saltatochkryddat

Hade (skulle kunna vara en förkortning av Hadelöv, som inte alls är slut, vilket en del självutnämnda "expertsupportrar" spyr ur sig efter en AIK-förlust när han stått i mål men det är det inte utan det är ett i talspråk uttalat Hadde) bestämt mig för att annonsera på Blocket under "Köpes". Vi (läs:jag) har nämligen insett att ett bord som står i vardagsrummet sedan ett år tillbaka är totalt malplacerat! Ett ovalt rottingbord med glasskiva står bara där, mot en vägg, i sin ensamhet. Men varför då? Har jag verkligen inte sett det tokiga i situationen under drygt ett år? Men nu är det bråttom! Bort ska bordet och i stället ska . . . ja, vaddå dit? Det var där som det där med annonsen hakade upp sig. Köpes: Vet inte men det eller den ska kunna härbärgera en jättefin lampa och gärna någon tjusig skål eller två.

Så kan man ju inte skriva.

Vi har ränt runt på möbelaffärer och second handdito utan att hitta någonting som stämmer. Utanför en av loppisarna träffade vi en av barnbarnens förskolefröknar. Har ni fyndat nåt, frågade hon. Nej, det är liksom lite svårt, svarade mannen med en min som jag skulle karaktärisera som något uppgiven.
- Vad är ni på jakt efter, frågade hon som den naturligaste följdfrågan i världen.
Då tittade mannen uppfordrande på mig.
- Ja, alltså, det är lite oklart, svarade jag svävande.
- Jaha . . .?? sa hon på sitt luttrade förskolefrökenvis.
Då förklarade mannen:
- Vi vet inte vad vi söker men då vi ser det, vet hon det!

När gick vi över i hon? Men Anki förstod. Hon har ju haft mina barnbarn.

Ett brickbord? I så fall ett tvåvånings. En antik liten byrå? Men passar den verkligen in i helheten? Ett litet, lågt bord? Nämen, tokes, inte ett bord till!! En hylla av något slag? Finns det snygga golvhyllor? En låg piedestal? Kanske lite för ranglig om man ska ha en lampa på den och barnbarn i full frihet samtidigt. Skippa lampan? Aldrig i livet! Den är ett fynd från Loppisen i Hej. Skitsnygg.

Det är ett svårt dilemma som har uppstått. Glasbordet står där och skrattar åt mig varje dag, mycket väl medvetet om att det fyller just den funktionen som jag efterlyser men skrattar bäst som skrattar sist, glasbord. Rätt som det är kommer jag bärande på .... nåt ... och då åker du ut! Men jag lovar att du ska få det bra, du är redan tingad.

Annonsen? Jo, den är klar: Köpes eller hyres: Liten, billig sommarbil som bidrar till att känslan av isolering och utanförskap under juni, juli och augusti elimineras. Garanterat startsäker. Finnes: Något ambivalent kvinna med stort frihetsbehov och under stundom osunt eremitbeteende. Obs! Ej byte.

Och nej, bilen ska inte stå i vardagsrummet med en lampa på taket. Fast jag har ju förstås alltid drömt om en sån där "saftblandare" som jag kan sätta upp på biltaket och skrämma slag på folk med. Men då förutsätter det ju att bilen färdas längs vägarna. Inte står i ett rum i stället för ett glasbord.

Hittade ett gammalt foto på en tidigare granne, som bar en t-shirt med texten "Jag trivs med mina laster", vilket fick mig att börja fundera.

Vad är egentligen en last? En störtdykning i ordboken gav svaret: fördärvlig, skamlig ovana.

Då skrattade jag. Min grannfru hade säkerligen inte en enda skamlig ovana som hon kunde vara stolt över. Däremot har vi väl gjort om betydelsen till att omfatta sånt som inte är nyttigt och bra för oss. Som godis, till exempel.
Summan av alla laster är konstant, sägs det. Skippar jag en så lägger jag automatiskt till en annan. Fördärvlig. Skamlig.

I mitt fall är smörgåsrån definitivt fördärvligt, en riktigt läskig last jag har. Jag kan inte sluta med dem och jag tänker inte heller sluta med dem. Vad skulle jag i så fall ersätta dem med? Fullkornsbröd? Huvva. Cigaretter kan jag inte heller sluta med för det gjorde jag för 20-25 år sedan, efter det att jag okynnesrökt i flera år. Sprit då? Dricker jag inte. Vin? Jojomänsan men det är ju hälsosamt sägs det i de rön som jag läser och tar till mig. Öl? Nja, det ska vara en flaska Zlatopramen Half ´n´Half då. Nån gång. Så - var hamnar jag då i den skamliga fördärvligheten? Listan följer här:

Halloumi

Så var den klar.

Däremot är jag "lastperiodare". Just nu är det sötsurt godis, cocosbollar och göra-om-i-hemmet (gissa vem som anser att det är en last!). Tidigare var det mörk choklad (funkar inte alls nu) och servetter. Jag åt alltså inte servetter men jag köpte dem i parti och minut. Färgmatchande, naturligtvis. Det kan man åka till Piteå tur och retur för.

Men "det finns en last som håller mig fast i ett järngrepp varje vinter"  . . . och sommar, vår och höst. Ja, egentligen två: leverpastej och böcker. Inte nödvändigtvis samtidigt, oftast faktiskt på var sin sida om dagen. Pastejen tillhör morgonen och böckerna kvällen. Utom på sommaren då böckerna tillhör varje tillfälle som bjuds.

Skamligt? Möjligen att lata sig och läsa böcker, enligt Luther och hans arv. Fördärvligt? Jo, leverpastejen har nu utmålats som den värsta av faror, tillsammans med korven. Men det, säger mannen, är lögn och förbannad dikt. Korv har ingen dött av. Ärtsoppa däremot. Därför (?) äter han inte ärtsoppa men gladeligen korv tre gånger om dagen och så kanske ett litet mellanmål däremellan. Man kan variera korv i det oändliga, vidhåller han som varje kväll ska ha två frukostbröd med korvskivor och pickles. Det kallar jag last.

Nä, ordboken är inte alltid att lita på.
Där finns exempelvis bara lite/litet med. Inte litte. Det är en brist. Alla vet ju att litte är litte mer än lite och det är inte lite det. Fast det beror på. Det kan också vara bara en pelagrut mer.

Jo visst ja, ord är också en av mina laster. Dock absolut inte de skamliga.

Varför står små barn så nära TV-n? Hur kan deras äldre syskon överhuvudtaget se nånting när en lillebror står en decimeter från skärmen? Det är mycket jag inte förstår i barnavärlden. Men så har jag inte gett ut någon Barnabok heller, aldrig ansett mig vara en vuxen som minns exakt hur det är att vara, känna och tänka som ett barn. Även om jag är barnslig men det är ju en helt annan sak.

I går upprepade jag två ord, säkert hundra gånger: Mio, backa! Efter den hundrade gången behövde jag bara säga "Mio" så fyllde han själv i "backa" och gick bakåt tills soffbordet stoppade men samtidigt fick han en skjuts framåt av bordskanten så att han tre sekunder senare var där igen. Toknära TV-n. Och storasyster Arwen i fåtöljen parerade med huvudet för att få fritt synfält, ibland flyttade hon sig till och med några decimeter men aldrig att hon röt åt sin bror, som jag skulle ha gjort om jag hade haft någon.

