saltatochkryddat

Alla vet ju att förkylningar kan se väldigt olika ut. Somliga drabbade går till jobbet som vanligt men med pappersnäsdukar och halstabletter i bagaget. Andra stannar hemma och kurerar sej. Sen finns det ju de som delger sina medmänniskor fakta om en rådande snuva vars like aldrig har skådats och som inte drar sej för att visa snuvans färg i näsduken. Ja, det finns nog lika många varianter som det finns människor.

För några dagar sedan började min käre make att visa, nej, inte näsduken utan symptom på en rejäl Man Cold. Sängläge, varmt te med honung, stor näsduksåtgång och andra typiska tecken. Men - inte ett enda ord om hur synd det var om honom. Inte en svag, hjälplös stämma som bad att jag skulle pyssla om honom. Men smittade mej gjorde han!

Nog känner jag en lust att bli lite bortskämd, alltid. Men när jag är på vippen att be honom om något, då frågar han om jag behöver något och då hinner jag inte svara förrän han räknar upp sånt som jag möjligen skulle tänkas vilja ha. Då tänker jag på alla gamlingar han har skött om under åren, rätar på ryggen och säger: Tokes heller.

Jag har en Woman Cold, där behövs inget pjåsk. Möjligen då en kram och en kopp te - med honung. 🧡

Vem har bestämt att det bara finns fyra årstider i Sverige? Här, i Västerbotten, har vi betydligt fler. Just nu är vi mellan förhösten och fulhösten och njuter av vackerhösten.

Titta bara:

Sedan kommer vintern! Jo, den heter bara så i min värld, en enda lång vinter. När den, efter en evighet, äntligen tar slut, tar smutsigvåren över. Men bara en kort tid eftersom den underbara lövsprickningsvåren väntar otåligt på sin tur. Här, i norr, är den lite oberäknelig, den kan pågå länge men den kan också komma på snabbvisit och lämna över stafettpinnen till Sommaren med stort S. Hur den än beter sej, är den efterlängtad och älskad.

I min värld är det så. Det finns andra världar, det är jag medveten om. Men för mej är 

"Krypainifiltvärlden" snart här. Väldigt snart.

Men så plötsligt:

Det är hetare än någonsin i Skellefteå med omnejd! Och naturligtvis handlar det om hockey. Jag ska definitivt inte blanda mej i diskussionerna och de hätska utfallen eftersom jag inte har alla fakta på bordet men när det gäller hockey i allmänhet och laget i våra hjärtan, Skellefteå AIK, i synnerhet, då jädrar brinner även himlen! Så om du trodde att det har med naturens naturliga fenomen att göra, då hade du fel 😉

Men vackert är det!

Jag vet inte om den som myntade det visdomsordet hade skaffat sej en spikmatta men jag ser det som mycket troligt.

Att man av egen fri vilja lägger sej tillrätta på en sådan, måste tyda på desperation men, läs och häpna, det är ontskönt. Och det hjälper!

Förmodligen är den enda tänkbara förklaringen att ryggmusklerna, eller nåt liknande, tycker att det gör så vansinnigt ont att de bestämmer sej för att mjukna och bli snälla. Men, i likhet med mej, har dom inte så bra och långt minne, vilket resulterar i att spikmattan åker fram. Alternativt lillasyster spikkudden. Men då är det bara nackdelen som får hjälp. Fördelen med nackdelen är ju att den är betydligt kortare än ryggen så den kapitulerar snabbare och blir smärtfri.

Nog om detta. 

Nu tar vi en plåga som inte får någon lindring.

Den ligger mer på det mentala planet och uppenbarar sej varje år vid den här tiden på året: Snöskräcken! Jag måste ha varit björn i nåt tidigare liv eftersom jag känner en stark inneboende drift att gå i ide när vintern närmar sej. I skrivande stund finns det snövarningar inom de närmaste dagarna och det påverkar mitt välmående. Jag ser framför mej sex månader med snötäckta vidder, snödrev och grusade förhoppningar, förutom alla gator, trottoarer och vägar. 

