saltatochkryddat

Glad vår! Plus fyra och regn.

 

Förr i tiden eldades brasor den här kvällen för att skrämma häxor och andra ondskefulla varelser på flykt. Nu eldar vi för att hålla oss varma. För att få stela läppar att kunna forma sig till sångens ord: Vintern rasat ut bland våra fjällar. . .  Som faktiskt heter Längtan till landet och inte Vintern ra.

 

Okej, jag vet att det har förekommit sommarvärme den sista april något år men det är lika vanligt förekommande som att Midsommarafton firas utan mygg. Det vill säga once in a lifetime.

Studenterna byter från vinterstudentmössor till sommardito innan de ställer sig på någon trappa och sjunger in våren. Alla andra ska ha köpt sig nya vårkläder som ska visas upp.

Vårtal ska hållas, korv ska grillas och fyrverkerier ska blixtra och smälla.

Sådan är traditionen.

 

Men inte i Forsbacka. Tack och lov.

Där samlas alla kring en brasa av varierande storlek, beroende på om någon i byn just rivit ett hus, fällt några träd eller bara kasserat en gammal spark. Varmkorv med bröd serveras, kokta, inte brasgrillade. Det enda fyrverkerierna lyser med är sin frånvaro och vårtalen hålls både här och där, i mindre och större grupper. I år har det förvarnats om en liiiten brasa. En kort stund och ni ser mig icke mer. Så kan det bli och om meteorologerna har rätt så ska det, förutom att vara kallt och regnigt, även blåsa ordentligt i kväll så det kan faktiskt hända att brasan ger sig iväg innan Runo hunnit värma varmkorven.

 

Kungen fyller år i dag också. Sextiosju stycken. Hoppas att han har abdikerat innan han fyller sjuttio, annars blir vi väl bjudna på kalas på slottet också det året. Men - vad är väl en bal på slottet mot en kväll i Forsbacka? Kungen får helt enkelt klara av att få ett nej tack från oss, hur illa det än ska svida för honom.

 

Konstigt nog så har inte Valborg namnsdag i dag. Det är Mariana som får presenter. I förrgår hade min far, Thure, namnsdag, i går var det Tyko och i dag har alltså min mor, Marianne, sin dag. Sa hon, alltså. För kunde det vara bättre än att tre dagar i rad kunna fira att Thure Tyko(m) Mariana(anne).  Inte alls konstruerat, bara helt självklart.

 

Glad vår på dig, min vän, och gå nu inte och förkyl dig i dina nya vårkläder och sommarstudentmössa! Gör som vi, i Forsbacka/Krångfors, skoterskor, täckbyxor, dunjacka, vantar och mössa på! Äntligen är den efterlängtade våren här.

Ibland dyker gamla vänner upp. Bara så där. Det behöver inte alltid vara i form av fysiska personer, utan, som nu, i form av ord. Ett bortglömt ord som kommer och hälsar på, utan förvarning.

 

Det började med att jag tänkte på att jag har en motionscykel och att min dotter har ett "gå-band", som jag envisas med att kalla apparaten. "Det blir ju tråkigt med ett och samma hela tiden", tänkte jag - och sen kom det: "Vi kanske skulle lånbyta".

 

Återseendets glädje var stor. Som jag har lånbytt i mina dagar. Eller byttlånat, det berodde på sammanhanget. Kom man hem från skolan med en blå halsduk i stället för den gula, frågade genast min uppmärksamma mor:

- Men vad har du nu för halsduk?

Svaret kunde bli:

- Maggan och jag har byttlånat.

Och processen som inledde det hela, uttalades: Ska vi lånbyta halsduk ett tag?

 

Välkommen tillbaka, ordet!

 

Något annat som har gjort att solen har lyst från en grå och regntung himmel, är ett skratt. Behöver jag säga mer än Nassim al Fakir? Att höra honom skratta är som att få en snabbverkande vitaminkick. Ett lyckopiller. Det är helt omöjligt att värja sig emot - om man nu skulle få för sig att vilja något så befängt.

 

Jag såg en gång för länge sen, ett TV-program om människor med udda skratt. Men höll jag inte på att skratta mig fullständigt ihjäl!

Att höra Fakirens skratt, är inte att själv börja skratta åt något exceptionellt, det är att fyllas med glädje ända in i själen. Hans skratt kommer inifrån, upp genom kroppen och ut genom både mun och ögon. Helt fantastiskt!

 

En tredje anledning till lycka i helgen var att titta till stugan. För två veckor sedan plumsade vi i snön, suckade och såg en vit sommar framför oss. I går fanns det en, säger en, snödriva kvar och det är den som alltid ligger kvar till sist, nämligen den som består av all snö som funnits på taket och som rasat ner i samlad tropp. Va? Det är obegripligt. Lika obegripligt som i fjol. Och i förfjol. Och året dessförinnan. Varje år.

 

Som vanligt återkommer också en hel massa renlort på tomten. Och avbitna grenar på det stackars äppelträdet. Men vad gör det så länge vi inte har mördarsniglar eller vildsvin. Jag vill inte alls byta med syrrorna söderut. Inte ens lånbyta.

Ibland önskar jag att jag hade "Grönans" talang för att beskriva hur allt låter. Och då menar jag a-l-l-t. Namn, fönsterbrädor, delade oliver med mera.

 

Om jag hade haft den gåvan, skulle jag ha kunnat låta dig höra ljudet som kommer från två Iphones här i huset. Okej, ljuden är väl inte direkt ovanliga, det handlar inte om ringsignaler eller smsdito, utan små, utstötta "pjong" som talar om att någon har fått en viktig information.

 

Mannen kan få veta något som händer "Just nu" i världen och det kan ju vara spännande. Dock inte lika spännande som mina "pjong" Jag bävar inför varje.

Pjong.

- Ojdå, nu har Djurgårdens tränare sagt upp sig, säger mannen.

Pjong.

- Ojdå, Asplöven jagar Jonte Hedström!

Pjong. Där kom det! Från min telefon.