En annan grej hände på kvällen, en sorts aha-upplevelse. Då var sex sjundedelar av min junta här. Plötsligt satt två av dem med sina splitternya mobiler och jämförde undren, fotograferade och mixtrade. Tre stycken diskuterade facebook och hur man gör för att få fram det ena och hur man får bort det andra. Ja, du vet. Den sjätte satt tyst. Hon är ingen teknik-freak, om man säger så. Hon krympte mer och mer, från sitt redan småskaliga utgångsläge, medan ögonen blev större och större. Till slut utbrast hon: Men tjejer, vad hände med en avig och en rät?

Det var kvällens kommentar och du ska veta att den hade konkurrens av en mångfald.

Jag snuddade vid Anna Wahlgren tidigare. Hennes Barnaboken blev ju något av en bibel för somliga när det gällde spädbarnsvård, barnuppfostran, föräldraskap och allt därikring. För mig blev hon obegriplig redan när hon i ett TV-program bestämt sa ifrån gällande utflyttade barn. De ska inte komma hem och tro att de kan gå till kylskåpet eller skafferiet och ta sig något, de ska vänta tills de blir bjudna, precis som alla andra gäster, hävdade hon. Där skildes hennes och mina vägar redan innan de mötts.

Om mina barn med respektive och mina barnbarn känner sig som hemma hos mig, då är jag så tillfreds. Att det kan komma en fråga inifrån kylskåpet: Kan jag ta den här? är helt okej. För att inte säga väldigt bra. Jag kan ju ha andra planer för "den här". Men i så fall gör jag oftast om planerna . . .

I afton kommer Gidde och Affe. Då har jag självklart satt hänglås på kylskåps- och skafferidörren och ställt fram rottingen fullt synlig. Här ska de inte komma och tro att de ska få några punschrullar - även om de är bra mot hosta!

Ibland är jag i akut behov av omväxling. Då föreslår maken en biltur och då blir jag genast i extas. Jag älskar bilturer och han är lika förtjust i att köra bil så då förstår du att vi passar som handen i handsken.

I går var det dags. Vi åkte till Burträsk och köpte en skjorta till chauffören. Sen skulle vi dricka kaffe på Ostens hus men inte var det öppet för oss inte. Då blev jag lite sur. Först hittade jag ingenting passande på klädaffären och sen fick jag inget kaffe på det. Men mannen är inte den som är den. Han föreslog att vi skulle åka till flygplatsen och fika. Yes! Finns det något kuligare än att vara på flyget och slippa vara nervös? Att bara sitta och titta på alla stackare som ska iväg på en högst osäker flygresa eller dem som just överlevt en dito och kommit hem? Eller fram. Alla bor väl inte här i Skellefteå men alla är tacksamma för att de kommit hit utan att störta. Så är det för mig och så borde det vara för alla.

Efter den stärkande kaffetåren och det idoga stirrandet på alla dem som checkat in, för att utröna om de var flygrädda eller inte, så var jag redo för nästa äventyr. Då åkte vi till Bureå och köpte spik! Det var trevligt.

Sen körde vi E4:an hemöver och mannen frågade om jag var sugen på att stanna och campa vid någon rastplats. Eftersom alla var översnöade kände jag ingen större längtan, utan föreslog en direktresa till matvaruaffären i stället. Sånt händer bara på vintern.

Mitt i avocadolådan träffade jag Malin med de strålande ögonen. Sånt gör mig glad. Dessutom hade de extrapris på karré, vilket var kanon eftersom jag tänkt prova på Lilians Gamla trasor i pitabröd till helgen.

I dag är jag som en ny människa. Vilka intryck, vilka upplevelser, vilken erfarenhet jag tillskansade mig i går. Allt som behövs är en klok och förstående man och en bra bil. Och jag har båda!

En sak är säker; Jag ser inte klok ut i mössa!
Jag har provat åtskilliga huvudbonader i mina dagar, har till och med köpt några men inte haft dem på sen. Det är ett problem faktiskt. Kroppsvärmen läcker ju ut genom skallen, sägs det, så det spelar ingen roll hur välklädd jag är annars, har jag inte mössa så blir jag nedkyld.

Det är inte fåfänga, jag lovar. Min mor hade samma problem. Jag minns så väl när hon hade fått en svart, grovstickad mössa av någon och skulle "mannekänga" för mina barn och mig. När hon kom in i rummet såg hon olycklig, bedrövad och vansinnigt rolig ut! Ted pch Annie exploderade i ett allt annat än empatiskt skratt, vilket jag försökte låta bli att stämma in i men det gick bara inte. Den mössan hamnade på hatthyllan, en plats den aldrig lämnade mer, hur enträget mormors barnbarn än bad. Så roligt skulle de inte ha!
Jag vet egentligen inte varför ingen mössa passar men jag tror att det beror på kinderna. De framträder liksom så fort en mössa sätts på plats. Ögonen och munnen försvinner, näsan finns kvar men i skuggan av kinderna. Det är inte klädsamt!
Gissa om jag är avundsjuk på alla dem som är rent av snygga i mössa. Jodå, de finns. En del är till och med snyggaRE i mössa än utan men såna krav har inte jag. Det skulle bara vara trevligt att kunna gå ut när det är kallt, utan att glädja sina medmänniskor alternativt skrämma slag på dem.

Men - nu har jag sett en huvudbonad som jag tror på! Jajamänsan. På TV. Bland skidskyttepublik i Tyskland och längdåkningspublik i Otepää i Estland. Den ser ut som ett slags peruk, är ganska långhårig men uppklippt och med svart botten och vit/grå slingor. Den har öronlappar som mer ser ut som del i en frisyr. Den skulle jag kanske kunna ha. Det är bara ett problem; hur ska jag kunna prova den? Finns den i andra länder än Tyskland och Estland? Jag vägrar att betala dyra resor för en mössprovning. Men tänk om den skulle passa? Tänk om jag skulle kunna gå ut i vinterkylan med högburet, inbäddat huvud. Är det värt resan?

För flera år sedan hade jag en lös kapuschong med fluffig kant runt om. Då fick jag heta Eskimåd. Inte för att jag skämdes över det, tvärtom, men den är inte lika fluffig längre. Någon gång måste den ju tvättas . . .
Min son hade en favoritmössa som han alltid bar på vinterhalvårets fotbollsträning. Den behövde också tvättas en gång. Sen hade min son ingen favoritmössa längre. Men en apelsin blev jätteglad, för på den passade mössan perfekt!

I dag är det minus tio grader. Å, vad jag skulle vilja gå ut. Men aldrig i livet att jag gör det. Det får bli med huvudet rykande som en skorsten i så fall och det är nästan lika iögonfallande som Maude i Mössa.