För att inte tala om kallblåst med snödrev!

Rätt så; det talar vi inte om.

Vaknade i morse av att persiennerna i sovrummet smällde av blåsten. Det karaktäriserar en dag då man inte ska gå ut alls. Nä, inlindad i en mysig filt med tekoppen nära och en bra bok i handen, det är toppen!

Skulle vara toppen.

Så var det då, så är det i dag. Vädrets fel, alltså.

Mulet, tokblåsigt och plus tio grader. I går var det lövens dag att ta farväl, i dag är det rönnbärens. Alltså, när rönnbär flyger vilt och ohejdat omkring, då BLÅSER det! Inte en enda fågel har jag sett som har försökt ta upp kampen med vinden för att kunna fånga nåt endaste enstaka bär. Det säger en hel del om fåglars intelligens det. Finns inte möjligheten inom räckhåll, då får det vara. Det finns ju annat, mer stillsamt, att äta.

Härom dagen, när vi höstade in i stugan, gick jag en kortare promenad i skogen och kollade läget. Myrorna hade dragit sej tillbaka. Fåglarna var färre till antalet. Björnarna lurpassade, som vanligt, bakom var och varannan buske och jag bestämde mej för att låta bli att tipsa dom om att det faktiskt fanns blåbär kvar på sina ställen. Lingon också men dom är det ingen direkt konkurrens om. Björnarna dekorerar nämligen inte sina adventsstakar med mossa och lingonris, som jag gör. Inte för att jag vet det men jag utgår alltid från sannolikhetsprincipen.

Det är högst sannolikt att det börjar snöa snart. Så säger jag och hoppas innerligt att jag har fel! Jag brukar så ofta ha det så jag har lagt mej till med att slänga ur mej allehanda profetior, som jag hoppas inte slår in.

I vinter blir det vansinnigt mycket snö , hävdar jag bestämt. Och hoppas på motsatsen.

I går såg det ut så här, utanför vårt köksfönster:

I dag ser det ut så här:

Slut löv kvar. På grenarna, alltså.

Fort var’e gjort.

Nu gäller det bara för mej att hitta nån aktivitet som jag kan syssla med under en övergångsperiod på cirka ett halvår. Äh, jag kollar med nån björn hur dom sysselsätter sej i idet.

Det skulle inte förvåna mej om dom sover . . .

En av människans bästa gåvor, tycker jag, är fantasin. Ta bara den här bilden som exempel. Jag tänker inte påverka någon genom att avslöja vad jag själv ser men skulle gärna få veta vad andra ser.

Det är så kul att, bara på amatörvis, lägga in tolkningar i bilder där jag trott att jag har fångat ett motiv men som visat sej fått ett annat, vid närmare betraktande. 

Eller här:

Du kanske tror att det här är fyra stycken vackra svanar ute på en vilsam simtur.

Och - flygplanet är faktiskt en bra bit bortanför tallarna till och med. Ändå onödigt nära. 😳

Jag älskar fotografier men inte att bli fotograferad själv. Jag går som oftast omkring och slipper se mej. Det är när spegeln är ett måste, exempelvis då jag ska måla ögonfransarna, och när fotografer, som av någon anledning, oftast en som lagen och staten står för, visar mej bilden som jag ska godkänna, som mitt inre skriker i protest "NEJ, det där är inte jag!" Men - när fotografen bredvid mej säger: Det där blev ju riktigt bra, då inser jag sanningen. Det ÄR jag. Inte den 18-åring som fanns avbildad på första körkortet. Men, strunt samma, jag kör ändå så sällan bil nuförtiden. Och myndigheter och andra som måste se mitt leg, tittar bara som hastigast och lämnar snabbt tillbaka det. Inga protester mot fotot där inte. Tyvärr.

