Våra ritualer är vinnande
Vi älskar Skellefteå AIK!
Staffan älskar falukorv.
Jag älskar 60- och 70-talsmusik.
Älska är ett starkt och ofta använt ord i alla möjliga, och omöjliga, sammanhang, vilket självklart har urlakat och försvagat betydelsen, som egentligen är att vara kär i någon.
Givetvis är vi inte kära i AIK, falukorv och musik från "förr" men samtliga framkallar starka känslor.
Av olika anledningar kan vi inte gå så ofta på AIK;s hemmamatcher men vi gör allt i vår makt här hemma för att hjälpa vårt lag att vinna.
Ett av Lowimas AIK-ljus ska vara tänt under hela matchen.
För cirka tio år sedan gjorde ett av våra barnbarn varsitt pärlplattehjärta till oss att bära i en tråd om halsen varje match. Det gör vi än i dag.
Vi klär oss i AIK-tröjor och virar tjocka AIK-halsdukar runt halsen (och svettas!!) varje match.
Förutom det har vi vissa ritualer inför varje period, som varierar för första, andra och tredje perioden.
Och så vrålar vi så högljutt vid varje AIK-mål att grannen vägg i vägg ber att få jobba kvällsskift varje gång det är hockey. Tror vi. Hans bil försvinner i alla fall i flera timmar.
Man gör allt man kan för dem man "älskar" men om uppoffringen för ett hockeylag skulle jämföras med, exempelvis, en eventuell donation av ett organ till barn eller barnbarn, då skulle skillnaden bli brutal. Förstås.
Tankens kraft är stor. Tröj-, halsduks-, amuletts- och andra ritualers kraft är rent av gigantisk. Det förstår vi varje gång Skellefteå AIK vinner. Och känner ansvaret att fortsätta.
Alla känner väl till ordspråket "Tron kan försätta berg". Eller?
Och här sitter jag och fryser
Nej, det är inte lillkillen som sitter i snön som säger det. Han är i sitt rätta element och har ju dessutom en kula med AIK-mössa bredvid sig. Sånt värmer.
Det är, surprise!, jag själv som säger det. Anledningen är att det blir ingen stabilitet i temperaturen omkring mig. Ibland blåser det ute (svinkallt), ibland bakar jag (tokvarmt), någon gång går jag ut (kallt), någon gång hettar jag till (tillfällig
kokpunkt).
Det finns ju ett skällsord som heter klimakteriekärringar. De är ömsom kalla, ömsom varma och skäms över svettilen. Det är inte det mina svängningar beror på. De är klimat- och omständighetsstyrda.
Och jag måste faktiskt erkänna att jag gillar dem. I flera år har jag nämligen varit så äckligt nöjd över livet och dess innehåll så jag har inte haft den minsta anledning att skifta i humöret. Jag är fortfarande mycket tillfreds men nu har jag, tack
och lov, börjat reta upp mig på saker igen. Det är så härligt livgivande.
Dagstidningen som sätter fel betyg på Skellefteå AIKs spelare, är en säker tändgnista. Överhetspersoner som tror att de står ovanför lagen, kan göra mig spysjuk. "Mänskliga" varelser som tror att de har rätten att bestämma över andra
människors liv och död, gör mig rabiat. Och Trisslotter som inte ger vinst. De, om några, är en säker källa till humörsvängningar.
Du ser, spektrat är vitt.
Som tur var, finns det betydligt fler anledningar till glädje. 90 procent av min vakna tid är jag glad och nöjd. Och varför skulle jag inte vara det. Jag vet nämligen hur det känns att vinna högsta vinsten!! Vaddå, pengar? Äsch, det får andra ha och planera
placeringar som ska ge hög avkastning så att den måste planeras för att generera mer pengar som de ändå inte kan ta med sig till nästa "liv".
Nej, högsta vinsten har enbart med människor att göra. Familj, släkt, vänner. Och barnbarn. Om de inte hör till familjekategorin? Nja, de har liksom en alldeles egen kategori, som innefattar glädjefnatt, ömhet, överraskningar, omsorg och oro med
ansvarsfrihet och alldeles särskilda band.
Vi har sex stycken tillsammans. Här snackar vi riktig rikedom. Här snackar vi värme. Den biter inte ens snö, kyla och blåst på.
PS. Alfred, tack för sms-et "13 av 10 på köttfärssåsen".
Då må det vara minus 22, snöfall och storm . . . Jag är varm.
Stopp! (H)julen snurrar för fort
. . . och julen varar intill påska.
Okej, det vet vi var inte sant och det var inte sant för däremellan kommer fasta.
Och då fastlagsbullarna finns till försäljning redan innan nyår så borde väl själva fastan gälla över nyårsafton, eller?
Men - när börjar julen? Första advent? Ja, om första advent infaller på senare halvan av oktober så, för längre än så räcker inte tålamodet.
Marknaden får stresspåslag och kör igång julannonser om både julbord (dags att boka) och julskyltning (årets julklapp?)
I år har vi i ganska stor utsträckning kunnat besöka affärer och shoppingcenter men i fjol lärde vi oss använda nätet, till de lokala köpmännens förtvivlan. Så i år måste både näthandeln och den fysiska handeln konkurrera och för att vara på säkra sidan,
gäller det att vara först.
Det blir bara värre och värre. Dessutom har klimatet fått fnatt så en vit jul får vi ofta vänta med till i februari. Om alls.
