ha anat detta när vi var unga och levde det bekymmersfria livet? Inte hon, inte jag.
Hennes moster bor granne med oss och nån gång händer det att det ringer på vår dörr och när jag öppnar står Kicki där med ett stort leende: Hej! Jag skulle bara säga att jag är hemma nu.
Vad jag skulle önska att det hände nu. I stället för att hon skulle befinna sig i ett krigsområde, där det anses vara tur att man har ett skyddsrum i samma hus som man bor i. Jag anser att jag har tur om jag vinner 60 kronor på Triss och dessutom har
en blå syrsa som sitter i fönstret och gör mig glad så att jag inte glömmer bort hur bra jag har det.
Var rädda om er, Kicki med familj! Vi tänker på er.
Trevlig hälg!
Klart man vill gå ner i varv när man flyttar till stugan. Vi fick en försmak av det i dag.
Efter att i går ha städat och fejat i stugan, förutom i Röda rummet där vi har magasinerat förra sommaren, åkte vi i dag dit med livets absoluta förnödenheter: mat och TV.
När vi var klara med uppackning och inställning av TV och Boxer, slog vi oss ner i favoritfåtöljerna och drack kaffe. Vi brukar dricka vårt kaffe i normal intagningshastighet men i dag var det tji! Vi anammade tempot i det som visades på TV-skärmen och
drack saaakta. Där visades dygnetruntaction minsann: Den stora älgvandringen. Omåttligt populär, har vi hört. Man sitter som på nålar hela tiden. Kommer det nån älg? Nää. Men nästa timme då? Nää.
Om vi ska vara riktigt ärliga så är vi inte imponerade så det stör. Här, i stugan, har den STORA älgvandringen redan skett. De, älgarna, har i förbifarten tuktat vårt äppelträd, körsbärsträd, vår körsbärsbuske och vår rönnhäck.
Pia, en av våra goda grannar, såg 13, T-R-E-T-T-O-N älgar på en och samma gång, nere på isen i en lång rad.
Så - om vi sitter dygnet runt och ser om det dyker upp en älg på TV-rutan? Nja, inte sedan vi hade en livs levande på altanen. Det räckte för att fascinationen gällande älgar skulle avta.
Däremot slutar vi aldrig att bli lyckliga av fågelsången, sädesärlorna Sälly och Ärlands återkomst till vårt stugtak, deras hälsningsvissling, koltrastens vackra sång från talltoppen och ekorrens försök att komma åt fågelmaten. Det, mina vänner,
är action som tilltalar oss.
För att inte tala om den stora myrvandringen. Där behöver man inte vänta i spänning i flera timmar. Den är ständigt påGÅENDE.
Hej skogen, älven och stugan, nu kommer vi!
Nu går jag i taket!
Aldrig tidigare har jag känt att det kända uttrycket från en indignerad ex-Robinsondeltagare, har suttit så bra som nu.
Det handlar om höga chefer från LSS-företag. Du vet ju vad LSS står för; Lagen om Stöd och Service för vissa funktionshindrade.
Somliga ser den som en guldgruva att ösa ur. Inte till gagn för dem som behöver, utan till lyx och överflöd för hjärtlösa egoister. Dem själva. De som skiter i andra. Och som skor sig på andras olycka.
Jag läste nyss en artikel som gjorde mig så otroligt upprörd.
Nu vill jag ju inte att du som läser min blogg ska behöva närma dig en hjärtattack alternativt gråta blod, så jag ska inte återge från artikeln mer än att det har blivit rättssak av det hela, trots att cheferna själva inte tycker sig ha gjort något
fel. Men det tycker jag!
Vi betalar inte skatt till vem och vad som helst, eller hur?
Det finns en synonym till att vara egoistisk, som heter förguda. Betydelsen är: att visa sig själv omåttlig uppskattning. Övriga kommentarer överflödiga.
Och nu till nåt helt annat. Eller?
När jag ändå är inne på bedrägligt beteende.
Vi, Staffan och jag, älskar sport. En helkväll för oss betyder att TV-programmet är fullsmockat med idrott, hockey, fotboll, friidrott, tennis, curling, handboll med mera. Vi diskuterar fortfarande om snooker hör till kategorin sport men okej, jag har
faktiskt lärt mig att tycka det är lite kul se på. Fast inte så länge.