Eftersom vi, som alla numera vet, drabbades av förkylningar och eländes elände strax efter julhelgen, var det inte tal om att samla barn och barnbarn till någon julmiddag. Ej heller nyårsmiddag. Inte ens trettondagsmiddag. Men i lördags tyckte jag att det skulle passa bra. Och tänka sig - det passade bra! Det är inte lätt att försöka få det att stämma med fyra småbarnsföräldrar, varav två jobbar skift inom vård och räddningstjänst. Lägg därtill att mannen också jobbar vissa helger så förstår du. Svårt.

Jag hade lagat god mat, antog jag i alla fall, bakat matbröd men tårtorna fuskade jag med. Jag köpte en prinsesstårta och en kladdkaka. Här tas inga risker!
De kom, de åt och jag trivdes. Men då sa Alfred, sex år:
- Jag trodde att det skulle vara ett större party än det här. Sen drog han iväg till ett ficklampsparty som han också var bjuden till. Tårtan hoppade han över, han gillar inte sånt. Det gör hans bror! När han skar upp sin fjärde prinsesstårtsbit, frågade jag hur det var med hans jobbiga hosta.
- Jag har inte hostat en enda gång sen jag började äta tårta, sa han övertygande.

Nä, det är marsipanet som är rena hostmedicinen, har jag förstått, för i torsdags hävdade han att gröna punschrullar var bra mot hosta. Så nu vet vi det. Ingen mer flytande, illasmakande hostmedicin, bara marsipan. Grön.

Vi hade så mysigt. Mio slog kullerbyttor i soffan och landade varje gång med skallen mot min höft och varje gång röt han:" Sluta med det där!" Kan man annat än skratta?
Arwen, min söta lilltjej, följde Gideon till datorn och kollade spel. Mina barn med respektive satt kvar vid bordet och pratade och skrattade, diskuterade Juholt och skoterkörning och drack kaffe. Kan man ha det bättre?

Men - i går, söndag, var jag bortom här och nu. Det var ju hur mycket spännande som helst i Vinterstudion och skidskyttet. Därefter föjde en Milanmatch och sen Barcelona. Större delen av Real Madrids match skulle vi också hinna se. Hinna, ja. Men jag behagade sova. Jag vaknade till exakt när mina speciella favoriter var i gång, Jens Byggmark, Anders Södergren och Marcus Hellner, Charlotte Kalla, Björn Ferry och Fredrik Lindström - men däremellan sov jag. I soffan, i fåtöljen, på stolen. Jag struntade i Milan och gick och la mig på sängen i stället. Vaknade en kvart innan Messi skulle börja spela. Men sen klarade jag av den matchen, Wallanders "Läckan" och nästan hela slutet på Reals andra halvlek. Med hjälp av sura, hårda karameller. Varje gång de krackelerade och jag fick surpulvret i munnen, skakade hela kroppen och jag blev pigg en stund. Till nästa. Och därnästa.
Det är inte mina barns fel att jag var så trött. Det blir bara så ibland. Men jag blir som värst galen när det inträffar medan det är så mycket bra idrott på TV.

I dag har jag varit ute och sladdat. Det vill säga att jag har gått på välskrapade vägar, halkiga som sjutton. Minus sju grader och en frisk luft som jag drog ner i lungorna, vilka blev glatt överraskade efter två dygns dammig inneluft. Nu känner jag mig piggare och det är ett måste om jag inte ska sova bort min ungdom . . .

Det handlar om de där träffsäkra replikerna. Du vet, de där som kommer några timmar efter det att man verkligen skulle ha varit i behov av dem. Sånt händer ideligen. Men - två gånger under mitt hittillsvarande liv har ödet varit mer än vänligt inställt mot mig. Då har de kommit i exakt rätt ögonblick. Det är sånt man lever på.

För säkert uppemot trettio år sedan, hade jag en chef som var lite av en mullig mansgris. Han älskade att kommentera kvinnors bakdelar, till exempel, och med egentillverkad kännarmin slängde han ur sig expertutlåtanden som "äpple" eller "päron" bakom ryggen på de för tillfället iakttagna kvinnobakarna.

En dag, när vi gick från fikarummet, hörde jag ett välbekant fnissande bakom mig och en röst som sa:
- Ja, tänk, Häcken som gick upp i allsvenskan i år . . .
DÅ inträffade undret!!
Jag vände mig om, log ett oskyldigt leende, borstade av honom på axeln och sa:
- Ja, tänk, det gjorde Mjällby också . . .

Lokalen fylldes av arbetskamraternas skratt men chefen - nä, han skrattade inte. Det var väl inte hans humor.

Den andra gången var nåra år senare, på en annan arbetsplats. Vi satt några stycken i ett rum, bland annat en gråhårig man med hett temperament kombinerat med en osande svada. Men för det mesta var han snäll. Jag såg att han satt och iakttog mig och mitt nyfärgade röda hår, med ett illmarigt leende.
- Hör du, Maude, sa han efter en stund, gör det inte ont när det brinner i håret?
Jag svarade blixtsnabbt:
- Ja, det borde ju du veta som bara har askan kvar . . .

Tänk så det kan bli när ödets gudinna har tid att engagera sig i exakt rättan tid.

Men för det mesta så ligger man ju sömnlös efter en verbal drabbning och vrider sig i grämelse över att man inte kom på någon dräpande replik, just den repliken som naturligtvis kom till ens försvar helt självklart några timmar efteråt.

Min far, min son och min systerson hade och har det verbala dräpandet inbyggt. Att få sista ordet mot dem är ett ständigt strävande. Inte mot pappa förstås, han finns ju inte här längre men jag vet exakt vilka mina sista ord till honom var: Du har det bra du som inte är klok på ett enda ställe.
Det uttalandet kom efter det att han kläckt ur sig något som fick mig att stå dubbelvikt av skratt. Han stod också dubbelvikt, inte av sympati, utan på grund av yrsel. Inte kunde jag ana att de rara, kärleksfulla orden var de sista han fick höra från mig. Men det sista ljudet han hörde från mig var det skratt som inte ville sluta och som fortsatte efter det att jag hade stängt dörren efter mig och gått ut. Då var han nöjd. Nästan lika nöjd som han var över mina ord.

Egentligen finns det ett tredje tillfälle som en del skulle klassa som en lyckad dräpande replik men jag är osäker. Mamma berättade för mig att jag, som tre-fyraåring, hade haft en jobbig dag. För henne, alltså. Tydligen gjorde jag henne väldigt trött och less för till slut hade hon, halvgråtande, sagt:
- Jag tror att jag går ut och lägger mig i snön . .
Varvid jag svarade:
- Men o ändå, blir inte det väl så kallt??

Jag tror inte att det var en dräpande replik. Jag tror att det var omtanke.

En del människor får ett epitet för livet. Någon kan vara "underbarn" till 90-årsåldern. En annan kan vara "lovande" hela livstiden. Och sen finns det sådana som jag. Från det att jag var liten har jag fått höra det, för mig, så förhatliga omnämnandet "klämmig"! Finns det något värre? Jag som ville vara söt och behändig som barn, tuff och läcker som tonåring, snygg och fräsch som vuxen, välbevarad och ungdomlig som medelålders har i stället pådyvlats en klämmighetsstämpel. Hur tror du det känns?