Jag har fått för mig att de flesta högtider har med religion att göra. Eller hade, kanske jag ska skriva. Jul har väl med kalas, matfrossa och presenter att göra. Nyår har väl med fest och ett årsskifte att göra. Påsk har väl med
skidåkning, skoterkörning och ägg att göra. Midsommar har väl med sol, sång, dans runt en stång och starka drycker att göra.
Eller?
Allt ska hinnas med. Och TV-reklamen gör allt för att påminna och stressa.
Själv är jag klar med alla julklappar och har bakat första omgången saffransbullar. Man kan aldrig vara säker, rätt som det är infaller julafton och då gäller det att vara beredd.
Det är bara på hjulen som rullar på vägarna det finns hastighetsbegränsning. När det gäller julen råder tillåten överljudsfart.
Haussa (uttalas hå:sa) är ett svårstavat ord, som bland annat kan betyda att skruva upp förväntningarna. Till exempel på julen.
Motsatsen heter baissa. Jag föredrar att uttala det som det stavas, det blir roligare att tona ner förväntningarna då.😉
Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
Och ser man på, visst är det så.
.
Men det där med att befinna sig ovan molnen, är inte riktigt min grej. Att vara i sjunde himlen, har jag däremot ingenting emot.
Det där med talesätt och ordspråk intresserar mig mycket. Vem är det som kommer på dem och varför?
När vi, för ett antal år sedan, flög till Spanien tillsammans med syster och svåger, såg jag i verkligheten att Björn Afzelius textrader verkligen stämmer. Jo, jag har flugit tidigare men då har jag antingen blundat mig igenom resan (obs!
Inte sovit), eller varit djupt försjunken i ett korsord som aldrig fick sin lösning.
Flygrädd är inte ordet, snarare dödsrädd. Flygplan störtar ju i tid och otid och mest troligt då jag är passagerare. Den gången, dock, när jag både hade ögonen vidöppna och var så cool att jag fotograferade himlen, störtade vi inte. Vilket var dubbel
tur:
Vilka fantastiska, underbara veckor!
Man måste våga för att vinna. Kunde inte ha sagt det bättre själv.
"Nu är det kokta fläsket stekt" hör alltså INTE till bilden ovan, däremot undrar jag hur, av vem och varför det ordspråket myntades. Helt obegripligt.
Ett som jag däremot med säkerhet vet hur det har uppstått är "Den som väntar på nåt gott, kan gott vänta", eftersom det var riktat till mig från en som gladeligen trodde att ordspråket verkligen löd så och som levde efter det. 😉
Om människan var ämnad att flyga, hade hon fått vingar. Självklart!
En biltur om dagen, gör gott i magen. Vaddå, aldrig hört? Jodå, det ordspråket har jag hört sen barnsben. Tror jag . . .
Är det någon som har missat att jag älskar att åka bil mot okänt mål men med en väl packad fikakorg i "skuffen"? Det grundlades troligen redan i tidig ålder och återuppstod på äldre dar. Däremellan körde jag mest själv och någon tid för fikaraster
fanns inte. Det var skjutsning av fotbollsspelare till och från matcher, skjutsning till och från kompisar, skola, träningar av allehanda slag, nöjen, ja, listan kan göras oändlig. Roligt hade jag men nån tid för fikakorg fanns inte.
En kortare tid var jag faktiskt chaffis till ett popband! Toy Train hette bandet och det var världsberömt ända till Burträsk. Jisses, vilket tunggung!
Men - var sak har sin tid.
Nu grunnar jag bara på vad som menas med att man inte ska utmana ödet. Vem vet vilket öde som väntar? Att utmana det okända är som att skuggboxas. Men - OJ! Lät inte det där som att jag uppfann ett eget ordspråk! Eller?
Här får du i alla fall ett vedertaget: Bättre med ett dåligt minne än dåliga minnen.
Kom ihåg det!
I våran lilla ankdamm . . .
. . . har vi haft skitstora problem.
Tänk dig ett hyreshus med källarvåning, en halvtrappauppvåning och ytterligare en våning ovanför med totalt sju lägenheter i olika storlekar. Tänk dig att under ett antal dagar inte få använda vatten och avlopp.
Vi tänkte oss oöverstigliga hinder och tvångsförflyttningar. Men så fick vi information om att dessa absoluta restriktioner bara gällde mellan kl 7.30 och till den målade bilen försvann på eftermiddagen. "Bara". Alltså.
Vi sjusovare tvingades ställa väckarklockan på ett hutlöst tidigt klockslag för att hinna duscha, koka kaffe och brygga te.
Så fick vi veta att de tänkte åtgärda halva huset åt gången, i rakt nedstigande led. Detta gjorde ju att vi kunde nyttja varandras faciliteter vid behov, vilket fick till följd att vi blev som en enda stor familj!
Visst innebar det en del besvär men det rörde sig om fyra dagar. På nätterna var vi fria att använda alla möjliga ledningar.
Inte grät vi och viftade med näsdukarna när hantverkarna packade ihop och lämnade men det hade, trots allt, varit en vecka att minnas.
Vi har många minnen att skratta åt, de andra skiter vi i. Så att säga.
Ibland behöver man påminnas om hur ofantligt bra vi har det, hur bortskämda vi är.
Och hur mycket vi bara tar för givet.
Som vatten och avlopp till exempel. Och goda grannar. Men bevara mig väl om elen skulle krångla hos oss just när det är sport på TV, då vore det kört. "Sport, vå jer he för nanting?"
Intressena skiljer sig åt men behoven är desamma. Skulle man kunna säga.
Stilla natt, heliga natt . . .