- Mina krigare behöver mig, gastar jag, utom mig av frustration.

Innan jag har hunnit räkna ut hur jag ska kunna bistå mina krigare och, framförallt, vilka de är, kommer nästa chock:

Pjong.

"Dina drakar har slutat andas".

Jag blir utom mig. Vad kan jag göra. Var är de? Och när skaffade jag mig några drakar??

 

Dessa pjong kan komma mitt i natten också. Mina alltså. Vilket är självklart eftersom drakarna inte kan vänta till morgonen med att sluta andas. Krigarna kan inte heller vänta när de så desperat behöver min hjälp. Men att det hänt nåt hemskt ute i världen, det kan tydligen vänta tills mannen har vaknat.

 

Gideon skrattade gott när jag beklagade mig för honom.

- Mormor, om du vill så kan jag hämta hem spelen till Staffans mobil också, då kan ni ju spela båda två.

 

Vid närmare kontroll visade det sig att jag hade två appar som heter DragonVale och Clash of Clanes. Nu har mannen dem också. Och jag - jag har ytterligare sex stycken!

 

Om du har en Iphone, eller liknande, och barnbarn, eller liknande, lämna aldrig telefonen ur sikte! Du kan bli drakägare eller krigsherre förr än du anar. Och tvingas göra utryckningar på natten för konstgjord andning på varelser som har slutat andas. Pjong.

 

Förresten, "Grönan" heter ju förstås inte Grönan utan Anna-Lena men ett smärre uttalsfel på en fest för flera år sedan gjorde att det lät som Anna-Gröna, vilket passade väldigt bra, insåg vi alla, eftersom grönt är hennes favoritfärg. Dock inte hennes mors. Som på förslag från en tjänstvillig expedit i en klädaffär, som ville att hon skulle prova en grön jacka, till svar föraktfullt fnös "Grön!! Nej, för allt i världen, jag avskyr grönt!"

Att expediten såg lite tagen ut, berodde inte på frysandet utan mer på att hon förmodligen redan hade lagt märke till kundens klädsel, gröna byxor, grön jacka och grön mössa . . . Jag älskar dig, Dagny!

I går skulle jag träffa Ywe, min barndomskompis, på stan. Eftersom vädret var vänligt, blåsten måttlig, temperaturen tvåsiffrig över plusstrecket, beslutade jag mig för att gå in till centrum. Det skulle göra mig gott efter ett par dagar inomhus på grund av överdimensionerad vindstyrka.

 

För ett ögonblick kände jag inte igen mig och blev rädd att jag drabbats av akut demens, när jag kom ut. Att man aldrig lär sig. Om man tittar bort en stund, kan det vara försent. Man missar våren!

 

Jisses, all snö var borta, förutom de högar som traktorerna gemensamt dumpat. Alla gräsmattor var framme, redo att bli kliade. Här och där lyste det blått, vitt och gult av vårblommor och genvägen till garaget fanns där! Inget mer rantande runt hela huset för att komma dit, nej, nu går vi förbi grannens balkong i stället och tjänar alla gånger femton sekunder.

 

Till helgen blir det spännande! Då ska vi möta vintern igen. Sjutton kilometer längre västerut finns den, något annat skulle förvåna mig nåt oerhört. Det dröjer ett tag till innan mannen får sätta igång med odlingarna i växthuset, där i stugan. Själv har jag redan både tillverkat ett växthus, förgrott frön och ser resultat för varje dag.

Jag hittade nämligen, i städskåpet när jag letade efter tomtebloss, en påse med krassefrön, som jag själv tagit reda på och torkat, och räknade ut att det kunde ha varit en fyra-fem år sedan. Blir frön för gamla? Det var en intressant uppgift för en amatörforskare att ta reda på. Jag la dem i blöt över natten, sen fick de två dagar i en fuktad disktrasa innan jag kikade på dem. En del var svarta, andra långhåriga och ludna medan - faktiskt - flera hade spruckit och släppt fram en liten grodd.

 

Dags för steg två. Jag fyllde små papperskoppar med blomjord som jag hade under diskbänken i en öppnad påse sedan ett par år tillbaka. Så hade vi, turligt nog, precis köpt en prinsesstubbe vars genomskinliga förpackning i hård plast, passade precis till växthus! Med några hål i taket blev det perfekt syretillförsel.

 

Nu kommer dom!! I en svindlande fart. Krasse, som normalt blommar på sensommaren och hösten, kommer förmodligen att blomma i maj hos mig. Det är fasingen ingen ordning på årstiderna numera. Det är bara vintern som är som den är. Jag kanske ska så lite busfrön i mitt växthus i januari nästa år och se vad som händer.

Om jag hittar några i städskåpet.

Med risk för att helt fördärva mitt anseende, om det finns nåt kvar att fördärva, ställer jag mig vid skampålen och erkänner: Jag har aldrig varit någon kattmänniska.

 

Hundar, däremot, har jag alltid tyckt om. Eller har jag verkligen alltid det? Till en hund säger man: Kom hit! Och den kommer. Ja, inte Kia förstås, en golden retriever med alla bokstavskombinationer som existerar inom djurvärlden. Från A till Ö. Ett kommando som sa "Kom hit", betydde i själva verket "göm dig i skogskanten och se helt oförstående ut". Eller det, för de flesta, lättbegripliga ordet "Stanna!", omvandlades i hennes hjärna till "skit i vad hon säger, spring utav tusan!". Men hon var söt, snäll och glad. OCH - empatisk! När jag grät för att Batistuta grät för att Argentina blev utslagna ur fotbolls-VM, då sprang Kia och hämtade sin salivindränkta dragkampsleksak och la den i mitt knä.

 

Om jag var ledsen, av andra orsaker, då blev hon jätteglad. Hoppade och studsade och skrattmorrade runt mig. Kunde man annat än älska den hunden? Jajamänsan.

