saltatochkryddat

Hur mörkt det än ser ut så finns det någonstans ett ljus i mörkret.

Det här är vårt.

Mörkret består i att vi inte får träffa barn och barnbarn. De är rädda om (för?) oss och vi är rädda om dem. Men man måste ju hitta på vägar att kringgå problemet.

För ett par dagar sedan sms-ade jag och frågade sonen om det var ok att vi "kom förbi" och hängde en påse på deras ytterdörr, som innehöll nybakta kakor. Svaret var ju givet men jag hade en baktanke (förlåt) med att förvarna. Mycket riktigt! Jag vet inte hur länge Mio hade stått vid dörren och väntat men den öppnades direkt vi svängde in på infarten. Storasyster Arwen var också, till min stora glädje, hemma och kom ut. Vi fick en liten pratstund som betydde allt. Och slängpussar smittar inte på betryggande avstånd 😉 Jag tog en bild:

I går tändes ytterligare ett ljus: Adam, mågen, ringde och frågade hur jag kryddar köttfärssås.

Gideon och Alfred hade sagt ok till att fadern skulle laga spagetti och köttfärssås men "det ska vara mormors!" Jag undrar hur det gick men jag vet säkert hur det gick med mitt hjärta. Det blev varmt.

Ett tredje ljus, och det är med evighetslåga,  tändes i helgen. Mannen i huset har gått på långsemester. Och då menar jag livslång. Inga mer jobbhelger. Inga mer jobbnätter. Inga mer konstiga arbetstider.

Nu har vi bestämt att vi ska bli som folk. Ingen mer lördag på tisdag. Inga mer telefonrapporter till honom om hur det går i hockeymatcher. Inga mer matlådor. Tjohoooo!!

Nackdelen är ju förstås att friheten sammanfaller med en frivillig karantän MEN åka till stugan och kolla hur långt våren har kommit, det kan vi. Och när vi ser orangeriet som en lysande jättediamant bortom skuggpartiet och snön, då ser vi definitivt ljuset i mörkret.  Det finns!

Snart är vi där, vänner.

Han är inne i en svår period. Han blir minst en centimeter längre för varje dag. Vi brukar träffas ganska ofta och då kramas han gärna. Bara för att mäta längden.

Strax innan Coronautbrottet fick jag en sån kram och skrek: Men vad i hela . . . Du är ju längre än jag nu!! Han log och var nöjd. Mycket nöjd. 

När jag får krama honom nästa gång, vet jag inte, men ett vet jag och det är att jag får en klapp på huvudet. Ovanifrån.

Den här perioden, från barn till vuxen, är jobbig för de flesta. Jag minns inte själv att jag var svår på något sätt, men det finns de som gärna berättar att jag var det.

Alfred, för han heter så, prövar sin omgivning. Men han är så in i bomben charmig att det blir svårt att vara den rebelliske tonåring han vill. Hans far, till exempel, kan inte hålla sig för skratt och då faller ju hela idén med att rebella. Hans mor sa med en djup suck till mig i telefonen, sedan sonen kommit in i rummet och morrat om nånting: ojojOJ, han tål inte människor överhuvud taget nu.

Eftersom hon hade på högtalartelefon, kunde jag både höra hans surrande men även fråga honom: Men Affe, tål du inte mig längre? 

- Jo, det är väl klart att jag gör.

- Nä, men mamma säger ju att du inte tål någon människa alls nu.

- Men du är väl ändå ingen människa, du är ju MORMOR!!

Aldrig har jag väl tidigare blivit så glad och rörd över att få känna mig omänsklig. ♥️

Alla unga går igenom en pubertet som förändrar. På en del märks det inte så mycket, medan andra går från att vara gullungar till att bli odjur. Som tur var går det över lika plötsligt som det kom, för de flesta. Men det är en dyrköpt period för de flesta föräldrar och med det menar jag DYR KÖPT.

Speciellt killar jag ju ändra skostorlek på ett par veckor. Fötterna drar iväg först av allt och innan övrig lekamen hinner ikapp, ser de lustiga ut men känner sig desto mer olustiga. Långa kalvben, stora fötter och en röst som är omöjlig att bestämma över. Fatta hur jobbigt. Hormoner som rusar kors och tvärs i kroppen, gråt- och skratthormoner om vartannat, vilja att göra som föräldrarna önskar, samtidigt som trotshormonerna vägrar.

Men så plötsligt spricker den knallröda, förbannade, protestpuppan och ut flaxar en färdig människa som har fått egna, vackra vingar.

Om man inte, som jag enligt Affe, en vacker dag upphör med det och blir mormor OCH farmor. Då är man rent omänsklig. I alla fall omänskligt lycklig. 😍

PS. Det är inte Affe på bilden men jag frågade honom om han ville ha en sån t-shirt. Då svarade han: Nä, varför skulle jag vilja det?

Det tog jag som en komplimang men jag kunde lika gärna ta det som en nedvärdering. Man vet aldrig vad en tonåring tänker och han har ju en gång, på förskolan, vunnit en tävling om vem som kände den tokigaste människan. "Jag vann" sa han med stolthet, jag berättade om dig, mormor". Jag blev också stolt ända tills han berättade vad som givit honom segern. Det var lögn! Jag svär!!

Men han var mycket nöjd. Än idag.

Brun och ful snö var det värsta hon visste! Hon, som bor bland de vita, vackra molnen numera. Hon, som skulle ha fyllt år idag om hon hade varit kvar. Men vad hade det blivit för födelsedag, utan gäster? Hon skulle ju självklart ha varit satt i karantän - mot sin vilja. Vad skulle hon då ha gjort med allt det goda hon bakat i arla morgonstund när de flesta andra sovit sött på sina kuddar?

Tittat på all trevlig sport på TV, som hon älskade? Hur skulle hon ha klarat beskeden som kom slag i slag om att alla idrottsevenemang var inställda på obestämd tid? Att lösa korsord och lösa patiens går väl an för en stund men inte dag efter dag efter dag i evinnerlighet.