Tänk om det damp ner en reklamfolder med en mjuk pläd, en efterlängtad bok, tända stearinljus och en skinkmacka på bordet. Vad jag skulle se fram emot julen då. Kanske.
I många, många år längtade jag till jul. Då var jag barn och julen var en högtid med traditioner.
Mamma stod för traditionerna och hon fick inte ändra på någonting. Det skulle då möjligen vara att fernissa korkmattorna i kök och hall väldigt sent en kväll när vi gått och lagt oss och inte riskerade att springa över det nybehandlade golvet och sabotera
hela processen. Själv satt hon uppe och löste korsord och njöt av det tända ljuset och känslan av att alla förberedelser var gjorda. Nu fick julen komma!
Själv har jag aldrig anammat de där årsvisa, traditionsbundna storstädningarna men så har jag också tappat allt vad känsla för traditioner heter. Kanske var början till slutet när granen, trots mina starka protester, kläddes med en ljuskedja som
bestod av starka, kulörta färger som började tokblinka snabbare och snabbare ju mer uppvärmd den blev. The American Style.
Det får mig osökt in på Rustas reklamblad med "kitschiga detaljer" till julens utsmyckning.
En strut mjukglass i granen? Eller Donuts? Eller varför inte en tiger i paljettbyxor och rosa keps? WOW!!! Vilken julstämning jag får. När jag sen läser texten under husvagnen (Caravan) "dekorationsbelysning, batteridriven med timer", får jag flashback
till den hysteriska ljuskedjan och allt vad känslan av julefrid heter försvinner.
I fjol, däremot, upplevde jag den ultimata julkänslan! Då var pandemin den avgörande faktorn.
Dotter Annie med familj bjöd in oss till en annorlunda julafton. Det var snö men inte särskilt kallt och vi samlades kring en öppen eld ute på deras tomt, son Ted med familj, barnbarnens morfar/farfar med sambo och Staffan och jag. Vi drack kaffe och
glögg, åt pepparkakor och annat gott, delade ut julklappar, skrattade, pratade och myste. Senare kom Annies svärföräldrar och svägerskor och "avlöste" oss vid elden. Vilken underbar julafton! Så mycket kärlek. Så mycket tid för prat, skratt och minnen.
En helt sagolik julafton.
När Staffan och jag kom hem, bytte vi om till myskläder och dukade fram ett julbord som kunde kategoriseras som minimalistiskt - men gott!
Ingen glasstrut, inga Donuts, vare sig i granen eller på menyn. Men en varm, mjuk, go känsla av hur bra vi har det. Bra - inte kitschigt.
Nu är det gränslöst!
För ett år sedan:
I dag fyller han 17 år, mitt äldsta barnbarn. Han gav mig ett nytt perspektiv på livet när han sa: "Nu är det bara 18-årsgränsen kvar, sen finns liksom inga åldersgränser längre. Det är likadant att vara 19 som att vara 67 om man tänker så".
Nu finns det inga gränser längre. I dag är han 18. Jag ska fråga honom i morron hur han ser på saken.
Jag minns när jag själv fyllde 18. Mamma hade tårar i ögonen av glädje och rörelse över presenten som pappa överlämnade. Ett presentkort på tio körlektioner hos Jeff Lundgrens trafikskola. Tio lektioner? Ja, fler ska du inte behöva! Det var inte
ett underförstått beröm, det var ett konstaterat faktum. Förstått! (Det borde ha varit ett frågetecken där men då känner du inte min far😉)
Men snäll var han och kostade på mig ytterligare två lektioner så småningom. Det kanske han gjorde efter det att jag berättat om frågan körskolläraren ställde under en tur: Vilket däck slits minst i en högerkurva?
Jag tänkte så det glödde i hårbotten och kom till slutsatsen: vänster bakdäck!
Feeeel, jublade han, det är ju reservdäcket förstås!
Nu är det, helt otroligt, mitt barnbarn som övningskör. Och mitt barn, hans mamma, har haft körkort i snart 25 år!
Han har rätt, mitt barnbarn, det finns baske mig inga gränser längre.
Tiden, den går och går
I dag är snart i går
Och i morron är i dag
Jag hänger inte med jag 🤔
NEJ!!
Samma procedur som varje år. Vicka upp persiennen sakta, sakta och befara det värsta. I morse var det så dags för den stora besvikelsen. Det är faktiskt inte snön i sig som gör mig nedslagen. Det är mer det faktumet att den här dagen är början på min
flexibilitets tillkortakommanden.
Nu, i skrivande stund, är det två timmar sedan jag först såg dagens ljus. Redan har läget förändrats. Den kalla, vilda blåsten är i antågande. Den som kommer att knuffa ner snön från träden, fixa ett par plusgrader och medföra smärta. För vissa i själen,
för väldigt många i kroppen.
Om det vore vintern som kom, skulle jag nog, fastän motvilligt, kunna acceptera läget men, vis av erfarenhet (i vissa sammanhang) vet jag ju att det är den nya, den femte, årstiden som är här.
Den svartvita.
Okej, det är väl bara att finna sig i det. Alternativen är få, om ens några. Och egentligen är jag en riktig gnällspik, det inser jag faktiskt.
Att vakna upp till ett förändrat landskap är en sak, att vakna upp till ett förändrat samhälle är en annan sak. När jag kröp ner i min varma, goa säng igen, hade jag telefonen med dagens första nyheter i handen. Eina’r, 19 år, ihjälskjuten. Sveriges mest
spelade rapartist, enligt nyheterna.