 

I går hände det två ting som fick mig att ifrågasätta mig själv. Zingo kom och hälsade på för första gången. Affes katt. Mitt hjärta smälte. Eller smalt. Vi fick kontakt. Han kom faktiskt tassande in i köket och sa att han också skulle vilja ha glass. Jag förstod vad hans mjau betydde!

Naturligtvis fick han ingen glass. Därför anföll han mig en stund senare och bet mig på foten. Jag förstod precis vad han ville säga med det. Själarnas kommunikation.

Har jag blivit en kattmänniska? Den frågan förföljer mig hela tiden.

 

Det andra ifrågasättandet är klurigare.

Eftersom jag hade gjort palt, bjöd jag Affe och resten av familjen på middag.

När jag serverade, sa jag: "Ja, dom kanske inte är så snygga men . . .", varvid Affe snabbt replikerade:

- Paltar ska inte vara snygga, dom ska vara goda. Som mormor.

 

Nu har jag vänt och vridit på det konstaterandet i minst arton timmar och fortfarande vet jag inte hur jag ska ställa mig till det. Att bli liknad vid en palt, är väl inte drömmen för mig. Trots det, inte helt orealistiskt. Och på något underligt sätt, fanns där en komplimang inbäddad också. Tror jag . . .

Det är inte ofta en aftontidningsrubrik gör mig glad men i dag hände det! Jag blaskar fortfarande bort små glädjetårar ur mina alltför lättrörda ögon.

Forskare är ett steg närmare fibromyalgins lösning! Denna lågstatussjukdom har äntligen blivit intressant och accepterad. Inflammation i centrala nervsystemet, sägs det. Och när man vet det, kan man gå vidare. Snyggt!

 

En man, för det finns sådana, som lider av fibro är inte bara sjuk, han är modig också. Ifall han talar om vilken hans diagnos är. Vem vill lida av "Bränn-Sveda-Värk-Kärringsjukan"? Ingen man. Ingen kvinna heller, det garanterar jag. Men så har den föraktfullt kallats av många. Till och med av läkare.

 

Om sjukdomen initialt hade diagnosticerats på män, massor av män, då hade den blivit tagen på allvar på en gång. Tro mig. Men nu var det mestadels kvinnor som sökte läkare för att de hade ont, var trötta och oroliga. Värken flyttade sig över hela kroppen och ibland var själva huden så öm att den inte tålde minsta lilla beröring. Men vilket tjoller. Okej då, prover togs och visade att de var friska. Alltså kunde man stämpla dem som inbillningssjuka och skriva ut ett recept på Alvedon, bara för att göra dem glada.

 

Men det fanns läkare som faktiskt trodde på sina patienter och började läsa och studera allt som kom i deras väg för att kunna hjälpa dem. Torsten Bergstedt, heter en. All heder åt denne man som genom att TRO och lyssna på kvinnorna, och en och annan man, gjorde dem synliga. Vi fanns - och vi fanns i massor.

 

I går var det tvättdag. Den måste infalla när mannen är ledig från jobbet annars blir inte plaggen upphängda. Men en maskin var ju klar när han var och tvättade bilen. Då hängde jag, naturligtvis, upp sängkläderna till tork. Skäll fick jag men det tog jag inte så allvarligt.

När mannen kom in efter att ha bytt till sommardäck, hade jag bytt till sommargardiner i två fönster. Då fick jag mera skäll.

- Äh, jag har ju lix gjort annat som jag inte ska, så det är detsamma att jag fortsätter. Jag får ju ändå ont i morron och i övermorron, sa jag och masserade nacken.

Så lever vi med vår sjukdom.

 

Fibromyalgi är inte dödlig. Den har hittills varit betraktad som kronisk men nu jädrans händer det saker! Nu kanske vi börjar få hjälp med att studera fienden, något som vi själva tvingats lära oss varje ny dag för att, om möjligt, kunna överlista den. Nu får vi förstärkning av de starkare trupperna, elitsoldaterna, så nu kan inte fienden känna sig säker längre. Snart kanske vi döper om den till BSVK, lika med Besegrad-Smärta-Via-Kunskap.

 

För övrigt ska jag göra palt i dag. Jag ska ju lix ha ont i morron och i övermorron så . . .

 

Fotnot: För den som eventuellt inte vet vad "lix" betyder, kan det förklaras bäst som en förträfflig synonym till ordet ändå - och mycket lättare att säga. Men det kan lix betyda mycket annat också.

Så var det gjort!

Nu har jag deklarerat och städat bort AIK från balkongen. Det ena spred guldglans, det gjorde inte det andra.

Det ena avfärdades med en knapptryckning, det andra var lite mer känslosamt. Men nu är det faktiskt dags! Att se framåt.

 

Snödrivorna minskar i storlek för varje minut, de är nu inte längre vita utan har en svart grundfärg och pryds med systempåsar i blått och lila, hundbajs i brunt och gröngult, snus, fimpar, ölburkar och en massa annat som man inte tar med sig in eller till soptunnan eftersom det är för tungt och jobbigt.

 

Mor min avskydde den här tiden på grund av dess smutsighet men hips, vips hade gräsmattorna tinat fram och hon kunde studsa ut med krattan i högsta hugg. Det var som själva livet det. Att kratta bort fjolårslöven, som låg ovanpå gräset, det var ingen utmaning. Nej, ner i gräsrötterna skulle krattans tänder tugga sig. Annars blev det inte rent.

En del påstod att en dylik krattning skadar rötterna och att det då följaktligen blir mindre gräs men det är bara ont förtal. Ansåg mor. Och jag lovar och garanterar, jag har själv sett det med egna ögon, att de återupplivade, ljusgröna grässtråna faktiskt följde henne i hälarna. Det blev grönt där hon gick.

 

Hon blev varm och törstig men gav sig inte tid till att dricka. Däremot laddade hon fickorna med syrliga karameller som stimulerade salivproduktionen. Jag undrar om sådant också kan gå i arv. Att få begär efter sursyrliga karameller, alltså. Utan att för den skull känna ett behov av att räfsa.