Sticka sina fantastiskt vackra, färgglada sockar som vi alla fått ta del av, kunde ju sysselsätta henne ett litet tag men vips var allt garn slut och hon fick ju inte gå ut och köpa mer, i riskzonen som hon skulle ha varit.

Nej, var sak har sin tid och hon hade sin. Men borta, det är hon inte. Vi hör hennes skratt. Jag läser hennes handskrivna receptbok "Mina bästa kakor" och försöker överföra det hon skrivit till handling. När jag sedan tar ut plåten från ugnen och kakorna inte på något sätt liknar hennes, då hör jag det. Skrattet. Som hon i sin kärlek försöker hejda men inte lyckas. När hon har slagit sig på knäna och låtit "ho ho hooo", måste hon riva av ett kökspapper och torka bort tårarna men för att inte jag ska ta illa upp snyter hon sig också och låtsas vara förkyld. Jag skyller på henne att det är hennes "dutt, sudd och lagom temp i ugnen" som är bovarna i dramat. Och plötsligt upptäcker jag att jag pratar för mig själv. Eller?

Jag gillar inte heller skitig snö. Inte en mängd grus på den framtinande gräsmattan heller. Men mest av allt ogillar jag att våren, eller om det är vintern, inte kan bestämma sig. Ena dagen si, andra så. Plus och tö på dagen, minus och fruset på natten. Eller tvärtom. Människor som vågar gå ut på promenad, går mitt på vägen där det är bart. Så kommer det en bil som kör fort och de måste snabbt gå åt sidan där det är en stor vattenpöl. Om de försöker hålla sig på trottoaren, då kommer det en bil som kör rätt igenom vattenpölen och stänker ner dem så de blir dyblöta. För den bilen har fått möte och kan inte hålla in och förbi pölen. Alla bilar är grå, oavsett färg. Och när solen lyser är alla fönster också grå. Men det är alldeles för tidigt att tvätta dem. Först måste det bli torrt och då ska gatorna sopas med stora maskiner, och gissa om det blir dammigt, så då löns det inte heller. Sen - på två, max tre dagar, är det sommar och vi flyttar ut till stugan. De grå stadsfönstren får vänta till hösten. Om det nu blir nån höst. Eller vinter.

Det kanske slutar med att vi får en enda årstid som innehåller allt. Då gäller det att vara snabb om man ska hinna tvätta fönster. Jag är inte särskilt snabb.

Va? Hörde jag inte ett "Men Måååd". Vars kom det ifrån . . .?

♥️♥️

Redan när sms-plinget kom, tidigt på morgonen, förstod jag att det var Hon.

Dels är hon uppe tidigt, åtminstone enligt min tideräkning, dels hörde jag att signalen var ovanligt intensiv. Så här inleddes messet: Sagt i nyheterna på morronen "Stäng in alla 70-åringar"!!

Efter ytterligare många, långa rader av frustration och ilska, avslutades sms-et med "Gomorron förresten".

Jag skrattade högt, vilket inte är så vanligt vid den tiden på dygnet, men det gick inte att låta bli. Vi har nämligen jobbat tillsammans under ett antal år så jag känner till hennes otroligt glada och otroligt arga sidor. Som tur var dominerar de glada men även de arga kan vara tämligen underhållande. Glömmer aldrig de två oskuldsfulla damerna i 70-årsåldern som aldrig insåg hur farligt nära ett bombanfall de var, när de blockerade en kassakö i all oskuldsfullhet och Hon inte kom sig förbi. 

Nu är Hon själv en 70-plussare men aldrig att hon skulle stå stilla någonstans och hindra annans framfart. Hon har ögon i nacken och heltäckande känselspröt. Men OM någon eller någonting retar henne, då ska man hålla sig utanför skottlinjen en stund. 

Det absolut farligaste för henne vore att sätta restriktioner på hennes liv. Hon karar säkert ett virusangrepp, frågan är om viruset karar henne.  

Okej, jag ska inte bagatellisera den situation som råder över stora delar av världen nu men om vi inte får skratta, då har vi ingen chans. Det är därför jag är så irriterad på, framför allt, kvällstidningsdrakarna, som spyr ut förtärande eld i sina rubriker. 

För mig räcker det med att få information från SVTs och TV4:s kvällssändningar. Även det egna husorganet Norran måste få en eloge för att de håller sig på mattan. Men så är den tidningen inte beroende av lösnummerförsäljning heller . . .

På tal om Norran så har den varje dag en helsida med alla TV-kanalers sportsändningar. De direktsända evenemangen markeras med röd text. Nu är varenda rad svart. Hela sidan! Det gör ont att se den. Ändå kikar jag lite grann för det kan ju visas en repris på någon AIK-match.

Eller någon spansk alternativt italiensk fotbollsmatch. FIFA med knuff, som jag numera kallar den sporten.

Det var ju enkelt när man lyfte upp en telefonlur, snurrade några varv med fingerskivan, och väntade. Svarade någon så var någon hemma, svarade ingen så var ingen hemma.

Härom sistens ringde jag till min son och han svarade! Glad i hågen sa jag: Hej vännen! Jag har gjort stuvade makaroner och stekt bogfläsk till lunch. Vill du komma och äta?

- Det skulle jag gärna ha gjort men jag är i Kiruna, svarade han.

Bilden ovan visar ett annat tillfälle av modern teknik där modern inte riktigt är med. Det, hävdar jag, är ett resultat av en förvirring som dagens teknik rår för. Det skulle aldrig ha hänt på telefonlurens tid. Då var jag dessutom yngre . . .

Då var Corona en mexikansk ölsort. Men Hongkong förvandlades från en stad till en influensa. I bestämd form. Jag har hongkongen så jag måste stanna hemma. 

I dag stannar jag hemma av andra orsaker. Min dotter kallar mig Lill-Thure. Varför förstår alla som kände min far men för er andra kan jag förklara. Han trivdes hemma. Ibland fick han ett ryck, efter middagsluren, kom in i köket och frågade mor: Ska vi fara till Jonners.