Jag kan erkänna att jag ser mej i spegeln någon gång varje dag . Eller två-tre gånger, kanske är närmare sanningen. Det är när jag är klar med tandborstningen och ska gurgla bort onödig tandkräm från munhålan. Då, när jag böjer huvudet bakåt och låter som en livsfarlig hund, tittar jag på spegeln och ser en uråldrigt gammal japansk farmorsmor med kisande ögon.

När jag var liten, och folk sa att jag såg ut som en kines, protesterade jag ivrigt: Jag är väl ingen tjones heller!

Dom skulle se mej nu, när jag borstar tänderna! En japansk uråldrig dam, fjärran från ett kinesiskt barn.

Eller, rättare sagt, jag vill inte alls att dom ser mej då.

Nej, det är inte tomaterna som är det viktiga i bilden, det är hjärtformatet.

Staffan fick ett erbjudande av äldsta sonen som undrade om fadern var intresserad av att följa med på matchen mellan laget i våra hjärtan, Skellefteå AIK, och Linköping, och vilda hästar kunde inte hindra honom från att tacka ja. Inte ens en ensamlämnad fru kunde stoppa honom. Men vaddå ensam? Som på beställning ringde en annan snygging och frågade om det var ok att han kom förbi. OM det var!! Vi såg första perioden tillsammans och jag fick höra kommentarer till och om matchen som aldrig förr. Han är en "insider" och jag är lycklig. Men så var det ju det där med själva orsaken till besöket så efter en väl kommenterad första period, tog han sina matlådor (beställningsvara), tackade med en kram och drog vidare.  Med ett fastetsat leende på mina läppar såg jag ensam resten av matchen. Och för första gången ryckte jag på axlarna åt AIKs förlust och kände mig som en vinnare alldeles på egen hand.

Staffan var inte heller speciellt nedslagen efter förlusten. Han hade ju fått kvalitetstid med sin äldste son.

Men till nästa match, på torsdag, är nog allt som vanligt igen. Vi sitter båda i soffan, iklädda svartgula matchkläder och är på helspänn. Då är det bara seger som räknas!

Ja, såvida inte nåt av våra barn eller barnbarn plötsligt ringer på dörren förstås. Den risken är dock begränsad. De vet vad som gäller! De får göra i ordning fikat själva.

Om de inte väntar till periodpaus, förstås.

Men jag skulle kunna vara arg, sur, irriterad och rent av förbannad! Det mesta hindrar mej dock från att bli det.

Jag säger bara: vädret! Vansinnigt vackert med en stor sol som värmer gott på balkongen. Vi glömmer faktiskt att vi, troligen, har annat att göra än att dricka kaffe och smaka på den nybakta kakan som var lika god nu som när jag senast bakade en likadan för säkert typ tjugo år sedan.

Jag skulle också kunna vara arg på alla som heter Kindberg-Batra men vad lönar det sej? Det finns så många olika världar och hon och jag lever inte i samma.

Skellefteå AIK spöade Luleå i förrgår. Det var roligt. Till och med mycket roligt. Men - får jag egentligen tycka det? Jag, som inte ens går på hemmamatcherna? I många år gick jag på varje match men saker och ting kan ändras. Till exempel förmågan att gå i trappor. Och trappstegen i "Templet" har stooora mellanrum.

Att vi sen har införskaffat "alla" souvenirer som finns att köpas, betalar medlemsavgift, stör grannarna när vi kollar på matcher (och då menar jag inte bara grannarna i samma hus), och så vidare och så vidare, godkänns inte. Vi är inte på plats och stöttar! 

Och, tänk, jag håller med. 

Tack, ni som finns där och stöttar och hejar! Ni är guld värda 😉

I kväll är det dags igen 👍🏼. Framför TV-n. Med dåligt samvete. Men hellre det än att hela kroppen ska ha ont. 

Min salig far hade också ont i kroppen när han såg på hockey. Fastän han låg i soffan hemma och kollade på TV men han spände kroppen till bristningsgräns (soffans alltså) när det blev tokspännande. I motsats till mej lät han inte, aldrig ens ett litet grymtande av missbelåtenhet, hur befogat det än skulle ha varit. Tidigare under åren, när vi följdes till matcherna och såg dom live, kunde han armbågstackla mej så jag hade ont i flera dagar.