 

Just nu är jag galen i en jättestor, stenhård, orange karamell som tar cirka en halvtimme att göra slut på. Jag kan inte prata under tiden så jag njuter den helst i min ensamhet. Men nu håller det på att krisa till sig. Jag måste prata mer!

 

Mina stämband håller på att rosta. Detta, har jag själv konstaterat, beror på att jag pratar för lite. Det kan gå en hel dag utan att jag pratar förrän på eftermiddagen då mannen kommer hem och då har jag just ingenting att säga heller. Fniss.

 

Det finns de som tror att mina stämband är överansträngda i stället. Snicksnack. Jag är faktiskt en tystlåten typ, även om det inte hörs.

hej

 

hör du mig?

 

jag har lite svag röst i dag . . .

 

 

Okej, nu tar jag i för allt vad jag är värd: HEJ! HUR ÄR LÄGET I DAG?

 

Här är det siså, som Gidde brukar säga. Si, för att det är en fantastisk känsla att se så många människor förenas i en gemensam glädje. Så, för att det blåser halv storm och det tycker inte mitt huvud och resten av kroppen om. Det värker överallt och den värken försöker samsas med ett pirr av toklycka som också känns i hela kroppen och knoppen. Jag försöker att dela upp det rättvist.

 

I går tog vi GULD, vi och vårt hockeylag. Stan blev som galen. Och det fortsätter i dag - och i morgon - och i övermorgon - och till den 6 augusti då första isträningen går igång. Då börjar vi om igen.

 

Jag är lite orolig för min granne, åttioplussaren, som inte hörts av sedan hon visade mig sin almanacka i går. En stor väggalmanacka med rejäla rutor att skriva i. Fullsmockad! Varenda dag. "Men ibland räcker de inte till och då måste jag börja skriva uppåt väggarna", sa hon och skrattade gott. Det är luncher, teatrar, föreläsningar, biblioteksbesök, promenader, visiter hos åldringar på äldreboenden, middagsbjudningar för barn och barnbarn, en resa till ett spa i södra Sverige . . .

 

I min almanacka står det Saxons 10.30, junta 18.00, Ywe 13.00 och Forsis 17.00. Det var april månad det. Och jag känner mig lite stressad.

 

Grannens almanacka såg likadan ut varje månad! Inte en blank dag. Sen städar hon också, utan att skriva upp det. Och tvättar. Iförd blåjeans, jeansväst och matchande scarf. Inte underligt att man känner sig gammal . . .

 

Själv har jag på mig svarta byxor, en AIK-T-shirt och gul skjorta. Och är helt slut.

Den här torsdagen hade jag tänkt behandla som vilken torsdag som helst. En regnig, grådisig och halvtråkig, visserligen, men ändå ganska lik många andra torsdagar i mitt liv.

Inte en tanke skulle ägnas åt det som händer i kväll.

 

Så gjorde jag misstaget att gå ut på stan. Jag hade en gul tröja under min svarta jacka, som bara stack upp en aning nedanför halsen men det räckte. Jag blev en av oss! Direkt. Män i kepsar med AIK-loggan på log och nickade mot mig, bankpersonal med tröjor med texten "Vad som än krävs" bjöd in mig för att diskutera eventuell sänkt ränta, livsmedelspersonal erbjöd mig en gul och svart banan alldeles gratis och ungdomar i de rätta färgerna visade respekt genom att öppna dörrar för mig.

Det var med andra ord kört.

 

Nu skulle jag väl inte få någon sinnesro alls, misstänkte jag och där hade jag både rätt och fel.

När jag kom hem såg jag rubriken på min dataskärm, klickade vidare och läste och blev . . . ja, jag vet inte vad jag ska kategorisera det som. Agenturer har alltså sökt upp unga flickor utanför en ätstörningsklinik där de vårdats för anorexi. Modellagenturer! En av flickorna som de kontaktade satt i rullstol på grund av att hon var så mager. Bara som ett av många exempel.

 

Där kämpar tjejerna för sitt liv, för att kunna få tillbaka en sund kroppsuppfattning och så dyker det upp människor som talar om för dem att de är så smala och helt perfekta, precis som en toppmodell ska se ut.

 

Snälla nån, säg att det här inte är sant. Säg att det bara är en skröna, ett påhitt av någon som vill se hur lättlurat mediafolket är. Ge mig, oss alla, en dementi så fort som möjligt. En sådan här grymhet kan bara inte finnas.

 

Jag hade i flera, flera år en klänning hängande i min garderob, en storlek 36. Den storleken passerade jag väl nån gång i tonåren, kan jag tro men det fantastiska med den här klänningen var att den växte i takt med mig! Jag provade den varje år och den passade fortfarande. Storlek 36. Fastän mina nyinköp visade helt andra siffror. När jag började köpa kläder i storlek 40, tänkte jag slänga klänningen men provade den ändå för skojs skull. Jomenvisst. Den passade fortfarande. Storlek 36.

 

Vad säger det mig? Jo, att det inte är i garderoben kläderna krymper, utan hos modemaffian. Om jag skulle drista mig till att prova en 36:as t-shirt i dag, skulle jag möjligen kunna ha den som pannband. Men om jag hade haft kvar en sådan sedan 70-talet skulle jag förmodligen ha kunnat tränga in mig i den. Inte snyggt men ändå.

 

Nu är det dags att sätta ner foten! Du är inte underviktig, normalviktig eller överviktig, du är jätteviktig! Alla. Fatta det, modebranschen, och håll era giriga fingrar från vårt uppväxande släkte. Det är en livsfarlig bacill ni sprider.

 

Och jag, jag klär mig i matchstället snart. Det ÄR faktiskt inte vilken torsdag som helst i dag. För jag brukar inte vara arg på torsdagar . . .

Skickade ett sms i går kväll med en fråga som enkelt kunde besvaras med ett ja eller ett nej. I morse klockan 06:08 kom svaret: Japp.