Två personer har setts springa från platsen efter det att skotten hörts.
Hur gamla? 14? 16? . . . .
De kriminella nätverken rekryterar underifrån, har jag läst. Unga pojkar får liksom jobba sig upp i organisationen genom att utföra skitjobben, det vill säga döda.
Jag blir så äcklad, förtvivlad, ledsen, förbannad, upprörd över denna brist på respekt för andras liv.
Så till den grad att jag själv har slutat döda spindlar. Det säger en hel del det.
Egentligen är jag glad för snön. Att kunna rikta sin ilska mot en väderlek, är ju underbart. Den bryr sig inte, den hämnas inte (även om jag ofta beskyller den för det), den bara kommer och far. Som den har lust. Men blåsten! Den gör fysiskt ont. Till
min lycka jag är ju gift med en obotlig optimist som gör mig glad även om jag är arg och har ont. Alldeles nyss tittade han ut genom fönstret och sa: Jaadu, älskling, i dag behöver vi inte tänka på att åka till stugan och klippa gräs.
Jag har sol och värme inomhus 💛
Det är inte utsikten som knockar mig - det är insikten . . .
Vi tar en till:
Är det inte fantastiskt så säg. Jag blir rent lyrisk av hösten i naturen. Vart jag än vänder mig, hittar jag alltid nåt att beundra.
Det är utsikten det.
Men så kommer insikten.
Vilken dag som helst kan det se ut så här:
Och jag går i däck.
På tal om däck är det hög tid att byta till vintersådana. I morse var det tydligen snorhalt (om uttrycket ursäktas men kombinationen är a Match made in Heaven), för det blev en massa bilolyckor längs vägarna. Redan? Säger kanske någon.
Jo, men så här är det. Om du trodde att Sverige hade fyra årstider, hade du fel. Tänk dig tallriksmodellen; kött, potatis, sås, grönsaker. Inte skulle det bli samma smakupplevelse att först äta köttet, sen potatis, för att efter det sleva i sig en massa
sås och till sist halvhjärtat ta sig an grönsakerna. Nä, och det här har tydligen vädergudarna uppfattat och anammat.
Numera ska det blandas hejvilt. Vad som helst kan ske när som helst. Det tydligaste tecknet på det, såg vi i går när en TV-meteorolog hade två olika alternativ på vädret gällande samma dag. Antingen skulle Norrland få sol och fint, alternativ 1, eller
så skulle Norrland få regn, alternativ 2.
Visst är det underbart fint med höstsol som lyser på alla mina favoritfärger men å andra sidan gör det inte så mycket om det är regngrått heller. Då kan man mysa inomhus, läsa en bra bok, planera två veckors matsedel, lösa korsord och annat mysigt.
Bara det inte blir vitt!! För tro nu inte att det snövita kommer för att stanna, nejdå det försvinner efter några dagar och lämnar allt i blötsvart.
Ända till i mars då det snövita återkommer och blir kvar. Lääääänge.
Insikten har återigen knockat mig. Utsikterna att det blir som förr är små. Det har vi själva sett till.
💥🥊
Höst - giv mig tröst
Ser du treklövern som bor hos svampen? Antingen har den skapat sig plats eller så har svampen upplåtit den. Jag vet inte men konstellationen kan betyda något.
Naturen har mycket att säga oss om vi bara lyssnar. Det har vi blivit varse efter att ha blivit fullständigt besatta av djur- och naturprogram på TV.
Vem, eller vilka, som nu har skapat himmel och jord, har tänkt till rejält. Allting har med varann att göra.
Allt är beroende av andra.
Med det gäller förstås bara djur och natur. Människan är den felande länken.
Egentligen borde jag inte se på naturprogram eftersom jag har så lite förstånd. Jag begriper mig inte på allt nytt som vi måste ha. Måste, alltså. Djuren, däremot, behöver sällan en ny bil vartannat år. Inte heller har jag kunnat märka att det finns nåt
mode i deras klädsel. Kommunicerar gör dom, som deras förfäder alltid gjort. Medan vi lägger ner tid och pengar på den senaste tekniken, som man måste ha även om somliga inte begriper sig på den. (Somliga=jag)
När min dotter ringer får jag panik! Jag ser ingen symbol för telefonlur, som jag kan trycka på, bara en smal grön rand längst upp på displayen (kolla vilka ord jag kan). Efter att jag febrilt har tryckt på både logiska och ologiska knappar, hör
jag till slut en trött liten suck: Teknikens under . . .
Jag vill inte prata med bild! Jo, på henne men inte på mig. Då reagerar jag som apan som speglar sig i sjön. Jag blir rädd och vill slåss. För min integritet. Apan, däremot, ger främlingen i vattnet en rejäl råsop så den försvinner. Det har jag
lärt mig att jag inte kan göra för då kan det hända att bilden på min dotter också försvinner och det vill jag ju inte. Man får ta det onda med det goda.
Så här är jag varje höst. Rädslan för att snön ska komma innan alla löv har fallit till marken är som en kramp. Rädslan för att snön inte ska falla när träden är kala, är också stor. Då blir det så fruktansvärt mörkt och är det nåt jag inte gillar är
det mörker, det kalla, svarta, läskiga mörkret som äter upp varenda liten ljusglimt. Då man inte ser någonting som eventuellt, men ganska säkert, gömmer sig där, i mörkret.
Nä, tacka vet jag hösten med sin färgprakt.