Varför jag inte har ett frågetecken efter, beror på att det i själva verket inte var en fråga. Mor, som var en sällskapsmänniska, studsade upp från stolen och korsordet och var redo innan farsgubben hunnit börja vänta på hennes svar.

Det fanns sådana dagar. Runes, Helges, Eskils, Kurters och några andra. Men inte många.

På den tiden tyckte jag att farsgubben var tråkig. Nu förstår jag honom. Går liksom i hans fotspår.

Det beror inte på att jag inte gillar andra människor, utan på att det är så vansinnigt skönt att vara hemma. Bara vara.

Som tur var tycker Staffan likadant. Men ibland kommer det ett spontant: Ska vi fara ut och köra en sväng? Jo, där finns ett frågetecken efter, för han är inte samma typ av människa som min far.

Men han vet att det egentligen inte behövs något frågetecken och att jag är klar på momangen.

Om du inte har hört det förr så: Jag älskar att åka bil! Helst på små oupptäckta (för oss) byavägar och hitta guldkorn. Vi har hittat en hel del.

Alldeles jättesnart slutar Staffan jobba och går i tidig pension. Folk frågar: Men vad ska ni bli till att göra?

Jo, vi hade ju planer på slutspelshockey, fotbolls-EM, Hockey-VM med flera efterlängtade evenemang. Nu blir det ju inte så på grund av ett jäkla virus. Men då tar vi till reservplanen, mysa hemma, äta gott, lösa korsord, läsa böcker, baka (jag), börja fixa till i stugan (Staffan) för att, när vädret är lagom, flytta ut dit, odla tomater och gurka, sitta i orangeriet och dricka kaffe, gå långa skogspromenader OCH köra/åka bil. Så hoppas vi ju förstås på besök av barn, barnbarn och vänner. I lagom dos.

Där satt den, Lill-Thure!

I början av vårt förhållande sa han ofta: Tänk, du är lika fin på morron när du vaknar, som på kvällen när du lägger dig.

Av någon underlig anledning säger han aldrig det nu förtiden. 

Men han säger alltid "välkommen" när jag kommer och lägger mig, där han ligger med läsglasögonen på nästippen och en spännande bok i händerna.

På morgonen slår han upp sina blå, tittar på mig och säger: Gomorron, har du sovit gott? Nu är jag jättekaffesugen. Och så stiger han upp.

Det är absolut inte så att han har slutat med kärleksbetygelser, tvärtom, men han har förskräckligt bråttom till köket på morgonen. Jag kan förstå honom.

För ofta, när jag nyss har stigit upp och kommer in i badrummet, hoppar jag skräckslaget till. Det är alltså innan jag har insett att det faktiskt är jag, Maude, som jag ser. I speglarna. Men vet du vems fel det är att jag ser ut som jag gör varje morgon? Inte vems utan vilkas. Drömmarnas!

Jag kan inte minnas när jag senast vaknade utvilad och glad, utan rester av drömmar i huvudet. Det ligger i släkten så det beror inte på någon medicin eller så. Skillnaden är bara att min mor, min syster Gun, min systerdotter Jannike och min egen dotter Annie, inte har de synliga bevisen på drömmarnas karaktär, som jag har. Skräck, hårresande skräck!

I natt, till exempel, har jag hållit till inne i ett av mammas köksskåp. Det låter knäppt men inte hemskt, eller hur? Men så dök dom upp, de tre fiolspelande herrarna ute på gräsmattan, som övade inför en konsert. Jag lovar, de var definitivt inte mogna för en konsert. Två katter fick jag plötsligt till sällskap inne i köksskåpet och de var inte vänligt inställda till mig. De påstod att jag störde deras telefonledningar så de fick inte tag på grannarna västöver. Men jag kan ju skjutsa er dit, erbjöd jag utan att ha något att skjutsa med. Jag snurrade in mig i bakplåtspapper och började ropa på syrran att komma och hjälpa mig leta.

Så där kan det hålla på. Antar att jag lever ut mina drömmar, åtminstone vad beträffar snurrandet.

Nu kan ju min morronfrisyr faktiskt vara resultatet av ett samarbete. Maken är nämligen inte i närheten så lugn när han sover som när han är vaken. Inte lika pratsam heller. Inte brukar han skrika i panik för att han håller på att svälja tungan heller. När han är vaken, alltså.

Men varje morron när jag, nyduschad och ser ut som jag ska i håret, kommer in i köket som doftar underbart av nybryggt kaffe och han sitter där och läser tidningen, då tittar han upp och ler och säger, till exempel, som i förbifarten: Passa dig för sidan åtta, där är det ett stavfel i en rubrik!

Det är mer kärlek och omtanke än en komplimang det.

. . . allt som glimmar. 

Har du märkt så ofta ordet guld används? Inte specifikt ädelmetallen, utan det kan också vara en överraskning typ en nybakt sockerkaka. Eller en nyläst bok. För att inte tala om en TV-serie.

Det som tidigare kunde klassas som toppen, är nu guld. Finns det någon som, i dag, fäller omdömen som "utsökt", "delikat", "fantastiskt tjusigt", "bedårande" med flera ålderstigna uttryck. Okej, jag kanske känner någon. En. Eller så, men de flesta anammar språkets så kallade utveckling.

Att Frida Karlsson spöade Johaug på upploppet och tog guld var guld. Att Sveriges skidskytteherrar på stafetten tog brons var guld. Men att stora delar av Skellefteå med omnejd ska få sin vattenförsörjning från en vattentäkt i vår absoluta närhet i stugan, kan aldrig bli guld. Det har medfört vissa restriktioner nämligen. Vi är förbjudna att starta en gruva! Och jag som hade långt gångna planer på det. Så mitt planerade Klondyke får stanna vid ett krondike.

Tillsammans mot guld. Har du hört det? Om inte, då är du förmodligen ingen Skellefteå AIK-supporter. Hos oss är det nämligen inristat i hjärtat "Tillsammans mot guld", vilket inte innebär att vi sätter oss emot att vinna guld utan att vi hat guld som mål. Det är fint och rörande, tycker jag. Men när det gäller mina borttappade(?) guldsmycken får jag kämpa ensam.