 

Jag stänger aldrig av min mobil, förutom på flyget och andra ställen som gör mig nervös. Inte ska då min telefon bidra till att ett plan får fel på sin elektroniska utrustning och störtar. Inte heller ska en livsuppehållande respirator på ett sjukhus stanna för att min Iphone stör. Sen finns det även tillfällen när jag tar hänsyn, de är inte många men de finns.

 

På grund av detta storhetsvansinne, möjligheten att nå mig ska alltid finnas eftersom jag är en sån betydelsefull person, vaknar jag alltså av att storspoven tjoar utöver sig åtta minuter över sex en onsdagsmorgon. Jag rusar upp med hjärtklappning och möts av ett "Japp".

 

Annie, min älskade dotter, varför gör du mig detta? Är det en hämnd för att jag råkade säga att "varje morgon som jag vaknar och vet att det är hockey på kvällen, blir jag så lycklig"? Du undrade, inte alls försynt, om jag inte först och främst tänkte på att barn och barnbarn mår bra och att det gör mig lycklig? "Men självklart", svarade jag, "det är ju det första jag tänker på men eftersom ingen av er har ringt under natten så förutsätter jag att det är så".

 

Du skrämde mig, skitunge! Försök bara att boka ett fönsterbord hos mig till lunch i dag så ska du få se . . .

 

I går kväll, efter det att matchen var slut och vi hade vunnit - igen, kom 80-plussaren in och var yr i huvudet. Hon hade tvingats stänga av TV-n i tredje perioden, då spänningen tog ut sin rätt.

Mannen gick och öppnade då det ringde på dörren. "Men varsch är Maude?", hörde jag henne fråga. "Gå in i TV-rummet du", svarade han, "där ligger spillrorna".

 

Den svartgula buketten blommor som lyser så vackert på balkongen, har jag nu, efter studier av Linnés faktaböcker, kunnat artbestämma till blyga backvioler (på latin: Sevc) och skott från vild isbegonia (på latin: Arvidsson). De är inte bara lysande vackra, de är också frosttåliga och står i alla väder.

 

Jag brukar inte offentliggöra mina sms-konversationer med andra men eftersom jag förstår att alla nu sliter sitt hår och undrar vilken fråga min dotter fick av mig i går kväll, så känner jag, av ren medmänsklighet, att det mest humana denna gång är att avslöja den: "Har katten kommit hem?"

(Du vet, Zingo/Christer Turkman.)

Det tog tio timmar att formulera och skicka iväg svaret. Japp.

Frågan är: Har man rätt att jaga upp sig på grund av en pågående SM-final i hockey, som om det vore det viktigaste som finns i livet? Samtidigt som rädslan inför nya eventuella bombdåd jagar upp USA:s befolkning?

 

Svaret är obetingat JA!

 

Men om nu Säpo uttrycker oro på grund av att allt fler svenskar utbildar sig i krigsföring under ledning av al Quaida-grupper, kan jag ändå fortsätta att oroa mig för att SAIK inte ska lyckas gå hela vägen till guld i år? Nordkorea har fått storhetsvansinne och försöker skrämma stora delar av världen, finns ändå rätten kvar för mig att ha ont i magen av nervositet inför kvällens match?

 

Svaret är definitivt JA!

 

I mina ögon.

 

Det här är min vardag och det är här jag lever. Är jag egoistisk? Mycket möjligt. Inskränkt? Förmodligen. Men jag vill ha rätten till att känna att min personliga lycka får vara den största för mig och att mina personliga tragedier inte för mig kan mäta sig med några andra, oavsett var och hur många som drabbas någon annanstans.

 

Vilket inte hindrar att jag kan bli duktigt upprörd över saker som inte direkt påverkar mig! Ta bara den handläggare på Försäkringskassan som förlorat sitt jobb för att denne varit inne i tre anhörigas ärenden, vilket alltså inte är tillåtet.Förklaringen från handläggaren är att den höga arbetstakten gjort att handläggaren inte alltid noterat att det varit anhörigas akter som kommit upp. 479 gånger!!

Jag påstår inte att handläggaren ljuger. Inte heller att denne lyckats prestera den sämsta bortförklaring jag har hört på väldigt länge. Eller? Det skulle i och för sig kunna förklara varför så många människor anser sig så orättvist behandlade av Försäkringskassans beslutsfattare och förtroendeläkare. De har helt enkelt inte tid att ens se namnet på den försäkrade innan de fattar beslut. Livsviktiga beslut! För den enskilda människan. Fråga den som blivit utan ersättning om den känner sig sedd? Fråga den svårt cancersjuka, som klassats som fullt arbetsför, om denna känner sig sedd?

479 gånger! Utan att känna igen sina anhörigas namn. Det blir nästan 180 gånger som handläggaren ser vart och ett av namnen, utan att reflektera. Det skulle faktiskt kunna vara sant.

 

Solen skiner, det är plusgrader i massor, snön lyser svartsmutsig och i kväll spelas match nummer tre mellan vårat Skellefteå AIK och Luleå. Förlåt, men jag är glad.

Ok, det är oundvikligt. Det måste få bli lite hockey här och nu. Men liksom ändå bara i periferin.

 

Husorganet Norran har en förträfflig hockeyblogg, skriven av kunniga och insatta sportjournalister. SPORTjournalister, hörde du det? Klart och tydligt?

 

I lördags stod det: "Jag såg en tant på en bra bit över 60 år några rader nedanför mig som hoppade, sjöng och såg ut att ha hur roligt som helst."

 

Håll dig till det sportsliga, pojkvasker! Eller byt inriktning och bli nöjesreporter i stället, då kan du få bli förvånad över att tant Tina Turner, 74 år, hoppar, sjunger och ser ut att ha hur roligt som helst. Eller tant Cher, 67. För att inte tala om tant Madonna, 55, för hon räknas väl också dit? Till den skaran som har glömt hur det är att vara vid liv, att vara med, att engagera sig, att leva ut sina känslor, att vara u-n-g?

 

Ninaninaninana ni na . . . .

 

Här kommer Boktipset!