Och när vintern kommer, gör jag som björnen; går i ide. Det finns ju färger inomhus. TV-n bjuder på massor, alla hockeylags matchställ, alla fotbollslags matchställ, alla alpina åkares dräkter, alla skidskyttars tävlingsdressar, OCH alla naturprogram
på flera kanaler.
Gå ut och röra på sig, gör man just den halvtimmen det är "ljust". Eller så gör man som björnen, kurar i sitt eget ide. Det är baske mig ingen dum idé.
Håll i hatten! Här kommer luktärterna!
Mina favoriter, i konkurrens med krassen.
Eftersom jag har alltför gott om tid, på grund av mitt ryggskott, min ischias eller mitt diskbråck (vem vet, jag vet bara att det gör förbaskat ont att städa och bädda för att inte tala om att tvätta fönster) så har jag för mycket tid till annat.
Plötsligt hände det sig att jag började fundera på namnet luktärter. Inte ärtOr. De är de gröna det, som man äter. Inte min man dock.
Eftersom jag är lite av en språknörd, kände jag att en liten efterforskning var på sin plats. Ärtor kontra ärter. Och när jag ändå var på g: dofta kontra lukta. Helt logiskt egentligen eftersom jag en gång i tiden fick lära mig sambandet: lukta dåligt
men dofta gott. Så - varför heter de då luktärter, blommorna som doftar så underbart ljuvligt?
Efter en gedigen djupdykning och forskning i språkvetarnas värld, står det solklart: Jag fattar ingenting! Min hjärna känns som kall sirap och förmågan att tänka logiskt har försvunnit. Det är precis som att trä en symaskin. Har jag inte gjort det på
en femton-tjugo år så är det helt kört att lista ut. Jag vet. Tråden kastar sig i livsfarlig hastighet ur nålsögat i stället för att connecta med undertråden och allt blir en tjorv. Då är det bättre att gullbe Ståhlis om hjälp men inte när det
gäller språkfrågor. Hennes naturliga språk är bondskan, ett härligt, mustigt språk, helt befriat från larviga nyanser. He som lukt gott, he lukt gott å ärtern he jer ärtern. Kan inte sägas bättre.
Nej, jag får nog inse att vårt språk är stadd i förändring (men språk-et, är inte det statt i förändring . . . ?) och det är bara att försöka hänga med så gott man kan. Har man barnbarn så vill man ju förstå vad de pratar om. Åtminstone ibland. Vissa
saker är det kanske bättre att man inte förstår, även om våra barnbarn givetvis är änglar.
Jag minns när min far blev väldigt upprörd över att jag, i en infekterad diskussion, sa att han var taskig. VAD SA DU, sa han med höjd röst men jag upprepade inte ordet. Hörde han det inte första gången, fick han skylla sig själv. Och någon fler chans
fick han inte.
Min make påpekar att det finns gula ärtor också, dem äter han. Ytterst ogärna men nån gång vart tionde år så. Men då ska vädret också vara dåligt. Vaddå också?
Sen fanns ju även Ärter, men det var länge sen. Han hette egentligen Artur och var en liten, mysig farbror.
Men, som sagt, luktärter är vackra och doftar fantastiskt. Nåt mer behöver jag ju faktiskt, egentligen, inte veta.
Sur är bara förnamnet
Varje höst
behöver jag tröst
Nåt nytt som lockar mig till stan
när vi lämnar stugan
Kan vara en ny köksduk
som gjort mig "sjuk"
Eller en höstkruka från Palles
Ja, i princip alles.
I år flög min längtans fågel till nya påslakan.
Jag började söka på nätet. Det ska ju vara rätt färg, rätt kvalitet, rätt mönster, ja, helrätt helt enkelt. Sånt tar tid.
Men till slut! De absolut perfekta uppenbarade sig och jag skred till verket. Beställde och väntade längtande. Så kom då paketet som skulle lösas ut med en viss summa. Hemma öppnade jag en av förpackningarna och såg till min förtjusning att färger och
mönster stämde. Men så sa Staffan plötsligt: Kolla, det är ju fullt med små hål i tyget!
Visst var det så. Små hål, lösa trådar och trådfel! Besvikelsen blev stor som ett hus.
Nåt sånt ville vi ju inte ha så jag la tillbaka allt i originalförpackningen och använde mig av returlappen som fanns med.
Så mejlade jag till kundtjänst om det som skett plus la till två frågor: Vad gör jag? Vad gör ni?
Inte mycket, visade det sig.
Efter några veckor kom ett kuvert.
Jag får tillbaka summan jag har betalt, MINUS 49 kr för returfrakten och MINUS 50 kr om jag löser in avin hos någon av deras samarbetspartners.
Gissa om citronen är förhållandevis söt jämfört med mitt sinnelag!
Om Klingel nu har levererat en undermålig produkt till mig, ska då JAG tvingas betala för det?? Jag säger på ren svenska: HELL NO!!
Hört talas om service? Goodwill? Renhårigt? Bra PR? Gott renommé? Inte det, nej.
Men sniket och nonchalant, är det bekant? Det borde det vara, Klingel, om ni behandlar alla era kunder så här.
Någon order från mig ser ni aldrig mer. Jag har inte råd.
September - jag älskar dig. Varför älskar inte du mig?
Titta på bilden, tagen under en liten Road Trip inåt landet. Kan det bli så mycket vackrare?
Visst finns det skönhet och njutbarhet i årets andra månader också men september är speciell för mig. Det är mina färger, min luft, min svamp (sandsopp) och min värk! Det är då den kommer tillbaka och slår till med full kraft.