I relativt tidig ålder försökte jag rebella genom att säga "du" till min farmor medan alla mina kusiner niade henne. Hamnade jag i onåd och oklämmighet då? Icket! Jag blev stilbildare.

Som trettonåring övertalade jag syster Gun att göra hemmagjorda hål i mina öron, köpte en Beatlesklänning och op-stövlar, allt medan föräldrarna var bortresta. Hände det något omvälvande? Nej, naturligtvis inte, inget annat än att far la in backen när de kom körande och såg mig. Jag misstänker att det var Gun som i stället fick en miniskopa ovett för att hon tillåtit min förvandling. Medan jag fortsatte att vara klämmig.

Jag kämpade verkligen emot och droppen kom när min egen mor avslöjade att hon hade en dröm om att jag skulle börja spela dragspel! Alltså, tala om den totala degraderingen av en stencool, skittuff ungdom. Dragspel! Finns det nåt klämmigare? Jag ville ju spela elgitarr men la ner de ambitionerna när jag tvingats lära mig All my loving på blockflöjt. Då ansåg jag att jag hade nått botten.

I mycket mogen ålder träffade jag så The Man. Men det höll på att gå käpprätt åt pipsvängen när han avslöjade att hans drömkvinna hade varit Kikki Danielsson . . . En joddlande, dragspelande hurtbulla! Jag sa då ärligt och rakt att jag inte motsvarade hans drömmar för jag var, visserligen, glad men avskydde dansbandsmusik, nej, det skulle vara Metallica och Guns´n´Roses, klädde mig aldrig i annat än jeans och hade en stor, vräkig bil som jag körde tokfort med.

Han tittade på mig och log. Vi var på dans. Jag hade finkläder. Och jag undrar om han inte redan hade sett min Ford Fiesta med lös passagerardörr . . .

Men när jag i dag ser min spegelbild i hans ögon, ser jag att jag äntligen är det jag alltid har velat vara: spännande. Han vet aldrig vad som väntar honom.

Och Kikki Danielsson, hon är inte som hon har varit. Heller.

PS. Jag har fått en joddlingslektion av Kerstin. Men vi väljer våra tillfällen när vi joddlar - väldigt noga.

Jesses, så glad jag är!
1. Jag har hämtat ett paket från Bokus med fyra efterlängtade böcker i.
2. Jag har träffat världens underbaraste, gulligaste, roligaste äkta par med 85 år var på nacken, och de gör mig så himla lycklig.
3. Gideon har ringt och ville ha receptet på "glöhöpper"!

Det där var i kronologisk ordning, inget annat. Okej då, Gidde har gjort mig allra gladast eftersom han hade över 40 graders feber även i går men i dag var han "helt frisk, jag har bara nåt på tretti" och så var han sugen på att göra och äta glöhöpper.
Vad det är? Alltså, glöhöpper och vattklimp hör till min uppväxt, mina barns uppväxt och nu också mina barnbarns. Både Ted och Annie gör höpper till sina barn men nu ville Gidde ha receptet så att han själv kan göra dem. Under någon vuxens överinseende förstås.

Glöhöpper är definitivt förknippade med kärlek. Behövde man piggas upp - glöhöpper. Hade man gjort bra ifrån sig på skolan - glöhöpper. Rasade Beatles på Tio i topp-listan - glöhöpper. Det fanns alltid tillfällen för de runda, gyllenbruna godsakerna, som helst inte skulle vara genomgräddade utan gärna lite geggiga i mitten.

Det finns säkert en massa namn, både lokala och familje-, men hos oss har de, nästan, alltid benämnts glöhöpper. Varför jag, i späd ålder, tyckte att det var lättare att kalla dem för ådrrry heppern vete gudarna men så var det i alla fall, har jag fått mig berättat.

Okej, kort sagt, glöhöpper är i princip tjock sockerkakssmet som man klickar ner i en stekpanna med smält, lite brunfärgat smör i. Sen "steker" man dem tills ytterkanterna får en lite bränd färg. Då vänder man på dem och steker en stund till på andra sidan, allt beroende på hur mycket gegga man vill ha i mitten. Mums!

Vattklimp då? Nja, det sparar vi till en annan gång, det får inte bli för många kulinariska höjdare på en gång.

Paret som jag träffade på stan har båda två de härligaste skratt man kan tänka sig. Och det skrattas mycket och ofta. De är så spjuvriga och livsbejakande så man smittas å det grövsta. Kärlek, Rune och Harriet.

Så var det böckerna då. Först kommer det ut en inbunden upplaga. Sen kommer storpocketformen och till sist den vanliga pocketen. Jag brukar försöka vänta ut pocketupplagan men ibland går det inte. Då kan jag ha läst en recension av en bok, signerad Inger Lundqvist, och då vet jag att om hon tycker att den är bra, då tycker jag att den är bra och då kan jag bara bli galet otålig. Därför kom nu två storpocketar och två pocketböcker i mitt paket. Yes!

Jag har läst ut Att springa. Den var väldigt bra men gjorde ont. Så kan mina bokrecensioner se ut i dag. Ingenting om författaren, inget om språkbehandlingen, ingenting om intrigen eller händelseförloppet. Inte ens ett enda minus för stavningen. OM de nu inte stavar okej felaktigt. Då går jag ju i det berömda taket.

Men i dag är allting bra. Tänk, så lite det behövs egentligen.

En del har feber och andra har resfeber. Så är läget just nu.
I natt hade Gideon 40,5 graders feber, stackarn. Men den febern går ju att mäta. Resfeber, däremot, är svårare att gradera.
Några i vår närmaste vänkrets är i packningstagen. Thailand nästa. I en hel månad. Om jag är avunds? Inte ett dugg!
Nä, tacka vet jag minus 15, snödrev och värk i kroppen. Det byter jag inte mot en låååång flygresa, tokvarmt, jättehög luftfuktighet och konstig mat. Jag är en tjurskallig norrlänning som trivs bäst hemmavid, förutom på sommaren då jag älskar att åka bil genom Sverige! Inte Norge. Har väl aldrig varit så fruktansvärt rädd som när jag var med på en biltur med Skottland som mål men för upplevelsens totala maximum skulle vi åka genom Norge, ner till Stavanger och därifrån färja till Skottland. Trollstigen, sa någon, det är en fantastiskt vacker norsk bilväg. Bilväg?? Hur denna någon ska kunna skrapa ihop ett nytt förtroendekapital hos mig, är svårt att se.

Från början var det suveränt vackert i Norge. Det var medan vägarna höll sig på marknivå och var vägar. Före Trollstigen, vars namn tilltalade mig mycket men när jag insåg att det skulle köras bil på en smal gångstig för små troll, då förstod jag att jag var lurad. Dessutom slingrade sig stigen likt en korkskruv närmare och närmare himlen. Helt plötsligt kunde det komma en buss nerför stigen och ta plats så att i princip ingenting fanns kvar till oss. Jag såg en djup ravin, flera hundra meter djup, när jag tittade ut genom bilfönstret. Då stängde jag både ögonen och hela hjärn- och kroppsfunktionen.