I flera år har alla mina smycken, ärvda och gåvor, varit spårlöst försvunna. Men jag ger inte upp! Det sägs ju att guld alltid återvänder till ägaren. Då blir ju frågan, vem räknas som ägare? Mamma (armband), Staffans mormor (ring) med flera. I så fall känns det rätt hopplöst att få se guldet igen.

Men - det finns annat guld som glimmar för mig! Kan helt enkelt bara vara ett fönster på balkongen, där solen lyser genom ett fantastiskt vackert (där kom det!) mönster av rimfrost.

Det finns någon älskad i mitt liv som har ett hjärta av guld.

Och så finns Mats, i Köping, som måste vara den mest omtänksamma människa som finns. Den TV-serien, Välkommen till Köping, är riktigt guld värd.

Det är värdefullt att bli omnämnd som guld, vare sig det är en sockerkaka eller en seger i hockey som avses. Mycket, mycket mer värt än skit. -god eller -bra. För att inte tala om -snygg.

Språket utvecklas i rätt riktning. Guld! Tycker jag.

Det var kanske inte precis de orden hon sa, Åsa, (trots att hon är florist 😉) men innebörden är densamma.

Vi är jättedåliga på att säga positiva saker till varann i vardagen, eller hur? Om jag, t ex, ser en före detta skolkompis på stan så säger jag hej och går vidare. Till en annan skolkompis, som jag har närmare kontakt med, kan jag berätta att jag såg denna skolkompis på stan och att "hon var så himla snygg och fräsch", eller om jag möter en granne i trapphuset, som jag vet går på gympa tre gånger i veckan, då kanske jag säger "i dag är det jättehalkigt så gå försiktigt" men när jag kommer in igen till maken, säger jag "himmel så duktig hon är som går på gympan i ur och skur tre gånger i veckan".

Det behövs egentligen inte så mycket för att förändra dagen för någon annan.

Själv är jag ju hopplös på att klanka på media i alla dess former, vilket går ut över Staffan. Inte så att jag blir på dåligt humör och fräser åt honom, utan det är mer verbala attacker mot media som han tvingas lyssna på. Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, vilket i många fall har att göra med mitt förflutna som korrekturläsare. Då var man strikt i sin bedömning. Till exempel hade vi aldrig släppt igenom "splånkans nya Ica-butik" där, som det senare stod i texten "... de millimeterjämna varulagren i butikshyllorna är som en våt dröm för vem som helst som någonsin jobbat i butik och förkovrat sig i frontning".

Jag vet att jag inte hänger med, trots att jag har barnbarn och bonusbarnbarn, från ett år upp till sexton, och så ska det vara. Jag vet också att jag skulle ha tyckt att det hade varit urfånigt om mina föräldrar hade anammat de uttryck som vi ungdomar hade. Allting utvecklas och förändras, rätt eller fel är inte upp till mig att säga men vad jag kan säga är "så fin du är", "vilken snygg jacka du har", "det gjorde du bra", "du gör mig glad" och "oj, vilka gulliga och artiga barn du har". Bara som exempel.

Det verkar som att våra stora, så kallade aftontidningar, gör sitt värsta för att få oss oroliga, arga, förbittrade, avundsjuka och allt annat negativt när de sätter sina rubriker och sen tar betalt för att läsa resten på nätet. Okej, de ska överleva på något sätt. Dock inte tack vare mig. Jag håller mig till Norran och TV-nyheterna. Norran, tack vare rapporteringen om Skellefteå AIK och familjesidan, TV-nyheterna, tack vare deras vårdade språk.

Och till Åsa säger jag: Du inspirerar mig och fastän jag inte har en egen blomsterhandel ska jag bli bättre på att dela ut rosor, så det får bli verbala sådana.

Mina bloggläsare, tack, miljoner tack för att ni finns och en ros till var och en av er 🌹 🥰

Och att kvinnor som föder barn får smärtlindring av fotbollsläkare!

Jag har alltid älskat fotboll! Ja, i ärlighetens namn var jag väl, i tonåren, kanske mer fascinerad av en del spelare än själva spelet.

Och senare, när min son började spela fotboll, var jag mest rädd för att han skulle skada sig. Men successivt blev intresset för själva spelet större och större samtidigt som sonens intresse för att aktivt spela fotboll minskade i takt med tiden han la ner på att kolla på internationellt spel. Det var väl Ted, van Basten, Gullit, Fowler, McManaman och de andra som fick mitt intresse att blomma ut. Jag njöt av att se skickliga spelare utföra magiska under med bollen. Ronaldinho, Batistuta, Messi, Henke, Brolin, ja, det fanns en hel del riktiga lirare att glädjas åt. Då.

Nu då? Jo, visst finns det några men jag hinner knappt lägga märke till dem innan de filmande skådisarna tar all uppmärksamhet. Spelarna som nästan får en knuff och som slänger sig, rullar flera varv och skriker ut sin nästintill dödliga smärta tills domaren kommer och tittar på offret och vinkar till lagets läkare att komma in på planen för att se om livet går att rädda. Om de ger nån behandling är svårt att se, det bildas liksom en mur runt spelaren. 

Efter några minuter tycker domaren att det är nog och kallar in båren . Men just när bårbärarna är framme, reser sig spelaren och går med minst ett avsparkat ben till sidlinjen, dricker lite vatten och börjar vinka med stor frenesi till domaren att: Nu är jag piggelin som tusan och måste in och rädda laget.

Och det händer om och om och om igen. De här flännskoporna med miljardinkomster är inte värda ett vitten! Är de förebilder för våra unga? Den frågan har ett självklart svar. Det är aldrig, aldrig tillåtet att fuska på någon annans bekostnad och eller för egen vinning.

Jag älskar fortfarande fotboll men jag älskar inte att se alla spelare, långt ifrån.