I år spädde den gladeligen på med ett ryggskott också. Heja, heja. Ett nytt påhitt som jag inte var beredd på. Och AIK som har hemmamatch i kväll, hur ska det här gå?
Jag älskar hösten, avskyr vintern, våren hinner jag aldrig bilda mig en uppfattning om, den går så fort förbi, och jag njuter av sommaren.
Men aldrig får man vara riktigt bestämd. Hösten har redan fått sina plus och minus. Vintern, den avskyvärda, innehåller hockey, längdskidor, alpint och spansk fotboll, vilket gör mig oerhört glad mitt i all avsky. Våren, de fem-sex dagarna i maj,
är ju jättestressig. Då ska de stora snödrivorna skottas ut i små högar på gräsmattan, där det inte ligger snö ska det krattas innan gräset börjar gro och det gör det snabbt inom de fem-sex dagarna. Skulle man råka vara indisponibel de dagarna,
får man ge sig i kast med sommarsysslorna direkt. Och jaga mygg.
Sommaren i sig innehåller flera årstider. Först är det sommar ett par veckor, sen, lagom till midsommar, blir det vårvinter, i början av juli är sommaren tillbaka med full kraft, men några dagar höst brukar klämma sig in i mitten av månaden. Augusti räknas
ju till sommarmånaderna men inte i norr! Luften ändrar skepnad, nattens dagsljus försvinner och naturens dofter kan urskiljas individuellt.
Allt det följer med in i september och eskalerar i ett fantastiskt fyrverkeri av färger. Det blir krispigt och fräscht. Och jag tänker varje år: Åh, vad jag älskar september! Men det är bara att konstatera att september älskar inte mig, kärleken är inte
besvarad.
Men det finns en som besvarar min kärlek och han älskar dessutom att köra bil. En alldeles förträfflig kombination. Då kan det hända ett flertal gånger att jag får njuta av naturens färgexplosioner, biltur, kaffe och macka från medhavd packning och glömma
värken som tror sig äga min kropp.
För glömma, det är jag bra på!
Jag vet min plats jag
Man bör veta sin plats, sägs det. Inga problem! Det här är min.
I min ungdom hade vi en klok hund som också visste sin plats. I det tomma utrymmet i köket där det i dag definitivt skulle stå en diskmaskin, fanns hennes hundkorg.Där befann hon sig mest när hon skämdes.
Själv skäms jag inte ett dugg när jag uppsöker min plats. Där andas jag syre.
Vi har officiellt flyttat in till stan och lägenheten nu. Det känns helt okej så länge vi vet att vi när som helst kan åka till stugan och njuta. Själv njuter jag som mest av att bara vara. Staffan njuter av att pyssla. Men det kan å andra sidan
innebära nästan vad som helst, bara han får ha pysselbyxorna på sig.
Vi har en brant slänt på cirka 30 meter ner till vattnet. Ibland har han ärenden dit. Jag brukar, lite försiktigt, ifrågasätta om det är nödvändigt att ha byxor med ett innehåll på flera, flera kilon på sig då. Speciellt när han ska gå uppför
igen. Svaret brukar bli en oförstående blick.
Jag hör hans andetag och pysselbyxornas skrammel långt innan kepsen dyker upp över kanten. Den hör ihop med pysselbyxorna förresten. De tu skall varda ett.
Huvudsaken (inte kepsen!) är att han trivs och att han följer mig ut i skogen. Han har en inbyggd kompass i huvudet, annars hade han nog haft en i en av fickorna i pysselbyxorna.
Själv ägnar jag mig helt och hållet åt naturen och att se och förundras. Över skönheten, över skapelsen, över det stora och över det pyttelilla. Och så, efter bara några minuter, är jag totalt bortkollrad.
Och även om jag inte skulle se Staffan för ögonblicket så hör jag honom. Eller, rättare sagt, så hör jag hans pysselbyxor. Inget skramlar mer i skogens tysta sus, än bra-att-ha-saker i hundra benfickors mäktiga brus.
Jag hade tänkt slänga uteblommorna i dag men jag sköt upp det. Även om alla väderappar och till och med Peter Kondrup säger att det blir kallt och regnigt framöver så har de lovat fint i morron. Alltså tar jag beslutet i morron. Om jag hinner. Skogen
kallar.
I dag hade jag tänkt vara på dåligt humör
Jomen, ibland känns det som att det är nödvändigt för att man inte ska glömma bort hur glad och nöjd man har anledning att vara.
I dag skulle det ha varit en perfekt dag, eftersom jag skulle börja packa ihop sommaren inför flytt till höst och vinter.
Det gick sådär.
Ett fantastiskt vackert och varmt sommarväder ställde till det för det första. Små, lätta moln, ser jag på min himmel, sjöng Pugh och baske mig om inte jag också började sjunga den - fast tyst. Jag var ju på dåligt humör.
Sedan satte ju älven igång och glittra som aldrig förr. Inte gjorde det mig på sämre humör direkt.
Till råga på allt dök plötsligt mysfolket Lilian och Janne överraskande upp och allt kändes gott, som förr, när de också bodde här.
När de gick och Staffan bestämde sig för att köra till sopsorteringen i Medle, hade jag ju min chans. Men icket! Då kom jag att tänka på Skellefteå AIKs match i går mot Berlin, som började så bedrövligt men som slutade i vinst!
Kan man bli annat än glad?
Och älven den glittrade.
I morron ska vi äta surströmming med Grubbaborna. Kom jag plötsligt att tänka på. Och mungiporna fortsatte uppåt.