Högst upp fanns en turistshop där det var meningen att man skulle fotografera utsikten, dricka kaffe och handla souvenirer. Jag tillbringade tiden med att förbanna, förbanna och åter förbanna. Dessutom försökte jag veckla ut min fullständigt ihopkrampade lekamen, utan att för en sekund släppa handtaget på bildörren.

Sen skulle man ner - och upp igen! Det kändes som om helvetet aldrig skulle ta slut. Men det gjorde det. Att sen åka en färja som gungade var rena barnleken. Och Skottland efter det var den ultimata belöningen. Vilket land, vilken natur, vilka människor! Dit vill jag igen. Men inte via Norge, aldrig mer en väg i Norge som höjer sig mer än två meter över havet.

Jag är inte förtjust i att flyga heller. Skulle aldrig klara mer än fem timmar i ett flygplan. Därför hägrar varken Thailand eller nån annan avlägsen plats. Nej, tacka vet jag Sverige! Det finns så mycket outforskat i ens eget land och det är så spännande att åka på andra vägar är E4:an. Stanna vid en rastplats vid nåt vatten (som man i ärlighetens namn har spanat efter i tre-fyra mil), dricka kaffe och äta en macka och bara vara. DET gillar jag.

Men vännerna som åker iväg till Thailand har lovat att skriva en resedagbok på nätet. Det räcker för mig. Då är jag där också, utan att behöva flyga. Dessutom kan jag ju snabbt kvista iväg till Gidde om han skulle behöva något livsviktigt. Isglass, till exempel. Det finns så många fördelar med att stanna hemma . . .

Varje år, innan sommaren kommer, har jag samma föresats; jag ska njuta av tidiga sommarmorgnar! Stiga upp vid fem, sätta mig på den morgonsolsdränkta trappan, dricka kaffe och lyssna på fåglarnas livsglädje. Jag ser bilden av total idyll och lycka framför mig.

När sommaren har kommit och vi har flyttat ut till stugan och alla förutsättningar finns, då börjar den ständigt återkommande diskussionen. Den mellan mig och mig. Jag vaknar ofta till vid femsnåret och hör fågelsången genom det öppna fönstret (med myggnät, naturligtvis). Då säger jag: "Yes! Nu är det dags! Stig upp nu, sätt på kaffet och gå ut och sätt dig!" Då svarar jag: "Äh, håll klaffen" och så är det över.

Det har passerat åtskilliga somrar i mitt hittillsvarande liv och det är bara en enda gång som jag har suttit på en trappa i gryningen. Men då var jag ung och hade inte gått och lagt mig än.

En annan, och fruktansvärt förödande, fix idé som jag hade, i mitt tidigare liv, var när ett gammalt hus skulle byggas om och byggas ut. Då tog romatikern i mig befälet och bestämde över förnuftet. När det kom till avgörandet om vilka fönster som skulle sättas in, då använde jag mig av mitt veto. Alla kloka människor i min omgivning sa antingen inåtgående eller vändbara fönster. Idioten i mig sa: Nej! Det ska vara utåtgående och med spröjs!
Varför? Jo, för jag hade en föreställning om att jag skulle kunna öppna ett fönster, putta upp det, sträcka ut en arm och plocka ett äpple från träden som planterats. Sååå himla lantidylliskt och vackert.

Det sattes in sexton utåtgående, delbara fönster med fasta spröjs! Och jag var nöjd. Ända tills det var dags att tvätta dem. Men nåt så fruktansvärt vansinnigt dåraktigt beslut som var taget. Hur kunde alla inblandade ha tillåtit det? Visst måste de väl ha insett att det bara var ett romantiskt trams det där med gammeldags fönster som skulle puttas upp bara för att en arm skulle sträckas ut och plocka ett äpple? Varje vår och höst förbannade jag mig själv och alla som inte stoppat mig. Och dessutom - om jag skulle ha nått de små, sura äppelkarten, hade jag behövt ha armar som var sex meter långa.
Efter den erfarenheten har jag blivit mer realistiskt lagd. Jag säger inte realist, bara mer åt det hållet. Än inträffar det att jag får för mig saker som knappast är genomförbara men när jag, ivrig och sprudlande av goda idéer, nämner det för mannen, tittar han på mig och säger:
- Ja, kanske det. Men inte just nu. Var sak har sin tid.

Han är Våg och han har lärt mig "Å ena sidan och å andra sidan". Den avvägningen är nytänkande för mig. Den får mig dessutom att känna mig mer intelligent, jag t-ä-n-k-e-r innan jag handlar. Oftast.
Och vi har moderna fönster som snurrar både ut och in, helt utan spröjs, och de tvättas helt av sig själva. Eller nästan i alla fall.

Nu skulle jag bara vilja ha ett högt torn vid stugan. Längst upp ska det vara en stor altan, omgärdad av staket. Där ska vi kunna sitta och njuta av en fantastisk utsikt medan fåglarna flyger runt våra huvuden. Och maten och kaffet ska hissas upp och ner i en korg. Man skulle faktiskt kunna sova där någon natt också, under bar himmel.

Lätt som en plätt.

Var sjätte vecka brukar jag känna stor tacksamhet över att inte vara en kändis.
Det är då jag är hos frissan och läser skvallertidningar. Tänk, vilket liv de har i offentlighetens ljus. Inte bara där, förresten, paparazzi blir fräckare och fräckare och får självklart mer och mer betalt ju intimare och mer avslöjande bilder de kan ta.

Därför vågar inte kändisar ha säckiga myskläder, vara osminkade eller - åldras. Tänk, vad de missar! Att åldras naturligt innebär oftast att bli vackrare men på ett annat sätt. Är det nån mer än jag som minns Viveca Lindfors? Skådespelerskan som lät sina rynkor bli bara fler och fler och djupare och djupare. Herregud, så vacker! Vilken patina. Så intressant hon såg ut och vilken utstrålning hon hade.

Min far hade mostrar som bara var ett tiotal år äldre än han och som han kallade för krokodilerna. Varför? Förmodligen för att han tyckte så mycket om dem. Logik brydde han sig ibland inte så mycket om. Nåja, en av dessa krokodiler bytte namn när hon blev gammal. Då fick hon heta russinet, tokskrynklig som hon var, och ett sötare russin fick man leta efter.

Och så var det då min granne. Underbara Maja. Född 1918. Vi fick en speciell kontakt redan från början, mycket beroende på att vi hade samma inställning till livet, tror jag. Men hon var tuffare! Inte var det för att hon ville se yngre ut som hon målade om sina glasögon med orange nagellack, nejdå, det var bara förnyelse hon var ute efter. Eller när hon chockade sitt, då, tonårsbarn Jennie som fick se sin farmor på stan med chockrosa hår. Äsch, det var bara en burk färgad mousse som hon hade köpt billigt på nån utförsäljning men som inte gick att tvätta bort så lätt som burkens text lovade. Inte blev det den mellanbruna färgen som utlovats heller. Men inte gjorde det Maja något. Hon var inte ute efter att chockera men hon lät sig heller inte stoppas om hon hade planerat ett stadsbesök en viss dag, även om hon hade en allt annat än diskret hårfärg.