Låt Neymar, Suarez, Pepe och alla andra filmstjärnor få lägga sig på ett förlossningsbord i ett eller två dygn och få känna på simulerade smärtor liknande barnafödsel (glöm inte när bäbisens halva huvud trängts fram i själva öppningen och stannar där en rejäl stund) och den enda hjälp att få är fotbollsläkarens startgas och en klunk vatten. Kom sen och säg att ett avtrampat skosnöre kräver bår. Eller att en tröjdragning är lika smärtsam som ett revbensbrott, orsakat av en bäbis ihärdiga sparkar i magen.

Det finns naturligtvis allvarliga skador i idrott och de ska också tas på allvar. Därför skulle jag vilja rekommendera att Neymar samlar en massa likasinnade spelare och läser högt för dem fabeln om Pojken och vargen.

Nej, trots att färgerna för stunden överensstämmer, utomhus och inomhus, är det faktiskt inte det jag grubblar på. Än så länge har jag koll på var jag rent fysiskt befinner mig men är själva orden ute och inne,  i dagsläget ute eller inne?

Språket förändras i så snabb takt att jag inte hinner med. Tack vare att vi har barnbarn, får vi en glimt in i den nya tidens språk. 

Molly, nio år, säger inte längre att hon älskar farfars växthusgurka så mycket att hon äter upp en direkt. Nej, nu sänker hon en innan de är ute på stora vägen.

Och häromdagen fick jag på Snapchat från Mio, tio år: Hej vgd. Jag vände mig till mannen och frågade vad han trodde det betydde. Väldigt Gammal Dam, sa han spontant. Det var bara hans sjukdomstillstånd som räddade honom!

Jag tvingades blotta min okunnighet och skrev och frågade Mio själv.

Vgd betyder vad gör du, svarade han och jag kände mig dum.

Enda gången min man frågar om vi ska hänga, är att han undrar om jag tror att tvätten är klar för att hängas upp till tork.

Ungdomarna hänger men inte tvätt. De hänger med varann.

Ordet "ligga" kräver sin koncentration. Om man bara vill vila, är det väldigt bra om man klargör det, typ: Oj, så trött jag är, nu skulle jag verkligen inte orka ligga. Låter som ett fullständigt motsägelsefullt yttrande men inte för ungdomar.

Ett ord jag håller stenhårt fast vid är "tapskaft" för det sa min farbror Helge. Ingen förklaring behövs.

Annars gäller det att man försöker hålla sig någorlunda uppdaterad. I annat fall kan man kanske missa en komplimang. Eller eventuellt tro att man får en när man i själva verket blir dissad.

Ibland kan man få tänka till ordentligt, t ex om någon har blivit fett smal. Eller sjukt najs.

Jag vet i alla fall vad farbror Helge skulle ha sagt. Och skrattat inne i handen.

Det finns ingenting som gör mig så rasande arg och förbannad som när jag bränner mig på hett vatten! Men har jag då förstånd nog att själv ta på mig skulden? Har aldrig hänt!

Jag skyller på vattnet. Hatar det lika länge som det svider i skinnet. Okej, jag vet, i mitt huvud någonstans, att jag själv borde ha kollat varmt- och kalltreglaget men i mitt, för stunden, upprörda sinne, hittar jag inte det stället i huvudet.

I stugan handdiskar vi. Det har vi gjort i sjutton år nu. För det mesta turas vi om och om Staffan då har gjort i ordning diskvattnet (vi har bara kallvatten i kökskranen och värmer alltså i vattenkokaren och blandar till lagom temperatur) men av någon anledning blir blixtinkallad till något annat, en mus under altanen t ex, då tar jag självklart över diskningen. Vad jag då, i sjutton år, inte lyckats lära mig är "Staffans blandning". Jag stoppar ner handen i diskhon och bränner mig naaaaanting!

Självklart blir jag heligt förbaskad, inte på maken utan på vattnet 🤬 De, åtminstone, tio senaste åren, har denne omtänksamme make försökt varna mig: Tänk nu på att vattnet kan vara varmt! Och jag svarar, nonchalant, ja ja ja . . .

En annan ovän jag har, förutom hett vatten, är vassaste kniven. Den är i nu i en period av onåd. Den och de andra knivarna hänger på en magnetlist i köket så att vi snabbt kan ta fram den kniv som är bäst för just det tillfället. Att skära upp skivor av halvtinat kött, kräver en vass kniv. Nu är det så att senast den vassaste kniven var i tjänst, skar den av mig halva pekfingernageln med logiskt följande köttsår. Förb-ade knivjäkel!! Blodflöde och svidande smärta. Jag blev så otroligt arg på knivuslingen att jag inte har använt den sen dess. Nu skär jag halvtinat kött med sågningsprincipen. Den slöare kniven får liksom gnaga sig genom köttstycket med träningsvärk i min arm och axel som följd.

Den vassaste kniven hänger där den hänger och blänger på mig. Känner jag på mig. Jag vågar liksom inte släppa blicken från det jag har för händer, med risk för att jag sågar mig igenom skärbrädan av bara farten. Och arg är jag. På kniven som rår för allt.

För det mesta är jag väldigt snäll och glad. Men blir jag arg så blir jag det på goda grunder.

Men om Skellefteå AIKs kapten fick byta med mig för en dag, tror jag nästan att han skulle vilja det. Inte jag!

Att få en hård smäll över munnen med vilka följder det än kan få, vore en mardröm för mig. Enligt rapporter var Oscar " vid gott mod" en stund efter skadan.

Jag var tuff nog att vara vid väldigt gott mod under hela tiden jag lade grunden för min skada. Jag vet att jag inte borde applådera men vem i hela friden kan motstå Sveriges bästa hejarklack när den sjunger och slår så rytmiskt på en stor trumma att man själv ändrar rytmen på sina hjärtslag?

Och vem kan låta bli att tvärställa sig upp och sträcka armarna mot taket i eufori över ett mål från AIK? Inte jag.

Jag klarar mig bättre när jag sitter hemma och ser matcher på TV. För då klappar jag inte hela tiden. Då tuggar jag tuggummi och äter halstabletter. Sockerfritt men inte passionsfritt.