MEN vad ska vi göra med fotbollen på högsta nivån? Elitspelande miljardärer med supertränade kroppar som flännar (skriker, gråter), snurrar tiotals varv och vrider sig i plågor så fort en motståndare är närmare än en meter. Okej, jag överdriver
men det är ingenting mot vad de gör!
De försöker tillskansa sig fördelar genom bedrägligt beteende. De också.
Ronaldinho, han dribblade och fintade i stället. Med ett leende på läpparna. Då var det underhållning! Men hur kul är det nu att se vuxna män ligga och gråta efter att nästan ha blivit påsprungna? Jag säger bara Neymar. Sen får du säga vad du vill.
Min favoritspelare har nästan samma efternamn som jag. Egentligen exakt samma men man vill ju inte vara den som skryter. Men i väntan på att publik tillåts på hans matcher, får vi hålla till godo med europeisk proffsfotboll på TV. Sån där flännfotboll.
Mundus vult deciliter - världen vill bedragas. Visst är det väl ändå dags att vi reviderar det urgamla citatet av Petronius, och återupprättar värdet av ärlighet. Om det nu funkar ihop med girighet . . .
Jag har mina tvivel.
Varde ljus - och det vart ljust!
Ljuset kan för många människor innebära en skillnad på livskvalitet. För en del kan det till och med vara så att, när ljuset slocknar och det blir mörkt, så blir det ett väldigt jobbigt mörker.
Så allvarlig är inte den här storyn men den har, trots det, en sensmoral.
Från och med höstens första SHL-match, har Skellefteå AIK-ljuset tänts varje gång AIK har spelat. Ibland har det gått bra för "oss", ibland mindre bra men "vi" har hela tiden haft chans till revansch, ljuset är ju inte mer än människa, om man så
säger.
Men när slutspelet började, höll det på att toka till sig ordentligt. I femte matchen av sju, fräste det till och ljuset slocknade! I dubbel bemärkelse; Luleå vann.
Vi hade inte haft tillräcklig koll så vi var inte beredda på varken det ena eller det andra.
Nu var goda råd dyra. Eller faktiskt inte alls så dyra. Det var ju bara att ta sig mellan alla gatuarbeten och fram till ljusgrottan Lowima. Där finns det magiska ljuset. Bland andra magiska.
Så, när sjätte matchen började, brann en ny, kraftig vinnarlåga. När Luleå gjorde 2-0, såg vi på varann, Staffan och jag, och undrade vad i hela friden.
Men när lågan växte till sig allt eftersom, fixades allt. Jisses, vilken glöd våra spelare också fick och vi avgick med segern.
När sjunde och avgörande matchen skulle - inte gå av stapeln för det kan bara båtar göra - ta sin början, såg vi till att lågan var klar och hög vid nedsläpp. Och visst funkade det! Våra spelare var omutbara och spelade som gudar.
Varje år, i midsommartid, är det alltid någon som påpekar att "nu går vi mot mörkare tider". Det finns ett ord för dem: glädjedödare. Vi, här uppe i norr, har en hel radda av långa, ljusa dagar och nätter framför oss. Att njuta av. I lugn och
ro. Vara i nuet.
Tids nog blir det mörkt. Men det är då det uppenbarar sig! Hockeyljuset! Som lyser upp hela, långa, tunga vintern.
Men okej, det finns fler som lyser upp tillvaron. Familj, vänner, böcker, TV, många är dom. En av dem heter Yvonne och hon ringde till mig och sa, med försiktig röst: Hur är det? Är du arg på mig?
Jag höll på att ramla av stolen. Jag?? Arg?? På DIG?? Varför frågar du det?
Jag har fyllt år ...
Och jag hade GLÖMT det! För första gången i världshistorien. Som jag skämdes.
Så i dag var jag väldigt angelägen om att inte missa Annikas födelsedag och skickade ett inspirerat sms till henne. Efter en kort stund kom det: Tack för gratulationen på min namnsdag! I morron fyller jag år.
Vet ja väl.
Sensmoralen då? Man behöver inte vara arg eller dement för att man glömmer sina vänner. Det kan vara SLUTSPELSTIDER!
Ljust det. 🕯
Utsikt från ett sovrumsfönster
Men graden av glädje varierar.