Maja och jag brukade sitta på bron, hennes eller min, och titta på när grannfruarna bytte gardiner och vädrade garderober. Vi drack kaffe ur termos och doppade en kaka som hon hade tvärbakat. Hon var så vacker med sina tilltagande rynkor i ansiktet. Om man nu tog sig tid att se efter. Oftast såg man förbi hennes yttre och såg i stället den ungdomliga, humoristiska, sarkastiska kvinna som gav mig så mycket härligt att minnas.

Hon var ingen kändis. Inte russinet heller. Men Viveca Lindfors var en. Som tur var, var hennes tid förbi när ytan började bli viktigare än innehållet, när det naturliga leendet ersattes av ett ansträngt, mot öronen tillbakadraget flin som inte avslöjar om de är glada eller ledsna, bara att de är rädda. Rädda för att åldras naturligt. Och vackert.

Dock gäller inte detta de pojkar, killar, män och karlar som jag genom åren beundrat men som jag inte har sett på lång tid. Strunt i att de åldras naturligt, det tragiska är ATT de åldras. Som exempelvis en av de bästa men definitivt den snyggaste fotbollsspelare jag vet: Gabriel Batistuta! Jädrans så gammal han har blivit! En gråhårig, snaggad gubbe. Vart tog den vilda, vackra och långhåriga hjälten vägen? Oj, så besviken jag blev när jag såg en nytagen bild på honom. Nog kunde han väl ha haft kvar sitt långa hår? Och kanske färgat det? Eller gömt käppen åtminstone. . .

Tur att jag har kvar de bilder, en hel drös, som fotograf Roine tog av Batistuta (på min befallning!) när hans italienska lag spelade i Stockholm.  Då, för cirka tjugo år sedan, såg han ut som jag ville. Men det gjorde nog jag också - om jag tänker efter.

Musik kommer in genom öronen och näsan.

Jodå, för hur skulle jag annars kunna uppleva doftminnen av att höra en viss musik? Kom inte dragande med hjärnan och kopplingar hit och dit, det enda förnuftiga är att inse att vi tar till oss musik även genom näsan.

När jag, till exempel, hör Jimi Hendrix´ The Wind Cries Mary, känner jag lukten av hav, blöt sand, solvarm brygga och andra odefinierbara dofter/lukter. Som om jag vore där! Och det var jag, en gång på sextiotalets senare hälft.
Min kompis Ywe hade följt med på min familjs årliga campingsemester i stället för syrran, som hade vuxit ur campinglivet och hade annat för sig. Vi hamnade på en plats som hette Stenö havsbad, utanför Söderhamn. Där fanns det killar! Och fastän vi alltid hade Sony med oss, skrämdes de inte bort, utan vågade ta kontakt. På behörigt avstånd och efter några dagar. Sony, ja. Jag gick inte många meter utan honom, han var som en del av mig. Jag hade fått överta honom efter någon som inte förstod att uppskatta hans fulla värde. Men det gjorde jag!

Sony var en liten, bärbar rullbandspelare som förmedlade popmusik när batterierna var nya och spökmusik när de började vara på upphällningen. Till Sony hörde en liten mikrofon och om man placerade den på precis lagom avstånd från transistorradion, tryckte ner Play och Rec samtidigt, fick man en perfekt inspelning.

Ywe, Sony och jag satt i ett vindskydd vid havet, Jimi Hendrix började just spela The Wind Cries Mary då tre killar dök upp och började prata med oss. Vilka snyggingar! En hette Lennart, det minns jag men vad de andra två hade för namn, har fallit i glömska. Förmodligen var Lennart snyggast. De beundrade Sony och hans färdigheter, vilket gjorde att jag tog dem till mitt hjärta. Efter ett tag var de tvungna att gå men sa att de skulle komma tillbaka dagen därpå.

Det var den dagen som insikten drabbade mig! Ywe, min barndomskompis och trogna vän, behövde glasögon! Efter det att vi hade varit ute hela dagen och spanat efter killarna, halvgömda på strategiska platser, stod vi och diskade, utomhus förstås, efter middagen då Ywe plötsligt väste: Där! Nu kommer dom! Men de är bara två.

Jag tittade och tittade, vred skallen flera varv men inte såg jag några grabbar.
- VAR?? väste jag tillbaka.
- Men - där borta, svarade hon och pekade diskret bortåt campingen.

Där, på det ställe som hon hade pekat ut, fanns inga människor. Däremot två utedass . . .
Romantiken falnade, killarna dök aldrig upp men i våra semesterminnen fick de från den stunden heta Lilla och Stora Skithuset.

I dag har jag glasögon. Ywe har opererat ögonen och har perfekt syn. Sony är borta, han bara försvann en dag och tog alla rullbanden med sig. Men när jag hör The Wind Cries Mary på radion är han tillbaka. Liksom dofterna. Lukterna. Och minnena av Lilla och Stora Skithuset. Allt detta, tack vare att musiken går in genom näsan - också.

Om nu någon skulle tycka att jag i min summering av år 2011, gjorde en grov miss som inte hade med:

Årets händelse: Annie och Adams bröllop
och
Årets prestation: Guns inköp av bröllopsklänning till mig

så vill jag bara säga att de båda kräver sitt utrymme och därför får de ett eget kapitel. Nu.

Årets prestation: Till min dotters bröllop skulle jag ha en speciell klänning. Den skulle passa till en tjusig, svindyr, skir långväst och den skulle vara lila. Inte fanns det! Jag nagelfor affärer i flera städer men icket. Då ringde jag syster yster i Stockholm och vrålade ut min desperation. Hon lugnade mig, som vanligt, och sa att hon skulle kolla runt i huvudstaden om det kunde finnas någon klänning till mig.

Så fick jag ett mms. En bild och där var den! Klänningen - den perfekta.
- Men då måste jag veta dina mått, sa hon när vi pratades vid.
En iskall vind gjorde mig helt stel. Mina mått? Dom hade jag tänkt behålla för mig själv i all oändlighet men hon övertygade mig om att OM operation bröllopsklänning skulle ha en chans att lyckas, var hon ju tvungen att få måtten.
- Okej, suckade jag. Jag hör av mig.
Och det gjorde jag. Dagen efter ringde jag och meddelade att jag hade samma midjemått som Marilyn Monroe. Fast runt överarmen. Och de tre riktvärdena, byst, midja och höft, kunde hon betrakta som jämlika.
- Men lägg av, skrattade hon. Ge mig de exakta måtten!
- Det kan jag inte, svarade jag, för jag hittade inget måttband så jag har använt en linjal.

Klänningen kom två dagar senare med posten och - den passade!! Annika med symaskinen gjorde den perfekt och Gun-Marie färgade lila slingor i min lugg i samma nyans som klänningen. Jag var nöjd. Mycket nöjd. Snacka om årets prestation.