Alla, som inte drabbats av sjukdomen fibromyalgi, tycker nog att det är brano överdrivet att måsta ligga en hel dag efter att ha besökt en hockeymatch. Och inte dagen efter matchen heller, utan två dagar efter. Det är då smärtan kommer på allvar. Och varje gång det inträffar, inte bara efter hockeymatcher, måste jag kolla Klart.se, YR, och SMHIs appar. Är det väderomslag på gång? Eller rådbråka minnet: vad gjorde jag för två dagar sen? Men när jag har varit på Arenan och sett mitt AIK vinna, då vet jag precis, för det är inte ofta jag ler och känner mig lycklig när smärtan sätter in. Men då kan jag inte låta bli. För i minnet hör jag "Jocke Lindström chalalalalala" Eller Canelloni Macaroni med text om Jonathan Pudas i stället. Eller bara helt enkelt "Tillsammans" ♥️

Min granne brukar säga: Vå? Int sej du väl hockey? Sånt tjoller!

Min f d granne älskade Jimmie Ericsson men vågade inte se matcherna så hon kollade med oss om Jimmie varit bra, och det hade han förstås, för då skulle hon ringa Jimmies farmor och säga vilket duktigt barnbarn hon hade. 

Såklart får man tycka vad man vill. Om fibromyalgi tycker jag inte! I mitt nästa liv kommer jag inte att få den sjukdomen. Då kommer jag att veta hur och var man sätter gränser. Alltid lär man sig nåt.

Och valet måste alltid få vara fritt.

Så, AIK och Västra stå/North Power, om jag inte är på så många matcher, vet ni vad det beror på. Antingen jobbar han som jag måste få hålla i hand, eller så har jag nåt ytterst viktigt som måste göras två dagar efteråt 😉🖤💛

Vintern. Eller vad man nu ska kalla den här opålitliga årstiden.

Den är inte min favorit, det ska poängteras, men på nåt sätt förväntas den ju vara just på ett visst sätt. Dock inte den här.

I dag är det den första februari (grattis J-Å!) och i skrivande stund är det plus nollkommaåtta, snödrivor och plogkanter. Men vi låter oss inte luras! Vi har nämligen sett det förr. En dag eller två. Sen . . .

Numera får jag inte kliva ur bilen när vi är ute på äventyr. Visst trivs jag i bilen men.

Att åka till stugan är att åka längs en väg som jag känner igen med förbundna ögon, åtminstone har det varit så. Nu kan det faktiskt dyka upp någon promenerande som jag inte känner igen. "Min" by genomgår en generationsväxling och jag känner mig som en främling när vi åker genom den. Handen är inte uppe och vinkar hela tiden som den gjorde förr.

Men när vi svänger in på stugvägen är jag hemma. Därför känns det väldigt konstigt att inte få gå omkring och kolla läget runt stugan och i skogen. Vilket beror på två faktorer, maken och knät.

Den ene är väldigt rädd om mig och min rörlighet 😍 Den andra tenderar att jäklas. Speciellt på isigt underlag men även en mattkant kan ställa till med problem. Mattorna har jag dock tillåtelse att beträda men absolut inte vägar och stigar utomhus, utan en trygg hand att hålla i. Att däremot stanna innan jag beträder mattan i köket och vädja: Hålla handen, skulle vara under min värdighet.

Jag trodde aldrig att jag skulle sakna en rejäl vinter, kall med knarrande snö under skorna, men det gör jag. Is ska det spelas hockey på, inte halkas och göra sig illa på. Dessutom ska vintern vara bestämd. Komma i tid, uppföra sig som den gjort i alla tider och försvinna när det är dags.

Medan jag sitter här och skriver, har det blivit en grad varmare ute, vinden har tagit i ordentligt och snöfallet har övergått till att bli regnblandat. Den snö som har legat på buskar och träd, faller till marken i stora klumpar.

Men i dag finns det skäl att trotsa. Vi ska ta bilen till Skellefteå Kraft Arena och se AIK möta Linköping, vilket i sig är en liten kamp, för mig. Självklart håller jag på AIK men samtidigt vill jag så gärna att tränar-Bert i LHC ska lyckas. En ekvation som inte går ihop men det har, å andra sidan, sällan ekvationer gjort för mig.

Det finns dock ytterligare ett skäl till att besöka Arenan i dag. I första pausen ska Staffans barnbarn Molly spela hockey med sitt lag. Hon fyller snart nio och hockey, det är livet det! Problemet är nog bara vilket lag hon ska välja sedan, hon har nämligen flera favoriter, AIK, Luleå, Frölunda och HV71 (för deras ishall har hon åkt förbi) och Björklöven. 

Att, som i dag, sitta och heja på sitt hjärtas lag, samtidigt som man unnar motståndarnas coach en seger, är mördande. Hur det då ska gå om man tvingas hålla på Luleå eller Frölunda i SDHL i framtiden, måste bli en plåga. Långt värre än ett ömmande knä.

Trots ett krånglande knä är jag väldigt lämplig för sport och inte vilken sport som helst! Skidåkning, störtlopp, skidskytte, hockey, fotboll, handboll och tennis. Bland annat. Allt behärskar jag. På en enda helg! Det är en bra helg. Även om mannen arbetar.

En sport som jag hindras att utföra är gång. Det är för halt och dessutom skulle jag ju tvingas gå ut. Och lämna TV-n! Det har jag varken tid eller lust med.

Det finns fler faror med att lämna soffan än att ramla. Man kan träffa folk som bär på smittor av olika slag. Magsjuka, till och med vinterkräkvarianten, förkylning, influensa och andra otrevligheter som skulle kunna inverka på mitt sportande.

Jag sköter mig som det värsta proffs. Mat och dryck på bestämda tider, vila mellan varven, uppladdning, magiska ritualer (inför hockeyn), peptalk med mera. Allt utförs på soffan. Förutom de av nöden tvingade aktiviteterna. Förstås.