I morse, till exempel, den 13 april, dagen efter kvällen då Skellefteå AIK förlorade mot Luleå, då var jag ju glad att vi hade flera matcher på oss att vinna stort. Så, fylld av ny, fräsch optimism, drog jag upp persiennen. Effekten blev den motsatta,
det kändes som att jag drog ner en gardin i stället.
Julafton, okej. Då får det gärna se ut så här, med naturen inbäddad i mjuk snö och ett snöfall som fortfarande singlar ner mot marken. Och vägen. Va fasen, vi har ju en nytvättad bil! En glänsande, vacker röd bil, redo att ge sig ut på äventyr. Trodde
vi.
Så här i pandemikarantäntider är det ju extra viktigt att göra något roligt, smittfritt. Då kan det vara läge för en biltur på okända vägar, där man kan upptäcka en storslagen tall, till exempel.
Då kan man ta fram den medhavda fikakorgen och sitta i bilen och beundra stortall’n samtidigt som man avnjuter kaffe och en macka. Det är livskvalitet, det! Inte bara i karantäntider men speciellt då.
Men med ett ymnigt snöfall den 13 april och ett tokslaskigt före, tar man inte ut sin nytvättade bil.
Så - vad återstår att förgylla dagarna med? Korsord, böcker, TV efter kl 17 (vår egen regel, om det inte är sport, förstås), lunch, tvåfika, middag och en hel mängd spontanitet. Tvärboka tvättstugan, till exempel. Eller rensa ur en garderob. Det skulle
man kunna göra men inte när det är ett herrans osympatiskt väder ute. Då tar det liksom emot.
Om vi siktar på en månad framåt. Då kanske vi kan ta oss in i stugan. Snö, snö, snö, just nu. Men då, den 13 maj, kanske vi äter middag för första gången där. Raclette, för så ska det vara.
Vi har alltid något att se fram emot. Just nu ser jag mycket fram emot att fortsätta läsa Sorgeängel av Marianne Cedervall. Hos Hervor vilar inga ledsamheter. Hon tar sig an alla problem, små som stora, med en rejäl dos svordomar och fantastiska
norrländska uttryck. En kvinna som inte skulle låta ett tjockt snötäcke den 13 april hejda sig. Hon har krafter, den kvinnan! Hon är min idol. Jag ska lära mig några av hennes osande eder på meänkieli som jag kan ta till när jag är som argast på vädret.
Jag varvar Sorgeängel med Handbok för språkpoliser. Den är också vansinnigt bra. Kan man förresten säga så, "vansinnigt bra"?
Livet är fullt av guldkorn. Det gäller bara att gräva fram dem under snön.
Det gäller att vara beredd
I går var det kanonsol och tokvarmt mot väggen. Och som om inte det räckte sprakade en eld så mysigt. I två timmar satt vi där och njöt, skrattade och pratade, kläder och hår blev rökimpregnerade och tammesjuttsingen om inte kinderna fick
färg av solens strålar.
Det var vår och det var kärlek.
Det var i går det.
I dag finns bara kärleken kvar. Vintern är tillbaka med full kraft! Snön faller diagonalt mot marken på grund av blåsten. Trafikvarningar är utfärdade. Jag fryser inomhus men inte inombords.
Att få vara med och fira ett barnbarns födelsedag - 16 år! - så här i pandemitider. Att, trots uteblivna, annars så självklara, kramar känna en lycka som gör att jag i dag struntar fullkomligt i det urusla vädret.
Vi norrlänningar är ett härdat folk. Vi, och blåsipporna, vet att det inte är lönt att krypa upp ur myllan än. Vi blir inte besvikna över ett "bakslag" i våren. Vi är beredda på att det kan vara så att den riktiga våren blommar ut på två dagar
innan den övergår till sommar. Men då jäsiken kommer både vitsippor, tussilago, krokusar och shortsen fram!
Vi får rapporter och bilder från Stockholms skärgård som andas våryra. De ställer fram hammock och trädgårdsmöbler, krattar, fejar och står i. Vi tittar ut genom fönstret och ser snusbruna snöhögar och snötäckta gräsmattor. Men låter vi oss nedslås och
förskräckas? Icket.
Vi vet nämligen att en morgon när vi vaknar är snön borta och flyttfåglarna här.
Hipsvips.