Nu har jag läst en bok som är så fantastisk att jag inte hittar ord. Om jag skulle försöka beskriva vad den handlar om, skulle jag tvingas att återge hela innehållet, för varenda rad är en händelse i sig. Den är tragisk, omänsklig, rå, brutal och mitt i alltihop bubblar ett högt skratt upp från mitt bröst och ut genom munnen! Det låter inte klokt, va? Men det är just precis vad den är: klok.

 

När jag fick hem den beställda boken och gjorde en första bläddring, fick jag smått andnöd. Så otroligt mycket text, så otroligt liten text och så otroligt långa kapitel. Det brukar betyda att jag lägger boken åt sidan. Men den här hade en dragningskraft som jag inte kunde motstå. Varför kan jag inte förklara.

 

Nu har jag läst ut den och den sitter för alltid fast i en liten vrå i mitt hjärta. Boken heter Little Bee och är skriven av Chris Cleave. Det är en bok som alla borde läsa men jag vet att det inte blir så av en massa olika skäl. Men du som känner att du gärna vill gräva efter guld; tveka inte, läs den och hitta en guldskatt som gör dig rik. Jag lovar.

 

I dag har två sjuka barnbarn varit här, Arwen med feber och misstänkt öroninflammation, som tack och lov inte var någon öroninflammation, och Mio med lite feber och hosta tillräckligt svår för att vilja ha goda halstabletter och glass. Så nu får vår halva lök verkligen leva upp till sitt rykte. I flera veckor har det funnits en halv lök i en skål i köket som har dragit till sig alla bakterier som funnits i atmosfären. Så är det sagt och så har bevisats hittills. Givetvis måste man byta ut löken med jämna mellanrum för att det ska funka. En lökhalva hade skjutit decimeterhöga skott efter en natt. Den måste ha räddat oss från, minst, malaria och gula febern.

 

Sen kan jag ju inte låtsas som om ingenting händer i morgon. Det är ju då det börjar! Den sjukdomen kan ingen lökhalva i världen befria oss ifrån. Hockeyfebern är nämligen den enda sjukdom som är rent fasansfullt njutbar, trots hjärtklappning, värmevallningar, heshet, huvudvärk och värk i leder. Så ingen vill ge upp och gå och  lägga sig. Hoppas jag.

Så har de då fyllt år igen då. En blev åtta i förrgår och en annan blev lite äldre i går. Båda tillhör min innersta krets, även om det rent geografiska avståndet skiljer sig rejält.

 

Alfred fick kattlåda, kattbur, kattleksaker, klösbräda och Skellefteå AIK-kalsonger. Ingen katt dock. Men lugn, bara lugn, den kommer! Den ska bara få växa till sig en vecka innan den får flytta hem till en längtande lillhusse. Jag frågade om namnet, Zingo, ska stavas med Z eller S, då mamman till fördelsedagsbarnet plötsligt sa:

- Men Affe, du får ju själv bestämma vad katten ska heta. Den behöver inte fortsätta att heta Zingo när den flyttar hit.

Hon såg glimten i sin sons ögon en tiondels sekund för sent.

- Då ska den heta Christer Turkman!

 

En ljudlig suck, fylld av självrannsakelse, hördes: Åh, denna Sean Banan, alla föräldrars skräck . . .

Men, ärligt talat Annie, nog kunde Alfred ha föreslagit något ännu värre med tanke på hans briljanta, dock något enkelspåriga, fantasi just nu? Christer Turkman är väl inte så illa? Alls? Om man tänker efter . . .

 

I går såg jag Uppdrag granskning och blev - missmodig. Ett ord jag aldrig har blivit förr.

När det gäller själva programmet brukar jag alltid bli upprörd åt det ena eller andra hållet. Ibland känns det rättfärdigat, ibland riktas min ilska mot själva TV-produktionen. I går blev jag, som sagt, missmodig. När det handlar om organisationer och föreningar som har våld och slagsmål överst på sin agenda men som utger sig för att vara fotbollsfans, som infiltrerar, som har kopplingar till grovt kriminella, som skrämmer bort vanligt folk och hängivna supportrar från arenorna, då kan jag inte bli annat än missmodig. Vilket är deras egentliga syfte? Och vilka vet - men blundar och håller för öronen?

 

Jag minns när min son spelade fotboll i Medle SK:s pojklag och de skulle möta ett annat lag från kommunen. Då hörde jag det andra lagets tränare säga till sina spelare: Nu gäller det att vi utnyttjar medvinden i första halvlek så att vi har ett komfortabelt övertag inför andra.

 

Då blev jag inte missmodig. Bara full i skratt. De små, som skulle utnyttja medvinden, hade nog inte en susning om vad ett "komfortabelt övertag" innebar. Det märktes tydligt - för vi vann! Trots motvinden. Men med en tränare som sa "in och spela och ha kul".

 

Förresten, på tal om ingenting. Den planerade resan till Umeå på lördag är inställd på grund av dåligt väder.

Shit! Nu tvingas jag vara hemma och se första SM-finalmatchen mellan SAIK och Luleå. Missmodig är inte ordet.

Jag är en person som tar lång tid på mig när det gäller att fatta beslut men när jag väl har gjort det, går det inte att ändra på mig.

Dessutom misstänker jag att jag kan var cynisk ibland - och misstänksam.

 

Jag sover nämligen på sidan med armarna rakt utåt. Ibland har jag ena armen under kudden men det finns inte med som alternativ. Du förstår väl att jag har läst vetenskapliga fakta igen? Våra sovställningar avslöjar hur vi är som personer. Och har de sagt det så är det så.

 

Det är nu min cyniska sida kommer fram. Det sägs nämligen om dem som sover på rygg med armarna i givakt att de inte gör något väsen av sig! Hallå där! Är det några som gör väsen av sig så är det väl ändå de som sover på rygg och sväljer tungan stup i ett. Jag känner någon som brukar överraska mig med ett avgrundsvrål ibland på nätterna.Och då ligger denne någon alltid på rygg.