Det är lugnare nu, med min nya hockeykompis, det vill säga om man inte är den som bor vägg i vägg med oss. Men han är så snäll och säger bara, när vi ursäktar oss och frågar om han störs mycket: Nä, de ä ju kul att hör att ni lev. 

Han kommer från de stora viddernas landskap.

Men, för att återgå till rubriken "I dag ska jag vara snäll", så kan jag bara förtydliga med att erkänna att den rubriken satte jag i går.

I dag är en annan dag. 

Nu har mannen och jag äntligen hittat den, lådan där diverse foton, betyg, tidningsnotiser och annat finns. För att inte tala om skapelser gjorda av min syster Gun. Exempelvis den bok, se bilden ovan, som hon säkerligen blev jättelycklig av att hitta. Och - redigera och skicka till mej! Av tre särskilda skäl. Ett: Titeln på boken. Två: Frisyren på mej. Tre: De broderade domherrarna.

För det första "kvinnlig slöjd". Vaddå kvinnlig?För det andra min frisyr, ja, frisyr och frisyr, det liknar mer den "hjälm" vår far hade i sin ungdom när han körde motorcykel. Ja, och så domherrarna då. Det var en gång i tiden då jag bestämde mej för att brodera en tavla med domherremotiv. När den första pippin var klar, sa "någon": Men stackars fågel,  den måste ha backat i full fart mot en vägg?!

Där tog min broderiperiod slut.

Några år senare kom syrrans kille in i bilden. Inte var han blyg och försiktig ens i början, trots att han var från Malå. Jag har bildbevis på att han var grym, vände mej upp och ner och låtsades tappa mej medan han skrattade högt och okontrollerat. Hela byn hörde. (Fem hus) 

I dag är vi alla vuxna, lika långa och nästan lika gamla. Tänk så det kan förändras.

Förr var det syster och svåger som skrattade åt mej och mina misstag.

Nu är det Gun och jag som skrattar hejdlöst tillsammans. Åt vad? Det har vi i dag förstås ingen aning om. Men kul hade vi. F’låt, HAR vi!

Minns du, Gun? Äh, förlåt, den var dålig 😍

Somliga blir romantiska och sitter på en parkbänk med armarna om varandra och ser lyckligt omväxlande på varann och på dej, fullmånen.

Själv ser jag på TV så länge jag orkar i hopp om att hinna bli så infernaliskt trött att jag somnar innan huvudet når kudden. Ett fåfängt hopp, jag vet, men det lär ju vara det sista som överger människan. Den som myntade det uttrycket hade brister i sin information om just människan. Och fullmånen.

Det finns alltså både fullmåne och supermåne. För mej utgör de ingen skillnad. Vakonätter som vakonätter.

Jag brukar be min käre make att hålla en arm om mej i sängen för att jag, om möjligt, ska känna trygghet och lugn och han gör gärna det men efter ett par minuter viftar hans båda armar glatt i frihet och landar oftast på hans huvud. 

Hur kan fullmånen vara romantikens främsta symbol??

Lady och Lufsen avbildas ofta delandes en spagettisträng i fullmånens sken. Den ultimata romantiken. Jag kan konstatera att jag inte har varit hund i nåt tidigare liv. Men ganska nära ändå. Vargar ylar mot fullmånen. Det skulle jag också gärna vilja göra, om vi inte hade hyresvärden boende i samma hus.

De vackra.

Överallt på vår fortfarande härligt gröna gräsmatta i stugan, ligger de mest vackra färger man kan se. Eller jag kan se, ska jag kanske skriva. Andra kan ju tycka att vårens skira färger är vackrast. Och några kanske tycker att vinterns vita heltäckningsmatta är absolut det vackraste man kan uppleva. Inte jag.

Vissa ovanligt myggrika somrar kan jag, i ren desperation, längta efter vintern men när sen hösten kommer och blodsugarna försvinner, då finns ingen vinterlängtan kvar.