Nu ska vi dessutom spela slutspel i ishockey. Då gäller det också att vara beredd. När vi, på grund av pandemirestriktioner, inte får vara på plats och stötta vårt lag, gäller det att visa stödet på andra sätt. Det är svartgult på balkonger, i trapphus,
i klädval, i middagsdukning, i val av dryck (Cola, sockerfri förstås och Fanta) och gärna potatis och brända köttbitar. Är man supporter så är man.
MEN, jag är nog, i mångas ögon, inte en riktig Skellefteå AIK-supporter. Då ska man nämligen hata Björklöven. Jag är oförmögen att hata. Jag älskar hellre. Kanske inte Löven och Luleå men jag kan gå med i Sten-Georgs hejarop: Krossa Löven! Som de sa oavsett
vilket lag "vi" mötte. Kärlek.
Och jag är lugn när det gäller vädret. Min mor sa alltid, när jag blev skitsur över att det snöade, "nysnön tär på gammsnön". Och, tänk, hon hade alldeles rätt. Varje år försvann den helt plötsligt. Det gäller att vara beredd, som sagt.
Undras förresten om de har tvingats täcka över hammocken i dag, stockholmarna? Hörde nåt om snö, regn och storm . . .
Jag ser ljuset!
I dag, påskdagen den 4 april 2021, är det helmulet, helgrått, helblåsigt och helhurvigt.
Ända tills jag går in i vardagsrummet!
Alltså, finns det något som kan lysa upp en hel tillvaro bättre än tulpaner?
Jag menar, i normala fall finns det mycket annat som kan konkurrera ut blommorna; barnbarn, barn, sol, ishockey, fotboll, mat, goda vänner, ja, en hel massa faktiskt. Men nu är det som det är, som alla vet. Och då är det underbart att tulpanerna finns!
Som lyser.
I går hade jag en diskussion med självaste solen. Ett vårtecken för oss är när vi kan inta tvåkaffet på balkongen och njuta av lä och värme. I går lyste solen enbart med sin frånvaro, trots löfte från tillförlitlig källa, precis när det var kaffedags.
Men när vi lite senare skulle se en hel del sport på TV, då passade den rackarn på att inte bara komma fram, utan att vrida på sin maxstyrka rätt in i TV-soffan. Vaddå mörkläggningsgardiner? Aldrig i livet! Jag gillar ljus, det är bara det att det
ska ha förstånd att veta när det passar och inte.
Snart har vi ljust dygnet runt. Bästa tiden på året. Jag kan stiga upp mitt i natten och klart och tydligt se allt som händer och sker. Om en hare skuttar förbi. Om våra cyklar står kvar. Jag kan också se att det är en dörr till förrådet som inte stängts
igen ordentligt och som ger upphov till det där mystiska ljudet som gett mig hjärtklappning. Jo, jag kan se men oftast är det Staffan som blir brutalt väckt och snäll och modig som han är, stiger han upp och kollar eventuella inbrottstjuvar,
världskrig, otillåten skogsavverkning och annat som jag redan funderat ut.
Eftersom allt detta händer på sommaren då vi bor i stugan, kan det också hända att han går ut och stänger igen dörren. Vilken karl jag har 🥰
När jag var barn och det hände att jag var ensam hemma nån kväll, låste jag aldrig dörren. Det byggde på teorin att jag snabbt skulle kunna ta mig ut om någonting hemskt hände. Att någon hemsk lika lätt skulle kunna ta sig in i huset, hade jag förmodligen
ingen tanke på. Numera känner jag efter två-tre gånger att dörren är låst. Det finns faktiskt björnar i närheten av stugan.
Hemma i lägenheten i stan har vi dubbla lås och gatlampor precis utanför. Plus tulpaner! Jag ser ljuset.
Varför blänger hon på oss?
I år är det mesta annorlunda, det vet ju alla. Men varför vår söta påskgumma, som alltid har snurrat så glatt utanför balkongen, nu bara blänger på oss, det står vi helt frågande inför.
Det är ju inte vårt fel att det inte kommer några andra påskkäringar till oss i år. Vi gör vad vi kan för att hindra smittspridning av Covid-19. Åker inte ens runt till våra barnbarn med godisfyllda påskägg, i stället swishar vi en slant med stränga order
om att den ska gå till godis! Inget annat.