Jag har börjat plocka ihop sånt som ska följa med till stan och slänga sånt som jag borde ha gjort mig av med för länge sen. Det känns jättebra.
Visst längtar jag efter TV-utbudet vi har i stan, hockeyn, fotbollen och Play-kanalerna som har programmen vi inte har kunnat se här i stugan. Men där kan vi, å andra sidan, inte se på fåglarna, ekorrarna, hararna och ett och annat skogstroll, samtidigt
som vi ser på TV.
Läge för att bli på dåligt humör? Skulle ha kunnat vara om jag inte tänkt framåt. På snön. Kylan. Sånt som vi egentligen inte behöver bry oss så mycket om i stan.
Och, tänk det!, mannen är ledig varje dag nu. V-a-r-j-e dag. Vi kan åka till stugan närhelst vi känner för det, till och med sova över. Fast inte när AIK har match.
Nä, det där med att vara på dåligt humör får nog bero. OM inte någon klagar på Jocke Lindström, eller jag upptäcker slarv i media, för att inte tala om denna poänglösa Ica-reklam som visas massvis med gånger varje kväll och retar mig till
vansinne, då jädrar!! Sånt tål jag inte. Där går gränsen för vad mitt goda humör tål.
Men än glittrar både älven och mina ögon.
Är jag verkligen född i rätt århundrade?
Spöken finns!
Kan det visas tydligare än på den här bilden?
Egentligen levde jag förmodligen i slutet av 1800-talet, långt innan någon hade kommit på Bitcoin. En valuta som finns, men inte syns, i dag. Och som jag har massor av!!
Varje dag får jag högar av meddelanden om hur många nya Bitcoin som har satts in på mitt konto. Vaddå satts in? Vaddå konto?
Och varifrån?
Annat var det på min tid. Då pratade vi med varann. Då hjälpte vi varann att överleva i stället för att hota varann. I dag kan vår dator smittas av ett virus och vips är alla våra pengar borta! Om vi inte . . .
Jag har hittills vägrat att förnya något som jag aldrig haft och ändå fortsätter det att strömma in Bitcoins på ett konto som inte finns.
Nu kan människor streama på nätet i realtid.
Är det märkligare än att lägga ut nät i strömmande vatten precis när vi gör det? Så gjorde vi i alla fall i slutet av 1800-talet. På min tid.
Okej, det är lika bra att jag erkänner; jag hänger inte med. Och när jag ändå är på gång med brutal ärlighet; jag bryr mig inte.
Med ålderns rätt.
Mina barnbarn får gärna försöka förklara för mig det jag inte förstår för då har jag deras fulla uppmärksamhet. De har inte min! Jag sitter mest och ler och njuter av att se och höra dem. Vad de sen säger bryr jag mig inte så mycket om.
Min kusin Tomas och hans bedårande fru Kerstin kom hojande från Närke i förra veckan. Han berättade också en nyhet för mig; numera behöver man inga frimärken när man skickar brev! Det finns en app till vilken man vänder sig och berättar att man tänker
skicka ett brev som väger exempelvis 20 gram. Då får man en kod, säkert brano lång, som man själv ska skriva av på kuvertet och vips kan vi gå till brevlådan och posta försändelsen med gott samvete.
Tänk dig det, lilla mamsen, du som kunde lägga brevet och slantar i en plastpåse som du fäste fast med en klädnypa på brevlådelocket så att Post-Ulla tydligt kunde se det och sätta dit ett frimärke värt summan.
Det var service och förtroende som gällde då.
Vad som gäller nu, förstår jag inte, bara att så fort jag öppnar min elektroniska brevlåda, får jag spins. Om och om igen.
Vad gjorde korketurläsarna?
Sjö nära tomt säljes.
Intresserad?
Särskrivningar är nu för tiden mer regel än undantag. Ibland undrar jag om de görs medvetet, för att väcka uppmärksamhet.
Stavfelen är också många, likaså faktafelen.
En del blir hysteriskt roliga, andra totalt obegripliga. Kul glass och baguetter tillhör väl kategorin oförargliga men när det kommer till särskrivningar som Rök fritt, blir det värre.
Det slarviga språket breder ut sig mer och mer och den största anledningen till det är mer tidspress och att korrekturläsarna är bortrationaliserade.
Jag har själv haft förmånen att få arbeta på en korrekturavdelning på en dagstidning tillsammans med andra språkvårdare. Eller petimätrar, som vi också kallades. (Synonym: petmåns, felfinnare, tjafspelle)
Vi hade en stolthet i att lämna ifrån oss felfria texter, annonser och annat granskat material.
Visst kunde det smyga sig in något litet stavfel ibland, korrekturläsare är också människor, men faktafel kändes förödande.
I dagens media kan det, i bästa fall, komma en liten rättelseruta dagen därpå men ibland är det inte tillräckligt. Skadan är redan skedd.
Om media skulle återinföra "korrläsning" i dag, ville jag inte vara med. Jag skulle ha så mycket jobb med att ändra "vart" till var så jag skulle vara alldeles utpumpad efter skiftet.
Förmodligen skulle jag ge upp och ersätta både var och vart med vårt norrländska allmängiltiga vars (uttalas varsch) och därmed få sparken. Eller kicken. Alternativt petas. Fuckas.
Nä, vad säger ni, Lena, Carin, Anita, B-M med flera, tycker ni att media klarar sig utan korr?Vad Pian skulle ha tyckt, är jag fullkomligt säker på.
Så - korrekturläsare rättade inte bara stavfel, de räddade många gånger anseendet. Knorret.