Hösten bär med sej en speciell, unik luft som känns som en mjuk, sval smekning. Jämfört med vintern som känns som en örfil. Okej, jag vet och förstår att Vinterns Vänner finns och protesterar, att Vårens Väljare röstar på sitt och att Sommarens Supportrar svarar emot men jag viker inte från min åsikt. Åtminstone inte förrän naturen blir svart och spöklik och en decimeter snö skulle liva upp tillvaron.

Ja, ja, jag vet. Jag skulle aldrig kunna bli en politiker och stå fast vid en ideologi men nog skulle jag kunna platsa i Ombytliga partiet - med rätt att ändra sej.

Och - vilken blomma skulle då stå som symbol för det? 

Svårt att avgöra.

Nä, jag får nog inse att jag är ett hopplöst fall och acceptera det. Men det gäller bara vad jag tycker om årstiderna. I andra fall är jag stensäker - åtminstone ibland. Tror jag.

 så skulle jag kunna tycka riktigt illa om den. Men jag ser fram emot den.

Hösten meddelar att sommaren är oåterkalleligen slut. Det kunde mycket väl innebära ett totalt ihopsäckande från min sida. Skulle kunna, alltså, men sanningen är den att jag fylls av kärlek. Lycka. Värme. Jag, som avskyr vintern, som jag faktiskt nu har lärt mej kommer efter hösten.

Jag förstår mej inte på mej!

På hösten började skolan om. Det borde ju ha minskat min förtjusning men nej, inte då.

Vid vuxen ålder borde ju sommaren med en efterlängtad semester från jobbet, ha varit nummer ett. Nix.

Vintern ska vi bara inte tala om. Bara om Skellefteå AIKs matcher i så fall, som var, och är, ljusglimtarna i mörkret.

Våren är lika med slask och bakslag. När snön äntligen töat bort, kommer det ny.

Sommaren då. Stora förväntningar, stora planer, stora krav på vädret. I say no more. Bara att tjocksockar inte hör dit.

Hösten kommer utan att jag har några som helst förväntningar på den. Men vad den ger! Klar luft, vackra färger, goda frukter och bär, sköna fleecekläder, hemmamys, hockeykvällar och ett välsignat lugn över att jag inte känner de hundratals måsten jag tror mej ska hinna med, som sommaren kräver.

Okej, jag är lat och bekväm men det tillåter jag mej att vara numera. Tillvaron har haft nog med tider att passa och åtaganden att hålla genom åren.

Inte för att jag begriper mej på mej men det struntar jag i.

Nejdå, vi åkte inte med färjan till Utö, det räckte med att se hur vit om näbben ankan var efter en, förmodad, åktur.

Nynäshamn är sommartradition. När jag var barn var Nynäshamn lika långt bort som månen. Min bästis kusin hade nämligen flyttat dit så henne skulle vi ju aldrig mer se. Men vi kunde ju titta på månen och tänka på henne.

Nuförtiden är ju ingenting långt borta. Inte ens pensionsåldern. Men när syster Gun och jag träffas, är vi trots allt "bara" samma systrar som vi alltid har varit. Då finns ingen ålder, bara samma sjuka humor, samma minnen och samma glömska.

Därför helgonförklarar jag dagens telefoner, (alltså I-phones på ren svenska) som följer en vart man än går och dokumenterar medelst bilder vad man har gjort och sett.

Synminnet behöver inte aktiveras så mycket men än så länge måste doft- och känslominnet vara på alerten. Tack och lov så har de fattat det. Jag säger bara luktärter! (Nej, INTE luktärtor!) Ärtor kan man ha i soppa men inte ärter, dom ska man njuta av i vas eller spaljé.

Men kolla här då:

En av systers fantastiska kreationer!

Blommor gör mej gladare än snö. Definitivt.

Jag har redan börjat gruva mej för den tid då man sitter i TV-soffan och njuter av hockey och spansk fotboll, dricker te och tar en kvällsmacka med god ost på. Inga mygg.