Vad löns det att åka runt och dela ut färgglada påskägg, fyllda med godsaker, när man inte får kramas?
På tal om det så har Alfred, ända sedan viruset gjorde debut, kramats och sagt: Det är ingen fara mormor, jag struntar i Covid 19 och väntar till Covid 20 kommer. Gissa vem som har suttit i karantän en vecka nu!
Man ska vara försiktig med vad man säger och önskar sig. Jag önskade mig selfies av barnbarnen så att jag åtminstone får veta hur de ser ut. Det här är vad jag fick:
Att jag aldrig lär mig.
I dag, för fyra år sedan, satt vi, liksom nu, på balkongen och njöt av sol och Staffans lediga helg. I dag njuter vi också av sol och årets alla lediga dagar numera.
Kan det vara därför hon blänger, påskgumman? Vill hon också gå i pension? Det ser nog rätt skönt ut . . .
Glad Påsk på dig, som läser det här! Det kunde ha varit värre och snart får vi vaccin 😉✊🏼🐣
Helt uppe i det blå
Jo, jag vet vad som menas med att vara uppe i det blå men jag föredrar min egen version. När jag är på en plats jag älskar, där träden når upp till en blå himmel och den syremättade luften gör mig berusad, då är jag uppe i det blå!
Annars så njuter jag av en gåva just nu.
Kusin Eva kom visslande under balkongen med ett paket; "den ultimata presenten till dig", sa hon. Eftersom det egentligen inte fanns nån anledning att ge mig en present den dagen, hade jag tänkt protestera "men inte ska väl jag. Inte ska väl du . . ."
Men sånt tjafs gillar hon inte. Alltså tackade jag och tog emot. Och vilken fullträff!
"Handbok för språkpoliser". En bok som är bland det roligaste jag har läst! Låter det motsägelsefullt? Det trodde jag också tills jag öppnade äventyret!
Sara Lövestam heter författaren, som förutom författare även är lärare, språkvetare och föreläsare med en fantastisk humor, som gör att jag skrattar högt och igenkännande när jag läser det hon skrivit. Jisses, om våra svenskalektioner i skolan hade
lagts upp på det här viset! En dröm att stilla bedja om. Visserligen hade jag en lärare på högstadiet som ibland gick lite utanför ramarna. Han var minst tvåochenhalvmeter lång, gick med lååånga steg med händerna på ryggen och blicken i skyn,
verkade helt uppe i det blå men såg och hörde allt.
En dag, när lektionen var slut, beordrade han mig att stanna kvar. Jag anade ingenting. När det bara var han och jag kvar sa han att han kände sig tvungen att dela en hemlighet med mig gällande mitt resultat på det senaste Centralprovet i svenska,
eftersom jag var så lat. Då jag lovade behålla hemligheten för mig själv, kan jag inte avslöja mer men så mycket kan jag säga att den hemlisen fick en mycket avgörande roll för mig. Att vi dessutom tummade på saken, gör att jag aldrig glömmer
den synen heller. Hans tumme var väl sådär fyra gånger så stor som min, en syn för gudar!
Som en parentes måste jag också nämna att han cirka 25 år senare överraskade min dotter genom att högt ovanifrån säga: Hej Annie, visst är du Maudes dotter. Hur kunde han rymma så mycket i sitt minne?
Tillbaka till handboken.
När jag såg att ett avsnitt behandlade min käpphäst "var och vart", blev jag ju tvungen att hoppa direkt dit. Jag blir ju vansinnig på att fler och fler använder "vart" i alla sammanhang och, som författaren säger: Det borde vara mycket
enkelt för den som behärskar skillnaden mellan hem och hemma att även använda var och vart rätt. Men det är det tydligen inte.
Nu är Sara Lövestam så generös att hon påpekar att missbruket är dialektalt tillåtet. "I norra Sverige brukas även flitigt vars i båda betydelserna". Yes!
Mer norrländska åt folket!
Tack Eva, för boken, men jag kan inte lova och garantera att min närmaste omgivning kommer att visa samma tacksamhet och glädje.
Halt, sa Bill. Halkigt, sa Bull
Men Kent skulle kanske säga att det är sleft. Och någon annan skulle säkert avgöra att det är smetut.
Vi har vidgat vår värld, nu under pandemin! Lite motsägelsefullt och olydigt kan tyckas men det går faktiskt att genomföra med hjälp av TV-n.