Årets händelse: Den 18 juni var dagen B som i bröllop. Perfekt väder, inte för varmt, inte för kallt, inte för soligt, inte regn alls. Jag hade övat på mitt tal i lugn och ro, flera gånger och börjat gråta varje gång. Talet var inte ens speciellt känslosamt men nog bölade jag för det, det handlade ju ändå om min lillgumma och hennes fantastiske man. Hur skulle det gå? Och - hur skulle jag undvika att gråta i kyrkan? I romantiska filmer gråter brudens mor, precis så klädsamt som hon bör, med hörnet på näsduken duttande då och då i ögonvrån. Ingen mascara rinner, inget ljud hörs, det är bara så passande rörande. Det visste jag att det inte skulle bli, ifall jag släppte på behärskningen.

Som tur var, hade jag i förväg fått veta att ingångsmusiken skulle vara Annie´s Song för hade det kommit som en överraskning, hade det varit kört. För mig.

Så kom de då. Världens vackraste brudpar. Och brudgummen hade, faktiskt, hunnit köpa nya skor. Efter dem kom David, Best Man, och höll Gideon och Alfred i varsin hand. I guld- respektive silverväst och håret sprejat gick brudparets söner med allvarlig min fram i kyrkan. Vad tror du? Grät jag?
Som tur var hade jag Mio som busade och petade mig i ryggen då och då så han kunde avleda mina tankar från det högtidliga. Men bara ibland.

Vid middagen hade spänningen släppt. Sista släppet kom när en kotte plötsligt landade på Teds tallrik! Fönstren stod öppna och pojkarna med västarna och sprejat hår, syntes inte till vid bordet . . .

Talet gick galant. Inte en tår. Men grät gjorde jag i alla fall, lite senare. När LizzY och Fredrik och en massa andra kompisar i grupperingar framförde sina hyllningar till brudparet. Men då var det tårar som sprutade ur ögonen tack vare glädjen och skrattet som bara bubblade i mig och upp ur mig. Vilken fantastisk dag - och kväll!

Inte bara årets, utan kanske decenniets händelse. Eller - antar ni utmaningen, Ted och Lina?? ;-)

I dag är en härlig dag! Det är snö överallt så det är nästan omöjligt att ta sig fram utomhus. Alltså stannar man inne. Och ser på skidor, slalom, tennis, hockey och mer hockey. Så himla trivsamt. Inga krav, mannen är ju fortfarande inte kry så det är slapparläge som gäller, även för mig. Så fort jag har gjort Askungens sysslor . . .

Men - jag har faktiskt varit på en kortare utflykt på förmiddagen. Eftersom vi har dansat ut julen, upptäckte ju jag, med min skarpa örnblick, att vi behövde en ny matta under köksbordet. Då trotsar man väder, vind och igentäppta gatukorsningar och beger sig med livet som insats på jakt efter den perfekta mattan. Jag hittade den! Tror jag. Vi har inte lagt ut den än för golvet ska dammsugas och våttorkas först och det kan ju dröja ett tag.

När jag ändå var ute på äventyr, slog jag till och handlade mat också. Jag blir så vansinningt trött på att försöka uppfinna smakliga, aptitretande, lättuggade rätter av det som finns i frysen. Oxfilén och hummern är inte att tänka på.  Mannen blir så trött av att tugga och jag blir så trött på att vara kreativ. Så i dag, på trettondagsafton, blir det wokade biffstrimlor i currysås - med öl till! Jodå, det går bättre att tugga om man får öl. Julmust börjar man bara hosta mer av. Mineralvatten killar i näsan med nysningar som följd. Vanligt vatten? Ha! Dricker man i snitt inget vanligt vatten, utan bara sköljer munnen efter snus och tandborstning och ändå drabbas av cryptosporidium, då är chansen obefintlig att man börjar dricka vatten till maten. Alltså öl. Och eftersom "någon" är vidskeplig, eller vad det nu är, så måste det vara NorrlandsGuld de dagar då AIK spelar. Då vinner vi!

Jag har i och för sig noterat en del förluster också med NorrlandsGuld i glaset men eftersom "någon" har ett dövöra som brukar slå till, finns inte den statistiken registrerad.
Nåja, han är så väl värd sin öl, så himla krasslig som han har varit (är). Och gör den nu att han inte blir så slut av att tugga, så väl bekomme.

Nå, när jag var på den stora affären med de flygande punschflaskorna, träfade jag två passionärer. Jo, jag vill att det ska heta så, inte pensionärer. Om du hör ordet pensionär, visst tänker du då på en tant med grått, permanentat hår, grårandig klänning och vitt förkläde? Erkänn! Men möter man två skitsnygga, fräscha kvinnor, fulla av skratt och bus och livsglädje i en ålder av, hjälp, 70+, då kommer inte ordet pensionär ens i närheten, nej, då ligger passionärer mycket närmare till. Sådärja. Nu har Språknämnden och Svenska Akademien fått hjälp. Det bjuder jag på, en sån här härlig dag!

I natt har jag varit på språng igen! Ja, i drömmen alltså. Fick besked om att min syster Gun hade två tår som fastnat ihop. Alltså begav jag mig raskt till sjukhuset för att stötta henne. Jag ställde mig på gräsmattan och ropade: Var är hon? På labbet, i hörnet, svarade en röst någonstans ifrån. Då begav jag mig, halvspringande på grund av att jag bar en massa pärmar, till labbingången. Väl inne frågade jag en sköterska om hon visste var Gun Andersson var.
- Vad är det för fel på henne, frågade hon.
- Två tår har fastnat ihop, svarade jag.
- Okej, då blir det sal 17, där bakar de pariserbröd med en hand.

Jag hittade sal 17 men på grund av något misstag så trodde de att jag var där som patient och satte en kakdeg i min hand. Den andra handen bar fortfarande på flera pärmar. Jag gjorde små bollar av degen och försökte blåsa ut dem till tunna plattor. Då kom en sträng en och röt:
- Vad gör du? Tror du att du ska tillverka julgransprydnader, eller? Sätt igång och kavla!
Helt plötsligt stod jag utanför sjukhuset och väntade på taxi. När den kom, la jag mina pärmar i baksätet och då sa chauffören:
- Det där baksätet skulle du ha haft när du gjorde pariserbröd.

Efter det kommer jag inte ihåg vad som hände men det var en massa människor i omlopp, det vet jag. När jag vaknade hade jag Weinhandl i huvudet och försökte komma på vad han heter i förnamn. Jag körde alfabetet flera gånger och fastnade varje gång på M men det kändes inte som om nåt alternativ var rätt, så jag bestämde mig för att han fick hete Marcus tills jag steg upp och kunde googla. Annars hade jag inte kunnat somna om och det var alldeles mörkt och såg jättetidigt ut så jag bestämde att det inte kunde vara dags.
Mattias heter han ju. Weinhandl. Visste jag väl.

Att jag drömde om tår är illavarslande. Jag har nämligen fotfobi. Men att det var syrrans fötter, är ett bra tecken för dem accepterar jag. Annars är det svårt. Enda fördelen med vinter är att då har folk tjocka strumpor och kraftiga skor på sig när jag möter dem ute. På sommaren är det hemskt. Det är inte bara fobi jag har, det är manofobi. En alldeles egen diagnos, som jag själv har ställt. Den innebär, helt kort och mycket förenklat, att jag inte bara avskyr fötter, jag måste dessutom stirra på dem! Jag satt en gång, när mina barn var små, vid en hoppborg och såg på när barnen hade skoj. Men tror du inte att det kom en massa pappor som naturligtvis fick igång sitt slumrande barnasinne, tog av sig strumpor (om de hade några) och skor och slängde sig respektlöst in i hoppandet. Mitt huvud gick som om jag såg en tennismatch . . . Fy sjutton vad jag mådde illa för det är det jag gör, när jag ser fötter. Inte barnafötter så klart men karlars fötter och även en hel del kvinnors, de som har långa nag.... Iiiiiiiii!!!! Sluta, sluta!