Men gott om tid att titta på sommarbilder - och längta. Ja, inte efter mygg då förstås men dom har vi låtit bli att ta bilder av. Det man inte ser, finns inte.

Sjunger han, Malåsonen.

Han är känd som "de korta låtarnas man". Max en rad. Inte längre men desto intensivare. Lite då och då vid de mest skiftande tillfällen. Men garanterat inlevelsefullt. Och högt.

Med förkärlek klämmer han till med nån känd rad från en låt, som jag avskyr, och sjunger den, inte lite då och då utan tämligen ihärdigt. Och högt.

Det är ju kul med människor som är på gott humör och trallar lite för sej själva. Nu är det så att någon sådan begränsning finns det inte.

Jag har sett vilt främmande människor hoppa högt när "Caruso" plötsligt stämmer upp i en sång. Förlåt ordvalet, en rad ska det vara.

Just nu är det alltså Orups låt som plötsligt, och högt, låter någonstansifrån. Eller låt och låt, det rätta är ju en rad från en låt, mer kan han inte. 

När sångaren och min syster började pola, var han ju, förståeligt nog, lite försiktig med att visa sin talang. Det var nog, uppskattningsvis, två dejter innan han lät oss andra i familjen lyssna på "Caruso", längre än så kunde han inte bärga sej. Pappa, som inte var de stora åthävornas man, lyfte på ögonbrynen, medan mamma, som var en vänlig själ, bara tappade kaffekoppen hon höll i.

Nu har det, otroligt nog, gått en evighet sedan  storsångaren gjorde entré i familjen. Mycket är förändrat. Men inte allt. Du förstår, va?

Det är dock, trots allt, roligt med folk som är på gott humör. Bara de inte envisas med att ha rätt. Åtminstone när det gäller sångtexter. Och, föralldel, melodier också.

Förresten så är han absolut den enda jag vet    som också sjunger ut sina gäspningar.

Tack och lov.

I skrivande stund är vi på besök hos dem i deras mysiga bostad vid havet, utanför Stockholm. Jag får alltid lust att utbrista i Ulf Lundells fantastiska sång "När jag kysser havet" när vi är där men jag hejdar mej. Jag vet nämligen i vilken version och volym den kommer lite senare i så fall. 😍❤️

Mina fingrar är inte gröna. De är heller inte smutsiga av jord. Min far brukade alltid ha någon sötsyrlig kommentar till mina återkommande frösådder och plantor men NU DU, pappa! Om du tittar ner från din himmel, fastnar nog sarkasmen i halsen. Vad säger du nu då?

Vi har de mest fantastiskt vackra blommorna överallt!  Och allt detta tack vare mina ogröna fingrar.

Vi försökte optimistiskt med att odla vår egen potatis i ett mycket reducerat potatisland. Förra ägaren av stugan hade två stora land. (Ett land, flera länder men ett potatisland blir aldrig länder hur mycket man än utökar det). Det gjorde vi inte. I stället fick det ena bli gräsmatta och det andra bantades ner till oigenkännlighet men självförsörjande på potatis skulle vi i alla fall bli. Pappa skulle ha glatt sej ofantligt åt skörden. Han tyckte nämligen mycket mer om pasta än potatis.

I våras hade vi endast en fåra kvar. Då tyckte Staffan att vi lika gärna kunde så in den fåran och sätta några potatisar i en stor blomurna. 

Det gick jag med på men eftersom han varit slarvig och inte sagt med vad vi skulle så in så skyndade jag mej och köpte en liten påse med frön till blandade blommor, som jag strödde ut i stället för gräsfrön.

Men vilken hit!

Vi har haft de mest bedårande buketter överallt inne i stugan! För att inte tala om den prunkande potatisfåran. Den jorden har nog bara legat och väntat på att få ge liv åt små frön.

Potatisen i blomurnan har vi inte skördat än. Det är ingen brådska så länge det finns makaroner. Sa pappa.