Så fort vi får möjlighet hänger vi med redan nämnde Kent plus Danne, Mattias, Rikard och, inte minst, Stefan, bland andra. En hel bunt med bilbärgare som jobbar under förhållanden som många andra skulle se som omöjliga. Och med samma glada humör!
Kent delar ibland ut en docka som föreställer honom själv som tröst till någon som behöver det. Och vem blir inte glad av en rödklädd liten tomte med långt vitt hår och skägg?
Enda "problemet" som kan dyka upp, är språket. Till de här trakterna i norra Sverige kommer det många utländska lastbilschaufförer och turister. Och de, kombinerade med frusna vägar och metervis med nysnö, är tydligen inte så lyckat. Men med Assistanskårens
hjälp fixar det sig. Förutom kanske en grej: språket.
Så många härliga dialekter det finns! Att vara svensktalande är ett teoretiskt begrepp, helt och hållet. Fråga damen från Stockholm vad hon tycker om en hjälpare i nöden som säger att han ska sno hennes bil. Eller en polsk lastbilschaffis som får order
att "sätt dä i biln å schläpp handbromsn".
Men härligast, och gladast, är Stefan. Det finns inte en situation som ställer honom. Inte ens när kunden enbart kan förstå engelska, ett språk som Stefan definitivt inte behärskar. Men med glimten ögat, teckenspråk och storsnusen under läppen kommunicerar
han tills chauffören förstår. Åtminstone hjälpligt. Det bästa Stefan vet, verkar, i mina ögon, vara problem som är näst intill olösliga och att krypa långt under en långtradare, där det är som mest trångt, och som lutar nåt fruktansvärt. De ä
som kul.
Alla måste inte kunna flera språk. Det kan räcka väldigt långt med en positiv inställning och ett nästintill outtömligt tålamod. Jag är definitivt inte en sådan. Många gånger kan jag bli så oerhört less på mig själv när jag inte hittar det ord jag
söker, att jag vill skrika. Men då hör jag Stefans röst: "Kan du int anderständ engelska" och jag fattar. Det är när hjärtat talar med ögon, gester och leenden man kommunicerar tydligast.
Därför var det synd att inte Kent använde en gest när han snabbt frågade om kunden inte hade nån vana vid sleft, skrattade och ankrade fast bärgaren vid en björk. Bilen i diket fick en ägare vars ögon snurrade som ett flipperspel. Han hade uppenbart
ingen vana vid "sleft".
Håll fast vid dialekter, lyssna och njut. Fråga om du inte förstår. Speciellt om någon klagar över att han eller hon har så mycket hårmask. Säg inte upp bekantskapen för om du bara frågar, får du veta att personen i fråga har kluvna hårtoppar.
Vi fortsätter att följa med på Frusna vägar och njuta av arbetsglädje, skicklighet, vänskap och, inte minst, underbara ord och dialekter.
Lustigt, sa Bill. Låsstelitt, sa Bull. Och var helt överens.
Hennes värld och min värld
I går krattade hon i tre timmar. Prio ett är att göra snyggt i häcken. Det finns en mängd olika sätt att förvanska den meningen, tro mig! En glädjeyra kan sätta sprätt på både energin och fantasin.
Här finns varken den ena eller den andra. Här finns bara snö. Och en pessimistisk Maude. Precis som alla andra år. Jag förstår inte att jag fortfarande kan bli så totalt överraskad över att snön faktiskt försvinner. Och det innan midsommar. Faktiskt ganska
långt innan.
Men inte i år, det är jag säker på.
Min syster, för det är "hon" som krattar, tror definitivt på en vår men så bor hon också på en idyllisk plats nära havet, nån mil utanför Stockholm. Och du vet hur det är med huvudstaden; prio ett i alla lägen.
Så - då återstår frågan: Varför inte flytta dit och få både vår och sommar, inte bara en tredagarsvår och en försvinnande kort sommar? Svaret är givet: Ljuset!
Det kommer redan smygande. Nu tänder vi inte alla lampor direkt som vi stiger upp på morgonen. Nu är det bara den ovanför köksbordet, där korsordslösaren sitter. Sent på eftermiddagen tänder vi några fönsterlampor bara för att grannarna ska se att
vi lever. Ren omtanke.