Hockeyn är absolut viktigast och nu har det inneburit problem. Skellefteå AIK är och förblir prio ett i alla lägen men nu har Bert ställt till det. Våran Bert tränar numera Linköping, vilket får till följd att jag måste se och heja på LHC i alla deras matcher. Jaha, förutom mot AIK då såklart, då blir Bert motståndare och jag  hatar! Fast bara temporärt och pyttelite.

Så kom inte och säg att jag inte sportar! Och kom inte och säg att jag inte håller hjärnan i trim. Det är en massa tider och kanaler att hålla reda på. Och jag är en fena på att hantera fjärrkontrollen. Inte som svågern förstås, i jämförelse med honom är jag en glad amatör. Det skyller jag helt och hållet på mitt krånglande knä.

Tjena! Iza här och jag är, för tillfället, lika sur som jag ser ut.

Normalt lever jag i en familj med en husse, en matte, en mellanhusse och en lillhusse. Och, om jag måste vara ärlig, en katt som heter Zingo och en till katt som heter Crazy. Det katterna och jag har gemensamt är bokstaven z. Inget annat. Jag tillhör familjen och de andra två z bara finns. Men det säger jag ju inte högt för man vill väl ligga på plus hos samtliga. För säkerhets skull.

Nu är det så att den övriga familjen har valt att åka bort en vecka. UTAN MIG!! Jag som har förställt mig allt vad jag kan och låtsas gilla att åka bil. Som jag hatar det! Men nu räcker inte det heller för att få följa med på semester. Nä, nu ska jag vakta huset tillsammans med andra så kallade familjemedlemmar. Va?! "Och ge katterna mat". Som om jag . . .

Husse och jag brukar vara ute i vildmarken och jaga fågel.

När matte ska gå ut på promenad, följer jag med som livvakt.

Mellanhusse och jag brottas och pumpar upp våra muskler. Jag visar.

Lillhusse och jag spelar fotboll. Jag står i mål och ni ska veta att han skjuter stenhårda skott! Det är bara jag som klarar av dom.

Och nu ska jag "ge katterna mat" . . . Men dra mig baklänges.

Den ena i tillfälliga familjen är ok. Han och jag har varit ute och spanat några vändor. Det är bara blankis var man än går. Och, tro mig eller ej, han hade broddar på skorna! Jag höll på att skratta ihjäl mig. Klor ska det vara, långa vassa klor så att man får bra grepp. Människor!

Den andra tillfälliga ligger under en filt och äter nåt som jag inte får smaka. Alvedon heter det visst.

Men okej, hon har faktiskt fyllt på min matskål med nåt godare. Sa hon. Undrar just om hon har smakat mitt käk.

Nä, jag känner mig bitter. Ligger på golvet, bredvid fotbollen, och saknar. Och husse har tydligen sagt till de tillfälliga att jag inte får ligga i soffan. Inte ens den fördelen får jag när de är borta.

Hon som tydligen får ligga i soffan, klappar mig på huvet och säger: Nää Iza, inte i soffan.

Matte brukar krama mig och skratta och säga: Näädu, kärleken ....

Fy, så orättvist, säger jag bara. 

Hoppas nu bara att min riktiga familj köper nån häftig present till mig när jag har skött om hus och katter och tillfälliga inhysta helt på egen tass. 

Glöm "tjugutjugu". Glöm för all del "tvåtusentjugo".  Vi lever i år tjugohundratjugo. Detta har jag läst i en tidning och då måste det vara sant, eller hur?

Egentligen håller jag ju med. Men för den skull är det inte sagt att jag lyder. Det var helt logiskt när vi höll till på nittonhundratalet, då var ingen född, exempelvis, ettusenniohundrasextiotre. Mycket sällan nittonsextiotre. Nej, då var det självklart att vara född nittonhundrasextiotre.

Nu är ingenting självklart längre. Inte ens att vinter är lika med snö och kyla. Som det alltid har varit. ELLER? Icke sa Nicke. Vintern har under århundraden varierat mellan vit, grå och grön i ojämnt kommande cykler. Vad jag däremot, personligen, oroar mig mer för är fåglarna. Var är sidensvansarna, till exempel? Alla rönnbär i rönnarna utanför vårt fönster är kvar. Och tänk om sädesärlorna får indikationer på att våren har kommit till Skellefteå och startar resan hit. De kan ju mötas av sibirisk vinter när de kommer fram och då fattar ju alla vad som händer.

Nej, jag litar på att flyttfåglarna har bättre koll än vi människor har. De har en inbyggd miljöradar, tror jag. Sidensvansarna tittar inte på TVs meteorologer som förutspår sträng kyla, de väntar tills de själva vet (hur?) att det är dags att ta sig an de frusna bären som ger en så god värme i deras kroppar att de blir alldeles vimsiga och rusiga av lycka. Hoppas jag.

Det är sådana förhoppningar jag har nu när vi har gått in i år tjugohundratjugo. Att Greta får mer genomslagskraft än Trump, till exempel, det tar jag för givet. Jag tror på kunskap, klokskap och sunt förnuft.

Men jag tror nog att jag kommer att säga tjugutjugu. Man är väl norrlänning. Å brano tjurut.

God fortsättning på er, kära bloggläsare 🥰

Hej alla glada! Firar ni? Det gör ni rätt i, i så fall!

På tal om fall så förbannar jag just nu vädret och dom som bestämmer om det!

I stället för att måla naglarna med glittrande lack, sitter jag på akuten och är lack 😞

"Skulle bara" gå till garaget för att tvärfara och köpa en blomma. Hade inte ens bråttom. Ett hårt istäcke låg ovanpå asfalten och överst låg det sand och smågrus. Nej, fel, av mig, överst låg jag! 

Och nu sitter jag här. Hitskickad av 1177. Undrar om vi ska vara här till nästa år. Vi, för nu har Staffan kommit för att hålla mig sällskap ♥️ 

I Medle väntar festmat och festklädda, festliga människor. Här väntar folk i alla åldrar som hostar, haltar, hurvas, håller om varann och har ont. Men ingen klagar. Jag tror att alla är tacksamma över att vi ändå har den sjukvård vi har och en vårdpersonal som inte ger upp. 