Så, nu är jag tillbaka.
Jag vill bara avsluta med att säga att man måste respektera varandras fobier. Inte tar väl jag, till exempel, en orm och slänger på en ormrädd människa. Självklart inte. Men hur många fötter tror du inte jag har fått uppslängda mot ansiktet av vaaansinnigt roliga människor?
Utan min fobi, hade jag garanterat jobbat inom sjukvården men det blev ju en omöjlighet för mig. Så nu sitter jag här - och bloggar i stället. Visst är det tragiskt?

Så har vi varit till doktorn då. Nej, inte jag förstås, det sades att jag inte behövde det eftersom jag inte har nån feber.  Men mannen fick en akuttid, så jag agerade feberfri chaufför och väntsalsobservatör i över en timme medan de höll kvar maken bakom de stängda gråvita dörrarna. Ibland läste jag en tidning från september 2010, ibland halvsov jag, för jag är ju faktiskt sjuk jag också! men mest såg jag människor komma och gå.

När mannen till slut släpptes ut, hade han ett prydligt sjukintyg med sig som sa att han hade luftvägsinfektion, hög sänka och nåt annat som jag har glömt kolla vad det betyder. Han vet inte heller men han lider av det. Så det hörs.

Det var ordning och reda på både recepten och intyget. Väldigt formella och tråkiga. Annat var det när han, för flera år sedan, hade ont i en ljumske och fick tid hos en läkare som inte hade svenska som sitt modersmål. På det sjukintyget stod det: "Ont i vänster ljumiske. Smärtar mest när han kliver av".

Som jag rodnade! Fastän jag visste att han garanterat hade beskrivit det som att det gjorde mest ont när han hade suttit och skulle stiga upp, för så var sanningen and nothing but the truth. Dessutom hade läkaren, på den rad där det stod "Prognos - kommer patienten att få tillbaka sin arbetsförmåga i nuvarande arbete?" satt ett stort och ordentligt kryss i Nej-rutan.

Jag var med när maken lämnade det intyget till sina kvinnliga chefer. DET var inte kul. Jo, för dom var det alldeles tydligt det men inte för oss. Speciellt inte för mannen som inte fick den empati han borde ha haft när han kom med ett sjukintyg . . . Råhårda typer, de där cheferna.

Nu får han dock medkänsla från alla håll. Han har ju feber också. När jag klagade för honom att ingen tog min sjukdom på allvar, sa han att han minsann visste hur sjuk jag var. Jaså, sa jag lite frågande och lite gladare.
- Du har ju inte ens pratat om mellandagsrean och då vet jag att du är dålig, sa han och på nåt sätt kändes det som bra. Fy rackarn, så dålig jag är. Måste vara.

I natt hade jag en feberfri dröm om att jag fick en hel massa besök och hade just ingenting att bjuda på förutom ljusugnsbröd och julskinka så jag gjorde mackor så svetten lackade. På golvet låg en gul labrador och såg på mig. Plötsligt sa den: Jag känner en gris som tycker väldigt mycket om skinka.

Jag är inte sjuk! Jag har i alla fall ingen feber!!

Ja, så var det då här, året 2012. Tjugohundratolv. Inte tvåtusentolv, även om det låter mer logiskt men då skulle ju, exempelvis, det året då AIK vann guld ha benämnts ettusenniohundrasjuttioåtta, inte nittonhundrasjuttioåtta. Eller hur? Okej, det här med siffror är inte min grej. Det är inte så att jag lider av dyskalkyli direkt, det är mer så att jag är allergisk mot siffror. Min kropp drar ihop sig i nån sorts kramp, min hjärna krymper till en ärtas storlek och jag får kliande utslag i ögonen om ett sifferproblem dyker upp. Sätt ett sudoko i handen på mig och jag kvävs.

Men nu var det ju inte mig det här skulle handla om (!), utan år som kommer och går. Många får för sig att göra ett slags sammanfattning efter varje årsskifte men det klarar inte jag av. Jag har för dåligt minne. Jag glömmer till och med att skriva dagbok, fastän jag införskaffat en som täcker fem år. Nån gång då och då brukar jag be mannen att sätta sig ner och minnas medan jag fyller i retroaktivt. Min kompis och tillika namne, har ett suveränt minne. Dessutom skriver hon dagbok men det tror jag mest är till för att hon ska kunna överbevisa mig, eller någon annan, som får för sig att hon minns fel. Svart text på vit botten, kan vi inte argumentera mot. Eller gulnade blad . . . Hon har hållit på ett tag, liksom.
Ibland ringer hon och säger: Nu måste jag fråga dig om en sak.
Då vet jag att det handlar om geografi. På det är jag oslagbar. Hon tycker det är jättekul när jag tvärsäkert placerar Rom i Grekland men det gör jag ju bara för att skoja . . .

Nu var det ju inte mig det här skulle handla om (!), utan år som kommer och går. Nu ska jag försöka mig på en 2011 års lista:
Årets nykomling: Molly. Staffans barnbarn som är världens snällaste och goaste tjugohundraelving.
Årets mångtusenåriga själ: Elin. Syrrans barnbarn som vet och kan alldeles för mycket för sin ålder, tre år, och som är så rolig att man skrattar högt, åttio mil ifrån henne.
Årets envisaste: Nej, inte Ima den här gången. Nu har syster mött sin överkvinna i dokumentären "Kokvinnorna". Såg ni den? Det är det absolut envisaste jag har sett - på gott och ont.
Årets sötaste tjej: Arwen, mitt femåriga barnbarn.
Årets överraskning: Jag slutade helt plötsligt att tycka om söta efterrätter. Bara så där.
Årets tillrättavisning: Mio, 2,5 år, som såg att familjens katter låg uppe på ett högt skåp:
Mio: - NEJ, katterna, gå ner därifrån!!
Jag: - Jaså, får inte katterna vara där?
Mio (med förvånad blick på mig): Joho!
Självklart.
Årets frissa: Gun-Marie.
Årets låt: Billie Jean. Varje år.
Årets Alfred: Finns bara en.
Årets kommentar: När Gideon påstod att jag var en tant och jag hävdade motsatsen, då la han till slut huvudet på sned och sa med mild röst: Men mormor, se dig i spegeln . . .
Årets LYCKA: Hela stora familjen.
Årets grej: Att jag kom mig för att starta min blogg. Det är så kul.

Jag skulle kunna fortsätta men jag sätter stopp där och lämnar plats för 2012. Tjugohundratolv.
Mina nyårslöften för året är, dels, att jag ska le mot någon okänd varje dag, dels att jag ska börja skriva dagbok varje dag. Det är inte ankskit till löften det.