 

Jag blir så fruktansvärt rädd varje gång det sker, att det tar timmar innan hjärtat har lugnat ner sig så pass att jag kan tänka mig att somna om utan att misstänka att det finns ett farligt, människoätande monster under min säng. Då har jag dessutom jagat upp mig och blivit arg på den sovande, som inte ens hör hur han låter.

Men ligger denne någon på sidan, då kan jag få höra intressanta saker som "jaså, säger du det?" eller "oj så fint", vilket gör mig nyfiken och följaktligen får svårt att somna om. Igen.

 

Nattens ljud kan variera mycket beroende på vem man sover bredvid. När min son var liten, gnisslade han tänder så man fick frossbrytningar av att tvingas höra på. Det är ett riktigt värstingljud. Min dotters bästis var en hejare på att både prata och gå i sömnen. Ibland gick hon till och med ut så det gällde att höra när hon var på g. Jag själv hade en kompis i tonåren som pratade sig igenom nätterna och jag minns speciellt en natt, när jag vaknade av att hon småsnyftande sa: "Vet du, han kör med den åttifjärde ställningen. Den oåtkomliga!" Då höll jag för mina öron för vissa saker vill man helst inte veta.

 

Nu vet jag med etthundra procents säkerhet att en annan av mina vänner, som följt mig genom livet, sitter och tänker "jaha, men ska hon inte skriva nåt om hur hon själv låter?". Nä, tänk för att jag inte ska det! Det räcker så gott med att jag har fått en tunnelbanestation uppkallad efter mig.

 

Det är så givande med alla nya rön som presenteras. Ketchup är faktiskt nyttigare än tomater. Så förvånad har jag inte blivit sedan SJ:s nya tåg började gå igen. Ett par dagar.

Jag tänker. Alltså finns jag.

I helgen har jag både tänkt jättemycket men också känt att jag finns till väldigt mycket.

 

Vågar jag börja med fredagen? Nähä, inte det, okej då släpper vi att VI ÄR I FINAL!!!

 

Lördagen bjöd på två kalas. Men innan dess kom ett blivande födelsedagsbarn hit och underhöll oss medan hans föräldrar var ute på en del hemliga ärenden inför denne Affes åttaårsdag. Han vet ju, som sagt, redan vad han får och från det viker han inte en tum. Katten Zingo kommer på tisdag. Undrar om hans föräldrar vet om det? För deras skull hoppas jag det.

 

Sedan åkte vi iväg till ett 30-årskalas. Där kände vi oss gamla. Direkt efter det bar det av till ett 60-årskalas. Där kände vi oss ännu äldre. Men det är kul att se glada människor som blir överraskade av både besökare och presenter. Madde, som fyllde hälften, blev nog lite fundersam när det droppade in folk och de flesta inte bar på paket. Blommor fick hon men sen då?? Jo, på kvällens fest fick hon veta orsaken. Alla hade gått ihop till en gemensam present till henne, som hon tydligen blev jätteglad över. Snart är det bara att tuta och köra, Madde!

 

Yvonne, som fyllde dubbelt, blev mest överraskad över att det kom någon. Det blev inte vi.

 

Men sen var det dags att åka hem, tömma huvudet från allt surrande, krypa i myskläderna och se vilka som skulle bli våra motståndare i SM-finalen. Så underbart härligt avkopplande att inte behöva bry sig. Bara konstatera att "jaha, det blev Luleå". Inte mer än så efter veckor av vånda och ångest varannan dag. På lördag börjar det igen. Tyvärr krockelerar den matchen med ett möte, inplanerat sedan fyrtio år tillbaka.

 

Vi var fyra tjejer som höll ihop under gymnasietiden. Naturligtvis skulle vi fortsätta att hålla ihop, hur än framtiden gestaltade sig. Var vi än bosatte oss. Vad vi än gjorde. Minst en gång per år skulle vi sammanstråla. Så blev det sagt och så blev det naturligtvis inte. Men okej då, varje gång vi fyllde jämna år i alla fall. I så fall är vi trettio nu, max fyrtio. Så för att fira våra fyrtioårsdagar ska vi äntligen ses. Även om en av oss bor väldigt långt borta. Och det är dit vi ska försöka ta oss, vi andra tre. Två från Skellefteå och en från Burträsk ska ge sig iväg på den långa färden till Umeå. Och tur är väl det, för nästa vecka flyttar hon till Stockholm. Alltså är det här sista chansen, även om dagen råkar sammanfalla med första finalmatchen. Jag är väl ingen hockeynörd heller. En match kan man väl offra. För gammal vänskaps skull. Skrutt vore det annars.

 

Jag nyser, har ont i kroppen och känner mig lite skruttig. Faktiskt.

I dag tänker jag inte skriva ett enda ord om hockey. Inte en mening om hur det känns att efter två perioder, med en 2-0-ledning, sitta skönt avslappnad i sin fåtölj med ett belåtet leende på läpparna. Ingenting om en snabb reducering och en påföljande kvittering.

Jag tänker inte beskriva känslan av hur den kalla handen kramar åt kring hjärtat och hur pulsen når rekordhöjder. Eller att man sitter med armarna i rakt uppåtstående läge i drygt fyra minuter av en fjärde period. Hur "Sudden death" känns som ett realistiskt uttryck.

 

Varför skulle jag ägna mig åt att berätta om vad som händer när Oscar Lindberg får in vårt tredje mål och avgör? Jag ska inte skriva om vrålen som tömde våra lungor och fick balkongdörren att blåsa upp på vid gavel. Att jag ligger i en fåtölj och tänker att "här blir jag kvar resten av natten".

 

Och varför skulle jag återge segerintervun med den Oscar jag inte har nämnt här ovan, när jag inte uppfattade ett ord om vad som sas?

 

Att grannen mittemot, 80-plussaren, ringde på dörren efter matchen bara för att fråga om jag hade kvar mitt nagellack, varannan gul, varannan svart nagel, eller om jag hade bitit bort det samt att ge mig all info om skottstatistiken i varje period, det är väl inget att skriva om. Inte heller att hon hade skyndat sig ner i tvättstugan i pausen mellan period två och tre för att hämta upp fyra skurtrasor som hon hade tvättat och när hon kom upp igen stod det 2-2! Inget att tala om, direkt.