They are in löv
Som alla som känner mig vet, så älskar jag skogen. Men som alla som känner mig också vet, så tittar jag så mycket ner på marken, upp i luften, runt omkring mig, att jag totalt tappar orienteringen. Efter fem meter.
Som tur var, har jag en följeslagare som har koll. Han äger kombinationen av en inbyggd kompass, en suverän iakttagelseförmåga och ett fullt fungerande minne.
Inget av detta har jag.
Men - jag har nåt annat. Skogen i mitt blod.
Vi var ute och körde runt om i vårt län en hel dag. Vägar som vi aldrig kört tidigare. Jag fick se så mycket skog som jag önskade. Kanske något mer.
I går bestämde vi oss för att skogsluffa i vårt närområde. Då klär han om. Keps, rutig skjorta, pysselbyxor och stövlar. Dessa byxor innehåller allt utom en TV. Tror jag.
Rätt som det är, på en skogspromenad, behöver man en skruvmejsel. Eller kanske en skiftnyckel. Vem vet? Det gäller att vara beredd.
Själv koncentrerar jag mig mycket på djurspillning. Jag vill väldigt gärna få en vetskap om vem som kan dyka upp rätt som det är.
I går, till exempel, kunde vi ha stött på älg, ren, hare, tjäder och rådjur. Det gjorde vi inte.
Men den dagen han säger: Det där är nog björn och pekar på en hög med lort, blandad med lingon, då är jag glad att han har med sig tumstocken!
Han pekar, visar och förklarar. Jag återgäldar med att berätta om när jag var liten. När skogen blev min enda lekkompis, sedan Ywe flyttat till en annan fors med kraftverk.
Men när vi båda såg björkarna, på bilden ovan, stannade vi och la armarna om varann vi också. För så gör man, när man är in löv.
Skogen, stigfinnaren och jag.
WOW! Efter 14 år . . .
I alla dessa fjorton år, har äppelträdet, bröllopspresenten, varit översållat med vackra, doftande blommor varje vår. Men det har aldrig burit frukt. Till nu! Ett äpple hänger där, på en gren. Ett!
Vi blir inte självförsörjande på frukt i år men det är en början till det. Inte heller morötterna bidrar till självhushållningen. Där kommer i stället en monsterliknande blomma. Och hallonen, detta självspridandets överlägsna vinnare, har dukat under
för röda vinbär å ena sidan och svarta vinbär å andra sidan.
Men gurka, tomater, sallad och potatis har vi.
Hur det kan komma sig?
Svaret börjar på S som i Staffan.
Medan missväxten följaktligen börjar på just M. Som i Maude.
Skillnaden mellan dessa två börjar på T som i tålamod. Den ene har det, den andra vet bara hur det stavas.
Åtminstone när det gäller praktiska göromål.
Jag minns med fasa en gång, i en annan tidsålder, när en dåvarande pojkvän ville att jag skulle stoppa ett hål bakpå hälen av hans vita "tennissocka". Jag, min dåraktiga ungdom, tog fram en stoppnål och ett passande garn/tråd och tog mig
an uppgiften med ångesten som en jätteklump i halsen. Jag vill (inte) minnas att jag körde med hårt åtdragna korsstygn och några snitsiga vågräta stygn som avslutning.
Det blev inte vi.
Staffan skulle aldrig be mig att stoppa hans strumpor. Jag skulle aldrig be honom tävla mot mig i ämnet 60-talsmusik.
Respekten för varann och varandras olikheter måste finnas, även om de ibland är knasiga.
T ex ifrågasätter aldrig Staffan numera varför jag alltid tar två smörgåsrån till teet på morgonen, när både han och jag vet att jag kommer att gå tillbaka till skafferiet och ta ett tredje. Varje morgon!
Och jag bara ler när jag hör honom stiga upp på natten för att gå på toaletten men först går till kylskåpet och dricker två klunkar Cola.
Men nog är det lite knäppt, va! ❤️
Alla dessa älskade S
Sommar. Sill. Sol. Syster. Svåger. Skratt. Staropramen. Surr.
Jaså, tänker nu någon, hon räknar inte upp S som i Staffan, och skrattar skadeglatt.
Nej, jag skriver nu om sommar-S och han är en åretruntare, tack och lov.
Som de flesta, som känner mig, vet så älskar jag att åka bil. Och att göra Små Stopp på olika platser. Att bila sträckan Selsfors-Stockholm innebär många sådana. Visserligen hade vi "bråttom" att komma ner till Årsta havsbad men några
kortare Stopp kunde vi unna oss.
Längs E4:an finns inte många oupptäckta Smultronställen så Staffan kunde i lugn och ro ställa in farthållaren på tillåten hastighet, plus tre. Lite wild and crazy får man ju lov att vara!
När vi åkte hem, efter Sex (hoppsan!) dagar, körde vi på vägar en bit in i landet och tog det lugnt. Det är Semester det! Att till och med unna sig en övernattning på hotell, känns som en Storlyx. Jag säger bara: hotellfrukost! Ja, förutom det där
stället i Norge då, där de hängde "en påse på döra klocka syv", innehållande två Festis, två mjukmackor och två päron. Efter den missen kollar jag alltid noga vad hotellet har att erbjuda, innan vi bokar.
Nu är vi hemma i Stugan igen och efter några dagars tokblåst och kyla, kom Sommaren tillbaka.
Och tänk, snart är det förhoppningsvis fritt fram att krama barnbarnen igen. S som i Stor Saknad som förbyts i Sprudlande Salighet.
Snart Så.