Men snart, jättesnart, behövs ingen belysning alls. Förutom när Staffan tänder ljusrampen ovanför diskbänk och spis och säger: Man ska inte arbeta i mörker! Omtänksam är ordet. Alternativt rädd. Han ska ju ändå äta maten jag lagar.
Jag älskar våra ljusa sommarnätter! Som jag trodde var ljusa ända tills vi åkte och hälsade på min son som jobbade en sommar som fiskeguide i Lainio. Där sken solen dygnet runt! Solen, alltså. Den där som värmer och lyser. Jisses, vad jag blev imponerad!
Och lite virrig. Vi blev bjudna på middag hos Teds jättetrevliga arbetsgivare efter klockan tio. På kvällen! Klockan 22, alltså. Inte en lampa var tänd.
Alltså, nån måtta får det ju vara. Äta middag i stället för att gå och lägga sig.
Det där med måtta gäller också snömängden. Även om jag innerst inne vet att det kommer att låta "schwooosch" och den är borta. Till dess kommer jag att vara skeptisk.
Alldeles nyss ringde syster Gun. Där haglade det och blåste kalla nordanvindar! Här lyser solen från en klarblå himmel och det är vindstilla. Och någon häck som ska krattas har vi inte.
Ett fan eller en fan?
Ett fan, flera fans. En fan. Flera ....... jävlar?
Det finns de som tycker att det här med språket inte är så viktigt. Ett av de första tecknen på det var när dagstidningarna valde att plocka bort korrekturläsarna. Nu skulle den moderna tekniken ersätta och det med bravur. Datorerna skulle själva
rätta till felaktigheter som skrevs och allt skulle gå som smort och bli så rätt.
I morsealfabetet var det tjugohundratjugo grader kallt och jag som trodde att vintern var förbipasserande.
Om jag inte läser igenom det jag har skrivit, kan det bli som ovan. Min syster och jag sms-ar ofta till varann och speciellt under AIK-matcher. Då har vi, av naturliga skäl, bråttom och hinner inte alltid läsa igenom det vi skrivit innan vi klickar
iväg messet.
Typ:
På fiberrosten lägger vi fostrats champ, tomater o lök.
Fostrats?
Va (censur), när jag läste det stod det gistets men när det skickades var dom fostrade!!
IGEN!! GOSTEKTA för bövelen!
Så kan det bli om man har bråttom. 😂 Journalister har ofta bråttom men "korret" gjorde så att det inte märktes. Nu var det ju inte "bara" stavningen som skulle kontrolleras. Även fakta. Alltså, inte fakta som exempelvis "han
hade en jobbig skolgång", utan mer "skolan i Tjottaheiti lades ner 1974".
En av mina favoriter var den lilla Taunusen som var till salu, "Taunus 1,7 meter". Det kan bli så om det på manus står Taunus 17 m, i stället för ett versalt M och det är stressigt.
Men åter till en och ett. Heter det en apelsin eller ett apelsin? Eftersom jag aldrig i livet skulle få för mig att säga ett apelsin, hävdar jag givetvis att det är rätt. Men slår jag, efter diskussion, upp ordet i ,exempelvis SAOL, så får jag veta
att apelsin har ett vacklande genus. Man kan alltså säga ett apelsin. Det kan inte jag. Och hur är det med poäng? Ett poäng eller en poäng? Själv föredrar jag att AIK tar tre poäng, då behöver ingen diskussion uppstå.
Jag är alltså ett AIK-fan. Men i, exempelvis, Luleå kan jag nog lika gärna benämnas som en AIK-fan.
Se där, vilken otrolig skillnad det blir! Slutsatsen blir alltså; Återinför korrekturläsare inom samtliga media. Eller heter det medier? Men är inte det sådana som har kontakt med andevärlden? Eller heter de medium? Men är inte det en klädstorlek?
Slutsats: Det ÄR viktigt att veta vad som är rätt och vad som är fel. Om man nu inte skulle råka heta Pippi Långstrump. Vilket är mer lockande för barn att lära sig, multiplikationstabellen eller pluttifikationstabellen?Äh, vi kör gångertabellen, den
är enklare.
Ha de’
Där föreslog "paddan" Hadelöv. En av SHL:S bästa målvakter. Evver (Nej, padda, han hette inte Evert . . . )