 

Jag skulle visserligen kunna berätta att Hardy Nilsson höll på att skrämma ihjäl mig i drömmen i natt, genom att tvärt dyka upp en centimeter från mitt ansikte men då han är en före detta hockeyspelare, väljer jag att inte nämna det heller.

 

I morse vaknade jag med varenda liten jäkla muskel i nån sorts kramp. Men med en helt perfekt frisyr! För ett troll.

 

Det måste ha att göra med den deckaren jag läser just nu. Den är spännande den. Så jag tror att jag skriver om den på min blogg. Det blir nog bra.

Får jag bara fråga; Är det inte lite väl mycket Maria Montazami?

 

När hon första gången dök upp i svenskarnas TV-rum, var hon en frisk fläkt i det annars så stereotypa Hollywood. Sedan dess har hon dykt upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Det gäller att smida medan järnet är varmt, har de förmodligen resonerat, producenterna. Men hur mycket järn behöver vi? Inser inte programplanerarna att vi har smidesjärn så det räcker och blir över?

 

Patrik Sjöberg är ett liknande syndrom. Snart är han väl väderpresentatör också. Och flikar förmodligen in att "sola i Karlstad" inte alls står så högt på himmelen om man jämför med hur många gånger den har gått upp över horisonten på västkusten.

 

Det gäller att inse när enough is enough, tycker jag. En populär person kan över en natt bli en plåga.

 

Jag riskerar själv att bli en sådan (en plåga, alltså) med mitt evinnerliga hockeysnack och ilska över språkfel men nu är det ju så att min blogg gömmer sig i en vrå i det stora, gigantiska utbudet, och att det är högst frivilligt att hitta hit. Jag tröstar mig med det och lovar, garanterar, att  jag inte kommer att dyka upp i någon pratshow, danstävling, dokusåpa, prisutdelning, mästarnas mästarekamp, som vädergumma eller liknande. Jag ska, som skomakaren, bli vid min läst.

 

Men nu måste jag få gnälla. Hallå hela pressen, radion och TV-n . . . Förutom Jacob Hård och en handfull andra som vårdar vårt språk. Lägg ner lite tid på att kontrollera riktigheter i stället för fyndigheter, det kan nämligen sluta i rena felaktigheter! Och i fatala pinsamheter. Ta bara Expressens artikel om den ryske hockeyspelaren som avled, dagen efter att han hade fått en stenhård tackling. "På klubbens hemsida har nu dödsdomen blivit utannonserad". ???? Expressen!! Jag skäms å era vägnar.

 

Däremot kan medvetna "felaktigheter" vara väldigt underhållande. Fick ett mejl i dag av Micke med förklaringar på ord som datanissar använder. Exempelvis fildelning - 1/2 liter var. USB - landet som kommer efter USA. Internminne - anekdot från Kumla. Plattskärm - när man suttit på kepsen.

Sånt gillar jag!

 

Dessutom är jag småkär i uttryck som är varandras motsatser. Monica Lindgren, vår egen komedienn, hade skrivit att hon var dyngfräsch efter ett träningspass. Skitbra, tycker jag.

 

 

I natt drömde jag att jag skulle fylla i en V75-kupong på GK:s i Ullared. Min kompis, tillika namne, satt i en av kassorna och skulle lämna in kupongen åt mig när hon slutade. Jag visste med säkerhet att jag skulle spela på häst nummer 2 i lopp 2. En klar spik! Det var åtminstone vad jag trodde innan jag råkade titta på hästarna längst ner på sidan. Häst med startnummer tolv hette Gun och om den stod det "skrällvann senast i Skellefteå". Hur skulle jag nu göra?

 

Allt jag hade att spela för var en tredjedels hundralapp och dessutom påminde min kompis mig om att jag var skyldig henne pengar sedan Fars dag.

 

Plötsligt kom Åke Svanstedts unga fru och var rasande på sin make! Han hade gett någon i uppdrag att köpa en födelsedagspresent till henne och denne någon hade valt något så romantiskt som säkerhetstrosor. Det visade sig vara trosor med ett hål mitt på - undertill. Vad som skulle vara så speciellt säkert med dem fattade jag aldrig.

 

När upprördheten efter fru Svanstedt hade lagt sig, koncentrerade jag mig på V75-an igen. Jag tjuvkikade på kompisens rad och såg att hon hade kryssat för samtliga hästar i sista loppet. Varför, tänkte jag, när det räcker med två? Men vilka två?

 

Nu är det så att det är väldans länge sedan jag spelade på trav. Det blir mest en tokdubbel när svågern och mannen ändå sitter tillsammans och diskuterar form, spår, med eller utan skor, kusk, upplopp, ja, sånt där som hör till. Jag går uteslutande på namn! För två år sedan, dagen efter Annies och Adams bröllop, spelade jag på Annie´s Cash och Gidde Palema. Vann 4 700 kronor! Lätt som en plätt.

 

Staffan följer samma plan, förutom när han är med proffset J-Å, och efter det att vi hade sett en låda i hans barndomshem, som var märkt med "Everts gåbortssockar", spelar han alltid på Everts Partysocks. Den har dragit in en och annan hundring till oss!

 

Jag vet att man ska studera och tillägna sig en massa kunskaper för att nå storvinsten. Men om man bara är beredd att spela för 42 kronor på Dagens Dubbel, då ska man definitivt gå på krakarnas namn. Det är då man kan få sig en liten extra guldkant på tillvaron.

 

Sen ska man väl kanske inte förlita sig så mycket till drömmar. Åtminstone inte mina. Jag väntar fortfarande på att en häst med ett visst namn, som kom till mig i en dröm för många år sedan, ska uppenbara sig. Och då, järnspikar, ska jag satsa en hundring på Vinnare. Det kan bara inte slå fel.