Tjosan! Det nös vi på. Åtminstone två av mina medväntande, exakt samtidigt. 

Hörni, ni goa, gulliga, fina människor som läser min blogg; Ett supergott nytt år önskar jag er med en speciell önskan: Var försiktiga där ute!

Kärlek🥰

Iskall. Kristallklar. Inte min grej i år.

 Fel färger. Fel längder. Det vill säga att tröjor och andra överdelar är korta. Midjekorta kallas det. Och vem utgör normen för det, förresten? En 18-årig, 185 cm lång mannekäng eller en 65-årig mullig tant? Svaret är givet. Tanten har för länge sedan tappat bort midjan och får hon för sig att ändå prova den där jättesnygga jumpern så stryps hon redan vid näsa och mun när hon försöker trä den över huvudet.

Och när hon kommer ut från provrummet och den trevliga expediten möter henne med ett vänligt: Hur gick det? så svarar hon: Nej, vet du, den färgen är helt fel på mig!

"Men du som har ett sånt vackert grått hår borde ju passa jättebra i just den färgen", försöker hon. Det borde hon inte ha gjort.

Vet du, förresten, varför jag skriver Realisation med versalt R? Jo, min förstockade korrekturläsarhjärna har läst Karin Smirnoffs böcker Jag for ner till bror och Vi for upp med mor och då får korrekturläsarhjärnan sig en rejäl omgång, ska jag säga. Här ställs det mesta på huvet, här finns inte de regler jag har lärt mig - och jag älskar det! Författaren målar med sina ord och stavningar en alldeles unik tavla, som blir till en speciell läsupplevelse. Ungefär så, en tavla som man läser. Inte betraktar och det är det som gör helheten så speciell. Varför mitt korrekturjag älskar böckerna kan jag inte förklara, bara att jag gör det!

Men längre än till ett versalt R sträcker jag mig inte. Än.

I det här hemmet sitter vi inte fast i traditioner. Om man, till exempel, får underbara julkulor med motiv av mitt favoritroll Rolf Lidberg, av en kär vän, och är väldigt rädd om dem, vad gör man då? Man hänger självklart upp dem på en röd byxgalge i en lampkrok i taket. Det skulle aldrig min jultraditionsälskande mamma ha gjort. 

Staffan håller stenhårt på en enda tradition; skumtomtar äter man inte innan lucia! Fredagen den 13:de var en riktig lyckodag i år 😍 För honom. Luciadagen har för mig, de senaste fjorton åren, varit en dag fylld av minnen, som gör att jag än i dag undviker att höra luciasången. Älskade, underbara, lilla mamma, vad vi saknar dig♥️ Men vi hör hennes, med skräckblandning, förtjusta skratt så fort vi döttrar gör nåt som aldrig skulle ha hänt i hennes värld. Som att blåsa bort damm i stället för att våttorka, till exempel. Eller att svära över misslyckade kakor. Hon skulle inte ha gjort varken det ena eller det andra. Om nu inte havrekakorna blev "som dasslock" (fast jättegoda), då kunde hon grymta. Men svära? Aldrig!

I år har vi bestämt att jag ska slippa det ångestframkallande julkortsskrivandet. Vi kommer att använda oss av sociala medier, personliga möten, telefonsamtal och tankeöverföring i stället. Och hoppas att det funkar. För vi önskar ju att alla i hela världen får en fridfull jul, inte bara dem som vi skulle ha skickat hälsningen till.  Så - en tradition till försvinner, mest på grund av latmasken och portot. Nu var jag riktigt ärlig.

Julafton hos oss i år kommer att bli ovanlig, som vanligt. Staffan jobbar till tolv, klockan två kommer mina barn och barnbarn på julfika, Kalle Anka och julklappsutdelning. Vid halv sex åker de familjerna åt olika håll och fortsätter julfirandet. Själva kanske vi åker en sväng också, vem vet.

Hur många fålar som Stalledrängen och jag får hem på juldagen, återstår att se. Det löser sig, som vi brukar säga. Inte av tradition. Av erfarenhet. 

Men lutar inte det första adventsljuset lite? Äsch, allt kan inte vara perfekt bara för att det är advent och julen närmar sig. Eller?

Jo, om jag stoppar huvudet i sanden, snön har ju försvunnit, och låtsas att allt är bra, då kanske. Men nu är jag ju inte en sån som trivs med att ha huvudet i sanden, utan jag vill vara med, veta, lyssna, se och - tyvärr - förfasas!

Mord på unga flickor, avrättningar bland kriminella gäng, rån och misshandel, knark, fusk, skitprat, skvaller, mäktiga män som verkar ha mycket tomrum i tankeverkstan, rasism, mobbning, alltså listan kan göras hur lång som helst tror jag. 

Jag måste igenom det. Ta in det förskräckliga. Det går inte att blunda och slå dövörat till. Inte ens i adventstiden.

Men så plötsligt ser jag en bild på en liten, späd tjej som har bestämt sig för att rädda vår planet till framtida generationers fortsatta liv på en fantastisk jord, som andas liv och lust. Då blir jag glad. Då kommer hoppet tillbaka. Över hela världen engagerar sig och protesterar barn och ungdomar. Det är hos dem klokskapet och klarsyntheten finns. Och framtiden. Tack Greta och alla ni andra♥️

Trump, Putin och alla andra egensinniga makthavare, er tid är räknad! Snart kommer nästa generation att ta över och historien kommer att minnas er som den minns dinosaurierna. Stora, mäktiga, farliga, borta.

Advent betyder ankomst. De är på väg nu, de nya makthavarna. Insikten ger mig plötsligt den rätta julkänslan. Glädje, värme, kärlek, ljus.

Och när jag ser tvärsöver köksbordet där makens korsord, läsglasögon och penna ligger, då infinner sig julfriden också. Tänk så enkelt det kan vara. Om vi bara tillåter oss.

Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu men det blir ljusare igen . . . 🕯